Arkiv för juni, 2016

Jag har männskor runt omkring mig hela tiden
men jag känner mig ensam
Fyller mina dagar allt jag kan man det blir ändå tomt
Ja, det vet jag väl
Vänder mig djupt mot mörkret i natten och undrar ”Är du där?”
Märklig är tiden vi lever och jag saknar dig här

IMG_1987

Innan vi kommer till honom som skaldat dessa rader bjuder Anna Ternheim på en timmes härlig skönsång. Jag missade vårturnén med henne och Viktor Olsson, som förband några hundra meter härifrån. Nu är det istället Anna som agerar uppvärmning. Hon gör det med bravur och ger oss som sökt sig till ett utsålt Solliden en stark musikupplevelse att starta kvällen med.

IMG_1975

Det startar klockan halv åtta med ”Caroline” och Anna hälsar Stockholms-publiken välkommen till en underbar kväll. Hon sjunger om flickan som cyklar hem i ”Black Sunday Afternoon”. Den vackra, bitterljuva ”Don’t Leave” kommer lite senare. Anna berättar om när hon precis som nu öppnade för Lasse Winnerbäck. Det var i början av hennes karriär för 12-13 år sen under en lång konserthusturné. Från hennes debutplatta kommer en kärlekslåt med lyckligt slut, en sång som är vacker, vacker, vacker.

Lite senare är det dags för Linköpingssonen att äntra scenen och det är faktiskt inte tandläkarväder, även om det mulnat på sig under kvällen. Det är som Göteborgs-Posten skriver i recensionen av det senaste albumet ”Granit och Morän”.

”Visst, låtarna på Winnerbäcks nya skiva släpar sig väl inte bara runt i Sverige men Sverige finns ändå i varje rad, varje ton. Det spelar liksom ingen roll att han betraktar landet från 10 000 meters höjd eller att han avslutar skivan med att tända en thailändsk Khom loy-lykta. Den svävar ändå över nyårsnattens Stockholm.

Winnerbäck sjunger om oss filosofiskt missnöjda och ekonomiskt bortskämda medelklassmän med onödigt stora bilar som vi kör in i en medelålder där Kent gör avskedsturné och Lundell redan ställt undan gitarren. Det är granit och morän och nedlagda Konsum-butiker och det är skolgårdar och pizzerior och förstås fortfarande nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Vi är de sista som kommer att ha egna minnen från var vi befann oss när Palme mördades och den gamla sortens folkhem monterades ner, inte konstigt att det färgar våra sånger.”

Backdropen är passande blågrå med ett par suddiga lägenhetshus i betong och kraftledningsstolpar bakom kvällens huvudattraktion. När klockan klämtar nio kommer bandet och Lars Winnerbäck in på Sollidens scen och inleder kvällens allsång. Vi inleder kvällen på sidan 37 med ”Lågsäsong”. Första låten från nya albumet fortsätter rakt in i den andra, ”Kommer Och Går”. Där efter drar vi vidare i ”Vem Som Helst Blues”.

IMG_1990

Lasse tar en paus tittar ut på publiken och super in applåderna innan det är dags för ”Järnvägsspår”.

– Tack så mycket. Fint att se er. Skansen. Stockholm. Turnépremiär.

Lasse hälsar oss välkomna och vi ska ”Åt Samma Håll”. Sedan blir det allvar och mellansnack om tiden vi lever i och att vi inte har råd att vara småsinta mot alla människor i nöd, vilket leder rakt in i ”Sysselmannen”. ”Möt Mig På Stationen”, ”Stockholms Kyss”, ”För Dig”, ”Hosianna”, ”En Tätort På En Slätt”, ”Elegi” och ”Elden” på bred, bred winnerbäckska leder oss vidare in i eufori.

Då kommer den. Den allra bästa låten på nya skivan. Den fantastiska ”Khom Loy”. ”Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö” följer och övergår i ”Kom Ihåg Mig”. Sedan flyger vi över landet, sjunger om miljonprogram i ”Granit Och Morän”.

