Arkiv för februari, 2016

I juli 2015 röstade senaten i delstaten i South Carolina, Usa, för att ta bort sydstatsflaggan vid parlamentsbyggnaden. Det var efter massmordet på nio kyrkobesökare i staden Charleston i juni som en massiv våg av protester mot sydstatsflaggan svepte över USA. Gärningsmannen Dylann Roof poserade med flaggan på en sajt där han presenterade sitt rasistiska manifest.

IMG_1626

En av sydstatsflaggans kritiker är president Barack Obama. I samband med ett tal till sörjande efter massakern beskrev han flaggan som en symbol för förtryck och rasmässigt underkuvande. När presidenten i juni mötte Marc Maron i hans podd, sa presidenten att få slut på rasism inte enbart handlar om att vara politiskt korrekt och att inte använda N-ordet i offentliga sammanhang. I lovtalet för offren till massakern sade presidenten:

– Every time something like this happens, somebody says we have to have a conversation about race. We don’t need more talk.

Jämförelsen haltar avseärt, men vi övergår därför till handling och fortsätter introduktionsresan. Den inleddes tidigare i år med Melissa Horn. Nu fortsätter resan med en artist som jag upptäckte sent förra året och jag ska villigt erkänna att hade jag gjort den här upptäckten lite tidigare hade skivan ”Small Town Dreams” funnits med på min topplista över förra årets bästa album. Den som introduceras idag är Will Hoge. Född 1972 och uppvuxen i Franklin, Tennessee strax söder om Nashville. Jag skulle beskriva Hoges musik som bredbent amerikansk bilåkarrock, typisk fredagsmatlagningsmusik och kanske just därför också typisk Metropol-rock n’ roll. Metropol var ett program som sändes i P3 på fredagskvällar under 80-talet för dig som inte var med på den tiden. Nog om det, nu koncentrerar vi oss på Will Hoges musik, som av många andra beskrivs som americana och country.

Vi startar vår resa tillsammans med Hoge i ”Still A Southern Man” där han gör upp med sydstatsflaggan och vad den symboliserar. Redan i den inledande versen kommer raden ”Now I know it’s just a hammer driving nails in the coffin of a long dead land”, som för sig själv berättar vad Hoge vill säga med låten. Vi fortsätter resan med de sköna midtempolåtarna ”Doesn’t Have To Be That Way”, ”The Illegal Line” och ”All I Want Is Us Tonight”. Sedan kommer sången om hans föräldrars skilsmässa ”Dirty Little War”. Will Hoge berättar själv att det var en låt som var ganska lätt att skriva eftersom att han känner starkt för den sången. Han tror att de låtar som kommer lätt också är rena och ärliga. Just denna låt, tycker han är relativt enkel musikaliskt och handlingen är rättfram och berättar historien rätt upp och ner. På det sättet blir den också ganska effektiv, avslutar han.

Jag har skrivit om Will Hoge tidigare och det är bara att upprepa att jag hör toner av Bruce Springsteen, kryddor av Tom Petty, harmonier av John Mellencamp och dofter av Counting Crows när jag lyssnar på Hoge. Dela gärna dina intryck av mister Hoge, som jag ser fram emot att få se på Bryggarsalen i mars.

Det är på dagen tre månader sedan terrorattacken i Paris. Minst 129 människor miste livet i sex samordnade terrorattacker i Paris. Terrorgruppen och virrhjärnorna i Islamiska staten bekräftade att de står bakom dåden. I en av attackerna dog 90 människor på konserthuset Bataclan när de var på en konsert med Eagles of Death Metal.

IMG_1593

Omaskerade män rusade in i konserthallen och skjöt rakt in i publiken när konserten pågått ungefär en timme. Knappt hundra människor får sätta livet till, bland annat Nick Alexander som ansvarade för att sälja bandets merchandise. Ett hundratal människor tas också som gisslan av ett antal terroristgalningar. Polisen genomför senare en stormning av konserthallen och dödar fyra terrorister.

