Årets sista månad. Årets sista kassett. Den är här. Det är onsdag den 1 december. Igår bestämde Anders om julen skulle slaska eller braska. Åtminstone om du tror på det gamla talesättet. Hos SMHI viker de ut texten om det ligger någon sanning bakom den här gamla ramsan. Men vi måste tyvärr göra den besviken som tror att vädrets oerhört komplicerade mönster skulle rymmas i en ramsa på endast fyra ord. Det är den korta versionen av deras analys. Om analysen är lika träffsäker som deras prognoser låter jag någon analysera.

Här koncentrerar vi oss istället på musiken. Det är gott om covers i månadens blandning Blues Pills bjuder exempelvis Stones-dängan ”Wild Horses” både i en live- och studioversion. Robert Plant och Allison Krauss har gett ut ett helt album med covers, som de här får utrymme att vika ut sig i en av dem. Eric Palmqvist och Peter Morén bjuder på Anders F Rönnblom och Beth Hart ger oss ett smakprov från sin kommande coverplatta där hon tolkar Led Zeppelin.

Trots min vrånga inställning till julsånger måste jag bjuda er på ett undantag från regeln. Det är Amanda Shires som sjunger sin egen ”Blame it on the Mistletoe”, som hon skrivit tillsammans med Brittney Spencer.

Hennes låtar tittar bakåt på hennes yngre dagar och erfarenheter av förhållanden som gått i kras, drogmissbruk och livet i det oförlåtande bibelbältet i södra Usa. Låtarnas årsringar vävs ihop av teman om självförstörelse och känslomässiga ärr där hon kommer ut som en vinnare.

Det som du läste ovan är Folkradio.co.uk’s beskrivning av Hannah Aldridges texter och musik. Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Under året har det kommit ett par nya låtar som smakprov från hennes nya album Sinking. Jag befinner mig på Södermalm, inte långt från Hornstull ligger Snotty Seaside. När de själva beskriver sig säger de att de har vegansk mat att dö för, en indiemusikbar och en livescen.

Hannah Aldridge är en vän av de svenska trakterna och det här är hennes andra svenska turné i år. Hon var här i Stockholm i början av juli och då missade jag henne precis på grund av en resa till mina hemtrakter. Nu är det dags att ta revansch. Highway Honeys gör sin första spelning i Stockholm när de värmer upp tillsammans med NickWilliam som också hjälper till att höja temperaturen.

När det är dags för kvällens huvudnummer kommer hon upp själv på scenen och spelar titellåten från debutalbumet ”Razor Wire”. Därefter bjuder Hannah tillsammans med Gustav Sjödin på en blandning av äldre låtar, nyutgivet och på ett par låtar som dyker upp på en kommande EP. Hon hoppas att den ska ges ut i slutet på sommaren och det har varit en speciell inspelningsprocess där låtarna fått hoppa runt över världen från Nashville till Australien till Sverige och till ett par platser till. De två nya låtarna vi får höra är ”Unbeliever” och möljigen heter den andra outgivna låten ”Babylon”. De ger mig båda ett sug efter den nya EP:n.

Vi får även höra en cover av Hannahs favoritlåtar. Det är Radioheads fantastiska ”Creep” som hon gör en mycket bra version av. Den nyss utgivna ”Some Ghosts (Don’t Make a Sound)” är fantastisk live. Den sagolika ”Aftermath” får mig att gunga med i sitt sköna tempo. Ett tempo som senare även finns i ”No Heart Left Behind”. Det blir även ”Gold Rush”, som är skriven ihop med Ashley McBryde. Låten om den stad som Hannah gillar minst i Alabama, ”Burning Down Birmingham”.  “Living on Lonley” är skriven tillsammans med Andrew Combs och en önskning från publiken bjuder hon på när hon spelar  ”You Ain’t Worth the Fight” kommer också.

När vi ropar in dem igen för att få höra mer bjuder Hannah själv på ”Lonesome” och tillsammans med Gustav spelar hon ”Howlin’ Bones”. Hon berättar att hon har lite problem med rösten och får lite whiskey som medicin under kvällen. Jag tycker inte att det märks alls. Hon har en sagolik röst och låtskrivandet är också en av hennes stora gåvor. Jag är fantastiskt glad att hon delar med sig av sin talang. Hon lovar också att snart vara tillbaka i Sverige igen.

”Sverigerocken”, en låt på David Ritschards nya album Blåbärskungen, säger ungefär 10 000 gånger mer om Sverige än ”Du gamla du fria”. Den borde vara obligatorisk under Nationaldagsfirandet på Skansen. Det här skriver Markus Larsson i Aftonbladet om singeln Sverigerocken när den kom innan sommaren i år.

Larsson lyfter fram textraden ”Vi satt på Clock, Huddinge Centrum/bredvid Svullo, innan allting såldes ut”. Texten blir en sorts roadmovie genom delar av landet som ofta lever i radar- och medieskugga. David Ritschard sjunger om att fucka upp i Falköping och sälja ut Folkets hus i Tranås. Han får skallen bankad gul och blå mot en motorhuv på en parkeringsplats i Skogås, blir pepparsprejad av en snut i en skogsdunge i Rönninge och kräks på sina nya skor vid Dragon Gate utanför Gävle.

