Arkiv för juli, 2016

De sju dödssynderna, huvudsynderna eller kardinalsynderna, är begrepp inom katolicismen. De har alla positiva motsvarigheter i de sju dygderna. De sju dödssynderna var under medeltiden tillsammans med de tio budorden de främsta utgångspunkterna för etiska diskussioner och betraktelser. Termen kommer av att de anses leda till dels andra laster och synder, dels till evig fördömelse, ifall syndaren inte ångrar sig.


Bertrand Russell sade, enligt Wikipedia, att avund var en av de mest potenta orsakerna till olycka. Det är en universell och mest olycksaliga sidan av den mänskliga naturen, eftersom en avundsjuk person inte bara blir olycklig av sin avund, utan önskar även att tillfoga olycka på andra. Trots att avund i allmänhet betraktas som något negativt, trodde Russel också att avund var en drivande kraft bakom utvecklingen mot demokratin och måste uthärdas för att uppnå ett mer rättvist socialt system.

Jag kan villigt erkänna att jag känner viss avund gentemot de som besökte Ullevi på midsommardagen och två dagar senare när Bruce Springsteen och The E Street Band var på plats här för en knapp månad sedan. De konsertbesökarna fick uppleva ”The Promise”, ”Drive All Night”, ”Jungleland”, ”Racing In The Street” på plats. Det är alla låtar jag skulle vilja höra i eget kött och blod. Jag har hört Racing tidigare, men den är bara fantastisk. Mina förhoppningar att få höra någon av dessa låtar är små, eftersom att de spelades vid senaste besöken och att setlistan ändras kontinuerligt. De är inte heller särskilt vanligt förekommande.


Jag hoppas istället på att få höra ”Incident On 57th Street”, ”New York City Serenade”, ”Backstreets” och ”Wreck On The Highway” samtidigt som jag också hoppas på att slippa höra ”Born In The Usa” och ”Dancing In The Dark”. Lyckligtvis vet jag att jag kommer att kunna lyssna på alla tre Ullevi-kvällarna om och om igen eftersom att Springsteen har den goda smaken att ge ut sina konserter i efterhand. 10 dollar ger dig tillträde till Madison Square Garden eller LA Forum eller någon annan av alla fantastiska arenor Bossen har spelat på. Fördröjningen från konsert till utgivning under The River Tour har varit ungefär en månad. Det gör mig lycklig och jag behöver inte alls känna någon avund mot tidigare konsertbesökare.

Det är en föraning på vad som ska komma när Bruce och hans E Street Band drar igång kvällen med ”Meet Me In The City”. Samma öppning som på Usa-turnén rullar så klart vidare med hela albumet The River. Andra gången i Europa. Woooohoooo!!!!


Det följer två timmar av himmelrike. Såklart rocken, ständigt den där rocken som gör att publiken går bananer eller apskit eller annat valfritt superlativ. De är här alla tjugo i en underskön följd.

”The Ties That Bind”, ”Sherry Darling”, ”Jackson Cage”, ”Two Hearts” och ”Independence Day”. Den sista med introt där Bruce berättar att det var den första låten om far och son, som här utspelar sig vid köksbordet. ”Hungry Heart”, ”Out In The Street”, ”Crush On You”, ”You Can Look (But You Better Not Touch)”, ”I Wanna Marry You”, ”The River”, ”Point Blank” med viskande sång följer.

”Cadillac Ranch”, ”I’m A Rocker”, ”Fade Away”, ”Stolen Car”, ”Ramrod”, ”The Price You Pay”, ”Drive All Night” och ”Wreck On The Highway”. Den underbara trion som avslutar The River är bara ren och skär magi.


