Arkiv för juni, 2014

av spelningar på årets Europa-turné, så når Pearl Jam fram till Friends Arena. Innan vi får möta gänget från Seattle, så har de hunnit med två kvällar i Amsterdam och var sin kväll i Milano, Trieste, Wien och Berlin. Den här kvällen är också den sjunde kvällen när bandet själva står på scen i Sverige. Koolkat Klub och Moderna Muséet besöktes 1992. Sjöhistoriska Muséet stod på besökslistan både 1993 och 2000. För knappt två år sedan var det dags för ett besök i Globen, som också hade undertecknad i publiken. Bandet var även här utan Eddie Vedder 1995 då de turnerade tillsammans med Neil Young och den gemensamma skivan ”Mirror Ball”. Även den gången var det Sjöhistoriska som gällde för att se spelningen.

P1040737

Den pågående turnén har redan haft tre delar och en tjuvstart. De två första delarna pågick i Nordamerika under hösten 2013 i samband med att senaste albumet ”Lightning Bolt”, som släpptes den 15 oktober. Under våren i år har Pearl Jam hunnit med några spelningar i Australien och Nya Zeeland innan man intar Europa i sommar, för att sedan fortsätta i Nordamerika igen under hösten. De gjorde även två spelningar förra sommaren, som något av en tjuvstart på Lightning Bolt-turnén. En låt från nya plattan vid den första tjuvstarten och vid andra tjuvstarten spelade bandet tre låtar från höstens kommande skivsläpp. Då fick publiken på Wrigley Field i Chicago en i flera aspekter unik spelning. På baseboll-laget Chicago Cubs hemmaplan tvingades bandet sju låtar in i konserten avbryta och fansen på innerplan fick evakueras under ett två timmar långt uppehåll på grund av regn och åska. Klockan blev sedan knappt två på lördagsmorgonen innan spelningen tog slut med Neil Young-covern ”Rockin’ in the free world” en julinatt förra sommaren.

Det är givetvis något speciellt mellan Chicago och Pearl Jam. Sångaren Eddie Vedder föddes dagen före julafton 1964 i Evanston, en förort till Chicago. Förra sommarens spelning är i bandets perspektiv förhållandevis också unik av den anledningen att den inte finns utgiven i bandets officiella bootlegprogram. Det innebär inte att det kommer att ske en utgivning längre fram. En tidigare klubbspelning på Vic Theatre i Chicago inför Lollapalozza 2007 tog några år på sig innan den hittade ut bandets ”Vault Series”. Jag hoppas på en liknande historia för Wrigley Field-spelningen, eftersom att flera låtar som de inte spelar live så ofta spelades bland de fyra baserna.

P1040738

För egen del är det idag premiär på den nya nationalarenan för svensk fotboll. Mitt under brinnande fotbolls-VM kan det inte vara mer än symptomatiskt att när det är dags för att hitta till arenan krävs antingen 10-15 minuters promenad från pendeltåget eller 20-25 minuters promenad från Solna Centrum för att ta sig dit. Ungefär som svensk fotboll befinner sig alltså arenan mitt ute i någon form av ingenmansland. Fundera förresten inte på att ta bilen heller för att parkeringsmöjligheterna är begränsade och i samband med evenemang är Arenastaden avstängd för biltrafik. Kanske är det så att arenan, precis som svensk fotboll, lever i en egen värld där man faktiskt tror att man är riktigt bra jämfört med resten av världen. Det är bara det att kommunikationen ut till Svenska Fotbollsförbundet är helt avskuren och ingen där har förstått att ute i den verkliga världen pågår ett världsmästerskap, utan svenskt deltagande. Ja, förutom i form av några domare förstås.

Det var inte utan viss oro jag tog emot budskapet att Pearl Jam skulle spela på Friends Arena. När det gäller ljudet har det vid ett flertal tillfällen kritiserats för att vara undermåligt i samband med konserter. Jag har mött hockeyföräldrar som gått långt innan slutet på en konsert på grund av dåligt ljud. Sedan har jag också mött de som varit där och på senare tid varit nöjda med ljudet. Nu är det ju så att Pearl Jam är ett av mina favoritband, så det fanns väl egentligen aldrig något val om jag skulle gå eller inte. Det var bara ett måste helt enkelt. Det går ju aldrig riktigt veta när de dyker upp i Sverige nästa gång.

