Arkiv för mars, 2015

Namnet är spanskt och kan härledas från det spanska ordet för träskmark. Det är en av Hollywoods större trafikleder och den sträcker sig mellan El Segundo Boulevard i Hawthorne, Kalifornien till Sunset Strip/Sunset Boulevard i West Hollywood. Busslinjerna 105, 217 och 705 trafikerar denna led, som i delar också huserar många antikvitets-, möbel- och mattaffärer. Det sägs att Ryan Adams stod i hörnet av La Cienega boulevard och Melrose Avenue och reflekterade över sitt förflutna när han fick inspiration till ”La Cienega Just Smiled”.

Det här är tredje gången jag har förmånen att se Ryan Adams och det är den första gången tillsammans med band. Jag hoppas också att det är den här gången jag ska få höra en av de tre bästa låtarna från 00-talet och även kanske en av de bästa någonsin. Han har spelat den flitigt under den nuvarande turnén, i princip varje kväll i Europa nu. Men, alltid detta men, det finns faktiskt någon kväll när den inte fått vara med och pulsen är hög av oro för att det här också ska vara en sådan kväll. Det som gör det extra spännande är att den brukar komma ganska långt in i setlistan.

IMG_0435

De två tidigare gångerna jag sett honom i här i Stockholm har han varit helt fantastisk i min mening. Den första gången finns dessutom utgiven, tillsammans med de andra 15 spelningarna på den Europa-turnén, i form av ”Live After Deaf”. Titeln på liveboxen från turnén 2011 är också en flört med Iron Maidens första livealbum från 1985, som spelades in under World Slavery Tour. Kopplingen till de brittiska hårdrockarna blev än tydligare när Ryan gjorde ett antal radiointervjuer i samband med släppet av ”Ashes & Fire” och vid dessa intervjuer vid ett flertal tillfällen gjorde en cover av Iron Maidens ”Wasted Years”.

Turnén på våren 2011 markerade också Ryan Adams återkomst till livescenen efter att han varit tvungen att sluta 2009, som en följd av Ménières sjukdom. Det är en sjukdom som kan visa sig genom yrselattacker, hörselnedsättning och sus i ena örat, så kallad tinnitus. Oftast börjar besvären i 40-årsåldern, ibland lite senare. Om man har en släkting med Ménières sjukdom ökar risken att man själv kan få den. Stress, sömnbrist och trötthet kan också göra att sjukdomen lättare bryter ut.

Vi i publiken samlas ute på Djurgården den här marskvällen på ett utsålt Cirkus för att med förväntansfulla öron få ta del Ryan Adams med sitt band. Kvällen innan har de spelat i Danmark och imorgon spelar de i Norge. Där avslutas Europa-turnén den här gången med en spelning i Bergen och en i Oslo. Kritikerfavoriten och debutanten Natalie Prass får inleda kvällen och äran att värma upp Cirkus åt Ryan. En delvis överflödig uppgift kan tyckas, men hon gör det bra.

IMG_0439

Natalie får också hjälp av Ryan, som kommer ut och spelar två låtar med henne. När han själv gör entré på scenen gör han det till tonerna av ”Gimme something good”. Min puls går faktiskt ner när jag hör hur Ryan och bandet spelar. Jag kan till och med för stunden glömma låten jag hoppas få höra.

Mellansnacket ikväll inskränker sig till några tack, tack så mycket och en utskällning av de i publiken som fotar med blixt. Det är nämligen något som kan utlösa yrsel hos honom, till följd av hans sjukdom. Förutom det dåliga humöret så bjuds vi på undersköna versioner av ”Sweet Carolina” och ”Come Pick Me Up”. Den sistnämnda avslutar kvällen och båda låtarna framförs tillsammans med Natalie Prass.

Ryan sjunger om ensamhet i ”My baby don’t understand me” och direkt där på hur mycket han älskar någon i ”I Love you but I don’t know what to say”. Han blåser åtminstone mig till himlen med sitt munspel i ”New York, New York”. I kvällens näst sista nummer undrar jag vad han ser i publiken? Han sjunger i alla fall ”I See Monsters”.

Trea från slutet kommer gitarrintrot, sedan kommer de första orden…

IMG_0437

”Ah the night…here it comes again”
It’s on with the jeans, the jacket and the shirt
How’d I end up feeling so bad
For such a little girl

And I hold you close in the back of my mind
Feels so good but damn it makes me hurt
And I’m too scared to know how I feel about you now
La Cienega just smiled, ”see ya around”

And I hold you close in the back of my mind
And raise my glass ‘cause either way I’m dead
Neither of you really help me to sleep anymore
One breaks my body and the other breaks my soul
La Cienega just smiles as it waves goodbye

”Ah the night, here it comes again”
It’s off with the jeans, the jacket and the shirt
How’d I end up feeling so bad
For such a little girl

And I hold you close in the back of my mind
Feels so good but damn it makes me hurt
And I’m too scared to know how I feel about you now
How I feel about you now
La Cienega just smiles and says, ”I’ll see you around”

Säsongspremiär

Publicerat: 6 mars, 2015 i Konsert, Musik
Etiketter:, , , ,

Ikväll har jag varit på min första konsert för i år. Det är också premiär för mig att se Thåström live. Det känns på något vis passande att ge sig ut i betonglandskapet i södra Stockholm där du hittar Annexet. Granne till det är ju Slakthusområdet och det är väl på något vis i gränslandet mellan betong, mörker, romantik och tåg som kan vara en beskrivning av Thåströms musik på senare år.

