Arkiv för december, 2016

Här har du möjlighet att ta del av de låtar som inte tog sig riktigt hela vägen till årets julskiva. Blanda och njut!

img_2715

Här har du möjligheten att njuta av knappt 16 timmar musik. Den bästa albummusiken från 2016 täcker inte in ett dygn ens. Lyssna och njut i ett sträck eller blanda och ge?

SS ASGTE<

Julmusik 2016

Publicerat: 21 december, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aromen och den långa eftersmaken kommer från en stor andel högvuxna Kenyabönor som blandats med bönor från Central- och Sydamerika. Det är en mustig mörkrost med smak och toner av svarta vinbär och smörkola. Det är 100 procent Arabicabönor. Blandningen togs fram åt Hotell Mollbergs i Helsingborg för 113 år sedan. En bra start på dagen inkluderar doften och smaken av min favoritbrygd, Mollbergs blandning.

IMG_2012

Svart som synden, starkt som döden och ljuv som kärleken är hur kaffet är när det är perfekt. Det sägs att Voltaire drack 50 koppar kaffe om dagen och att det massiva koffeinintaget bidrog till hans kreativitet. Andra kända kaffefans inkluderar den tecknade katten Gustaf och Theodore Roosevelt, som drack närmare fyra liter om dagen.

När det gäller kombinationen rocklåtar och kaffe är det inte många låtar, som fastnat i mina hörselgångar. Ett exempel från årets skivskörd är ”Black Coffee” som finns med på Rival Sons album ”Hollow Bones”. Låten skrevs av Ike Turner och Tina Turner och har också spelats in av Humble Pie.

Den i mina öron allra bästa låten om den här svarta gåvan till mänskligheten har lämpligt nog skrivits av årets Nobelpristagare. Låten ligger passande nog i original på Bob Dylans album ”Desire”. Det stämmer överens med min känsla och längtan efter doften och smaken av kaffe på morgonen. Jag älskar det. Jag älskar också ”One More Cup Of Coffee (Valley Below)”. Den börjar så här…

”Your breath is sweet
Your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

One more cup of coffee for the road
One more cup of coffee ’fore I go
To the valley below”

IMG_2213

 Hett i huvudstan

Årets konsert II: Anderson East på Capitol
Årets upptäckta film: Heartworn Highways, en lärobok om outlaw-country.
Årets podd: Gradvall, till exempel om musikaler (högst oväntat mycket intressant) med fantastiskt initierade och entusiasmerande gäster i Sarah Dawn Finer och Edward af Sillén.
Årets konsert V: Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi den 23 juli
Årets Värvet-gäst: Avsnitt 254 med Peter LeMarc är inte bara årets avsnitt. Det är ett av det bästa överhuvudtaget i Värvet-historien.

img_2273

Världspremiär

Årets konsert I: Jason Isbell & The 400 Unit med John Moreland som förband på Berns
Årets bok på nattduksbordet X: The Fall säsong 3, Netflix. Vi ser Gillian Anderson i rollen som polisen Sarah Gibson i jakten efter seriemördaren Paul Spector i Belfast.
Årets konsert III: Sturgill Simpson på Berns. Tveksamt om det kunde blivit ett bättre slut på den där julikvällen på Berns när det i en följd kom ”Welcome To Earth (Pollywog)”, ”Breakers Roar”, ”Keep it Between the Lines”, ”Sea Stories”, ”In Bloom” (Nirvana cover), ”Brace for Impact (Live a Little)”, ”All Around You”, ”Oh Sarah” och ”Call to Arms”. Det var helt enkelt hela nya plattan i ett sträck. Sedan tog det helt slut. Lokalen tändes upp. Pausmusiken började spelas. Publiken vägrade tro att det var sant och stod kvar och klappade intensivt i fem minuter. När scenen började plockas ner tvingas vi förstå att det inte blir mer ikväll.
Årets konsert IV: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats på Kägelbanan
Årets musik-TV: Tomas Andersson Wij spelar med…Veronica Maggio, Timbuktu, Peter LeMarc och Lars Winnerbäck

img_2259

Tomas & Lasse

Årets 21 bästa album
Nu är den äntligen här, som världen har väntat på det här årets oslagbara albumlista. 21 plattor i prydlig rad.

SS ASGTE

Årets album

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.

Jag hör årets bästa album. Är det så att du vill veta mer om Simpson och albumet rekommenderar jag dig att lyssna på när Sturgill Simpson besöker Marc Maron i WTF-pod avsnitt 706.

img_2632Plats 2-6

2 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”
3 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
4 – Drive-By Truckers – American Band
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
5 – Peter LeMarc – Den Tunna Tråden
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
6 – Sadler Vaden – Sadler Vaden
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.

img_2638

Plats 7-11

7 – Imperial State Electric – All Through The Night
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
8 – David Ramirez – Fables
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.
9 – Amanda Shires – My Piece Of Land
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
10 – Iggy Pop – Post Pop Depression
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
11 – Metallica – Hardwired…To Self-Destruct
Uppfräschat, återfokuserat och återupptäckt av sig själva. Det bästa de gjort på länge i mina öron. Favoritlåt just nu ”Here Comes Revenge”.

