Arkiv för november, 2015

Första advent

Publicerat: 29 november, 2015 i Julskiva, Julskiva 2015

Den här söndagen betyder julpyssel. Här betyder det att årets produktion av julskivor är genomförd.

IMG_1418

Bjuder på en glimt.

To be continued…

Den 13 november 2015 uppträdde Eagles of Death Metal i Paris på The Bataclan när terrorister började skjuta vilt och besinningslöst inne på arenan. Det var en koordinerad attack på flera ställen i den franska huvudstaden, som slutade med 130 döda, varav 89 inne på arenan.

Nick Alexander, som ansvarade för bandets försäljning av souvenirer var en av de döda, medan bandet själva lyckades fly från scenen. Bandet har nu pratat med Vice om hela händelsen.

Jesse Hughes, en av bandets grundare, samt bandmedlemmarna gitarristen Eden Galindo, basisten Matt McJunkins, och trummisen Julian Dorio, berättade den skakande händelsen i olidlig detalj. En efter en, diskuterade de sina minnen av de tragiska händelserna, inklusive Hughes möte med en av terroristerna när han letade efter sin flickvän. Medgrundare Josh Homme, som inte var på turné med bandet på den tiden diskuterade hans första reaktion på att lära nyheter från andra sidan jordklotet.

Hughes sade att bandet kommer att fortsätta att existera, och även hoppas att vara det första bandet att spela på The Bataclan när det öppnas igen. ”Jag kan inte vänta med att komma tillbaka till Paris … Våra vänner åkte dit för att se rock ‘n’ roll och dog, jag kommer att komma tillbaka dit och leva.” Homme tillade att bandet planerar att avsluta hela sin Europaturné , sade: ”Vi har verkligen inte ett val. Inte bara för oss själva och våra fans, inte bara för Nick Alexander, inte bara för att det är vårt sätt att leva … det är mänsklig betingelse. ”

Filmer med en speltid på mer än tre timmar kombinerat med hög budget, många statister, stora scener exempelvis stridsscener med ett stort antal statister kallas ibland för mastodontfilmer. Många av dessa filmer är också berättelser som utspelar sig över en lång tidsperiod. I NileCity 105,6 så kallas en av brandmännen för Mastodontfilms-Mats och han nämner mastodontfilmerna Wyatt Earp, Ben-Hur, Krig och fred och Rätta virket.

P1050331

Ulf Lundell har länge gjort livespelningar som klockar in över tre timmar, många gånger närmare fyra timmar också. Jämförelsen mellan dessa långa filmer och Lundells långa konserter kommer i en helt ny dager nu på fredag. Då släpper Lundell boxen ”Hemåt genom Rift Valley”. Boxen innehåller samtliga utgivna inspelningar med Lundell, en CD med 12 opublicerade studioinspelningar från 2001 till 2013, den nyligen upphittade demon från 1974 med 24 tidigare outgivna inspelningar och en 80-sidig bok med en nyskriven text av Ulf, samtliga musiker- och produktionsdetaljer och tidigare opublicerade bilder, många ur Lundells privata arkiv. Sammantaget blir det en liten nätt box på 68 cd-skivor eller 828 låtar. Hela mastodontbegreppet ställs på ända.

Under hösten åker Lundell med band runt om i Sverige och spelar något av det som kan bli hans sista konserter. Turnélivet för Lundell startade 1975, samma år som han släppte sitt debutalbum ”Vargmåne”. Nu, 40 år senare verkar det alltså vara över. Lundell skriver om denna turné och de spelningar han gjorde i somras

”Den här höstturnén, 20 spelningar, är min sista på länge om inte för alltid. Man ska aldrig säga aldrig som sagt, det gör jag inte heller, men dom här två turnéerna blir mina sista med det här bandet, på det här sättet. Jo, jag vet, jag har ropat Vargen kommer! flera gånger genom åren, men aldrig innan en turné. Farväl till er, publiken. Det har varit fantastiska år. Ups and downs, mest ups. Jag tänker inte bli sentimental. Jag hoppas bara att vi ses därute i november, december, och försöker göra det bästa av det här. Det kom väldigt många önskelåtar när jag bloggade i våras. Jag vet inte hur många av dom vi hinner spela, men vi ska göra vårt bästa, kväll efter kväll. En del går att väcka till liv, nytt liv, andra har somnat in för gott. Vi får försöka minnas, hylla oss själva, band, crew, jag, publik. Varma rätt avslappnade möten hoppas jag.”