Medlemmarna i Eagles of Death Metal klarade sig fysiskt oskadda från massakern men har vittnat om scener som de aldrig kommer att glömma. Redan några dagar efter terrorangreppet lovade bandet att återvända till Paris och att åter stå på Bataclans scen när den öppnar igen. En knapp månad senare återvände bandet till Paris för att hedra de döda och för att dela scen med U2. Eagles of Death Metal skickade också en hälsning via sin hemsida:

”We want to offer our heartfelt thanks and appreciation for everything our brothers in U2 did for us in the aftermath of the November 13 attacks. They reminded us that the bad guys never take a day off, and therefore we rock ’n rollers cannot either…and we never will. We are incredibly grateful to U2 for providing us the opportunity to return to Paris so quickly, and to share in the healing power of rock ‘n roll with so many of the beautiful people – nos amis – of this great city. Thank you to Bono, The Edge, Larry and Adam, thank you to their wonderful management, thank you to France, and thank you to everyone in the world who continues to prove that love, joy, and music will always overcome terror and evil. We look forward to fighting the good fight on many more fronts very soon, especially when we pick up our tour in 2016.

See you again in February, Paris.”

IMG_1597

Ikväll återvänder Eagles of Death Metal till Europa och Stockholm för att återuppta sin turné – The Nos Amis Tour – som avbröts på grund av de tragiska händelserna i Paris. Den franska huvudstaden får sitt återbesök på måndag.

Eagles of Death Metal bildades redan 1998 i Palm Desert i Kalifornien av vännerna Jesse Hughes och Queens of the Stone Age-frontmannen Josh Homme. Duon är nu inne på sitt fjärde album med sin karakteristiska partyrock, och har gästats av bland andra Dave Grohl, Mark Lanegan och Jack Black. Eagles of Death Metal albumdebuterade med ”Peace, Love, Death Metal” 2004 och släppte sedan uppföljaren “Death By Sexy” två år senare och ”Zipper Down” är bandets första släpp sedan 2008 års hyllade ”Heart On”. Det nya albumet spelades in av Jesse Hughes och Josh Homme i Burbank, Kalifornien där duon spelade alla instrument själv och Homme agerade producent.

IMG_1594

Homme är också aktuell tillsammans med Iggy Pop på hans nya album ”Post Pop Depression”, som släpps i mars. Stockholm får därför vänta till maj innan Josh Homme dyker upp i staden tillsammans med Iggy. Ikväll består Eagles of Death Metal av Jesse Hughes, Dave Catching, Brian O’Connor och Joey Castillo. Det är den kvartetten som står på Debaser Medis scen.

Det var en gång. Konserten gick mot sitt slut. Sista låten innan extranumren. Den sammanfattar kvällen. Känslan som förmedlades från scenen. Tillsammans med känslan i kvällens extatiska Stockholms-publik. ”I Want You So Hard (Boy’s Bad News)”. Det känns på något sätt högtidligt att få dela den glädje och energi bandet utstrålar från scenen. Du som sett de känslor Jesse Hughes gav uttryck för efter Paris kan också förstå hans lycka att stå på scen igen. Han ÄLSKAR kvällens publik, som kommit för att se och höra bandet.

Jesse Hughes kommer ut själv till extranumren och inleder dessa med tre låtar ensam på elgitarr och sång. Sist i denna trio kommer The Rolling Stones-covern ”Brown Sugar” i skön version. Vi har tidigare under kvällen också hört ”Stuck In The Middle With You”, som borde få alla er Tarantino och Killing-gänget-fans att studsa i sofforna.

”I Only Want You” inleder kvällens spelning. Det är samma låt, som startade den ödesmättade kvällen i Paris och alla kvällar innan dess på turnén. Det visar bara att vi inte får ge vika för terrorgalningarna. Tillsammans är vi starkare. ”Cherry Cola”, ”Silverlake (K.S.O.F.M.)”, ”Wannabe In LA”, “Whorehoppin’ (Shit, Goddamn)” och “I Gotta Feelin (Just Nineteen)” är alla exempel på den raka kompromisslösa, intensiva och fartfyllda rock ’n roll bandet spelar.

IMG_1595

I kvällens näst sista låt blir vi alla troende. Ateister, muslimer, kristna, hinduer och alla andra vi som kallar oss människor. Vi samlas i en gemensam bön. Duran Durans ”Save A Prayer” ekar inne på Debaser Medis. Det går inte sluta på annat sätt än med amen när pastor Hughes inleder bönen.

”You saw me standing by the wall corner of a main street
And the lights are flashing on your window sill
All alone ain’t much fun so you’re looking for the thrill
And you know just what it takes and where to go.