img_2644

Plats 12-16

12 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.
13 – Jill Johnson – For You I’ll Wait
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
14 – Caleb Caudle – Carolina Ghost
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
15 – Eli Paperboy Reed – My Way Home
Han skiftar tillbaka till sina rötter och det är verkligen en succé tycker jag. Du hör hjärta, smärta och mycket däremellan. Det är gospel, soul och rock ’n’ roll i en härlig blandning som gör mig glad och lycklig.
16 – The Temperance Movement – White Bear
Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Extra starka låtar är ”White Bear” och ”Three Bulleits”.

img_2650Plats 17-21

17 – Big Shoals – Hard Lessons
Från nodepression.com kommer den här målande beskrivningen: “The band has cleaned up its sound on Hard Lessons. Gone are the flashes of punk sneers, traded in for story telling transient numbers, well-crafted and posthumously aimed at the new found hope in adult contemporary interest a’la the aforementioned Jason Isbell, Chris Stapleton, and Sturgill Simpson ships – 3 of the best nonetheless, but three of the best well before garnering any attention from the so-called experts. Lance Howell has had a new baby boy, Jacob Riley has moved away from Florida, but this band is stronger than ever with the addition of Michael Claytor on drums, who’s a crack song writer himself. I can only imagine that may come to light on the next record.”
18 – Sam Outlaw – Angeleno
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
19 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
20 – Dan Layus – Dangerous Things
Den före detta Augustana-frontmannen har som många andra flyttat till Nashville-trakten. Ett delvis avskalat album, som kombinerar starka texter med minmalistisk produktion med kryddor av pedal steel gitarr, fiol och The Secret Sisters.
21 – Wolfmother – Victorious
Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock. Bästa låt är ”Pretty Peggy”, som är en av de mest nedtonade låtarna.

IMG_1792

Pop på Cirkus

Årets konsert VI: Iggy Pop tillsammans med bland andra geniet Josh Homme på Cirkus
Årets bok på nattduksbordet VII: Bosch, säsong 2, HBO Nordic. Inspirerad av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis. Den svenske producenten Henrik Bastin har sett till att spela in säsong 3 under sommaren/hösten. Underbart!
Årets bok på nattduksbordet I: Marcella, Netflix, skriven av Hans Rosenfeldt.
Årets bok på nattduksbordet VI: Springfloden, SVT. Baserat på Rolf och Cilla Björlinds bok får vi möta Tom Stilton (spelad av Kjell Bergkvist) och Olivia Rönning (Julia Ragnarsson). I en underbar biroll ser vi Minken spelad av Johan Widerberg.
Årets bok på nattduksbordet IV: The Killing, säsong 1 och 2, Netflix. Mördarjakt i Seattle tillsammans med bland annat Joel Kinnaman.

hangingclub

 Spänning

Årets bok: DC Max Wolfe, The Hanging Club – Tony Parsons
Årets bok på nattduksbordet VII: House of Cards, säsong 4, Netflix. Presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, är tillbaka i god, intrigerande form igen.
Årets självbiografi: Born To Run – Bruce Springsteen…orkar du inte läsa, lyssna när Bossen snackar om boken med David Remnick.
Årets bok på nattduksbordet IX: Better Call Saul, säsong 2, Netflix. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.
Årets grunge-låt: In Bloom – Sturgill Simpson


Dagens grunge

Årets Jan Gradvall: Han har gjort intervjuer, både skrivna och live, med Max Martin i år. Långa artiklar om Marvel Comics och mycket annat på fredagar i Dagens Industri. En fantastisk podd tillsammans med Lovisa Ohlson. En massa krönikor, nöjes- och klokhetstips i olika medier. The one, the only Jan Gradvall såklart.
Årets bok på nattduksbordet II: The Night Of, HBO Nordic. John Turturro, som advokaten med behov av fotvård.
Årets bok på nattduksbordet V: Happy Valley, säsong 1 (Netflix) och 2 (SVT). ”Skulle det vara så illa att ni bara kan avsätta drygt fyra minuter till tv den här veckan, så vet jag hur ni skall spendera dem. Se de första fyra av första avsnittet av ”Happy Valley” (säsong 2)… Vad som händer? Inte mycket. Och allt. Catherine (polis) sitter i syrran Cales trädgård (de är ett underbart syskonpar). De tar ett bloss och Catherine berättar om sin dag. Hur hon slagit ihjäl ett får med en sten, arresterat lite småbus höga som hus och av en ren slump hittat en död kvinnokropp i ett garage i närheten. Nej, det behövs ingen spoilervarning för den informationen. Det spelar ingen som helst roll vad ni tror att ni vet. Det kommer bara mera, och det kommer att bli fruktansvärt komplicerat.” Johan Croneman och jag har alltså samma råd till er alla, kolla in den här serien med Sarah Lancashire i huvudrollen.
Årets bok på nattduksbordet III: Gomorrah, säsong 1 och 2, HBO Nordic. Striderna mellan olika italienska maffiagrupperingar baserat på Roberto Savianos bok.
Årets godaste öl: Omnipollo Hypnopompa med bland annat marshmallowsmak och minimarshmallows på toppen.

img_2446

Mums

Dan före dopparedan
Lemmy, David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Leon Russell, John Berry, Merle Haggard, Glenn Frey är några av de stora musikskapare som har lämnat oss under det år som har förflutit sedan den senaste årskrönikan. Vi är som vanligt på väg in i juletiden, en tid med nära och kära, vänner och familj. Ta hand om varandra och var försiktiga därute. Kom ihåg att starta dagen med en nattsvart kopp kaffe och avsluta dagen med solstänkt och rykande rock. Ett sällskap som passar utmärkt och hjälper mig att säga adjö för den här gången är den vackra ”Welcome To Earth (Pollywog)” med Sturgill Simpson.

