Arkiv för mars, 2017

Muscle Shoals, Alabama, är den största staden i Colbert County, Alabama, Usa. I staden bor drygt 13 000 människor. Staden har blivit känd genom musiken. I skivstudios som FAME studios och Muscle Shoals Sound Studio har otaliga hitlåtar spelats in från 1960-talet och framåt.

 

FAME studios etablerades 1959 och flyttade till Muscle Shoals 1961. Artister som Aretha Franklin, Little Richard, Wilson Pickett, Tina Turner, Elton John, Janis Joplin, BB King, Etta James och Otis Redding har spelat in musik här, bara för att nämna ett fåtal. Under tidiga år användes också många studiomusiker, det vill säga musiker som spelade på inspelningarna av många andra artisters inspelningar. En av dessa var David Hood, som spelade bas.

David Hood har spelat på skivor av bland andra Boz Scaggs, Cat Stevens, Paul Simon, Bob Seger, The Staple Singers, Frank Black, John Hiatt, Etta James och Percy Sledge. Hood var också en av grundarna till Muscle Shoals Sound Studio. Till dig som vill veta mer om musiken, som kommit från Muscle Shoals rekommendar jag den utmärkta dokumentären med samma namn som staden. Dokumentären hittar du på Netflix.

 

David Hood är inte bara musiker och grundare av en musikstudio. Han är också pappa till Patterson. Sonen är låtskrivare av lysande mått och skriver tillsammans med Mike Cooley låtarna i Drive-By Truckers, som funnits till i ungefär två decennier. Förra årets ”American Band” var nummer fyra på min lista över årets album och ikväll står de på Kägelbanans scen och spelar sin blandning av alternativ country och sydstatsrock. I Drive-By Truckers repertoar finns också en låt där det refereras till det speciella ljudet i den lilla staden i Alabama. ”Ronnie and Neil” från konceptalbumet ”Southern Rock Opera” innehåller de här raderna:

”Meanwhile in North Alabama, Aretha Franklin comes to town
To record that sweet soul music, to get that Muscle Shoals sound

And out in California, a rock star from Canada wrote a couple of great songs about the
Bad shit that went down
”Southern Man” and ”Alabama” certainly told some truth
But there were a lot of good folks down here and Neil Young wasn’t around

Meanwhile in North Alabama, Lynyrd Skynyrd comes to town
To record with Jimmy Johnson at Muscle Shoals Sound
And they met some real fine people, not racist pieces of shit
And they wrote a song about it and that song became a hit”

Förutom gitarristerna och sångarna Hood och Cooley består Drive-By Truckers idag av Brad Morgan på trummor, Jay Gonzalez keyboard, sång och mycket annat samt Matt Patton på bas och sång.

 

Cooley och Hood delar broderligt på att sjunga lead. Varannan låt tar de hand om och den andre körar, ibland också backad av resten av bandet. Mitt i setet kommer så den rockiga låten om Ronnie Van Zant och Neil Young och publiken går ännu mer bananer än tidigare.

Kvällen startade med ”Surrender under protest”, ”Darkened flags at the cusp of dawn” och ”Women without whiskey”. Drive-By Truckers flesta låtar är textdrivna. Ibland lekfulla texter, många gånger allvarliga. Låtarna är inte alltid lättlyssnade, de kräver din uppmärksamhet. Och de är bra, mycket bra.

Det spelas ”Gravity’s gone”, ”Sinkhole”,
”Made up English oceans”, ”The righteous path”, ”Ramón Casiano”, ”Ever south”, ”A Ghost to most”, ”Birthday boy”, ”Girls who smoke”, ”Marry me”, ”Let there be rock”, ”Zip city” och några till vackra sånger.

 

När kvällen är kommen till ”What it means” bjuder Patterson Hood på kvällens längsta och nästan enda mellansnack. Han berättar om sin oro för hur det är ställt i världen nu. Särskilt med utgångspunkt i hans hemland. Rädslan för olikheter. Rädslan för de andra. Han undrar om vi bygger murar för att hålla de borta eller om det kanske är för att hålla oss själva inne?