Det är inte bara Aftonbladets norrbottning, bland den svenska kritikerkåren som tagit David Ritschard till sina hjärtan. Det har bidragit till många smeknamn för Bajen-älskaren Ritschard. Han kallas den gröna linjens Hank Williams, Sveriges Johnny, utan Cash och även Blåbärskungen. I en lång och mycket utsökt intervju med Tomas Grip i Hifi & Musik går det bland annat läsa:

”Och nu är han aktuell med sin andra fullängdare, ”Blåbärskungen”, som skrevs i utrymmet som blev över när coronan omöjliggjorde turnerande. För min generation är ”Blåbärskungen” främst en karaktär i Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK (eller snarare som en serie i tidningen Buster) och sedermera som TV-filmatisering. Vem är Blåbärskungen för dig?

– Jag hittade DVD-skivorna i nån binge när jag jobbade på Willys i Skärholmen, och den serien gjorde ett visst avtryck på mig i tonåren. Men har inte med skivan att göra. Året innan ”Po Tidholm-konserten” spelade jag också på Stockholm Americana, men med Green Line Travelers. Då var det några som ansåg att man skulle stryka alla oetablerade band från den så kallade ”blåbärsscenen” för att göra det lite luftigare i programmet. Fotografen Johan Bergmark, som jag älskar, såg direkt det roliga i det hela och döpte mig till Blåbärskungen. Det blev en skön dramaturgi i och med att jag året efter blåbärsdebaclet fick det pråliga utrymmet i DN, så albumtiteln föll sig naturlig redan innan låten skrivits.””

När Ritschard gjorde sitt framträdande på Södra Teatern under STHLM Americana var jag också på plats, men valde någon annan spelning i det generösa utbudet. Därför är jag extra glad när David Ritschard ska spela på Debaser Strand. Det känns verkligen som att det kan bli fredagsmys i deluxe-version av den här dagen som avslutar den här arbetsveckan i mörkaste november.

Kvällens föreställning skulle gått av stapeln den 3 april och inför det datumet skrev David om det då kommande albumet Blåbärskungen.

”Andra albumet kallas ju dödsfällan för artister oavsett genre. Får hoppas att jag lurat döden här för snart har vi tretton nya och halvnya sånger inspelade på Södermannagatan 16. Arbetsnamnet är ”Blåbärskungen”, brobrännarens flintskalliga lillebror som även han saknar eftergymnasial utbildning och ständigt lever över sina tillgångar och sover dåligt. Åldras tjugo år på fem men tappar fortfarande mjölktänder på krogen. Ta hand om honom, han är bror”

På scenen ikväll står också superorkestern Krokodiltårarna och de drar igång kvällen med  ”Huddinge, Huddinge”. David konstaterar efter låten att han är född där av sin mor. Vi tar oss sedan ut på en resa i Blåbärskungems trakter med ”När du reser dig”, ”Sverigerocken”, ”Än går det vågor” och ”Sockenplan revisited”. Därefter bjuder David på ”Vilket pris som helst / En dag blir man sjuk som är skriven av Hjelle. David tar en paus och lämnar oss med Krokodiltårarna, som ger oss en instrumental låt. När David återvänder till scenen gör han det med ”Aldrig lämna”. Då har även Viktor Brobacke kommit upp på scenen tillsammans med sin trombon.

En jullåt tar oss vidare innan det låter ”Som en Hank Williams refräng” och ”Inte här (när jag är här)” plus ”Röd”. Vi bjuds på en demo tillsammans med låtskrivarpartnern Henric Hamnarbäck får vi höra en låt som just nu går under namnet Rockbotten (om jag hör rätt). Vi befinner oss på Södermalm, så vad passar bättre än att avsluta med Bajen-låten David skrivit tillsammans med Magnus Carlsson, som också gästar på scenen. En stämningsfull ”Vi ses snart igen” ljuder genom Debaser Strand och det kastas upp trosor på scenen.

På David Ritschard första album är det återbesök på Hammarbyhöjden, som gäller. På andra albumet tar han oss med till Sockenplan. Kanske tar han oss med till något annat ställe i Stockholm på ett kommande album? Det hoppas i alla fall jag på. Det jag också vet helt säkert är att jag vill göra ett återbesök på en spelning med David Ritschard så snart det bara går. Det visar sig att det kommer att vara möjligt redan i februari då Ritschard spelar på Fållan. Jag ställer mig upp och ansluter till hyllningskören av den här självklara naturkraften. Han själv rekommenderar torr sherry och George Jones, på egen risk.

I skrivande stund har de drygt 2,1 miljoner lyssnare i månaden och knappa miljonen följare på Spotify. De är syskon. En av systrarna är född 1990 och den andra tre år senare. Deras pappa var medlem i Lolita Pop på 90-talet. De är uppvuxna i Svedmyra, Stockholm. Journalisten och programledaren Kristofer Lundström är deras morbror.