I första extranumret kommer Anna Ternheim ut och sjunger duett i ”Om Du Lämnar Mig Nu”. Lasse fyller på med ”Ett Sällsynt Exemplar” och den slutar i fyrverkeri och stroboskop. Därefter får vi ett känslofyllt tal om tonåren, skolgången, musikskolan i Linköping och Paul Stanley som räddare i denna nöd. Sedan sjunger vi om gråvita skyar och tandläkarväder, ett stort steg för människan och ett ännu större steg för betongen och såklart nyponbuskar, nyponbuskar hela vägen nyponbuskar ända tills vi är framme i ”Söndermarken”. Lasse kommer tillbaka en gång till och sjunger en vacker ”Ingen Soldat”.

– Stockholm. Skansen. Tack så mycket, avslutar Lasse med.

IMG_1993

Vi började där den allra bästa ”Khom Loy” slutar och vi slutar där ”Khom Loy” börjar. Platsen jag befinner mig på är också passande nog samma plats som om ganska prick fem månader är skådeplatsen för den som vill höra den svenska översättningen av Alfred Tennysons dikt ”Ring Out Wild Bells”. På svenska heter den ”Nyårsklockan” och innehåller versraden ”Ring klocka ring”.

”Nyårsklockan slår i gamla Aker
och den där rislyktan har äntligen hittat rätt
den seglar ut i mörktet högt över taken
och det ser värdigt och fint ut på nåt sätt
Nu när du står här intill mig vill jag inte va nån annan, jag känner mig rätt färdig med det gamla
Och jag vet att jag måste kasta av oss om väg är för lätt”

Vi började där den allra bästa ”Khom Loy” slutar och vi slutar där ”Khom Loy” börjar. Platsen jag befinner mig på är också passande nog samma plats som om ganska prick fem månader är skådeplatsen för den som vill höra den svenska översättningen av Alfred Tennysons dikt ”Ring Out Wild Bells”. På svenska heter den ”Nyårsklockan” och innehåller versraden ”Ring klocka ring”.

”Nyårsklockan slår i gamla Aker
och den där rislyktan har äntligen hittat rätt
den seglar ut i mörktet högt över taken
och det ser värdigt och fint ut på nåt sätt
Nu när du står här intill mig vill jag inte va nån annan, jag känner mig rätt färdig med det gamla
Och jag vet att jag måste kasta av oss om väg är för lätt”

När det är dags att lata dig i hängmattan eller för all del hålla på med dina byggprojekt (gäller inte mig) eller ska grilla eller hänger på stranden eller är ute och springer eller är på houseklubb då behövs lite skön julmusik.

 

P1040553

 

Här kommer listan med musiken från gårdagens krönika. Den räcker ungefär ett dygn. Sedan är det repeat som gäller. Tyvärr har Lukas Nelson and The Promise Of The Real inte tagit steget in i nutiden, så att de finns på Spotify, så dem saknar vi.

Julmusik första halvåret 2016

Publicerat: 25 juni, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det var på den tiden när man svarade med sitt nummer i telefon. Jag var 12 år och jag svarade ett noll fem noll ett hemma. En siffra i taget. På andra sidan Atlanten satt en 31-åring och skrev sånger för att lista ut var han passade in. Sångerna skulle innehålla dans, skratt, sex, skämt, bra kamratskap, kärlek, tro, ensamma nätter och såklart tårar. Målet var att sångerna skulle vara omfattande som livet självt eller som en show med The E Street Band.

NYC Danny Clinch 2
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

Det var på detta sätt, som vår låtskrivare hoppades hitta vägen till insidan och hitta svaret på frågor om vad som knyter människor samman, människors jobb, deras vänner och familjer. Han ville föreställa sig detta i sitt skrivande med hoppet om att det var ett första steg mot att få detta på plats i sitt eget liv också. Det tog mig några år att upptäcka albumet, som släpptes i oktober 1980. Jag fick hjälp på traven av fredagsradion i P3. Det var någon gång när ”Sherry Darling” spelades i Metropol, som jag upptäckte Bruce Springsteen och dubbelalbumet ”The River”. Det kan mycket väl vara det album jag lyssnat flest gånger på genom åren och som fortfarande griper tag i mig vid varje lyssning.

