Arkiv för januari, 2016

”Jag vet inte vad jag ska säga, det är nästan skrattretande, som om människan där framme på scenkanten skapats i ett laboratorium. Han är americanamännens framavlade drömartist; den som i en och samma uppenbarelse låter som Neil Young, Creedence, Steve Earle och Rolling Stones samtidigt, hela tiden. Israel Nash Gripka – son till en baptistpastor i Missouri, skäggig, med ovårdat hår, jeans, kavaj och en Gretch på magen – har gjort två album och turnerat oavbrutet de senaste åren.”

IMG_1531

Det är på det här viset Po Tidholm, Dagens Nyheter, inleder sin recension av Israel Nash spelning på Akkurat för knappt fem år sedan. Det går att undra över om något hänt på de år som gått sedan dess? Jag vänder mig till samma tidning, men nu till Nils Hansson och hans fyra-plus recension av förra årets Israel Nash-platta ”Israel Nash’s Silver Season”.

”Det låter så helgjutet att man kan få för sig att han anlände precis så här, fix och färdig i uttrycket och med hemmastudio i bergen utanför Austin. Men Israel Nash Gripka började slå sig fram som folksångare i New York, fick skivkontrakt i Holland, spelade in nästa album med trummisen från Sonic Youth. Först därefter var han framme vid det skarvlöst melankoliska lager-på-lager-soundet hos två år gamla ”Israel Nash’s rain plans”, i samma veva som han flyttade till Texas och tappade efternamnet. ”Israel Nash’s Silver Season” är en uppföljare som bekräftar att han är framme, rent av ännu säkrare i sin balans mellan 70-talsretro och modern americana. Neil Young är kvar som gudfader, men minst lika ofta låter det Crosby, Stills & Nash – eller Midlake. Låtarna är långa, graciösa, tidlöst ostressade.”

Bilder på Israel Nash vittnar om att han precis som Fantomen kan hitta nätter när han lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man. Självklart underlättar det för Nash om han rör sig i närheten av kvarteren där kvällens konsert ska gå av stapeln. New York Times beskrev för sex år sedan att Södermalm utvecklats från typiska arbetarkvarter till Stockholms hippaste stadsdel, med området söder om Folkungagatan – smeknamnet SoFo – som stilbildande epicentrum för hela staden.

IMG_1539

Svenskar spanar mycket på New York för kulturellt inflytande. Omkring 2008 hamnade Brooklyn i fokus då lokal mat, hantverk, folkmusik och en allmän gör-det-själv-strategi hamnade på modet, delvis på grund av recessionen. Stockholmarna är också många gånger bland de första att hoppa på eventuella nyheter i popkulturen. Kvällens scen på Debaser Medis ligger enbart ett stenkast från SoFo och det är dit jag tagit mig denna fredagkväll i januari.

”Conman Coming” med Monica Heldal, kvällens norska förband, hälsar mig välkommen när jag passande nog läppjar på en kall Brooklyn Lager. Hon spelar även countrydoftande ”Scarlet” och låten hon skrivit till Nick Drake ”Boy From The North”. Nytt album dyker upp i april. Passa på att upptäcka det gamla till dess.

Ridån glider isär och där står Israel Nash som ett väsen från en saga av Bröderna Grimm. Den samlade gitarrstyrkan på scenen förmedlar en molande, malande smärta. En bit in i kvällen spelar Nash ”Willow”, som han skrivit till sin dotter. Den handlar om att lämna hem och familj. Vi bjuds ”LA Lately”, som handlar om magin i änglarnas stad och upplevelsen från bandets första spelning där de var huvudattraktionen.

IMG_1546

Senare prisar han Stockholm som först av alla att upptäcka och supporta honom själv och bandet, till och med före alla i hans hemland. Det är verkligen ingen slump med liknelserna med Neil Young inser jag när kvällen kommit en lång bit på väg. Jag inser att det måste vara den här musiken besättningen på den vita båten, som långsamt tar sig upp för floden, i Neil Young-låten ”Powder Finger” lyssnar på.