Många av er har säkert räknat ut att det handlar om systrarna Söderberg. Johanna och Klara. Tillsammans har de First Aid Kit. Vi samlar ihop tjugoen fantastiska låtar från deras karriär så här långt. Tyngdpunkten ligger på de fyra första albumen ”Drunken Trees och The Big Black & the Blue”, ”The Lion’s Roar”, ”Stay Gold” och ”Ruins”. Det blir också en del singelsläpp och annat.

Vi startar med ”My Silver Lining” och fortsätter med ”Ghost Town den tårdrypande ”Emmylou” samt R.E.M.-covern ”Walk Unafraid”. ”Nothing Has To Be True” tar vid och den följs av ”Shattered & Hollow”, ”Fireworks”, ”Master Pretender” och ”The Lion’s Roar”. Det är dags för cover igen. Den här gången är det Simon & Garfunkels ”America” som dyker upp.

Nu ger vi oss i kast med ”Postcards”, ”Stay Gold”, ”Heavy Storm”, ”A Long Time Ago”, “Rebel Heart” och “The Bell”. Den sista kvintetten innan vi når tjugoett är “It’s a Shame”, ”Brother”, ”You Are The Problem Here”, ”In the Hearts of Men” och “Fleeting One”.

Rutger Bregman har skrivit boken En optimistisk historia om människans natur. Bregmans huvudtes är att vi i grunden är goda, men eftersom många har uppfattningen att vi är onda och själviska har forskare tolkat data efter den mallen. Godheten är särskilt tydlig fram till år 10 000 före vår tideräkning. Då övergavs det fria livet, vi började odla, skaffa ägodelar, land och senare pengar. Med civilisationen kom ondskan.

Bregman ger ett exempel från andra världskriget i sin bok. Hitler, Mussolini och Stalin, men även Churchill, läste boken »Massans psykologi« av Gustave le Bon. Denne hävdar att människan i nödsituationer sjunker några pinnhål på civilisationsstegen. Vid panik visar sig vår sanna natur. Detta gav Hitler inspiration till blitzen över London. 80 000 bomber fälldes under nio månader, 40 000 människor omkom. Men resultatet blev oväntat. Folk tog fram sin brittiska humor och nödsituationen lockade fram det bästa i befolkningen. Vid ruinerna syntes skylten »MORE OPEN THAN USUAL«. Motståndsviljan ökade, inte tvärtom. Men snart var insikten glömd. Churchill försökte bomba Tyskland till underkastelse utan resultat. Och USA drog samma lärdom i Vietnam.

Det går säkert att använda exemplet igen på mer närliggande krig där exemplet Afghanistan exempelvis skulle kunna tjäna som exempel över en lång tid, betydligt längre än de senaste två decenniers krigande där. Frågan är också hur den här typen av exempel präglat oss som står på sidan där det finns massor av politiker som gärna vill förenkla tillvaron och ställa människor mot varandra. Bregman berättar om empatin, denna mänskliga förmåga att känna hur det känns för en annan människa. Han menar att andra sidan av empati är vi och dom, främlingsfientlighet. Det är lätt att känna för någon i den egna gruppen, men svårt att känna för många, särskilt på avstånd. I krig är det lätt att trycka på en knapp, men ytterst få klarar av att döda fienden man mot man. Bajonetter används bara vid träning.

För tre år sedan kom Courtney Marie Andrews album May Your Kindness Remain. Låt oss hoppas att Courtney och Bregman har rätt. Courtney har också hunnit med ett till album sedan dess Old Flowers som gavs ut förra året. Old Flowers är ett separationsalbum, vars tillkomst fungerat som terapi efter ett nio år långt förhållande nått vägs ände. Där är vi långt ifrån när kvällen startar på Lilla Cirkus med ”Rookie Dreaming”, öppningsspåret från 2017-års album Honest Life. Direkt på den bjuder Courtney Marie oss på ”James Dean”, en nyskriven låt. ”It Must Be Someone Else’s Fault” från fjolårets album följer som tredje låt och första kvartetten låtar fullbordas av ”Irene”.

Courtney Marie berättar kort att hon skrev ”Break the Spell” efter att hon gråtit ut på en boxares arm i Lissabon. Mer av den anekdoten vill hon inte berätta. Nu har det blivit dags för kör. Klara och Johanna kommer ner från publiken. Systrarna Söderberg alltså. Eller som ni kanske känner dem. First Aid Kit. De körar bakom Courtney Marie i ”Burlap String” och ”If I Told”. Magi är ordet för den samlade trion av stämmor. Systrarna återtar sedan sina platser i publiken.

Från magi till den omåttligt vackra ”Near You” är steget inte långt. Därefter kommer ”Table for One”, som skrevs på en Walmart-parkering under en varm dag. Kvällens andra nya låt kommer sedan. Kanske heter den ”The World Keeps Spinnig”? Kanske heter den något annat? Den vackra bönen om att åtminstone godheten blir kvar när skönheten falnar sjunger Courtney Marie om i ”May Your Kindness Remain”. Hon sätter sig sedan vid elpianot och spelar kvartetten ”Guilty”, ”Carnival Dream”, ”Old Flowers” och ”Ships in the Night”.

