Vad är den röda tråden om jag räknar upp de här namnen? Jack Lawrence, Allison Mosshart, Patrick Keeler, Brendan Benson, Dean Fertita och Meg White. Det kanske snarare borde varit den vita tråden eller för all del den gula tråden (mer om den senare). Svaret på frågan i inledningen av den här ingressen är Jack White.

Han föddes i Detroit den 9 juli 1975. Jack White växte upp som den yngste i en barnaskara av tio barn. Hans föräldrar var aktiva inom den katolska kyrkan och Jack var själv inställd på att bli präst under en period i tonåren. Det blev han inte, åtminstone inte i traditionell mening. Däremot blev han en predikant i det som är min typ av kyrka. Han blev en fantastisk artist, som predikar bra musik från många olika fantastiska scener världen runt.

Han har också etablerat ett oberoende skivbolag, Third Man Records. Skivbolaget har etablerade sin första fysiska lokal i Nashville,Tennessee. Den lokalen är en kombination av skivbutik, scen och högkvarter för skivbolaget. Skivbolagets grundfärger är svart och gult (så här är den gula tråden).

Jack White har utöver att ha startat skivbolag och mycket annat också med att vara en del av tre lysande musikaliska grupper och ha en egen solokarriär. Banden är The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather. Vi ska ta en lyssningstur tillsammans och höra på musik från de tre grupperna och från Jacks solokarriär.

Vi startar med låten som kanske har det mest kända gitarriffet från 2000-talet. Den spelas på sportarenor världen runt och fans sjunger den i oh-form. Det är ”Seven Nation Army” som är först ut. Vi tar oss sedan vidare med ”Blue Orchid”, ”Icky Thump” och ”Fell in Love With a Girl”. Alla de fyra inledande låtarna spelade Jack in tillsammans med Meg White när de hade gruppen The White Stripes tillsammans. Vi gör sedan ett kort nedslag i The Dead Weather, som Jack har tillsammans med Allison Mosshart, Jack Lawrence och Dean Fertita. De spelar ”Hustle and Cuss” för oss.

Vi tar oss sedan till en liten djupare dykning ner i The Raconteurs arkiv. Det är gruppen herr White har tillsammans med Jack Lawrence (ja, samma man som i The Dead Weather), Patrick Keeler och Brendan Benson. Vi hör på ”Bored and Razed”, ”Hey Gyp (Dig the Slowness)”, “Sunday Driver”, “Now That You’re Gone”, “Top Yourself”, “Many Shades of Black”, “Steady, As She Goes”, “Broken Boy Soldier”, “Level” och “Blue Veins”. Tipset, vilket jag är för evigt tacksam, om den första The Raconteurs-skivan fick jag av en vän som är elektriker och som lyckats med att koppla elen så att hans systers TV i vardagsrummet stängdes av när en strömbrytare i köket slogs om.

Vi avslutar rundturen i Jack Whites karriär (hittills) med att dyka ner i hans solokarriär. När han åkte på turné efter första soloalbumet hade han med sig två kompband. Ett som bestod av enbart män, The Buzzards, och ett som bestod av enbart kvinnor, The Peacocks. Varje morgon innan giget bestämde Jack, vilket av banden som skulle framträda tillsammans med honom på kvällen. Jag var lycklig nog att få se honom på Hovet tillsammans med The Peacocks, som bestod av Ruby Amanfu, Carla Azar, Lillie Mae Rische, Maggie Björklund, Brooke Waggoner, och alternerande basisterna Bryn Davies och Catherine Popper.

Från solokarriären hör vi ”Lazaretto”, ”That Black Bat Licorice”, ”Sixteen Saltines”, ”Blunderbuss”, ”Weep Themselves to Sleep” och “I’m Shakin’”.

Allt som oftast brukar inte sommarmånaderna juli och augusti krylla av skivsläpp och ännu mindre av utmärkta album. De här två månaderna måste vara ett undantag från den regeln, som du kan se här. Det finns en hel del lysande exempel på album som är bättre än bra här.

Årets bästa album samlar jag som du vet i den här spellistan. Där får du allt som oftast en uppdatering långt innan den här lilla blänkaren dyker upp i det hörnet av internet.