“Hello, my son
Welcome to earth
You may not be my last
But you’ll always be my first
Wish I’d done this ten years ago
But how could I know
How could I know
That the answer was so easy
I’ve been told you measure a man
By how much he loves
When I hold you
I treasure each moment I spend
On this earth, under heaven above
Grandfather always said God’s a fisherman
And now I know the reason why

And if sometimes daddy has to go away
Please don’t think it means I don’t love you
Oh, how I wish I could be there everyday
Cause when I’m gone it makes me so sad and blue
And holding you is the greatest love I’ve ever known
When I get home it breaks my heart
Seeing how much you’ve grown all on your own”

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Det går inte att säga att jag varit på en dödsmässa. Det är något för en eller flera avlidna i inom den romersk-katolska kyrkan. Det rör sig snarare om att närma sig slutet. Inte ha lång tid kvar. Förr i tiden betydde att sjunga på sista versen att ligga på sitt yttersta eller på dödsbädden. Jag och en sådär 40 000 andra har helt enkelt suttit på sängkanten och hållit ett av de största banden i svensk pop och rockhistoria i handen ikväll.

img_2585

Bandet kommer från Eskilstuna och har sedan mitten av 1990-talet varit en av de mest framgångsrika grupperna i Skandinavien. Gruppen bildades 1990 under namnet Jones & Giftet, senare Havsänglar, nuvarande namn sedan 1993. Originalmedlemmarna var Joakim Berg, Martin Sköld, Markus Mustonen, Sami Sirviö och Thomas Bergqvist. Bergqvist ersattes av Martin Roos 1992 som i sin tur lämnade gruppen 1995, kort efter utgivningen av debutalbumet Kent. De första listframgångarna kom först 1996 i samband med singeln ”Kräm (så nära får ingen gå)”. Samma år rekryterades gitarristen Harri Mänty som var medlem i bandet fram till 2006.

Sedan Kents andra album, Verkligen (1996), har de toppat Sverigetopplistan med samtliga nio efterföljande studioalbum, varav Vapen & ammunition (2002) tillbringat längst tid på listan med 85 veckor totalt. De har även toppat den svenska singellistan med låtarna ”Dom andra”, ”Max 500”, ”Palace & Main”, ”Töntarna”, ”2000” och ”Gamla Ullevi”. Kent blev 2016 invalda i Swedish Music Hall of Fame.

img_2583

Den 13 mars 2016 meddelade Kent via en musikvideo med namnet Då Som Nu För Alltid att bandet ska läggas ner. I videon meddelades att 17 december 2016 läggs bandet ner för gott. Bandet meddelade i samma musikvideo att man kommer släppa en sista skiva samt genomföra en sista turné. Det här är den korta historiebeskrivning, som går att läsa sig till på Wikipedia. Nu har tiden passerat för denna kväll den 17 december har varit. En av mina frågor inför kvällen var om de kommer att avsluta med ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”eller ”Den sista sången”?

Vi är inte vid slutet än. Kvällen startar med trumslagarflickan på de stora skärmarna. ”Gigi” drar igång. På tur står ”999”, ”Stoppa mig juni (Lilla ego)”, ”Romeo återvänder ensam” och ”VinterNoll2”. Därefter kommer min favoritrad från den här kvällen…”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag.” Den passar mig som hand i handske där den framförs i underbart starka versionen av ”Var är vi nu?”.

img_2595

I ”Hjärta” hjärta möter vi en vit häst som rör sig i slowmotion över jätteskärmarna. Kvällens upplevelse är minst lika mycket visuell, som musikalisk. ”Andromeda” och ”Egoist” tar vid. Den sistnämnda med körens malande av ”bered en väg för en ny terrorism”. Det är nästan så att låttitlarna i sig skriver själva beskrivningen av kvällen för här följer ”Vi är för alltid”, ”Innan allting tar slut” och ”Den vänstra stranden”. Därefter följer den ljuva, bittra och talande uppgörelsen med den svenska samtiden i ”La belle époque”.

På ”Vapen och ammunition”-albumet fanns bland annat ”Ingenting” och ”Kärleken väntar”. Publikresponsen är omedelbar och kapitulerande. De följs av den nya och outgivna ”Vinter17” innan vi kastas i ”Jag ser dig”. En av de bästa från ikväll. När sedan ”Musik Non Stop” följs av ”Socker” blir publikvrålet högt.

img_2596

Jag älskar Jocke Bergs textpassage i senare delen av ”Socker”.

”Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i S:t Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön”

Innan det sedan är dags för ”Utan dina andetag” eldar Jocke på publiken ordentligt och får fantastisk respons. När han sedan försöker presentera bandet, stockar sig orden och det är märkbart känslofyllt. Han älskar sina vänner i bandet och tillsammans bjuder de på magi så att vi alla får lika svårt att andas. Det blir sedan starka och vackra ”Sverige”, ståpälsig ”747” och en isande vackra ”December” innan Kentarna tar en kort paus.

img_2575

När de kommer tillbaka är det inte långt kvar. Det är ”Förlåtelsen” och ”Dom andra”, som drar igång det igen innan det är dags för ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” med malande slutet om att vi ska alla en gång dö. De lämnar scenen igen.