Innehållet på ”The River” blev varierat med såväl mörka ballader, livsskildringar och riktiga partyrocklåtar. Det blev också Springsteens första etta på Billboards albumlista. Han turnerade med albumet redan då. Men med start i Pittsburgh i början av det här året gav sig Bruce ut på ”The River Tour” tillsammans med The E Street Band. Det skulle först bara bli en eller två spelningar, men har utvecklats till en världsturné. Ikväll har showen nått fram till Göteborg och Ullevi. Alla trettiosju kvällarna i Nordamerika inleddes med ”Meet Me In The City”, utom näst sista kvällen i Brooklyn när Prince hyllades med ”Purple Rain”. Därefter spelar Springsteen hela ”The River” från början till slut. Efter dessa två timmar fortsätter sedan showen i ytterligare en och en halv timme när bandet blandar och ger från sångskatten som grävts fram genom åren runt omkring Asbury Park. När turnén flyttade över till Europa i maj och spelningarna på utomhusarenor spelas inte längre The River-albumet från start till slut längre, utan bara ett urval av låtarna därifrån.

Förra hösten kom boxen ”The Ties That Bind: The River Collection”. Det är en omfattande tillbakablick till The River-eran – 52 låtar på fyra CD-skivor med en mängd outgivna skatter samt fyra timmar tidigare outgivet filmat material samlade i 3 DVD:er. I den dokumentär som följer med, och som också visades på SVT i påskas, kommer det fram att Springsteen skrev ungefär hundra låtar till det som till slut blev ett dubbelalbum med tjugo låtar. Springsteen berättar i dokumentären att uppfann karaktärer i sitt låtskrivande. Sedan sjöng han med karaktärernas röster för att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i karaktärernas skor.

NYC Danny Clinch
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

”The River” är ett album som innehåller många små och stora berättelser på sina två grammofonskivor med två sidor vardera. Det är också en av de viktigaste anledningarna till att jag fastnade för Springsteen. Jag ville höra berättelserna om och om igen. Jag inser att jag inte är ensam som fastnat i dessa historier. Jan Gradvall skriver i en krönika om River-boxen att:

”När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv. Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.

Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.

Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans. Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger. Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.

Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.”

Under våren har jag följt med på Springsteens resa över hela Nordamerika. Chefen har den goda smaken att ge oss besatta möjligheten att höra alla konserter. De ges ut på live.brucespringsteen.net. I år har det skett med ungefär en månads fördröjning för varje konsertkväll. Konsertkvällarna har varit fantastiskt sällskap i lurarna på väg till och från jobbet, vid middagsfixen och vid många andra tillfällen. Det som griper tag i mig mest är de mörkare låtarna med ett lägre tempo. Independence Day, I Wanna Marry You, Point Blank, Fade Away, Stolen Car, Drive All Night, Wreck On The Highway och såklart The River. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. På plussidan med de inspelade konserterna ligger också att, med risk att göra en Ove, slippa ärthjärnor som inte kan hålla truten under de lugnare partierna på en konsert.

När det amerikanska magasinet Rolling Stone gjorde sin lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, så kvalade ”The River” in på 253:e plats. Där beskrevs de tjugo låtarna så här:

”Springsteen said it took him five albums to begin writing about real relationships, ”people tryin’ to find some sort of consolation in each other.” The River balances those stories with E Street romps through bar-band R&B, rockabilly and epic rock.”

Barca Xavier Mercadé
Camp Nou, Barcelona den 15 maj 2016, Foto: Xavier Mercadé

Jag kan säga att jag inte håller med om placeringen av denna låtskatt bland de 500 bästa albumen. Hos mig hade det blivit medaljplats. Turligt nog är det fritt med de åsikter du vill. Hellre mångfald än enfald. När vårens strapatser och entourage nådde västkusten i mars, så var en av musikbranschens vassaste och mest underhållande analytiker på plats i Los Angeles Memorial Sports Arena. Bob Lefsetz skriver bland annat följande om denna torsdagkväll under årets tredje månad:

”And the highlights Thursday night were the slow songs. Most notably “Independence Day,” but also “I Wanna Marry You,” never mind the title track, “The River.” You sat there transfixed…how did I get from here to there, I avoided so many potholes, but a few I fell in, a few I never recovered from.