IMG_0400

Själv fastnade jag ju i Ebba Grön via ”Kärlek och Uppror”. Det var nog ett av mina mest spelade kassettband genom tiderna. Är du intresserad av att höra Thåström prata om sin musik, framför allt sin senaste skiva ”Den Morronen”, så tycker jag att du ska lyssna på de fyra delarna av Jan Gradvalls intervju med Joakim. Du hittar intervjun enkelt här – Del 1, del 2, del 3 och del 4.

Likt avgångstiden för ett tåg startar kvällens resa klockan 20.03. Resan startar till fots ”Långsamt Genom” stadens gator. Resan fortsätter ”Den Morronen” för att sedan ”Aldrig Nånsin Komma Ner”. Tempot för hela kvällen sätts i denna inledning där tåget hela tiden huffar och puffar och stånkar med en ordentlig basgång som maler ner oss i publiken. Vi får oss också en del industrimangel som blåser i byxbenen när ”Nere På Maskinisten” och ”Slickar I mig Det Sista” tuffar oss fram genom kvällen. Tur nog kommer de med visst mellanrum, annars hade tryckvågen tryck ihop hela publiken mot den bakersta väggen i Annexet.

IMG_0405

Vi har fått ”Gräsfläckar” på våra knän och varit en ”Främling Överallt”. Lyssnat på önskan om att ”Alltid Va På Väg”, sett ”Danssångaren” och konstaterat det uppenbara i att ”Ingen Sjunger Blues Som Jefferey Lee Pierce” innan vi blir manglade första gången. Under vilan, likt den rödlysande Globen som mötte oss på vägen till kvällens konsert också fått ”Österns Röda Ros”. Kallt konstaterat att ”Kärlek Är För Dom” och passande nog skrivit ”Kort Biografi Med Litet Testamente” innan vi manglas igen.

Därefter blir det näst intill sakralt, men då tycker Thåström själv att det är dags för disco i ”St Ana Katedral” innan vi möts i ”Axel Landquist Park”. På väg mot extranumren är vi alla på väg ”Ner Mot Terminalen”. Där postar vi ett ”Brev Till 10:e Våningen” samtidigt som vi passar på att ”Beväpna Oss Med Vingar”. Då börjar också tvivla en del på oss själva och hur är egentligen förhållandet mellan ”Djävulen Och Jag”?

IMG_0413

Sedan kommer vi till ro och konstaterar med den släpiga uppmaningen ”Kom Med Mig” att kvällen varit livs- och energigivande. Blir du, liksom jag, sugen på att följa med Thåström, så kan jag rekommendera ”Som jordgubbarna smakar”, som enklast hittas här.

Att gå på vinprovningar eller att arrangera en vinprovning hemma är en rolig hobby och behöver inte innebära att man måste prova dyra viner. Att prova vin bygger, i stor utsträckning på sunt förnuft – att stanna upp ett tag och koncentrera sig på hur vinet påverkar våra sinnen. Den första regeln när det gäller vinprovning är att ”inget svar är felaktigt”. Lita på dina egna smaklökar och var inte rädd för att associera fritt till smaker och dofter. Våra sinnen, smak och doft, kan med lite övning utvecklas väldigt fort så ju fler viner du provar, desto bättre kommer du att bli. Att prova vin är väl ungefär som att lyssna på musik? IMG_0142 Det doftar hästpojke med inslag av något Hellströmskt, men när ”Backa Tiden” når dina trumhinnor så är det helt enkelt Joel Alme tappad på svenska. Eftersmaken är lång och gör att jag längtar efter mer. Det kanske går att säga att på Sleater-Kinneys senaste skiva, doftar det överraskande. Åtminstone om vi ska tro Jan Gradvall, som i sin recension bland annat skriver ” Inget rockband i modern tid har haft mer överraskande gitarrspel än Sleater-Kinney. Gitarristerna Corin Tucker och Carrie Brownstein spelar nästan aldrig solon – låtarna är för snabba för det – men hittar hela nya vägar, nya mönster, nya välljud och oljud. Ena stunden känns deras gitarrer som att få sina öron rengjorda med tomtebloss i stället för tops. Nästa stund baddar de ens panna.” I månadens blandband ger jag ett exempel i ”Bury Our Friends”.

Hur en matta av diamanter luktar undrar jag fortfarande över. Någon som har några förslag? Hur den mattan låter kan du höra i ”Tell Me Why”. Nästa låt på månadens band ”Napalm över Stockholm” luktar bensin och kanske något annat. Robert Duvall beskriver det i filmen Apocalypse Now:

“I love the smell of napalm in the morning. You know, one time we had a hill bombed, for 12 hours. When it was all over, I walked up. We didn’t find one of ‘em, not one stinkin’ dink body. The smell, you know that gasoline smell, the whole hill. Smelled like [sniffing, pondering] victory. Someday this war’s gonna end.”