När Kent gör entré igen är alla klädda i vitt. Det är dags att ta slutligt farväl. Vi säger adjö med ”Den sista sången”. Det är slut. Obönhörligt slut. Det är över och förbi. I ett vitt konfettiregn.

front2016

back2016

Du som hängt med i julskivans utveckling kommer ihåg att förra årets album hade titeln ”På väg mot framtiden…”. Nu vill jag inte riktigt påstå att vi kommit till framtiden, snarare har vi kommit till punkten i historien när julskivan blir en del av nutiden.

 

P1050264

Intäkterna för inspelad musik som säljs i form av prenumerationsabonnemang på strömmad musik, eller som fysiska skivor eller nedladdningar var knappt 2 miljarder kronor i Sverige under 2015. Det var en ökning med 12 procent från året före. Det här är alltså vad du som slutkonsument handlade musik för under förra året.

Strömmad musik stod för 85 procent, nedladdningar 2 procent och fysisk försäljning (cd, musikrelaterad-DVD och vinyl) stod för 13 procent av intäkterna. Intäkterna för digitala varianter av musik har varit större än den fysiska försäljningen i 5 år i Sverige.

När media rapporterar kring den här försäljningen har de i mina ögon i alla fall en förkärlek för att diskutera utvecklingen av vinylförsäljningen. Den ökar förvisso stort i jämförelse med hur mycket den sålt tidigare, men dess andel är försvinnande liten av den totala försäljningen. Strömmande musiktjänster är här för att stanna. De digitala tjänsterna har tagit över marknaden totalt.

Musikbranschanalytikern har skrivit många gånger om strömmande tjänster, bland annat skrev han så här:

”The CD is toast. The file is disappearing. But all we get are stories about the renaissance of vinyl. Do you own a rotary telephone? Do you even have a landline? Then what makes you think a non-portable format has any future, especially one with so many quirks and flaws. As for sound… Call me up when these kids investing in LPs get speakers worth listening to, never mind powerful amplifiers. You start with the end of the chain and work back, your system is only as good as your speakers. Does vinyl sound better than most streams? Sure! Assuming you’ve got the playback system to hear it, and most don’t.

So streaming has won because of utility, it’s easiest.

And it’s made serious inroads because of Spotify’s free tier. Where you try it before you buy it. And then Apple got into the marketplace and people believed streaming music was legitimate. Getting in now is like launching one of those me-too iPods, it’s too late. And don’t talk to me about features, Beta was better than VHS and it lost.
Furthermore, Spotify has gone nuclear on the tech/feature side. It’s got customized playlists and programs to promote records and saying you can do better is like believing that customers will buy your car because it’s got better a/c vents.

It’s over folks.

The real story is Apple is building a base on brand. And that brand is faltering. Cupertino is no longer invincible. But those still afraid of streaming music, they sign up for Apple Music.

But all the young ‘uns…

They’re on Spotify.”

Lefsetz fortsätter sedan i samma inlägg:

”There’s one Amazon. One Google. One Facebook. One Snapchat. One Instagram. And you truly believe there are going to be multiple streaming music services? Then you must work for the media!

History, and it’s no longer brief, tells us one entity ends up with 70% of the market online.
History also tells us that if you’re not innovating, you’re dying. MySpace was replaced by the much more user-friendly Facebook.

But Spotify is innovating.

And we know how to share music on Spotify. Does anybody even know how to share music on Apple?

And because YouTube is the default video service, we point to it for music because everybody can go there, and to Spotify for the same reason.

However, having Pandora and iHeart in the on demand streaming market will increase the overall pool, it will get newbies to dip their toes. But they’re gonna go where everybody else does, Spotify or Apple.

You can’t break the rules of the internet.

And the internet was built on buzz. Sustain it and you win.

As for those bloviating about the bad economics of streaming music… Spotify and Apple would be making money today if they stopped expanding, stopped innovating. Amazon kept investing and losing…and now they own online shopping.
Oh, that’s right, Wal-Mart was supposed to give them a run for their money.

Disruption comes from outside. And innovation is constant. And the customer is king.

You can’t screw ’em and if you get it right they’ll tell everybody.

So, you can ignore Pandora on demand streaming completely. The people who are paying it mind are those who kept saying BlackBerry would survive, because people used it and it had a physical keyboard and it was so safe.

Hogwash.

The revolution happened. Streaming music won.

Ignore the musicians complaining.

Ignore the industry and the press trying to drum up competitors.

The next big move is consolidation. Spotify goes public and then…

Who buys it?

Ladies and gentlemen, start your engines.”

Det finns också artister som Sverige-aktuella American Aquarium, som har en positiv inställning till nutiden.

”A lot of musicians talk shit about how Spotify and other streaming services are ruining the music industry. I am not one of those musicians. I have a Spotify account. I love having every record ever made at my fingertips. It’s easy. It’s convenient. Its fucking 2016. Spotify has always paid me well and countless people have been turned on to our band through these streaming services that might never found us through the traditional means of getting music. I will gladly ”give my music away for free” as long as you guys continue to come out to shows, buy vinyl and shirts and help me make records when I need help making records. Deal? Like any industry, the music business is an ever evolving model. You can either be one of the people stuck in the past bitching or you can adapt and survive. I’ll choose the latter. Thanks to every single one of you 331,682 listeners for supporting live, original, independent music!!! #stopbitchingworkharder”

amaqspot2016

Det är alltså hög tid att förnya sig för julskivan för att åtminstone vara i takt med samtiden. Det innebär inget krångligare än att från och med i år kommer julskivan att vara strömmad.