.P1050325

Göta Lejon som ligger på Söder i Stockholm samlar många olika evenemang, aktiviteter och uppsättningar. Allt från stora musikaler till konserter och stand-up comedy. Kvällens Lundell-konsert är den tredje i ordningen denna höst. Turnén slutar här på nyårsafton med ännu en spelning, den fjärde i denna trevliga lokal.

Precis som brukligt springer Ulf Gerhard Lundell upp på scenen och drar igång veckans tredje spelning på Göta Lejon. Han är klädd i svart skjorta med uppvikta ärmar och blå jeans. Markus Olsson och David Nyström följer också med ut för att ge den övertända publiken ”Blint förälskade igen”. Efter två tredjedelar av denna lugna vackra balladen börjar publiken klappa och Lundell avbryter låten i förtid. Han kontrar genast mot publiken och kommer tillbaka som en furie i ett försöka att köra över oss med intensiva versioner av ”På den andra sidan”, ”Ut ikväll” och ”Är vi lyckliga nu?”. Först därefter lugnar det ner sig lite grann med en bluesig ”Hem till mina rötter igen”. Det är först när vi kommer in i den sjätte låten Lundell hälsar oss välkomna till Göta Lejon och också ger ett särskilt välkomnande till recensenten från Svenska Dagbladet, som är på plats längst fram för tredje kvällen i rad. Den hälsningen kommer i inledningen av ”Levande och varm”. Sedan kommer titelspåret från dubbelskivan från 1988, där också den passande textraden >>40 år av hopp och löften<< finns instoppad. Det är den undersköna ”Evangeline” vi får höra innan det är dags att ge sig ut i det europeiska ådersystemet i ”Roadhouse Kirschheim”.

Nästa låt inleds med de för denna mörka tid passande raderna:

”Välsigna en främling i en främmande stad
Det kan va din bror eller syster
Försök om du kan att göra honom glad
Om han sitter där tung och dyster”

Det är livepremiär för mig och ”Främmande stad”. Det är också inledningen på ett underbart och fantastiskt mörkt vemod som rullar förbi med ”Gruva” och min personliga favorit ”Senare år”.

P1050323

Sedan trummar Andreas Dahlbäck (ja, det är han som har producerat Anna Ternheims nya platta) igång tempot så att publiken nästan blåser ut på Götgatan. Kompet från Surjo Benighi och Jens Frithioff ökar vindtrycket i ”Omaha” och en oväntat bra version av ”Idiot City”. Sedan åker vi på tur till ”Danielas Hus”. Sedan kommer ett av kvällens få mellansnack, där Lundell berättar att det ska komma snö i natt och att han inte ska byta till vinterdäck innan den 30 november. Han berättar också att Luleå-publiken är den enda som sjungit med i refrängen på den kommande låten. Sedan kommer ”Rialto”. Innan Ulf och band drar igång ”Om det här är vintern” hinner han meddela att kvällens Stockholmspublik gjorde bättre ifrån sig än den norrländska.

I den första tonen av ”Kär och galen” förvandlas sedan den sittande publiken till en ståplatspublik och så blåser bandet på i ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och ”Ute på vägen igen”. Sedan blir det kort paus innan Lundell kommer tillbaka för första extranumret, ivrigt påhejad av en entusiastisk publik. Då kommer kvällens första låt igen. Den här gången får vi höra ”Blint förälskade igen” till sista raden.

P1050318

Den övergår sedan i en suggestiv inledning av ”Hon gör mig galen”, som på sedvanligt Lundell-manér stegras och exploderar i ett skönt crescendo. Det blir sedan dags för ”Förlorad värld” där Markus Olsson får i uppdrag att med saxen blåsa oss till ett schweiziskt vilohem. Tempot och rocken skruvas upp igen med ”Folket bygger landet” innan det är dags för ”Gå ut och var glad” Här får vi också kvällens långa monolog, med inslag av bland annat stjärnhimmel på Teneriffa och lån från Tonbanken med sju procents ränta.