Kvällens andra akt inleds med Darkness On The Edge of Town-trion ”Badlands”, ”The Promised Land” och ”Candy’s Room”. Max Weinbergs trummor ökar tempot i ”She’s The One” och ”Because The Night” är fantastisk. ”The Rising”, ”Land Of Hope And Dreams” med People Get Ready-slut tar vid och fortsätter rakt in i ”Born In The Usa”, ”Born To Run”, ”Seven Nights To Rock” och ”Dancing In The Dark”. I ”Tenth Avenue Freeze Out” hyllas de bortgångna E Street-medlemmarna Clarence Clemons och Danny Federici innan vi rockar vidare med ”Shout” och avslutar kvällen med ”Twist And Shout”.

I mina subjektiva ögon är kvällens framförande av hela The River ett av de allra bästa av de cirka fyrtio tillfällen som det gjorts. Allra bäst kanske första gången 2009 på Madison Square Garden. Jag känner under vandringen över Göta Älvsbron att den enda jag behöver bara avundsjuk på är mig själv. Jag har att se fram emot utgivningen av tre Ullevi-konserter inom kort.

 

Först var det en konsert, sedan två och på grund av det enorma intresset valde Bruce Springsteen och hans E Street Band att även göra en tredje konsert på Ullevi i Göteborg denna sommar. Vid besöket 1985 rockade nästan Springsteen sönder arenan under sina spelningar i juni. Nu var det aldrig någon fara med Ullevi men det upptäcktes sprickor i betongen vilket gjorde att arenan fick förstärkas. Sedan den dagen kallar Springsteen sin tolkning av ”Twist and shout” helt enkelt för ”the stadium breaker”.

IMG_1626

Om en dryg vecka är det dags för ett fysiskt besök på ”The River Tour”. En turné som jag följt över Nordamerika under första halvåret landar nu i Göteborg för en tredje spelning, efter midsommarens härliga spelningar. Då passar jag på att få till en liten introduktion till dig, som känner dig intresserad av att möta The Boss om du inte redan gjort det. Det kommer inte vara de mest kända eller mest lättillgängliga låtarna (tror jag i alla fall).

Det blir ett möte med denne New Jerseyian, som fyller 67 år på dagen två månader efter årets tredje framträdande på Ullevi. Bara för att du ska få något att relatera till åldersmässigt kan jag berätta att Springsteen är årsbarn med Göran Persson. Kan du föreställa dig honom rocka i tre och en halv timme kväll efter kväll?

Nog med snack! Dags för lite musik. Vi kör storslaget och svulstigt från allra första början med ”Backstreets”. Följer upp med massor av New York-romantik i ”Jungleland”, ”Incident On 57th Street” och ”New York City Serenade”. Vi drar upp tempot med ”Bobby Jean”. Fyller på med sången om pappan i ”Factory” och tar en akustisk ”Born To Run” på vägen till ”Badlands”.

Att beskriva Springsteens musikstil är att säga mycket rock, mycket roll, en skopa soul, en skopa folkmusik och många andra ingredienser. Det har tjänat Bruce och hans följeslagare i The E Street Band väl genom åren. Mångmiljonförsäljningarna har haglat över honom och erkännanden som att bli invald i Rock ’n Roll Hall of Fame har förärats honom. Vi gör som Bossen själv tar inte någon lång paus, utan fortsätter raskt med musiken.

Vi kör genom natten i ”Drive All Night” för att delta i ”Racing In The Street” innan vi fortsätter åka på ”Thunder Road” tills vi är framme vid den legendariska ”Detroit Medley”. Vi håller ”Open All Night” och tar ner tempot igen med hyllningen till New York efter terrorattacken 2001 ”My City Of Ruins”. Efter det allvaret tar vi oss tid att ”Prove It All Night” live från Madison Square Garden. Alldeles för tidigt lämnar jag er med ett löfte om att det här inte kommer att vara sista gången ni hör av Bruce Springsteen på den här sidan.

Ett ”bevis” som ofta används för att människan har en själ som överlever kroppens död är historien om en amerikansk läkares undersökningar från början av 1900-talet. Försöken visade att människor i dödsögonblicket blev 21 gram lättare och att detta skulle kunna förklaras med att själen just då lämnade kroppen.