Don’t save a prayer for me now. Save it til the morning after
No don’t say a prayer for me now. Save it til the morning after”

Med det bjuder jag er god natt! Eller för att citera en favoritkaraktär…

– Goodnight mrs Solverson, and all the ships at sea.

Södra Teatern är Stockholms äldsta öppna teaterhus, beläget i hjärtat av Södermalm invid Mosebacke torg och med en hisnande utsikt över staden. Teatermiljön till trots ligger tonvikten på musik. Den vackra byggnaden stod klar 1859 och kallades dagen efter invigningen av Aftonbladet för en av världens vackraste teatrar.

P1050365

Teaterns hjärta – Stora scen – är en vacker, intim salong från 1859 dekorerad i klassiskt grönt och guld. Parketten har 14 bänkrader med röda sammetsstolar. Totalt finns 414 numrerade platser på parkett, första och andra balkong. Den här kvällen ockuperar jag och min fru plats 85 och 86 på parkettens sjätte rad. Igår var det officiell turnépremiär och nu är vi på plats för den andra av tio kvällar på Södra Teatern med Melissa Horn. Turnén fortsätter sedan med fyrtiotalet spelningar innan finalen i Kalmar dagen före Valborgsmässoafton.

Inför Melissas turné 2011 skrev Jan Gradvall en artikel i Dagens Nyheter om hennes musik och pratade också med henne och personer hon jobbat med.

”Första gången Melissa Horn spelade för en stor publik var när hon innan sin skivdebut var förartist på Peter LeMarcs turné. En uppspelt och otålig konsertpublik blev knäpptyst när den då helt okända Melissa Horn satt stilla en pall och spelade sorgsna sånger ingen hade hört.

– Jag valde henne som förartist för att det är ovanligt med en så ung kvinna som skriver sina egna sånger på svenska. Och som dessutom vågar visa ett allvar och inte är rädd att kantra, säger Peter LeMarc. Hon visar på en förtrolighet.

Melissa Horns närhet allvar var förmodligen också en bidragande orsak till att hon som enda svenska artist blev tillfrågad att spela en låt på minneskonserten i Oslo efter Utøya.

P1050355

– Det var fruktansvärt jobbigt att göra det framträdandet, säger Melissa Horn. Men det blev fint och det kändes rätt. Det var så värdigt gjort, så många bra artister. Jag spelade nästan enbart i Norge i somras både före och efter det som hände.”

Jan Gradvall fångar och beskriver också Melissas storhet i när han skriver om fullpoängaren ”Jag Går Nu” i DI Weekend.

”20 miljoners-strecket. Det är en bra indikator för att skilja stora svenska artister från de riktigt stora.

De flesta artister i dag är mer än glada för att nå upp till ett par miljoner spelningar per låt. Tittar man i Spotify-statistiken på vilka svenska artister som inte bara har en låt utan flera låtar med över 20 miljoner spelningar, så blir det inte många kvar.

Det är Håkan Hellström, Veronica Maggio, några få till, och det är Melissa Horn.

Trots att hon håller så låg medial profil har Melissa Horn blivit en av Sveriges största artister. Endast 28 år gammal har hon nu hunnit släppa fem album – fem lågmälda, privata album – med texter många lärt sig utantill.

Den turné som Melissa Horn ger sig ut på i februari är en av de längsta som en svensk artist har gjort. På hemmaplan i Stockholm spelar hon tio (!) kvällar på Södra Teatern.

Nya albumet kan vara hennes främsta. Nio sånger om uppbrott. Texterna är knausgårdskt privata och utlämnande, men samtidigt återhållsamma, där orden aldrig är i överflöd, utan väl utvalda för att aldrig stå i vägen för stommen i allt, melodierna, vilka låter dubbelt så gamla som henne själv. Den svenska vistraditionen finns där hela tiden i botten.

Producenten och basisten Jerker Odelholm låter fokus vara på Melissa Horns röst, inspelad tätt intill mikrofonen, samt Jesper Nordenströms magnifikt vackra piano och orgel.”

Själv har jag haft den stora förmånen att se Melissa på scen åtminstone fyra gånger sedan 2011. Erfarenheterna därifrån, hennes text och musik och artiklar som Gradvalls bidrar till att mina förväntningar på kvällen är att få en resa genom det stora vemodet. Melankolin i Melissa Horns texter är lika närvarande som hipsters på Söder.