Bishop Gunn – Gypsy Cadillac

De kommer från Natchez, Mississippi. Debutalbumet som släpptes i maj 2018 var döpt efter hemstaden. Travis McCready, Drew Smithers, Ben Lewis och Burne Sharpe uppmärksammades av Rolling Stone Country som ett band att ha koll på. Bandet har Muscle Shoals-soundet som inspiration och de klarar också av att göra musik som närmar sig det ljudet på ett utmärkt sätt. Låtarna på det andra albumet är skrivna 2019 och tidigare. Det är däremot oklart om bandet kommer att göra en comeback efter att de gått skilda vägar i februari 2020. Det är bara att hoppas på att de kommer över sina interna stridigheter så att världen kan få mer av den här typen av sånger.

The Cold Stares – Heavy Shoes

Trummor och gitarr det är vad tvåmannabandet med Brian Mullins och Chris Tapp består av. Det är lätt att göra jämförelser med både The White Stripes och The Black Keys, men The Cold Stares står starkt på egna ben. Lyssna exempelvis på ”In the Night Time”, ”Take This Body From Me” och ”Prosecution Blues” och du är såld.

The Dirty Guv’nahs – Revival

James Trimble, Aaron Hoskins, Justin Hoskins, Michael Jenkins, Cozmo Holloway och Kevin Hyfantis är medlemmarna i The Dirty Guv’nahs med Knoxville, Tennessee, som hemstad. Bandet lades på hyllan med en farvälturné 2015. Tre år senare gjorde de två spelningar. En i hemstaden och en i Atlanta. I maj 2019 annonserade bandet att det skulle komma ny musik. Det har dröjt till augusti i år innan ett helt album fått se dagens ljus. Passande nog är återupplivningen av bandet döpt till Revival. Vacker, själfull sång att lyssna på. Ge dig exempelvis på ”Better in the Summer” eller avslutande ”Joy Takes a Little While” som smakprov.

Erik Schicotte – Miss’ry Pacific

Schicotte kommer från Milwaukee, Wisconsin. Hans röst bär tydliga likheter med både Johnny Cash och Colter Wall. Passa på att ge hans debut-EP ett antal lyssningar. Du kommer inte att bli besviken.

James McMurtry – The Horses and the Hounds

McMurtry ä ren historieberättare från Texas. Heartland rock av finaste sort står på menyn. I “Ft. Walton Wake-Up Call” får du hora berättelsen om att checka in på ett hotell när lobbyn är fylld av skärmar med Fox News. Du hittar nio till intressanta berättelser att ta dig an också.

John R. Miller – Depreciated

John R. Miller växte upp i västra Virginia, Usa, nära Potomacfloden där bergen möter motorvägen Interstate 81. Texterna bär historier om olika fordon, kvinnor och ibland båda delarna. Du kommer bli berörd av alla varianter. Hans artistkollega Tyler Childers har kallat Miller “a well-travelled wordsmith mapping out the world he’s seen, three chords at a time”. Det är bara att stämma in och om du vill börja någonstans föreslår jag ”Shenandoah Shakedown”.

Mike and The Moonpies – One to Grow On

Det dök upp ett nytt album från Savingcountrymusic.coms favoriter just nu. Där hyllas albumet som något som kommer att gå till historien. Med fler lyssningar kanske den växer ända dit även för mig. Det är hursomhelst en alldeles lysande förpackning med nio utmärkta låtar. På den sista låten “Burn Out” gästas de av Quaker City Night Hawks.

Reno Bo – Flashback to the Future: B-sides, Covers & Others

Här samlar Reno Bo ihop en del guldkorn som funnits utspridda på olika ställen. Bland annat hittar du en av förra årets bästa låtar ”Another Country” och du hittar också Beatles-covern ”Sexy Sadie” bara för att nämna två exempel varför du behöver lyssna mer på Bo.

Son Volt – Electro Melodier

Electro och Melodier är namnen på gamla gitarrförstärkare som Jay Farrar fick tag på i början av pandemin och som tillsammans fick bilda namnet på det nya albumet. Här finns fjorton nya låtar, som tillsammans klockar in på 55 minuters speltid. Plattan innehåller lite mer elektriska gitarrer än vad som är vanligt och det blir riktigt bra. Lyssna exempelvis på inledande ”Reverie” och på ”Rebetika”.

