Den 1 februari 1979 låg Blondies “Heart of Glass” på Topp 5-listan över låtar i Storbritannien. Johannes Paulus II var påve och Jimmy Carter var president i Usa. Vi flyttar oss till några kilometer från gränsen mellan delstaterna Alabama och Tennessee. Den här torsdagen, i inledningen av det sista året på 70-talet, föddes en pojke vid namn Michael Jason Isbell i Green Hill, Alabama.

Jason Isbell lärde under sina tonår i Florence, Alabama, känna en av de mest kända studiobasisterna i världen, David Hood. Han är också pappa till Patterson Hood, en av de som bildade bandet Drive-By Truckers. I det bandet blev Isbell en av medlem från 2001 till 2007. Där var han en av tre huvudsakliga låtskrivare. Från dess till nu har han varit soloartist. I rollen som soloartist ackompanjeras han ofta av sitt band The 400 Unit. De består av Sadler Vaden på gitarr, Chad Gamble på trummor, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards och Jimbo Hart på bas. Hart är också en av Isbells allra äldsta och bästa vän.

I mina öron är Jason Isbell den bästa artisten alla kategorier det senaste dryga decenniet. Solodebuten Sirens of the Ditch kom 2007 och två år senare kom det första albumet tillsammans med The 400 Unit. Det var genom det självbetitlade Jason Isbell & The 400 Unit, som jag upptäckte Jason Isbell. Nästa album tillsammans med The 400 Unit var Here We Rest och det dök upp 2011 och sedan kom det stora publika genombrottet 2013 med den blytunga Southeastern. Efter det har det kommit nya album i form av Something More Than Free, The Nashville Sound och förra årets bästa album Reunions.

Jag har haft lyckan att få se Isbell live några gånger i Stockholmstrakten. Den första gången var som förband till Ryan Adams i slutet på hans Live after Deaf-turné. Då spelade dem på Waterfront. I december 2013 såg jag honom tillsammans med sin fru Amanda Shires på Bryggarsalen. Det är en av de bästa musikupplevelserna i hela mitt liv. Det dröjde sedan till början av 2016 på Berns innan jag såg honom igen. I november 2017 besökte han Münchebryggeriet och jag var också på plats. Det dröjde sedan bara till sommaren 2018 och platsen var Mosebacketerassen då Jason Isbell & The 400 Unit var huvudakten på STHLM Americana. Han skulle också ha varit här i november 2020 för ett besök på Waterfront. Det har såklart blivit uppskjutet, först till 2021 och inte för så länge sedan till november 2022.

Den enorma abstinensen efter livemusik i allmänhet och efter Jason Isbell & The 400 Unit går att stilla i viss utsträckning. Isbell har under pandemin löpande gett ut konserter på Bandcamp och han hade också innan pandemin slog till börjat ge ut en del konserter på Nugs.net. Där går bland annat sex av sju kvällar från The Ryman Auditorium i oktober 2019 att hitta. Det är mycket troligt att Isbell kommer att återuppta sina långa besök på den klassiska konsertlokalen i Nashville. Om så är fallet vill jag gärna åka dit. Flera av kvällarna.

Nu lämnar vi berättandet och ger oss in i listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Åtminstone enligt mina öron. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån. Letar du dig allra längst ner i det här inlägget hittar du en spellista med låtarna sorterade från ett till hundra.

1 – White Man’s World – (The Nashville Sound)

I ”White Man’s World” sjunger Isbell om både jämlikhetsproblem och rasfrågan. Här ger Isbell oss sitt perspektiv på sin egen roll i kampen för jämlikhet oavsett om det är ras eller kön. Samtidigt känner han inte skuld eller skam över sådant som ligger utanför hans egen kontroll. Han vill lämna över en värld till sin dotter där hon har möjligheten att låta världen vara hennes. På det sätt som passar henne. Han reflekterar över sitt eget privilegium, som vit man som lever i ett vitt grannskap med benen från de amerikanska urinvånarna under sina fötter. Amanda Shires fiol kommer in efter textraden ”Mama wants to change that Nashville sound” är det inte omöjligt att det faller en tår.

2 – Elephant – (Southeastern)

Tyngre än ett svart hål. Det skulle kunna vara ett sätt att beskriva texten och berättelsen i den här sången. Andy är berättaren i den här historien där hans vän drabbats av cancer. De sitter i baren och dricker ett glas. Han följer henne hem. Bär henne till sängen. Sopar upp hennes hår från golvet. Under tiden som de umgås undviker de ändå elefanten i rummet i sina samtal. Ibland försöker Isbell lätta upp stämningen när han spelar den live, som när han spelade på The Greek Theatre i Berkeley, Kalifornien, den 8 juni 2019. Han tackar Derry DeBorja från The 400 Unit som spelar piano på låten tillsammans med Isbells akustiska gitarr. Isbell säger också att om det inte vore för pianot skulle det vara möjligt att tro att det här är en sorglig låt.

3 – Cover Me Up – (Southeastern)

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.” Det skrev jag när Isbell var i Stockholm i januari 2016. Jag bara fortsätter att instämma i den här vackra Isbell-psalmen. Vackert är bara förnamnet.

4 – Tupelo – (The Nashville Sound)

I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat.

5 – Danko/Manuel – (The Dirty South)

Rick Danko och Richard Manuel var båda medlemmar i The Band. Danko spelade bas och sjöng. Manuel sjöng, spelade piano och trummor. Den här vackra hyllningen till de här båda legenderna är skriven efter de båda Band-medlemmarnas död. Varje gång jag hör den här låten vill jag också genast lyssna på mästerverken från The Band.

6 – Goddamn Lonley Love – (The Dirty South)

När Jason Isbell sjunger den här refrängen ”And I could take a Greyhound home but when I got there it’d be gone / Along with everything a home is made up of / So I’ll take two of what you’re having and I’ll take all of what you got / To kill this goddamn lonely, goddamn lonely love” då staller sig allt hår på min Kropp upp i givakt.

7 – Live Oak – (Southeastern)

En omåttligt vacker, uppdiktad historia om en man som börjat leva ett mer normalt och tillbakadraget liv. Hans tidigare liv kommer ikapp honom och rykten börjar gå om hur han dödade två män. Berättaren är rädd för att han ska förlora sin nyvunna kärlek och sitt nyvunna liv.

8 – Outfit – (Decoration Day)

Det här är en låt som Isbell skrev till sin pappa under tiden i Drive-By Truckers. Det är en av de mest önskade till Isbells konserter även nu. Han har som princip att inte spela den om någon skriker efter den på konserterna. Åtminstone inte direkt efter att någon skrikit efter den.

9 – Go it Alone – (Here We Rest)

Det inledande riffet i den här fantastiska låten som är nummer två på Here We Rest får mig alltid att dra på smilbanden och dra några riff på luftgitarren.

10 – Something More Than Free – (Something More Than Free)

Det handlar om Isbells far, som jobbar så hårt att han inte ens orkar gå till kyrkan på söndag. Isbell själv står inte sällan på scen på söndagskvällen. Han jobbar stenhårt till min stora glädje. Han sjunger den underbara titellåten från albumet ”Something More Than Free”.

11 – Yvette – (Southeastern)

Det här är den, i skrivande stund, minst strömmade låten på Spotify från det här fantastiska albumet. I mina öron är det något som behöver förändras. Det här är eftertänksam, vackert berättande av högsta rang som behöver uppmärksammas mycket mer.

12 – Hudson Commodore – (Something More Than Free)

Det här är en vacker bil, även om den inte räknades som det. Den producerades av Hudson Motor Car Company i Detroit mellan åren 1941-1952. Mamman i sången vill pusta ut i livet genom att bara få åka med på passagerarsidan och inte behöva slita som hon gör i resten av sitt liv.

13 – Children of Children – (Something More Than Free)

En vacker sång om ett svårt ämne. Att bli född av föräldrar som själva är barn. Isbells egna föräldrar var tonåringar när han föddes. De skiljde sig senare. När han själv kallade alla, åtminstone enligt sången, Michael.

14 – Decoration Day – (Decoration Day)

Memorial Day är en amerikansk nationell helgdag som högtidlighålls den sista måndagen i maj varje år. Dagen uppmärksammar de personer som stupat i krig för USA, och högtiden instiftades efter Amerikanska inbördeskriget. Den dagen kallades tidigare Decoration Day. Låten handlar mer om en långvarig slälktfejd mellan Lawsons och Hills, än ett högtidlighållande av de som stupat i krig.

