Arkiv för oktober, 2016

Outlaw country är en genré av countrymusiken med rötter i honky tonk och rockabilly. Om du blir något klokare av den beskrivningen eller inte kan vi låta vara osagt. Namn som bland andra Johnny Cash, Waylon Jennings och Willie Nelson förknippas alla med outlaw country.

img_2427

Vill du lära dig mer den genren rekommenderar jag James Szalapskis dokumentär ”Heartworn Highways”, som spelades in 1975. Filmen hade inte premiär förrän 1981. Den porträtterar bland annat flera lovande countrymusiker som inte tillhörde det så kallade Nashville-soundet och som av många räknas in bland grundarna av outlaw country. Medverkar gör bland andra Guy Clark, Townes van Zandt, Steve Earle och Rodney Crowell.

Ett år efter att “Heartworn Highways” hade premiär föddes Sam Morgan. Han kallar själv sin musik SoCal-country. Det vill säga country från södra Kalifornien, som lånar från klassisk honky tonk och trubadur pop. Sam Morgan flyttade till Kalifornien i 10-årsåldern med sina föräldrar. Han växte upp i ett konservativt, kristet hem där hans föräldrar hade bestämda uppfattningar om vilken musik som lille Sam fick lyssna på. När han som fortfarande ung, men vuxen, hörde klassiska countryröster som Polarprisvinnaren Emmylou Harris och George Jones blev han inspirerad att skriva sina egna låtar. När han också bestämde sig för att försöka lyckas med en egen musikkarriär tog hans sin mors flicknamn, som artistnam. Sam Outlaw hade fötts.

img_2415

Debutalbumet ”Angeleno” släpptes i Usa i juni förra året och i början av 2016 i Europa. Ikväll är han på sitt andra Stockholmsbesök i år. Jag möter upp vid Mosebacketorg för att se honom spela på Kägelbanan. Tillsammans med Molly Parden och Danny Garcia reser Sam Outlaw i Sverige just nu. Tillsammans slår de lätt ner oss som sökt oss hit ikväll. Det är aldrig tal om någon spärr. Det är strike på strike på strike.

”Who Do You Think You Are” inleder både debutalbumet och den här oktoberkvällen. Innan sången om långdistansförhållanden – ”Country Love Song” – varnar Sam för att skriva låtar om sådant som då inte var sant. De kan besannas. Titellåten ”Angeleno” är självklar. En av årets allra, allra bästa låtar ”Ghost Town” kommer också i en underbar version.

img_2419

Gänget på scen spelar covers av Don Williams och Fleetwood Mac. De får alla att partaja i ”Keep It Interesting”. ”Love Her For A While”, “It Might Kill Me”, “Hole Down In My Heart” och ”Kind To Me” hinns också med. Den underfundiga och undersköna “Jesus Take The Wheel (And Drive Me To A Bar)” är något som inte går att undvika denna lillfredag.

Mellan allt turnerande och resande har Sam Outlaw också hunnit med att spela in ett nytt album och vi får två smakprov därifrån. Den tydliga ”She’s Playing Hard To Get Rid Of” och “Dry In The Sun”. Trion på scenen avslutar kvällen med att komma ner i publiken och avsluta kvällen med en sång mitt i publikhavet. De ser lika lyckliga ut, som jag känner mig efter att ha varit på plats ikväll.

img_2429

Vilken är den öppna stad som finns i romantiteln ”Öppen stad”? Jo, en stad som vi alla känner till mycket väl via populärkultur och massmedia: New York. Men, hos Teju Cole framträder ett New York som speglar den snart yrkesutbildade psykiatrikern Julius personliga tillvaro och den honom omgärdande kollektiva historien som skapat staden och haft och har så stort inflytande på skeendet i världen.

IMG_1626

Julius ger sig ut på långa vandringar i New York och hans vandringar öppnar staden samtidigt som den inte alldeles stadiga person han är öppnas av staden under de långa och många vandringarna. En verklig person, som tar mig med på turer runt gator och hörn i det stora äpplet är Jesse Malin. Han lyckas med att skriva fantastiska små berättelser om denna stad vid Hudsonfloden.

Denna oktobermånad ges här en chans till dig som inte mött denne New York-poet ännu. Jan Gradvall uttrycker det på det här viset i recensionen av Malins senaste soloskiva ”Outsiders” från förra året.

”Det är inte svårt att förstå varför Bruce Springsteen älskar Jesse Malin. Alla Jesse Malins inspelningar låter som han just tagit bussen eller tåget in till Manhattan – i detta fall från Queens – och börjat sjunga med blottad strupe på första bästa bar som inte slänger ut honom.

Jesse Malin är den siste East Village-romantikern. Hanssånger har samma uttrycksiver, galna ordrikhet och romantiska New York-lyster som ”It’s hard to be a saint in the city” och ”Growin’ up”. Alla fraser låter som de vore skrivna på neonskyltar speglade i regnpölar.

Skillnaden är att Jesse Malin är 19 år yngre än Bruce Springsteen och har växt upp med punk. Hans Bob Dylan var varit Joe Strummer.

Att lyssna på ”Outsiders” är som att upptäcka ett outgivet The Clash-album inspelat perioden mellan ”Give ’em enough rope” och EP:n ”The cost of living”.”

