Arkiv för mars, 2016

Nobelpriset har delats ut i Konserthuset sedan 1926 varje år den 10 december, förutom under andra världskriget då världsläget gjorde att man ställde in prisutdelningen under två år. Kungliga Filharmonikerna spelar under utdelningen från en specialbyggd scen på körläktaren, nedanför orgeln. Podiet är täckt av den karakteristiska, blå Nobelmattan med plats för akademiledamöterna, nobelpristagarna och kungafamiljen.

IMG_1709

Ett 50-tal av nobelpristagarna har någon koppling till Cornell University. Det är ett elituniversitet beläget i Ithaca i delstaten New York i USA. Cornell är även medlem i Ivy League, vilket är beteckningen på åtta privata universitet i nordöstra USA som tillhör de äldsta i USA. Cornell grundades 1865 av Ezra Cornell och Andrew Dickson White och syftade till att undervisa och ge bidrag inom alla kunskapsområden — från klassisk till vetenskap och från det teoretiska till det tillämpade. Dessa ideal, okonventionella för tiden, återfinns i Cornells motto, ett populärt citat av Ezra Cornell från 1865:

”I would found an institution where any person can find instruction in any study.”

Det visar sig att inte bara vilken person som helst kan studera på Cornell. Självaste Stålmannen har studerat vid universitet. Ja, det är åtminstone Christopher Reeve, som spelade Stålmannen, som pluggat i nordöstra Usa. Ikväll får jag träffa en helt annan Christopher. På samma scen där Nobelpriset delas ut står ikväll Christopher Boyle Cornell. Eller Chris Cornell om vi ska prata rockdialekt. Sångaren från Soundgarden, Audioslave och Temple of The Dog åker världen runt och spelar låtar från hela sin karriär. Han gör det alldeles ensam och avskalat. Fast riktigt ensam är han inte ikväll. Han har en samling gitarrer med sig och en bland annat cellospelande Brian med sig.

Det är inte första turnén, som Chris Cornell gör på detta sätt. Redan i början av 10-talet var Cornell ute på vägarna och gjorde den här typen av spelningar, vilket också finns dokumenterat på skivan ”Songbook”. Där spelas covers från den egna karriären och även cover på Led Zeppelins ”Thank You”, vilken inte hörs ikväll.

IMG_1717

Inför ett Stockholms Konserthus som sålde slut snabbare än en grisblink gör Chris Cornell entré med ”Before We Disappear”. Den kommer från hans senaste soloalster ”Higher Truth”. Kvällen slutar med titelspåret därifrån ungefär två och en halv timme senare. Då har vi också fått höra ”Can’t Change Me”, ”As Hope & Promise Fade”, ”Nearly Forgot My Broken Heart”, ”Let Your Eyes Wander”, “Worried Moon”, “Scream”, “Josephine” och ”Higher Truth” från solokarriären. Dessutom bjuder Cornell på “When I’m Down” där han ackompanjeras av Natasha Shneider på piano som framförs från vinyl. Chris Cornell berättar att det måste vara Natasha Shneiders piano på den låten. Hon gick bort i cancer för några år sedan, alldeles för tidigt. Det är bra, men kvällens stora behållning ligger i alla de andra låtarna han spelar.

Cornell berättar också att det var här i Stockholm han gjorde den första spelningen av denna typ. Det var på Obaren och finns som en trevlig bootleg. Den spelades även in mer professionellt och Cornell överraskades själv av att höra sig själv sjunga Michael Jacksons ”Bille Jean” på radion när han kom hem till Usa. Den spelar han också ikväll till min stora glädje.