15 – Alabama Pines – (Here We Rest)

Vi reser i Alabama. Tallarna står längs vägen. Vi passerar Talladega, Jacksonville, Boling Springs på vår väg hem.

16 – When the Well Runs Dry – (The Fine Print)

Den här Isbell-pärlan finns undangömd på en samling med tidigare outgivet material från Drive-By Truckers. Om det är möjligt att tro på setlist.fm har den enbart spelats live den 27 juli 2007. Då spelade Jason Isbell & The 400 Unit den vid ett framträdande på Rock and Roll Hotel i Washington D.C.

17 – Codeine – (Here We Rest)

Berättaren har mycket lite till övers för de coverband som försöker fejka sig igenom Jimi Hendrix-låten ”Castles Made of Sand”. Berättaren har också svårt att klara av ljudet som kommer från en kvinna fem sekunder efter att kvinnans hjärta blivit krossat. Medicinen som delas ut i sången är ett smärtstillande morfinderivat som tillhör gruppen opiater, kodein. Det är samma medicin som Townes Van Zandt kallar sin enda verkliga vän i ”Waitin’ Around to Die”.

18 – It Gets Easier – (Reunions)

Här beskriver Isbell hur han ständigt slåss med sitt förflutna och det missbruk han var inne. Det blir lättare, men blir aldrig lätt. Han får hjälp i körerna av David Crosby, som inte är känd för att ha fimpat cigaretterna som har sin särskilda dag den 20 april varje år.

19 – Overseas – (Reunions)

Det här brukade vara en spökstad, men till och med spöket har gett sig av. Det är vad Isbell sjunger inledningsvis i den här favoriten från nya albumet. Den hade livedebut redan den 7 juni 2019 i Santa Barbara, Kalifornien, det var nästan ett helt år innan studioversionen såg dagens ljus.

20 – Never Gonna Change – (The Dirty South)

Live blir den här underbara Drive-By Truckers-dängan inte sällan till något som liknar Neil Young & Crazy Horse. Sköna, långdragna riff och även studioversionen är fantastisk.

21 – Sunstroke – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den här låten tog ett tag att upptäcka för mig. Nu är dess skönhet uppenbar. Frågan är om det slutar i dur eller moll med de avslutande textraderna ”I need some things to look forward to / Maybe these colors will fade / I never meant to get bored with you / But I never meant to stay”?

22 – In a Razor Town – (Sirens of the Ditch)

Vad är en rakbladsstad egentligen? Isbell förklarar det på det här viset, ”’Cause in a razor town / The only thing that matters / Tends to bring you down / And there’s no way around / But maybe you can barrel through / ‘Cause a razor ain’t no good for you”

23 – The Life You Chose – (Something More Than Free)

Av någon anledning får jag alltid ett leende på läpparna när jag hör de inledande raderna i den här mer allvarliga berättelsen. ”Who are you if not the one I met? / One July night before the town went wet / Jack and coke in your mama’s car / You were reading The Bell Jar”.

24 – Stockholm – (Southeastern)

Det jublas alltid på konserter i Stockholm när Isbell spelar den här låten, som handlar om att lämna Stockholm. Isbell skrev den när han var på lång Europaturné 2012 tillsammans med Ryan Adams. De hade nått till turnén sista spelning, Waterfront i Stockholm. Då skrev Isbell den här längtan om att få åka hem till Nashville till sin älskade fru.

25 – If We Were Vampires – (The Nashville Sound)

Det är inte hennes klänning eller hur ljuset faller på hennes hud eller det bräckliga hjärtat hon skyddat så länge eller hennes känsla för vad som är rätt och fel. Isbell sjunger i ”If We Were Vampires” att han vet att deras liv tillsammans inte kommer att kunna fortgå i evighet. Kanske får de fyrtio år tillsammans? Någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Det är en fantastiskt vacker kärleksförklaring till fru Isbell, Amanda Shires.

26 – Dreamsicle – (Reunions)

En sorglig berättelse om ett barn som befinner sig i hem och en familj som håller på att falla isär. Det finns ändå strån av lycka i det sorgliga skeendet, som gör det möjligt att sortera i det mörka. I refrängen sitter barnet i en stol och äter en glass och njuter, precis som barn ska göra. Då går det att se sig omkring och betrakta allt det sorgliga som händer runt omkring.

27 – Only Children – (Reunions)

Minnet av en vän som gick bort i alldeles för ung ålder. En tårdrypande berättelse.

28 – Letting You Go – (Reunions)

Låten är skriven till dottern Mercy. Allt från att han blir pappa till dess att det är dags för dottern, som i skrivande stund är fem år, gifter sig och Jason Isbell för henne till altaret där hennes brudgum väntar. Det är dags att släppa taget. Dottern har blivit vuxen. Vackert, så att det förslår.

29 – Relatively Easy – (Southeastern)

I mina öron doftar melodin mycket Eagles. Isbell målar karaktärer med ett fåtal ord. Exempelvis “A vandal’s smile, a baseball in his right hand” och direkt får jag en hel bild av den personen. Nio ord är allt som behövs. När Isbell sedan lättsamt fyller på med ”Nothing but the blue sky in his eyes”, fyller det på min känslobrunn.

30 – Dress Blues – (Sirens of the Ditch)

Den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Isbell skrev den till en kille som han var bekant med och som han gick i high school tillsammans med. Skolkompisen skulle fylla 22 år och skulle bli pappa inom några månader. Han var i marinkåren och blev dödad i Irak. Låten handlar om konsekvenserna av en sådan händelse i en liten stad, inte i lika stor utsträckning om Isbells åsikter om krig, även om det är en del av berättelsen också.

31 – 24 Frames – (Something More Than Free)

Du trodde att Gud var en arkitekt. Han var mer som en rörbomb, som är redo att explodera. Det är något vi lär oss i refrängen.

32 – Different Days – (Southeastern)

Det här är den enda låten jag vet om där det rimmas på benzodiazepine.

33 – Daisy Mae – (Here We Rest)

Isbell hänger underbart på första ordet i sången. Johannes Döparen kommer in i andra versen. Lyssna gärna in resten.

34 – Palmetto Rose – (Something More Than Free)

En tradition där kvinnor från södra Usa ger sin stora kärlek en Palmetto Rose för att skydda sina älskade från faror när de beger sig ut i krig. En Palmetto Rose görs av bladen från South Carolinas delstatsträd Palmettoträdet.

35 – Speed Trap Town – (Something More Than Free)

Det är hjärtskärande vackra beskrivningar i den berättelsen. Jag fastnar på en gång när Isbell sjunger ”She said it’s none of my business but it breaks my heart / Dropped a dozen cheap roses in my shopping cart / Made it out to the truck without breaking down / Everybody knows you in a speed trap town / It’s a Thursday night but theres a high school game”.

36 – Whisper – (Sirens of the Ditch)

Ilskan och en darrande läpp är vad som går att se i den första textraden på den bästa bonuslåten på Sirens of the Ditch.

37 – Traveling Alone – (Southeastern)

Genom ymnigt snöfall och genom bergen går resan. En ensam man på resande fot. Han har tröttnat på det och vill träffa någon som gör honom sällskap i livet och på resan.

38 – Cumberland Gap – (The Nashville Sound)

I ”Cumberland Gap” är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son. Den kanske finns någon annanstans? Men vad skulle mamma säga om han flyttade?

39 – Cigarettes and Wine – (Jason Isbell and The 400 Unit)

”Cigarettes and Wine” är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium i oktober 2019.

40 – Flying Over Water – (Southeastern)

Nägra av de vackra raderna i den här sången lyder ”Take my hand, baby, we’re over land / I know flying over water makes you cry / Where’s that liquor cart? / Maybe we shouldn’t start / But I can’t for the life of me say why”. Vacker Isbell-berättelse!

41 – Seven-Mile Island – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den här låten doftar en del John Mellencamp. Det är också låten som fick mig att fastna för Jason Isbell.

42 – Hope the High Road – (The Nashville Sound)

I den rockiga ”Hope The High Road” handlar det om att åter ha sin älskade i sina armar. Dessutom står hoppet till att vägen ska leda till den värld du vill leva i. Där du får leva ut dina drömmar. Tillsammans med dem som du vill dela ditt liv med.

