Arkiv för december, 2015

Här hittar du årets bästa album, sträcklyssna eller blanda på. Listan är inte helt komplett på Spotify ännu, men blir förhoppningsvis det i början av 2016.

Honeyhoney

I den här listan hittar du mycket av musiken från årets julkrönika, som inte dyker upp i ett annat inlägg.

IMG_0144

Det här är några av låtarna som inte klarade sig hela vägen fram till julskivan. Blanda och njut.

P1040649

Julmusik 2015

Publicerat: 23 december, 2015 i Ishockey, Julskiva, Julskiva 2015, Musik, Musiktips, Sport
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I pojkrummet stod en fåtölj med ben av furu, armstöd i form av någon typ av läderremmar och en nedsutten sits i brunt manchestertyg. På förmiddagarna kunde solens strålar leta sig in genom källarfönstren och lysa upp fåtöljen. Den var en fristad där många timmar av mina tonår spenderades. Samtidigt snurrade oftast en svart vinylplatta i 33 1/3 varv per minut på skivspelaren. Toner av riffande gitarrer strömmade ut i rummet från JBL-högtalarna. Någon doft från den bruna heltäckningsmattan gör sig inte påmind.

P1050260

Ekarnas passage, eller som staden verkligen heter El Paso De Robles ligger i Kalifornien emellan Los Angeles och San Fransisco. Staden är bland annat känd för sitt överflöd av vingårdar och mandelodlingar. Dave Cobbs stora intresse för vin har bidragit till att den här staden är hans favoritplats på denna planet. Han föddes i Savannah, Georgia och började redan vid fyra års ålder började att spela gitarr och trummor i kyrkan.

Det har förflutit drygt fyra decennier från Dave Cobbs födelse. Numera bor han i Nashville, Tennessee och försörjer sig främst som musikproducent. Under det här året visade det sig att han är albumens motsvarighet till vad Max Martin är för hitlåtar. De senaste åren har jag följt Dave Cobbs utmärkta produktioner, utan att ha koll på det. Dave Cobb producerade både förra årets bästa skiva Rival Sons ”Great Western Valkyrie” och den bästa skivan från året före det Jason Isbells ”Southeastern”.

Om det var under tiden när en stor del av mitt musiklyssnande gjordes i den manchesterbruna fåtöljen skulle jag inte behöva känna mig så korkad. Hur kan jag veta det? Jo, anledningen stavas vackra LP-konvolut och innerpåsar som innehöll LP-skivorna. Konvoluten och innerpåsarna var också fulla av information. Det var bland annat producenter, ljudtekniker, inspelningsstudio, diverse tack och ofta låttexter, som fanns tryckta på dessa vackra informationsbärare. Den här informationen försvinner i dagens digitala musiklandskap. Visst finns det PDF:er som följer med en del album du köper på iTunes, men det är i alla fall inget som jag tagit till mig. När jag satt i fåtöljen läste jag allt som fanns att läsa om varje skiva. Gång på gång på gång. Uppgifterna fastnade också och när det dök upp en ny skiva kunde namn från ena stället snabbt kopplas ihop med ett annat. Exempelvis så var låtskrivaren Desmond Child länge en favorit lite bakom kulisserna. Han har skrivit låtar till bland andra Bon Jovi, Alice Cooper, Kiss och Aerosmith.

Vad gillar han för musik? Vad påverkar att ljudbilden i hans produktioner är som den är? Vad drömmer han om? När Dave Cobb medverkar i podcasten Patcast lättar han en del på de här skynkena och ger oss en möjlighet att få svar på åtminstone delar av frågorna. Cobb säger att en av hans favoritartister är Jimmy Hughes, som han jämför med Otis Redding. Favoritalbumet genom alla tider är ”Revolver” av The Beatles. När det gäller de senaste årens favorit nämner han Michael Kiwanukas ”Home Again”. Han drömmer om att få producera Paul Rodgers, tidigare bland annat i Free och Bad Company. Det band som han gillar minst genom tiderna är The Doors. Cobb menar att det är genom Jim Morrisons sång vi fick Pearl Jam och därifrån kom Creed och därifrån kom sedan Nickelback.

DaveCobb

Dave Cobbs filosofi när han jobbar är att göra skivor som han själv och hans vänner kommer att gilla. Är det någon annan som också gillar skivorna så är det en bonus. Det har varit en explosion av makalösa album från Dave Cobb i år. En av dessa är Anderson East’s debut ”Delilah”. East gjorde en spelning på The Bluebird Café i Nashville. Där träffade han Dave Cobb för första gången, berättar East för Nashville Scene.
– Jag gör skivor, sa Cobb
East tänkte ”Det gör alla (i Nashville)”. Cobb fortsatte:
– Jag har precis börjat att mixa Jason Isbells skiva.
Det fångade East uppmärksamhet på en gång. Det visade sig att East var ett stort fan till Isbell. Cobb bjöd hem East till sitt hus. Där började de främst snacka om musikprylar och musik i allmänhet innan det blev några inspelningar. Resten är så att säga historia.

Dave Cobb berättar om samma möte på The Bluebird Café att han var där för att se en annan vän spela. När han kom dit var det Anderson East’s tur att spela.

– När han öppnade munnen och började sjunga…jag dras alltid till röster, jag tror att det är lite av min grej att försöka hitta bra sångare. Du kan ha en bra trummis, men om sångaren inte är bra är det svårt att göra en fantastisk skiva. Men har du en bra sångare, så känns allt annat nästan som att det inte…det är nästan som att fuska ibland. Jag hörde honom sjunga och blev alldeles till mig. Bara den rena tonen och raspandet och trycket i hans röst.