Nu är det dags att starta extranumren och Courtney Marie ber publiken ropa sina önskemål. Först ut är historien om ett krossat hjärta i ”Rough Around the Edge”. Det är en låt som också får henne att tänka på sin envisa morfar, som på 90-talet bland annat tog sin häst Pride när han skulle till baren efter att ha blivit av med körkortet på grund av upprepade rattfyllor. Duon ”Honest Life” och ”How Quickly Your Heart Mends” avslutar kvällen på Lilla Cirkus.

När Courtney Marie Andrews tar ton reser sig nackhåren reser sig på de döda matroser som spökar på vraket av regalskeppet Vasa några hundra meter bort. Hennes röst får tiden att stanna och ståpälsen att resa sig på oss alla inne på Lilla Cirkus också. Att hon får hjälp av First Aid kit också gör att novembermörkret lättar. Den här kvällen var ljus. Den var fantastisk. Har du inte lyssnat in dig på Courtney Marie Andrews än är mitt tips till dig att göra det snarast möjligt. När du gjort det och du får chansen gå och se henne live, ta den chansen. Du kommer att känna att du visat godhet mot dig själv går hem från hennes konsert.

Han är född den 6 februari 1972. Han växte upp i Stockkholmsförorten Fruängen. Han har varit journalist på Svenska Dagbladet. Tidningen som också har utnämnt honom till Sveriges allvarligaste artist en gång i tiden. Han har varit skribent i tidningen Pop, redaktör på ZTV för programmet Knesset och haft ett eget tv-program. Han har också den utmärkta podden Hundåren.

Tv-programmet var Tomas Andersson Wij spelar med. Där gästades han bland andra av Peter LeMarc, Melissa Horn och Lars Winnerbäck. Jag utnämner gärna Tomas Andersson Wij till en av de allra bästa svenska liveartisterna. Hans mellansnack är fantastiskt och när det är möjligt att få höra honom i ett avskalat format med bara en akustisk gitarr eller kanske tillsammans med en flygel då flyger tiden iväg. Inte sällan passar dessutom gåshuden att göra entré på mina armar och i nacken när han framför sina vackra låtar.

Tomas Andersson Wij eller TAW firade 20 år som artist 2018. Då spelade han två kvällar på Cirkus. Ena kvällen ägnades åt de första tio åren av karriären och den andra kvällen åt nästa tio år. Tyvärr kunde jag inte vara på plats någon av kvällarna på grund av ett besök i Boston då. Turligt nog spelades kvällarna in och Tomas har släppt ifrån sig några guldkorn därifrån. Jag hoppas på ännu flera och allra helst att han ger ut båda kvällarna i sin helhet.

Vi startar resan tillsammans med TAW på en av de Cirkus-kvällarna för att ni ska förstå vad jag menar med utsökt och avskalat. Här är ”Vi är värda så mycket mer” från lördag den 1 december 2018. Nästa låt är ”Blues från Sverige”. Topp-tre svenska låtar under 2000-talet i mina öron. Tomas skriver själv om låten på det här viset.

”Låten har sin upprinnelse i ett rätt misslyckat gig på Hudiksvalls Stadshotell. Min kusin från Delsbo agerade förband. Han råkar vara en jäkel på att tolka Bob Dylan, kan alla verser på Desolation Row utantill och kompar sig själv fint med gitarr och munspel. Jag står där och lyssnar och känner mig lite stolt – jag var ändå den som introducerade grabben för Dylans Girl From The North Country, när han fortfarande gick i kortbyxor och hade glass runt munnen.

Nu har min kusin vuxit upp till en i alla bemärkelser stor man med egen firma, Gigs & Pigs. Han varvar svinskötsel och jordbruk med att spela gitarr, ofta tillsammans med Per Persson. Min kusin, som är härdad av att ha spelat i varenda Hälsingebuske, låter sig inte bekommas av att det är en djurpark framför scen. Jag däremot får kämpa för att hålla modet uppe och avslutar med att göra min allra punkigaste version av Landet vi föddes i. Tack för ingenting, godnatt! Säger jag inte. Men jag parkerar i baren efteråt och dricker fokuserat.

Det är då den där killen kommer fram och vill snacka, han som har förlorat allt – familj, jobb och livsgnista – och lovar att hämnas. I ögonvrån ser jag stans prinsessa, hon med det världsvana suget i blicken som håller hov vid min kusins bord. När hon vid tolvtiden reser sig för att gå gör hon en alldeles perfekt konstpaus och säger sen till mig: ”Jag gifter mig gärna med dig till sommarn”. Grabbarna runt bordet har inte hämtat sig än. Inte jag heller. Nattbussen till Delsbo sen och in i värmen hos min kusin och hans fru Karin och inte fan ska du gå och lägga dig nu, här har du mer dricka och har du förresten sett den här Dylan-konserten, nähä men då MÅSTE du det!