43 – Hurricanes and Hand Grenades – (Sirens of the Ditch)

Ett glas vin, en cigarett har berättaren i sin hand. Allt borde kännas fint, men han känner inte något än. Där börjar det i den här berättelsen.

44 – Tour of Duty – (Here We Rest)

En tidigare militär berättar om hur han upplever livet efter militärtjänsten och hur han inte tänkt lämna sin hemstad igen.

45 – Chaos and Clothes – (The Nashville Sound)

Nu är dags för att vara med i en fight på liv och död, black metal t-shirts, att du inte kan hata någon du inte känner, hur hon lämnar spår i form av smulor och att namnge alla monster du ska ta kål på. Allt inslaget i en Simon & Garfunkel-liknande, vacker akustisk melodi, som poetiskt heter ”Chaos And Clothes”.

46 – St. Peter’s Autograph – (Reunions)

Amanda Shires var god vän med Neal Casal. Han tog sitt liv i augusti 2019. I den här låten berättar Isbell om hur han ser henne sörja, han kan lyssna, han kan trösta.

47 – Songs That She Sang in the Shower – (Southeastern)

Det börjar med en förolämpning ”On a lark, on a whim / I said, there’s two kinds of men in this world and you’re neither of them”. De inledande raderna kom från ingenstans, men drev fram hela sången berättade Isbell för Brian Koppelman i hans podd The Moment.

48 – TVA – (The Fine Print)

I början av 1900-talet var det privata företag som levererade elektricitet till städerna i Tennessee. De mer lantliga delarna av delstaten blev däremot utan el. 1933 godkände president Roosevelt bildandet av Tennessee Valley Authority. En myndighet som fick hand om investeringar i infrastruktur som till exempel översvämningsskydd och elförsörjningssystem i hela Tennessee Valley. Det är i ljuset av det här du ska förstå texten i den här låten som Isbell skrev under sin tid i Drive-By Truckers.

49 – Flagship – (Something More Than Free)

Jag hoppas att få se Jason Isbell live tillsammans med sin fru Amanda Shires igen. Det är enda chansen att få höra den här vackra sången. Jason spelar den bara när Amanda är med.

50 – If it Takes a Lifetime – (Something More Than Free)

På måndag är det ett år sedan berättaren började sitt nya jobb. Det går inte en dag, utan att han vill gå upp i rök, men envist kommer han tillbaka dag efter dag. Fast besluten att en gång växa upp.

51 – Stopping By – (Here We Rest)

På väg till en basebollmatch, på en stekande het fredag eftermiddag i Atlanta, Georgia. Det är där berättelsen tar sin början den här gången.

52 – The Devil is My Running Mate – (Sirens of the Ditch)

En vacker text och melodi. En text som lever upp till det Dave Cobb sagt om Isbells texter långt senare. Cobb sa att det kan ta flera år innan du förstår vad som är den egentliga meningen och de går att tolka på många olika sätt.

53 – Try – (Sirens of the Ditch)

Gitarrerna dra igång riffande i den här låten som spelats live 93 gånger enligt Setlist.fm. Den första gången var redan 2005 under en Drive-By Truckers-konsert. Det är två år innan låten dyker upp på Isbells solodebut.

54 – River – (Reunions)

“I’ll lay myself inside her and I’ll let her carry me” är den sista textraden i “River”. Den raden landade nära hjärtat hos Amanda Shires, som sa till sin make att han var tvungen att ta med den här låten eftersom att den här raden är otroligt vacker och romantisk.

55 – Last of My Kind – (The Nashville Sound)

Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in.

56 – The Day John Henry Died – (The Dirty South)

Myten om John Henry handlar om hur teknologin ersätter människan och tar över jobben. När John Henry dör när han slår den teknologi som skulle tagit hans jobb, även om han levt vidare.

57 – Super 8 – (Southeastern)

Den här låten är uppbyggd av stunder från många olika kvällar, har Isbell berättat om ”Super 8”. Händelserna är roliga nu när jag kan se dem i backspegeln, men de var inte roliga alls när de hände. Det tog några timmar att skriva låten, men många år att uppleva.

58 – The Blue – (Jason Isbell and The 400 Unit)

“There really ain’t no difference in Michigan and Maine / If you ain’t here to see this, I’m missing just the same / Your skin as soft as water, same temperature as me / I’d never know I touched you, if you didn’t let me see”. Det är något med de här i raderna som får mig att stanna till varje gång jag hör dem.

59 – Molotov – (The Nashville Sound)

”Molotov” handlar bland annat om att bryta löften till sig själv. Allt sker i en målande beskrivning om att brinna som en molotov på natthimlen.

60 – Tecumseh Valley – (Tecumseh Valley / Pancho & Lefty

Townes Van Zandt skrev originalet om Caroline, gruvarbetarens dotter. Här sjunger Jason den vackra berättelsen tillsammans med Elizabeth Cook.

61 – How to Forget – (Something More Than Free)

Det viktiga är vem du är nu. Inte vem du var när du var tonåring eller någon annan tidigare del av ditt liv. Kom ihåg det och livet blir lite lättare.

62 – Anxiety – (The Nashville Sound)

Det står en doft av Pink Floyd på menyn. I inledningen av ”Anxiety” låter det mycket bombastiskt och nära dessa britter. Sedan kommer nerväxlingen av tempot och låten byter skepnad. Vi lugnar ner oss och får ångesten beskriven. En av frågorna som ställs är varför ångesten alltid får det bästa av berättararen. En annan handlar om varför ångesten alltid tar berättaren bort från här och nu? Att han inte kan njuta av något, inte ens av att hans älskade sover tätt intill.

63 – To a Band That I Loved – (Something More Than Free)

“Though everyone tried to ignore us / We’d scared them all off by the chorus / There you stood looking proud / What was left of the crowd at our show / And I was 22 backwoods years old / You were singing that night by yourself / And I thought I was the only one left”. Den här vackra inledningen hör hemma i den här sången.

64 – Save it for Sunday – (Here We Rest)

Kasey Kasem hade radioshowen American Top 40 mellan 1970-1988. Han avslutade alla sina program med att säga ”Keep your feet on the ground and keep reaching for the stars”. Kanske är det något Isbell har en referens till när han i första versen sjunger ”I just reach for the stars with my feet on the ground”.

65 – No Choice in the Matter – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Det finns inget sorgligare att se än en man i plågor, sjunger Isbell i den här vackra balladen.

66 – What’ve I Done to Help – (Reunions)

Isbell upprepar mantrat om vad han gjort för att hjälpa andra än sig själv. Mantrat rullar om och om igen.

67 – Something to Love – (The Nashville Sound)

I sången komponeras det musik på verandan på söndagar. Där finns äldre män med gitarrer som röker Winston Lights.

68 – The Last Song I Will Write – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Kom och rym iväg med mig. Vi förtjänar en bättre värld. Där börjar den här vackra Isbell-sången.

69 – However Long – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Hur lång natten än ter sig kommer gryningen och ljuset att dyka upp. Den liknelsen till många andra händelser i livet hittar du i den här låten.

70 – Be Afraid – (Reunions)

Den första singeln inför albumet Reunions. Den är laddad, politiskt laddad. Han sjunger att han inte tänker hålla käften om vad som händer i samhället. Det behövs ett stridsrop och att vara en förebild för våra barn, i Isbells fall hans dotter. En del kritiker var högljudda mot honom. Jag tycker att det är dags att musiken tar tillbaka en plats i att driva utvecklingen som har försvunnit från musiken.

71 – Heart on a String – (Here We Rest)

George Jackson och Mickey Buckins skrev originalet och här framförs den i vacker cover.

72 – I Follow Rivers – (Sea Songs)

Vad har Lykke Li och Jason Isbell gemensamt? Den här låten, svarar jag. Lykke Li skrev den tillsammans med Björn Yttling och Rick Nowels. Den finns med på hennes album Wounded Rhymes från 2011. Här sjunger Jason Isbell den tillsammans med Amanda Shires.

73 – New South Wales – (Southeastern)

Sanden de kallar kokain kostar dig dubbelt så mycket som guld. Det är en av textraderna, fast på engelska då såklart i den här vackra visan.

74 – Never Could Believe – (Here We Rest)

Från Tennessee till Kalifornien gick flyttlasset för kvinnan som berättaren sjunger sin kärlek för.

75 – Streetlights – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Innan återutgivningen av det här albumet 2018 fanns det också en akustisk version av den här låten tillgänglig. Den har försvunnit nu. Åtminstone på den strömningstjänst jag nyttjar.