Hur tar denna besatthet av röster sig i uttryck då? Wall Street Journal beskriver Cobbs arbete i studion som att han är mycket diskret. Han har en benägenhet att puffa sångaren till fronten så att röst och låttext når lyssnaren med minimal störning. Med tyngre band som California Breed och Rival Sons låter han väggarna skallra. Han har inte något emot att blanda olika stilar. Whisky Myers album ”Early Morning Shakes” har Cody Cannons röst som höjdpunkt, men Jeff Hoggs trummor rockar och ibland låter albumet som Led Zeppelin placerade i nordöstra Texas. På delar av Sturgill Simpsons ”Metamodern Sounds in Country Music” finns det ögonblick som verkar som en psykologisk version av traditionell country.

Vad Mr. Cobb inte gör är att göra den typ av tillrättalagda, alltför bearbetade och grundligt lackerade album som dominerar dagens topplistecountry. Han litar på sina musiker och kräsna lyssnare. ”Jag kan inte arbeta inom allt för rigida system,” berättar Cobb för Wall Street Journal om dagens Nashville ljud. ”Det har funnits personer som har sagt åt mig att inte kämpa emot, utan att följa med strömmen. Jag kan inte bekämpa det och jag konkurrerar inte. Mitt bästa försvar är ett bra anfall. Jag arbetar bara med band jag älskar.”

Den privata Dave har också flera kopplingar till Europa. Hans fru kommer från Albanien och hans dotters favoritlåt vid fem års ålder var ”The Final Countdown”. Den låten hade hon lärt sig i barnprogrammet Svamp Bob Fyrkant. Sedan har Mr. Cobb också producerat Europes senaste alster ”War of Kings”. Han säger, i podcasten Patcast, att Stockholm är ett favoritställe på jorden och att han särskilt gillar kaffet.

Jason Isbell, Honeyhoney, Chris Stapleton, A Thousand Horses, Anderson East, Christian Lopez Band, Lindi Ortega har alla släppt nya album i år och alla har Dave Cobb som producent. Det är inte utan att det går att påstå att Dave Cobb är populär att ha vid produktionsspakarna. Det här intensiva arbetet har inte gått den amerikanska Grammys-juryn obemärkt förbi. De har nominerat Dave Cobb till ”Producer of the year”. Cobb kommer dessutom tillbaka den 18 mars med ett konceptalbum ”Southern Family” tillsammans med flera av de han jobbat med under det här året. Cobb har bett artisterna bidra med antingen nya låtar om att växa upp i Södern eller att spela in låtar som har varit viktiga för dem. Det känns inte orimligt att tro att flera av Cobbs kommande alster även nästa år kommer att nå mina öron.

Årets punktliga nedslag


Mr Isbell berättar storyn om ”Speed Trap Town”

Årets livealbum: Drive-By Truckers, ”It’s Great To Be Alive!”. Drivet i gitarrerna och texterna som driver fram berättelserna. Här är Patterson Hood och Co. i högform.
Årets bok på nattduksbordet III: Narcos, historien om Pablo Escobars framfart i Colombia är trollbindande.
Årets där-hade-jag-velat-vara: Jason Isbell spelade fyra kvällar i rad på Ryman Auditorium, Nashville

Årets musikfilm: ”Twenty feet from Stardom” fick en Oscar för bästa dokumentär. Titeln syftar på de cirka 7 meter, som är skillnaden mellan stjärnorna som står längst fram på scenen och de bakgrundssångare som lyfter fram stjärnorna. Det är en lång lista på medverkande bakgrundssångare, bland andra går det att räkna in Darlene Love, Lisa Fischer och Merry Clayton.
Årets citat I: ”Om man är rädd kan man inte vara modig. Om man inte är modig kan man inte vara bra.” Bianca Kronlöf på Värvets 3 års-kalas.
Årets lyckliga lyssning: Tom Jerry Boman gör musikpodden Dill & Duva. Där samtalar han med musikpersonligheter som Joel Alme, Annika Norlin och Jocke Åhlund.

Upthehickorydownthepine

Årets svenska musikpodd I: Björn & Benny, en podcast om musik där några av Sveriges mera betydelsefulla artister, musiker och låtskrivare intervjuas.
Årets upptäckt: Shelley Colvin, ”Up the hickory down the pine
Årets gammelradio: Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. Fredrik Eliasson producerade 2008 den uppmärksammade dokumentären ”Cheiron – en Popsaga”. Nu har han gjort fortsättningen i Arvet efter Cheiron – en oändlig historia. I en femdelad dokumentärserie berättar Max Martin för första gången i en intervju om hur framgångssagan skrivits vidare och om hur nya generationers hitmakare lärs upp i samma skola.

Årets livealbum II: ”Live at Carnegie Hall”, Ryan Adams här i toppform och på gott humör.
Årets producent: Dave Cobb, kolla in årets bästa album om du behöver en förklaring.
Årets citat II: ”Att alltid vara en smula barn, det är att vara verkligt vuxen.” Säger den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko.

Södra02

Årets citat till er som tror att vi måste ställa invandring mot annat i samhället: ”Rädsla är vägen till den mörka sidan. Rädsla leder till vrede. Vrede leder till hat. Hat leder till lidande.” Yoda i Star Wars Episode I är klokare än många verkliga levande varelser.
Årets cover: ”Save A Prayer”, Eagles of Death Metal gör en skön version av den här gamla Duran Duran-hiten. Det var gruppens dittills största hit med en 2:a plats på engelska singellistan. En kampanj sattes igång för att få låten att bli nummer 1 på iTunes och bandet och Duran Duran låter alla intäkter från låten gå till välgörenhet.
Årets magasin: Another Saturday Magazine för tredje året i rad.

