Arkiv för augusti, 2014

Ikväll är det live och inte på skiva, som igår kväll. Eller säger man på MP3 när man spelar upp från datorn eller är det på M4A om man använder iTunes. Förvirrande! Oavsett vilket står hon där på det gamla danspalatsets scen ikväll och spelar för oss tillsammans med sin make John Leventhal. I januari i år släppte Rosanne Cash albumet ”The River & the Thread”, skriven tillsammans med maken. Albumet har hyllats både i Sverige och utlandet. I reklamen för kvällens konsert utlovas att Rosanne och John ska bjuda på låtar från det nysläppta albumet samt guldkorn från Rosannes 30-åriga karriär, det ska bland annat bli låtar från Rosannes succéalbum ”Black Cadillac”, ”The List” och några av hennes stora countryhits.

P1040860

I det här fallet är jag verkligen benägen att hålla med kritikerna. Johnny Cash förstfödda har gjort ett av årets hittills bästa album. Därför är också mina förväntningar på hennes spelning under min semester på topp. Nu klarar ju Rosanne alldeles utmärkt att stå på egna ben, utan att behöva stå i skuggan av sin far. 1985 vann hon en Grammy för ”I Don’t Know Why You Don’t Want Me”, dessutom har hon varit nominerad till 12 ytterligare Grammy’s. Hon har haft 11 listettor på country-listan i Usa och 21 Top 40 singlar på samma lista, dessutom har hon sålt tillräckligt med skivor i hemlandet för att två gånger få en guldskiva. Det betyder alltså en försäljning på mellan 500 000-1 miljon exemplar av varje skiva i Usa.

P1040865

Vi börjar där kvällen och Rosannes Europa-turné tar slut. En gåshudsversion av Bob Dylans ”Girl From The North Country”, som hon tillägnar alla kvinnor i detta nordliga land. Om vi istället backar bandet till början av kvällen så inleds den med ”Modern Blue”. En favorit från nya plattan.

Mellan början och slut får vi det reklamen har utlovat. Det som inte fanns beskrivet där var bland annat de smått underbara berättelserna vi får om nästan alla låtar. Hur de kom till, vad de handlar om egentligen, vad de betytt för henne eller amerikansk musik i hennes ögon.

En av alla dessa historier handlar om när hon senast var i Stockholm. Hon besökte en av världens bästa skivaffärer (hennes ord), Pet Sounds. Hon blev tvungen att gå fram till disken och fråga om han som sjöng i högtalarna var härifrån? Svaret var:

– No, he’s from Wisconsin.

Det var Cory Chiesel, som spelades. Han sjunger tillsammans med Rosanne på låten ”50 000 Watts”. Låten i sig har inspirerats av en reklamskylt för en radiostation i Memphis där B.B. King var DJ innan han blev B.B.

P1040870

Reklamen berättar heller inte något om att Rosanne har en ännu mer fantastisk röst live än på skiva. Om du inte har lyssnat på henne tidigare, gör dig själv en tjänst och få en underbar upplevelse.

På väg hemåt i den varma Stockholmsnatten har det börjat regna. Det gör väldigt lite för det har ingen möjlighet att sudda ut något av de fantastiska minnen den här kvällen har bjudit på.

Musik och Konst i Malmö är en skivaffär med mycket gott rykte. Butiken sägs vara bemannad med en fantastiskt kunnig personal och allt är handplockat och väl utvalt. Du sägs alltid hitta något nytt du inte ens visste att du gillade. Frågan är om det går att göra några fynd, som jag inte visste att jag gillade på festivalen med samma namn som skivbutiken. Det är förvisso ett annat språk och en annan stad som är aktuellt i dag. Killen som jag verkligen vill se är kanadensaren som är född en dryg månad innan min mamma. Hon skulle också fylla 69 år i slutet av 2014 om hon funnits med oss på jorden idag. Neil Young och Crazy Horse spelade ikväll på Skeppsholmen och avslutar Stockholm Music & Arts.

Det är också på sätt vis en tydlig fortsättning på mitt senaste konsertbesök, Pearl Jam. De har spelat in skiva med Neil, spelar också ofta några av hans låtar. ”Rockin’ in the free world” har spelats ofta under slutet av deras konserter. Under Dick Cheneys tid som vicepresident i Usa, så tillägnade Pearl Jam ofta Neil-dängan ”Fuckin’ Up” till Usas andreman.