76 – Pancho & Lefty – (Tecumseh Valley / Pancho & Lefty)

Townes Van Zandt skrev låten och hade den med på sitt album The Late Great Townes Van Zandt, som gavs ut 1972. Här sjunger Isbell låten tillsammans med Elizabeth Cook.

77 – The Magician – (Sirens of the Ditch)

Trolleritricken började på gatan med kort och pengar. Det togs vidare med det klassiska tricket att såga en kvinna i tu. Det är några av inslagen i den här berättelsen.

78 – Brand New Kind of Actress – (Sirens of the Ditch)

Öppningslåten på solodebuten. Patterson Hood från Drive-By Truckers är både med och spelar på albumet och delar ansvaret för produktionen.

79 – Like a Hurricane – (Live from Alabama)

En underbar liveplatta tillsammans med The 400 Unit avslutas med den här ryckande Neil Young-covern.

80 – Born in the Usa – (Born in the Usa)

Tillsammans med Amanda Shires gör Isbell en bra tolkning av Bruce Springsteens original.

81 – Mutineer – (Sea Songs)

Warren Zevon skrev “Mutineer” och här sjunger Jason Isbell den tillsammans med sin fru Amanda Shires.

82 – Good – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Berättaren i låten kan inte förmå sig att vara god. Samvetet har förvandlats till förstelnat trä längs vägen.

83 – Grown – (Sirens of the Ditch)

Frågan om Sunnie, i låttexten, fortfarande dansar till Princes ”Purple Rain” lämnas obesvarad.

84 – Daylight – (A Blessing and a Curse)

Är det dags att bli en helt ny person? Det är en av frågorna Isbell ställer i refrängen på den här vackra låten.

85 – Easy on Yourself – (A Blessing and a Curse)

En av låtarna som Jason Isbell bidrog med till det här Drive-By Truckers albumet från 2006.

86 – Running With Our Eyes Closed – (Reunions)

Det här var den första låten som Jason Isbell gjorde den 16 juni 2020 när han tillsammans med The 400 Unit var gäster på distans i The Late Show med Stephen Colbert.

87 – Chicago Promenade – (Sirens of the Ditch)

Låten handlar om Isbells farfar (eller morfar) som blev sjuk, gick bort och när det var begraving var Jason Isbell på turné och åkte inte hem till begravningen. Turnén hade stannat till i Chicago då och det var där Isbell skrev låten och berättar om vad han hade för tankar vid det tillfället.

88 – Down in a Hole – (Sirens of the Ditch)

Den här låten delar titel med en underbar Alice in Chains-låt.

89 – Into the Mystic – (Live at Twist & Shout 11.16.07)

Originalet till den här covern finns på albumet Moondance, som Van Morrison släppte 1970. Här bjuder Isbell oss på en liveversion ackompanjerad av The 400 Unit.

90 – God is a Working Man – (Southern Family)

Dave Cobb inspirerades av konceptalbumet White Mansions när han skapade sitt eget konceptalbum. Cobb tog hjälp av bland andra Jason Isbell som bidrog med den här låten till albumet som fokuserar på familjen och de medverkande artisternas erfarenhet av att växa upp i södra Usa. Några av de andra artisterna som bidrog med låtar är Chris Stapleton, Morgane Stapleton, Brent Cobb, Anderson East och Zac Brown.

91 – We’ve Met – (Here We Rest)

Du möter någon du träffat tidigare när du återvänder till ett ställe du lämnat men ingen kommer ihåg dig när du återvänder. Det är scenen för den här berättelsen.

92 – Soldiers Get Strange – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den här låten gjorde sin livedebut i Birmingham, Alabama, den 12 februari 2009 och har spelats live 33 gånger till sedan dess, enligt setlist.fm.

93 – Racetrack Romeo – (Sirens of the Ditch)

Den sista av fyra bonuslåtar när Sirens of the Ditch gavs ut igen 2018.

94 – Shotgun Wedding – (Sirens of the Ditch)

Titeln syftar på ett giftermål som är arrangerat för att undvika pinsamheter som sex innan äktenskapet som lett fram till en oväntad graviditet.

95 – Coda – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den instrumentala avslutningen på albumet från 2009.

96 – When My Baby’s Beside Me – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Det här är en av tolv låtar på första albumet tillsammans med The 400 Unit. Låten är en cover och den är skriven av Alex Chilton och Chris Bell i Big Star.

97 – Everywhere with Helicopter – (Sing for Your Meat: A Tribute to Guided By Voices)

Tillsammans med The 400 Unit och ett gäng andra artister medverkade Isbell på en hyllning till Guided by Voices. De är ett band från Dayton, Ohio som släppt ungefär trettio album hittills.

98 – The Assassin – (Sirens of the Ditch)

”The Assassin” var en av två låtar som släpptes som smakprov innan återutgivningen av Sirens of the Ditch. I texten är det en yrkesmördare som har blivit less på sitt jobb. I den första versen sjunger Isbell ” I used to be a killer, best killer in the land / Killed women and children just as easy as a man / I rolled their mangled bodies nonchalantly out the door / But now I’ve lost my taste for killing anymore”.

99 – Crystal Clear – (Sirens of the Ditch)

I juli 2018 gavs Jason Isbells solodebut ut igen. Plattan spelades in i FAME Studios i Muscle Shoals. Den här låten fanns inte med på originalutgåvan 2007, utan är en av fyra bonuslåtar på återutgivningen.

100 – Wooden Ships – (Wooden Ships)

Jason Isbell & The 400 Unit var huvudakten på fredagen under den femtionionde Newport Folk Festival i juli 2018. Då gästades de av David Crosby och de spelade ”Wooden Ships” tillsammans. Låten som ursprungligen släpptes på Crosby, Stills & Nash självbetitlade debutalbum 1969.

Det är dags att lägga in en extra växel. Att spurta. Att öka farten för att ta oss fram till och över mållinjen. Den här nedräkningen av musiken från den allra, allra bästa artisten just nu kommer till ett slut idag. Vi har de tio bästa låtarna kvar.

Du som kan din Jason Isbell känner säkert igen de här textraderna ” A heart on the run keeps a hand on the gun / It can’t trust anyone / I was so sure what I needed was more / Tried to shoot out the sun”. Du känner säkert igen de här textraderna också “She said Andy, you’re better than your past / Winked at me and drained her glass / Cross-legged on a barstool, like nobody sits anymore / She said ”Andy you’re taking me home” / But I knew she planned to sleep alone / I’d carry her to bed, sweep up the hair from her floor / If I’d fucked her before she got sick I’d never hear the end of it / She don’t have the spirit for that now / We drink our drinks and laugh out loud / Bitch about the weekend crowd / And try to ignore the elephant somehow / Somehow”. De är de inledande verserna från de sånger som är på brons och silverplats.

Guldplatsen börjar så här, ” I’m a white man living in a white man’s world / Under our roof is a baby girl / I thought this world could be hers one day / But her mama knew better”.

Nu tar vi till listan och avslutar nedräkningen med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 1–10. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

1 – White Man’s World – (The Nashville Sound)

I ”White Man’s World” sjunger Isbell om både jämlikhetsproblem och rasfrågan. Här ger Isbell oss sitt perspektiv på sin egen roll i kampen för jämlikhet oavsett om det är ras eller kön. Samtidigt känner han inte skuld eller skam över sådant som ligger utanför hans egen kontroll. Han vill lämna över en värld till sin dotter där hon har möjligheten att låta världen vara hennes. På det sätt som passar henne. Han reflekterar över sitt eget privilegium, som vit man som lever i ett vitt grannskap med benen från de amerikanska urinvånarna under sina fötter. Amanda Shires fiol kommer in efter textraden ”Mama wants to change that Nashville sound” är det inte omöjligt att det faller en tår.

2 – Elephant – (Southeastern)

Tyngre än ett svart hål. Det skulle kunna vara ett sätt att beskriva texten och berättelsen i den här sången. Andy är berättaren i den här historien där hans vän drabbats av cancer. De sitter i baren och dricker ett glas. Han följer henne hem. Bär henne till sängen. Sopar upp hennes hår från golvet. Under tiden som de umgås undviker de ändå elefanten i rummet i sina samtal. Ibland försöker Isbell lätta upp stämningen när han spelar den live, som när han spelade på The Greek Theatre i Berkeley, Kalifornien, den 8 juni 2019. Han tackar Derry DeBorja från The 400 Unit som spelar piano på låten tillsammans med Isbells akustiska gitarr. Isbell säger också att om det inte vore för pianot skulle det vara möjligt att tro att det här är en sorglig låt.