Årets The Black Keys-skiva: The Arcs, albumet ”Yours, Dreamily,” startade som ett soloprojekt för Dan Auerbach. Sedan slutade det i en gemensam gruppansträngning tillsammans med Leon Michels, Richard Swift, Homer Steinweiss och Nick Movshon.
Årets öl: Södra Almighty
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, tv-serien om Michael Connellys kriminalare vid Los Angeles-polisen är inget annat än ren magi.

IMG_0212

Årets hallelujah-moment: Det var rätt coolt att få röra vid Stanley Cup-pokalen.
Årets favoritpodd: Värvet
Årets bok på nattduksbordet II: Better Call Saul, att få mer kött på benen kring den specielle advokaten i Breaking Bad och hur han kom att bli den han blev var väldigt underhållande.


Kanske världens bästa låt från Ullevi 2012

Årets Stockholm Noir: Stilen är Jens Lapidus alldeles egen och den drivande och hårdkokta ”Sthlm Delete” gör dig inte besviken om du gillar hur Lapidus skriver.
Året bok på nattduksbordet IV: Fargo, säsong 2. Fortsättning är lika fantastiskt morbid som den första säsongen. Att det är baserat på verkliga händelser stärker hypotesen att verkligheten överträffar dikten. Gång på gång.
Årets musik-TV: Jills veranda, även årets tripp till Nashville gör mig glad. Jill får besök av Seinabo Sey, Joel Alme, Veronica Maggio, Jerry Williams, Annika Norlin och Adam Baptiste. Lusten att åka till Nashville är inte mindre nu.

Årets lådvin: ”The Ties That Bind: The River Collection”, Bruce Springsteen har samlat ihop överblivet från inspelningarna från det som kan vara mitt favoritalbum genom alla tider. Det går inte annat än att bli lätt tårögd och berusad.
Årets Jan Gradvall: Det är självklart Jan Gradvall. Hans veckokrönikor med mera i Dagens Industri på fredagar har i år även fått sällskap av en underbar podd ”Gradvall” där det bjuds på musikutbildning av klass. Lyssna exempelvis på avsnitt två. Där får vi möta den nu 80-åriga basisten Carol Kaye. Hon har spelat bas på ett antal Beach Boys-låtar, hjälpt Phil Spector med hans Wall of sound”, spelat kompgitarr på ”La Bamba” och mera bas på bland annat introt till Mission Impossible. Hela programmet är trettiosju minuter underbart musiknörderi.
Årets cover II: War Pigs av Black Sabbath i år i underbar First Aid Kit-tappning.


Systrarna Söderberg från sommarens Roskilde

Årets bästa album
Känslan är så klart att det här är den bästa årslistan, som är möjlig att få till. Genomgången av ungefär fyra promille av alla album som getts ut under året är avslutad. Juryn är tillbaka från juryrummet och domen är avkunnad. Nu är det bara dags för domaren att läsa upp den. Kom så åker vi!

Plats – Artist – Album
Honeyhoney

1 – Honeyhoney – 3
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.

IMG_0191

2 – Jason Isbell – Something More Than Free
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
3 – Anderson East – Delilah
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
4 – Joel Alme – Flyktligan
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.
5 – Dawes – All Your Favorite Bands
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
6 – Viktor Olsson – Stenungsund
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.

IMG_0197

7 – John Moreland – High On Tulsa Heat
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
8 – Imperial State Electric – Honk Machine
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
9 – Ryan Adams – 1989
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
10 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
11 – Noah Gundersen – Carry The Ghost
Ett vemodigt piano inleder albumet och berättelsen börjar >>She watched the valley burn like a slow dancer doing turns/My name was on every tongue/And all of the smoke and ash like a memory of the time gone bad/Hanging like a shadow>> i ”Slow Dancer”. Den här mörka och suggestiva stämningen följer från en av årets bästa låtar följer sedan med genom hela albumet.

IMG_1531

12 – Jesse Malin – New York Before The War
Frågan är om inte Jesse Malins konsert i en trång källarlokal på Nalen var den bästa rockkonserten i år. Då turnerade han med det här albumet helt nysläppt. I höst har han också släppt ”Outsiders”, återbesökt Stockholm. Det första av årets album är det bästa i mina ögon. Här finns favoriter som ”She’s So Dangerous” och ”Boots of Immigration”. Nöjesguiden skriver att Jesse Malin kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Om det låter på detta viset får han gärna fortsätta på det spåret, tycker jag.
13 – Refused – Freedom
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
14 – Eagles of Death Metal – Zipper Down
Efter sju års väntan dök bandets fjärde fullängdare upp under hösten. Josh Homme och Jesse Hughes hostar upp en spyboll mycket besläktad med örnarnas tidigare utgåvor, ”Death By Sexy” och ”Peace, Love, Death Metal”. Tillfredsställande riff, upprörande insinuationer och självhyllande prakt avlöser varandra och blandas i härligt takt på detta utmärkta album.
15 – Melissa Horn – Jag Går Nu
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
16 – Jesse Malin – Outsiders
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.

