Arkiv för maj, 2016

I juli 1966 rapporterades det om att Bob Dylan nästan omkommit i en motorcykelolycka. Under tiden han hämtade sig från sina skador, så passade han också på att spela in över 100 sånger i källaren på ett hus i West Saugerties, New York. Många covers, mycket annat och många nyskrivna Dylan-låtar. Först 1975 släpptes 16 låtar officiellt från de här inspelningarna, ”The Basement Tapes”.

IMG_1626

Närmare 47 år efter dessa inspelningar hittades Dylan-texter, som aldrig fått någon musik. I mars 2014 samlades Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Jim James, Marcus Mumford och Taylor Goldsmith under ledning av producenten T-Bone Burnett för att sätta musik till texterna och spela in detta. SVT sände på nyårsdagen dokumentären ”Lost Songs: The Basement Tapes Continued”, som handlar om inspelningen. Resultatet av inspelningen blev 20 sånger på Deluxe-utgåvan av The New Basement Tapes ”Lost On The River”.

Taylor Goldsmith är till vardags låtskrivare, sångare och gitarrist i bandet Dawes från Los Angeles. I gruppen, som släppt fyra album, ingår också Taylors bror Griffin på trummor och Wylie Gelber på bas. Tillsammans med John J. McCauley från Deer Tick och Matt Vasquez från Delta Spirit har Taylor gett ut en skiva under namnet Middle Brother.

Känner du dig sugen på att lyssna på vad Taylor Goldsmith har att säga om sin musik, sitt låtskrivande, prata en del om The New Basement Tapes, tycker jag att du ska lyssna på förra årets allra bästa poddintervju. I The Moment med Brian Koppelman dök Taylor upp i samband med att The Dawes släppte ”All Your Favorite Bands”.

Det här var en lång och krokig väg fram till den här introduktionen som handlar om Dawes. Bandet som spelar musik doft av 70-talets The Eagles och Jackson Browne. Introduktionen bjuder bland annat på ”Million Dollar Bill” i den version som spelades in med Middle Brother, men som också finns på Dawes andra album ”Nothing Is Wrong”. Inleder gör vi med ”Liberty Street” från The New Basement Tapes.

Dagen är kommen. Idag har det hänt. Förra årets bästa album är tillgängligt på Spotify.

Honeyhoney

Bandet bildades redan 2006 och består av Suzanne Santo och Benjamin Jaffe. De träffades på en maskerad och fick ett skivkontrakt ett år senare, enligt Wikipedia. Det tredje albumet, som släpptes i elektronisk form och antagligen också som grammofonskiva, heter kort och gott ”3”. Det är också min favoritproducent för närvarande Dave Cobb, som stått för produktionen av skivan.

Om du inte är alltför upptagen med att titta på Thin Lizzy-dokumentär i kväll rekommenderar jag dig att lyssna på Honey Honey’s trea.

Nu är också förra årets oslagbara lista med de 21 bästa album från 2015 komplett. Jag påminner om den också om du har mer obegränsat med tid.

Den 18 mars släpptes Iggy Pops sjuttonde album ”Post Pop Depression”. Bandet på albumet och på turnén består av inga mindre än Queens of The Stone Age’s frontman Josh Homme (som skrivit albumet med Iggy Pop) och Josh’s bandkompisar Dean Fertita och Troy Van Leeuwen, Arctic Monkeys trummis Matt Helders och gitarristen och bassisten Matt Sweeney.

IMG_1800

Jag och recensenten på brittiska The Telegraph är överens om att det nya albumet är en fullpoängare. Där sammanfattas lyssningsupplevelsen så här:

”There’s not an ounce of fat on these nine, energised tracks. Everything is sharpened by the awareness of mortality and there is alchemy’s in Pop’s ability to infuse such resignation with real electricity. There’s Doorsian psychedelia and tolling bells on Vulture, piano soul on Chocolate and chanting on Paraguay; the sleazy sex of “cheapo motels” and “hourglass ass” on Gardenia and Bowie’s ghost prowls through the “glittering champagne on ice/Berlin and Christ” of German Days. Pop may have lost his lust for life, but he hasn’t shed the burning desire to make an outstanding rock’n’roll.”

IMG_1792

Inför släppet av albumet annonserades också en turné i januari. Mina förväntningar på att se det här gänget skruvades upp några grader efter att den depressiva popen gjort ett stopp i Austin, Texas och en recension av det framträdandet dök upp i mitt flöde. New York Times skriver bland annat:

“The concert directly connected “Post Pop Depression” to the two albums Iggy Pop made with his most crucial past collaborator, David Bowie, and released in 1977: “The Idiot” and “Lust for Life.” All but one song in the set came from “Post Pop Depression” and the 1977 albums — prime material from his huge repertory. A new song, “German Days,” reminisces about his time in Berlin living and working with Mr. Bowie, but neither words nor music are nostalgic. Instead, the song shows Mr. Homme’s fingerprints: corkscrew riffs and neatly jolting shifts of meter and tempo.