Sista låten innan extranumren är den fantastiskt, magiskt underbara låten ”Rexanimarum”, som handlar om James Brown. Från ”Barn Doors And Concrete Floors” bjuds vi på godingen ”Baltimore”. I slutet av de första extranumren bjuds vi på en berättelse om hur man gör planer för när det ska regna. Det blir helt enkelt ”Rain Plans”. Israel Nash är vänlig nog att sammanfatta kvällen åt mig också, så att jag inte behöver tycka något. Den enkla sammanfattningen är:

– This is a good night.

Det känns inte så mycket som en best of-platta eller en enkel samlingsskiva, utan mer som ett sätt att låta de som missat allt få en ny chans. Kanske byggs den känslan på av att skivan inte innehåller det klassiska samlingsplattematerialet, utan blandar singlar, b-spår och nya låtar. Huller om buller i en enda härlig röra. En enda härlig resa genom Sverige.

IMG_1626

Det är på det sättet som Dagens Skiva beskriver ”En introduktion till Tomas Andersson Wij” när den släpptes i slutet av februari 2007. Det är också på det viset jag tänkte återkomma ett antal gånger i år kring olika artister med jämna eller ytterst ojämna mellanrum. Introduktion betyder, enligt Svenska Akademins Ordlista, införande, inledning och förspel. Det står dig själv fritt att välja vilket som passar in bäst för just dig. Kanske beroende på din sinnesstämning just då eller beroende på vilken artist som introduceras.

Det du inte kan välja däremot är låtarna det gör jag. De kommer dessutom att vara 16 stycken till antalet, av den enkla anledningen att så många är låtarna på introduktionen på Tomas Andersson Wij. Ansvarsfördelningen är tydlig, jag väljer, du lyssnar. Förhoppningsvis upptäcker du något nytt som gör att du vill lyssna ännu mer.

Vad kan vara med passande än att inleda de här introduktionerna med Melissa Horn. Med två veckors fördröjning, som följd av en förkylning, såg jag både Tomas och Melissa i början av september på Scalateatern. Det var ett samtal mellan två av Sveriges allvarligaste artister, enligt Tomas. De spelade också egna och varandras låtar och resultatet kommer också att sändas på SVT inom kort. Om det mot förmodan finns någon som inte hittat till Melissas musik kommer här en ny chans med hjälp av denna lista.

Melissa Horn introducerar själv den första låten på det här sättet, när hon berättar om den för Tore S Börjesson i Dagens Nyheter i oktober 2013.

”Det är en av de låtar som blir jättejobbiga att spela upp för både nära och utomstående. Den tar upp ett tema som man helst inte snackar högt om, och just därför blir den obekväm. Men i den känslan ligger också vinsten, tar man en risk när man skriver får man också en större vinst. Det är ofta de låtarna som blir bäst. När jag skriver kan jag säga hur det verkligen ligger till, ta av mig masken och blotta mig. Jag är oerhört noga med orden. Jag har ett smalt språk, men jag sliter verkligen för att hitta ett uttryck med det språk jag har. Hitta en storhet i det lilla.”

Nu är det dags att lyssna på ”Natten På Hotellet”. Jag tycker att hennes beskrivning av denna låt stämmer in på många andra av hennes låtar. Där finns också hennes storhet att kunna beskriva det där obekväma på ett fängslande sätt. Därefter följer fjorton andra av hennes alster med underbart vemod. Underbart nog finns en livekonsert från Cirkus på Spotify, så en del kommer självklart därifrån. Låtarna framförs med en enorm inlevelse och ärlighet, vilket också bekräftas i mellansnacket.

Vi avslutar listan med ”Jag Gör Aldrig Om Det Här”, som är en lång berättelse om Melissas förhållanden. Jag tar henne inte på orden från Scalateatern att ingen kommer att ha den med på sina spellistor och lägger självklart med den låten i den här spellistan. Jag hoppas att hon sneglar på den här spellistan när hon skriver sina setlistor inför de tio kvällarna på Södra Teatern i februari. Extra stor uppmärksamhet hoppas jag på inför den andra officiella kvällen.