IMG_1532

17 – Chris Stapleton – Traveller
Den här skivan tog hem tre priser på årets Country Music Awards i Usa. Vinsterna var för Male Vocalist of the Year, New artist of the year och den tunga utmärkelsen för Album of the year. Särskilt värt att nämna är att albumet producerades av Dave Cobb. Vem annars?
18 – Anna Ternheim – For The Young
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
19 – A Thousand Horses – Southernality
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.
20 – Caitlin Canty – Reckless Skyline
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
21 – Banditos – Banditos
”För en som aldrig såg Janis Joplin live kan det kännas lite skrämmande att plötsligt möta en röst med Mary Beth Richardsons intensitet, så pepprig, köttig och precis lika stark som sprucken. Det är något närmast opassande med den, som att den ställer sig för nära.” Det är på detta sätt Nils Hansson på Dagens Nyheter inleder sin liverecension från Banditos spelning i Stockholm i slutet av augusti. Det är inte bara Richardsons röst som hörs på skivan, utan hon delar sången med flera i gruppen. Det låter verkligen stompigt och skitigt och väldigt tight.

Midnatt råder, tyst det är i husen
Många band och artister lever på att vara ute på turné för att låta oss höra gamla låtar från förr. Det är kan sägas vara någon form av påminnelse om att det skulle ha varit bättre förr. Eller kanske ett svar som säger att det är sämre nu. Det talar till en längtan hem, en blick tillbaka till gångna tider. Vi säger att vi blir nostalgiska, på ett sätt som ska ha en positiv klang. Katrine Marcal skriver i Aftonbladet att,

”Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans nostos: att återvända, och algos: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade. Det var på 1600-talet som diagnosen myntades för att beskriva den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands under långa perioder. Sjukdomen ansågs bland annat kunna botas med opium.”

Det går att fundera över om det finns inslag av nostalgi när en artist som Neil Young plockar bort sin musik från Spotify. Eller är det bara ett kallt kalkylerat affärsbeslut där han vill få fler att hitta till sin misslyckade musikspelare Pono? Jag är benägen att tro att om den gode Mr. Young håller fast vid sitt beslut, så kommer han att vara förlorad för framtida generationer som växer upp med tillgång till all musik på ett sätt som inte tidigare varit möjligt. Det finns stora chanser att det blir som musikanalytikern Bob Lefsetz skriver i sin analys av Youngs beslut. Där han inleder med att citera en Neil Young-låt.

”Old man take a look at yourself. What if you put out new music and no one cared? Even better, what if you said you were gonna save the music business and no one cared? Then you’d be Neil Young.”

Det gäller att ständigt komma ihåg att vindrutan faktiskt är större än backspegeln. Det är faktiskt viktigare att titta framåt än bakåt, både när du är ute och kör bil och i resten av livet.

Närmast framför vindrutan är julen, som står för dörren. Ta hand om era nära och kära och krama om barnen och alla andra några extra gånger.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: I morgon kommer julmusiktomten. Stay tuned!
Bonus 2: Ett lästips inför julen är ”The Crossing”, där gör Michael Connelly-karaktärerna Harry Bosch och Mickey Haller gemensam sak i att reda ut om den dömde mördaren verkligen är skyldig.
Bonus 3: Gillar du, precis som mig, den där lite bredbenta amerikanska motorvägsrocken som Tom Petty, John Mellencamp, Bruce Springsteen och som live låter har toner av Counting Crows? Då är det ingen tvekan om att du kommer att gilla Will Hoge. Lyssna exempelvis på ”Small Town Dreams”.
Bonus 4: Precis som vanligt. Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 2 låtar. Frågan är bara hur nästa års skiva ska levereras?

Det bästa är en tidskrift som getts ut i Sverige sedan mars 1943. Då var lösnummerpriset 50 öre. Moderupplagan, Reader’s Digest, började ges ut i USA 1922. Grundidén var att spara tid åt de amerikanska soldaterna, som var huvudmålgruppen, genom att samla utvalda artiklar, ofta förkortade, i en enda tidskrift.

IMG_0142

Att reducera är samma sak som att koka ner, det vill säga koka bort vätska från såsen så den blir mer koncentrerad i smakerna. Proffskockarna använder särskilda såskastruller, så kallade sauteuser när de tillagar sina såser, men för hemmakocken går det bra med en vanlig kastrull. Såsen reducerar snabbare ju vidare kastrullen är.

Att spara lite tid och att reducera är några små tankar som leder fram till att göra en Best of blandband 2015.

Låt dig väl smaka!

Front

1. Boots of Immigration – Jesse Malin
2. Right On Time – Dawes
3. First Time – A Thousand Horses
4. Backa tiden – Joel Alme
5. Slow Dancer – Noah Gundersen
6. Stenungsund – Viktor Olsson
7. På Drift? – Kent
8. Jag skulle kunna döda – Roger Karlsson
9. Hudson Commodore – Jason Isbell
10. Yours to Bear – Honeyhoney
11. The Eye – Brandi Carlile
12. Mr. Rodriguez – Rayland Baxter
13. Find ‘Em, Fool ‘Em and Forget ‘Em – Anderson East
14. Colder Down Here – Imperial State Electric
15. Rexanimarum – Israel Nash
16. Cherokee – John Moreland
17. Easy – Cody Canada & The Departed
18. I Never – Caitlin Canty

Precis som föregående år har 2015 varit ett mycket bra musikår. Här kommer några skivor, som inte riktigt tar sig in på den oslagbara listan, vilken kommer att se världens ljus dagen innan julafton.

P1050257

Här kommer alltså helt utan inbördes ordning, förutom den rent alfabetiska, alla album som hamnade på 22:a plats på årets albumlista. I slutet hittar du också en Spotify-lista med det som finns tillgängligt via denna musikströmningstjänst för tillfället.