Blir du mera nyfiken på AK von Malmborg efter den låten, kan du lyssa på henne i Värvet, avsnitt 162. ”Devil Man som tar blandbandet vidare luktar svettigt och skitigt luktande 70-tal rent ljudmässigt. När det är dags att tids- och platsbestämma det så är det istället från förra året och från Örebro. Där har nämligen bandet Blues Pills sin hemvist. Långt långt från Närkes huvudstad, närmare bestämt från Vermont i nordöstra Usa kan det tänkas att det luktar en del lönnsirap. Staten är den främsta producent av denna krydda till pannkakor. Det är också härifrån Caitlin Canty, som sammetslent sjunger ”Unknown Legend” kommer. Grungens gudfader och låtskrivaren till den förra låten framför den rosdoftande, badskumsvackra, kärlekshyllningen ”Such A Woman” samma år som grungen börjar ta riktig fart runt världen. Den här Young-trilogin avslutas med doften från den vita båten på väg uppför floden med olycksbådande budskap i lasten ”Powderfinger” här i Cowboy Junkies-tappning.

När det bandet rullar på ytterligare finns det en aning av hur våren luktar i luften. I slutet av april dyker nämligen näsa Alabama Shakes-album upp och om det når upp till höjden av smakprovet ”Don’t Wanna Fight” blir det en bra vår. Övergången till ett 70-talets New York gör vi med hjälp av ”Incident on 57th Street”. En av Springsteens allra bästa låtar. I det stora äpplet spelade Lykke Li in ”I Follow Rivers”, som här kommer i äkta makarnas Amanda Shires och Jason Isbells version. Från östkusten åker vi sedan till Texas för att hälsa på Andrew Combs och lyssna på ”Heavy”, som framförs med honungslen röst.

En till coverlåt står på menyn i form av Mazzy Stars ”Fade Into You”, som vi här får avsmaka med gott stöd av J Mascis. ”Slicka I Mig Det Sista” gör Thåström här och nu. Den avslutar faktiskt inte månadens blandband även om det skulle kunna vara passande på detta smak-tematiska blandband. Sedan undrar jag om det inte ska komma lite rök på smaklökarna när Jack White ger sig på Harry Connick Jr:s ”Blue Light, Red Light (Someone’s There)”.

Jag undrar hur det doftade under 60-talets soulera. Ett definitivt smakprov på hur det lät är den sprillans nya låten ”Coming Home” med Leon Bridges, som lämnar en härlig och lång eftersmak. Undrar du istället hur kanadensiskt årgångsvin smakar passar det väldigt bra med en sipp av Shannon Lyon. Här kommer en klunk ”The Lights Behind”, som ger dig en americana-stänkare som kommer att lämna ett gott avtryck på smaklökarna. Därifrån till en svettdoftande och varm förrätt från förra årets bästa skiva kommer här en akustisk och fantastisk ”Electric Man”. Den följs av en aptitretare inför min andra konsertupplevelse för detta år ”Gimme Something Good”. Därefter blir det något av en förrätt från Kristian Mattsson från Leksand i form av ”Sagres”.

En dalmas får således avsluta denna månads provning. Förhoppningsvis hittar du både vin, öl och rökig whisky på detta band som passar i smaken för olika tillfällen när det behövs.

Fredrik Backmans debutroman om den arga äldre mannen i grannhuset ska också filmatiseras. Det närmaste film vi kommit ikväll är en gammal biograf. Där har vi ikväll avnjutit Johan Rheborg i enmansföreställningen av boken.

Fredrik Backmans debut handlar om Ove, 59 år. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt! Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.

Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.

Scenuppsättningen av En man som heter Ove regisseras av Emma Bucht och manus är skrivet av Marie Persson Hedenius som bland annat arbetat för Uppsala Stadsteater och Riksteatern. Men om vi istället flyttar oss några timmar bakåt i tiden från föreställningens start, så hamnade vi på den lilla, fantastiska, italienska restaurangen Nostrano på Timmermansgatan. Jag kan lova dig som vill ha en explosion av smaker från detta medelhavsland, då är detta ett bra, till och med väldigt bra ställe att gå till.

När sedan föreställningen startar, så fortsätter alla dessa explosioner. Fast Johan Rheborg levererar dem i form av skratt, gråt, allvar, eftertänksamhet och kärlek. Jag vill säga att föreställningen var som boken, men det är ju samtidigt inte rättvist mot Johan Rheborgs gestaltningar. Han tar karaktärerna ett steg ytterligare och ger dem ett liv bortom boken. Karaktärerna på scenen blir alldeles, alldeles levande och närvarande på scenen och i sinnet på oss som sitter i publiken. Har du läst boken, gå och se föreställningen. Har du inte läst boken gör det och gå och se föreställningen, eller för all del gör det i den ordning du själv finner lämpligt. Men det här är verkligen en ordination, som börjar med att Ove ska sätta upp en krok, fortsätter med flera inspektionsrundor i bostadsområdet och slutar på ett sätt som samtiden kan lära mycket

av.