3 – Cover Me Up – (Southeastern)

“Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört, jag blir frälst det här är min typ av kyrka.” Det skrev jag när Isbell var i Stockholm i januari 2016. Jag bara fortsätter att instämma i den här vackra Isbell-psalmen. Vackert är bara förnamnet.

4 – Tupelo – (The Nashville Sound)

I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat.

5 – Danko/Manuel – (The Dirty South)

Rick Danko och Richard Manuel var båda medlemmar i The Band. Danko spelade bas och sjöng. Manuel sjöng, spelade piano och trummor. Den här vackra hyllningen till de här båda legenderna är skriven efter de båda Band-medlemmarnas död. Varje gång jag hör den här låten vill jag också genast lyssna på mästerverken från The Band.

6 – Goddamn Lonley Love – (The Dirty South)

När Jason Isbell sjunger den här refrängen ”And I could take a Greyhound home but when I got there it’d be gone / Along with everything a home is made up of / So I’ll take two of what you’re having and I’ll take all of what you got / To kill this goddamn lonely, goddamn lonely love” då staller sig allt hår på min Kropp upp i givakt.

7 – Live Oak – (Southeastern)

En omåttligt vacker, uppdiktad historia om en man som börjat leva ett mer normalt och tillbakadraget liv. Hans tidigare liv kommer ikapp honom och rykten börjar gå om hur han dödade två män. Berättaren är rädd för att han ska förlora sin nyvunna kärlek och sitt nyvunna liv.

8 – Outfit – (Decoration Day)

Det här är en låt som Isbell skrev till sin pappa under tiden i Drive-By Truckers. Det är en av de mest önskade till Isbells konserter även nu. Han har som princip att inte spela den om någon skriker efter den på konserterna. Åtminstone inte direkt efter att någon skrikit efter den.

9 – Go it Alone – (Here We Rest)

Det inledande riffet i den här fantastiska låten som är nummer två på Here We Rest får mig alltid att dra på smilbanden och dra några riff på luftgitarren.

10 – Something More Than Free – (Something More Than Free)

Det handlar om Isbells far, som jobbar så hårt att han inte ens orkar gå till kyrkan på söndag. Isbell själv står inte sällan på scen på söndagskvällen. Han jobbar stenhårt till min stora glädje. Han sjunger den underbara titellåten från albumet ”Something More Than Free”.

Bröderna Angus, George och Malcolm Young flyttade med större delen av sin familj från Glasgow, Skottland, till Sydney, Australien. Det hände 1963. Den äldsta brodern George blev medlem i The Easybeats, som var ett av Australiens mest framgångsrika band på 60-talet. De hade bland annat en internationell hit med ”Friday on My Mind”. De yngre bröderna lärde sig också att spela gitarr, precis som sin storebror. De lyckades rätt väl med det, om jag får säga det själv.

1973 bildade Angus och Malcolm Young gruppen AC/DC. Brödernas syster hade sett bokstäverna AC/DC på en symaskin och är en engelsk förkortning för ”alternating current, direct current”. Växelström och likström helt enkelt. Bandet har ett sound som inte går att ta miste på. De gav ut sin första skiva i Australien den 17 februari 1975, ”High Voltage” och i december samma år kom albumet ”T.N.T.” ut i Australien. High Voltage-albumet som gavs ut i Europa och Usa 1976 var en blandning av den australiensiska utgåvan av High Voltage och efterföljaren T.N.T.

Förra året gjorde de en form av återkomst med albumet ”Power Up”, som fick en hel del kritiker att gå bananer över att riffrockarnas uppfinnare hade återvänt. Ett bra album med några låtar som är bättre än bra var mitt omdöme då och det omdömet håller fortfarande i mina öron. Det riktiga, riktiga guldet grävde farbröderna från Australien mellan sin debut 1975 och den bortgångne sångarens Bon Scotts hädanfärd 1980. Visst är ”Back in Black”, det första med Brian Johnson på sång, fantastiskt. Det når ändå inte upp till höjderna de AC/DC hade när Bon Scott sjöng. Åtminstone inte enligt mina öron.

Vi gör en dykning i albumen med Bon Scott på sång och hittar följande tjugoen låtar att uppdatera den här fantastiska spellistan med.

  • “Can I Sit Next to You Girl”, “High Voltage”, “Live Wire” och “Rock ‘N’ Roll Singer” – från albumet “High Voltage” (utgiven 1976)
  • “Dirty Deeds Done Dirt Cheap”, “Love at First Feel”, “Problem Child” “Ride On” och “Squelaer” – från albumet “Dirty Deeds Done Dirt Cheap” (1976)
  • “Hell Ain’t a Bad Place to Be”, “Let There Be Rock” och “Whole Lotta Rosie” – från albumet “Let There Be Rock” (1977)
  • “Gone Shootin’”, ”Kicked in the Teeth”, “Riff Raff” och “Rock ‘N’ Roll Damnation” – från albumet “Powerage” (1978)
  • “Beating Around the Bush”, “Girls Got Rythm”, “Highway to Hell”, “Love Hungry Man” och “Touch Too Much” – från albumet “Highway to Hell” (1979)

”I’m Jason Isbell and we’re The 400 Unit. We’re from Muscle Shoals, Alabama, for the most part. But most of us live right down the road here in Nashville, Tennessee now.” Platsen de här orden uttalades var The Ryman Auditorium.

Sadler Vaden som spelar gitarr i The 400 Unit har tidigare spelat med Drivin’ N Cryin’. Derry DeBorja har spelat ett tag med Son Volt. Amanda Shires har spelat fiol med Billy Joe Shaver. Chad Gamble har en bror som heter Al Gamble som spelar keyboards i St. Paul & The Broken Bones.

Nu tar vi till listan och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 11–20. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

11 – Yvette – (Southeastern)

Det här är den, i skrivande stund, minst strömmade låten på Spotify från det här fantastiska albumet. I mina öron är det något som behöver förändras. Det här är eftertänksam, vackert berättande av högsta rang som behöver uppmärksammas mycket mer.

12 – Hudson Commodore – (Something More Than Free)

Det här är en vacker bil, även om den inte räknades som det. Den producerades av Hudson Motor Car Company i Detroit mellan åren 1941-1952. Mamman i sången vill pusta ut i livet genom att bara få åka med på passagerarsidan och inte behöva slita som hon gör i resten av sitt liv.

13 – Children of Children – (Something More Than Free)

En vacker sång om ett svårt ämne. Att bli född av föräldrar som själva är barn. Isbells egna föräldrar var tonåringar när han föddes. De skiljde sig senare. När han själv kallade alla, åtminstone enligt sången, Michael.

14 – Decoration Day – (Decoration Day)

Memorial Day är en amerikansk nationell helgdag som högtidlighålls den sista måndagen i maj varje år. Dagen uppmärksammar de personer som stupat i krig för USA, och högtiden instiftades efter Amerikanska inbördeskriget. Den dagen kallades tidigare Decoration Day. Låten handlar mer om en långvarig slälktfejd mellan Lawsons och Hills, än ett högtidlighållande av de som stupat i krig.

15 – Alabama Pines – (Here We Rest)

Vi reser i Alabama. Tallarna står längs vägen. Vi passerar Talladega, Jacksonville, Boling Springs på vår väg hem.

16 – When the Well Runs Dry – (The Fine Print)

Den här Isbell-pärlan finns undangömd på en samling med tidigare outgivet material från Drive-By Truckers. Om det är möjligt att tro på setlist.fm har den enbart spelats live den 27 juli 2007. Då spelade Jason Isbell & The 400 Unit den vid ett framträdande på Rock and Roll Hotel i Washington D.C.

17 – Codeine – (Here We Rest)

Berättaren har mycket lite till övers för de coverband som försöker fejka sig igenom Jimi Hendrix-låten ”Castles Made of Sand”. Berättaren har också svårt att klara av ljudet som kommer från en kvinna fem sekunder efter att kvinnans hjärta blivit krossat. Medicinen som delas ut i sången är ett smärtstillande morfinderivat som tillhör gruppen opiater, kodein. Det är samma medicin som Townes Van Zandt kallar sin enda verkliga vän i ”Waitin’ Around to Die”.