P1040706

Kvällen startar med bandets vanligaste öppningslåt, ”Release”. Hela 133 gånger har den förlöst publiken innan ikväll. Det blir inte något undantag när Eddies kristallklara stämma vaggar igång oss. De fyra första låtarnas lugn avslutas av en underbar ”Black”. Sedan accelererar vi omedelbart upp i maxfart med ”Go”, ”Animal”, ”Mind Your Manners” och några till.

När Eddie till sist passar på att prata med publiken på svenska säger han bland annat ”Vi höll vårt löfte!”. Det är en referens till när de var här sist och lovade att det inte skulle ta tolv år igen innan de kom tillbaka.

P1040760

Senare pratar han om arenans namn och tycker att det är bra att vi slapp ett banknamn på den och istället fick namnet från en organisation som står upp mot mobbing. Direkt därpå får vi den sällan spelade låten om girighet ”Green Disease”. Vi får efter den sagolika och samtidigt otäcka sången om den mobbade ”Jeremy”.

P1040685

Den enda låten från debutskivan ”Ten” som inte har spelats i Sverige är ”Oceans”, det vill säga innan ikväll. Vi får också några av mina favoriter som ”Red Mosquito”, ”Corduroy” och ”Indifference”. Dessutom har de den goda smaken att bjuda på en trio sagolika covers från The Who, Dead Boys och Pink Floyd. Det är alltså ”Baba O’Riley” också känd som signaturmelodin till CSI New York. Den intensiva punklåten ”Sonic Reducer”. Sedan får vi också en monumental version av den Roger Waters-skrivna ”Mother”.

P1040750

I en av kvällens mer annorlunda sekvenser så inleds extranummren med att Eddie pratar från scenen med en tjej som har en skylt där det står ”Pls. sign my shoe”. Det slutar med att tjejens båda skor hamnar uppe på scen och bandet spelar ”Just Breathe”.

P1040756

Därefter tar skosignering vid och tjejen får tillbaka sina skor. När det sedan blir dags för oss att använda våra skor för att ta oss bort i en mörk Stockholmsnatt genom betongöknen och byggarbetsplatsen till pendeltåget har vi alla bjudits på en tre timmar lång och i alla avseenden alldeles lysande konsert. Även bandet verkar vara nöjda med kvällens publik och tackar mycket och länge för kvällens möte. Innan jag sedan hunnit hem har också veckans sjunde dag hunnit starta och det går också att lätt dansande i regnet konstatera att det här är början på den sju veckor långa ledigheten i sommar.

P1040732

Egentligen har lite hänt sedan jag summerade 2013 dagen före julafton. Kristian Gidlund måste inleda även den här summeringen av tiden sedan dess. Hans medverkan i Jill Veranda, som sändes i SVT den 26 februari är den starkaste upplevelsen som sänts under detta första halvår. I Aftonbladet skrev  Kristian bland annat att ”Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.” Tyvärr måste jag konstatera att det är långt värre än så. Sverige får sällskap av stora delar av Europa, där på allt för många ställen väller det fram en bajsbrun våg av inskränkthet och främlingsfientlighet. UKIP blir största parti i Storbritannien och i Frankrike, Ungern, Grekland med flera vinner rädslan stora segrar. Historien har banne mig inte lärt oss ett dugg. Det har gått 70 år, två generationer, sedan andra världskriget finns inget kollektivt minne och kollektivt förstånd överhuvudtaget? Vi behöver agera tillsammans för att se till att det här får ett slut och att denna vind av rädsla som sveper över Europa kan sluta blåsa.

För att istället gå över till något helt annat så var inledningen av julmusikåret en tid som dominerades av kvinnor i mina lurar. Lydia Loveless, Rosanne Cash, Jennifer Nettles och Tift Merritt var alla med och förgyllde mitt lyssnande i inledningen av året.