“He was running down the street
When they shot him in his tracks
About the only thing agreed upon
Is he ain’t coming back
There won’t be any trial
So the air it won’t be cleared
There’s just two sides calling names
Out of anger out of fear
If you say it wasn’t racial
When they shot him in his tracks
Well I guess that means that you ain’t black
It means that you ain’t black
I mean Barack Obama won
And you can choose where to eat
But you don’t see too many white kids lying
Bleeding on the street”

Kvällen och hela Europa-delen av Darkened Flags-turnén slutar i mera partyaktig stämning med ”Hell no, I ain’t happy”. Den slutar nästan lite norrländskt underdrivet >>Hell no, I ain’t happy. But I ain’t too crappy, too crappy at all<< Det känns ok med måndag imorgon eftersom att Cooley och Hood lovar att det inte ska dröja allt för länge innan de är tillbaka i Stockholm igen.

Med åren har jag blivit envis. Jag har lärt mig att härda ut. Har lärt mig att under >>det snabba koket<< så finns ett längre kok som pågår oavsett vad jag får för recensioner. Jag försöker att varken bry mig om bra eller dålig kritik. Vissa artister säger att de skulle lägga av om de blev nerskrivna och inte sålde så mycket. Så är det inte för mig. Det här är min livsuppgift. Vad som än händer, även om himlen skulle falla ner, kan jag skriva en ny låt”. Så slutar intervjun med Plura Jonsson i Nöjesbladet.

 

Det var för drygt 20 år sedan Pluras självbetitlade soloalbum släpptes och det var i samband med det Tomas Andersson Wij intervjuade Plura Jonsson. Det var innan bloggande, kokböcker och TV-kockande. Eldkvarn tog sig också till nya framgångsrika höjder efter soloplattan. Norrköpingsbandet har nu en timeout på obestämd tid sedan slutet av 2015. Jag och ett sjuttiotal personer hade lyckan att få höra några låtar live förra våren på sagolik 50-årsfest när Carla och Plura spelade ett gäng Eldkvarnlåtar.

Den här kvällen slår jag mig ner i den gamla biosalongen på Benny Anderssons hotell Rival tillsammans med 699 andra personer för att få chansen att höra Eldkvarnlåtar live igen. Plura är på turné i Sverige med ett gäng musiker ledda av sonen Axel Jonsson-Stridbeck. Jag undrar hur det ser ut med envisheten 20 år senare? Hur mycket härdar denna folkkära 65-åring ut en kylig mitt-i-veckan-kväll i mars?

 

Kvällen börjar med att tågen rullar genom Kolmården, vi passerar Bråviken och mitt hjärta sover. Jag hör hjulen rulla genom ett land av sorg. All min lycka ryms i en fingerborg. Det är Eldkvarn-eposet ”27”, som startar kvällen. Det blir flera berättelser både i sång och mellansnack om döden. En av de låtar Plura själv är mest stolt över är hyllningen till hans bortgångna mamma i ”Huvudet högt”. Nästa epos kommer som femte låt. Det är ”Alice”. Plura berättar hur den kom till. Det började med att Tony Thoréns mamma ville att Plura skulle skriva en berättelse om Elvis Presley. De texterna plockades senare fram och komponerades ihop till betraktelserna från en bred fönsterbräda tre våningar upp i korsningen St. Persgatan och Kungsgatan i Norrköping där Plura växte upp och iakttog allt som händ på gatan nedanför. Det var bilburen ungdom, Zamora, Bajdoff och Floyd Patterson bland mycket annat.

I slutet av ordinarie setet kommer det tredje stora Eldkvarn-eposet i mina öron, ”Fulla för kärlekens skull”. Plura berättar återigen historien om hur han fått en provpressning av Svart Blogg-plattan och hur han på natten får besök på Kungsholmen av en förfriskad Mauro Scocco. Plura spelar låten som är vald som singel, det vill säga, ”Fulla…”. Mauro sågar låten vid fotknölarna. Plura tar det mest som fyllesnack, men väcks vid åtta-tiden på morgonen av telefonen. I luren finns en butter Kjell Andersson, som också sitter i kvällens publik. Kjell, legendarisk producent, undrar vad det är med Mauro. Han har ringt upp Kjell klockan 4 på natten och bett om nya Eldkvarn-skivan måste stoppas. Det blir nu inte fallet, vilket jag är mycket glad för.

