En septett är en ensemble som består av sju personer. Den kan finnas i många olika former, till exempel stråkensemble bestående av en kontrabas, två cellor, en viola och tre violiner, (alternativt 2 viola och 2 violiner). En septett kan också bestå av sångare: en bas, en baryton, en tenor, en alt, en mezzosopran och två sopraner (alternativt 2 tenorer). Allt enligt Wikipedia.

I det här fallet är det inget annat än sju artister som alla kommer att erbjuda er tre låtar vardera. Låtar som tenderar att ha långt ifrån ljusa och hoppfulla texter. Många av er kommer säkert att referera till låtarna som sorgsna och ledsamma låtar. Då passar jag på att citera en textrad från American Aquariums ”Starts With You”. Den strofen lyder ”Sad songs make me happy”.

Först ut är Drayton Farley, som bjuder på ”Lucinda”, ”Trains” och ”Keep Country Music Sad”. Där den sistnämnda låttiteln talar för sig själv om vad jag ger er för trettionionde uppdatering av den här spellistan. Charles Wesley Godwin tar vid och ger oss ”Coal Country”, “Shrinks and Pills” och “Sorry for the Wait”. Han följs av Ian Noe från sin Dave Cobb-producerade debutalbum bjuder på ”Barbara’s Song”, ”Dead on the River (Rolling Down)” och ”If Today Doesn’t Do Me In”. Fjärde artist ut är Dallas-sonen Bill Brimer som sjunger ”Dallas Love to Nashville”, ”Sonny and Honey” och ”Bad Gods and Good Drugs”.

Trion som tar oss i mål den här gången är John Moreland, Gold Star och SUSTO. Morelands underbara stämma ger oss ”Old Wounds”, ”Cherokee” och ”God’s Medicine”. När österrikaren Marlon Rabenreither tar ton under artistnamnet Gold Star hör vi ”Beneath the Wheels”, ”Analisa Knows” och ”The Line”. Justin Osborne verkar under artistnamnet SUSTO och bidrar till stämningen med ”Cocaine”, ”Cigarettes, Whiskey & Wine” och vi avslutar faktiskt den här trippen i dur med ”Está Bien”.

Restriktionerna är släppta, så jag hoppas att det blir en riktig rocktober av den här månaden och de månaderna som är kvar av det här andra corona-året. Det finns ett uppdämt behov av livemusik att ta hand om helt enkelt. Innan dess tar vi oss an månadens kassettband.

Du hittar det första studiosamarbetet mellan John Mellencamp och Bruce Springsteen på månadens kassett. Smakprovet kommer från Mellancamps kommande album, som ges ut någon gång på andra sidan nyårsafton. Du hittar även ett smakprov från Charles Wesley Godwins andra svåra platta. ”Lyin Low” låter lovande och jag hoppas att han kommer upp i samma nivå som på debuten Seneca, som var 2019:s bästa album. Thåström sjunger duett med Titiyo från hans november-album, som ännu inte fått ett officiellt namn. Kan det möjligen ligga nära turnénamnet Dom som skiner?

Även förra decenniets bästa artist, Jason Isbell släpper nytt den här månaden. Hans coveralbum Georgia Blue dyker upp i mitten av månaden. Han lovade att spela in det om Georgia röstade för demokraterna i senaste presidentvalet. Därifrån kommer också albumtiteln eftersom att demokraterna har blå som partifärg. Isbell och The 400 Unit gör covers på diverse Georgia-artister. Smakprovet som finns med här är ”Driver 8” som R.E.M. gjorde originalet till. På Isbell-versionen finns John Paul White med.

Jason Isbell berättar själv om nya albumet på det här viset:

”Georgia Blue is a labor of love. On election day 2020, when I saw that there was a good chance the state of Georgia might go blue, I came up with an idea: to record an album of Georgia-related songs as a thank you to the state and donate the money to a Georgia based non-profit organization.

I will admit my motivations were a bit selfish. For years, I’ve been looking for an excuse to record these songs with my band and some friends. The songs on this album are some of my favorite Georgia-related songs, but the tracklist is not meant to be comprehensive. I would love to cover Outkast and 2 Chainz, but I don’t think the finished product would be very good. We’re a rock band, so we covered rock songs. We have roots in blues and R&B, so we enlisted some brilliant artists to help us pull off songs by Precious Bryant, James Brown, and Gladys Knight.