But the band kept playing on. That’s what musicians do, play. Stardom is a byproduct, at best.

This was a tunnel to the past, exuding a certain amount of love, but there was no pretext that Bruce Springsteen still mattered, was still hip, was still ruling the charts. By playing “The River” complete and a bunch of hits not only did Bruce give the audience what it wanted to hear, he could be loose, he had nothing to prove.

Other than he was the best damn rock star on the face of the planet.

That was the scary part. After the two hours of “The River” the Boss did an hour of hits and…he started out at 11 and stayed there. I can’t say a negative thing about it, it was positively thrilling, it’s how he built his career, but I couldn’t help thinking what a screwed-up guy he was, that he needed to do this, he had us at hello, when he took the stage, never mind went into “The Ties That Bind.”

But at this point, deep into the show, the audience was no longer individuals but a great big mass, you see Bruce was in a trance, he was home, in his element, it was what he lived for, he was gonna give us that high and get one in return.

No one does this anymore.

Because no one’s done that many dates. And what we consider a star is far different from who Springsteen was and is. Springsteen is Sally Field, he can’t believe everybody really likes him.

But they do.”

Om du befinner dig på Ullevi i kväll har du en chans att få en underbar upplevelse. Själv väntar jag en knapp månad till på min chans att bli fysiskt knockad av den här showen.

 

IMG_2051

Halvårets bästa album I

  •  Bob Mould – Patch The Sky
    Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
  • The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
    Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
  • Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
    Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.
  • Caleb Caudle – Carolina Ghost
    Det låter enkelt när du hör Caleb Caudles senaste verk. Det enkla brukar också vara det svåraste att göra. Kvalitet tar tid, kräver sin del av blod, svett och envishet. När det delas med världen vet du redan efter att ha hört några av låtarna för första gången att det här kommer du att vilja lyssna på om och om igen.
  • Caroline af Ugglas – Nåväl
    Nåväl är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst är som skönaste poesi. Det här är en naturlig förlängning av hennes Janis Joplin-skiva från 2007.

 

Carla_Plura

Carla & Plura på legendarisk 50-årsfest

Halvårets mest överraskande middagsunderhållning: Carla & Plura, som dök upp på underbart 50-årskalas och spelade bland annat min favorit ”Fulla För Kärlekens Skull”.
Halvårets mest lyssnade album: The River, övervägande antal gånger live.
Nästa halvårs mest efterlängtade självbiografi: Den 27 september ger Bruce Springsteen sina memoarer. I ”Born To Run” berättar Bruce om uppväxten i New Jersey och ”poesin, faran och mörkret” som lade grunden för hans låtskrivande.

 

IMG_2060

Halvårets bästa album II

  • Charles Bradley – Changes
    Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
  • David Ramirez – Fables
    Det här är Ramirez tredje skiva. Han tar steg mot både personlig och musikalisk mognad. Han hade först svårt att få ihop inspelningarna och övergav projektet efter två år, tog ledigt och försökte hitta fokus igen. Han reste sedan till Seattle för att jobba med vännen Noah Gundersen som producent och resultatet är det personligaste album han gjort. Allt handlade helt plötsligt bara om instinkt och blev självbiografiskt snarare än uppdiktade berättelser. Det är ärliga, nästan skrämmande detaljrika berättelser som är omedelbart igenkännbara för dem som älskat och förlorat.
  • Hayes Carll – Lovers And Leavers
    När du lyssnat färdigt på den här skivan, tycker jag att du också ska passa på att lyssna på när Hayes Carll är gäst i Brian Koppelmans pod The Moment. Där får du bland annat höra om processen för hur ett album blir till, Carlls rädsla att inte göra det som förväntades av honom och en underbar version av ”Sake Of A Song”.
  • Iggy Pop – Post Pop Depression
    Utgångspunkten till albumet tar Mr Pop och Josh Homme i Iggy Pops två soloalbum från 1977. Då spelade han in ”The Idiot” och ”Lust For Life” i Berlin med David Bowie som producent. Det här är en naturlig fortsättning på dessa musikaliska alster ungefär 40 år senare. Lyssna exempelvis på ”German Days”.
  • Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
    Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.

