Birmingham är Storbritanniens näst största stad. Namnet kommer från det fornengelska Beormingahām, som betyder ‘hem eller bosättning för Beormunds folk. Invånarna från Birmingham brukar kallas ”Brummies”. Staden ligger i storstadsområdet West Midlands med bebyggelsen koncentrerad runt Birmingham i väster och Coventry i öster.

Musiklivet ifrån Birmingham har rönt många framgångar. Grupperna Duran Duran, Electric Light Orchestra, Judas Priest, Magnum, The Moody Blues, The Move, Napalm Death, The Spencer Davis Group, Steel Pulse, The Streets och UB40 kommer alla härifrån. Idag är det inte något av de banden vi ska ägna oss åt.

Vi ska ta oss an bandet som Geezer Butler, Tony Iommi, Ozzy Osbourne och Bill Ward bildade 1968. Black Sabbath är det jag pratar om förstås. Vi kommer att koncentrera oss till den här originalsättningens musik under slutet av 60-talet och fram till slutet av 70-talet då sångaren Ozzy Osbourne får sparken från bandet på grund av sitt drog- och alkoholmissbruk.

Black Sabbath hette Polka Tulk Blues Band och Earth innan de hittade till namnet de kommit att bli legendariska under. Debutskivan från 1969 den självbetitlade ”Black Sabbath”, som många anser är födelsen för heavy metal, är något av det tyngsta som gjorts. Producenten Dave Cobb utnämnde den nyligen till det tyngsta albumet genom tiderna.

Vi lyssnar på låtar från debutalbumet, ”Paranoid”, ”Masters of Reality”, ”Vol. 4”, ”Sabbath Bloody Sabbath”, ”Sabotage”, vi hoppar över ”Technical Ecstasy” och hinner med en låt från ”Never Say Die!”. Låtarna är ”War Pigs”, ”Sabbath Bloody Sabbath”, ”Snowblind”, ”Sweet Leaf”, ”The Wizard”, “Never Say Die”, “Symptom of the Universe”, “Changes”, “Children of the Grave”, “Faires Wear Boots”, “N.I.B.”, “Iron Man”, “Into the Void”, “Black Sabbath”, “Lord of This World”, “After Forever”, “Hole in the Sky”, “Am I Going Insane”, “Under the Sun / Every Day Comes and Goes” och “Evil Woman”. Vi avslutar på klassiskt Sabbath-vis med “Paranoid”.

Om du först delar en tårta i två lika stora delar och sedan delar halvorna i tre lika stora delar är varje del en sjättedel. När årets första två månader har passerat är det en sjättedel av året som passerat, bland annat har årets mest meningslösa månad februari precis tagit slut. Traditionsenligt är det därför dags att börja summeringen av skivåret och vaska fram guldkornen som hunnit passera mina öron.

Om du vill hänga med på resan under året och komma lite före i kön till kommande uppdateringar kan du följa årets spellista. Där kommer albumen in lite snabbare än de kommer ut på den här sidan. Januari och februari brukar vara ganska svala utgivningsmånader ett normalt år, men i år känns det extra svalt. Kan det vara på det viset att många artister redan släppt det material de hållit på när Coronan slog till och att många inte har haft råd med några nya inspelningar eftersom att de inte kunnat spela live och få in nya pengar? Det är oklart, tycker jag. Här kommer i alla fall mina favoriter från januari och februari.

Drayton Farley – A Hard up Life

Förra året dök Drayton Farleys debut-EP upp och i slutet av januari kom debutalbumet ”A Hard up Life”. Det enklaste sättet att beskriva vad du kan vänta dig när du ska lyssna är att ta en av låttitlarna från debut-EP:n – ”Keep Country Music Sad”. Drayton Farley som kommer från Woodstock, Alabama, fortsätter i en lång amerikansk tradition av låtskrivare och sångare med en ensam gitarr att sjunga starka betraktelser av världen runt omkring. På debutalbumet finns fjorton låtar om jobb som känns som en återvändsgränd, sorgliga livsöden som blir sorgligare och sorgligare på grund av olika händelser, viljan om en bättre värld för dina barn, kämpandet för att hålla kärlek och hopp vid liv eller för den delen i sökandet efter livets mening. Det finns också hopp, en optimism och en tro på kärleken. Lyssna på låtar som ”American Dream (Hard Up)”, “Late Shift Brake Hits” och “Take me Back”.