My favorite part of the Georgia Blue recording process was having the opportunity to work with these very special artists, and I thank them: Amanda Shires, Brittney Spencer, Adia Victoria, Brandi Carlile, Julien Baker, Béla Fleck, Chris Thile, Steve Gorman, Peter Levin, and John Paul White.

I hope you enjoy listening to these recordings as much as we enjoyed making them. Keep listening to good music and fighting the good fight.”

 Precis som vanligt hittar du mycket annat smått och gott på månadens C90 också.

Vi mixar ingredienserna blues, jazz, gospel, country, cajun, soul, rythm`n´blues och rock`n´roll. Det går precis som vid matlagning att blanda ingredienserna på det sätt som smakar allra bäst för dagen. Det som kommer ut ur en sådan kokande gryta är mycket troligt något vi i Sverige kallar för sydstatsrock.

Det finns en värme och en själ i den typen av rock. Ibland kan det också vara väl bredbent och inte passa mitt humör. Allt som oftast passar den utmärkt när den passerar mina öron. Det sätt som gitarrister i den här särskilda rockgenren spelar är alldeles eget och fantastiskt. De är inte ute efter att nödvändigtvis plocka så många olika toner på kortast möjliga tid som många andra mer gitarrister i den tyngre skolan ofta ägnar sig åt. Sydstatsgitarren kännetecken handlar mer om att förmedla en känsla och att skapa sköna och riffiga solon, tvillingsolon, toner som hänger, melodier och framför allt att få gitarrerna att sjunga och rätt in i ditt och mitt hjärta.

I den här uppdateringen tänker jag ge er en liten tur bland några artister som lätt kvalar in som sydstatsrock. Först ut från den scenen är ett band som bildades 1964 i Jacksonville, Florida, av Ronnie Van Zant. Bandet han bildade tillsammans med de två gitarristerna och skolkompisarna Allen Collins och Gary Rossington är Lynyrd Skynyrd. Vi tar inte någon längre tur i historien om bandet utan kastar oss rakt in i musiken, som vi är här för. Först ut är ”Cry for the Bad Man”. Den följs sedan av ”The Needle and the Spoon”, ”Tuesday’s Gone” och “Simple Man”.

Ett klassiskt sydstatsband följs av ett annat klassiskt band. Vi får ”Melissa”, ”Whipping Post” och ”Black Hearted Woman” av Allman Brothers Band. De bildades i Macon, Georgia, och bestod ursprungligen av bröderna Duane Allman på gitarr och Gregg Allman på sång och klaviatur, Dickey Betts på gitarr, Berry Oakley på bas, Jai Johanny Johanson och Butch Trucks på trummor. En kuriosa om bandet är att de stod förebild för det fiktiva bandet Stillwater i Cameron Crowes film Almost Famous.

Nu förflyttar vi oss till nutid efter att ha hängt med band som bildades på 60-talet. The Steel Woods bildades i Nashville. Här bidrar de med ”All of These Years”, ”Blind Lover” och ”The Well”. Vi tar oss sedan vidare till Atlanta, Georgia och därifrån kommer Blackberry Smoke.”One Horse Town”, ”Whipporwill” och ”Good One Comin’ On” är den trio låtar vi får av Atlanta-bandet.

Vi vänder sedan tillbaka till Florida där vår korta resa i sydstatsrocken började. Vi tar oss till Gainsville närmare bestämt. Där föddes Tom Petty. Vi hör honom både som soloartist och tillsammans med The Heartbreakers. För att nå våra vanliga tjugoen låtar hör vi sju låtar med Florida-sonen, som rycktes från oss alldeles för tidigt. Det blir ”Here Comes My Girl”, ”Straight Into Darkness”, ”I Won’t Back Down”, “Free Fallin’”, “Southern Accents”, “Learning to Fly” och “Into the Great Wide Open”.

577 dagar sedan

Publicerat: 29 september, 2021 i Konsert, Musik
Etiketter:,

Idag försvinner en hel del av de restriktioner som vi har levt med under en längre tid. Exempelvis tas begränsningarna bort för hur många som får delta i en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning samt att kravet på sittande servering på restauranger tas bort. Det innebär att det finns ståplatspublik på plats på Fasching.