Ward Hayden and The Outliers – Free Country

Du ska få två enkla skäl till att du ska ta dig an det här Boston-bandet, som tidigare var kända under namnet Girls Guns & Glory. Det är låt nummer två och låt nummer sju. ”Shelly Johnson” och ”Bad Time (To Quit Drinkin’). Det är två av årets allra bästa låtar.

Yola – Stand For Myself

Hon är född i Bristol, England, och bor i Nashville. Det här är uppföljaren till debutalbumet ”Walk Through Fire” från 2019. Hon fortsätter också samarbetet med Dan Auerbach. Han producerar och är med och skriver låtarna. Yola har även tagit hjälp i låtsnickrandet av bland andra Natalie Hemby, Ruby Amanfu och Aaron Lee Tasjan. Passa på att börja med ”Be My Friend” där Brandi Carlile sjunger tillsammans med Yola.

“Watching all the people, Like the waves along the shore, They hang around he whiskey, And every open store, I’m walking on sunset, And I’ll never reach the end, I’m walking on sunset, Everything is like a friend, All the pretty women, Never seen a better crop, Music all around, The flashing lights will never stop, I’m walking on sunset, And I’ll never reach the end, I’m walking on sunset, Everything is like a friend”

Det där är texten som inleder “Walking on Sunset”. En låt som John Mayall & The Bluesbreakers gav ut 1968. Sju år senare fanns den med på Ulf Lundells debutalbum Vargmåne. Då hade låten fått det svenska namnet ”Jag går på promenaden” och berättelsen utspelar sig i Norrköping. Det är där vår resa i Ulf Lundells 70-, 80- och 90-tal tar sin början. Vi traskar vidare i 70-talet med ”Mitt i nattens djungel ställd” från Törst och från Ripp Rapp kommer ”Håll mej!…åh ingenting”, ”På fri fot” och ”Rom i regnet”. Den sistnämnda är en av de allra, allra bästa Lundell-låtarna någonsin.

80-talet inleds med dubbelalbumet Längre inåt landet, som är inspelat i studion Ridge Farm som ligger i Surrey, England. Därifrån hämtar vi Dylan-tolkningen ”Precis som en kvinna” och den fantastiska ”Stackars Jack”. Från Kär och galen hämtar jag ”Vid din grind igen” och skilsmässoalbumet Den vassa eggen bidrar här med ”Rialto”.

90-talet inleder vi från Måne över haväng och lyssnar på ”Katt i fönstret”. Vi passar även på att göra ett konsertbesök eller antagligen flera. Trippelalbumet Maria kom tillbaka spelades in under sommarturnén 1993 och gavs ut i november samma år. Den innehöll även tre nyskrivna låtar, men vi kommer att hålla oss till fem liveversioner. Det blir ”Danielas hus”, ”Den vassa eggen”, Evangeline”, ”Ute på vägen igen” och översättningen av Neil Youngs ”Cinnamon Girl”, som i Lundells tappning heter ”Min vandrande vän”.

”Nästan ditt namn”, ”Levande och varm” och ”Paradise Park” ryms alla på dubbelalbumet ”På andra sidan drömmarna”, som släpptes 1996. Vi återvänder sedan till ett annat dubbelalbum, Evangeline, och lyssnar på ”Gå upp på klippan”. Därifrån kommer också en outtake, när Lundell sjunger Dan Anderssons ”Omkring tiggar’n från Luossa”. Vi avslutar sedan den här trippen med Lundell med en b-sida på en singel från 1991. A-sida var ”Pojkarna längst fram” och som b-sida hittar vi det som blivit en stor livefavorit också ”Hon gör mej galen”.

Igår stängde transferfönstret på fotbollsmarknaden. Det har blivit lite löjligt med pengarna i toppfotbollen kan jag tycka. Hur mycket ska vissa klubbar (läs exempelvis Manchester City) få trycka in i sitt lag, utan att några Financial Fair Play-regler ska gälla? Visst är en spelare som Jack Grealish bra, men 1,2 miljarder kronor i övergångssumma är rätt löjligt.