21 grams

Det var en amerikansk läkare, Duncan MacDougall, som utförde en serie försök år 1907. Samtidigt som intresset för MacDougalls försök var stort var det många som kritiserade honom för tolkningen av dem. Religiösa företrädare menade att själen inte kunde vägas medan andra gjorde narr av upptäckten. En av de få källor som verkligen påstår sig ha läst rapporten är en journalist på Washington Post som i sin tur fått den av professor John Hyslop. Journalisten konstaterar att ”det märkliga med försöken är att de inte alltid verkar stödja den hypotes som de är tänkta att bevisa”, alltså att bevisen för att något verkligen lämnar kroppen i dödsögonblicket inte var så tydliga.

MacDougall själv hade länge grubblat över vad som hände med människan efter döden. I en intervju i mars 1907 berättade han om hur han själv tänkt inför sina experiment: ”Jag resonerade som så att människans personlighet är omöjlig att förstå om den inte har en plats i våra kroppar. Om själen fortsätter att existera så måste den göra det som något som har en plats i kroppen. Annars måste man ju säga att själen egentligen inte är någonting alls. Alltså att något är inget. Men om själen verkligen har en plats så måste den också ha substans, frågan var vilken sorts substans. Har den en vikt?”

I dag anses bevisen för själen vara ganska bräckliga. Om människan skulle tappa vikt i form av sin själ när hon dör skulle det också betyda att själen vore fysisk och därmed kunna utsättas för skador och dö också den. Något som strider mot de flesta religioners sätt att se på den mänskliga själen.

Det som är lite viktigare är att lyssna på lite soulliknade musik. Därför har jag plockat ihop lite av de senaste årens soulliknande släpp eder undertecknade lyssnat på och kategoriserat in i kategorin bra musik.

Dinosaurier är en stor grupp reptiler som tillhör gruppen härskarödlor. Absoluta merparten levde endast under den era som omfattar de geologiska perioderna trias, jura och krita. De tidigaste dinosaurierna utvecklades för ungefär 230 miljoner år sedan. De flesta utvecklingslinjer av dinosaurier dog ut i och med den omfattande massdöd som inträffade för cirka 65,5 miljoner år sedan. Den enda utvecklingslinje av dinosaurier som överlevde var fåglarna.

IMG_2057

Är några av de största heavy metal-hjältarnas tid förbi nu? Black Sabbath har haft en avgörande betydelse för att definiera hur hårdrock låter och att det överhuvudtaget finns något som heter heavy metal. Tony Iommis nedstämda gitarr och Ozzy Osbournes karaktäristiska sång har definierat något av tidernas allra, allra tyngsta sound. De kom fram och slog igenom när rocken fortfarande var en tonåring. Nu är det snart dags för pensionering. Många har redan räknat ut Ozzy många gånger, Iommi drabbades av cancer för ett par år sedan och drogproblemen har följt bandet genom decennier på olika nivåer och sätt.

I januari inledde Black Sabbath en omfattande världsturné under det ödesmättade namnet The End. Enligt planen ska finalshowerna braka loss i hemstaden Birmingham 2 och 4 februari 2017. Det börjar närma sig slutet för denna gigant vare sig det är så att det faktiskt är sant att de är ute på turnén som de själva döpt till The End. Tiden verkar hinna i kapp vare sig de vill eller inte. Idag har de stannat till i Solna på Friends Arena som en del av hårdrocksfestivalen Monsters of Rock. Med på den sena eftermiddagen och kvällen finns också Bombus, Volbeat och fantastiska Rival Sons.

IMG_2042

Sönerna från Long Beach i Kalifornien är ett av de allra bästa banden som kommit fram under 2000-talet. Med Jay Buchanan i spetsen har bandet bejublat och utsålt besökt Sverige ett flertal gånger. Kärleken mellan de svenska fansen och kvartetten har genom åren växt sig stark och skapat en unik relation. De gjorde i mina ögon det bästa albumet alla kategorier för två år sedan med ”Great Western Valkyrie” (GWV) och i år kom uppföljaren ”Hollow Bones”, som lovar mycket gott. Båda alstren har också signerats av min favoritproducent de senaste åren, Dave Cobb. Det är svårt att misslyckas då.