Eller som en Nobelpristagare skulle kunna tänkas uttrycka sig…

”Because something is happening here

And you don’t know what it is.

Do you, Mister Jones?”


”Ballad of a thin man”

PS! Bob Lefsetz igen….

”Ask an oldster how to use Snapchat. Even better, ask them if they have a Snapchat account. Or you can even ask them if they use Twitter, the world’s breaking news service. They don’t because they think it’s too complicated, they’re too busy trying to impress each other on Facebook, being left behind all the while online.

Shawn Fanning was public enemy number one. Until he was replaced by a bunch of forgotten personages and now musicians blame Daniel Ek, as if he single-handedly stole their lunch. No, that is not true, by trying to live in the past they got left behind. When you hear someone wax rhapsodic about physical formats, when they talk about record company advances and sales, you know they’re clueless. Kind of like the mainstream media trumpeting first week sales. It’s all about constant streams, everybody under thirty knows that, but the old farts need that number one for their bio, not knowing that identities are fluid in the twenty first century and it’s not what you’ve done in the past but what you are continuing to do now, keep playing, keep evolving. You bought that sports car and your friends bought Priuses, then Teslas, and soon they won’t own any cars at all.”

Inom musikteorin är intro, introduktion eller förspel en öppnande del av ett musikstycke – exempelvis en poplåt – och är då motsatsen till outro. Introt etablerar melodisk, harmonisk, och/eller rytmiska material med anknytning till huvuddelen av ett stycke. Preludium är en del av ett längre musikstycke som betecknas som förspel. Ordet kommer från latinet, och preludier förekommer i många olika musikaliska sammanhang som beteckning på ett musikstycke som spelas först eller i början.

IMG_1626

I veckan kommer dels den här introduktionen av Kent. De själva har också valt att lägga ner sitt skapande och gör en avslutande serie av konserter idag, i morgon och i övermorgon på Tele2 Arena. Sedan ska det helt enkelt vara slut på nytt material från denna svenska supergrupp.

Med slut i det här avseendet är det inte någon syftning till orten Slut på norra Munsö, byn Slut i Skellefteå kommun eller den svensk feministiska postkoloniala kulturtidsskriften Slut. Det är referensen till att gruppen Kents karriär är avslutad, över, till ända, förbi, passerad, ingenting kvar av eller helt enkelt färdig.

Innan det är dags för sista konserten kan ni lära känna gruppen med de här låtarna. ”Thinner”, ”747”, ”Musik Non Stop”, ”Kärleken Väntar”, ”Socker”, ”FF”, ”Klåparen”, ”Ingenting”, ”999”, ”Jag Ser Dig”, ”Tänd På”, ”La Belle Epoque”, ”Godhet”, ”Egoist”, ”Tennsoldater” och ”Mannen I Hatten (16 År Senare)”.

Det närmar sig den där tiden när det är dags att sammanfatta musikåret, som gått. I väntan på det och på årets allra bästa album får ni nöja er med alla album på plats 22 från årets musikskörd.

img_2354

Här får ni de plattorna i alfabetisk ordning och i slutet också en spellista med de album som finns tillgängliga på Spotify i skrivande stund.

img_2656

 

Aaron Neville – Apache
I januari fyllde Aaron Neville 75 år. Han kallades Apache när han växte upp i New Orleans och nu heter hans hund Apache. Det här albumet är något som i delar får mig att tänka på blaxploitation från 70-talet. Det är ett underbart tryck och sångrösten är väl bevarad.
Blues Pills – Lady In Gold
Örebrobaserade Blues Pills har gjort ett härligt album. Elin Larsson sjunger som en gudinna. Här möts rock, blues och soul i en god blandning. Lyssna på ”I Felt A Change” om du vill höra en makalöst vacker röst.
Bob Mould – Patch The Sky
”Lucifer And God” är en låttitel som det går att bli avundsjuk på. När dessutom låten är så bra, så bra är det bara att lyssna på resten av låtarna också för att dussinet ska bli fullt. Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.

 

img_2662
Caroline af Ugglas – Nåväl
”Nåväl” är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst passar utmärkt till den här portionen av svensk blues.
Charles Bradley – Changes
Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
Chris Robinson Brotherhood – Any Way You Love, We Know How You Feel
“Robinson certainly luxuriates in his winding words, lyrics that conjure fleeting indelible moments, but what impresses is the structure — he doesn’t write hooks, he writes melodies, where the verses slide into the chorus then glide into a bridge — and how the band underpins these tunes with interplay that feels loose yet tight: the performances often stretch for longer than six minutes but the CRB aren’t aimless, they’re simply riding their groove.” Beröm till en av mina absoluta favoritröster från Allmusic.com.
Cody Jinks – I’m Not The Devil
Skivan startar med “The Same” en ärlig berättelse om mötet mellan två tidigare älskande efter en längre period med en underliggande känsla av längtan. Jinks sjunger ”If you came here to see if time had rearranged this ain’t no game I’m still the same.”
Conor Oberst – Ruminations
Markus Larsson skriver bland annat så här i Aftonbladet: ””Ruminations” är ett avskalat album där Oberst mer eller mindre direkt sjunger om sig själv och sina problem (läkarna upptäckte bland annat en cysta i hjärnan i fjol). Musiken har en omskakande emotionell råhet. Texterna om mediciner, mentala problem, självmordstankar och döden låter otäckt uppgivna. Hade det varit en vän skulle jag ha blivit orolig.”

