Arkiv för maj, 2015

Det var cirka fyra år sedan sist vi sågs. Då var det ute på Djurgården en skön junikväll. Jesse Malin agerade förband till Ryan Adams. Ikväll är Jesse här och står själv i rampljuset mitt inne i stan. Med sig i bagaget har han sin senaste skiva ”New York Before The War”. Det är ett album som har kommit till med hjälp av crowd funding.

P1050040

Vi är årskamrater jag och Mr. Malin. Han född i Queens, New York och jag i den norrländska myllan. Malin började sin musikkarriär som tonåring i New York. 1993 startade han glampunkbandet D Generation där han var sångare i åtta år. Renlärig rock- och New York-romantik som det ska vara och alltid har varit, inleds recensionen i Gaffa av Malins senaste skiva. Avslutningen av recensionen där plattan får betyget fem av sex är:

”Det är bredbent, pungsvettig, poppunkig rock, americana och soul som utspelar sig i ett New York som det skildras i filmen A Most Violent Year, det vill säga år 1981. Eller annat valfritt årtal som är ett odefinierat då och verkligen inte nu. Och lyriken är något slags pretentiös, ”tidlös” rocksmörja. Sedan dyker Craig Finn upp (The Hold Steady) i låten Bar Life. En bar, var annars. Och jag kapitulerar, vad annars.”

Albumet innehåller fler samarbeten, bland annat med Peter Buck (R.E.M.) och Wayne Kramer (MC5). Även om albumet har sitt fokus i och på New Yorks gator finns också några små subtila passningar åt annat håll. I till exempel ”Addicted” finns en aura av Paul Simons ”Me and Julio”. Till Rolling Stone berättar Malin,

– I always loved the smoothness of his voice, with ‘Addicted,’ I wanted the Ramones meet Paul Simon — both sides of Queens Boulevard.

P1050033

Energin som kommer ut ur startblocken när Jesse Malin startar kvällen i Stacken, källaren på Nalen, är en ren och skär fet uppercut mitt i mellangärdet. Han drar igång med ”Addicted” och får hela publiken att bli som knarkare som bara behöver mer och mer av samma drog. Den förmågan är få förunnat och få som klarar av att leverera. Att uppleva New York och punkromantik på så nära håll, utan att åka över Atlanten är nog inte möjligt.

Låtarna från den nya plattan ”New York Before The War” känns som att de växer åtminstone två steg från ett redan högt betyg sedan innan. Öppningslåten, MC5-doftande ”Turn Up The Mains”, ”Oh Sheena”, ”Boots Of Immigration” och min favorit från här och nu ”She Don’t Love Me Now” är som knockoutslag eller knockoutdroppar till någon som redan är helt utslagen. Lyckligtvis kommer Jesse ut i publiken och får alla att sätta sig ner på golvet och sjunga med i den sorgsna och mer nerstämda ”Bar Life”.

P1050034

Clash- och Ramones-influenserna är tydliga och vi begåvas med en cover från båda dessa vid olika tillfällen under denna svettdrypande rockupplevelse till konsert. Jag vill gärna ta in på ”Hotel Columbia” och bara lyssna på ”Almost Grown” medan ”Wendy” levererar room-service och vi väntar på slutet i ”Sally Can’t Dance”. Med den Lou Reed-covern skickar Mr. Malin hem oss med sin musik ringande i våra öron och med ett hopp om ett mycket snart återseende.

Jag vet inte hur ni hittade till Nick Cave? Själv var det via balladen och duetten med Kylie Minouge i ”Where The Wild Roses Grow”. Plattan ”Murder Ballads” inhandlades och blev lyssnad till hyggligt mycket. En skiva som blev spelad väldigt mycket var dubbeln ”Abatoir Blues / The Lore of Orpheus”. Den rullade väldigt många gånger i köket samma år som jag flyttad till Tyresö. Det kanske helt enkelt är så att blues från slakthuset passade till min kockkonst?