Nu överger vi fotbollen en stund och koncentrerar oss istället på månadens nyaste kassettband. Där hittar du till exempel en singel från The Temperance Movements skiva Covers and Rarities som dyker upp i slutet av november. Här lyssnar vi på ”You Fool No One”, som Deep Purple gjorde och i den här versionen finns Ian Paice med på trummor. American Aquarium har den goda smaken att ge ut sin Daytrotter Sessions från 2010, som här representeras av ”Little Miss Ohio”. Det är en cover av Gillian Welch och David Rawlings original. För dig som är plastbitsfanatiker (läs vinyl) finns den även att få tag på i American Aquariums webbshop, om inte andra fanatiker hunnit före dig.

Precis som brukligt finns det mycket annat också att lyssna på både nytt, covers och den här månaden även lite filmmusik.

Under förra året dök det upp två nya album med Drive-By Truckers. The Unraveling redan i januari och The New OK i början av oktober. Bandet gav också ut en bunt livespelningar från tidigare år, bland annat flera versioner av deras trio av konserter från deras hemstad Athens, Georgia.

Den mest spännande konserten som dök upp var däremot från en gammal biograf i Florence, Alabama. Den 15 juni 2014 gjorde Mike Cooley och Patteson Hood en akustisk spelning där tillsammans med den tidigare Drive-By Truckers-medlemmen Jason Isbell. De spelade 24 låtar tillsammans på The Shoals Theatre och det låter som ren och skär magi i mina öron när jag lyssnar på den utgåva som dök upp på Bandcamp den 6 november 2020.

När det återigen är dags att uppdatera den här fantastiska spellistan har turen kommit till Drive-By Truckers och även de magiska låtar Isbell var med och komponerande kommer jag att lufta här. Den tjugoen låtar starka laguppställning ser ut på det här viset.

”Hell No, I Ain’t Happy”, “Marry Me”, “Carl Perkin’s Cadillac”, “A Ghost to Most”, “3 Dimes Down”, “Shut Up and Get On The Plane”, “Ronnie and Neil”, “Surrender Under Protest”, “Filthy and Fried”, “Zip City”, “The Perilous Night”, “Sarah’s Flame”, “Where the Devil Don’t Stay”, “Grievance Merchants”, “Ever South”, “The Fourth Night of My Drinking”, “Outfit”, “Goddamn Lonley Love”, “Danko/Manuel”, “Decoration Day” och “Never Gonna Change”.

Bandet har släppt tretton studioalbum och de nuvarande medlemmarna är Mike Cooley och Patterson Hood. Båda spelar gitarr, sjunger och skriver de flesta låtarna. Övriga medlemmarna är för närvarande Brad Morgan på trummor, Jay Gonzalez på keyboards m.m. och Mike Patton på bas. Det var Cooley och Hood som bildade bandet. Båda kommer från trakterna kring Muscle Shoals, Alabama och de var rumskompisar på college när de studerade vid University of North Alabama.

Nog med fakta. Nu till musiken. Smaklig spis!

”En introduktion till Tomas Andersson Wij” släpptes i slutet av februari 2007. Den är inspiration till de här introduktionsinläggen som kommer med ojämna mellanrum. Just nu väldigt ojämn. Därför är den här introduktionen på sin plats. Låtarna är 16 stycken till antalet, av den enkla anledningen att så många är låtarna på introduktionen på Tomas Andersson Wij. Det är en blandning av klassiska samlingsplattematerialet, singlar, b-spår och nya låtar.

Idag tar vi oss an en Texas-bo, som föddes den 18 augusti 1980 i Haltom City. Han fyller alltså 41 år i morgon. Han beskriver sig själv som den största oberoende countryartisten. Han började sin karriär inom musiken i trash metal-bandet Unchecked Aggression, som inledningsvis hette Silas. Det är dags att introducera Meredith Cody Jinks. I artistlivet nöjer han sig med att kalla sig för Cody Jinks.

