Arkiv för maj, 2017

Jag är på väg till den här majkvällens konsert. Då kommer jag att tänka på Pierre Isacssons djupa basröst, som sjunger >>Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare, för där har jag kvar, min gamla ångmaskin, jag matar betatabletter i den, lyssnar och glömmer tiden, tar ett glas vin, i ångan från maskin<<. Pierre låg 11 veckor på Svensktoppen 1974 med den låten.

 

”Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.”

Det var min sammanfattning av förra årets tredje bästa album. När jag står här i källaren på Scalateatern och väntar på Brent Cobb är mina förväntningar löjligt högt uppskruvade på ett sätt som nästan gör mig nervös. Hur ska han lyckas med att leva upp till mina förväntningar? Vi är runt 100 personer som samlats nere i källaren för att ta del av Brent Cobbs sånger. Han är född i Ellaville, Georgia i södra Usa och startar kvällen med den vackra vackra ”South of Atlanta”. En låt om hans hemort. Passande nog med tanke på lokalens läge tar ”Diggin’ Holes” vid. Därefter får vi höra ”Down Home”, som var Brents bidrag till kusin Dave Cobbs temaplatta ”Southern Family”.

 

Därifrån tar vi oss vidare med lite hillbillymusik i form av ”Guitars, Cadillacs”, vilket är en Dwight Yoakam-cover. Redan som femte låt kommer sedan min favoritlåt från Brents debutalbum. Det är ”Down in the Gulley”, som är en historia som är delvis baserad på verkliga händelser om hans farfar, som anklagades för att ha ett hembränneri på sin tomt. Det löste sig för farfar och det är inte helt klart om det finns någon koppling till ”Solving Problems”, som tar setlistan vidare.

”Old Shit” skrevs tillsammans med Neal Mason från Cadillac Three och den följs av en stånkande ”Traveling Poor Boy Boots”. Turen är nu kommen till kvällens andra cover, som är Lynyrd Skynyrds ”Swamp Music”. Den följs av Brent Cobbs egen favoritlåt ”Country Bound”, vilken skrevs av hans pappa och farbror i ett snöigt Cleveland. Med tanke på vädret i vår svenska huvudstad idag kommer den omåttligt vackra ”Shine On Rainy Day”, som skrevs tillsammans med Andrew Combs. Han stod på samma scen bara för ett par veckor sedan.

 

Nu är turen kommen till det där smakprovet, som fick mina förhoppningar att flyga upp i taket förra året. Det är dags för ”Black Crow”. Den är ännu vackrare med Brents starka liveröst, som får håret på mina armar att ställa sig i givakt. Innan ”Let the Rain Come Down”, som ska vara kvällens sista låt säger Brent att han inte är tillräckligt cool för att spela något extranummer. Vi har ändå turen att få ytterligare en låt ikväll. Den enda som inte spelats från förra årets album, ”The World. Där tar en magisk kväll med en magisk sångröst och en magisk mellansnackare slut. Det är med stor längtan om ett snart återseende jag beger mig hemåt i det stockholmska duggregnet.

Kanske att det är musik från en annan tid. Det finns inget ego i Bachs musik, inga gester och ingen individ utan det är alltid något allmänmänskligt, allmängiltigt, dessutom är den väldigt ödmjuk. På senare tid har jag velat lyssna på musik med riktig smärta, sådant som man verkligen tror på och det har jag nästan bara hittat i Bach och en del blues.

 

Det här och mycket mer berättar Henrik Berggren i en intervju med Dagens Nyheter i samband med att hans soloalbum ”Wolf’s Heart” släpptes tidigare i maj. Han berättar också att anledningen till att han dras till musik med smärta har att göra med hans sjukdom. Henrik Berggren berättar vidare att, i ett visst tillstånd när tjacket, Attentin-tabletterna han medicineras med, går ur kroppen på kvällarna så duger det bara med sådan musik. Det är den enda musiken han kan intressera sig för, även om den inte hjälper honom. I snart fem år har Berggren levt med sjukdomen CFS (chronical fatigue syndrome). En diagnos som kännetecknas av utmattning, sömnstörningar, smärtor och neurologiska symtom. Resultatet är en bedövande trötthet som inte går över av vila.