 

johanwi-0-jpg

Minken

Halvårets karaktär: Minken spelas av Johan Widerberg, en tjallarvän till Tom Stilton (Kjell Bergqvist) från tiden då han var verksam som polis, i Springfloden (SVT).
Halvårets citat
: ”Jag är ganska ointresserad av gamla hårdrockare, som skriver låtar till barn.. It just doesn’t do it for me.” Andres Lokko om Max Martins låtskrivande i Värvet, avsnitt 218. I beg to differ, säger jag.
Halvårets Black Sabbath-låt: Changes, Charles Bradley

 

IMG_2058

Halvårets bästa album III

  • Kent – Då Som Nu För Alltid
    Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan, så avslutar Jan Gradvall sin fullpottsrecension av det som förväntas bli Kents sista album. Joakim Bergs texter är rakt på sak från inledande ”Andromeda” till avslutningen i ”Den Sista Sången”. Den 17 december möter jag dem på deras sista konsert. Till dess kommer det här albumet ha hunnit rulla många gånger.
  • Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
    ”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är exempel på högklassigt grått tandläkarväder på den nya plattan från Linköpings-sonen och nygifte Lars Winnerbäck. Det går också att sammanfatta på det sätt som recensionen i Göteborgs-Posten avslutas. ”Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen. Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.”
  • Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
    Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar.
  • Marlon Williams – Marlon Williams
    Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det har heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
  • Mavis Staples – Livin’ On A High Note
    ”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.
  • Mudcrutch – 2
    Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.

 

IMG_1488

Berns

Halvårets konsertsammanfattning: Superhög lägstanivå på vårterminens underbara musikupplevelser med Jason Isbell och John Moreland, Israel Nash, Melissa Horn, Eagles of Death Metal, Will Hoge, Joel Alme, Chris Cornell och Iggy Pop.
Halvårets så bra att jag gråter I: House of Cards i säsong 4 är presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, tillbaka i god, intrigerande form igen.
Halvårets så bra att jag gråter II: Bosch, säsong 2, inspireras av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis.
Halvårets så bra att jag gråter III: Better Call Saul. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.

 

IMG_2056

Halvårets bästa album IV

  • Rob Baird – Wrong Side Of The River
    Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv. Lyssna och njut.
  • Rival Sons – Hollow Bones
    Jag vill så gärna att det ska vara bra. De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det är inte lika direkt som föregångaren, men efter tre genomlyssningar på dagen för släppet går det inte konstatera annat än att det blir många fler lyssningar. Ljudbilden är lite tunnare, men samtidigt tydligare än tidigare och låtarna växer och växer. Utmärkt rock!
  • Sam Outlaw – Angeleno
    Han heter egentligen Sam Morgan, men hävdar att Outlaw var hans mammas flicknamn, så fejk är det inte. Nils Hansson i DN skriver att på albumet ”Angeleno” tog Outlaw ett rejält kliv uppåt, en ursnygg stilövning i klassisk country producerad av den legendariska rootsmannen Ry Cooder. Den sort som låter som mainstream, även om den kallas alternativ i dag, med blinkningar till tidlös snyftpop som Buddy Holly, Eagles och Chris Isaak. Jag bara håller med.
  • The Temperance Movement – White Bear
    Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Vill se det här gänget live snart. Det borde väl kunna ordnas med tanke på deras kärlek för Sverigebesök hittills.
  • Various Artists – Southern Family
    Det här är årets hippaste country-/americanaproducent Dave Cobbs projekt. Det är ett gäng underbara artister som Jason Isbell, Anderson East, Holly Williams och Miranda Lambert som framför låtar om södern i Usa. Lyssna gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown och ha också en näsduk i beredskap.
  • Wolfmother – Victorious
    Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock.