På sin egen hemsida listar Jinks nio studioalbum, en EP och ett livealbum som sin diskografi. Det var 2010 som Less Wise såg dagens ljus. Det albumet gavs sedan ut igen 2017 under namnet Less Wise Modified med tre extraspår. Albumet 30 gavs ut 2012 och EP:n Blacksheep kom året efter. Den hyllade Adobe Sessions gavs ut 2015 och tidigare i år kom Adobe Sessions Unplugged, som Jinks spelade in under pandemin. I’m Not the Devil gavs ut för fem år sedan och 2018 dök Lifers upp. För två år sedan kom det två nya album med en veckas mellanrum i november. Det var The Wanting och After the Fire. Livealbumet som släpptes i December förra året har 23 låtar under namnet Red Rocks Live. Självklart är det inspelat på den natursköna amfiteatern Red Rocks i Colorado.

Den 12 november i år ger Jinks ut två album på samma dag. Det ena albumet är ett countryalbum med namnet Mercy och det andra är ett metalalbum under artistnamnet Caned By Nod med albumnamnet None the Wiser. Cody Jinks har lovat att det kommer smakprov från albumen i slutet av augusti.

Innan vi kan lyssna på ny musik med Cody Jinks, tycker jag att vi bör bli fler här i Sverige som lyssnar på honom för att få honom att överväga en Sverige-turné snarast. Vi inleder med ”Momma Song”, ursprungligen från Adobe Sessions som han sjöng tillsammans med sin mamma på Red Rocks. Den har ett visst släktskap med Eldkvarns ”Tag min hand” i mina öron. Inledningen i ”Momma Song” går så här:

I got a half a six pack of Old Milwaukee

And a half a bag of weed

I can’t do it like I did when I was a kid

This is all I’m going to need

Because I know you always worry about me drinking my dinner

But I don’t do that anymore

I got me a sweet girl at home

She’s keeping food on the table

And at night she keeps me warm

So I’ve got me this piece of paper

And I got my favorite pen

I know it’s been a little while

And talking’s not my style

So I just had to write my friend

Den övriga introduktionen består av ”Hippies and Cowboys”, ”Been Around”, ”Prarie House Redemtion”, ”Birds”, ”David”, ”No Words”, “She’s All Mine”, “Heavy Load”, den magiska “Vampires”, , “Fast Hand”, “Must Be the Whiskey”, “7th Floor”, “Whiskey”, “Which One I Feed”, “The Plea” och “Never Alone Always Lonley”. Den sistnämnda är en av signaturmelodierna till den här bloggen.

På hösten 2018 gjorde jag en genomgång av Bruce Springsteens alla låtar och passade på att ranka de 100 bästa låtarna från hans karriär då. Förra året fyllde han på med ny fantastisk musik tillsammans med The E Street Band och albumet ”Letter to You”, som jag rankade som det fjärde bästa albumet som gavs ut under 2020.

Inlägget med de 100 bästa Springsteen-låtarna har två år i rad varit det mest visade inlägget i det här lilla hörnet av internet. När det nu är dags att fylla på med lite fantastisk musik från The Boss gör jag det enkelt för mig och lyfter in de tjugoen sångerna som jag rankade högst under hösten 2018. Det som är nytt, eller möjligen gammalt, är att Springsteen släppt ut lite av sina livelåtar på Spotify också. De hela konserterna gömmer sig fortfarande på live.brucespringsteen.net och brukar få en utökning med en konsert i månaden. Det brukar normalt sett ske den första fredagen varje månad. Nog om det. Här är låtarna, i de flesta fallen i liveversioner.

1 – Incident On 57th Street – The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle (live från The Capitol Theatre, den 20 september 1978)

Den vackra och romantiska sagan om Spanish Johnny och Puerto Rican Jane. Det är Romeo och Julia. Det är West Side Story. Piano och orgel. Möten planeras på Lover’s Lane. Bandets crescendo som bär de älskande bort i solnedgången. Ett smakfullt gitarrsolo, som kryddas delikat med vackert strödda noter från pianot.

2 – Badlands – Darkness on The Edge of Town (The Agora, den 9 augusti 1978)

Titeln kommer från filmen med samma namn där Martin Sheen och Sissy Spacek spelade huvudrollerna. Springsteen såg inte filmen förrän efter att han skrivit den här låten och när han såg filmen skrev han ”Nebraska”. ”Badlands” är ett rop efter uppslutning, ett galet skönt trummande och en inspirerande sång.