Fasching är en konsertlokal, klubb, restaurang och bar som ligger centralt belägen på Kungsgatan 63 i Stockholm. Fasching har sedan starten 1977 växt att bli Skandinaviens största arrangör av jazz och klubben är välkänd både i landet och internationellt. Ikväll när det är 577 dagar sedan jag senast såg en konsert är det dags att återvända till att vara en i publiken. Det gör jag för att se Eric Palmqwist. Han bor i Kärrtorp och kan ta gröna linjen till kvällens spelning.

 Förra årets album från Palmqwist Hej då tar vid där den förra plattan En halv gris kan inte gå slutade. Då var det resan bort från alkoholen som stod i centrum. På fjolårets album är det i stället ett uppbrott som synas i sömmarna. Är det så att ens lycka på något vis alltid varit utmätt kan vara en fråga att ställa sig när låtarna därifrån sköljer dina öron.

Den kommer inte först, men den kommer tidigt i setet. Inledningsspåret ”Du och jag mot döden” från senaste plattan. Den startar så här.

”Vad har vi gjort?

Vi som stod varann så nära

Du har släppt min hand

och jag rullar runt i fjädrar och tjära

Är det natt eller dag?

Vaknar upp i stora städer

Som ett jetlaggat vrak

Jag drömde att jag va helt naken

på en gata utan kläder

Och jag pratar med mej själv

Upprepar allt du sa till mej

Det är du och jag mot döden

Och jag vankar av och an

En oljig anka på strand

När jag ser mej själv i spegeln

Ser jag bara mej och döden”

En sån obeskrivlig lycka att höra låtar om döden, missbruk och skilsmässa. Drivet. Energin. Livemusik är tillbaka. Stor, stor lycka spritter i min kropp efter att ha hört Eric Palmqvist sjunga låtar som ”Idiot”, ”Rävaranas hav”, ”Änglar”, ”Ingenting”, ”En halv gris kan inte gå” och ett gäng till låtar.

Efter den här avhållsamheten från levande musik finns ett uppdämt behov att ta hand om i livet. Jag lämnar er med Erics ord om livet i ”Kom en liten stund”.

”Kom en liten stund 

Har du hittat hem sen gått fel igen

Ganska svårt att veta vart du vart

Har du blivit bränd? Släckt men ändå tänd

Inte lätt att veta vad som sagts

Låt oss rymma ifrån festen

För här händer inget nytt

Bara lämna alla rester

Ta igen allt som vi flytt

Kom en liten stund, kom en liten stund

Kom och gör mig lugn, bara en sekund

Ja kom en liten stund”

Vad är den röda tråden om jag räknar upp de här namnen? Jack Lawrence, Allison Mosshart, Patrick Keeler, Brendan Benson, Dean Fertita och Meg White. Det kanske snarare borde varit den vita tråden eller för all del den gula tråden (mer om den senare). Svaret på frågan i inledningen av den här ingressen är Jack White.

Han föddes i Detroit den 9 juli 1975. Jack White växte upp som den yngste i en barnaskara av tio barn. Hans föräldrar var aktiva inom den katolska kyrkan och Jack var själv inställd på att bli präst under en period i tonåren. Det blev han inte, åtminstone inte i traditionell mening. Däremot blev han en predikant i det som är min typ av kyrka. Han blev en fantastisk artist, som predikar bra musik från många olika fantastiska scener världen runt.

Han har också etablerat ett oberoende skivbolag, Third Man Records. Skivbolaget har etablerade sin första fysiska lokal i Nashville,Tennessee. Den lokalen är en kombination av skivbutik, scen och högkvarter för skivbolaget. Skivbolagets grundfärger är svart och gult (så här är den gula tråden).

Jack White har utöver att ha startat skivbolag och mycket annat också med att vara en del av tre lysande musikaliska grupper och ha en egen solokarriär. Banden är The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather. Vi ska ta en lyssningstur tillsammans och höra på musik från de tre grupperna och från Jacks solokarriär.

Vi startar med låten som kanske har det mest kända gitarriffet från 2000-talet. Den spelas på sportarenor världen runt och fans sjunger den i oh-form. Det är ”Seven Nation Army” som är först ut. Vi tar oss sedan vidare med ”Blue Orchid”, ”Icky Thump” och ”Fell in Love With a Girl”. Alla de fyra inledande låtarna spelade Jack in tillsammans med Meg White när de hade gruppen The White Stripes tillsammans. Vi gör sedan ett kort nedslag i The Dead Weather, som Jack har tillsammans med Allison Mosshart, Jack Lawrence och Dean Fertita. De spelar ”Hustle and Cuss” för oss.