 

MudCake

Mums

Halvårets smakupplevelse: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake
Halvårets så bra att jag gråter IV: Happy Valley, säsong 1, Catherine Cawood (spelad av Sarah Lancashire) är en polissergeant i West Yorkshire. Cawood försöker fortfarande komma till fred efter hennes dotters självmord för åtta år sedan.
Halvårets så bra att jag gråter V: Dag. Serien som finns i tre säsonger och berättar historien om parterpeuten, som inte tror på tvåsamhet. Han rekommenderar paren som kommer till hans klinik att skilja sig.
Halvårets liveupplevelser jag velat vara med på: Sam Outlaw, David Ramirez, Wolfmother, Corb Lund och Jesse Malin är alla konserter som borde ha haft min närvaro.

 

IMG_2059

Halvårets sexa av musik som släppts innan året tog sin start

  • Bohannons – Black Cross, Black Shield
    Tänk dig att du har en mixer. Du lägger i lika doser Neil Youngs Crazy Horse-period, R.E.M., ett mått sydstatsrock, lite psykadelisk rock och lite Black Sabbath-riff. Mixar runt. Då närmar du dig hur det låter här. Det är fängslande för att säga det kort.
  • Gill Landry – Gill Landry
    En av medlemmerna i Old Crow Medicine Show gör här sitt tredje solosläpp. Landry tar här mystiken från delar av hemmastaten Louisiana och låter oss följa med på en skön resa. Det är lågmält, tidvis en bitter resa vi får följa med på, men det är aldrig tråkigt.
  • Heather Maloney – Making Me Break
    ”Amerikanska Heather Maloney fyller på i en redan mycket tätbefolkad genre; singer/songwriter. Hon gör det bra, med distinkt och skön röst som kan dramatisera de ofta känslosamma texterna, som lånar metaforer från vattendroppe till hav. Med en upparbetad känsla för finsnickrade melodier ger hon dem en inramning som fungerar bra.” Det är inledningen på recensionen i Upsala Nya Tidning och det räcker bra som beskrivning.
  • Jeff Crosby – Waking Days
    Om du tycker om Dawes, så borde du gilla Jeff Crosby. De är mycket nära besläktade, åtminstone rent musikaliskt. Det är ett bluesigt, americanasound som bärs fram av något som känns som en mycket erfaren röst. Detta trots Crosbys unga ålder och att det här är hans debutalbum.
  • Nathaniel Rateliff and The Night Sweats – Nathaniel Rateliff and The Night Sweats
    Rolling Stone skriver om att Rateliff genomgått en förvandling från trubadur till en funkig och soulig bandledare. I oktober dyker han upp på en av Söders scener. Det är svårt att inte få lite Stax-vibbar när du lyssnar till den här debutskivan. Skönt och svängigt helt enkelt.
  • Steve Moakler – Wide Open
    >>Lay your pretty head down on my shoulder/You don’t have to worry anymore/This old world is cold and getting colder/And I know how to lock and bolt the door<< När du vill pigga upp dig om regnet kommer någon dag, så lås in dig och lyssna på när Steve Moakler sjunger “The Riser”, flyg bara inte för nära solen sedan.

 

Har vi glömt något?
Det börjar bli dags att avrunda det här musikaliska halvårets resa. Det återstår nästan bara en sak. Det är att hälsa er alla en underbar sommar! Sedan är det såklart kvar att presentera halvårets bästa album.

SS ASGTE

Halvårets allra bästa album

Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth

“Hello my son/Welcome to earth/You may not be my last/But you’ll always be my first/Wish I’d done this ten years ago/But how could I know”. Det är med de raderna, som Sturgill Simpson inleder halvårets vassaste album alla kategorier. Orden och rösten griper tag i mig som lyssnar, så att det blir alldeles tårdrypande. Då har jag inte ens nämnt det underbara blåset från The Dap-Kings.

Det går att njuta av en nätversion av skivan och stilla abstinensen till dess att Sturgill dyker upp i Stockholm i början av juli. Sturgill och band besökte KCRW och spelade hela nya skivan en vecka innan den släpptes.

Bonus 1: Den 9 september släpps St. Paul & The Broken Bones andra album. Mina förväntningar är på nivån av fem Turning Torso. Tack på förhand också till den bokare som tar dem till Stockholm, så att vi får se dem live.
Bonus 2: Det är inte omöjligt att Eli Paperboy Reed med ”My Way Home” är årets motsvarighet till förra årets Anderson East eller förrförra årets St. Paul & The Broken Bones.
Bonus 3: Och som traditionen kräver. Sist men inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 39 låtar.