Sedan är det dags att stänga klubben och det gör Lundell med den episka ”Club Zebra”. Det blir verkligen en mastodontkonsert, som klockar in på tre timmar och femton minuter. Jag kan bara känna ett hopp om att det här inte är slutet på Lundell live, trots hans ”hot” om det. Det är en vitamininjektion rakt in i mitt hjärta, som passar bra när vi är inne i den mörkaste delen av året.

Dr Henry Walton Jones Jr. är antagligen världens mest kände arkeolog. Du känner honom antagligen som Indiana Jones. Rollfiguren skapades av George Lucas som en hyllning till actionhjältarna i 1930-talsfilmer. Indiana Jones förekom för första gången 1981 i långfilmen Jakten på den försvunna skatten.

cutting_edge_lp2cd_master_sm

En arkeolog är en person som arbetar med att studera förflutna samhällen genom deras materiella rester. Yrket består ofta i att utföra och dokumentera utgrävningar för att sedan analysera fynden. I analysen ingår att placera in materialet i sitt sammanhang på tidsskalan (datering) och dra slutsatser genom att jämföra med tidigare funnet material. Många arkeologer är specialinriktade på ett visst område, som till exempel någon del av förhistorien, marinarkeologi, medeltiden och så vidare. Andra arbetsuppgifter är till exempel också arkeologisk inventering som utförs i syfte att påträffa tidigare okända fornlämningar.

Den 6 november släpptes den senaste delen av Bob Dylans egen utgrävning i sitt förflutna, ”The Bootleg Series Vol. 12: The Cutting Edge 1965–1966”. Det är en sammanställning av mestadels outgivna sessions demos och outtakes från inspelningarna av det som blev albumen ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde on Blonde”. Tre olika versioner av denna ”bootleg” släpptes samtidigt: en Best of-upplaga på två skivor, en sex-skivorsbox och en 18-skivors variant.

Den rättmätiga frågan är givetvis om det här är nödvändigt? Jag ställde mig själv den frågan i alla fall och samma fråga ställde sig också Fredrik Virtanen i en av sina måndagskrönikor i Aftonbladet. På en läsarfråga svarar han att han är tveksam till att köpa detta senaste mastodontalster från Polarprisvinnaren Dylan. Veckan efter det ägnas hela krönikan till att göra avbön från att inte ta del av denna historiska utgrävning.

Virtanen får hjälp på traven att ändra sig av sin vän Fredrik Wikingsson, som sms:ar till AB-krönikören:

”Men jag hade tydligen glömt allt det och skrev förra måndagen som svar på en ­insändare att jag förhöll mig skeptiskt till ett inköp. Senare plingade det till ett sms från ”Fred Wiking”, alltså min vän Fredrik Wikingsson, tv-stjärna och Dylanälskare av astronomiska proportioner. Min ­enorma kärlek till Zimmerman är rena avståndstagandet jämfört med Fredriks elektriska gå-i-döden-besatthet. ”Vadå ’ljumma recensioner’??? Hör nu, du MÅSTE köpa boxen. Enkom Like a Rolling Stone-disken är värd pengarna. Det är TILLKOMST och vi får vara MED. Det känns fan LIVE. Som en THRILLER. ­Kommer de att lyckas skapa något ur ­kaoset? Ja! De skapar världshistoriens bästa låt, plötsligt, i tagning fyra. Det är ett mirakel.”

Jag kan bara erkänna att jag själv inte hade klarat att hålla mig från boxen, utan veckan innan lyssnat igenom hela 18-skivorsvarianten av boxen. Wikingsson slår huvudet på spiken tycker jag, vi får vara med när historia skapas. Virtanen formulerar det på det på ett lysande sätt.

”Är det någon arkivrensning som är ­relevant är det just denna nya volym 12. 1965. 1966. På 14 månader spelade Bob, 24-25 år gammal, in tre mästerverk, ”Bringing it alla back home”, ”Highway 61 revisited” och ”Blonde on blonde” i ett oöverträffat flöde av kreativitet. Dessa 14 månader är rockhistoriens heliga graal. Nåja, en av dem.”