Halvårets danstolva I: Seinabo Sey, Younger
Halvårets bok på nattduksbordet I: Breaking Bad på Netflix. Ett avsnitt om metaamfetaminskokning om dagen är bra för nattsömnen.

Breaking Bad: Jesse Pinkman and Walter White

Under det här halvåret har det också varit glädje, ångest och sorg tillsammans med laget som har ”You’ll Never Walk Alone” som ”nationalsång”. Givetvis Liverpool, som i år verkligen snubblade på mållinjen i Premier Leauge. Det är bara konstatera att vår ökenvandring, utan ligatitel blir lite längre än nödvändigt. Glädjande nog så finns vi med i nästa säsongs Champions League.

Fem höjdpunkter från 2013, som jag missade 2013:

  • Christian Kjellvander – The Pitcher
    Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.
  • The Rolling Stones – Brixton Academy 1995
    En välljudande bootleg från stenarnas Voodoo Lounge-turné i mitten av nittiotalet.
  • Tift Merritt – Traveling Companion
    “Inspired by Tift’s duo tour with Eric Heywood comes Traveling Companion, the accompanying piece to Traveling Alone. Originally released with the deluxe edition of Traveling Alone, Traveling Companion includes 10 previously unreleased acoustic tracks, including originals and covers from Joni Mitchell and Tom Waits.” Så där beskriver Tift själv skivan på sin hemsida.
  • Nathan Bell – Blood Like A River
    “How good was Nathan Bell? The heavy drinkers and hard cases refused to piss until the show was over.” – Jay Johnson, proprietor of Honky Tonk House Concerts.
  • Seven Doors Hotel – The Arcade
    Det här handlar alltså om det norska countryrock, americanabandet och inte om Europe-låten med samma namn.

I slutet av januari inledde jag i en knapp fyra månader lång resa i Kapstaden. Resan tog mig över hela Australien, inkluderade två kvällar i Auckland, fjorton kvällar på olika ställen i Usa innan resan kom till ett stopp knappt fyra månader senare. Där i Uncasville, Conneticut kom också en mycket längre resa i mål. 26 månader efter släppet av Wrecking Ball tog Bruce Springsteen och The E Street Bands turnerande slut när de sista tonerna från High Hopes-turnén ekade ut i den amerikanska natten. Jag kan bara glädja mig åt möjligheten att få följa med på slutet av denna resa genom att Bruce sedan i januari gett ut alla konserter tre-fyra dagar efter att de genomförts.

BSLiveDownloads

 

Halvårets bok på nattduksbordet II: True Detective, Matthew McConaghuey och Woody Harrelson som poliser i södra Usa.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Kevin Spacey i House of Cards räddar demokratins ansikte som vicepresident Francis Underwood.
Halvårets Rolling Stones-album: Catl. – This Shakin’ House

Den fysiska närvaron av min lekamen i konsertsvängen har legat lite i dvala under vintern och våren, men jag spurtade lite på försommaren med Winnerbäck, Weeping Willows och First Aid Kit. Det ska även bli Pearl Jam och Neil Young & Crazy Horse inom en inte allt för avlägsen framtid.

Halvårets musik-TV: Jills veranda på SVT
Nästa halvårs musik-TV: Borde rimligen bli Dave Grohl, som besöker olika musikstudios i Sonic Highways. Premiär på HBO inom en inte alltför avlägsen framtid.
Halvårets därför måste jag förlänga abonnemanget på Spotify: Lars Winnerbäck, Oslo Spektrum 2013. Strömmas ofta i en telefon nära mig.
Halvårets danstolva II: Seinabo Sey, Hard Time
Halvårets mest gladlynta bandnamn: Bring The Mourning On

Fem utländska höjdpunkter första halvåret:

  • Lydia Loveless – Somewhere Else
    ”The Ohio singer-songwriter dives into that messy tradition on “Somewhere Else”, her third and best album. She sings like she’s driving a boot into someone’s shins, tempered by a vibrato that gives all that desperation a measure of poignance. The narratives — conflating desire and love, rage and need, tears and guns – reflect a complexity that gives these songs staying power.” Så sammanfattar Chicago Tribune Lydias tredje album.
  • The Men – Tomorrow’s Hits
    Den hammondorgeln, den hammondorgeln.
  • John Fullbright – Songs
    En amerikansk singer-/songwriter från Bearden, Oklahoma, som har förgyllt en del av mina promenader till jobbet.
  • Mary Gauthier – Trouble & Love
    When a woman goes cold, False from true, Trouble and love, Oh soul, Worthy, Walking each other home, How you learn to live alone, Another train. Det blir som en liten historia av alla låttitlarna på Marys senaste album.
  • Jack White – Lazaretto
    Om än inte lika direkt i min bok, som den förra plattan, så är ju Jack alltid Jack.

Första halvårets Jan Gradvall: Jan Gradvall, såklart. Hans krönikor på fredagar i Dagens Industri, som han generöst delar med sig av på gradvall.se några dagar senare även med oss som inte är prenumeranter, är en källa till stor glädje och inspiration. Under våren kom även hans sammanställning av krönikor och intervjuer i bokform ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Han skriver i förordet: ”Jag har alltid varit frilansjournalist och skrivit för en rad olika tidningar. Men om jag samlar mina texter märker jag en röd tråd: hela tiden samma frågeställningar, samma djupdykningar i kultur, samma besatthet av att förstå sig själv genom att förstå andra. Genom att samla min journalistik uppstår på ett sätt min egen självbiografi.” I boken finns möten med några av Sveriges mest tongivande popartister i modern tid: Robyn, Veronica Maggio, Melissa Horn, Petter, Kent, Swedish House Mafia och just Lars Winnerbäck. Boken innehåller även ett av de mest uppmärksammade reportagen i svensk press under 2013: ett porträtt av Abba där alla fyra medlemmarna för första gången på 30 år gick med på att låta sig intervjuas.

nyponbuskar-nyponbuskar-hela-vagen-nyponbuskar

Fem svenska höjdpunkter första halvåret:

  • Kent – Tigerdrottningen
    ”Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
    En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken
    Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar
    Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan”
    Så låter en av verserna i ”Skogarna”, från albumet där Kent tar ställning.
  • Lykke Li – I Never Learn
    ”It’s not the kind of song that makes you feel sorry for her but angry at the cause of her pain, while Li sings the song with the futility of a scream into the Grand Canyon, backed by the sparest arrangement on the album, aided by a tunnel of reverb that makes her sound omnipresent. It’s just perfect, and maybe Li’s best song yet.” Det är på detta sätt Consequnce of Sound beskriver låten “Love Me Like I’m Not Made of Stone”.
  • First Aid Kit – Stay Gold
    Det enklaste är att citera hela recensionen i Dagens Industri där Jan Gradvall delar ut toppbetyg: ”Ni vet redan.”
  • Timbuktu – För Livet Till Döden
    Jag är Jason.
  • Weeping Willows – The Time Has Come
    Den rösten, den rösten.

Första halvårets bästa skiva: Rival Sons – Great Western Valkyrie

Det är tungt, det är groove, det är känsla. Jay Buchanans band levererar högoktanig och högklassig rock. Led Zeppelin-ish, säger jag. Det blir nog inte så mycket bättre sommarrock än så här. Det är bara att hoppas att de rivaliserande sönerna kommer att leverera mycket bra musik under sina kommande år. Förhoppningsvis är en av dessa leveranser också en egen spelning i Stockholm inom kort.

GWV Rival Sons

UltimateGuitar.com beskriver skivan på det här viset. ” With their fourth album, ”Great Western Valkyrie,” Rival Sons continue to deliver potent, uncut retro vibes that would not only impress millennials looking for some rough & tumble rock, but would also impress the older generations that listen to the classic rock station religiously and are adamant about not listening to any rock music made after 1984. The first half of the album brings a steady gear of rock energy: with the classic-style ”call and response” verses between fuzzy guitars and Buchanan’s bona fide rock vocals in ”Electric Man” and ”Play the Fool”; the strong, bassline-driven ”Good Luck” and the prominent keyboards in The Doors-channeling ”Good Things”; the swingy, roadhouse-jukebox-evoking ”Secret”; and killer guitar solos throughout.”