Sons of Anarchy är en tv-serie som handlar om familjen Teller-Morrow, medlemmar i motorcykelklubben Sons of Anarchy. Klubben refereras ofta till som Samcro, eller Sam Crow, vilket är en förkortning av Sons of Anarchy Motorcycle Club, Redwood Original. Rivaliserande och allierade gäng som Mayans, One-Niners, Nords, True IRA och League of American Nationalists medverkar också i serien.

IMG_1490

Alla sju säsongerna finns just nu tillgängliga på Netflix. I tre av de nittiotvå avsnitten finns det möjlighet att höra musik av John Moreland. 30-åringen från Tulsa, Oklahoma skriver texter och musik som han framför så att hjärtat blöder och tårarna är nära till hands för mig när jag lyssnar på honom. Det nya året är blott sju dagar gammalt när Moreland inleder kvällen på Berns.

När du har förmågan att skriva raderna

”Well, I’m the kind of love it hurts to look at
Maybe we should take it as a sign
Well, I’m strung out on leavin
Exalting all my demons
And you don’t care for me enough to cry”

då heter du John Moreland. Då har också fått en gudabenådad röst (säger jag som inte ens tror på Gud). Det är till och med så att jag undrar hur Jason Isbell vågat ta med sig någon som sjunger så fantastiskt på den här turnén. Hur ska han kunna leva upp till detta? Det är inte många gånger jag går på konsert som jag är lika förväntansfull på förbandet som på huvudattraktionen. Ikväll är ett sådant tillfälle och det visar sig att jag inte är ensam om att uppskatta John Moreland. Det är väldigt tätt i publiken redan när han startar och gensvaret från publiken är långt utöver det vanliga för den som värmer upp publiken. Moreland sjunger med en underbar inlevelse och mitt öga är inte torrt när han går av scenen.

IMG_1502

”Dröjer bara till spår två. Då börjar man jämra sig. Det är lite för bra, allting. När Jason Isbell sjunger ”You thought that God was an architect…” och på några rader avslöjar en livslögn måste jag leta efter något att hålla fast vid. Isbell växte upp i delstaten Alabama. När han var tonåring brukade hans mamma skjutsa honom till Muscle Shoals och andra små hålor. Jason var förtrollad av musiken som spelades in i regionens små men inflytelserika studior. Framför allt hängde han med studiomusikerna som spelat på några av soulhistoriens bästa inspelningar. Han blev deras maskot och började sjunga Percy Sledge och Otis Redding. Och kanske var det där, när Isbell trots sin ringa ålder försökte överrösta och övertyga en betydligt äldre publik på barer och klubbar, som hans kraftfulla röst mognade. Nu kan den riva byggnader och asfaltera motorvägar.”

Det är på det viset Aftonbladets recension av Jason Isbells ”Something More Than Free” inleddes. Förra årets näst bästa album, enligt mig själv, och med på många andras topplistor världen över. Ikväll är Jason Isbell huvudattraktionen på Berns scen. Mina förväntningar är högt uppskruvade. Är det möjligt att jag redan nu är på årets bästa konsert?

”We’re from Muscle Shoals, Alabama” hälsar Jason Isbell direkt han kommer upp på scenen. Sedan drar han och The 400 Unit igång ”24 Frames”. Även här är Gud närvarande i texten ” You thought God was an architect, now you know/He’s something like a pipe bomb ready to blow/And everything you built that’s all for show goes up in flames/In 24 frames” skaldar Isbell i inledningen av detta heliga tillfälle som kvällen utvecklar sig till.

Den mycket entusiastiska Berns-publiken bjuds på andra låtar som ”Palmetto Rose”, “Something More Than Free”, ”Decoration Day”, ”Different Days”, “Alabama Pines”, ”Elephant”, ”Outfit”, ”Stockholm”, ”Cover Me Up”, ”Relatively Easy”, ”Speed Trap Town”, “Never gonna change”, “Children Of Children”, “Super 8” och “Codeine” innan denna kvällsmässa kommer till ett slut. Jag önskar att kvällen aldrig ville ta slut.