När jag vaknar dagen efter har min kusin varit uppe och utfodrat 5000 grisar. Jag ber honom vara snäll och visa mig riffet till Desolation Row. Och jag får lära mig att Dylan stämmer ner låga E-strängen till C, vilket öppnar en ny klang för mig. Jag gör melodin till Blues från Sverige där vid vardagsrumsfönstret som vätter mot åkrarna, gärsgårdarna och ladorna där jag lekte som barn. Det här var mitt sommarparadis, min lyckligaste plats. Jag jobbade med morfar i svinstian för fem kronor om dagen, satt jämte honom i traktorn och plockade flyghavre med solen brännande över axlarna.

Nu fläckar snön de svarta åkrarna och jag tar tåget hem till Stockholm senare på dagen och börjar skriva en text i restaurantvagnen. Min kompis Janne Petterson har några dagar tidigare föreslagit att jag ska göra en svensk American Pie. Den här nya melodin är som gjord för en sån episk och ordrik text, och när jag väl sätter i gång skriver den sig själv. Känner mig nästan lite blyg när jag spelar upp den för Robban, för jag vet ärligt talat inte om den är något att ha. Är framför allt ovan vid tilltalet i texten som är rätt slängigt för att vara jag, med en massa talspråk och jargong. Men när jag sjungit klart den ser jag att Robban har den där blossande tonen på kinderna som betyder att han verkligen gillar något.”

Vi fortsätter resan genom livet tillsammans med TAW och hör från hans uppväxt i ”So long” och om en vildare period i ”Sturm und drang”. I ”Nu dör en sjöman” finns textraden ”Det är tre dar till jul”, som utgjorde inspiration till titeln på min julskiva 2018. Texten fortsätter ”…och ett skitår är slut”. Jag har sett TAW live många gånger och tyvärr inte fått höra ”Trummorna och musiken” live. Den är inte spelad mer än två gånger live enligt de setlistor som finns på Setlist.fm. Båda gångerna hände det i Örebro. Den första gången 2004 och den andra gången 2013.

Vi fortsätter sedan med den vackra ”Sanningen om dig”, som är den äldsta låten på TAW:s repertoar. Han började skriva den på julaftonskvällen 1989 och skrev sista versen dagen efter. Vi kränger oss genom Stockholm i de gamla tunnelbanevagnarna i den vackra balladen ”Sanningen om dig”, som spelades in på Gotland. ”Det skulle inte ändra någonting” kommer innan vi ger oss i kast med ”Värmlands indianer”. Andreas Mattson tidigare i Popsicle skrev ”Summer of Speed”. Den hörde TAW i ett provrum på Beyond Retro och bad sedan om lov att få översätta den till svenska och det blev ”Sommar på speed”.

”Satt som vanligt med gitarren framför den lilla TV:n i Anders etta på Kvastmakarbacken där jag var inkvarterad. Vi delade rummet broderligt i över ett år. Två sängar, en soffa och ett skrivbord. Jag har alltid tyckt om att bo med kompisar. Tittade på Aktuellt med ett öga och sjöng på en melodi. Den började som en sorts långsamt malande Velvet Underground-låt. Men jag tror att texten, som tog sats ur ett inslag i kvällens nyhetssändning om ett brinnande invandrardagis på Rosengård, drev upp tempot. Minns vilken kick det var att ta in omvärldsbilder i mina texter.” Det TAW beskriver är födelsen av låten ”Landet vi föddes i”.

”Gör nånting vackert” är skriven i en kompis lägenhet på Folkungagatan, som TAW hyrde under ett halvår. ”Vågor” är en svensk version av Gayle Caldwells låt ”Cycles”. Den gjordes känd av Frank Sinatra på 60-talet och TAW översatte den till svenska åt Tommy Körberg. Caldwell skrev låten när hon satt på mentalsjukhus. Det sägs också att hon bad att få sjunga den för sin läkare när hon skrivit den. Läkaren sade att ingen som skrivit en sådan låt kan vara sjuk, efter att ha hört den.

Textraderna ”En blåsig gångbro, över motorvägen” inleder den vackra, vackra ”En hel värld inom mig”. Vi fortsätter sedan med lite ödslig storstadsstämning i ”Enklare än så” innan vi ger oss in i ”Älskling”, som TAW beskriver som pubrock om kärlek med bitter eftersmak. Från pubrock tar vi oss till Hälsingland och ”Blåa berg”. TAW berättar:

”Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.”

Vi är inne på den här spellistans upplopp med en trio låtar kvar att dyka in i. Först kommer ”Höga berget” och sedan ”Sången om dig och mig”. Sist ut är ”Vi får dö en annan dag” och det finns hopp trots att mörkret ibland kan kännas oöverstigligt på olika sätt. Jag lämnar er med TAW:s beskrivning av den tjugoförsta låten i spellistan.