Djurgårn brinner redan i september i år. Kylan kom och luften blev så klar. Dom röda löven faller ner. På gången där jag går. Med mitt kaos. Och min jakt efter hållbara svar. Det är med de stroferna Ulf Lundells ”En Fri Man I Stan” börjar.

img_2363

I år har sommaren dröjt sig kvar hela september i Stockholm. När jag vandrar ut på den här kungliga ön på väg till Cirkus för att se Lars Winnerbäck för tredje gången på drygt fyra månader möts jag av höstens färger och prakt. Nu har vi hunnit till oktober och det går inte att låta bli att tänka på inledningen i en av de vackraste Lasse-låtarna överhuvudtaget där jag vandrar mot vårt möte.

”Så som himlen ser ut
en tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
av halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade mot marken”

I slutet av augusti tog Winnerbäcks sommarturné slut i Linköping där han växte upp. Ikväll är det andra tillfället av fyra att se honom i en mer intim och akustisk sättning på vackra Cirkus. Den här turnén går i två etapper. Det här är inledningen på den första, pågår under oktober och november. Sedan blir det juluppehåll och efter årsskiftet fortsätter Winnerbäck under januari och februari runtom i Sverige och på några platser i Norge. De flesta ställena under båda etapperna är redan utsålda.

img_2364

Det första herr Winnerbäck berättar för publiken är att han är förtjust i hösten. Det kommer insprängt och kort. Det händer efter inledande ”Lågsäsong” och innan berättelsen om hur han åkte och mötte hösten i Köpenhamn i ”Över Gränsen”. Något oklart om hur man åker söderut för det mötet?

”Hon kommer och går”, ”Faller”, ”Söndermarken” och ”Jag går förbi samma man” fortsätter kvällen. Lasse bjuder sedan på, som han säger, relativt nykomponerade ”Snö och marschaller”. I många av låtarna ackompanjeras Lasse mycket förtjänstfullt av gitarristen och klaviaturspelaren Mathias Blomdahl. Den inslagna vägen med lätt mörkt hösttema fortsätter med ”Ett slags liv”, ”Farväl Jupiter”, ”Vi Åkte Aldrig Ut Till Havet”, ”Hjärter Dams Sista Sång” och ”Elegi”.

Därefter kommer ett av de längsta mellansnacken ikväll när Winnerbäck konstaterar:

– Vi fortsätter med vemodet. Vad säger man? Det är höst.

Då fortsätter vi resan in en av kvällens höjdpunkter. En dämpad ”Järnvägsspår”, som sedan följs av ”En vän i solen” och ”Hosianna”. Först i trion av extranummer är ”Utkast Till Ett Brev” och som andra extranummer kommer ”Granit och morän”.

Kvällen slutar med den kanske absolut bästa versionen jag hört av ”Elden”. Med Blomdahl på piano och Lasse på sång och munspel och i lugnare tempo blir jag också lite kär i hösten. Jag nynnar på delar av den höstpoesi jag just hört när jag strosar hemåt i den kyliga oktoberkvällen.

img_2367

”vi kan väl ses igen
jag gillar Stångån på hösten när vardags lunken lagt sig över torgen
då kan man andas igen,
och ägna timmar åt att bejaka glädjen eller begrunda sorgen

man får välja själv och ta saker som dom är
är det jobbigt att tiden går och man blir
äldre eller kul att vara med
får du ro då och då bland alla tentor och poäng
det är så lätt att gå på det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen
(som du vet)

den vinner som är trägen
den förlorar som ger upp
drömmarna och vindarna hjälps åt
och så fort man tittar ner så vänder dom hitåt
och sjunger vart tog den där elden vägen”

Det var en gång, så börjar många sagor och små berättelser du berättar för dina barn eller själv hörde som barn. Det är det jag kommer att tänka på när jag börjar fundera över hur jag gillar låtar med en text som berättar en historia.

IMG_0142

Jack White är aktuell med en samling av akustiska låtar inspelade mellan 1996 och 2008. På den finns en av mina absoluta favorithistorier. I The Raconteurs-låten ”Carolina Drama” får vi följa Billy, hans bror och hans mor, som blir vittnen till hur modern förlorare till pojkvän attackerar en präst med en hammare. Det är månadens andra låt. Inledningsvis hör vi en av ”Harmless” från Amanda Shires nya album ”My Piece Of Land”.

Vi lyssnar sedan till nyligen släppt musik från Glen Phillips, Jonah Tolchin, Dan Layus, Sam Williams och Sadler Vaden. Vi får höra Brittany Howard, till vardags i Alabama Shakes, sjunga tillsammans med Jim James från My Morning Jacket. De gör Backstreet Boys-låten ”I Want It That Way” tillsammans. Det är svenskarna Max Martin och Andreas Carlsson som skrivit den.

Vi fortsätter med musik från Leonard Cohen innan vi kommer till låten som Markus Larsson på Aftonbladet kallat en av de starkaste låtarna som släppts. Jag var på världspremiären när den spelades live första gången. Det är Peter Lemarcs ”Den Tunna Tråden” jag pratar om. Därefter fyller jag på med mera nyheter på månadens kassett. Vi hör Brent Cobb, Petter och Linnea Henriksson, Kings of Leon, Metallica samt Drive-By Truckers.

Vi avslutar den här månadens kassett med en vacker berättelse om i Bruce Springsteens “New York City Serenade”. Det är en historia om livet i det stora äpplet, som berättas av en gatumusikant. Bossen själv är också aktuell med berättelsen om sitt eget liv i boken ”Born To Run”.