 

De här tre eposen blir tillsamman med resten av kvällens låtar en sammantaget mycket vacker marskväll. Den kan sammanfattas i textraden >>Mitt hjärta var en bilolycka i en snöstorm<< från ”Vill inte förlora igen”, som skrevs några år efter inspelningen av Eldkvarn-skivan ”Ny klubb” och som summerade den inspelningen. Efter medleyt med ”Vår lilla stad / 3:ans spårvagn genom ljuva livet / Pojkar, pojkar pojkar” hade Plura tänkt att få sitta i logen med ett glas vin. Det ville inte ungdomarna i bandet. De vill spela ”Söders kors” när vi den här kvällen faktiskt befinner oss på Söder.

När jag vandrar längs St. Paulsgatan bort från Mariatorget mot Götgatan efter konserten är slut skickar Spotify något som jag uppfattar som ett tecken. De tre eposen kommer efter varandra när jag slumpar uppspelningen på min Eldkvarnspellista. Till och med slumpen gillar de här låtarna lite extra den här kvällen.

BETYG: 8/10
KONSERT: Plura
ARENA: Rival / Stockholm
DATUM: 2017-03-08
BÄSTA LÅTARNA: Epostrion ”27”, ”Alice” och ”Fulla för kärlekens skull”

LÅTLISTA – PLURA – RIVAL
27
Gatan fram
Du kan inte fånga mig
Den här världen är slut
Alice
Vad gjorde jag
Nådens hand
Kärlekens tunga
Huvudet högt
Förgiftat blod
Du älskar inte mig
Min systers karneval
Jag är det hjärtat
Fulla för kärlekens skull
Vill inte förlora igen
Medley : Vår lilla stad / 3:ans spårvagn genom ljuva livet / Pojkar pojkar pojkar
Söders kors

När Tomas Andersson Wij försökte få ett skivkontrakt letade skivbolagen efter artister med världserövrargener, inte efter sorgsna rockpoeter med gitarr. Att han dessutom var rockjournalist på Svenska Dagbladet och tidningen Pop talade också emot honom. Det skriver han i sin bok ”Tomas Andersson Wij pratar med”. Han följde heller aldrig rådet han fick från Alexander Bard. >>Om du inte vill framstå som gubbe, börja sjung på engelska! Om fem år kommer ingen att prata svenska i Sverige!<<

Jag har sett och hört herr Andersson Wij i många olika sammanhang sedan mitten av 2000-talet. Han har haft sina samtal med olika artister, som också sänts på TV. Han har gästat andra artisters konserter. Han har gett ut böcker. Han har medverkat i olika poddar, exempelvis Värvet. Han har gett ut egen musik och spelat den live. Jag tackar Marie Ledin som fixade det första skivkontraktet, ivrigt påhejad av Olle Ljungström. Jag är glad att han fortsatte sjunga på svenska och att han också fortsätter använda sin journalistiska ådra.

Igår kväll var det turnépremiär i Göteborg och ikväll spelar Tomas Andersson Wij (TAW) i Stockholm. Vid lunchtid idag släpptes två nya låtar, som vi får höra ikväll. Imorgon spelar han också på Vasateatern. Då blir det både matiné- och kvällsföreställning. Sedan går Sverige-resan vidare under våren för att avslutas i Klippan mot slutet av april.

 

Kvällen startar med Jesper Nordenström på piano och Anders Stenberg, från Deportees, på klaviatur. TAW kommer in och sjunger en dämpad och vacker ”St. Monica”. Därefter är det dags för ”Jag har simmat långt ut från land” innan den nya låten ”Jag nådde aldrig riktigt fram till dig” spelas.