Vi tar oss sedan till en liten djupare dykning ner i The Raconteurs arkiv. Det är gruppen herr White har tillsammans med Jack Lawrence (ja, samma man som i The Dead Weather), Patrick Keeler och Brendan Benson. Vi hör på ”Bored and Razed”, ”Hey Gyp (Dig the Slowness)”, “Sunday Driver”, “Now That You’re Gone”, “Top Yourself”, “Many Shades of Black”, “Steady, As She Goes”, “Broken Boy Soldier”, “Level” och “Blue Veins”. Tipset, vilket jag är för evigt tacksam, om den första The Raconteurs-skivan fick jag av en vän som är elektriker och som lyckats med att koppla elen så att hans systers TV i vardagsrummet stängdes av när en strömbrytare i köket slogs om.

Vi avslutar rundturen i Jack Whites karriär (hittills) med att dyka ner i hans solokarriär. När han åkte på turné efter första soloalbumet hade han med sig två kompband. Ett som bestod av enbart män, The Buzzards, och ett som bestod av enbart kvinnor, The Peacocks. Varje morgon innan giget bestämde Jack, vilket av banden som skulle framträda tillsammans med honom på kvällen. Jag var lycklig nog att få se honom på Hovet tillsammans med The Peacocks, som bestod av Ruby Amanfu, Carla Azar, Lillie Mae Rische, Maggie Björklund, Brooke Waggoner, och alternerande basisterna Bryn Davies och Catherine Popper.

Från solokarriären hör vi ”Lazaretto”, ”That Black Bat Licorice”, ”Sixteen Saltines”, ”Blunderbuss”, ”Weep Themselves to Sleep” och “I’m Shakin’”.

Allt som oftast brukar inte sommarmånaderna juli och augusti krylla av skivsläpp och ännu mindre av utmärkta album. De här två månaderna måste vara ett undantag från den regeln, som du kan se här. Det finns en hel del lysande exempel på album som är bättre än bra här.

Årets bästa album samlar jag som du vet i den här spellistan. Där får du allt som oftast en uppdatering långt innan den här lilla blänkaren dyker upp i det hörnet av internet.

Bishop Gunn – Gypsy Cadillac

De kommer från Natchez, Mississippi. Debutalbumet som släpptes i maj 2018 var döpt efter hemstaden. Travis McCready, Drew Smithers, Ben Lewis och Burne Sharpe uppmärksammades av Rolling Stone Country som ett band att ha koll på. Bandet har Muscle Shoals-soundet som inspiration och de klarar också av att göra musik som närmar sig det ljudet på ett utmärkt sätt. Låtarna på det andra albumet är skrivna 2019 och tidigare. Det är däremot oklart om bandet kommer att göra en comeback efter att de gått skilda vägar i februari 2020. Det är bara att hoppas på att de kommer över sina interna stridigheter så att världen kan få mer av den här typen av sånger.

The Cold Stares – Heavy Shoes

Trummor och gitarr det är vad tvåmannabandet med Brian Mullins och Chris Tapp består av. Det är lätt att göra jämförelser med både The White Stripes och The Black Keys, men The Cold Stares står starkt på egna ben. Lyssna exempelvis på ”In the Night Time”, ”Take This Body From Me” och ”Prosecution Blues” och du är såld.

The Dirty Guv’nahs – Revival

James Trimble, Aaron Hoskins, Justin Hoskins, Michael Jenkins, Cozmo Holloway och Kevin Hyfantis är medlemmarna i The Dirty Guv’nahs med Knoxville, Tennessee, som hemstad. Bandet lades på hyllan med en farvälturné 2015. Tre år senare gjorde de två spelningar. En i hemstaden och en i Atlanta. I maj 2019 annonserade bandet att det skulle komma ny musik. Det har dröjt till augusti i år innan ett helt album fått se dagens ljus. Passande nog är återupplivningen av bandet döpt till Revival. Vacker, själfull sång att lyssna på. Ge dig exempelvis på ”Better in the Summer” eller avslutande ”Joy Takes a Little While” som smakprov.