18 – It Gets Easier – (Reunions)

Här beskriver Isbell hur han ständigt slåss med sitt förflutna och det missbruk han var inne. Det blir lättare, men blir aldrig lätt. Han får hjälp i körerna av David Crosby, som inte är känd för att ha fimpat cigaretterna som har sin särskilda dag den 20 april varje år.

19 – Overseas – (Reunions)

Det här brukade vara en spökstad, men till och med spöket har gett sig av. Det är vad Isbell sjunger inledningsvis i den här favoriten från nya albumet. Den hade livedebut redan den 7 juni 2019 i Santa Barbara, Kalifornien, det var nästan ett helt år innan studioversionen såg dagens ljus.

20 – Never Gonna Change – (The Dirty South)

Live blir den här underbara Drive-By Truckers-dängan inte sällan till något som liknar Neil Young & Crazy Horse. Sköna, långdragna riff och även studioversionen är fantastisk.

En Grammophone Award eller en Grammy delas ut av The Recording Academy i Usa. Om du har följt med här vet du att vi redan varit på den sextionde galan för utdelning av pris till Jason Isbell & The 400 Unit för albumet The Nashville Sound.

Idag passar vi på att återbesöka den galan som hölls 2018. Utdelningen av Grammy Award for Best American Roots Song tillföll också Jason Isbell för hans låtsnickeri. Låten som han vann pris för var den omåttligt vackra kärleksförklaringen som finns i ”If We Were Vampires”. Du hittar den som en del av dagens nedräkning.

Nu tar vi till listan och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 21–30. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

21 – Sunstroke – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den här låten tog ett tag att upptäcka för mig. Nu är dess skönhet uppenbar. Frågan är om det slutar i dur eller moll med de avslutande textraderna ”I need some things to look forward to / Maybe these colors will fade / I never meant to get bored with you / But I never meant to stay”?

22 – In a Razor Town – (Sirens of the Ditch)

Vad är en rakbladsstad egentligen? Isbell förklarar det på det här viset, ”’Cause in a razor town / The only thing that matters / Tends to bring you down / And there’s no way around / But maybe you can barrel through / ‘Cause a razor ain’t no good for you”

23 – The Life You Chose – (Something More Than Free)

Av någon anledning får jag alltid ett leende på läpparna när jag hör de inledande raderna i den här mer allvarliga berättelsen. ”Who are you if not the one I met? / One July night before the town went wet / Jack and coke in your mama’s car / You were reading The Bell Jar”.

24 – Stockholm – (Southeastern)

Det jublas alltid på konserter i Stockholm när Isbell spelar den här låten, som handlar om att lämna Stockholm. Isbell skrev den när han var på lång Europaturné 2012 tillsammans med Ryan Adams. De hade nått till turnén sista spelning, Waterfront i Stockholm. Då skrev Isbell den här längtan om att få åka hem till Nashville till sin älskade fru.

25 – If We Were Vampires – (The Nashville Sound)

Det är inte hennes klänning eller hur ljuset faller på hennes hud eller det bräckliga hjärtat hon skyddat så länge eller hennes känsla för vad som är rätt och fel. Isbell sjunger i ”If We Were Vampires” att han vet att deras liv tillsammans inte kommer att kunna fortgå i evighet. Kanske får de fyrtio år tillsammans? Någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Det är en fantastiskt vacker kärleksförklaring till fru Isbell, Amanda Shires.

26 – Dreamsicle – (Reunions)

En sorglig berättelse om ett barn som befinner sig i hem och en familj som håller på att falla isär. Det finns ändå strån av lycka i det sorgliga skeendet, som gör det möjligt att sortera i det mörka. I refrängen sitter barnet i en stol och äter en glass och njuter, precis som barn ska göra. Då går det att se sig omkring och betrakta allt det sorgliga som händer runt omkring.

27 – Only Children – (Reunions)

Minnet av en vän som gick bort i alldeles för ung ålder. En tårdrypande berättelse.

28 – Letting You Go – (Reunions)

Låten är skriven till dottern Mercy. Allt från att han blir pappa till dess att det är dags för dottern, som i skrivande stund är fem år, gifter sig och Jason Isbell för henne till altaret där hennes brudgum väntar. Det är dags att släppa taget. Dottern har blivit vuxen. Vackert, så att det förslår.

29 – Relatively Easy – (Southeastern)

I mina öron doftar melodin mycket Eagles. Isbell målar karaktärer med ett fåtal ord. Exempelvis “A vandal’s smile, a baseball in his right hand” och direkt får jag en hel bild av den personen. Nio ord är allt som behövs. När Isbell sedan lättsamt fyller på med ”Nothing but the blue sky in his eyes”, fyller det på min känslobrunn.

30 – Dress Blues – (Sirens of the Ditch)

Den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Isbell skrev den till en kille som han var bekant med och som han gick i high school tillsammans med. Skolkompisen skulle fylla 22 år och skulle bli pappa inom några månader. Han var i marinkåren och blev dödad i Irak. Låten handlar om konsekvenserna av en sådan händelse i en liten stad, inte i lika stor utsträckning om Isbells åsikter om krig, även om det är en del av berättelsen också.

”En musikgrupp, även kallat ett band eller bara grupp, är en samling av musiker under ett gemensamt gruppnamn (jämför artistnamn) som framför egna eller andras melodier eller improviserar musikaliskt. För att kunna kallas musikgrupp ska det vara minst en duo (en grupp bestående av två musiker), även om det förekommer att enskilda artister kallas för ”enmansband” om artisten exempelvis både sjunger och spelar flera instrument samtidigt. När en musikgrupp specialiserar sig på en viss musikgenre lägger man ofta namnet på genren före ”grupp” eller ”band” för att förtydliga – popgrupp, rockgrupp, jazzgrupp osv.” Det här kan du läsa dig till på Wikipedia under musikgrupp.

Jason Isbell har sitt eget band, The 400 Unit, som följer honom världen runt. Namnet kommer från en avdelning för psykiskt sjuka på Eliza Coffee Memorial Hospital i Florence, Alabama. Den avdelningen hade en egen byggnad som var skild från sjukhusets huvudbyggnad. På 1980-talet renoverades avdelningen och fick istället namnet The Behavioral Health Center.

Nu flyttar vi oss från sjukhuset till listan och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 31–40. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

31 – 24 Frames – (Something More Than Free)

Du trodde att Gud var en arkitekt. Han var mer som en rörbomb, som är redo att explodera. Det är något vi lär oss i refrängen.

32 – Different Days – (Southeastern)

Det här är den enda låten jag vet om där det rimmas på benzodiazepine.

33 – Daisy Mae – (Here We Rest)

Isbell hänger underbart på första ordet i sången. Johannes Döparen kommer in i andra versen. Lyssna gärna in resten.

34 – Palmetto Rose – (Something More Than Free)

En tradition där kvinnor från södra Usa ger sin stora kärlek en Palmetto Rose för att skydda sina älskade från faror när de beger sig ut i krig. En Palmetto Rose görs av bladen från South Carolinas delstatsträd Palmettoträdet.

35 – Speed Trap Town – (Something More Than Free)

Det är hjärtskärande vackra beskrivningar i den berättelsen. Jag fastnar på en gång när Isbell sjunger ”She said it’s none of my business but it breaks my heart / Dropped a dozen cheap roses in my shopping cart / Made it out to the truck without breaking down / Everybody knows you in a speed trap town / It’s a Thursday night but theres a high school game”.

36 – Whisper – (Sirens of the Ditch)

Ilskan och en darrande läpp är vad som går att se i den första textraden på den bästa bonuslåten på Sirens of the Ditch.

37 – Traveling Alone – (Southeastern)

Genom ymnigt snöfall och genom bergen går resan. En ensam man på resande fot. Han har tröttnat på det och vill träffa någon som gör honom sällskap i livet och på resan.

38 – Cumberland Gap – (The Nashville Sound)

I ”Cumberland Gap” är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son. Den kanske finns någon annanstans? Men vad skulle mamma säga om han flyttade?

39 – Cigarettes and Wine – (Jason Isbell and The 400 Unit)

”Cigarettes and Wine” är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium i oktober 2019.

40 – Flying Over Water – (Southeastern)

Nägra av de vackra raderna i den här sången lyder ”Take my hand, baby, we’re over land / I know flying over water makes you cry / Where’s that liquor cart? / Maybe we shouldn’t start / But I can’t for the life of me say why”. Vacker Isbell-berättelse!

