Arkiv för november, 2014

Det var grosshandelsbolaget C C Brusell & Co som i april 1857 började tillverka och sälja öl under namnet Münchens bryggeribolag efter den bayerska bryggeristaden. Bryggeriet låg då som nu vid Skinnarviken på Söder Mälarstrand, en plats som redan på 1600-talet var en viktig ankrings- och lastplats. Den höga och branta klippkusten öppnar sig här och man kunde ganska enkelt komma ner till stranden och därifrån frakta upp varor till Södermalm. Det är i det vackra Münchenbryggeriet, som kritikerrosade Rival Sons ikväll spelade.

IMG_0143.JPG

Min önskan från i somras om att få en möjlighet att se de rivaliserande sönerna gick i uppfyllelse denna kväll. Mina förväntningar var minst lika höga som det högsta tornet på kvällens konsertlokal. Därför känns det i efterhand som att julen redan varit, för att tomten måste faktiskt ha varit här och lämnat av min julklapp en månad för tidigt. Mer om kvällen snart men först en liten tillbakablick till starten av årets sommar.

Anledningen att den här spelningen hamnade på min önskelista stavas ”Great Western Valkyrie”. Det är Rival Sons fjärde fullängdare och den släpptes på den svenska nationaldagen. Michael Miley’s trummor inleder albumet med en cool och lugn attack på sina trumskinn i plattans inledande och Zeppelin-doftande ”Electric Man”. Under sex intensiva veckor spelades det nya albumet in i Nashville.

I Svenska Dagbladet skriver Märit Rönnols att bandet signades av Earache (som huvudsakligen ägnar sig åt death metal). Hon finner det mycket märkligt, men tycker att bolaget här har en guldgruva. Skivans låtar har stor variation utan att lämna ett splittrat intryck. Det är stundtals The Doors-flippat och stundtals rakare. Det är hammondorgel och tamburin. Det är distad sång och kaliforniska surfvibbar. Det är blues och ockult 70-tal. Jag tycker att det går att fylla på med att det är friskt och vasst för moderna rockfans, komplett med eftertänksamma texter och briljanta musiker som gör att Rival Sons står ut som starkt lysande stjärnor.

IMG_0144.JPG

Under kvällen sjunger Jay Buchanan om att leva i nuet, så kommer ”Good Things” att hända. Det skaldas också om att inte ge bort sin själ. Min fråga är hur det är möjligt att låta så här bluesigt om man inte varit i samma korsning som Robert Johnson. Det sägs att han sålde sin själ till djävulen där?

Det är heller inte utan lite beundran som funderar över hur man får en sådan röst som Jay. Måste man dricka träskvatten istället för bröstmjölk? Hur kan det annars komma så mycket roots och delta ur den strupen? Det kanske är så enkelt som tryck och tid?

IMG_0142.JPG

Den sanslöst medryckande gitarristen Scott Holiday och resten av bandet kommer från Long Beach, Kalifornien. De bjuder på varm, svettig och bluesig rock bland annat i ”Electric Man”, ”Secret”, ”Young Love”, ”All Over The Road” och ”Open Your Eyes”. Det är några höjdpunkter bland många i kvällens set. Till slut är det bara att följa den sista uppmaningen på väg ut i den stockholmska söndagsnatten och ”Keep On Swinging” ända fram till julafton.

IMG_0140.JPG

Finns verkligen mörkrets hastighet?

Publicerat: 22 november, 2014 i Konsert, Musik
Etiketter:,

Rymdforum Sverige är en ideell förening vars syfte bland annat är att sprida kunskap om svensk rymdverksamhet. På sin hemsida, så konstaterar de att mörkrets hastighet inte finns. Ljus är något: elektriska och magnetiska vågor som breder ut sig (vansinnigt fort, 300 000 kilometer/sekund) från någon källa, till exempel din datorskärm. Mörker är bara frånvaro av ljus.

Om man tänder en lampa i ett från början mörkt rum så tar det faktiskt lite tid innan det blir ljust i hela rummet – men bara lite. Om det är tre meter från lampan till bortersta hörnet i rummet så tar det en hundramiljondels sekund innan ljuset nått dit. På samma sätt blir det mörkt i det hörnet en hundramiljondels sekund efter man har släckt lampan, eftersom lampans sista ljus tar lite tid på sig innan det nått fram. Så på sätt och vis kan man då tala om att mörkret breder ut sig med en viss hastighet, som förstås är ljusets hastighet – det blir helt enkelt så fort som den sista vågtoppen i lampans ljus far iväg. Men det blir ganska krystat, eftersom det egentligen är ljusets hastighet det handlar om i vilket fall.

IMG_0107.JPG

När jag vandrar ut på Mariatorget i denna novembernatt med en månad kvar innan midvintersolståndet och ljuset börjar återvända mer och mer till våra dagar är frågan om mörkrets hastighet väldigt närvarande. Tidigare under kvällen har jag tillsammans med ett hundratal andra människor avnjutit Tomas Andersson Wij tillsammans med band. I den gamla biografen Rival har de bland annat bjudit på några låtar från hans senaste album ”Mörkrets Hastighet”. Det är alltså en stor skillnad på musik och fysik. I musikens värld finns nämligen mörkrets hastighet. I denna värld existerar Tomas nionde album med vackra, beskrivande, vardagsnära och flärdfria texter och melodier.