”Det har varit ett rätt mörkt år på många sätt. Fantastiska personer har dött för tidigt: Bowie, Bodil Malmsten, Prince, Olle Ljungström. På ett politiskt plan: Terrorn, klimatlarmen, flyktingströmmarna, radhusrasismen, det anonyma hatet på nätet. Europe is lost, som Kate Tempest rappar, America is lost. Sverige känns rätt lost också.

Och samtidigt går jag runt här i Stockholm på de ljusa trottoarerna och ser hur sommaren är på väg tillbaka, hur naturen återuppstår, hur allting får en ny chans. Människor fortsätter att bli kära i varandra. Vi fortsätter att samlas i städernas barer. Och vi fortsätter att göra osjälviska saker ibland. Däri finns mitt hopp, min gospel”

Det har gått två månader av året igen. Det är dags att summera de bästa av årets plattor som har passerat mina öron för första gången under september och oktober. Det lackar mot jul när den det är dags för summeringen och sammanfattningen av hela musikåret.

Om du letar efter årets bästa album är det just dem jag samlar i den här spellistan. Där får du oftast en uppdatering innan den här blänkaren dyker upp i det hörnet av internet.

Avantgardet – Smash and Grab

En fantastisk liveupplevelse är det här gänget från Nybro. Det här är sjätte albumet på fem år. Takten är hög och låtarna innehåller gripande berättelser om tillståndet i det svenska samhället. Psykisk ohälsa, socialt utanförskap och missbruk avhandlas under de här tio låtarna. Behöver du hjälp med att ta dig in i det här lysande albumet föreslår jag ”Utanför en Chippy” och ”100 tabletter”.

Brandi Carlile – In these Silent Days

Produktionen sköts av Dave Cobb och Shooter Jennings. Låtarna har Brandi Carlile skrivit tillsammans med de multibegåvade tvillingarna Phil och Hanseroth. På öppningsspåret ”Right on Time” har även Dave Cobb fått låtskrivarkredd. Jag tycker att jag hör influenser från Elton Johns tidiga 70-tal och för att nämna något mer samtida hör jag lite av First Aid Kit i del av låtarna. Framför allt är det Brandi Carliles fantastiska begåvning som artist, sångerska och låtskrivare som lyser upp hela det här albumet. Ett av årets allra, allra, allra bästa album. ”Broken Horses”, ”Mama Werewolf” och ”Sinners, Saints and Fools” är tre låtar som är ännu bättre än de övriga ståpälslåtarna.

Bror Gunnar Jansson – Faceless Evil, Nameless Fear

Southern gothic, blues, stoner, folk, psych och mer det är sättet Bror Gunnar själv beskriver sin musik. Den här gången är det också en attraktivt ljudande fuzzpedal som används ofta. Det är tyngd. Det är släpande. Det är underbart. ”Spray it!” ger dig en bra dörr att gå in genom för att stanna till ett tag i den här ansiktslösa ondskan och namnlösa fruktan.

Daniel Romano – Cobra Poems

Trettonde albumet. Alltså sedan pandemin drog igång. Tretton album sedan mars förra året, varav två livealbum. Om du tycker att det är galet med pandemi, så tycker jag att Daniel Romanos kreativitet slår pandemin. Det är bara att hoppas att den kanadensiske, Skandinavien-vännen snart är tillbaka på svensk mark för livespelningar också och att han ger Springsteen-långa konserter. Cobra Poems håller hög klass rakt igenom.

David Ritschard – Blåbärskungen

Kärt barn har många namn. Bajen-fan. Blåbärskungen. Sveriges Johnny utan cash. Gröna linjens Hank Williams. Det här är country på svenska. Det är underbara, målande och jordnära berättelser. Han är ute på en resa musikaliskt där han börjat från början och fortsätter leta sig framåt. Han har just angjort Dylan. Lyssna på ”Sverigerocken”, ”Än går det vågor”, ”Frågar åt en vän” och resten av låtarna på bästa albumet på svenska i år.

Doc Oliver – Welcome Home

Doc Oliver hör hemma längs kustlinjen i Kalifornien. Det här är hans debutalbum. Det är självbiografiska berättelser om hans liv före, under och efter Usas krig mot terrorism som startade den 7 oktober 2001. Det officiella namnet som användes av den amerikanska regeringen var Operation Enduring Freedom.

Emily Scott Robinson – American Siren

Den här plattan är utgiven på Oh Boy Records, som den bortgångne John Prine grundade med sin manager Al Bunetta. American Siren innehåller många gripande berättelser, som den om soldaten som återvänder hem från kriget i Afghanistan som berättas i ”Hometown Hero”. Berättelsen om en kärlek som varade en sommar i ”Lightning in a Bottle” och berättelsen om ålderdomens vishet i ”Things You Learn the Hard Way”. Min nuvarande favorit är berättelsen om personerna i baren som Emily Scott Robinson tar oss med på i ”If Trouble Comes a Lookin’”.

Hayes Carll – You Get it All

Vill du höra en Chuck Berry och The Rolling Stones-influerad rockande het låt rekommenderar jag dig att spola fram till ”To Keep From Being Found” på den här plattan. Kenny Greenberg och Carlls fru Allison Moorer har stått för produktionen på den här utmärkta elvan av låtar.