Lucero – When You Found Me

Ben Nichols tog med sig sitt Memphis-baserade band till Sam Phillips Recording Service i samma stad när det var dags att spela in ”When You Found Me”, som släpptes i slutet av januari. Nichols är en begåvad historieberättare och han ger oss tio historier som Matt Ross-Spang producerar. I ”Coffin Nails” är det Cormac McCarthy-mörkt. I ”The Match” avhandlas whiskey och religion med en ödesmättad stämning hängande över oss. Den ödesmättade stämningen finns redan från start i ”Have You Lost Your Way?” där döden hämtar båda föräldrarna till en liten flicka och hur hon letar efter dem om nätterna.

Under mars månad firar Dirty Honeys självbetitlade EP två år. De spelar klassisk rock. Bandet består av sångaren Marc Labelle, gitarristen John Notto, basisten Justin Smolian och trummisen Corey Coverstone. Singeln ”When I’m Gone” från debut-EP:n toppade Billboards singellista för Mainstream Rock, vilket gjorde bandet till den första artisten utan skivkontrakt som toppar den listan.

Bandet kommer från Los Angeles och var i början av förra året ute på turné i Usa. De släppte en cover på Aerosmiths ”Last Child” på Amazons strömmningstjänst och blev hyllade av Tom Hamilton i Aerosmith för den versionen. Låten är inspelad i RCA Studio A tillsammans med Dave Cobb. Nu har låten också hittat ut på Spotify och in på månadens kassettband.

Dirty Honey har under pandemiåret 2020 också spelat in ett nytt album, ”For Sure”, som ska få se dagens ljus under 2021. Än så länge är inte något releasedatum satt för det nya albumet, som Dirty Honey spelade in med producenten Nick DiDia. Han är australiensare och har tidigare jobbat i olika produktionsroller med bland andra Audioslave, Bruce Springsteen, Jimmy Barnes, Mastodon och The Gaslight Anthem bara för att nämna några.

Förutom Dirty Honey hittar du också musik från bland andra Elijah Ocean, Brandi Carlile, The Lumineers, Eric Church, Jay Gonzalez, Greta Van Fleet, Matt Mays, Carl Anderson och Morgan Wade när du trycker in månadens C90 i spelaren.

”En Zeppelinare av bly går ner för landing vid sjön” är en av alla artist och låtreferenser som dyker upp när Ulf Lundell sjunger ”Fem minuter” från albumet Club Zebra. Led Zeppelin bildades i London 1968, samma år som undertecknad föddes.

Led Zeppelin bytte namn från New Yardbirds när de skrev på ett skivkontrakt med Atlantic Records. Bandet spelade in åtta originalalbum under sin livstid. De var:

  • ”Led Zeppelin”, 1969
  • ”Led Zeppelin II”, 1969
  • ”Led Zeppelin III”, 1970
  • Led Zeppelin IV, 1971, Det som också kom att kallas det odöpta albumet, Four symbols och The runes album
  • ”Houses of the holy”, 1973
  • ”Physical graffiti”, 1975
  • ”Presence”, 1976
  • ”In through the out door”, 1979

Dessutom gavs ”Coda” ut 1982 fylld med outgivet material. Det har också getts ut en rad liveskivor, den mest kända ”The Song Remains the Same”. Dessutom finns en mängd samlingar och boxar. Led Zeppelins sista album ”In through the out door” spelades in sommaren 1978 i Abbas Polarstudio i Stockholm, numera nedlagd. Tjugosju år senare orsakar Robert Plant en mycket liten mediesensation när han i svensk tv hävdar att Björn & Benny under denna tid smet från sina fruar för att gå på porrklubb med bandet.

