Arkiv för november, 2016

Den okände soldatens grav är en symbolisk grav för alla stupade soldater i visst krig. Oftast begravs en eller flera oidentifierade soldater under militära ceremonier på en central plats, vilken förses med ett monument. Denna tradition startade efter Första Världskriget 11 november 1920 på tvåårsdagen av vapenstilleståndet då samma dag en soldat begravdes under Triumfbågen i Paris och i Westminster Abbey i London. Sedan kopierades därefter flera av de övriga krigförande länderna.

IMG_1626

Är du känd eller okänd om du redan har släppt 14 album. Den frågan kan ni alltid fundera på när ni lyssnar till Joe Purdy. Det är precis vad han släppt hittills nämligen. Är du en intensiv följare av tv-serien Grey’s Anatomy, så har du redan hört en handfull av Purdys sånger. Själv kom jag i kontakt med denne amerikan genom en blogg jag följde för ett antal år sedan och sedan dess har jag följt med i Purdys utgivningar.

Jag tänker inte vara mer långrandig än så. Istället är det dags för er att få en duvning i god singer-, songwriterförmåga.

I början av augusti stod J Mascis på scen inför ett utsålt Fenway Park tillsammans med Pearl Jam och spelade ”Rockin’ In The Free World”. Fenway Park är Boston Red Sox hemmaplan. Det är den äldsta arenan som används för närvarande i Major League Baseball och har en kapacitet på knappt 38 000 åskådare. Den 10 juni 2012 nådde klubben 745 raka utsålda hemmamatcher i grundserien, vilket var nytt rekord för alla stora sporter i USA. Basketklubben Portland Trail Blazers hade det tidigare rekordet. Sviten var intakt till och med den 9 april 2013, men upphörde dagen efter, och slutsiffran blev 794 raka utsålda matcher eller 820 om man räknar med slutspelet.

img_2483

Det är elva år sedan gruppen återuppstod med originalmedlemmarna J Mascis, Lou Barlow och Murph och de håller fortfarande ihop och har dessutom albumet ”Give a glimpse of what yer not” som är ett av årets vassaste i mina öron. Originaluppsättningen av Dinosaur Jr. spelade in tre högljudda album mellan 1984-88 (”Dinosaur”, ”You´re living all over me”, ”Bug”) där musiken var en kraftfull brygd av Black Sabbaths tyngd, hardcorepunkens hastighet och så mycket rundgång och oljud en människa någonsin kan lyckas pressa ur en gitarr. Det blev ytterligare några album innan de tog en längre paus.

Den värsta rundgången har skalats bort ur soundet och musiken närmar sig tidvis melodiösa jaktmarker. Sedan återföreningen 2005 har bandet släppt fyra album, ”Beyond” (07), ”Farm” (09), ”I bet on sky” (12) och årets alster.

img_2482

Det är de tre senaste albumen, som fått upp mina ögon för Dinosaur Jr. Bandet bildades i Amhearst, Massachusetts redan 1984, så det tog ett tag för mig att upptäcka dem. En bit in i kvällens set kommer ”Love is…”, som är en av mina favoriter på nya plattan. Lou Barlow sjunger den under sitt långa hår och vänd med sidan mot publiken i god Dylan-stil.

”Here, here comes the age
Where forgiveness is a sin
If you’re still so full of rage
That only poison lets you in
And don’t forget it, and don’t deny, what you saw
Love is the law, love is the law

Let it fall on you
Let it pin you down
Till you tell the truth”

img_2477

Det är känns som en text med mer än en möjlig tolkning i dessa Trump-tider. Lite senare kommer den fantastiska ”Pieces” från 2009. En kväll som den här känns det som att den hänger ihop med ”Love is…” när J Mascis sjunger:

”Peel me back, seal the crack
No excuse, a piece is loose
Grab the wheel and feel the pieces of our love
Wrapped inside me, but I wouldn’t want it judged
Our love, our love

I can’t stay, you won’t wait
Meet me there, of course it’s fair
Give it time to find the pieces of our love
Wrapped around me, they’re the pieces I can’t touch
Of our love, our love”

Bandet bjuder på 17 låtar under kvällen. Det är tyngdpunkt på nya plattan i låtvalet, men dinosaurierna ger också smakprov från resten av karriären. Mellansnacket är obefintligt och inskränker sig till att Mascis tackar för kvällen och säger att vi ses nästa gång när bandet spelat klart det andra och sista extranumret. Jag ser redan fram emot vår nästa träff.

Det har dragit ihop sig till årets näst sista kassett. In i den mörka månaden november får vi sällskap av en hel del nytt, en del gammalt och en Nobelpristagare.

IMG_0142

Först ut bland nyheterna är det svenskt med Micke Allén i ”Nästan Nöjd”. Här gästas han av Tomas Andersson Wij, som också producerat. Britterna i The Rolling Stones kommer med nyinspelade gamla blueslåtar i början av december. Här första smakprovet ”Just Your Fool”. Från det som kan vara årets bästa debutalbum kommer sedan ”Down In The Gulley” med Brent Cobb och den följs av ”Out On The Weekend (version 2) med soulrockande Nathaniel Rateliff & The Night Sweats från deras kommande EP.

”Enough Is Enough” sjunger Todd Snider innan vi hör en av många låtar Bruce Springsteen skriver om i sin självbiografi. Sam Cooke sjunger ”Good Times”. Den följs av svensk version av en av Dylans bästa låtar i mina öron. Mikael Wiehe sjunger ”Ring I Alla Klockor” innan Nobelpristagaren själv ger oss originalet ”Ring Them Bells”. Därefter blir det tillfällig tillfredsställelse med Buffalo Clover. Det är Margo Price tidigare band innan hon solodebuterade tidigare i år med ”Midwest Farmer’s Daughter”.