Howlin’ May Queen – Tapes from the White Ballroom

Det är inte svårt att höra influenserna från Led Zeppelin när Howlin’ May Queen slår an noterna i oavsett vilken låt du tar dig an på den här debutplattan. Simon Hurts på gitarr, Daniel Ocean på sång, P.J. Fonda på  bas och John Thorne på trummor utgör det här London-bandet. De här nio låtarna klockar in på dryga halvtimmen och jag rekommenderar dig att ta dig an allihop.

Jason Isbell & The 400 Unit – Georgia Blue

Det här är cover-albumet, som Isbell utlovade om delstaten Georgia skulle rösta på Joe Biden i presidentvalet. Då lovade Isbell på Twitter att han skulle spela in ett album med sina favoritlåtar med artister som kommer från Georgia. R.E.M. dyker upp med två, ”Nightswimming” och ”Driver 8”. Amanda Shires är med och sjunger Cat Marshalls ”Cross Bones Style”. När du upptäckt de tre låtarna finns det tio till att upptäcka.

Lance Rogers – Lance Rogers

Ett debutalbum som bär artistens namn är vad vi har här. Det innehåller berättelser som speglar den arbetarbakgrund som Lance Rogers har. Kärleken för Kentucky finns närvarande och starka berättelser är regel. Vill du inte börja från början föreslår jag att du hoppar till ”Verse Chorus Verse”, som Rogers skrev tillsammans med Dalton Mills och som fanns med på Mills debut från förra året. Här gör Rogers sin version av den här briljanta låten.

Nathan Bell – Red, White and American Blues (It Couldn’t Happen Here)

En historieberättare som besitter en alldeles sagolik röst. Det är ett sätt att beskriva Nathan Bell. Ge dig i kast med hans nya album. På ”American Gun”, “A Lucky Man (for my father, the original dead man)” och “To Each of Us (a Shadow)” gästas Bell av Patty Griffin och du kan börja där om du vill komma in i den här plattan.

Robert Jon & The Wreck – Shine a Light on Me Brother

Det finns sånger om hopp här. Det finns också tyngre ämnen som i ”Anna Maria” som handlar om en dödsdömd relation. ”Brother” tacklar frågor om psykisk ohälsa. Det är några vägar att ta dig an det här albumet.

I de flesta fallen brukar de här första-i-månaden-inläggen handla lite om ny musik. Det gör det också. Om du dyker in i spellistan längst ner i inlägget. Där hittar du nämligen månadens kassett.

Innan du gör det är det lägligt att stanna till hos Howard Stern och lyssna på när Brandi Carlile sjunger Elton Johns låt ”Madman Across the Water”. Jag utlovar gåshud. På kassetten hittar du sedan originalet med Sir Elton från albumet med samma namn som låten. Albumet gavs ut 1971, det vill säga att det firar 50 år i år.

Det startade på engelska och har sedan flyttat sig till svenska. Det jag pratar om är Joel Almes skivutgivning. Han gav ut tre bra album på engelska. Först kom ”Master of Ceremonies”, sedan ”Waiting for the Bells” och “A Tender Trap”. Därefter har det blivit makalösa album på Svenska.

Vi kommer att avsluta den här utflykten på engelska med en akustisk version av ”If You Got Somebody Waiting”. Den akustiska version kom åtta år efter den bandversion som finns på det andra albumet. Näst sist ut är ”Snart skiner Poseidon”, som är den låt som IFK Göteborg gör entré till på sina hemmamatcher. Den gav Alme ut 2009.

Det fjärde albumet ”Flyktligan” är inget annat än makalöst. Den är en släktkrönika om ämnen som missbruk, uppväxt och klass. Vi lyssnar igenom hela den och hör ”Håller mig på kanten”, ”Backa tiden”, ”Slå hjärta slå”, ”I väntan på dom stora orden”, ”Innan staden vaknar”, ”Röda bolaget”, ”Våran sort”, ”Jag kan bara ge dig allt”, ”Aldrig bra på livet” och ”Dig äger ingen”.

Det dröjde fyra år från ”Flyktligan” tills att ”Bort bort bort” såg dagens ljus 2019. Vi lyssnar också på hela det fantastiska albumet. Först ut då är titelspåret och det följs av ”Kronan”, ”Mina vänner”, ”Fri som du”, ”Hinsan”, ”Lätta steg”, ”Dom vet ingenting om oss”, ”Jag kommer inte undan” samt ”Så kanske vinden”.

Tiden mellan de två svenska albumen besökte Joel Alme bland annat fängelser och spelade tillsammans med interner. Han funderade också vidare kring vad det destruktiva gör med en och vad det innebär att vara en av överlevarna och inte den som gick under. Texterna är fortsatt urstarka och framförandet magnifikt.

Drygt 16000 lyssnare i månaden på Spotify. En dryg fjärdel av dem i Stockholm. Knappt två år sedan senaste besöket i Stockholm. Rasmus Arvidsson och Patrik Åberg de har båda Nybro som hemort. Tillsammans är de Avantgardet. Ett av Sveriges allra bästa liveband.