IMG_0247

Aaron Lee Tasjan – In The Blazes
Det är verkligen befogat att tack Fredrik Virtanen för upptäckten av det här guldkornet. Det är gubbrock deluxe eller helt enkelt fantastisk americana denne Ohio-son bjuder oss på. Lyssna exempelvis på ”The Dangerous Kind”.
Adele – 25
Alla som inte införskaffat den på annat sätt kan hoppas att den dyker upp på Spotify. Den finns nämligen inte där än. Det är underskön brittisk sång och fängslande melodier som förtrollar.
Alabama Shakes – Sound & Color
Det är något visst med Brittany Howards röst. Den får mig att stanna upp mitt i steget. Den trollbinder, den lurar och förför. Det är emellanåt ren magi att lyssna på detta sydstatsgäng.
Alberta Cross – Alberta Cross
»Melodierna är genomstarka och vidderna oändliga, och medan saloon-pianon klinkar och trumpeter spelar serenader långt bortifrån gränsen mot Mexico rullar tumbleweed förbi.« På det här sättet beskriver Nöjesguiden, uppsalasonen Petter Ericson Stakees senaste alster med sitt band.
Allison Moorer – Down To Believing
Allison Moorer är uppväxt i Monroeville, Alabama, strax utanför Mobile tillsammans med sin syster Shelby Lynne. Allison hoppade över sin examen för att flytta till Nashville. Det här är hennes åttonde album och hon sjunger helt enkelt skjortan av de flesta.

IMG_0253

American Aquarium – Wolves
Det sjätte albumet spelades in i legendariska Muscle Shoals, Alabama. Inspelningen finansierades via Kickstarter. Sångaren BJ Barham är den som skriver alla låtarna och vilka låtar han hantverkar fram.
Andrew Combs – All These Dreams
Göteborgs Posten skriver att på detta sitt andra album blandar Combs vacker steelguitarcentrerad viscountry med Laurel Canyon-färgad blue-eyed soul och renodlade pinaoballader. Dessutom skriver han starka låtar med gripande texter och sjunger med precist tryck. För alla som gillar John Fullbright och Robert Ellis eller som har saknat Neal Casal är Andrew Combs ett logiskt nästa steg.
The Arcs – Yours, Dremily,
Dan Auerbach från The Black Keys utforskar funk, psykadelisk rock och soul på ett mysigt sidoprojekt. ”I’m old enough to know the game/But pushing buttons now is all that keeps me sane,” sjunger Auerbach i “Outta My Mind” på det här sprittlande och förföriska albumets öppningsspår.
Beth Hart – Better Than Home
43 år gammal har hon slutligen lyckats göra ett eget album som förtjänar ta henne till rampljuset. Beth Hart sorteras in i bluesfacket men musiken kan lika gärna kallas soul eller rotmusik. Någon har kallat en amerikansk Amy Winehouse: en delvis missvisande liknelse, Hart har ingenting av Amy Winehouses stjärnkarisma, och men en liknande röst, genrelös och tidlös, mörk och ärrad. Det finns absolut ingenting trendigt över albumet. Beth Hart sitter bara vid sitt piano och sjunger om sitt liv. ”I am not chasing the ghost of the past”. Det här var en del av Jan Gradvalls recension av det här underbara albumet.
Brandi Carlile – The Firewatcher’s Daughter
Hon rör sig säkert mellan americanans olika uttryck. På nya The Firewatcher’s daughter rockar hon mer än vanligt och även om hon brukar vara starkast i sorgsna ballader fungerar det också i bredbenta låtar som Mainstream kid och Blood muscle skin & bone. Men som sagt, det är i finstämda låtar som I belong to you och Heroes and songs om det är allra bäst. Det är på detta vis Dalarnas Tidning beskriver detta album och då missar de ändå underbara ”The Eye”.

IMG_0262

Calexico – Edge Of The Sun
Det var ett av tipsen från första halvåret när jag sammanfattade årets första sex månader. Det är värt en upprepning av uppmaningen att lyssna på det här sköna gunget.
Caroline Spence – Somehow
Rolling Stone listade Caroline Spence på sin vårlista 2015 med tio nya countryartister du bör ha koll på. Spence sätter ord till den ensamma känslan av att vara i ett konstant tillstånd av bara passerar förbi, skriver Melinda Newman om ”Trains To Cry”. Underbara och sorgliga ”Last Call” är min egen favoritlåt.
Chris Isaak – First Comes The Night
Jag tanker alltid “Wicked Game” när jag hör namnet Chris Isaak. När jag hör den här plattan, som inte finns på Spotify, tänker jag alltid Roy Orbison. Det finns likheter i rösten, som får nackhåret att resa sig.
Christian Lopez Band – Onward
Dave Cobb har producerat denna skönsjungande 20-åring från West Virgina. Influenser från Jackson Browne och James Taylor lyser skimrande i texterna.
City and Colour – If I Should Go Before You
En platta med mer av bandkänsla än många av de tidigare. Dallas Green har inte övergivit sina tidigare akustiska ansatser, istället har han mer fläskat på dem.