P1040968

De senaste åren har varit en längre utdragen fest för Nick Cave-fans. Alltsedan 2013 när ”Push the Sky Away” det femtonde atmosfäriska albumet med The Bad Seeds släpptes har Cave släppt ifrån sig två ytterligare självporträtt för fansen att djupdyka i. Förra året kom pseudodokumentären ”20 000 days on earth” som fångar Cave under ett lojt dygn. Han glor på tv, rattar sin Jaguar mellan skivstudion och terapisessioner, besöker ett fiktivt Nick Cave-arkiv och äter läbbig bläckfisklunch hos bandkollegan Warren Ellis. Scenerna ackompanjeras av Caves funderingar kring sitt skapande. I dagens digitala version av Dagens Nyheter finns en intervju med Nick Cave och i där svarar han på frågan om han hoppades åstadkomma en större sanning om sig genom att undvika den gängse dokuformen. Han säger:

”Nja, jag förstår inte skillnaden på vad som är sant och inte sant i mitt fall. Som rockmusiker och celebritet – eller vad det nu är jag är – har jag ju redan givit upp alla rättigheter till en sann existens i meningen normal eller korrekt. Det är något alla i min situation offrar genom att låta världen kollektivt betrakta oss, säger han och skrockar belåtet åt sin lägesbeskrivning. Och under arbetet blev det allt klarare att det fanns ingen man bakom någon mask. Vilket var ganska förlösande. Vad du ser i filmen är vad jag är, faktiskt – en offentlig person.”

Det andra självporträttet kom precis innan han gav sig ut på den nuvarande Europa-turnén gav 57-åringen dessutom ut en turnédagbok ”The Sick Bag Song”, som är skriven på spypåsar medan flygandes över den nordamerikanska kontinenten. På kvällens Stockholmsscen hittar vi förutom Nick Cave också Warren Ellis (gitarr/violin/mandolin), Martyn Casey (bas), Thomas Wydler (trummor) och Barry Adamson (klaviatur).

Kvällen präglas av en närmast sakral stämning. Den som dompterar stämningen är pastor Cave, som sjunger att han varken tror på änglar eller på Gud. Han hinner också mässa om hur djävulen hoppar fram innan kvällen tar slut.

Ett stenkast från Stockholms stadshus och Mälarens strand inleds kvällen med ”Water’s Edge”. Balanserande på kanten av scenen försöker sedan pastorn få närkontakt med publiken, som finns på sju meters avstånd. Vi erbjuds att gråta i ”The Weeping Song”, för att målas röda i ”Red Right Hand”. Sedan följer ”Brompton Oratory” innan pastorn tar saken i egna händer. Hittills har bara två försynta kvinnor vågat sig dansande fram till scenens ena kant.

P1040972

Nu kommer ”Higgs Boson Blues” och då beger sig Cave helt sonika ut bland den sittande publiken och drar dem ner framför scenen. Nu finns inte längre något tomrum mellan dem på scenen och de i publiken. Det finns heller ingen sittplats längre, alla står extatiskt upp. Pastor Cave låter publiken känna hans hjärtslag samtidigt som han mässar:

– Can you feel my heartbeat?

P1040977

Vi bjuds på mycket mer innan kvällen tar slut efter det sjätte extranumret ”Push The Sky Away”. Bland annat predikar pastorn om ”Mermaids”, ”The Ship Song”, ”Stranger Than Kindness”, ”Tupelo”, ”The Mercy Seat” och ”Jack The Ripper”. Vi bjuds på ytterligare några psalmer också, som jag inte nämner här.

P1040986

Jag börjar istället fundera över vad den gode pastorn egentligen tror på eftersom att han dissat en massa religiösa element på ett tidigt stadium. Jag tycker mig hitta ett svar i ”No More Shall We Part”, titelspåret från det elfte albumet med The Bad Seeds. Där skaldar Cave om hur alla yxor är begravna och hur alla fåglar sjunger för ditt vackra hjärta. Allra, allra tydligast i sin tro är Nick Cave i ”Into My Arms”. Där ger han ett bestämt svar.

P1040975

”And I believe in Love
And I know that you do too
And I believe in some kind of path
That we can walk down, me and you
So keep your candlew burning
And make her journey bright and pure
That she will keep returning
Always and evermore

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms”

”Something old, something new, something borrowed, something blue and a six pence in her shoe……”

IMG_0142

Eller ”Något gammalt, nånting nytt, något lånat, nånting blått, något fått” …och vad händer om man inte bär det? Det kan vara skrockfulla beskrivningen av lämplig klädsel för brud och delvis brudgum. Eller så kan det bara vara en beskrivning av månadens blandband.