 

img_2668
D Generation – Nothing Is Anywhere
Jesse Malin är tillbaka med sitt tidigare punkband. De är rakt på sak och ingen nonsens-rock. Det vore underbart om denne New York-poet tog med sig bandet över till Sverige för ett besök, så att jag kunde få höra bland annat ”21st Century Blues” live.
Hayes Carll – Lovers And Leavers
Du säger att jag älskar dig och jag håller med sjunger Hayes Carll i min favoritlåt ”The Love That We Need”. Det här är en av de artister jag hoppas att någon artistbokare i Stockholm har den goda smaken att ta över hit. Det måste vara ännu bättre live än på skiva. Tror du inte på min spådom om detta lyssna på ”Sake Of A Song”, som Carll spelar live i slutet av podintervjun med Brian Koppelman.
Jack White – Acoustic Recordings 1998-2006
Elin Unnes ger full pott till den här samlingen av låtar i Dagens Nyheter. Hon skriver bland annat ”När det mesta skalas bort blir det bästa av Jack Whites historia kvar: oklanderlig smak, blueskunskap och fingerfärdighet i kombination med naivitet. ”Acoustic recordings 1998–2016” är något så ovanligt som en skiva som skulle kunna skryta med orden ”Best of” på omslaget, utan att ljuga.”
Joe Purdy – Who Will Be Next?
Född i Arkansas och numera boende i Los Angeles har Joe Purdy släppt ett starkt album. Det varma ljudet som smeker dina trumhinnor i exempelvis titellåten påminner om det som brukar komma ut från Muscle Shoals eller Stax.
John Paul White – Beulah
Här har vi en av rösterna från The Civil Wars. Engelska The Independent skriver; ”On John Paul White’s Beulah, the dark emotions of tracks like “Fight For You” and “Hope I Die” mingle with the bitterness of “The Once And Future Queen” and the low self-esteem of “I’ll Get Even” to create a strangely subdued portrait of emotional turmoil, couched in Southern folk and country modes. The latter song, a calm expression of frustration at his shortfall of virtue, is one of several songs here by The Civil Wars’ songwriter that sound like new country standards, along with the engaging “I’ve Been Over This Before” (“…I won’t get over it again”) and “Make You Cry”, a deceptively sweet expression of a sour sentiment. Elsewhere, “The Once And Future Queen” is effectively “It Ain’t Me Babe” with a gentler, more simpatico tone, softened with subtle tints of lap steel and electric piano.”

 

img_2674
Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.
Kent – Då Som Nu För Alltid
Nu har de alltså sagt ett sista farväl på höstens turné med tre utsålda Tele2 Arena. Ett av Sveriges största rockband genom tiderna lägger av när de fortfarande är på topp. Lyssna på ”Andromeda” och ”Den Sista Sången” samt det som finns däremellan på detta alster.
Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är typisk Winnerbäck-musik. Det finns historier om att vi lever i en underlig och märklig tid, i texterna finns saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten som många gånger är större än gemenskapen.
Leonard Cohen – You Want It Darker
”Vi ska alla en gång dö. Så mycket, men inte mer, vet vi när vi föds. Existensen är en kamp med förutsägbar utgång. Lindringen – ljuset som tränger in genom gliporna – är andra människor, deras värme och omsorg. Mer tröst än så kan Leonard Cohen inte erbjuda på den plats där han nu befinner sig. Mer tröst än så behövs heller inte.” Det är på detta sätt Sonics recension av det sista Cohen-albumet avslutas.
Liz Longley – Weightless
På Allmusic.com får Liz Longley beröm för sina berörande texter. ”Longley’s trademark as a lyricist is in writing unflinching narratives, but these songs, whose topics include the attainment of freedom at any cost, loss, vulnerability, and the acceptance of change no matter how difficult, are particularly steely. Assembled they form a poetic — and kinetic — meditation on relationships and personal transformation.”

 

img_2680
Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar. Bästa låten är ”Georgia”.
Lydia Loveless – Real
“By not shying away from writing about messy relationships, hard truths, and personal failings, she’s created an album with incredible emotional and lyrical resonance.” Det skriver The A.V. Club om Loveless senaste album och det är bara att stämma in i den kören.
Margo Price – Midwest Farmer’s Daughter
En av årets kritikerfavoriter är Margo Price. Vid tjugo lämnade hon Illinois för Nashville. Vid 33 blev solodebuten verklighet. Hon har kämpat med ett decennium av sprit, ett dött barn och harvande på vägarna började hon skriva personligt. Det är fantastisk musik hon skapat. Albumet är inspelat i Sun Studios och ges ut av Jack Whites skivbolag. Du bör dessutom lyssna på hennes besök hos Marc Marons pod WTF.
Marlon Williams – Marlon Williams
Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det tar heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
Mavis Staples – Livin’ On A High Note
”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.