IMG_0268

Clark Paterson – The Final Tradition
Omslaget visar upp ett tidstypiskt välansat och välvuxet hipsterskägg. Sångerna gömmer mörka, mer desparata karaktärer i jakt på nya gömställen och i Clark Patersons texter hittar de en lämplig fristad. I Paterson’s röst rostiga röst ger också karaktärerna ett idealiskt uttryck. Brådska och attityd är en självklar del i berättelserna som är skrivna tillsammans med keyboardisten Mark Cline Bates.
Cody Canada & The Departed – HippieLovePunk
Flera av de tyngre låtarna på HippieLovePunk inspirerades av masskjutningarna på Sandy Hook Elementary School som skakade Amerika i slutet av 2012. Canada, far till två pojkar, blev livrädd av händelsen. Till Rolling Stone berättar han ” ”Most musicians live in a bubble. You play a show, have a few cocktails, smoke some weed, wake up, repeat. You feel so protected and so safe until you turn on the news, and then you’re scared. I’ve always been a literal writer, and I think having kids made me pay attention to what’s happening in the world.”
Corb Lund – Things That Can’t Be Undone
Det är Dave Cobb, som star bakom produktionen av kanadensaren Lunds nya album. I en blandning där sydstatsgoth möter storstadens gator och också får med inslag av Motown bjuder Lund oss med på en skön americanaresa. Lyssna gärna på ”Weight of the Gun” och ”Sadr City”.
Darlene Love – Introducing Darlene Love
Rösten som var bränslet i många av Phil Spectors tjejgruppsklassiker från 60-talet gör hon här en alldeles egen skiva. Vid en ärbar ålder av 74 år tar hon hjälp av Steven van Zandt med produktionen. Bruce Springsteen, Elvis Costello och Joan Jett är några av de som skrivit låtar till skivan. Det låter alldeles storartat och det är svårt att förstå att den här rösten inte blivit ännu mer uppmärksammad.
The Dead Weather – Dodge and Burn
Soundet är lätt att känna igen. Det är ett av alla projekt där Jack White är inblandad och bandets tredje album är en naturlig fortsättning på ”Horehound” och ”Sea of Cowards”.

IMG_0274

Desaparecidos – Payola
”Det har bubblat lite sedan 2010 men nu, 13 år efter debuten, har Conor Oberst väckt sitt punkråa powerpop-band Desaparecidos till liv igen på allvar. Och det tar inte många minuter att inse att det mestadels nyskrivna albumet också markerar en nytändning för den produktive Nebraskamusikern.” På detta sätt inleds Aftonbladets recension av plattan. Det är rå energi och sköna låtar rakt igenom, fyller jag på med.
Don Henley – Cass County
Skönsjungande Henleys femte soloalbum, det första på femton år, dök upp under året med ett stort antal samarbeten. På ”Bramble Rose” medverkar Mick Jagger och Miranda Lambert och på ”The Cost of Living” är det Merle Haggard, som dyker upp. Lite längre in på albumet finns det också samarbeten med Martina McBride och Dolly Parton.
Ebba Forsberg – Om jag lämnar dig: Ebba Forsberg sjunger Tom Waits
Här kommer ännu ett album från denna röststarka svenska. I år tolkar hon Mikael Wiehes översättningar av Tom Waits-låtar. Det fungerar verkligen alldeles, alldeles utmärkt det här samarbetet mellan Forsberg, Wiehe och Waits.
Florence + The Machine – How Big, How Blue, How Beautiful
”Jag har sprungit på konserter sedan jag var tolv år. Jag har aldrig upplevt en artist med sådan publikkontakt sedan The Clash och Bruce Springsteen. När jag såg henne på en festival i Finland, mitt i ett publikhav med två tredjedelar kvinnor, dröjde det inte längre än till andra låten innan alla runt omkring mig grät. När Florence Welch, barfota, i fladdrande klänning, ställde sig panna mot panna med dem som stod längst fram och sjöng rakt in i deras huvuden var mitt finaste ögonblick under året. Dessutom gjorde hon årets starkaste album.” Det är på detta sätt Jan Gradvall utnämner det här albumet till årets bästa enligt honom.
Graveyard – Innocence & Decadence
Smutsigt, skitigt, psykadeliskt och en skön raspig sångröst ovanpå det. Där har du en rocksmocka från de här göteborgarna som heter duga.

IMG_0280

Heartless Bastards – Restless Ones
Erika Wennerstrom sjunger om livets alla höjdpunkter och djupa dalar på ett sätt som åtminstone tilltalar mig. Kanske dig också?
The Honeycutters – Me Oh My
Det här är faktiskt inte ett gäng som kommer från Nashville, som mycket annat idag. Gruppen kommer från Asheville, North Carolina och längst fram vid micken står Amanda Anne Platt och sjunger på ett sådär alldeles självklart sätt. Hon sjunger från hjärtat och får mig att vilja höra mer.
Houndmouth – Little Neon Limelight
Inspelat i Nashville och producerat av Dave Cobb, så släppte bandet i mars den här uppföljaren till debutalbumet. Det bjuds på skön stämsång, skitig rock och honky tonk-stuk.
Israel Nash – Israel Nash’s Silver Season
Jag tackar Per Bjurman, Aftonbladet, för att jag upptäckte Israel Nash’s förra platta. I år kom den här underbara uppföljaren, som mer än lovligt doftar en lugn och tillbakalutad Neil Young. I januari dyker han upp på Debaser Medis. Jag kommer att vara där!
Kacey Musgraves – Pageant Material
”Musikaliskt och tematiskt är ”Pageant Material” knappast väsenskild från succéföregångaren ”Same Trailer Different Park”. Hantverket är klanderfritt och budskapet positivt, men imponerar mest gör nog det faktum att Kacey Musgraves med högt huvud, rak rygg och utan undantag eller tendenser till tvekan fullföljer sin egen countryversion”. Det är så Sonic Magazine avslutar sin motivering av denna plattas 18:e plats på deras årsbästalista.