Erik Schicotte – Miss’ry Pacific

Schicotte kommer från Milwaukee, Wisconsin. Hans röst bär tydliga likheter med både Johnny Cash och Colter Wall. Passa på att ge hans debut-EP ett antal lyssningar. Du kommer inte att bli besviken.

James McMurtry – The Horses and the Hounds

McMurtry ä ren historieberättare från Texas. Heartland rock av finaste sort står på menyn. I “Ft. Walton Wake-Up Call” får du hora berättelsen om att checka in på ett hotell när lobbyn är fylld av skärmar med Fox News. Du hittar nio till intressanta berättelser att ta dig an också.

John R. Miller – Depreciated

John R. Miller växte upp i västra Virginia, Usa, nära Potomacfloden där bergen möter motorvägen Interstate 81. Texterna bär historier om olika fordon, kvinnor och ibland båda delarna. Du kommer bli berörd av alla varianter. Hans artistkollega Tyler Childers har kallat Miller “a well-travelled wordsmith mapping out the world he’s seen, three chords at a time”. Det är bara att stämma in och om du vill börja någonstans föreslår jag ”Shenandoah Shakedown”.

Mike and The Moonpies – One to Grow On

Det dök upp ett nytt album från Savingcountrymusic.coms favoriter just nu. Där hyllas albumet som något som kommer att gå till historien. Med fler lyssningar kanske den växer ända dit även för mig. Det är hursomhelst en alldeles lysande förpackning med nio utmärkta låtar. På den sista låten “Burn Out” gästas de av Quaker City Night Hawks.

Reno Bo – Flashback to the Future: B-sides, Covers & Others

Här samlar Reno Bo ihop en del guldkorn som funnits utspridda på olika ställen. Bland annat hittar du en av förra årets bästa låtar ”Another Country” och du hittar också Beatles-covern ”Sexy Sadie” bara för att nämna två exempel varför du behöver lyssna mer på Bo.

Son Volt – Electro Melodier

Electro och Melodier är namnen på gamla gitarrförstärkare som Jay Farrar fick tag på i början av pandemin och som tillsammans fick bilda namnet på det nya albumet. Här finns fjorton nya låtar, som tillsammans klockar in på 55 minuters speltid. Plattan innehåller lite mer elektriska gitarrer än vad som är vanligt och det blir riktigt bra. Lyssna exempelvis på inledande ”Reverie” och på ”Rebetika”.

Ward Hayden and The Outliers – Free Country

Du ska få två enkla skäl till att du ska ta dig an det här Boston-bandet, som tidigare var kända under namnet Girls Guns & Glory. Det är låt nummer två och låt nummer sju. ”Shelly Johnson” och ”Bad Time (To Quit Drinkin’). Det är två av årets allra bästa låtar.

Yola – Stand For Myself

Hon är född i Bristol, England, och bor i Nashville. Det här är uppföljaren till debutalbumet ”Walk Through Fire” från 2019. Hon fortsätter också samarbetet med Dan Auerbach. Han producerar och är med och skriver låtarna. Yola har även tagit hjälp i låtsnickrandet av bland andra Natalie Hemby, Ruby Amanfu och Aaron Lee Tasjan. Passa på att börja med ”Be My Friend” där Brandi Carlile sjunger tillsammans med Yola.

“Watching all the people, Like the waves along the shore, They hang around he whiskey, And every open store, I’m walking on sunset, And I’ll never reach the end, I’m walking on sunset, Everything is like a friend, All the pretty women, Never seen a better crop, Music all around, The flashing lights will never stop, I’m walking on sunset, And I’ll never reach the end, I’m walking on sunset, Everything is like a friend”

Det där är texten som inleder “Walking on Sunset”. En låt som John Mayall & The Bluesbreakers gav ut 1968. Sju år senare fanns den med på Ulf Lundells debutalbum Vargmåne. Då hade låten fått det svenska namnet ”Jag går på promenaden” och berättelsen utspelar sig i Norrköping. Det är där vår resa i Ulf Lundells 70-, 80- och 90-tal tar sin början. Vi traskar vidare i 70-talet med ”Mitt i nattens djungel ställd” från Törst och från Ripp Rapp kommer ”Håll mej!…åh ingenting”, ”På fri fot” och ”Rom i regnet”. Den sistnämnda är en av de allra, allra bästa Lundell-låtarna någonsin.