Jag kan faktiskt inte göra annat än att lämna er med Kristian Gidlunds (21/9 1983 – 17/9 2013) slutord i sitt Sommar i P1.

Kristian-Gidlund

”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.

Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”

Se nu till att ha en underbar sommar!

Bonus 1: När det gäller statusen på innehållet i kommande julskiva, så har jag lyssnat mig igenom några nya album, typ 200 stycken. Resultat från detta lyssnande innebär att spellistan med potentiella jullåtar faktiskt är gallrad en gång. Resultatet är att listan just nu består av 35 låtar.

Bonus 2: Vem vinner fotbolls-VM? Här kommer i alla fall en bild på en av de som kommer att höja pokalen till skyarna på Maracanã den 13 juli.

LuizGustavoa

Bonus 3: En Spotify-lista med den musik som är omnämnd i krönikan. Blanda och lyssna i sommar!

 

Toppbetyg för nya plattan ”Stay Gold” från många svenska och utländska kritiker. Stråkar och blås, silverglänsande steelgitarr och skir marxofon. First Aid Kit har gjort ett storslaget tredje album. Det är världsklass som vanligt, konstaterar Nils Hansson i Dagens Nyheter. Sedan delar han ut en 4:a i betyg, högst oklart vad som krävs för en 5:a i DN, intergalaktisk fenomenalitet eller nåt?

Resan till berömmelse har gått fort för systrarna Johanna och Klara Söderberg som tillsammans är First Aid Kit. För sex år sedan var Enskede-systrarna fortfarande okända. Sedan dess har de uppträtt hos David Letterman i The Late Show både en och två gånger, fått Patti Smith att gråta när de spelade ”Dancing Barefoot” för henne på Polarprisutdelningen 2011 och fått direkt feedback från Fleet Foxes när de la ut sin version av ”Tiger Mountain Pleasent Song” på You Tube. Förutom de små bedrifterna har de hunnit med att ge tre album och ett antal EP:s, som gjort att de slagit igenom både här hemma i Sverige och i Usa.

 

I Sonic Magazine #74 pratar Johanna och Klara med Pierre Hellqvist om influenser till låtarna på det nya albumet. De rabblar många av mina favoriter, några av de som nämns är Feist, Ryan Adams, Paul Simon och Townes Van Zandt. Till sin hjälp att sätta ihop den senaste skivan har de haft samma producent som till det förra alstret ”The Lions Roar” nämligen Mike Mogis. I en intervju med Dagens Nyheter berättar de hur de bland annat firar Thanksgiving tillsammans med Mikes familj i Omaha.

Tack!
Tack så mycket!
Tack så jättemycket!

P1040649

Det är en sammanfattning av kvällens mellansnack och mina intryck av dessa fantastiska systrar.

Det är bara att gå vidare med Jan Gradvalls recension av nya skivan.

”Ni vet redan.”

P1040639

Om ni möjligtvis inte redan vet, vill jag ta tillfället i akt att bjuda in er till kvällens konsert på Berns. Det här är licenspengar som gräver guld, Musikguiden i P3 sände direkt och ger också möjlighet att återuppleva. Det är givetvis okej att du som redan vet också följer med.

P1040636

Om du inte vet efter att ha lyssnat tvivlar jag på att första hjälpen räcker. Då behöver du ringa efter ambulans.

Det kan möjligen också behövas ambulans när ni får veta att vi som var där fick extranummer också. Bland annat fick vi Simon & Garfunkel-numret ”America” och självklart systrarnas egen ”Emmylou”.

P1040678

Är det istället så att du vill veta mer kan du alltid lyssna när Kristoffer Triumf intervjuar Johanna och Klara i Värvet.