3 – Jungleland – Born To Run (Metlife Stadium, den 30 augusti 2016)

En poetisk berättelse om livet på gatorna New Jersey. Den börjar med ett lättsamt piano. Det går att känna sommaren och doften från asfalten. Magic Rat och Barefoot Girl flyr undan the Maximum Lawmen. På många sätt är det här Clarence Clemons signaturmelodi. Springsteen väntade ett år med att spela den live efter att Clemons gått bort.

4 – New York City Serenade – The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle (Brisbane Entertainment Center, den 26 februari 2014)

En inte särskilt sammanhängande berättelse om livet i New York City. Serenaden står en gatumusiker som spelar vibrafon för. Det är en tio minuter lång resa som grabbar tag i ditt hjärta, kramar och vägrar släppa taget. När stråkarna svävar och din själ sjunger ”So walk tall, or baby don’t walk at all”. Ord att leva efter.

5 – Racing In The Street – Darkness on The Edge of Town (The Agora, den 9 augusti 1978)

Det finns en vacker sorgsenhet redan från den första tonen i pianot som inleder “Racing In The Street”. De högtidliga ackorden i Roy Bittans spelande innan Springsteen börjar sjunga. Det handlar om dragracing med bilar, i det här fallet med en Chevrolet.

6 – Backstreets – Born To Run (The Palace Theatre, den 7 februari 1977)

En intensiv berättelse om ett förhållande som brutits upp. Berättaren verkar mest rädd att förlora Terry (flickan) som vän. Hon är baserad på flera kvinnor Springsteen kände.

7 – Thunder Road – Born To Run (Wembley Arena, den 5 juni 1981)

Det här är inbjudan till det här albumet, det berättade Springsteen i samband med Storytellers 2005. ”What I hoped it would be was the sense of a larger life, greater experience, sense of fun, the sense that your personal exploration and possibilities were all lying somewhere inside of you,” sade han då.

8 – Drive All Night – The River (Madison Square Garden, den 8 november 2009)

Han har förlorat sin kärlek, men det finns fortfarande hopp. Ett under av sång och en skön sax ackompanjerar den också.

9 – Tenth Avenue Freeze-Out – Born To Run (Hammersmith Odeon, den 18 november 1975)

Tenth Avenue slingrar sig genom E Street i Belmar, New Jersey. Bandet fick sitt namn därifrån och de brukade repa i en lokal på gatan.

10 – The Promise – 18 Tracks (The Palace Theatre, den 7 februari 1977)

Här är låten som skrevs om rädslan och ångesten Springsteen kände i bröstet när han förstod att han riskerade att inte kunna fortsätta som musiker när han blev stämd av sin manager i mitten av 70-talet.

11 – Point Blank – The River (studioversion, finns inte live på Spotify)

Låttiteln kommer från filmen där Lee Marvin spelade huvudrollen. Det var den sista låten som spelades in till The River. Den spelades live redan den 7 juli 1978 på The Roxy i West Hollywood. Den inspelningen gavs ut tidigare i år, som en del i Springsteens arkivutgåvor av gamla konserter.

12 – Atlantic City – Nebraska (Madison Square Garden, juni/juli 2000)

Det byggdes kasinon i Atlantic City i början av 80-talet i förhoppning om att staden skulle leva upp. Många turister kom för att spela, men staden själv förblev nergången.

13 – The Promised Land – Darkness on The Edge of Town (The National Mall, den 11 november 2014)

“On a rattlesnake speedway in the Utah desert”, så startar den här låten som inspirerats av Chuck Berrys “Promised Land” från 1965.

14 – Factory – Darkness on The Edge of Town (studioversionen)

Texten är inspirerad av det arbetarklassliv Springsteens pappa levde. Far och son kom inte alltid överens, men Bruce uppskattade ändå det arbete pappan gjorde för familjen.