Led Zeppelin bestod av Robert Plant på sång, Jimmy Page på gitarr, John Paul Jones på bas och keyboard samt John Bonham på trummor. Bonham dör den 25 september efter att ha druckit kopiösa mängder med vodka. Strax därefter lägger bandet ner verksamheten.

Vi lyssnar på ”Rock and Roll”, ”The Lemon Song”, Good Times Bad Times”, “Communication Breakdown”, “Thank You”, “Since I’ve Been Loving You”, “Black Dog”, “The Song Reamains the Same”, “Custard Pie”, “Houses of the Holy”, “Kashmir”, “Nobody’s Fault but Mine”, “In the Evening”, “Fool in the Rain”, “All My Love”, “Your Time is Gonna Come”, “Dazed and Confused”, “Ramble on”, “Moby Dick”, “Immigrant Song” och “When the Levee Breaks” innan vi stänger butiken för den här gången.

Noll att förlora är Bret Easton Ellis första utgivna roman. Han skrev och fick den utgiven som mycket ung, när han ännu var i tjugoårsåldern. Boken handlar främst om tre ungdomar i åttiotalets Los Angeles. Ett par av huvudpersonerna får drogproblem och utsätts för andra hemskheter. I filmen, som kom 1987, ser vi Andrew McCarthy, Robert Downey Jr. och Jami Gertz i några av de mer framträdande rollerna.

Filmen var en favorit i min vänkrets när den kom. Vi såg den många gånger. Soundtracket till filmen producerades av Rick Rubin. Det var inget jag visste om förrän långt senare. Rick Rubin är en legendarisk producent, som bor i Los Angeles. Vi kommer att dedicera den här utgåvan av Absolut fantastiskt till honom. Det är inte enkelt att välja bland allt han gjort. Jag utelämnar AC/DC, Slayer, Eminem och massor av andra artister. Johnny Cash får mer uppmärksamhet, eftersom att det är några av mina favoritstunder när Rubin och Cash tillsammans gjorde American Recordings och lyfte Cash karriär igen.

Från soundtracket till Noll att förlora (Less than Zero på engelska) hör vi The Bangles göra en cover på Simon & Garfunkels ”Hazy Shade of Winter”. Från samma filmtema dyker Roy Orbison upp med ”Life Fades Away”. Run-D.M.C. dyker upp tillsammans med Aerosmith i ”Walk This Way”. System Of A Down bidrar med “Chop Suey!” och i klar kontrast till det kommer Adele med ”One and Only”.

Från American Recordings hör vi Johnny Cash tillsammans med Joe Strummer i ”Redemtion Song”. Cash sjunger Tom Pettys ”Southern Accents”, Simon & Garfunkels ”Bridge Over Troubled Water”, Glenn Danzigs “Thirteen” och Depeche Modes “Personal Jesus”. Glenn Danzig har också han jobbat med Rick Rubin och från det samarbetet kommer Danzigs ”Mother”.

Övriga artister som tillsammans bildar antalet tjugoen låtar är de här. The Avett Brothers med ”I and Love and You”, Neil Diamond “Pretty Amazing Grace”, Red Hot Chili Peppers med “Under the Bridge”, Audioslave med “Like a Stone”, Jennifer Nettles med “This Angel”, Black Sabbath med “Methademic”, Mick Jagger med “Evening Gown”, Sheryl Crow med cover på Guns ‘N’ Roses “Sweet Child O’ Mine” och Jay-Z med “99 Problems”.

Om det är någon som går att kalla demonproducent är det Rick Rubin. Det är nästan lättare att nämna artister han inte har jobbat med än att räkna upp de han har jobbat med. Nu har han också en podd tillsammans med Malcolm Gladwell och några till. Podden hetter Broken Record och den är mycket rekommenderad lyssning.

”While My Guitar Gently Weeps” är en av de allra vackraste Beatles-låtarna. George Harrison, som skrivit låten, får gitarren att gråta och lämnar inte ett öga torrt. Nu är inte den låten med på månadens kassettband. Det är istället en annan gitarr som tystnat och som vi gråter för.