Tårpilen är ett träd som blir upp emot 20-25 meter högt. Det växer snabbt, men har ett i trädsammanhang ett förhållandevis kort liv. Tårpilen beskrevs och gavs sitt namn ur ett vetenskapligt perspektiv av Carolus Linnaeus år 1736. Han kände till arten från att den presenterades på en trädgård i Nederländerna. Ursprungligen härstammar tårpilen från torra delar i norra Kina och förekommer inte i Sverige annat än som hybrider, till exempel fontänpil och kaskadpil. Dessutom finns det en svensk musikalisk hybrid som tagit tårpilens engelska namn, Weeping Willows.

Det är också Weeping Willows som inleder kvällens konsert på kungliga Djurgården. Det är med nyfiket sinne jag får möjlighet att äntligen höra Magnus Carlssons vackra stämma live för första gången. Jag kan inte säga att jag lyssnat mycket på WW, men alla gånger lyssnat har jag trollbundits av den i mina öron Chris Isaak och Roy Orbinson-liknande rösten.

P1040515

Innan vi kommer till konserten har vi träffat en hovmästare som lärt sig blanda drinkar av Magnus Carlsson på Hannas Krog. Niko Röhlckes hammondorgel och steelguitar och Ola Nyströms gitarr bär sedan fram denna trollbindande rösten. Lyssna själv på (We’re in) Different Places. Dra upp volymen till max, garanterad ståpäls. Oavsett om det är på din flint eller precis efter din brasilianska vaxning.

Den andra delen av kvällens konsert innebär mitt fjärde möte ”live” med mannen som nästa höst fyller 40 år. Han är en fotbollsfarsa, numera boeende på Söder, men uppväxt på Östgötaslätten. Han har vunnit sju grammisar och fem Rockbjörnar, hittills är väl antagligen bäst att tillägga. Han inledde sin karriär i punkbandet Snoddas, innan solokarriären tog över. Den delen av karriären inleddes bland annat som förband till Stefan Sundström, som tidigare hade Weeping Willows som kompband, fast då under namnet Apache. Senare förknippades kvällens huvudattraktion med ett eget kompband, Hovet. Det är han som skrivet låtraden, som Jan Gradvall lånat som titel till sin senaste bok ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”, som är sist ut på kvällens scen.

Till taktfast klappande publik gör Lars Winnerbäck entré. I den fjärde låten sjunger han om sig själv som vem som helst. Bara för att i nästa låt närma sig mer av sanningen när han sjunger om ett sällsynt exemplar.

P1040553

Därefter får vi kvällens första tack från scenen och det kommer att följas av många till. Lasse är på utmärkt humör och börjar prata med en kille i publiken som försöker starta en hejaramsa om att han älskar Lasse. Föremålet för kärleksförklaringen säger att:

– Det är nog bättre om du försöker hitta någon annan. Du är utåtriktad och utåtagerande. Jag är precis tvärtom. Jag tror inte att det skulle funka mellan oss.

Jerker Odelholm på bas, Bobba Lindström på percussion och Robban Eriksson utgör kvällens ryggrad. Det är bara att kapitulera inför ett band en sån kraftig benstomme, som hjälper oss säga hejdå till den största planeten. Miss Li gör också ett mycket bejublat gästspel och berättar historien som handlar om vad som skulle hända om du lämnade mig nu.

Med hjälp av David Nyströms hammond och piano sjunger Lasse om ett bottenfruset Mälaren och att dricka glögg med balkongdörren öppen. Johan Persson och Ola Nyström guidar oss längs räls och i London och Paris med sina gitarrer.

P1040556

Lasse sjunger bort allt syre på Cirkus när han sjunger brevet han en gång skrev till en gammal Linköpingsvän, när han var i Oslo tillsammans med sitt ex. Kvällen avslutas dels med hela bandet en tisdag i oktober i den kommunala skolans gråa korridorer. Och dels med Johan på piano, Lasse på munspel i en hjärtskärande berättelse om att ingen ska få se honom gå ner sig och att han sitter på balkongen och skriver dikter åt kungen.

P1040555

Det som i sommar snart blir en tältturne, blir nog också som en Eriksgata för Lasse med sällskap.