Old and new, the songs grew even more forceful onstage. The musicians, dressed in tuxedos like a Motown-era backup band, never tried to upstage Iggy Pop — not that they could have. They dug into the details of the original 1977 arrangements, like the guitar filigrees within “Lust for Life” and the twin-guitar coda of “China Girl.” And they gave the new songs more heft and swagger while revealing why every note mattered.

But it was Iggy Pop’s show all the way. He sang with full-throated conviction, utterly hard-nosed within the songs but grinning and thankful between them. He struck poses with every muscle clenched, he jittered across the stage, he repeatedly kicked around his microphone stand and a stool he barely used. “We’re playing a long time,” he said, “because it’s a long life.” After the set ended and the band had exited the stage, Iggy Pop remained, twitching with energy, before he left with some final fist-pumping and a big wave goodbye. The songs, from “Tonight” to “American Valhalla,” had faced up to death with muscle and sinew; the life force had won. It was an Iggy Pop concert, after all.”

IMG_1792

Den här majkvällen har gör turnén ett stopp på Djurgården och på underbara Cirkus. När trummorna och riffet i ”Lust For Life” drar igång kvällen är det fullständig kapitulation från min sida. Går det att inleda en konsert på ett rockigare sätt? Tveksamt. Fortsättningen är inte sämre med ”Sister Midnight”, ”American Valhalla”, ”Sixteen”, ”In The Lobby” och ”Some Weird Sin”.

Sedan är det dags för kvällens första extrem publikkontakt av Iggy-graden. Han stage divar ut i publiken så snabbt att ingen knappt hinner med. Då är det dags för ”Funtime”. Den följs sedan av ”Tonight”, ”Sunday” och min personliga favorit från nya plattan ”German Days”.

En passage långt från löpande bandet inleds med ”Mass Production”. Den följs sedan av en lugnare stund med ”Nightclubbing” och sköna nyheten ”Gardenia”.

IMG_1782

När sedan Mr Pop frågar om han får spela ”The Passenger” går Cirkus-publiken helt bananer på ett sätt som skulle fått alla Minioner lyckliga. Den följs av en underskön ”China Girl”. Efter det blir det obligatorisk klappaus och sedan kryper Iggy med band än en gång under vår hud med ”Break Into Your Heart”. Extranumren fortsätter sedan med ”Fall in Love With Me”, ”Repo Man”, ”Baby”, ”Chocolate Drops” och ”Paraguay”.

Avslutningen är också en summering av kvällen. ”Success” är både avslutningsnumret ikväll och en summering av konserten i mina ögon. Intensitet, energi och allra mest glädje är vad den 69-årige frontmannen och bandet ger oss samtidigt som de ger oss sin kärlek till musiken. Jag tackar och bugar och den ljumma Stockholmskvällen tar emot mig när jag vandrar från den kungliga ön. Jag känner ett sug att starta om kvällen från början igen. Turligt nog går det att göra det i den här digitala tidsåldern, även om det är en annan kväll.

Några få ljumma majnätter och varma dagar är nog, och liksom genom ett trollslag står häggens svällande och doftande blomsterskrud färdig, frigjord från vinterknopparnas fängsel, ett mästerverk av naturens slösaktiga alstringskraft, ty ingen skönare brudslöja kan den unga Flora ikläda sig vid vårsolens möte.

IMG_0142

I den gamla uppslagsboken Ugglan beskrevs häggens blomning och tiden fram till syrenens blomning, på detta lyriska sätt. Lyriken på den här månadens blandband inleds från andra sidan graven med nyutgivet material från den redan bortgångne Jeff Healey. Därefter bjuds nyheter från Michael Kiwanuka, norska Monica Heldal, supergruppen Amason, samarbetet mellan Steve Earle och Shawn Colvin.

Nyhetsparaden med nyskriven prosa fortsätter med Shelly Colvin, Håkan Hellström, Andra Day och Joe Bonamassa. Jag tackar också allra ödmjukast Peter LeMarc för tipset om den debuterande Willam Adam som skönsjunger ”Återvändsgränd 23”. Sturgill Simpson bjuder på ett album riktat till sin son, här sjunger denna underbara röst ”All Around You”.

Vi fortsätter med fortsatt nyhetsrapportering från Gone Is Gone, The Record Company, Lars Winnerbäck, Caroline Af Ugglas, nyinspelat Tuk Tuk Rally, Rival Sons och Seattle-baserade Band of Horses. Därefter minns jag med glädje förra månadens 50-årsfest och samtidigt detta årets mest överraskande uppträdande med ”Fulla För Kärlekens Skull”. Tack igen Mats!

På samma sätt som beskrivningen av månadens blandband inleds med en litterär beskrivning av tiden mellan hägg och syren slutar månadens musikaliska resa. Uttrycket sägs första gången ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”. Här lyssnar vi på Ulf Lundells underbara visa med samma namn som uttrycket.