I öppningslåten ”Hold On To Your Dreams” på nya skivan sjunger Henrik Berggren om mörka moln. Det är också samma låt som startar Berggrens sommarturné. När han intar scenen på Gröna Lund skymtar inte något moln överhuvudtaget på himlen.

Med sig på scenen har Berggren sin forna bandkollega, gitarristen Theodor Jensen, från Broder Daniel. Dessutom består bandet av Mattias Börjed (The Soundtrack Of Our Lives) på gitarr, Joel Alme på bas, Henning Fürst (The Tough Alliance) på synth och tamburin, och Nino Keller (Caesars) på trummor.

 

Efter starten på kvällen fortsätter vi med ”When We Were Winning”, ”You Wore the Crown; I Played the Clown” och “Happy People Never Fantasize”. Sedan kommer sången om den bortgångne Broder Daniel-medlemmen Anders Göthberg, “Run, Andy, Run”. I slutet av den förra sången försvinner Henrik Berggren från scenen en stund och när han återvänder tar ”To My Brother, Johnny” vid. ”Thirst For Life” tar kvällen vidare innan den Secret Service-doftande ”Wild Child” tar kvällens stafett pinne innan ”Whirlwind” avslutar huvudsetet.

”No Time For Us”, ”I’ll be gone” och “Work” är trion som avslutar kvällens spelning. Innan den trion har Henrik Berggren med band bjudit på kvällens verkliga höjdpunkt. Inte så långt från strandkanten på Djurgården bjuder bandet på en låt som Anna Ternheim och Gabriel Kelley gjort vackra covers på. Det är den fantastiska ”Shoreline” som spelas. Wow, vilken fantastisk låt det är.

Låtar 2013-2016 Best of

Publicerat: 14 maj, 2017 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Algoritmer består av instruktioner om vad som ska utföras, med vad och i vilken ordning. Informationsalgoritmer i till exempel programvara för sökmotorer styr i många fall vilka nyheter och vilken information som möter oss i digitala flöden och skapar det vi kallar för filterbubblor, det vill säga vi endast når viss information. Här hälsar jag dig välkommen till de bästa låtarna under åren 2013-2016. Du har säkert en annan uppfattning, men det här min alldeles egna filterbubbla.

 

Spotify är min största källa för musikkonsumtion. Det bidrar till att hålla mig kvar i min bubbla eftersom att mer lyssnande och tillägg i egna spellistor ger Spotify ännu mer information om vad jag kan tänkas vara intresserad av. Tjänstens egna algoritmer, som bygger upp personligt anpassade spellistor i form av ”Discover Weekly”, ”Release Radar” och ”Your Daily Mix”, håller mig ännu mera fast där jag redan är.

Innan jag serverar musiken till dig, passar jag på att citera Kent inifrån min bubbla.

”Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag”

En gång om året väljs ett antal musikskapare och artister in i Swedish Music Hall of Fame som ett led i att hylla det gångna seklets viktigaste aktörer inom populärmusiken. Syftet är att lyfta fram de musikskapare och artister som spelat avgörande roller i utvecklingen av populärmusiken i Sverige, från 1920-talet och framåt.

 

I mars valdes åtta nya artister in och nu finns det 39 artister, som har valts in sedan starten 2014. Ikväll inviger en av de nyinvalda artisterna sommarens konserter hos grannen Gröna Lund. Juryns motivering löd på följande sätt:

””Love me, love me, say that you love me …” På 90-talet friade The Cardigans till jordens alla indiekids som förälskat svarade ja. Peter Svensson, Magnus Sveningsson, Nina Persson, Bengt Lagerberg och Lasse Johansson hann knappt sluta gymnasiet förrän japanerna kastade sig över singlarna Sick and Tired och Rise and Shine. Gruppens champagnebubbliga melodier ihop med texternas svårmod charmade snart hela MTV-generationen.

The Cardigans stora break kom när Lovefool 1996 tog plats i storfilmen Romeo & Julia. Snart hade bandet access all areas: hos David Letterman, Tom Jones, i PlayStation och Beverly Hills 90210. Med tiden har texterna fått en allt mörkare botten och det bossanovasound som finslipades hos producenten Tore Johansson har övergått i skäggigare countryton. Yngre popsnören som Justin Bieber återanvänder gärna The Cardigans musik när de behöver en ny smash hit.”