IMG_1715

Kvällens låtar från Soundgarden-delen av karriären består av ”Blow Up the Outside World”, ”Rusty Cage”, ”Black Hole Sun” och ”Fell on Black Days”. Den sistnämnda låten får ett av kvällens allra högsta jubel efter att den är slut. Audioslave-delen av Chris Cornells karriär bidrar med ”Doesn’t Remind Me”, ”Wide Awake” och “I Am The Highway”. Alla låtarna i efterlängtade och underbara versioner. Från Temple of The Dog, som gjordes som en hyllning till Mother Love Bones sångare Andrew Wood, kommer “Say Hello 2 Heaven”, “Wooden Jesus” och den fantastiska, fantastiska ”Hunger Strike”. Den kan härmed strykas från min bucket list på låtar jag vill höra live.

Chris Cornell har också vänligheten att bjuda oss på några ytterligare coverlåtar. Det blir dubbelt upp av Dylan iform av ”The Times They Are A-Changin’” och “I Threw It All Away”. Den för tiden, kanske för alla tider, lämpliga ”Imagine” av John Lennon sjungs också innan kvällen har slutat.

IMG_1723

Två andra av kvällens höjdpunkter är också coverlåtar. Den första berättar Chris Cornell om att han gillar covers och att han gärna ville utöka sin repertoar. Han tycker att U2 skriver bra låtar, ballader med mening och innehåll. Han ville gärna lära sig deras ”One”, varpå han googlar texten. Han får upp texten till ”One” och börjar öva, men tycker att den är något mörk och märker att låtskrivarna heter sådant som Hetfield och Ulrich. Det är helt enkelt Metallicas ”One” han hittat texten till. Därför bjuder han här på musiken i form av U2 och texten i form av Metallica. Det blir skön magi. Än mer magiskt blir det när vi får höra Chris Cornells undersköna och unika stämma sjunga Prince. Cornell sjunger ”Nothing Compares 2 U”, så att jag räknar med att tårar behöver skuras bort från golvet efter konserten.

”Och varför har vissa klarat sig men inte andra? Varför sviker vissa? Jo, de har själva blivit svikna. Missbruk gör att du klarar av att svika. Man kanske inte har förstått vad en familj är om man har missbrukande föräldrar. När man skaffar familj och inser att det finns barn som ska lita på en och man saknar den självkänslan så drar man. Det har jag tänkt mycket på. Skivan fick mig att tänka till och jag inser ju att jag inte är en felfri människa. Jag kan se varifrån min rastlöshet och ångest kommer ifrån.”

IMG_1681

Det här berättade Joel Alme för Dagens Nyheter. I åtta år har göteborgaren Joel Alme bott i en stadsdel i sydöstra Stockholm och varit en av de drygt 6 000 personer som utgör Björkhagen. Där är de flesta gatorna döpta efter syd- och västsvenska orter. Kanske är det därför Joel Alme hittat hem? Hans senaste år har varit framgångsrikt. Alme släppte sitt fjärde album, det självutlämnande ”Flyktligan”. Det kom i mars förra året och har hyllats unisont av kritikerkåren. Det bästa svenska albumet på tio år, tyckte en tidning. Min egen bedömning var att det var 2015 års fjärde bästa album överhuvudtaget och det bästa svenska.

I singeln ”Våran Sort”, som släpptes i höstas skaldar Alme om sin tidigare vardag.

”Att köpa tillbaks dagar som gått,
det har ingen någonsin fått,
men om jag fick en chans så skulle jag betala.
För jag har sett hur det går,
för våran sort,
i vår familj vinner spriten stort.”

I låten ”Aldrig Bra På Livet” finns en referens till hans egens och pappans relation i textraderna

”Har nog aldrig riktigt fattat hur det är att vara pappa,
hade aldrig någon själv som kunde visa vägen fram.”

IMG_1688

I det tvåhundrasextonde avsnittet av Värvet berättar Joel Alme för Kristoffer Triumf om sin nuvarande vardag. Han har väl inrutade rutiner för sin vardag och hur han ser på sin egen roll som pappa. Han lämnar sin dotter på dagis, tar en promenad till Hellasgården, kommer hem och äter likadan frukost som föregående dag, löptränar, äter likadan lunch som föregående dag, spenderar eftermiddagen med att skriva musik. Han berättar att skrivandet ger honom ett lugn och han jämför sin vardag med tjuren Ferdinand, som sitter under sin korkek och doftar på blommorna.