Moa Lignell åker med på turnén och inleder kvällen med att spela fyra av sin viskande, vackert bräckliga låtar. Hon kommer sedan tillbaka och spelar munspel tillsammans med Melissa på låten de skrev tillsammans till Melissas senaste platta.

P1050347

Melissas första ord för kvällen när hon kommer in direkt efter förbandet, så sjunger hon raden ”Jag har gjort det igen”. Det är inledningslåten på kvällens konsert och även namnet på den första låten på hennes senaste album. Det strular lite vid första gitarrbytet och Melissa passar på att hälsa oss välkomna lite tidigare än hon tänkt sig, under tiden som gitarrteknikern fixar strulet. Hon kommer sedan tillbaka till detta när hon verkligen hälsar oss välkomna och tycker att vi i publiken är modiga som kommer redan andra kvällen på turnén. Då är det fortfarande en del finjusteringar, som ska till. Samtidigt säger hon också att det är också då det kan bli som allra roligast.

Texterna handlar är mörka, närapå nattsvarta emellanåt och Melissa berättar om att hon ibland faller in i svartsjukan. Något hon inte känner sig stolt över, sedan sjunger hon den underbart magiska ”Lät Du Henne Komma Närmre”. I sitt roliga, lättsamt och säkert framförda mellansnack pratar hon många gånger om sin nervositet att stå på scenen igen efter ett och ett halvt års uppehåll. Hon spelar också passande nog ”Hur Ska Det Gå” igen.

Hon beskriver ”En Helt Vanlig Dag” som den roligaste låten hon skrivit, där hon går upp vid klockan två, äter frukost en timme senare och efter trött igen får gå och lägga sig för att vila. I låtens slut sjunger hon att det är skönt att dagen snart är slut. Det närmar sig även lite slutet av kvällens konsert då och jag känner mig inte alls lika glad över att vår tid tillsammans snart är till ända.

P1050362

Innan kvällen är slut hinner hon sjunga den innerligt utlämnande, mörka, underbara och sorgsamt vackra ”Jag Gör Aldrig Om Det Här”. I den sjunger hon om flera av sina relationer och hur hon tycker sig ha misslyckats med varenda en och hur relationerna ligger här i en hög och stirrar. Melissa hinner också ta tillbaka en tradition. ”Falla Fritt” är den sång hon länge avslutade sina konserter med och nu börjar hon om med den traditionen.

”Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt”

Det är med de här raderna kvällen slutar. Alldeles för tidigt i mina ögon och öron. Hon kunde ha fått fortsätta länge, länge till.

Månadens blandband presenteras av inspiration från diverse årslistor för 2015, lite nyheter för 2016, hyllningar till de som lämnat oss, samtal inför årets första konsert och en injektion av bra musik.

IMG_0142

Blandbandet inleds av en skön del av Bruce Springsteens garderobsrensning i form av ”Night Fire”. Den följs av Gabriel Kelley, som dök upp i Jills Veranda som en låtskrivarkompis till Jill, men som i programmet mötte Annika Norlin. Här dyker titellåten från hans egen skiva upp i form av ”Lighter Shades of Blue”. Bohannons och The Deslondes som följer upptäckte jag på andras årslistor för 2015. Därefter kommer Will Hoge och sjunger ”Doesn’t Have To Be That Way”. Honom upptäckte jag tacksamt genom de som bokat bland annat John Moreland i Stockholm i januari. Hoges skiva var också femma på Rolling Stones lista över country-album från förra året.

Lycka för mig själv var när jag så att Mick Jaggers soloplatta ”Wandering Spirit” nu finns på Spotify. Här kommer ”Don’t Tear Me Up” från denna fantabulösa platta. Sydstatsrockarna Lucero bjuder på sitt sköna alster ”Can’t You Hear Them Howl”. Soulgubben Charles Bradley tolkar Black Sabbath-låten ”Changes”. Det är också titelspåret från Bradleys kommande album, som släpps i april. En till cover följer när Hollis Brown gör ”Sweet Jane”, som ursprungligen gjorts av The Velvet Underground.