 

img_2687
Michael Kiwanuka – Love & Hate
Skrämmande vacker soul av Michael Kiwanuka är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet av den här skivan. Det är bara att instämma i det. Den 29-årige britten Kiwanuka har lugnet och uppgivenheten i rösten, som gör det här till nästintill oumbärligt.
Mudcrutch – 2
Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.
Okkervil River – Away
I Aftonbladet skriver Håkan Steen ”…med hjälp av ett gäng nya musiker med bakgrund i jazz och avantgarde, en stråkensemble och sångerskan Marissa Nadler fick Austin-sångaren [Will Sheff] snabbt ned sina låtar på hårddisk. Och det är nog till stor del den spontana och direkta känslan och de raka, ärliga texterna som gör ”Away” till så berörande lyssning.” Bra lyssning är ”Okkervil River R.I.P.”
Red Hot Chili Peppers – The Getaway
Om du inte redan sett när bandet gästar James Corden i ”Carpool Karaoke” rekommenderar jag er att göra det. Det är vackra sånger från hela karriären, som lyfts fram där. I år har de återigen lyckats med sköna Kalifornien-hymner. Rekommenderad lyssning är ”Dark Necessities” och ”Encore”.

 

img_2688
Rival Sons – Hollow Bones
De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det här är också mycket, mycket bra. Låtarna växer för varje lyssning. Bäst är ”Fade Out” och ”Hollow Bones Pt. 2”.
Rob Baird – Wrong Side Of The River
Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in i en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv.
Sara Watkins – Young In All The Wrong Ways
Det är Watkins tredje album och det är hennes låtskrivande och hennes texter, som gör det till ett nöje att lyssna till. Det är frustrerande komplext och känslosamt på samma gång som det bygger på enkla känslor och stämningar.
St. Paul & The Broken Bones – Sea Of Noise
På American songwriter skriver de bland annat så här om skivan. ”The easy flowing vibe on tracks like the widescreen “Brain Matter” is enhanced by strings that add drama to chilling subject matter expressed in “that’s my daddy with a gun shooting someone else’s son” over emotional and dialed down Janeway vocals that shift into Barry Gibb-styled falsetto and a low key yet driving melody that kicks in on first spin. Similarly, “Tears in the Diamond” shimmers with an Al Green vibe straight out of 60s Memphis and the deep soul blues of “Sanctify” allows Janeway to work his vocals with an elasticity and riveting intensity that wasn’t apparent on the first outing.”

 

img_2693
Stephen Kellogg – South West North East
Det här är ett album som en robot på Spotify hjälpt mig upptäcka. Jag tackar för hjälpen och njuter av Kelloggs sköna röst. Rekommenderad lyssning är exempelvis ”Wolf” och ”The Wild Heart”. När vi ändå är igång kastar jag med ”The Open Heart” också.
Various Artists – Southern Family
Ett konceptalbum från södra Usa signerat min favoritproducent Dave Cobb. Det känns som att det är svårt att misslyckas i mina öron. ”Learning” med Anderson East är skönt örongodis. Lyssna också gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown. Då är tipset att ha en näsduk i beredskap.
Whiskey Myers – Mud
Det är sydstatsrock av högsta rang och det är producerat av Dave Cobb. Det är två härliga ingredienser att blanda för tillfället. Det är helt enkelt svårt att misslyckas då.
William Bell – This Is Where I Live
77 år gammal släpper William Bell denna soulpärla. Kritikerna säger att han inte gjort något i närheten av detta på fyra decennier. En av mina personliga favoriter är ”More Rooms”.

Det skulle kunna vara min alldeles egna superkraft. Alltså att kunna sjunga trestämmigt. Samtidigt. Och alldeles på egen hand. Helt utan hjälp. De enda som behöver hjälp är alla som står i närheten och utsätts för min sopran, alt och vad mer det nu kan heta på en och samma gång.

p1050425

Håkan Hellström har fått kritik sedan han slog igenom att han inte kan sjunga. Vad betyder det egentligen? Är det viktigt? Finns det andra superstjärnor, som har anklagas för att ha tveksamma sångröster. Ja, definitivt. Spelar det någon roll? Egentligen? Är det dålig musik som skapas eller är det bra eller till och med jättebra?
I dagens musikvärld har vi tillgång till all världens musik via diverse strömmningstjänster. Det fylls på med en si så där 200 nya album om dagen. Ej räknat återutgivningar och diverse annat. Det som begränsar oss är tiden. Det finns bara tid till det som är riktigt bra. Bara bra duger inte. Jag själv hade tankar om att jag borde gilla Håkan Hellström. Lyssnade på en hel del av hans studioalbum. Inget fastnade egentligen. När sedan ”Håkan Boma Ye” dök upp på Spotify slog gnistorna till. Det är inspelningen av första Ullevi-konserten, som gjorde det. Jag fastnade där jag länge trott att jag skulle fastna. Live och i den miljön kom han till sin fulla rätt och visade den potential jag letat efter. Magi uppstod. Det är anledningen till att jag sitter på den stol där jag suttit nu i några timmar.