Headbanger’s Ball är ett program om heavy metal som sänds på MTV på söndagar. Det startades lördagen den 18 april 1987 men lades ner i januari 1995. Det återuppstod sedan 2003 och sänds en gång per vecka. Det var genom det här programmet, som jag upptäckte bland annat The Black Crowes och Pearl Jam.

IMG_1626

De drivande krafterna bakom The Black Crowes var bröderna Chris och Rich Robinson. Debutalbumet från 1990 ”Shake Your Money Maker” nådde fjärdeplatsen på den amerikanska Billboard-listan. Det var skivan som grundlade min kärlek till bandet och det var låten ”Jealous Again”, som var den MTV-utlösande faktorn. Skivan innehåller också en fantastisk version av Otis Reddings ”Hard To Handle”.

I januari 2015 blev det officiellt att bandet hade splittrats. Då hade de redan haft två uppehåll på vägen, men tagit upp det gemensamma spelandet. Den sista nya musiken från bandet kom 2009. Då gav de ut ”Before the Frost…Until the Freeze”. Bandets tre första album sålde alla långt mer än platina i Usa, det vill säga över 1 miljon sålda album.

Bandet var också tidiga med att ge ut sina live-konserter för nedladdning och det dyker fortfarande upp en del gamla shower via liveblackcrowes.com. Mer än 400 konserter finns tillgängliga via denna källan. På iTunes fanns tidigare en härlig rad av fem konserter från The Fillmore i San Fransicso i december 2012 tillgänglig.

Bandet spelar skitig rock av sydstatskaraktär. Tyvärr finns inte liveskivan de gjorde tillsammans med Jimmy Page “Live at the Greek” tillgänglig på Spotify. Där spelar de ett gäng Led Zeppelin-låtar i härliga versioner. Vi får alltså hålla till godo med lite annat på den här introduktionen. Det är inte så illa det och vi börjar självklart där jag upptäckte bandet.

Vi går in i månaden som fått sitt namn efter den romerska gudinnan Juno. Hon var den högsta gudinnan i romersk mytologi och förknippades med gifta kvinnor och barnafödande. Hon var gift med Jupiter, gudarnas konung.

IMG_0142

Inledningen på månadens sköts av då lämpligen av Romano. Daniel Romano, som sjunger ”(Gone Is) But A Quarry Of Stone”. Vi följer sedan Kent på deras väg mot slutet. Brad Armstrong sjunger om hur han fötts och sedan är Red Hot Chili Peppers tillbaka med ett starkt spår. En gammal julmusikfavorit har äntligen blivit tillgänglig för att vara med på ett blandband. Conor Oberst och The Mystic Valley bjuder på ”I Got The Reason”.

Vi kör nyheter från Deadstring Brothers och Mudcrutch innan en låt från förra årets bästa skiva kommer när Honey Honey bjuder på “Yours To Bear”. Sedan kommer den bästa låten om smärta med mannen i svart innan Sturgill Simpson välkomnar sin son till världen. Avantgardet, Lori McKenna, Imperial State Electric och Rob Baird på nyheter. Från Kanada bjuder Corb Lund på en ledsammare stad. Dagens tempo är kanske något som återspeglas i Tomas Andersson Wijs senaste låt ”Vi Får Dö En Annan Dag”. Sedan gör vi ett nedslag i den massiva hyllningen till Grateful Dead, som har orkestrerats av The National. Vi lyssnar på ”Sugaree” med Phosporescent och Jenny Lewis samt ”Cumberland Blues” med Charles Bradley och Menahan Street Band.

Vi avrundar med det här halvårets sista blandband med en akustisk återblick till förra året när Kent Norberg, tidigare Sator, berättar ”Kom Inte Hit”. Allra sist ut är Matthew Logan Vasquez, som också är medlem i Delta Spirit och Middle Brother, som tar oss med på tur på ”Black East River”.