Neil Young började uppträda i en grupp som spelade covers på Shadows instrumentala låtar i Kanada 1960, innan han flyttade till Kalifornien 1966. Där var han med och startade bandet Buffalo Springfield tillsammans med Stephen Stills och Richie Furay, sedan blev han 1969 den fjärde medlemmen i Crosby, Stills & Nash. Han har också haft en lyckad och framgångsrik solokarriär, där han släppte sitt första soloalbum samma år som jag föddes. Hans karriär har sedan dess omfattat 45 år och knappt 40 studioalbum. Rock and Roll Hall of Fames webbsida beskriver Neil Young med följande ord, ”one of rock and roll’s greatest songwriters and performers”. Han har blivit invald i rockens Hall of Fame två gånger, först som soloartist 1995 och sedan som medlem i Buffalo Springfield 1997.

Att Neil, både själv och tillsammans med Crazy Horse är något att se fram emot att se live finns redan många bevis för. Ett exempel på båda företeelsernas förträfflighet finns från november 2006 och mars 2007. ”Live at the Fillmore East” med Crazy Horse inspelad 1970 på promotern Bill Grahams ställe i New York. Solosläppet ”Live at Massey Hall 1971” köpte jag i Malmö, men inte på tidigare nämnd skivaffär. Skivan är också enligt min mening det bästa album som släpptes under hela 2007. Båda dessa album blev sedan en del av ”The Neil Young Archives”.

Den första volymen, ”The Archives Vol. 1 1963-1972” släpptes i juni 2009 och omfattade 10 Blu-ray-diskar med både musik och visuell dokumentation.

Archives-projektet har varit på gång länge, arbetet med projektet ska ha tagit sin början redan på 80-talet. Neil har själv sagt att det kommer att bli fem volymer som ska täcka in ungefär 50 år. Redan sju år innan den första volymen gavs ut sammanfattade Neil projektet så här:

”Some of it is good, some of it is crap that wasn’t released – there’s a reason. Take a look, see what it is. That’s what a fuckin’ archive is about, not ”Here’s Neil Young in all his wonderfulness – the great, phenomenal fucking wonderfulness.” That’s not what I want.”

P1040789

Det passar alltså i mina ögon väldigt bra att en musiker och konstnär med dessa ambitioner får avsluta festivalen i den ljumma Stockholmskvällen.

Vi får de klassiskt distade gitarrerna på en gång när bandet drar igång historien om att det endast är kärlek som har förmågan att bryta ner allt hat. Därefter kommer historien som inleds ”Look out mama there’s a white boat coming up the river.” Den fantastiska ”Powderfinger” kommer alltså som andra låt. Vi får en blandning av låtar, mest om kärlek. Fast även ”Living with war” kommer med en orgel nedstigen från scentaket. Där sjunger Neil om att han drömmer om fred.

P1040818

Efter den sången säger han att vi borde kunna avveckla den låten. Vi har utvecklats, fortsätter han sedan. Den underbara ”Blowin’ in the wind”, som Bob Dylan skrivit kommer i akustisk version.

P1040837

För det mesta får vi låtar i långa, utdragna gitarrmangel. Om man inte gillade det skulle man kunna kalla det för gitarro**** (typ sjävbefläckelse), men då är du nog på fel konsert också, om du inte älskar dessa gitarrer.

I den akustiska delen kommer också sången om ett hjärta av guld, ”Heart of gold”. Den spelade Neil också på Massey Hall i Toronto ett par månader innan han gav ut den på skiva för första gången.

På upploppet och som kvällens tredje sista låt kommer den underbara historien om ”Cortez the killer”. Inför näst sista låten förlorar mitt hopp om kvällens öppningslåt en publikomröstning mot ”Rockin’ in the free world”. Vem ska ställa sig upp och rädda världen frågar Neil sedan i kvällens sista låt. Han ger också svaret. Det börjar med var och en av oss. Mig, dig, dig, dig…

 

P1040810

Efter drygt två timmar är det slut och det känns som att min mamma skulle kunna ha regisserat den här föreställningen. Eller kanske lika gärna skulle det kunna varit din mamma? Det är ju oftast mammor som är bäst på att lära ut att kärlek är bättre än krig.