IMG_0286

Keith Richards – Crosseyed Heart
I sin recension av albumet skriver Jan Gradvall bland annat, ”De som uttryckt förvåning över att Keith Richards spelar reggae på sitt nya album har han inte gjort sin hemläxa. Reggae har funnits där i hans musik från att Rolling Stones 1972 spelade in ”Goats head soup” i Kingston, Jamaica, fram till att han tolkade Jimmy Cliffs ”The harder they come” på sin första solosingel från 1978. Det bästa album någon Rolling Stones-medlem medverkat på sedan ”Tattoo you” från 1981 är också det album som Keith Richards spelade in 1997 tillsammans med jamaicanska musiker, Wingless Angels. Ett mästerverk som låter som en pårökt version av Gamla Testamentet.” Jag tycker bara att det här albumet, överraskar mig positivt och är väl värt många lyssningar.
Kristin Diable – Create Your Own Mythology
Ännu en i raden av skivor som inte finns på Spotify. Det är också en i raden av årets Dave Cobb-produktioner. Diable är en singer-songwriter, som låter sin röst skriva hennes egen självbiografi. Tillsammans med en skön rytm, som kanske visar en del av hennes Louisiana-rötter, blir det här mycket trivsam lyssning.
Leon Bridges – Coming Home
”Inte för att Leon Bridges är kass på något sätt – han är tvärtom smått briljant – men för att han låter som en Marvin Gaye-klon.” Det här skriver Göteborgs Posten i sin recension. Om du är bekant med Marvin vet du alltså precis vad du har att vänta dig.
Lucero – All A Man Should Do
Det här är albumet Drive-By Truckers skulle vilja göra. Det är en musik som är text- och versdriven snarare än den vanliga refrängen, som viktigaste ingridiens i sångerna.
Motörhead – Bad Magic
Lemmy har börjat med käpp, men rattar med vana basackord sitt gäng in i musikens värld där det normala är att volymreglaget vrids upp till 11. ”Bad Magic” är en i raden av många bra leveranser från den här britten, som fyller 70 år på självaste julafton.

IMG_0292

Patrick Sweany – Daytime Turned To Nighttime
Den sjunde fullängdaren från herr Sweany, som numera är en Nashville-bo. Han växte upp i Akron, Ohio. Det här är lågmäld och vacker bluesrock från södra Usa.
Rayland Baxter – Imaginary Man
Göteborgs Posten skriver ”Jag missade helt Rayland Baxters debutalbum från 2012, och det ångrar jag lite nu när jag lyssnat in mig på hans nya platta Imaginary man. För slidegitarr-geniet Bucky Baxters pojk (pappa Bucky turnerade med Bob Dylan under hela 90-talet) är en sällsynt begåvad singer/songwriter som blandar upp sina countrylåtar med en närmast perfekt balanserad popkänsla (eller om det faktiskt är popsånger som han klätt i boots och cowboyhatt).” Det är bara att stämma in i den hyllningskören.
The Strypes – Little Victories
En skön uppföljare till 2013-års debutalbum. De här unga britterna rockar rumpan av mycket annat i dagens musikvärld.
Thunderbitch – Thunderbitch
Plötsligt dök den bara upp i slutet av augusti. Ett sidoprojekt från Brittany Howard i Alabama Shakes. Det är en glädje att höra henne i låtar, som sträcker sig bakåt och flörtar med både Chuck Berry och The Rolling Stones på senare delen av 60-talet.
Thåström – Den Morronen
Om du ska tro de svenska kritikerna, så bör den här plattan ligga långt framme på många årsbästalistor. Den samlade i stort sett bara fyror och femmor, eller motsvarande, i betyg när den dök upp i början av året. Det är en platta som flyttar hans industrisound till Stockholm med vandringar genom min nuvarande hemvist.

IMG_0297

Tobias Jesso Jr. – Goon
Varenda gång jag hör Jesso Jr. börjar jag av någon anledning tänka på Gilbert O’Sullivan, som var en av min mammas favoriter. Det har säkerligen något med den kanadensiske singer-songwriterns 70-talsdoftande pianoballader, som låter oemotståndligt klassiska.
Trent Dabbs – Believer
“Old friends, old lovers, some records skip more than others. It’s the same song that we’re all looking for, to be nobody’s stranger anymore.” Det är så Trent Dabbs sjunger I “Nobody’s Stranger Anymore”. Det skulle också kunna vara vad jag vill lägga i hans strumpa inför julen. Han borde helt enkelt inte vara främling för någon.
Warren Haynes – Ashes And Dust
På soloalbumet drar Warren Haynes ner på tempot och bjuder tillsammans med bandet Railroad Earth på högkvalitativ americana. Haynes har spelat med Allman Brothers, Grateful Dead och sitt eget Gov’t Mule, men det är här i finstämda akustiska låtar hans magiska röst gör sig allra bäst. Lyssna gärna på arbetarberättelsen i ”Company Man”.
Will Hoge – Small Town Dreams
Nashville-baserade singer-songwritern Will Hoge tittar gärna i backspegeln även när hans karriär rör sig framåt. Ämnen som blir behandlade är gamla relationer, incidenter och intryck från turnélivet tillsammans med det förvirrande och ibland motsägelsefulla vardagslivet. I mars dyker han upp här i Stockholm. Jag är redan peppad.

Efter årsskiftet åker jag nio veckor till Usa för att åka från västkusten till östkusten. Jag tänker helt enkelt följa med Bruce Springsteen & The E Street Band på deras turné från Pittsburgh till Los Angeles.

Bruce-Tour-Email

Springsteen annonserade ”The River Tour 2016” igår, samma dag som han släppte ”The Ties That Bind: The River Collection”. Rolling Stone påstår att boxen är Springsteens hittills bästa släpp från arkivet. Varje framträdande från turnén kommer att mixas och släppas på cd och för nedladdning på live.brucespringsteen.net. Inspelningarna kommer att vara tillgängliga några dagar efter spelningen, på samma sätt som Springsteen gjorde under High Hopes-turnén 2014.