– Om min familj funkar, funkar jag också. Bara jag får hålla på med min musik och köpa mitt lösgodis också, sammanfattar Joel Alme beskrivningen av vardagen med.

Alme berättar också om sin förmåga och vilja att få vara ensam. När han var ung ljög han för kompisarna om att han hade andra saker att göra för att slippa leka och istället få vara ensam.

– Jag har svart bälte i att vara ensam, utan att någonsin känna mig ensam, säger Alme.

IMG_1682

Kvällen inleds av Hessam, som spelar några låtar iklädd förbandets kostym. Sedan är det dags för Joel och band att äntra scenen på Debaser Medis och här är Joel Alme långt ifrån ensam. Han möts av en energisk och entusiastisk publik. I alla låtar som har något tempo dansar Debaserpubliken, så att golvet gungar. Kvällens andra låt ”Slå Hjärta Slå” tillägnas till Joels morbror Thomas, som inte längre finns med oss.

Det handlar om morfar som söp bort sin familj i ”Röda Bolaget”. Alme sjunger stillsamt i den vackra ”Dig Äger Ingen”. Han säger också att alla ni som har barn kommer att förstå meningen i den här låten när han introducerar den. Vi bjuds på delar av Almes engelska repertoar också under kvällens gång, bland annat ”If She Ever Knew” och ”No Class”.

Både när turen kommit till ”Våran Sort” och ”Backa Tiden” går publiken, och för den delen bandet, helt bananer. Det är ett fantastiskt samspel i lokalen där tystnaden ska råda om några år när Debaser Medis byggts om till bibliotek. I den tystnaden kommer i alla fall jag att hela tiden höra de här två sångerna eka underbart. Huvudsetet tar sedan en allt för tidig ände med ”Snart Skiner Poseidon”. Det är en sång till oss alla och inte en fotbollslåt säger Joel Alme från scenen när hela publiken sjungit allsång.

IMG_1693

Kvällens mest oväntade händelse är när ett trumsolo inleder extranumren. Det är också upptakten till ”Innan Staden Vaknar”. Inledningen på Flyktligan i form av ”Håller Mig På Kanten” på kanten tar vid och trots att den är först där är den näst sist ikväll. Kvällen avslutas med den bitterljuva ”Aldrig Bra På Livet”. Joel Alme skickar publiken ut i baren med orden:

”Här sitter stammisar och tjatar
här sitter alkisar och skakar
Vanlig kväll på Gyllene Prag med vår ryss special
man blir nog aldrig klar med livet men nu sitter ju båda här.”

Vi letar efter något mänskligt, som berör oss, som hjälper oss att förstå denna komplicerade värld, som gör att vi känner inte så ensamma. Men musikbranschen har gett upp detta paradigm, det är alldeles för svårt, för om du tar den icke-pop väg du har att leverera på A-nivå, kan du inte fejka det om du vill överleva. Men för dem av oss som lever för musiken, som väntar på att bli tröstad och att känna livet är värt att leva, det är de spår som vi letar efter, de som inte kan kategoriseras som osar av sanningen och allt vi kallar livet.

IMG_1626

Det här är en del av Bob Lefsetz beskrivning av ”Speed Trap Town”, som inleder introduktionen till Jason Isbell. Lefsetz fortsätter i sin beskrivning av låten:

“And truly, the words are secondary. It’s more about the sound. The spareness. That loping acoustic guitar providing the rhythm, that electric guitar wailing in pain, “Speed Trap Town” sounds like the prairie, sounds like somewhere barren, which we know everything about even if we’ve never left the city, because we’ve all experienced emotional barrenness. And that’s when we turn to music. I don’t know what happens to the music industry, hell, I don’t know what happens to our country, with income inequality and global warming, but I do know I’m looking for a needle in a haystack. And in this case I’ve found one.”