FullSizeRender

I helgen har jag passat på att lyssna på resultatet av dessa 14 månaders inspelning igen. Jag bara kapitulerar. Dylan gjorde ett bra urval från de här inspelningarna. Det känns inte som en slump att alla tre albumen ofta hamnar på kritikernas listor över de bästa albumen någonsin. Du hittar en Spotify-lista med de tre albumen i slutet av det här inlägget. Har du inte lyssnat på Dylan tidigare är det en utmärkt inkörsport. Är det så att du inte skulle gilla det du hör, då är Dylan inget för dig!

Vill du däremot lyssna vill jag tipsa dig om två liveinspelningar i den här arkeologi-serien och den första trippelboxen i Bootleg-serien. I den finns bland annat ”Blind Wille McTell”. En av de bästa låtarna överhuvudtaget.

3992256_248

På ”Live 1966 ”The Royal Albert Hall Concert”: The Bootleg Series Vol. 4” kan du höra Dylans första turné med elektrisk gitarr. Konserten är från Manchesters Free Trade Hall den 17 maj 1966. Uppgiften att konserten är från turnéns avslutningsspelning i Royal Albert Hall i London är felaktig och kommer från ett missförstånd innan bootlegen var officiellt släppt. För att undvika missförstånd behölls bootlegens ursprungliga titel. Kvällen var uppdelad i två akter, en akustisk och en elektrisk med hans dåvarande band The Hawks, senare känt som The Band. Många motståndare till hans övergång till elektriskt kom för att se på konserten och var mycket ”besvikna” på Dylan. De tyckte att han svikit folk- och protestmusiken. I andra delen möttes Bob Dylan och hans band därför av motgångar i form av burop från publiken. I slutet, innan sista låten ”Like a Rolling Stone”, hörs en i publiken ropa ”Judas!” varpå Dylan svarar ”I don’t believe you. You’re a liar”.

3992209_334

The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue” är ett livealbum Bob Dylan speladen in 1975 under turnén Rolling Thunder Revue. Det var en turné som Bob Dylan genomförde i USA med ett stort och brokigt följe av artister i två omgångar 1975 – 1976. Bland det stora antalet deltagare återfanns Joan Baez (sång), Ramblin’ Jack Elliot (gitarr och sång), Roger McGuinn (gitarr och sång), Bob Neuwirth (gitarr och sång), Mick Ronson (gitarr), Scarlet Rivera (violin), Rob Stoner (bas) samt Howie Wyeth (trummor). Den första delen av turnén genomfördes från 30 oktober – 8 december 1975 då man gav 32 konserter, mest på USA:s östkust och sedan i Kanada. Den avslutande konserten, i Madison Square Garden, blev en gala för boxaren Rubin ”Hurricane” Carter som satt oskyldigt dömd för trippelmord. 1976 års turné genomfördes mest i södra USA där man mellan 18 april och 25 maj kom att ge 26 konserter. Dylan hade tänkt sig konserterna som något av cirkusföreställningar och med alla deltagares uppträdanden inräknade pågick konserterna ofta i fyra timmar, där Dylan kunde stå på scenen 1 – 2 timmar.

Facebook är fortfarande det sociala nätverk som dominerar men bildbaserade nätverk som Instagram och Snapchat får allt större spridning, särskilt bland de unga. Twitter och LinkedIn används av en av fem internetanvändare. Men ännu är det traditionell e-post och korta snabbmeddelanden som dominerar den dagliga kommunikationen på internet. Det här går att läsa i IIS årliga rapport ”Svenskarna och internet 2015” som släpps den 11 november.

IMG_1375

Facebook är fortfarande det sociala nätverk som dominerar, hela 70 procent av internetanvändarna använder Facebook åtminstone någon gång och nästan alla som besöker sociala nätverk besöker också Facebook. Bildbaserade nätverk får allt större spridning, särskilt bland de unga. Instagram ökar mest, totalt 40 procent av internetanvändarna använder nu tjänsten. Snapchat används däremot främst av tonåringar.

Även om en del unga är aktiva på de sociala nätverken med att uppdatera och kommentera andras inlägg så är huvuddelen av de som någon gång gör ett besök inte särskilt aktiva. Mer än hälften (57%) av de som besöker Facebook uppdaterar sig någon gång i månaden eller mer sällan. I början av oktober nåddes världen av meddelandet att Melissa Horns nästa skiva var klar. Hon meddelade det själv via sin hemsida och i sociala medier.