Till tonerna av ”Den onde, den gode, den fule”, från Clint Eastwoods klassiska westernfilm, äntrar Rival Sons scenen. De eldar på med ”Electric Man” och ”Secret” från GWV och redan där är jag såld på bandet ännu en gång. Mina förhoppningar är att de kan ta stafettpinnen vidare från kvällens huvudattraktion.

IMG_2052

Möjligheten finns, men de är inte helt mogna att fylla stadionskorna än. I mindre och längre format är de säkerligen potentiella sex-plussare på en femgradig skala. De bjussar på äldre material som ”Pressure And Time” och ”Keep On Swinging”. Det kommer också ett gäng nya låtar med start i titellåten från nya plattan ”Hollow Bones, Pt. 1” följd av ”Tied Up” och lite senare den magiska ”Fade Out”. Den senare tillägnas vännen Hunter Schwartz, som byligen gick bort. Har du inte vaknat än och öppnat dina ögon för Rival Sons är det dags nu. I det nio låtar korta setet fick vi också höra ”Open My Eyes” och ”Torture”.

Volbeat spelade också. Långt ifrån min kopp te. Jag dricker kaffe.

IMG_2066

”Black Sabbath”, “Fairies Wear Boots”, “After Forever”, “Into The Void”, “Snowblind”, “War Pigs”, “Behind the Wall of Sleep”, “N.I.B.”, “Hand of Doom”, “Rat Salad”, “Iron Man”, “Dirty Women”, “Children of the Grave” och “Paranoid” ingår alla i kvällens avsmakningsmeny med fjorton rätter från våra goda vänner med rötterna i Birmingham, England. Jag vill gärna ta till ett citat från en av Black Sabbaths landsmän.

”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”

IMG_2060

Den stridbare men egensinnige Winston Churchill blev, med sin karakteristiska hatt, sin cigarr och sitt V-tecken, britternas idealiske ledare under kriget. Han hjälpte dem att hålla modet uppe. Främst genom sin välutvecklade retoriska förmåga. Ozzy Osbournes retoriska förmåga kanske står något i skuggan av Churchills, när han uppmanar den svenska publiken att ”Let me see your hands” Det de har gemensamt är att de på olika sätt lyckas elda upp massorna till ett glödande inferno. Även om Ozzy verkar lite trött när han inte längre fortsätter sin uppmaning med ”Let me see your fucking hands”.

Det är klockan och regnet i ”Black Sabbath” som inleder oss i frestelse. Underbart är det att höra ”Into The Void” och ”N.I.B.” och alla de andra gamla klassikerna. Den enda döda råttan i salladen är när originalmedlemmarna lämnar scenen och vi tvingas genomlida ett trumsolo. De borde ha dött ut före dinosaurierna. Stora delar av publiken verkar i och för sig inte tycka som mig i den frågan om jag ska döma av gensvaret.

IMG_2059

Avslutningen med ”Children of the Grave” och extranumret ”Paranoid” är däremot fantastiska. Att se publikhavet på golvet koka när alla studsar med i Children… är inte dumt någonstans. Där och då är det inte svårt att förstå att de här är några legender som står på scenen. Jag tackar och bugar för att än en gång ha fått se dem.