80-talet inleds med dubbelalbumet Längre inåt landet, som är inspelat i studion Ridge Farm som ligger i Surrey, England. Därifrån hämtar vi Dylan-tolkningen ”Precis som en kvinna” och den fantastiska ”Stackars Jack”. Från Kär och galen hämtar jag ”Vid din grind igen” och skilsmässoalbumet Den vassa eggen bidrar här med ”Rialto”.

90-talet inleder vi från Måne över haväng och lyssnar på ”Katt i fönstret”. Vi passar även på att göra ett konsertbesök eller antagligen flera. Trippelalbumet Maria kom tillbaka spelades in under sommarturnén 1993 och gavs ut i november samma år. Den innehöll även tre nyskrivna låtar, men vi kommer att hålla oss till fem liveversioner. Det blir ”Danielas hus”, ”Den vassa eggen”, Evangeline”, ”Ute på vägen igen” och översättningen av Neil Youngs ”Cinnamon Girl”, som i Lundells tappning heter ”Min vandrande vän”.

”Nästan ditt namn”, ”Levande och varm” och ”Paradise Park” ryms alla på dubbelalbumet ”På andra sidan drömmarna”, som släpptes 1996. Vi återvänder sedan till ett annat dubbelalbum, Evangeline, och lyssnar på ”Gå upp på klippan”. Därifrån kommer också en outtake, när Lundell sjunger Dan Anderssons ”Omkring tiggar’n från Luossa”. Vi avslutar sedan den här trippen med Lundell med en b-sida på en singel från 1991. A-sida var ”Pojkarna längst fram” och som b-sida hittar vi det som blivit en stor livefavorit också ”Hon gör mej galen”.

Igår stängde transferfönstret på fotbollsmarknaden. Det har blivit lite löjligt med pengarna i toppfotbollen kan jag tycka. Hur mycket ska vissa klubbar (läs exempelvis Manchester City) få trycka in i sitt lag, utan att några Financial Fair Play-regler ska gälla? Visst är en spelare som Jack Grealish bra, men 1,2 miljarder kronor i övergångssumma är rätt löjligt.

Nu överger vi fotbollen en stund och koncentrerar oss istället på månadens nyaste kassettband. Där hittar du till exempel en singel från The Temperance Movements skiva Covers and Rarities som dyker upp i slutet av november. Här lyssnar vi på ”You Fool No One”, som Deep Purple gjorde och i den här versionen finns Ian Paice med på trummor. American Aquarium har den goda smaken att ge ut sin Daytrotter Sessions från 2010, som här representeras av ”Little Miss Ohio”. Det är en cover av Gillian Welch och David Rawlings original. För dig som är plastbitsfanatiker (läs vinyl) finns den även att få tag på i American Aquariums webbshop, om inte andra fanatiker hunnit före dig.

Precis som brukligt finns det mycket annat också att lyssna på både nytt, covers och den här månaden även lite filmmusik.

Under förra året dök det upp två nya album med Drive-By Truckers. The Unraveling redan i januari och The New OK i början av oktober. Bandet gav också ut en bunt livespelningar från tidigare år, bland annat flera versioner av deras trio av konserter från deras hemstad Athens, Georgia.

Den mest spännande konserten som dök upp var däremot från en gammal biograf i Florence, Alabama. Den 15 juni 2014 gjorde Mike Cooley och Patteson Hood en akustisk spelning där tillsammans med den tidigare Drive-By Truckers-medlemmen Jason Isbell. De spelade 24 låtar tillsammans på The Shoals Theatre och det låter som ren och skär magi i mina öron när jag lyssnar på den utgåva som dök upp på Bandcamp den 6 november 2020.

När det återigen är dags att uppdatera den här fantastiska spellistan har turen kommit till Drive-By Truckers och även de magiska låtar Isbell var med och komponerande kommer jag att lufta här. Den tjugoen låtar starka laguppställning ser ut på det här viset.

”Hell No, I Ain’t Happy”, “Marry Me”, “Carl Perkin’s Cadillac”, “A Ghost to Most”, “3 Dimes Down”, “Shut Up and Get On The Plane”, “Ronnie and Neil”, “Surrender Under Protest”, “Filthy and Fried”, “Zip City”, “The Perilous Night”, “Sarah’s Flame”, “Where the Devil Don’t Stay”, “Grievance Merchants”, “Ever South”, “The Fourth Night of My Drinking”, “Outfit”, “Goddamn Lonley Love”, “Danko/Manuel”, “Decoration Day” och “Never Gonna Change”.