Jason ”Rowdy” Cope blev bara 42 år gammal innan han alldeles för tidigt lämnade jordelivet. Hans gitarr har tystnat. Rowdy var en av grundarna till The Steel Woods. Det är fortfarande oklart vad dödsorsaken var. En stor tragedi är det hursomhelst. Det är en tonerna av en utsökt sydstatsgitarr som inte längre kommer att skapa någon ny musik. Jag passar därför på att bjuda er på två låtar från The Steel Woods. Det är dels ”Blind Lover”, som Rowdy skrev tillsammans med Wes Bayliss, som är den andra grundaren av bandet. Ni får också höra en cover på Black Sabbaths ”Hole in the Sky”.

Ni får också höra Brandi Carlile sjunga Soundgarden. Lake Street Dive, Morgan Wade, Pearl Charles och Jerry Leger är några av de som bjuder på nyskrivet material den här månaden.

Första musikminnet, som inte är kyrklig musik, tillskriver Dave Cobb sin frånskilda moster som kommer och bor med dem när hon inte har någonstans att bo. Låten är ”New Kid in Town” och artisten är Eagles. ”A day in The Life” med The Beatles utnämner Cobb till en av de mest perfakta låtarna genom tiderna.

Det här och mycket mer kan du höra om i det fantastiska avsnittet av Broken Record Podd när Dave Cobb är gäst hos Rick Rubin, som Cobb beundrar för Rubins karriär. Mer om Rubins karriär vid ett annat tillfälle. Du får veta mer om Dave Cobbs kärlek till tung rock i samtalet med Rubin. ”Blizzard of Ozz” med Ozzy Osbourne fick han gömma undan hemma för att hans mamma inte skulle hitta den och kasta bort den. Cobb utnämner ”Black Sabbath” till den tyngsta skivan genom tiderna och nämner också i samma andetag Umeå-bandet Meshuggah.

Cobbs kyrkliga uppväxt med en mormor (eller möjligen farmor) som var predikant fick han lära sig i söndagsskolan om djävulsdyrkande band som Black Sabbath och KISS. Eller Knights In Satan’s Service som det sistnämnda sades stå för. AC/DC, Nine Inch Nails, Van Halen och Guns ’N’ Roses var andra band som Dave Cobb älskade under sin uppväxt.

Om det är möjligt att ha idoler vid min ålder är Dave Cobb min idol. Han är en gudabenådad producent. Jag är mycket glad att Shooter Jennings introducerade honom till countryvärlden och att Cobb jobbar på att få in soulen i countryn. Det blir alldeles ypperligt i mina öron. Vi ska göra tjugoen nedslag i Dave Cobbs produktioner. Vi börjar med Jason Isbell och psalmen ”Cover Me Up”. Isbell fru Amanda Shires kommer sedan med sin egen ”My Love (The Storm)”. Näst på tur är mannen som enligt Cobb skulle kunna sjunga telefonkatalogen och få det att låta utsökt. Chris Stapleton bjuder på ”Sometimes I Cry”.

Anderson East sjunger ”Find ’Em, Fool ’Em, Forget ’Em” som George Jackson och Rick Hall skrev en gång i tiden. Long Beach-sönerna i Rival Sons kommer sedan och ger oss ”Electric Man”. Supergruppen The Highwomen med Amanda Shires, Brandi Carlile, Nathalie Hemby och Maren Morris bjuder oss på ”Wheels of Laredo”. Brandi Carlile sjunger sedan på egen hand ”Every Time I Hear That Song”. Randy Rogers Band dricker ”Wine in a Coffee Cup” och Daves kusin Brent Cobb sjunger “Come Home Soon”.

Shooter Jennings bjuder oss på “Fast Horses & Good Hideouts”, The Marcus King Band säger ”Goodbye Carolina” och Ian Noe sjunger om en tågolycka i ”Barbara’s Song”. I det som rimligen (jag har inte faktakollat) måste vara Dave Cobbs största kommersiella succé sjunger Lady Gaga och Bradley Cooper ”Shallow” från filmmusiken till den senaste versionen av A Star is Born, med 7,6 i IMDB-betyg i skrivande stund. Countrylegenden John Prine, som tragiskt lämnade oss i följderna av att ha insjunknat i Covid, bjuder på ”I Remember Everything”.