Det här var inte första gången jag kommer ut från denna lokal med ett leende på läpparna efter att ha sett just Tomas Andersson Wij och jag hoppas att det heller inte var den sista gången. Tomas mellansnack har en förmåga att ge sina låtar ytterligare dimensioner som innebär att hela konsertupplevelsen blir något mera än att bara höra låtarna live. Den känslan lever också vidare när man hör dessa låtar vid ett senare tillfälle.

IMG_0108.JPG

Om vi backar tillbaka så inleder Tomas kvällen med att ropa på gatorna. Backar vi lite till kommer vi ut på torget för 10 år sedan efter Tomas första spelning på Rival. Backar vi ännu lite mer kommer vi ut på Marijuanatorget när Tomas sett Tintin i hajsjön och Djungelboken på den gamla biografen. Tomas hinner referera till en intervju efter den förra plattan där han bland annat sa att han var glad att bo i en stad som det går att skriva sånger om. Han berättar också att han i samma intervju ställde sig tveksam till Värnamos poetiska möjligheter. Därefter bjuds vi på ”Ikväll har du en vän i Malmö”.

IMG_0114.JPG

Lite senare målar Tomas en mörk, mörk bild över ”Landet vi föddes i”, som han skrev för 15 år sedan. Den kom till efter ett samtal med en vän i Malmö, där ett dagis precis stuckits i brand. Ett samtal med samma vän som sker i år avhandlas hur ett läger för romer satts i brand. Han hittar inget svar på hur vi ska ta oss ur denna mörka spiral. Efter att ha blivit överkörd av denna hastighet hos mörkret måste jag ta hjälp av en av kvällens låtar för att sammanfatta mina intryck på min väg mot de gröna vagnarna. Alla som jag möter på denna väg måste nämligen se ”Mitt barnsliga leende”.

SetlistaTAW141121

PS! Avslutningsvis får vi även ”Nu dör en sjöman”

Det är ju en av alla frågor som ställs av Hassan-gänget när de ringer upp hälsokostaffären. Hade frågan istället varit ställd ikväll hade det kunnat handla om rökta björnbär. Nu har det i realiteten handlat om ett band från Atlanta, Georgia. Charlie Starr (sång, gitarr), Richard Turner (bas, sång), Brit Turner (trummor), Paul Jackson (gitarr, sång) och Brandon Still (keyboard). Detta är kvintetten vars musik bildat en smältdegel för jordens alla möjliga olika människor och musiksmaker. Blackberry Smoke må gå under fanan ”sydstatsrock”, men bakom huven på denna pålitliga pickup-truck rymmer en komplex men okonstlad värld med spår av gammal Motown.

Sedan starten 2000 har Blackberry Smoke släppt tre stycken studioalbum, två EP:s och en live-DVD. I fjol knockades jag av den senaste plattan ”The Whippoorwill” som gavs ut i USA av countrysuperstjärnan Zac Browns bolag Southern Ground. Albumet befäste Blackberry Smoke som ett av genrens mest kvalitativa och intressanta band och när ”The Whippoorwill” i fjol släpptes på den europeiska marknaden fick den temperaturen kring bandet att höjas ytterligare i våra trakter. I år kom sedan en live-platta, som uppföljare.

IMG_0071.JPGk

Ikväll möter vi en trummis som ger alla i ZZ Top komplex för sin dåliga skäggväxt. Vi möter en sångare som ser ut som ekonomiprofessor Mikael Dahlén minus skägg och svart nagellack. Dessutom får vi träffa en gitarrist som är en lååååånghårig kopia av Fredde Granberg. Tillsammans med en framträdande orgel, piano och en dunkande och drivande bas blir det en tripp till södra Usa, en gråblöt Stockholmssöndag i november.
IMG_0060.JPG

Att få lyssna på ”Pretty Little Lie”, ”The Whipporwill” och ”One Horse Town” denna kväll blåser bort höstmörkret långt bortom jul och ger ett hopp om att ljusare tider som kommer. Det är heller inte bara på de små, små platserna som barn växer upp och blir en kopia av det som deras föräldrar en gång var. Samma sak händer i de större städerna där en enskild stadsdel kan vara lika liten som den lilla hålan som många gånger hånas eller på något sätt förminskas. Det är i alla fall min tolkning ikväll av en av höjdpunkterna jag hör ringa i min öron på vägen hem.

IMG_0067.JPG

Morgondagen rymmer en helt vanlig måndag i november, men det kommer att vara med lätta steg jag styr kosan till jobbet imorgon bitti. I färskt minne kommer en utsökt stämsång att finnas och det borde rimligtvis serveras någon kreolsk gryta till lunch imorgon.