Bandet har släppt tretton studioalbum och de nuvarande medlemmarna är Mike Cooley och Patterson Hood. Båda spelar gitarr, sjunger och skriver de flesta låtarna. Övriga medlemmarna är för närvarande Brad Morgan på trummor, Jay Gonzalez på keyboards m.m. och Mike Patton på bas. Det var Cooley och Hood som bildade bandet. Båda kommer från trakterna kring Muscle Shoals, Alabama och de var rumskompisar på college när de studerade vid University of North Alabama.

Nog med fakta. Nu till musiken. Smaklig spis!

”En introduktion till Tomas Andersson Wij” släpptes i slutet av februari 2007. Den är inspiration till de här introduktionsinläggen som kommer med ojämna mellanrum. Just nu väldigt ojämn. Därför är den här introduktionen på sin plats. Låtarna är 16 stycken till antalet, av den enkla anledningen att så många är låtarna på introduktionen på Tomas Andersson Wij. Det är en blandning av klassiska samlingsplattematerialet, singlar, b-spår och nya låtar.

Idag tar vi oss an en Texas-bo, som föddes den 18 augusti 1980 i Haltom City. Han fyller alltså 41 år i morgon. Han beskriver sig själv som den största oberoende countryartisten. Han började sin karriär inom musiken i trash metal-bandet Unchecked Aggression, som inledningsvis hette Silas. Det är dags att introducera Meredith Cody Jinks. I artistlivet nöjer han sig med att kalla sig för Cody Jinks.

På sin egen hemsida listar Jinks nio studioalbum, en EP och ett livealbum som sin diskografi. Det var 2010 som Less Wise såg dagens ljus. Det albumet gavs sedan ut igen 2017 under namnet Less Wise Modified med tre extraspår. Albumet 30 gavs ut 2012 och EP:n Blacksheep kom året efter. Den hyllade Adobe Sessions gavs ut 2015 och tidigare i år kom Adobe Sessions Unplugged, som Jinks spelade in under pandemin. I’m Not the Devil gavs ut för fem år sedan och 2018 dök Lifers upp. För två år sedan kom det två nya album med en veckas mellanrum i november. Det var The Wanting och After the Fire. Livealbumet som släpptes i December förra året har 23 låtar under namnet Red Rocks Live. Självklart är det inspelat på den natursköna amfiteatern Red Rocks i Colorado.

Den 12 november i år ger Jinks ut två album på samma dag. Det ena albumet är ett countryalbum med namnet Mercy och det andra är ett metalalbum under artistnamnet Caned By Nod med albumnamnet None the Wiser. Cody Jinks har lovat att det kommer smakprov från albumen i slutet av augusti.

Innan vi kan lyssna på ny musik med Cody Jinks, tycker jag att vi bör bli fler här i Sverige som lyssnar på honom för att få honom att överväga en Sverige-turné snarast. Vi inleder med ”Momma Song”, ursprungligen från Adobe Sessions som han sjöng tillsammans med sin mamma på Red Rocks. Den har ett visst släktskap med Eldkvarns ”Tag min hand” i mina öron. Inledningen i ”Momma Song” går så här:

I got a half a six pack of Old Milwaukee

And a half a bag of weed

I can’t do it like I did when I was a kid

This is all I’m going to need

Because I know you always worry about me drinking my dinner

But I don’t do that anymore

I got me a sweet girl at home

She’s keeping food on the table

And at night she keeps me warm

So I’ve got me this piece of paper

And I got my favorite pen

I know it’s been a little while

And talking’s not my style

So I just had to write my friend

Den övriga introduktionen består av ”Hippies and Cowboys”, ”Been Around”, ”Prarie House Redemtion”, ”Birds”, ”David”, ”No Words”, “She’s All Mine”, “Heavy Load”, den magiska “Vampires”, , “Fast Hand”, “Must Be the Whiskey”, “7th Floor”, “Whiskey”, “Which One I Feed”, “The Plea” och “Never Alone Always Lonley”. Den sistnämnda är en av signaturmelodierna till den här bloggen.