Förra året skulle ha ägnats åt turnerande med klubbspelningar och festivalsommar. Det ställdes precis som allting annat in som en följd av pandemin som härjat oss alla, men som nu börjar släppa taget lite grann.  Avantgardet gick in i studion förra året istället för att turnera. Den här gången med Jari Haapalinen som producent. Resultatet blev Smile and Wave som släpptes i december förra året. Samarbetet fortsatte och i september släpptes det senaste alstret Smash and Grab.

När de återvänder till huvudstaden för kvällens spelning på Slaktkyrkan har de två nya album med sig sedan besöket i december 2019. Sammantaget består nu diskografin av sex album som sett årets ljus på fem år. Resan imponerar och Rasmus Arvidssons gick från nedgången missbrukare till hyllad prisbelönt textförfattare och flerfaldigt Grammisnominerad artist fullbordades på mindre än tre år. Resan har gjorts utan något skivbolag i ryggen och utan ekonomiskt stöd från branschorganisationer eller statliga kulturbidrag. Den kreativa kraft som tar sig i uttryck i Avantgardet har också fått ettt fantastiskt gensvar från fansen och publiken som dyker upp på de energifyllda, svettiga och underbara spelningarna. I förväntningar ingår en genomsvettig t-shirt på Rasmus Arvidsson som så småningom rivs sönder.

Kärleken mellan bandet och publiken startar redan innan kvällens spelning drar igång. Stora delar av publiken vrålar Fårskinnstearaway när bandet går på scenen. Rasmus Arvidsson säger att vi gjort fyra album sedan den låten kom ut innan Avantgardet drar i gång kvällen med ”Framåt Habibi”. Han griper sedan efter ett halmstrå när vi får berättelsen om ett geni, en sällsynt diamant med ett hål inuti i ”Alla känner apan”.  Vi tar oss till ”Som den här natten glöder” där ljuset förblindar och det finns en påse i fickan med danssteg i. ”Bara dom vilsna”, ”Homerton High Street” och ”Smile and Wave” tar oss vidare i berättelser om socialt utanförskap, psykisk ohälsa och missbruk.

Det fortsätter där jag har stenats i samma säng som du, sett samma utvägar i handleden när Rasmus sjunger “Häll ut”. Det blir den vackra och dansanta “Utanför en Chippy” som är först ut i en duo från det nya albumet. “Törnvägen” kompletterar duon innan vi ger oss ut på en rundtur i “Roundabout i självtvivel”. Publiken studsar och dansar sedan motsägelsefullt glatt till “Horsepundarpop”, som startar med att jag också legat på golvet, letat tabletter bland dammråttor och piss, tröttnat på det meningslösa våldet och alla nätter på ensamhetens kvist. Mörkret och glädjen möts lördagskvällen.

En kärlekshistoria om de två heroinisterna “Micke och Maria” från Eskilstuna kommer sedan. Micke säger när han sitter vid Marias säng på IVA att du får ett nytt år i helvetet, men du får det tillsammans med mig, varje penseldrag i mitt inre, ska målas av färgen ifrån dig. “Skakar på tåget”, “Vi får se”, en after-skiversion av “Fårskinnstearaway” kommer sedan. Raderna drömmar om gränderna öster om stan, teglet som gjorde mig hel, hotfulla påtvingade ideal, beslut som man vet var fel är de som inleder min stora favorit den melankoliskt, vackra “Hög i gränder”. “Alla gathörn” följer och efter den kommer kärleksförklaringen till fansen i “Alltid bakom er”.

Basgången i “Walk of Shame” pumpar igång extranumren. Där går vi den igen, i ett samhälle med era normer, är skammen vår bästa vän, Walk of Shame, bara gå den igen, bara sträck på din rygg och vandra stolt, på deras Walk of Shame. Vi följer sedan en man från Iran som utvisas till Afghanistan i “Oh Yeah”. Det är dags att avsluta kvällen på Slaktkyrkan och bege oss “Ut I natten”, som Rasmus Arvidsson sjunger.

Jocke Åhlund som bandet samarbetat med dyker upp och gästar på dans, tamburin, lite kör och att lyfta upp Rasmus Arvidsson under ett av extranumren. Det lyser om glädje mellan Jocke och Rasmus. I bandet den här gången är också Markus Olsson, som ofta spelar med Ulf Lundell, på klaviatur och saxofon. Rasmus Arvidsson är tidigt ute i publiken och klättrar upp på ett av borden som står ute i publiken. Arvidsson hinner också med att publiksurfa ett flertal gånger under kvällen. Energin är hög och det är inte lätt att varva ner efter en så ordentlig genomkörare Avantgardet ger oss. En fantastiskt bra kväll med ett gäng från Nybro som ger sin kärlek till publiken och som bjuder på allvarliga låtar och samhällskritik väl förpackad. De gör mer än väl skäl för epitet ett av Sveriges allra bästa liveband.