Kvällen har sett ut ungefär så här…”#10 Dream”, ”I sprickorna kommer ljuset in”, ”Mitt Gullbergs Kaj paradis”, ”Du kan gå din egen väg”, ”Jag utan dig”, ”Pärlor”, ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, ”Uppsnärjd i det blå”, ”Vid protesfabrikens stängsel”, ”Shelley”, ”Gårdakvarnar och skit”, ”2 steg från paradise”, ”Ramlar”, ”San Fransisco” (med Christina Hellström), ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, ”Tro och tvivel”, ”Kom igen Lena!”, ”Valborg”, ”När lyktorna tänds”, ”Din tid kommer”, ”Pistol” (med Amanda Bergman), ”En midsommarnattsdröm”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, ”Det kommer aldrig va över för mig”, ”Du är snart där” (med Amanda Bergman), ”Öppen genom hela natten” (med Amanda Bergman)

p1050410

I mitten av kvällen berättar Håkan en historia om hur nervös han var inför sin första spelning i Göteborg. Mamma och pappa skulle komma och kolla. Håkan ville helst att de skulle stanna hemma. Sedan kom han underfund med att ens föräldrar nog egentligen är lite lika en själv. De har nog också ramlat in i någon taxi. Det är med den här historien han introducerar sin mamma, som kommer upp på scenen och spelar hennes låt ”San Fransisco” tillsammans med sin son och hans band för oss alla i kvällens publik.

Stockholmspubliken brukar vara mycket svårflörtad. Det är den inte ikväll. Jag har aldrig upplevt en spelning i den här sfäriska byggnaden med så mycket allsång, klappande, dansande publik i hela arenan. Även på ståplats. Det är helt fantastiskt. Håkan berättar för oss om när han sjöng nationalsången i Scandinavium i samband med SM-finalen i hockey 2003. Då sjöng jag en del falska toner berättade han och han fick också en del kritik i tidningarna för det framträdandet.

p1050397

Jag har svårt att se att det ska göra någonting. Några av mina favoritröster har sannerligen inte ”perfekta” röster. Bruce Springsteen, Ozzy Osbourne och Bob Dylan gör alla något fantastiskt av den röst de har och tillsammans med musiken bildar det en njutbar helhet. Håkans röst är i samma grupp och han säger det allra, allra bäst själv.

”Det är bättre att vara grym, än att vara perfekt.”

p1050430

Filmen är en rysare där huvudpersonen upplever obegripliga saker som får hennes man att påstå att hon är sinnessjuk. Det visar sig senare att det är han som står bakom dessa händelser. Gasljus regisserades av George Cukor och baserades på pjäsen Angel Street av Patrick Hamilton. En brittisk filmatisering gjordes 1940. I engelskan har gaslighting (efter filmens originaltitel Gaslight) blivit ett begrepp som beskriver att någon försöker lura någon att han eller hon är psykiskt sjuk.

img_2538

Brian Fallon, född 28 januari 1980, är en amerikansk låtskrivare, musiker och sångare och en av grundarna till rockbanden The Gaslight Anthem och The Horrible Crowes. Tidigare i år, i mars närmare bestämt kom Fallons första soloalbum – ”Painkillers”. I recensionen av den skivan, som får en åtta på en tiogradig skala, skriver hymn.se bland annat:

”Signalement för sångaren är tydligt genom alla spår. Man behöver inte leta för att hitta dem. Rösten såklart, men också texterna, musiken och hans influenser. Textförfattaren Fallon har en tendens att återanvända uttryck och har man lyssnat mycket på The Gaslight Anthem vet man vad jag pratar om. Däremot är det inte något jag hakar upp mig på, tvärtom. Han hittar nya vägar fram och får det ändå att låta som om han sjunger orden för första gången, vilket imponerar.

Ljudbilden är klar och rakt på sak. Inga krusiduller och det en av sakerna jag gillar med Fallon. Han krånglar inte till det. Enkelheten gör det lätt att lyssna och jag är rätt säker på att han kommer nå ut till en bredare publik med den här plattan. Inte enbart genom Gaslight-fans, som förstås hajpat den under en längre tid. Även stora nyhetskanaler, framförallt i England, har snappat upp soloprojektet.

När det kommer till influenser är det omöjligt att inte dra paralleller till Springsteen. Och det blir som tydligast i ”Rosemary” där tempot dras upp något och ett munspel sätter stämningen. Annars hålls det en relativt jämn linje rakt genom hela plattan. Behaglig sång och texter som tåls att lyssnas på. Det är inte många som kan berätta historier som Fallon gör.”

img_2537

New Jersey-sångaren är ute på en europeisk turné och stannade ikväll till i Stockholm. Det vi bjuds på är en engagerad Mr Fallon, som bjuder på ett antal långa mellansnack. Han berättar om hur han fick nya tänder inskruvade, hur han förvånades av valet av Trump och hur han assistant manager i New Jersey. Vem som är Bossen är självklart.

Kvällens låtlista startar med ”Painkillers”, ”Nobody Wins” och ”Among Other Foolish Things”. The Crowes och Brian avslutar kvällen med ”Behold The Hurricane”, ”Wonderful Life” och allra sist Neil Young-covern ”Rockin’ In The Free World”.

img_2545

Däremellan spelas ett antal andra av Brians sololåtar, lite mer Horrible Crowes och från 80-talet ”Jessie’s Girl”, som Rick Springfield skrev. Det är många låtar i lugnt midtempo, som sammantaget gör att det inte riktigt lyfter för mig ikväll, trots bandets entusiasm.