Jason Isbell föddes i Alabama 1979 och bor numera i Nashville. På vägen ingick han i Drive-By Truckers mellan 2001 och 2007. Bland mycket annat har han därefter varit på turné med Ryan Adams, något jag glädjande nog hade chansen att fånga i Stockholm i maj 2012. Förra året släppte Jason Isbell släppt sitt femte studioalbum som soloartist. ”Something More Than Free” har fått mycket lovord, om än inte lika många som genombrottet två år tidigare med ”Southeastern”.

Inför sin spelning på Bryggarsalen i Stockholm beskrev Isbell sina texter för hymn.se. Texterna tar sig ofta uttryck i små historieberättelser:

– Nej, de är inte mörka, menar han. De är tunga. De är allvarsamma i många fall. Men de är låttexter som ofta handlar om förändring. De handlar om att vända blad. Och ibland handlar de om dygder.

Sonic Magazine skrev i sin recension av ”Southeastern” om texterna:

”Överhuvudtaget befolkas skivan av karaktärer som försöker, så gott det går, att rädda det som räddas kan. Något av storheten med Jason Isbell som historieberättare är hans humanism och blick för andra, att han inte som så många andra inom det här gebitet är uppslukad av »jag«. Den röda tråden handlar alls icke heller om förloraromantik, snarare en påminnelse om att alla som kastats omkull innerst inne vill resa sig.”

I skrivande stund saknas albumet ”Here We Rest” på Spotify, så ni missar någon favorit som borde varit med, men ni får en underbara liveversion av ”Alabama Pines”. Ni bjuds också på en cover av ”Born In The Usa” av Springsteen. Den framförs tillsammans med Isbells fru Amanda Shires på violin. Det bjuds också på en del av låtskrivandet Isbell gjorde till Drive-By Truckers, men framför allt hans egna låtar och fantastiska texter. En av de starkaste texterna han skrivit kan du lyssna på i ”Elephant”. Americansongwriter.com skrev så här om den låten när den kom:

“By contrast, “Elephant” is a grounded, heartbreaking tale of a couple dealing with cancer, all elegance cast aside for an honest depiction of the disease’s ruthless attack and the futility of trying to carry on a normal life in its shadow.”

”I torsdags stod jag och dunkade ­huvudet i ett stålräcke. Det låter kanske dumt. Men när countryartisten Jason ­Isbell avlossade ”Cover me up” var det svårt att, som det brukar heta, bete sig som folk. Alla artister har älskade nyckelspår som betyder lite mer än de andra låtarna. De skickligaste virtuoserna brukar dessutom kunna spela dem i ­exakt rätt ögonblick för maximal effekt.

I 97 procent av fallen handlar det om en snabb och adrenalinsaltad stänkare som helst plockas fram i extranumren. Den före detta gitarristen i Drive-By Truckers är ett av undantagen. ­”Cover me up” var en mycket långsam ballad när den släpptes på albumet ”Southeastern”, 2013. Och på Berns spelar han den ännu långsammare.

När han slår de första ackorden kippar hela lokalen efter andan. Till och med sorlet i baren tystnar. Redan i första refrängen verkar det som om han försöker överrösta alla soulartister som han en gång såg och lyssnade på hemma i Muscle ­Shoals, Alabama. Det är underligt att inte mikrofonen blåser omkull av den ­vokala turbinmotorn. Och jordbävningen har bara börjat.”

Franklin är en stad i Tennessee, USA. Staden ligger drygt 3 mil söder om Nashville. Franklin är också en av de viktigaste städerna i Nashville storstadsområde. Sedan 1980 har dess befolkning mer än femdubblats och utifrån rankas som den sjunde största staden i Tennessee med dess beräknade befolkning på ungefär 69 000 människor.