TAW är en mästare på mellansnack och han pratar om tiden som ledde fram till den första skivan. Och hur den floppade. Sedan spelar han den vackra ”Varm sjö” från debutplattan. Mellansnacket fortsätter sedan berättar han om hur han skrev låtar inför den andra plattan, som han inte visste skulle bli av. Nästa låt presenterar han som låten om livet. Sedan sjunger han:

”Den här dagen är helt värdelös
jag har vaknat jag har somnat om
gått planlöst som en pank turist
ringt människor jag knappt bryr mig om”

Det är ”Hej då”, som dök upp i huvudet på TAW precis i det flummiga gränslandet mellan vaka och sömn och han lyckades fånga den på kassett. Det kommer ”Landet vi föddes i”, som är än mer aktuell än när den skrevs. Vi bjuds på den storyn om en Aspuddensommar, som TAW berättar i ”Tommy och hans mamma”. En av hans vackraste låtar. Den följs av en låt om en tupplur. ”Ljuset här i rummet”, som slutar med raderna:

”Ljuset här i rummet
är på väg till nästa hus
jag slumrar till
När jag vaknar är det mörkt här
nån spelar Hagnesta Hill
Och det är inte att jag ledsnat
eller hört allting förut
Har bara sänkt mina förväntningar”

Därefter är det dags för ”Sturm und drang” och ”Sanningen om dig”. Det är sedan dags för kvällens gästartist, som gästade TAW:s första säsong av ”…spelar med”. In på scenen välkomnas Melissa Horn till stormande applåder. Hon sjunger ”Gå rakt fram och över husen” och ”En sång till dig” tillsammans med TAW. Sedan tar vi resan till barndomens minnen och följer med i berättelsen, som spänner över 30 år i ”So long”. Resan går vidare till ”Hälsingland” innan vi får höra den pianovackra ”Nu dör en sjöman igen”.

 

I första extranumret startar resan på Stadt i Hudiksvall och åker i slutet taxi förbi ett tomt Café Opera i ”Blues från Sverige”. Sedan är det dags för dagen andra nya låten. Eller som TAW säger. Ny och ny, den skrevs på 60-talet. Den gjordes känd av Frank Sinatra och skrevs ursprungligen av Gayle Caldwell när hon satt på mentalsjukhus. Det sägs att hon bad att få sjunga den för sin läkare när hon skrivit den. Läkaren sade att ingen som skrivit en sådan låt kan vara sjuk, efter att ha hört den. TAW har översatt den till svenska och här blir ”Cycles” till ”Vågor”.

Kvällen slutar som flera tidigare kvällar tillsammans med TAW när han sjunger ”Där får jag andas ut” acapella till en publik, som sitter andäktigt för att bryta ut i stort jubel när TAW tackar för kvällen.

Fredagen den 30 november 2001 sändes sista avsnittet för säsongen av talkshowen ”Sen kväll med Luuk” i TV4. Närmare en och en halv miljon såg den kvällens huvudgäst, kronprinsessan Victoria, berätta att hon flyttat hemifrån och om hur hon saknade kärleken.

IMG_0142

I samma program premiärspelade Broder Daniel sin låt ”Shoreline”. En fildelad version från TV-inspelningen spreds, som en löpeld genom indie-Sverige och spelades på många klubbar i Stockholm och Göteborg. Från helt seriösa önskningar till DJ:s att spela låten, som var svår att få tag på eftersom att den inte var utgiven officiellt, växte uttrycket ”Spela Shoreline” fram. Broder Daniel släppte till slut låten i en riktig inspelning på det försenade albumet ”Cruel town” hösten 2003. Då var ”Shoreline” redan en välkänd hit bland fansen.

Året därpå gjorde sångerskan Anna Ternheim en fantastisk cover på ”Shoreline”, som blev en större försäljningshit än originalversionen, med totalt 22 veckor på svenska singellistan. Nu har en ny coverversion dykt upp med Gabriel Kelley, som är en amerikansk musiker och låtskrivare. För en del av er är han kanske bekant från Jills Veranda?

I mars blandar vi alltså ”Shoreline” med en del andra nyheter, gammalt örongodis och lite nyare örongodis.