Utöver denna virtuella turné tänker jag också hinna med att vara fysiskt närvarande på Berns den 7 januari när Jason Isbell och John Moreland. Samma kväll som Springsteen har premiär i Pittsburgh ser jag Israel Nash på Debaser Medis. En av Melissa Horns tio spelningar på Södra Teatern tänker jag också närvara på. Delvis Springsteen-doftande Will Hoge spelar på Bryggarhuset i början av mars och Chris Cornell gör en akustisk spelning på Konserthuset i slutet av mars. Båda de här spelningarna finns också inbokade.

Turnéplanen för Bruce Springsteen & The E Street Band

Jan 16 Pittsburgh, PA Consol Energy Center
Jan 19 Chicago, IL United Center
Jan 24 & 27 New York, NY Madison Square Garden
Jan 29 Washington, DC Verizon Center
Jan 31 Newark, NJ Prudential Center
Feb 2 Toronto, ON Air Canada Centre
Feb 4 Boston, MA TD Garden
Feb 8 Albany, NY Times Union Center
Feb 10 Hartford, CT XL Center
Feb 12 Philadelphia, PA Wells Fargo Center
Feb 16 Sunrise, FL BB&T Center
Feb 18 Atlanta, GA Philips Arena
Feb 21 Louisville, KY KFC Yum! Center
Feb 23 Cleveland, OH Quicken Loans Arena
Feb 25 Buffalo, NY First Niagara Center
Feb 27 Rochester, NY Blue Cross Arena
Feb 29 St Paul, MN Xcel Energy Center
Mar 3 Milwaukee, WI BMO Harris Bradley Center
Mar 6 St Louis, MO Chaifetz Arena
Mar 10 Phoenix, AZ Talking Stick Resort Arena
Mar 13 Oakland, CA Oracle Arena
Mar 15 & 17 Los Angeles, CA Los Angeles Memorial Sports Arena

En förhoppning, som jag hoppas blir verklighet är givetvis att Bossen kommer till Sverige i sommar.

Det har dragit ihop sig till årets sista blandband. December är också månaden då årets julskiva kommer att ges ut i sedvanlig ordning. Kanske dyker det upp någon låt som figurerat på ett blandband, kanske inte.

IMG_0142

Vi startar i alla fall med att resa till andra sidan jorden för att lyssna på Jimmy Barnes sjunga ”The Toast of Paris” i Cold Chisel. Därefter bugar vi för den bästa låten från nya skivan med sörmlandspoeten Roger Karlsson. ”Jag Skulle Kunna Döda” är en stark text om tillståndet i dagens värld. Därefter följer en kvartett av låtar med ursprung på den Nordamerikanska kontinenten. Vi lyssnar på den skönsjungande kanadensiskan Basia Bulat, den kritikerrosade amerikanen Dylan LeBlanc, Seattle-baserade RNDM och Alabama Shakes, som släppte sitt andra album tidigare i år.

En tripp över till de brittiska öarna ger oss sedan nytt material från Elton John och Adele. Sedan studsar vi över Atlanten igen för att ta del av den arkeologiska utgrävning Bob Dylan håller på med. Det senaste alstret i ”Bootleg Series” tar sig an det som kan vara hans vassaste 14 månader någonsin. De inspelningar han gjorde under 1965 och delar av 1966 resulterade i några av rockhistoriens allra bästa plattor; ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde”.

Därefter är det dags att tacka Fredrik Virtanen av upptäckten av Aaron Lee Tasjan, som spelar ”Lucinda’s Room” för oss. En kombo av Usa och Storbritannien får vi sedan när Jesse Malin gör en egen version av The Clash’s ”Stay Free”. En skäggig Clark Paterson berättar ”If I Don’t Win” och Caroline Af Ugglas sjunger ”Jag Gör Det För Min Egen Skull”, som ett smakprov från skivan som kommer i april nästa år. Det följs av mera smakprov. Nu i form av skönt gungande Lake Street Dive, som bjuder på ”Call Of Your Dogs” från kommande Dave Cobb-producerade albumet.

Månadens nästa tack går till Northern Trail, som arrangerar Will Hoge på Bryggarsalen i mars nästa år. Måste kanske bli ett besök då? Bokningsbolaget är också involverade i att ta hit Jason Isbell. Den där kopplingen var vad som fick mig intresserad av Hoge. Det låter Mellencamp och Petty, det doftar Springsteen och på livespelningarna är det klara likheter med Counting Crows. Sedan går det tredje tacket i månadens blandband till Caleb Caudle, som tipsade om Joey Kneiser.

Ibland är tablå-tv verkligen outstanding, lyssna på Joel och Jill i ”Rainbow Road” från Jills Veranda, så kan du få en glimt av storhet. Sedan är dags att ta sig an två smakprov från Natalie Prass och Foo Fighters nya EP:s. Vi lyssnar på Simon & Garfunkel covern ”Sound of Silence” med Natalie och Foos egen ”Saint Cecilia”. Drygt två veckor innan årets riktiga julafton dök äntligen ett smakprov från The River-boxen upp på Spotify. Självklart lyssnar vi på ”Party Lights” med Springsteen. Vad kan vara mer passande än att avsluta decemberlistan med en jullåt, kanske inte en helt vanligt jullåt, men ändå en alldeles, alldeles underbar jullåt. Melissa Horn sjunger ”Efter Julen” och hon berättade för Jan Gradvall att,

– Jag ville skriva en jävligt sorglig låt och sen bara smyga in att det var jul.

Tack till er som tagit er tid att läsa och lyssna på årets blandningar. Kanske fortsätter vi nästa år?