Whiskey Myers med ”Stone”, Colter Wall med “Motorcycle”, A Thousand Horses med “First Time”, honeyhoney med “God of Love” och Sturgill Simpson med “The Promise” är nästa kvartett som bjuder upp till Nashville-dans. ”Breakdown in G Minor” med Eliot Bronson är näst sist ut i det här korta nedslaget bland fantastisk musik som Dave Cobb producerat. Sist ut är Barry Gibb tillsammans med Jason Isbell. De sjunger ”Words of a Fool” från Gibbs samarbetsalbum ”Greenfields: The Gibb Brothers Songbook Vol. 1”, som var ett av de första intressanta albumen det här året.

Låtar 2020 [Deluxe Edition]

Publicerat: 16 januari, 2021 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Steg fyra av fyra är här. Det här är den bredaste samlingen av de bästa låtarna från förra året. Corona. Covid. Pandemi. För att lätta upp stämningen från det ger jag er den här samlingen låtar med många mörka och sorgliga texter, som lättar upp mitt sinne.

Bara för att ge exempel på det bottenlösa mörker som finns i många av de här låtarna ska jag ge er ett exempel. Mike McClures låt ”Holiday Blown” inleds med textraderna ”Daddy likes that morphine/Daddy likes amphetamines too/Daddy likes anything, make him feel like he wants to/Instead of feeling like he has to, but he feel like he needs to, for you”.

McClures morfar var en person som ständigt var påverkad när han kom hem efter andra världskriget där han tjänstgjorde som stridsvagnsmekaniker. McClure berättar vidare för American Songwriter:

”It’s so easy to get mad at someone’s addictions and the toll that addiction takes on a family. But when I wrote this song, I tried to look at the character in the song with some empathy and compassion instead of judgment. I think the world needs more of that. I don’t think a person can see combat and not come home changed. And they need support to carry that trauma and grief, the things they have seen that we have not, and so does their family. So do we all. All the things we try to carry on our own. And so on.”

Det här är den tredje versionen med de bästa låtarna från förra året. Först kom de fem bästa. Sedan de tjugoen bästa. Nu är vi framme vid de 148 bästa låtarna. Den här gången utan inbördes ranking. Du har tillgång till 10 timmar och 11 minuter fantastisk musik på ett bräde.

The Rolling Stones tillsammans med Axl Rose och Izzy Stradlin gör en av få liveversioner av ”Salt of the Earth”. Den här versionen kommer från Atlantic City den 20 december 1989 när de spelade på Convention Hall. Stones var ute på sin Steel Wheels-turné och hade med sig Guns ’n’ Roses som förband på några av spelningarna. Studioversionen släpptes i början av december 1968 på Stones-albumet ”Beggars Banquet”.

Nu har du bara 147 höjdare till att ta dig igenom.

Covid-19 sätter käppar i hjulet för väldigt mycket skitåret 2020. Coronan stoppar däremot inte Rockbladets personliga årslistor som vi publicerar för sjunde året i rad.

Min summering hittar du både här nere och på Rockbladet. Där hittar du även kollegornas listor.

ÅRETS ALBUM

1) Reunions – Jason Isbell & The 400 Unit

2) Lamentations – American Aquarium

3) That’s How Rumours Get Started – Margo Price

4) Letter to You – Bruce Springsteen & The E Street Band

5) Waiting Out the Storm – Jeremy Ivey

ÅRETS LÅT

1) False Prophet – Bob Dylan

2) Rythm in the Blood – Blues Pills

3) White Shadow – Jeremy Ivey

4) Song for Orphans – Bruce Springsteen

5) Starts with You – American Aquarium

ÅRETS KONSERT (INKLUSIVE LIVESTREAMS)

1) Charles Wesley Godwin @ Twang, Stockholm

2) Ian Noe @ Nalen Klubb, Stockholm

3) GospelbeacH @ Debaser Strand, Stockholm

4) Sturgill Simpson @ Vasateatern, Stockholm

5) The Cadillac Three @ Slaktkyrkan, Stockholm