De tre musketörerna (originaltitel Les trois Mousqetaires) är en historisk äventyrsroman av Alexandre Dumas d.ä. publicerad första gången 1844, vilken utspelar sig under 1600-talet och handlar om tre medlemmar (Sieur Athos, Sieur Porthos och Sieur Aramis) ur den franske kungens nedlagda livvaktsstyrka, musketörerna, som tvingas ta hand om både hotet från kungens rådgivare, kardinal Richelieu, och den unge hetsporren D’Artagnan som blir kär i Lady de Winter.

the-new-indies-04

Vissa kritiker menar att country-musiken dog i början av 1970-talet och istället blev något som såldes på Statoil (ja, jag vet att de inte heter det längre) och saknade själen och hjärtat från de amerikanska småstäderna. De senaste åren har det slagit igenom några artister, som många musikkritiker kommer att rädda country-musiken. Den trio som pekas ut är de nutida musketörer Chris Stapleton, Jason Isbell och Sturgill Simpson. Ingen av dem vill se sig som någon räddare av countryn.

För tre år sedan släppte en nyligen tillnyktrad Jason Isbell skivan ”Southeastern” och det var ett album med råa, ärliga texter, som släpade ut många lik ur gardroben. Året efter släppte Sturgill Simpson ”Metamodern Sounds In Country Music”. Det var hans andra album och med sin råa och sköna röst har Simpson en nerv som få andra artister bara kan drömma om. Förra året kom så Chris Stapletons debutalbum ”Traveller”. Albumet blev också Grammy-belönat, bland annat för ”Album of the year”. Alla dessa tre album har en gemensam nämnare och det är producenten Dave Cobb. Mannen som älskar röster och jag kan bara stämma in i hans hyllningskör när det gäller dessa tre.

Har du inte redan lyssnat in dig på de här tre underbara artisterna, tycker jag att det är dags nu! Här kommer därför en liten spellista så här i semestertider.

Pappa var State Trooper. Själv är han född och uppväxt i Jackson, Kentucky. Hans mamma kastade ut ”The Pusher” av Steppenwolf genom bilrutan. Hennes son skulle inte lyssna på sådant. Det här berättar han för Marc Maron. Till honom säger han också ”Folk tror att jag är förbannad på scen. Sanningen är att jag är skiträdd för att göra alla som kommit för att kolla besvikna.”

IMG_2015

Nya skivan låter lite Elvis Presley och de var där Sturgill Simpson ville att skivan skulle vara och låta. Sturgills favoritartist är Marvin Gaye och soulen lyser också på den nya skivan, särskilt när The Dap-Kings blåser oss till himlen. Hur det låter sammanfattar Gaffa i sin fullpoängsrecension av nya skivan ”A Sailor’s Guide To Earth”.

”I Sturgill Simpsons countryvärld är det lika naturligt att göra en Nirvanacover som det är att göra sin egen version på When In Romes synthpophit The Promise. Det första gör han på denna platta, det senare gjorde han på Metamodern Sounds In Country Music (2014). Det känns som att country bara råkade bli den form i vilken Simpsons musik tog sig uttryck. Samtidigt står Kentuckygrabben stadigt i ett slags outlawtradition. Kontentan är alltså en musik som både är ”konservativ” och parallellt blickar både utåt och framåt.

Vid förra släppet hade han ett stadigare grepp kring countryn. Den här gången har han släppt in soulen, med besked. Sharon Jones kompband The Dap-Kings hjälper till med den saken. Det gör en musik som är rena drömmixen mellan Waylon Jennings och Wilson Pickett. En och annan soulälskare kommer att ha problem med den sydstatssvängiga rocken i några av låtarna. Andra kommer störa sig på det markerade countryarvet. Allt jag hör är årets bästa skivsläpp. Och en av detta tidevarvs mest intressanta artister.”

Jag håller villigt med om att det är årets bästa släpp så här långt. Ikväll står Sturgill Simpson på Berns scen och vi är ett stort och förväntansfullt gäng som hänger i den här vackra salen med de stora kristallkronorna som hänger från taket. Markus Larsson beskriver Sturgill Simpsons framträdande på Roskilde för några dagar sedan som en orkan av soul. Det har skruvat upp mina förväntningar ytterligare.