Den 21 oktober 1948 öppnade en biograf i Florence, Alabama. Den låg på 123 North Seminary och det fanns 1344 sittplatser. Biografen heter Shoals Theatre och den slutade visa film den 13 mars 1980. Det dröjde sedan fram till 2011 innan den öppnades igen. Då blev det konserter, filmfestival och mycket annat.

Den 15 juni 2014 var en speciell kväll på Shoals Theatre. Då spelade Mike Cooley, Patterson Hood och Jason Isbell en akustisk konsert där. De spelade i huvudsak Drive-By Truckers-låtar tillsammans och en av dem ”TVA”, som Isbell skrivit, var en av dem. Du hittar den i dagens nedräkning. Vill du istället återuppleva den där junikvällen i Florence, Alabama, får du bege dig till Isbells Bandcamp-sida. Jag rekommenderar dig att ta dig den tiden och pengarna om du har dem båda. Mer än väl värt det!

Vi tar oss nu till listan och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 41–50. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

41 – Seven-Mile Island – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Den här låten doftar en del John Mellencamp. Det är också låten som fick mig att fastna för Jason Isbell.

42 – Hope the High Road – (The Nashville Sound)

I den rockiga ”Hope The High Road” handlar det om att åter ha sin älskade i sina armar. Dessutom står hoppet till att vägen ska leda till den värld du vill leva i. Där du får leva ut dina drömmar. Tillsammans med dem som du vill dela ditt liv med.

43 – Hurricanes and Hand Grenades – (Sirens of the Ditch)

Ett glas vin, en cigarett har berättaren i sin hand. Allt borde kännas fint, men han känner inte något än. Där börjar det i den här berättelsen.

44 – Tour of Duty – (Here We Rest)

En tidigare militär berättar om hur han upplever livet efter militärtjänsten och hur han inte tänkt lämna sin hemstad igen.

45 – Chaos and Clothes – (The Nashville Sound)

Nu är dags för att vara med i en fight på liv och död, black metal t-shirts, att du inte kan hata någon du inte känner, hur hon lämnar spår i form av smulor och att namnge alla monster du ska ta kål på. Allt inslaget i en Simon & Garfunkel-liknande, vacker akustisk melodi, som poetiskt heter ”Chaos And Clothes”.

46 – St. Peter’s Autograph – (Reunions)

Amanda Shires var god vän med Neal Casal. Han tog sitt liv i augusti 2019. I den här låten berättar Isbell om hur han ser henne sörja, han kan lyssna, han kan trösta.

47 – Songs That She Sang in the Shower – (Southeastern)

Det börjar med en förolämpning ”On a lark, on a whim / I said, there’s two kinds of men in this world and you’re neither of them”. De inledande raderna kom från ingenstans, men drev fram hela sången berättade Isbell för Brian Koppelman i hans podd The Moment.

48 – TVA – (The Fine Print)

I början av 1900-talet var det privata företag som levererade elektricitet till städerna i Tennessee. De mer lantliga delarna av delstaten blev däremot utan el. 1933 godkände president Roosevelt bildandet av Tennessee Valley Authority. En myndighet som fick hand om investeringar i infrastruktur som till exempel översvämningsskydd och elförsörjningssystem i hela Tennessee Valley. Det är i ljuset av det här du ska förstå texten i den här låten som Isbell skrev under sin tid i Drive-By Truckers.

49 – Flagship – (Something More Than Free)

Jag hoppas att få se Jason Isbell live tillsammans med sin fru Amanda Shires igen. Det är enda chansen att få höra den här vackra sången. Jason spelar den bara när Amanda är med.

50 – If it Takes a Lifetime – (Something More Than Free)

På måndag är det ett år sedan berättaren började sitt nya jobb. Det går inte en dag, utan att han vill gå upp i rök, men envist kommer han tillbaka dag efter dag. Fast besluten att en gång växa upp.

Pris kan syfta på många olika saker. Det kan vara värdet för en produkt eller en tjänst som en konsument betalar vid köptillfället. Pris kan vara ett främmande fartyg som tagits i beslag. Pris kan också syfta på en snus. Pris kan även vara något som delas ut till en person, eller en grupp, för att uppmärksamma och belöna hedervärda handlingar eller bedrifter.

Idag koncentrerar vi oss på pris i form av utmärkelse. Vid den sextionde Grammy-galan var en av vinnarna Jason Isbell & The 400 Unit. De vann Grammy Award for Best Americana Album för albumet The Nashville Sound. I dagens nedräkning hittar du två av låtarna från det albumet.

Vi tar oss därför direkt till listan och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 51–60. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

51 – Stopping By – (Here We Rest)

På väg till en basebollmatch, på en stekande het fredag eftermiddag i Atlanta, Georgia. Det är där berättelsen tar sin början den här gången.

52 – The Devil is My Running Mate – (Sirens of the Ditch)

En vacker text och melodi. En text som lever upp till det Dave Cobb sagt om Isbells texter långt senare. Cobb sa att det kan ta flera år innan du förstår vad som är den egentliga meningen och de går att tolka på många olika sätt.

53 – Try – (Sirens of the Ditch)

Gitarrerna dra igång riffande i den här låten som spelats live 93 gånger enligt Setlist.fm. Den första gången var redan 2005 under en Drive-By Truckers-konsert. Det är två år innan låten dyker upp på Isbells solodebut.

54 – River – (Reunions)

“I’ll lay myself inside her and I’ll let her carry me” är den sista textraden i “River”. Den raden landade nära hjärtat hos Amanda Shires, som sa till sin make att han var tvungen att ta med den här låten eftersom att den här raden är otroligt vacker och romantisk.

55 – Last of My Kind – (The Nashville Sound)

Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in.

56 – The Day John Henry Died – (The Dirty South)

Myten om John Henry handlar om hur teknologin ersätter människan och tar över jobben. När John Henry dör när han slår den teknologi som skulle tagit hans jobb, även om han levt vidare.

57 – Super 8 – (Southeastern)

Den här låten är uppbyggd av stunder från många olika kvällar, har Isbell berättat om ”Super 8”. Händelserna är roliga nu när jag kan se dem i backspegeln, men de var inte roliga alls när de hände. Det tog några timmar att skriva låten, men många år att uppleva.

58 – The Blue – (Jason Isbell and The 400 Unit)

“There really ain’t no difference in Michigan and Maine / If you ain’t here to see this, I’m missing just the same / Your skin as soft as water, same temperature as me / I’d never know I touched you, if you didn’t let me see”. Det är något med de här i raderna som får mig att stanna till varje gång jag hör dem.

59 – Molotov – (The Nashville Sound)

”Molotov” handlar bland annat om att bryta löften till sig själv. Allt sker i en målande beskrivning om att brinna som en molotov på natthimlen.

60 – Tecumseh Valley – (Tecumseh Valley / Pancho & Lefty

Townes Van Zandt skrev originalet om Caroline, gruvarbetarens dotter. Här sjunger Jason den vackra berättelsen tillsammans med Elizabeth Cook.

Nollniotretre ettnollfemnollett. I min barndom var det dem orden som kom ut ur min mun när jag lyfte bakelitluren på den televerksgrå, nummerskiveförsedda telefonen. Den stod i vår blomsterfyllda spalje, som fungerade som avskiljare mellan kök och tv-rum. Ett tv-rum som under många år bland annat fylldes av en i huvudsak orangevitbrun, noppig tvåsittsoffa.

Om vi förflyttar oss från dåtid till nutid och från Västerbotten till Värmland är det möjligt att vi stöter på Edgar & Strandberg. De är en duo som bildades förra året. Den består av Christopher Edgar och Henrik Strandberg. De spelar en melodiös rock och pop som de framför på svenska. Om du vill ha mer vägledning om hur de låter kan du leta dig fram till duons Spotify-sida och lyssna på deras inspriations-spellista. Den innehåller artister som Gyllene Tider, Lars Winnerbäck, Lynyrd Skynyrd, Melissa Horn, Sven-Ingvars, Ulf Lundell, Roy Orbison, Alex Orbison och Chuck Turner. Det är självklart ännu enklare att bilda dig en uppfattning om hur de låter genom att ta dig an deras debutalbum, som släpps idag. Albumet heter Nollfemsjunoll och knyter an till där allt började, det vill säga Arvika och ortens riktnummer 0570.