IMG_1639

”Took a whole lot of miles to know what I know now”, sjunger Will Hoge i “Growing Up Around Here” från öppningsspåret på hans tionde studioalbum, “Small Town Dreams”. Det har blivit en hel del mil, faktiskta mil på vägen, körandes buss själv från plats till plats. Allt sedan nittiotalet har det varit mil till och från skrivarrum i Nashville, där han tillbringade otaliga timmar för att skriva låtar – några till honom, en del till andra. Mil utforskande delar utanför Franklin, Tennessee, där han växte upp. Mil för att jaga andarna hos hans musikaliska hjältar. Vägar möts, vägar delades, vägar ledde till hem. Detta är albumet som följer dem alla, vrider och vänder i Hoges amerikanska resa – en resa som är placerar honom som en av våra angelägnaste, mest ärliga och moderna berättare. Han berättar både hans berättelse och vår. Det här är hans egen beskrivning av det senaste albumet och han fortsätter.

”Det är en återspegling av där jag är för närvarande i mitt liv”, säger Hoge om ”Small Town Dreams”, men också där jag växte upp, och i slutändan, dit jag tror att jag är på väg.” Från gatorna i staden där han växte upp, till trottoarerna i städerna hundra gånger större, vi alla har drömmar; och det är dessa berättelser om att växa upp, se tillbaka och förbiflygande drömmar, berättade som bara Hoge kan. Nostalgi i hans händer är verkligen magiskt.

En extremt produktiv låtskrivare med tio album under bältet och otaliga låtar skrivna för andra (inklusive en Grammy nominering för Eli Young Bands nummer ett hit, ”Even If Breaks Your Heart” skriven tillsammans med Eric Paslay) såg Hoge denna nästa fas av sin resa som en möjlighet att utforska ännu djupare in i både sina country och rock’n’roll-rötter. Han har aldrig passat särskilt väl in i en enda genre. Han har alltid bara gjort musik som betyder något för honom – det är lugnt att säga att han känns mer närhet till countryn än någonsin, i synnerhet som en berättare.

Will Hoge har gjort sig ett namn på andra sidan Atlanten med sin själfulla blandning av americana och heartland rock tillsammans med ett till synes aldrig avstannande turnerande. Det som är en nyhet i turnerandet är att han nu för första gången besöker Sverige och Stockholm.

Kvällen startar med en berättelse om hur det var att växa upp i Hoges grannskap. Han sjunger med inlevelse i ”Growing Up Around Here”. Inlevelsen är ständigt närvarande genom hela kvällen. Berättandet fortsätter i ”Sometimes Home Is Where The Heart Breaks”, ”Just Can’t Say Goodbye”, ”Second Hand Heart” och ”Too Late, Too Soon”. Vi i den för kvällen fåhövdade publiken bjuds på magiskt ögonblick efter ögonblick.

IMG_1641

Han sjunger om sin uppgörelse med sydstatsflaggan i ”Still A Southern Man”. Han berättar också historien om sina föräldrars skilsmässa i ”Dirty Little War”. I mellansnacket berättar han om när han sjöng låten framför publik för första gången i Atlanta, Georgia. Då började alla gråta, inklusive hans mamma, som också fanns i där den kvällen. Då visste han att det var en bra låt.

Ett tema i många låtar är drömmar. Det tar sig uttryck som att bli känd för gitarrspelande eller som kriminell i ”Guitar Or A Gun”. Eller i inte lika tydlig form i ”Middle Of America”. De stora tankarna om att rycka upp sina rötter och flytta från den lilla orten och göra något annat, som får ge vika för kärleken till sin kvinna och kärleken till deras son i ”Little Bitty Dreams”.

Rösten har ett sorgset vemod i varje ton, som berör mitt hjärta. Tonen i rösten väcker också känslan i magen att något är på väg att gå fel. Båda de här företeelserna är i det här fallet tecken på det motsatta. Will Hoge berättar små historier som får tiden att stanna upp och önska att kvällen aldrig ska ta slut.