IMG_1498

Jason Isbell sjunger så att alla som eventuellt fått en ståplats i Nybroviken, ett stenkast från Berns, genast väcks till liv och kommer in och dansar med oss andra. Vackrare sång än när han sjunger ”Cover Me Up” har jag aldrig hört. Jag blir frälst. Det här är min typ av kyrka.

Konsertåret har börjat starkt, mycket starkt. Ska någon slå det här får ni jobba hårt. Själv lallar jag lugnt hem i den snöiga Stocholmsnatten till tonerna i mitt huvud…

”So girl, leave your boots by the bed we ain’t leaving this room
Till someone needs medical help or the magnolias bloom
It’s cold in this house and I ain’t going out to chop wood
So cover me up and know you’re enough to use me for good
Cover me up and know you’re enough to use me for good”J

Vad har den brasilianske fotbollsspelaren Rivellino, den tjeckiske hockeyspelaren Bobby Holik, den amerikanske författaren J.D. Salinger och en av mina vänner som heter Peter gemensamt? Det är en fråga väl värd att fundera över ett tag. Kan det vara deras kärlek till fotbolls-VM 1982? Ingen aning, får jag säga. Det kan mycket väl vara så också. Det de absolut har gemensamt är att de är födda idag. Ja, alltså inte idag, idag såklart, utan den 1 januari.

IMG_0142

Det här är också den dag då vi börjar en ny volym av blandband. Det första för 2016, helt enkelt. Vi inleder året med lite gubbrock och låter Aaron Lee Tasjan ta oss in i det här året med ”The Dangerous Kind”. Det är förhoppningsvis inte ett ordagrant soundtrack till året som ligger framför oss. Då är det bättre att åka en sådär 50 år bakåt i tiden och låta Bob Dylan ta oss med på sin hundrafemtonde dröm. ”Unlove You” med Jennifer Nettles och ”Säg Mig Min Kära” med Juha Mulari kan på något vis låta som att de hör ihop.

Matt Camerons grupp Ten Commandos tar oss vidare i denna Hendrix-doftande dänga vid namn ”Four On The Floor”. Brittiska Lissie och skånske Slangbella tar oss vidare med ”Don’t You Give Up On Me” och ”Sommarhjärtan”. Därefter är dags för något som jag faktiskt är överens om med Aftonbladets Markus Larsson. Det är rätt obegripligt att vi inte tidigare fått höra Springsteens pärla ”Stray Bullet”. Mannen uppvuxen i Muscle Shoals, Jason Isbell, bjuder på den underbara ”Hudson Commodore” när vi fortsätter in i det nya. Kanske är vi på väg till ”Infinite Sun” och att Kula Shaker är våra vägvisare?

Vi fortsätter året med underbar americana och Gabriel Kelleys ”I Can’t Hold On To This Feeling”. ”How Does It Feel” är kanske rätt fråga från Lee Harvey Osmond efter detta eller så är det en förlängning på Dylans ”Like A Rolling Stone”? Sedan sjunger Anna Ternheim samma sång, som hon sjöng på Nobelfesten. Det är ”Show Me The Meaning Of Being Lonley”, en låt som Max Martin skrev till Backstreet Boys. När nu The Gaslight Anthem har paus är det skönt att få ett smakprov från Brian Fallons solofullängdare, som dyker upp den 11 mars. Är det samma kvalitet på hela det albumet, som på ”A Wonderful Life” kan det vara en kandidat till årets album.

En guldgruva under avslutningen på det gamla året är alla årsbästalistor, som haglar över en i sociala medier. Då upptäcker jag mycket intressant, som sprungit förbi utan att jag upptäckt guldkornen i den aldrig sinande floden av underbar musik. Ett pärlband av dessa upptäckter representeras här av Heather Maloney, Liz Longley, Fairground Saints, Luke Elliott och Bohannons. Norska Monica Heldal ska visst vara förband till Israel Nash på Debaser Medis i januari. Note to self; Kom i tid! ”Waitin’ Round To Die” var den låt Annika Norlin hade med sig till Jills Veranda. Här kommer den i original med Townes Van Zandt. Fredag före jul dök också Dan Auerbach-producerade Cage The Elephants nya album upp här med den underbara dängan ”Punchin’ Bag” avslutar de inledningen av årets blandband.