”Skivan är klar! Den blev ännu bättre än jag vågade tro. Jag är jätteglad! Som några av er kanske vet så är jag inte så bra på det här med sociala medier. Därför får ni väldigt gärna hjälpa mig att sprida ordet om plattan. ”Jag går nu” heter den, och albumet släpps den 27 november. Första låten heter Du går nu” och kommer i form av singel nu på fredag. Det vore förstås jättekul om ni ville lyssna.

Jag kommer förresten att lägga upp en serie videos från studion där jag pratar lite om låtarna, inspelningen och skrivandet. Till skillnad från vanliga intervjuer så känner jag mig mycket mer avslappnad när jag får vara avsändare.
Okej, vi hörs snart igen.
Kram Melissa”

Under fyra exklusiva kvällar på Scalateatern kommer Tomas Andersson Wij sitta på scen med en annan artist. ”Tomas Andersson Wij spelar med” hade premiär den 30 september med Jonathan Johansson och fortsatte ikväll med Melissa Horn. Senare i höst kommer Sofia Karlsson innan Kleerup och Mauro Scocco avslutar. Tanken är att Tomas tillsammans med artisterna spelar sina låtar i akustiska versioner, byter låtar, kompar varandra och pratar – om sina arbetsprocesser såväl som livet och kärleken.

– Melissa Horn och jag har hållit kontakten sen hon var min gäst på Brunnsgatan. Melissa beskrivs alltid som skygg men hon är också rolig och snabb, säger Tomas när han beskriver sina förväntningar inför kvällens möte.

IMG_1377

Det här blir nu den tredje kvällen istället för den andra kvällen eftersom att den blev inställd på grund av förkylning för två veckor sedan. SVT är också på plats och bandar showerna för att visa vid ett senare tillfälle, oklart när. Ni som inte var där ikväll har en högtidsstund att se fram emot. Jag själv kommer definitivt att sitta som trollbunden igen till dessa lugna och lugnare låtar, som Tomas säger inledningsvis att kvällen kommer att fyllas med.

Det är verkligen som att dessa två artister på något sätt är själsfränder. Det är något som Tomas själv en bit in i kvällens föreställning säger:

– Svenska Dagbladet utsåg mig en gång till Sveriges allvarligaste artist, sen kom du….

Jag längtar verkligen redan nu till den 27 november när Melissas nya skiva ”Jag Går Nu” kommer ut. Ikväll fick vi höra flera låtar från detta kommande alster, först ut var som sig bör singeln ”Du Går Nu”.

Det blir en unik spelning av en låt som Tomas skrivit till Melissa och som han erbjudit henne via, ett enligt honom själv, fylle-sms i samband med att hon spelade in en av sina tidigare plattor. Melissa tackade nej, även om hon gillade låten. Jag lyckas inte riktigt uppfatta låtens namn, men den måste bara ges ut. Så bra!

IMG_1379

Tomas spelar flera egna underbara låtar som exempelvis ”Tommy Och Hans Mamma” och ”Sanningen Om Dig”. Det finns också ett litet jultema insprängt i kvällen. Då spelar Melissa sin ”Efter Jul”, som inte är någon lyckosång om julen. Direkt efter det gör Tomas ”Nu Dör En Sjöman Igen”, där mina favoritrader är >>Det är tre dar till jul/Och ett skitår är slut/Huden kring hjärtat är tunn/Men jag ska ingenstans/Ingen vet var jag är/Allt det andra får vänta till sen<<.

Peter LeMarc har hjälpt kvällens båda huvudpersoner. Han var bollplank till Tomas och producerade också en del. Melissa var förband till LeMarc när han gjorde sin comebackturné. Det är också utifrån denna gemensamma nämnare Melissa har valt LeMarc-låten ”Kärlek I Tystnadens Tid”, som de framför gemensamt som avslutning på huvudsetet. De kommer sedan tillbaka för ett extranummer och spelar ”Gå Rakt Fram Och Över Husen” som deras tänkta avslutning på kvällen.