De musiker som medverkar på Nollfemsjunoll är Ola Gustafsson, som spelar gitarrer, mandolin, ukulele och bas. Han har tidigare jobbat med bland andra Lars Winnerbäck, Melissa Horn och First Aid Kit för att nämna några. Han är också albumets producent. På trummor och körsång finns Andreas Dahlbäck och det är i hans studio Durango Recordings, som albumet är inspelat. Dahlbäck har jobbat med många andra svenska artister, bland andra Ulf Lundell, Per Gessle, Helen Sjöholm och Niklas Strömstedt bara för att nämna några. På Nollfemsjunoll medverkar också en svensk legend. Janne Schaffer. Han spelar gitarr på de två inledande låtarna. Lars Nyström spelar piano och orgel, Linnea Waljestål sjunger och körar och Johan Birgersson spelar fiol. I mastringen av albumet har Edgar & Strandberg tagit hjälp av Sören von Malmborg och Kai Blankenberg.

Första låten ut på albumet är ”Leva mitt liv”. En berättelse om en vacker fasad utan grund, gömda tankar, svängar i livet, lögner, att bränna ljuset i båda ändar. Andra låten på albumet och första singeln från detsamma är ”Tusen kyssar” Singeln släpptes redan i höstas och har spelats flitigt på en del lokala P4-kanaler. Johan Lindqvist skrev om singeln i Göteborgs-Posten. Han skrev, ”Duo från Arvika som jobbar på debutalbum tillsammans med producenten Ola Gustafsson och med Andreas Dahlbäck på trummor. Ni som kan er rock på svenska förstår att det innebär textdrivna låtar inspirerade av Lundell, Winnerbäck och Andersson Wij. En svår genre att bemästra, det kan så lätt bli alldeles platt, men duon är på rätt väg och om man kan hitta en egen, värmländsk heartland-ton har man garanterat en publik att håva in.”

”Lilla du” tar vid och sången sjungs till ett barn som välkomnas till världen. Barnet växer upp och skriker efter pappa i en fiskaffär, hinner med att börja skolan. Det är vackert, vardag, finstämt. Det blir direkt mörkare och allvarligare ”Hårda tider i Sverige” som sedan tar vid. Det vackra och hoppfulla återvänder när vi ger oss ut i natten och åker i en gammal och skrotig bil som gått för många mil. ”Värmland i regn” är den enda låten på skivan som inte Christopher Edgar och Henrik Strandberg skrivit själva. De har översatt norrmannen Henning Kvitnes ”Telemark i regn”. Jag påstår att de lyckats utmärkt med översättningen och jag får en stor lust att åka med västerut genom den värmländska natten.

De nattliga äventyren fortsätter i ”Sommarnatten” och det passar utmärkt att albumet sedan fortsätter med ”Doften av ditt hår”. Där har natten tagit slut och två älskande skiljs åt.  Vi hör Linnea Waljeståls röst ta den ena rollen i historien om de älskade i sången. Doften av både Winnerbäck och Lundell når mina öron i den vackra låten. Ett år har gått slås det fast direkt när ”Jag och du” inleds. Det är en ödesmättad inledning till ”Long John Silver”. Vi värmer oss vid elden och natten rör sig i sakta mak framåt, en skugga genom skenet bakom åsen framträder. Det är en silhuett av en man, han närmar sig och vill berätta sin historia. Han berättar om sin kista av guld och att han levt sitt liv på havet. I litteraturen är Long John Silver en pirat som arbetade åt Kapten Flint i Robert Louis Stevensons Skattkammarön från 1883. I det här sammanhanget är Long John Silver inget annat än en helt magisk låt, som slutar i ett cresendo med ett vackert gitarrsolo signerat Ola Gustafsson. Det är lätt att tänka sig att solot kommer att sträcka ut sig ännu mera när vi äntligen kan höra Edgar & Strandberg live.

I mina öron har Edgar & Strandberg gjort det bästa albumet på svenska sedan 2019 då Joel Alme släppte Bort bort bort och som jag rankade som tvåa på min albumlista när det året summerades. I låten ”Long John Silver” är jag övertygad om att de har skapat en av årets allra bästa låtar. Andra favoriter för tillfället är ”Doften av ditt hår”, ”Hårda tider i Sverige” och ”Värmland i regn”. Snart har jag räknat upp alla låtar. Om du, som jag, tycker om vackra berättelser på svenska ackompanjerat av skickliga svenska musiker finns inte något annat alternativ för dig annat än att ta dig an Edgar & Strandbergs debutalbum. Jag har haft förmånen att umgås med albumet i nästan en månads tid nu och redan inledningsvis tyckte jag att det var bättre än bra. När jag sedan haft det som sällskap i mina lurar på många Corona-promenader har det växt och blivit ännu bättre. De har helt enkelt skapat underbar svensk heartland-rock av högsta klass.

David Grann är en journalist som skrivit boken Killers of the Flower Moon: The Osage Murders and the Birth of the FBI. Den handlar om ett antal mord som skedde i Osage County, Kalifornien, under 1920-talet. Osagerna är en del av den amerikanska ursprungsbefolkningen. De blev rika när de fick rättigheterna till land där det gick utvinna olja.

Imperative Entertainment har köpt rättigheterna till boken och håller på att göra film av boken. Det är Martin Scorsese som sitter i regissörsstolen. Rollen som Ernest Burkhart spelas av Leonardo DiCaprio. I rollen som Bill Smith kommer vi att kunna se Jason Isbell och i en annan roll dyker Sturgill Simpson upp.

Nog om film. Nu tar vi oss an listan igen och fortsätter nedräkningen av listan med de hundra bästa låtarna som Jason Isbell gjort. Idag ger vi oss på platserna 61–70. Här är det oftast den första versionen, även om det såklart finns undantag. Inom parentes hittar du albumet som låten kommer ifrån.

61 – How to Forget – (Something More Than Free)

Det viktiga är vem du är nu. Inte vem du var när du var tonåring eller någon annan tidigare del av ditt liv. Kom ihåg det och livet blir lite lättare.

62 – Anxiety – (The Nashville Sound)

Det står en doft av Pink Floyd på menyn. I inledningen av ”Anxiety” låter det mycket bombastiskt och nära dessa britter. Sedan kommer nerväxlingen av tempot och låten byter skepnad. Vi lugnar ner oss och får ångesten beskriven. En av frågorna som ställs är varför ångesten alltid får det bästa av berättararen. En annan handlar om varför ångesten alltid tar berättaren bort från här och nu? Att han inte kan njuta av något, inte ens av att hans älskade sover tätt intill.

63 – To a Band That I Loved – (Something More Than Free)

“Though everyone tried to ignore us / We’d scared them all off by the chorus / There you stood looking proud / What was left of the crowd at our show / And I was 22 backwoods years old / You were singing that night by yourself / And I thought I was the only one left”. Den här vackra inledningen hör hemma i den här sången.

64 – Save it for Sunday – (Here We Rest)

Kasey Kasem hade radioshowen American Top 40 mellan 1970-1988. Han avslutade alla sina program med att säga ”Keep your feet on the ground and keep reaching for the stars”. Kanske är det något Isbell har en referens till när han i första versen sjunger ”I just reach for the stars with my feet on the ground”.

65 – No Choice in the Matter – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Det finns inget sorgligare att se än en man i plågor, sjunger Isbell i den här vackra balladen.

66 – What’ve I Done to Help – (Reunions)

Isbell upprepar mantrat om vad han gjort för att hjälpa andra än sig själv. Mantrat rullar om och om igen.

67 – Something to Love – (The Nashville Sound)

I sången komponeras det musik på verandan på söndagar. Där finns äldre män med gitarrer som röker Winston Lights.

68 – The Last Song I Will Write – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Kom och rym iväg med mig. Vi förtjänar en bättre värld. Där börjar den här vackra Isbell-sången.

69 – However Long – (Jason Isbell and The 400 Unit)

Hur lång natten än ter sig kommer gryningen och ljuset att dyka upp. Den liknelsen till många andra händelser i livet hittar du i den här låten.

70 – Be Afraid – (Reunions)

Den första singeln inför albumet Reunions. Den är laddad, politiskt laddad. Han sjunger att han inte tänker hålla käften om vad som händer i samhället. Det behövs ett stridsrop och att vara en förebild för våra barn, i Isbells fall hans dotter. En del kritiker var högljudda mot honom. Jag tycker att det är dags att musiken tar tillbaka en plats i att driva utvecklingen som har försvunnit från musiken.