IMG_2009

Det finns även andra som har ännu större förväntningar på att Simpson ska utföra mirakel. Han har pekats ut av många amerikanska musikkritiker, som en av dem som ska rädda countrymusiken. Det superhjälteepitet får han många gånger dela med Jason Isbell och Chris Stapleton.

Det tar Mr Simpson ett endaste andetag att tömma hela Berns på syre. Det är så det måste vara. Det är hans superkraft. När luften kommer ut igen över hans läppar kommer en stark sång, som får alla sjöjungfrun att bli gröna av avund. Jag och resten av publiken förförs av metamodern musik. Vi startar med ”Sitting Here Without You”, ”Water in a Well” – Gud vilken röst – ”Long White Line” och Memphis Minnie & Kansas Joe McCoy covern ”When the Levee Breaks”.

För min del kan Sturgill Simpson få rädda vad som helst. Den sjunger på detta vis kommer alltid att locka mig till sin kyrka. I fortsättningen kommer sådant som ”Life of Sin”, I’d Have to Be Crazy” (Willie Nelson cover) och ”Living the Dream”. Jag är helt trollbunden av rösten, tiden försvinner allt för fort. Det kommer bland annat favoriter som ”Voices”, ”The Promise” (When in Rome cover), ”Turtles All the Way Down”, ”You Don’t Miss Your Water” (William Bell cover) och en del annat.

IMG_2018

Karriären går uppåt och Simpson har blivit allt mer känd även utanför USA. Baksidan av myntet innefattade att han missade nästan hela första året av sin nyfödde sons liv när han turnerade med sitt förra album. Känslorna och samvetskvalen resulterade i den senaste skivan ”A Sailors Guide to Earth”. Albumet tillägnas sonen och nu spelar Simpson den från början till slut. Hela publiken går bananer när introt startar till ”Welcome to Earth (Pollywog)”. När de första raderna som hälsar förstfödde sonen välkommen till Jorden kommer vet jublet inga gränser, bara för att återigen överträffas när The Dap-Kings blås drar igång. Wow!!!!

I en följd kommer ”Breakers Roar”, ”Keep it Between the Lines”, ”Sea Stories”, ”In Bloom” (Nirvana cover), ”Brace for Impact (Live a Little)”, ”All Around You”, ”Oh Sarah” och ”Call to Arms”. Sedan är det helt slut. Lokalen tänds upp. Pausmusiken börjar spelas. Publiken vägrar tro att det är sant och står kvar och klappar intensivt i fem minuter. När scenen börjar plockas ner tvingas vi förstå att det inte blir mer ikväll.

IMG_2012

Det som är säkert är att Sturgill Simpson inte ser alls förbannad ut på scen. Han ser lycklig ut. En annan sak som är säker är att ingen i publiken är annat än lycklig heller. Fattas bara annat när vi bevittnat det som mycket väl kan vara årets bästa konsert!

Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol

IMG_0142

C-c-c-c-c-cocaine, C-c-c-c-c-cocaine
C-c-c-c-c-cocaine, C-c-c-c-c-cocaine

Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol

Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
C-c-c-c-c-cocaine, C-c-c-c-c-cocaine

C-c-c-c-c-cocaine

Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol

Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana, Xtc and Alcohol
Nicotine, Valium, Vicodin, Marijuana

C-c-c-c-c-cocaine

Eller bara “Feel Good Hit Of The Summer” signerad Josh Homme och Nick Olivieri i Queens of the Stone Age. Låten inleder gruppens andra album “Rated R”. Det är också andra singeln från det albumet, som släpptes första året detta millennium.

I övrigt innehåller sommarens blandband låtar från Steve Moakler, Matt Byrnes, Blues Pills, Lydia Loveless, Rachel Laven, Joe Purdy, Rival Sons, Will Carter, Eli Paperboy Reed, Lars Winnerbäck, Melissa Etheridge, Greg Laswell, John Paul White, William Bell, Sarah Jarosz, Van Morrison, Drive-By Truckers, Lori McKenna och Hozier.