Sommaren 2011 hade jag den stora lyckan att se Foo Fighters på Stockholms Stadion. En underbar sommarkväll och en underbar konsert. Samma sommar spelade de också i London på iTunes Festival. Den konserten strömmades också ut över världen och Lemmy Kilmister dök upp som gästartist och spelade ”Shake Your Blood” tillsammans med Foo Fighters. Det är en låt som finns på Probots självbetitlade skiva. Det var ett projekt där Dave Grohl gästas av sina heavy metal-idoler, bland annat Lemmy. Nyheter från Jonathan Johansson och Andrew Stockdales grupp Wolfmother för oss vidare i månadens kassett med ”The Real Thing” och ”Gypsy Caravan”. Jag hoppas att albumet som kommer i februari lever upp till den här låten.

Inför årets första konsert diskuterades bland annat grungen och det inspirerade mig att lyssna på det briljanta Temple Of The Dog-albumet från 1991 igen. Videon till ”Hunger Strike” där Eddie Vedder och Chris Cornell sjunger duett ledde fram till min upptäckt av detta gäng. Det är en hyllningsplatta till Mother Love Bone-sångaren Andrew Wood och tillika rumskamrat till Cornell, som gick bort alldeles för ung. På plattan spelar också Soundgarden- och Pearl Jam-medlemmarna Matt Cameron, Stone Gossard, Jeff Ament och Mike McCready. En annan som gick bort för tidigt var Jeff Buckley, som spelar ”Just Like A Woman”. En låt som Bob Dylan skrev och som kommer att dyka upp i mars på en rensning av Buckleys arkiv. Äntligen finns också John Morelands ”High On Tulsa Heat” på Spotify. Här kommer ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” som också var en av de låtar som inledde det här konsertåret.

The Moment är en podd som har Brian Koppelman, som värd. Han skriver också film och tv-serier, bland annat är han aktuell med Billionaires, som hade premiär den 18 januari på HBO. I podden möter han oftast skådespelare eller andra i den branschen. Ibland möter han också artister. Nyligen var Justin Townes Earle (ja, det är Steves son) på besök för en pratstund, som är väl värd att förlora dig i under en dryg timme. På månadens kassett sjunger Justin ”Christchurch Woman”, som är Koppelmans favoritlåt.

De senaste årens favoritproducent Dave Cobb fortsätter att producera. Här i form av John Paul White och ”Simple Song” från kommande projektet Southern Family. Ett helt gäng av mina favoritartister kommer att spela in ett konceptalbum under ledning av Cobb. Det ska bli specialskrivna låtar om händelser som påverkat den enskilde artisten mycket eller nyinspelning av en låt som betytt mycket under artistens liv. Den gamla amerikanska folklåten ”I Am A Man Of Constant Sorrow” följer sedan i Blitzen Trappers version. Den har bland annat Bob Dylan och George Clooney spelat in.

The Temperance Movement förärar Stockholm med ett besök i februari och månadens blandband med ”White Bear”. Ryan Adams tycker att Sam Outlaw är en fantastisk sångsnickrare på Twitter. Jag håller med och lyssnar på skivan ”Angeleno” som släpptes förra året i Usa och i januari i Europa, men i februari lyssnar vi på ”Ghost Town”.

Extranummer
Ni får vara extra försiktiga med den här månadens blandband eftersom att jag satte det i sträckbänken. Det här C90-bandet innehåller en extra kassettbandsida med musik, vilket kan behövas under årets tråkigaste månad. Det bjuds americana i form av Jamie Lin Wilson Shelly Colvin och Brandy Clark. Ikonen Iggy Pop kommer med en berättelse om depressionen efter popen i mars och bjuder här på smakprovet ”Gardenia”. Albumet är inspelat med bland annat Josh Homme från Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal. Den gode byråkraten spelar självklart ”Taxman” med The Beatles många gånger. Ray LaMontagne och Ben Harper and The Innocent Criminals bidrar också med nyheter från sina kommande alster.

Även norskan Monica Heldal bjuder på en aptitretare i form av ”Jimmy Got Home”, som finns med på nya albumet som dyker upp i april. Will Hoge sjunger ”Through Missing You” och i ”Nobody Wins” hör vi Brian Fallon. Från tidigare nämnda Southern Family kommer också nytt med den undersköna soulrösten Anderson East, som sjunger ”Learning”.

Jag passar också på att hedra Glenn Frey och David Bowie, som lämnat oss under januari. Frey i Eagles-versionen av ”Take It Easy”, som han skrev med Jackson Browne. Bowie med den ”The Man Who Sold The World” som Kurt Cobain och Nirvana hjälpte mig upptäcka när de spelade oi på MTV Unplugged.