”Northeast Texas Women” med American Aquarium, “Losing Hand” med Big Shoals, “Vild Gravitation” med Jonas Bergsten och “Could You Stay The Night” med Jill Johnson star alla näst på tur när kassetten rullar vidare. I medryckande ”Keep It Interesting” kommer sedan Sam Outlaw och Petter samt Linnea Henriksson gör oss sällskap i ”Se På Mig Nu”.

Kassettens sista trio av låtar inleds med en resa till engelska sydkusten och ”Dover” tillsammans med Darling West. Tami Neilson sammanfattar min upplevelse av den här låten med ”Holy Moses” och förvarnar för urkraften som kommer med ”Lust For Life”. Det är en liveinspelning från Royal Albert Hall, som är obligatorisk lyssning om du vill förstå vilket geni Josh Homme är.

“Leon Bridges may have had the top 10 album – and his set, sweet voiced and seductive, was perfectly enjoyable – but Rateliff was the only winner of this contest. Before the show began, the couple of well-lubricated geezers in front of me asked whether he was worth hanging around for. By the end, they told me it was far and away the best thing they’d seen all weekend.”

img_2448

Det här är en del av The Guardians recension när Nathaniel Rateliff och The Night Sweats framträdande i London förra sommaren. När tidningen Rolling Stone listar förra årets 20 Biggest Breakouts, så finns Nathaniel Rateliff och The Night Sweats med på den listan med den här beskrivningen:

”When Denver folkie Nathaniel Rateliff’s career stalled out, he threw a hail mary pass, putting together a new backing band with a classic R&B sound straight out of Stax Records circa 1966. ”I wanted to make that music for such a long time,” he told Rolling Stone, ”but I couldn’t figure out how to do it without being cheesy.” Nathaniel Rateliff & the Night Sweats swings and stomps, and the band’s live shows got as crowded as a late night at a juke joint. The breakthrough single, ”S.O.B.” was an unlikely anthem about wrestling with a drinking problem. ”Son of a bitch,” Rateliff swore over a funky groove, ”if I can’t get clean I’m going to drink my life away.”

Den oktobermörka höstkvällen star Nathaniel Rateliff och The Night Sweats på Kägelbanans scen. Beskrivningen för att sälja kvällens biljetter innehåller superlativer och målande beskrivning av vad vi kan förvänta oss att få höra.

”Musik iklädd lika delar blåställ och den finaste gå-bort-kostymen. Nathaniel Rateliff & the Night Sweats är allt detta toppat med en röst stark som den grövsta av fartygsvisslor. På grund av schemaändringar blev den tänkta konserten i mars uppskjuten, men nu är det äntligen klart med nytt datum. 2010 släppte den Denver-baserade multiinstrumentalisten och singer songwritern In Memory of Loss och i hyllningskörerna som följde droppades det liknelser med såväl Bon Iver som Mumford & Sons. De senaste fem åren har Nathaniel Rateliff blivit med band och har tagit musiken till nya territorium där paralleller snarare kan göras med Otis Redding och Sam & Dave. Den nedskalade framtoningen har bytts ut mot full vevning. Detta utan att tappa ett uns av själ.

img_2454

Rateliff i sin nya uppsättning levererar fortfarande texter som bär det allvar som han gjort sig känd för trots ett mer upplyftande sound. Eller som han själv uttrycker det: ”I’m trying to do something that’s emotionally charged and heartfelt and I want the experience to be joyous, for people to feel excited and dance around instead of being super-bummed by reality.” Det här är verkligen musik du inte bara lyssnar till utan faktiskt upplever. Den har tamejfan en själ som får våra tankegångar att, utan paus på vägen, springa iväg till en ung Van Morrison.”

Bandet har tidigare sålt ut Greek Theatre i Los Angeles och O2 Brixton Academy i London. De ställena tar mellan 5-6000 personer. Det känns som en förträfflig ynnest att få se dem på ett så litet och intimt ställe som Kägelbanan.

Det sex man starka bandet, som backar upp Nathaniel Rateliff, visar från start att superlativen inför konserten inte är tillräckliga. Han är född i Bay, Missouri den här 38-årige Rateliff som fullständigt rockar rumpan av oss i publiken. Han får till och med mig att dansa denna måndagkväll.

img_2452

Själatågets lokförare bjuder på ett riktigt partyfyllt set. I stort sett hela debutalbumet från förra året avverkas. ”I Need Never Get Old”, ”Look It Here”, ”Howling At Nothing”, ”Wasting Time” och ”I’ve Been Failing” är några av pärlorna. Inför ”Shake” visar Rateliff upp hur det är meningen att du ska vicka på höften till den låten. Ett dansmove han lärt sig av sin mamma. Han hade tänkt använda det när han skulle bli manlig strippare. Den karriären blev aldrig av. Han berättar att han aldrig kommit i form för det.

De hinner också spela ”Out On The Weekend” från nya EP:n ”A Little Something More From”. Kvällens huvudset avslutas med riktig allsång i ”S.O.B.”. I extranumret kommer ”The Shape I’m In”. Jag kan sammanfatta med att säga att jag är i alldeles fantastiskt uppsluppen form på vägen hem. Jag skulle inte vilja ha lite mer av Nathaniel Rateliff and The Night Sweats. Jag skulle vilja ha ofantligt mycket mer.