15 – Born To Run – Born To Run (The Roxy, den 18 oktober 1975)

Springsteen spelade låten för första gången den 9 maj 1974 på Harvard Square, Boston. Han var förband till Bonnie Raitt. Jon Landau, som blev Springsteens manager senare, skrev i Bostons Real Paper att han sett rockens framtid.

16 – The River – The River (Van Andel Arena, den 3 augusti 2005)

Låten handlar om Springsteens syster och hans svåger. Texten är baserad på samtal Springsteen hade med svågern. Kanske den Springsteen-låt jag lyssnat allra flest gånger på genom tiderna.

17 – Because The Night – The Promise (Nassau Coliseum, december 1980)

Låten Springsteen gav till Patti Smith för att han trodde att den skulle passa hennes röst. Hon skrev klart verserna till den refräng Bruce skrivit.

18 – Darkness On The Edge Of Town – Darkness on The Edge of Town (Nassau Coliseum, december 1980)

Jämfört med tidigare låtskrivande är det här en text med äldre, mer reflekterande och mer pessimistiska karaktärer.

19 – Bobby Jean – Born in The Usa (Gillette Stadium, den 14 september 2016)

En låt om ungdomlig vänskap. I det här fallet vänskapen mellan Springsteen och Steve Van Zandt, som lämnade bandet under inspelningen av Born In The USA.

20 – Wreck On The Highway – The River (studioversionen)

En man ser en bilolycka, vilket leder honom till att reflektera över sin egen dödlighet. Han kör hem och kryper ner i sängen bredvid sin älskling, men ligger vaken och tänker på att det finns ett begränsat antal möjligheter att älska någon, göra ett bra jobb, vara en god förälder och att göra något gott under sin tid på jorden.

21 – Out In The Street – The River (Wachovia Spectrum, den 20 oktober 2009)

Den här låten innehåller båda de teman som finns på The River – den glädjefyllda, partyrocken och den mörkare, desillusionerade arbetarklassen. I texten får vi byta från arbetskläder till partykläder. Referens till Easybeats ”Friday On My Mind” finns också redan när förmannen ropar ut att det är dags att komma igång med jobbet på måndag morgon.

VMA, Viktigt meddelande till allmänheten, är ett varningssystem som används vid olyckor, allvarliga händelser och störningar i viktiga samhällsfunktioner.

I veckan som gick inträffade en mycket allvarlig störning i musikvärlden. Dusty Hill, basisten i ZZ Top, somnade en kväll och vaknade sedan inte upp. Här hör du honom både spela bas och sjunga på den fantastiska ”Francine”, inledningslåten på albumet Rio Grande Mud. Live har det många gånger varit Billy Gibbons, som tagit ton på den här låten, men originalversionen tillhör Dusty. Billy och Frank Beard har meddelat under veckan att de fortsätter turnera under namnet ZZ Top.

På månadens kassett hittar du sedan mycket mer ny musik. Bland annat från österrikaren Marlon Rabenreithter som lever i Los Angeles och ger ut musik under artistnamnet Gold Star. Ett nytt album, Headlights USA, dyker upp den 3 september. Reno Bo har samlat ihop lite singlar och covers på ett album han kallar Flashback to the Future: B-sides, Covers & Others. Därifrån lyssnar vi på Beatles-covern ”Sexy Sadie”.

Det här är en av de artister jag troligen har lyssnat mest på någonsin. De startade sin skivkarriär på hösten 1991 och vi hade med deras kassett ”Ten” på vår tågluff sommaren efter det. Vi hann med att se dem på Roskilde under tågluffen. Det tog mig tjugo år innan jag såg dem igen under en magisk kväll på Globen, som fick självaste Markus Larsson på Aftonbladet att dela ut fem plus.

Det handlar om Pearl Jam förstås. De ger likt en del andra artister ut alla sina konserter och gör de möjliga att ladda ner via bandets hemsida. De har också en förmåga att variera setlistan mellan varje kväll så att det blir intressant att lyssna på många olika konserter. Efter den där hösten och sommaren i början på 90-talet följde jag bandet genom plattorna Vs., Vitalogy och No Code. Därefter tog vi ett litet uppehåll från varandra och jag återvände till bandet med Riot Act och framför allt följde jag Nordamerika-turnén de gjorde 2006 under min första föräldraledighet.