Vad passar då bättre än att drömma vidare.

IMG_1637

”I spent my small-town Saturdays watching a big ‘ol movie screen
Hoping someday I’d be up there living all my dreams
And I could be a hollywood hero, make the girls all smile and weep
Think that someday they might have a boy like me

And I’d remember playing baseball, standing on the pitcher’s mound
Thinking someday a fastball might get me out of this town
Maybe I could wear the pinstripes, be a Yankee true and proud
But all that seems a million dreams away right now

Cause I met you and then I knew my big dreams were done
And I’d settle down in the same small town and swear you were the one
Some might call it giving up, but it don’t feel that way to me
I think it’s just the two of us and our little bitty dreams

I remember I first met you, oh, how you loved to dance
Said you’d be a ballerina if you just had the chance
Maybe go to some big city, where nobody knows your name
Bathe in all the bright lights, and find your fortune and fame

But I met you and then I knew that your big dreams were done
We’d settle down in the same small town and you’d swear I was the one
Some might call it giving up, but it don’t feel that way to me
I think it’s just the two of us and our little bitty dreams

I remember you first told me a baby boy was on the way
And everything I thought I wanted, it just washed away

Cause I met you and then I knew my big dreams were done
I’d settle down in the same small town and try to raise a son
Some might call it giving up, but it don’t feel that way to me
I think it’s just the three of us and our little bitty dreams
Thank God it’s just the three of us and our little bitty dreams”

De två svenska lastfartygen S/S Mars och S/S Mars av Helsingborg sänktes båda under andra världskriget. Det skedde också dagarna efter varandra i december 1939. Det förstnämnda fartyget gick på en mina under en resa från Helsingborg till River Thames, sju besättningsmän omkom och femton räddades. Det andra fartyget sänktes dagen efter av en tysk ubåt.

IMG_0142

Mars-månads blandband inleds av Sam Outlaw, som skönsjunger om ”Angeleno”. Gretchen Peters tar vid och sjunger ”Independence Day”, och det är inte en coverlåt. Sedan följer lite upptäcker från några årsbästalistor i form av Steve Moakler och Ben Caplan. Viktor Olsson och Brian Fallon bjuder sedan på lite nyheter från i år.

Rayland Baxter sjunger en nedskalad version av en förra årets bästa låtar, ”Mr. Rodriguez”. Adele har sedan släpp en till låt för strömmning, lyssna till ”When We Were Young” och njut av hennes röst och en bra låt. Blandningen av nytt och urval från diverse årslistor avseende 2015 avlöser sedan varandra. Vi får Andrew Bird, The Cactus Blossoms, Mount Moriah, The White Buffalo, Weeping Willows.

Från Martin Scorseses och Mick Jaggers nya tv-serie Vinyl, som du hittar på HBO, finner du ledmotivet “Sugar Daddy”. Det framförs av Sturgill Simpson. Därefter kommer nyheter från Hayes Carll, Ben Harper & The Innocent Criminals och Mavis Staples. När Nathaniel Rateliff & The Innocent Criminals uppträdde på The Tonight Show med Jimmy Fallon, så tweetade Fallon:

– ”If you believe in soul … if you believe in rock n roll … enjoy the band on our show tonight.”

Vill du själv ha en chans att tro på soul eller rock ‘n roll, finns en chans att se dem på svensk mark i slutet av oktober. Frågan är när vi får chansen att höra Lera Lynn här i Sverige, här får du i alla fall lyssna på ”Shape Shifter”, som är hennes senaste alster. I maj intar australiensarna i Wolfmother scenen på Gröna Lund och här hör du ”Pretty Peggy” från något, som kan komma att vara ett av årets album. I mars lyssnar vi också på Marlon Williams, Jeremy Pinnell och Bob Mould.