Det blir också en dubbel av deras längsta låtar. Melissa spelar ”Jag Gör Aldrig Om Det Här”, som är naken, utlämnande och alldeles, alldeles fantastiskt vemod framfört som en vacker ros. Den följs av ”So Long”, som är en låt där Tomas tar oss långt in i det privata och berättar en historia över flera årtionden.

IMG_1386

När de lämnar scenen för vad, som enligt deras plan, var för sista gången ikväll vill inte publiken släppa iväg dem. Ett intensivt klappande och ropande tar vid och de båda kommer tillbaka och framför varsin låt på volley, som Melissa uttrycker det. Melissa spelar ”Livet Ropar”. En till låt från nya plattan, som hennes mamma förtjänstfullt ropar som önskelåt. Sedan önskar Melissa själv att Tomas ska spela ”Hälsingland”. Han inleder med att berätta om hur den kom till på en spelning med Perssons Pack. Tomas stod där och lyssnade och skrev den klart innan kvällen var slut och gav sedan bort den till Per Persson, men efter två veckor hade de delad vårdnad av denna underbara melodi som sätter slutlig punkt för denna ljuvliga söndagskväll.

Sommartiden har lämnat oss för en stund och vi har enligt husmorstipsen ställt tillbaka både grillen och klockan. Vi traskar vidare in i mörkret och november. En månad som många har särskilt svårt med. Månadens blandband ordineras därför till er som har det särskilt svårt att ta er igenom de närmaste 30 dagarna.

IMG_0142

Vi drar igång på en gång med gitarristen som får alla hipsters att bli svaga i knäna. Billy Gibbons dyker upp med The BFG’s och spelar ”Got Love If You Want It”. Sedan får vi besök från down under och får lyssna på “Long Dark Road” med Cold Chisel, innan The Turnpike Troubadours tar vid och bjuder på ett grundämne, nämligen ”Mercury”.

Nu är hon tillbaka, hon som skriver nationalsånger till november-stämningen. Melissa Horns välljudande alster ”Du Går Nu” strömmar ut ur högtalarna. Hon följs av ännu en svenska, Louise Hoffsten, som passande nog sjunger om värdighet, ”My Dignity”. Hon följs av ännu en av våra underbara svenska sångerskor, Anna Ternheim, som sjunger ”For The Young”. Sedan går vi ”Vidare” med hjälp av Roger Karlsson, som skänker oss mer glädje i novembermörkret.

Vi tar oss över till Usas västkust för att lyssna på Ten Commandos tillsammans med Mark Lanegan i ”Staring Down The Dust”. Gruppen består bland annat av medlemmar från Pearl Jam/Soundgarden (Matt Cameron), Queens of the Stone Age (Alain Johannes) och Soundgarden (Ben Shepherd). Han som ibland kallas Vinterdäck har ”Köpt En Bil”, innan vi kan drömma oss iväg till ”Summerland” och njuta av ”One”. Fast dessförinnan säger Tityo ”Jag Lovar”, Dawes visar ”All Your Favorite Bands” och George Harrison sjunger om ”My Sweet Lord”.

Det är inte svårt att ta sig genom november det är ”Easy” meddelar Seinabo Sey. Om det inte funkar meddelar Ruby Amanfu och Trent Dabbs att dom tänker ”Turn Our Eyes Away”. Räcker det inte med att vända bort blicken går det kanske att be som Eagles of Death Metal gör i ”Save A Prayer”, en elegant Duran Duran-cover. Annars rekommenderas lite hjärngympa genom att försöka lista ut det hittills olösta mysteriet om vem Mr. Jones i ”Ballad Of A Thin Man” är.

Hinner du inte lösa gåtan om Mr. Jones på sju minuter, kan du fortsätta fundera om han har något att göra med ”The Oldest Baby In The World”, som Donnie Fritts berättar om. Sofia Karlsson och Martin Hederos berättar i och för sig att det är ”Aldrig För Sent”, så det är bara att fortsätta fundera. När sedan Ashley Monroe berättar om behovet att ta sig bort från ”Dixie”, Tennessee för kunna förverkliga sina drömmar är det bara att följa med på resan. Nästa berättelse på tur berättar istället om ”Uncle Frank”, som tagit sig över havet och sedan återvänt till en stuga i Cedar Creek. Där slutar också hans dagar på ett tragiskt sätt.