Bandet består av Eddie Vedder på sång, Matt Cameron på trummor, Jeff Ament på bas, Stone Gossard och Mike McCready på gitarr. I studion och på turnéerna deltar också Boom Gaspar på keyboard och hammondorgel. Det har blivit elva studioalbum sedan ”Ten” släpptes på hösten 1991. Därefter har Pearl Jam släppt ”Vs.”, ”Vitalogy”, ”No Code”, ”Yield”, ”Binaural”, ”Riot Act”, “Pearl Jam” (som ibland kallas avocado på grund av bilden av en avocado på omslaget), ”Backspacer”, ”Ligtning Bolt” och förra årets ”Gigaton”.

I den här spellistan kommer ni att få låtar från de åtta första studioalbumen och en akustisk låt från bandets MTV Unplugged-konsert samt några låtar från en av samlingsskivorna med lite mer udda låtar. Det akustiska bidraget var i en mer elektrisk form också en del av Cameron Crowes film Singles.

Vi går ut hårt med ”Go”, ”Blood” och ”Why Go” innan vi lugnar ner lite med ”Red Mosquito” och ”In hiding”. I mina öron finns ett nära släktskap melodimässigt mellan ”Breakerfall” och ”Hail Hail”, som följer sedan. Den vackra ”I am Mine” och den ännu vackrare ”Love Boat Captain” samt ”Inside Job” kommer sedan. Nu är det dags för låten från MTV Unplugged, ”State of Love and Trust”.

Nu följer en trio av covers. Det är något Pearl Jam har gjort många av live och även fått ner på band i studion. Först ut är låtskrivartrion Holland, Dozier, Hollands ”Leavin’ Here”. Den följs av den vackra ”Last Kiss”, som Wayne Cochran har skrivit. Den tredje covern är Victoria Williams hammondorgeltyngda ”Crazy Mary”.

Nu är vi tillbaka till Pearl Jam-originalen med ”Whipping”, ”Present Tense”, som du hör avsluta Michael Jordan-dokumentären ”The Last Dance”, och den trumsköna ”In My Tree”. Därifrån tar vi oss via ”Indifference” och ”Jeremy” till ”Bu$hleaguer”. I den sistnämnda finns textstrofen med basebolliknelsen om de som är födda priviligierade, men inte fattar att de är priviligierade. Eddie Vedder sjunger ”Born on third, thinks he got a triple”. Avslutningsvis lämnar jag er med ett stort leende på läpparna när ”Smile” fyller rummet med ljudvågor.

Låtar 2021 – Jan–Jun [Deluxe Edition]

Publicerat: 15 juli, 2021 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vi tar en repetition för nytillkomna tittare, läsare eller lyssnare eller vad jag nu ska säga. Här finns olika kulturupplevelser samlade. Liveupplevelserna knackar på dörren igen och gör nog comeback inom kort. Det senaste året har det varit fokus på inspelade musik.

Det är inte vilken musik som helst du hittar här. Den kortfattade beskrivningen är musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Ingredienserna i låtarna består ofta av vemod, mörker, droger, döden, smärta, sjukdom, sprucken kärlek och samhällskritik.

Den samling låtar du möter idag är en utökad version av de bästa låtarna från årets sex första månader och jag ska ge er två konkreta exempel på texter som griper tag i mig. Det första exemplet kommer från Ellen Sundberg som har tonsatt Bodil Malmstens texter. De inledande raderna i ”Ett bloss för moster Lillie” ringer vackert ”Vi som lever är bara döda på semester / Nån sorts sommargäster / Så ta ett bloss för moster Lillie”.

Det andra exemplet kommer från Texas-sonen Vincent Neil Emerson. På den självbetitlade uppföljaren till 2019-års Fried Chicken & Evil Women hittar vi låten ”Learnin’ to Drown”. Där går refrängen ”I spent my whole life wonderin’ why I’m down / I don’t feel easy if the blues don’t come around / And my face don’t look right without a frown / Well, if you can’t swim, you better learn to drown”.

Ger du dig i kast med den här spellistan har du ungefär tjugo timmar där den här typen av texter är frekventa.