Det är tolv år sedan The Cardigans släppte ny musik i bandets namn. Sedan dess har flera av medlemmarna haft andra projekt och bland annat släppt soloplattor. Nu inviger bandet årets Grönan Live, som parken själva beskriver som Sveriges längsta festival. Den pågår från ikväll till slutet av september. Min undran är om The Cardigans har kortaste tiden mellan turnéstart och turnéslut eftersom att de i skrivande stund inte har några fler konserter inbokade i år? De bör slå Peter LeMarc, som själv utlovade det vid sin sista spelning för några år sedan på Skeppsholmen och han spelade närmare två och en halv timme.

Bandet gör entré och vill nog sudda ut tiden som gått och börja om igen där för dussinet år sedan. ”Erase/Rewind” inleder sommarens konserter på Grönan. Nina Perssons sköna röst och coola scennärvaro gör att det skulle vara utmärkt om The Cardigans skulle komma tillbaka på nytt. Bandet låter stabilt i den molnfria, soliga men kalla Stockholmskvällen. Det är kanske kylan som gör att publiken också är lite trögrörlig i början, men det kanske inte stämmer heller. Det blir mer fart på publiken längre in i konserten och då är det också klart kyligare ute. Nina Persson säger i ett av få mellansnack att hennes fingrar är stelfrusna.

I mina öron kommer kvällens höjdpunkter i ”Live And Learn”, ”For What It’s Worth” och ”And Then You Kissed Me”. Alla låtar från favoritalbumet “Long Gone Before Daylight”. Sommaren hälsas också välkommen av ”Lovefool” och den på tivolit passande ”Carnival”.

När den knappt en och halv timme långa turnén tar slut med ”My Favourite Game” kan jag inte låta bli att tänka tillbaka till de avslutande raderna på inledningslåten. Där sjunger Nina att hon vet om att hon ändrat sig och att hon ångrar sig igen. Min positiva tolkning av det är att det blir fler konserter och ny musik från bandet snart.

BETYG: 6/10
KONSERT: The Cardigans
ARENA: Gröna Lund / Stockholm
DATUM: 2017-05-04
BÄSTA LÅTEN: ”And Then You Kissed Me”
SÄMST: Att sommaren behagar vänta med sin värme, trots att konsertsommaren inleddes idag.

LÅTLISTA – The Cardigans – Gröna Lund
“Erase/Rewind”
”Drip Drop Teardrop”
”Godspell”
”Live And Learn”
”Good Morning Joan”
”And Then You Kissed Me”
”Deuce”
”You’re The Storm”
”For What It’s Worth”
”For The Boys”
”Holy Love”
”Lovefool”
”Rise & shine”
”Do You Believe”
”Hanging Around”
“I Need Some Fine Wine And You, You Need To Be Nicer”
”Communication”
”Carnival”
”My Favourite Game”

PS! Vill du se snyggare bilder från konserten ska du kolla in recensionen på Rockbladet.

Ibland slår faktiskt sjukdomen nostalgi till hos mig också. Det var på det sättet nostalgi betraktades. På 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom. På den tiden var det unga soldater – som låg i krig långt hemifrån – som led av nostalgi.

 

Hos mig slog sjukdomen till i april när jag läste ett av många lysande inlägg från Bob Lefsetz. Han skrev ett inlägg om bland annat ”I Don’t Know”. Där beskriver han hur han drabbas av Ozzy-låten medan han ute och kör bil i Los Angeles. Han skriver så här:

“Which is all to say I’m driving down the highway passively listening and then ”I Don’t Know” grabs me by the throat and won’t let go.

”People look to me and say
Is the end near, when is the final day
What’s the future of mankind
How do I know, I got left behind”

That’s who this music was for, the left behinds, the ones who did not go to Yale, never mind college at all, who changed your tires and made your goods before what was made was made in China and if something broke you just threw it away, like these same people, without a future voting for Trump, even if it’s against their everyday interests, because now they can’t even afford concert tickets and their music is a sideshow. But they and it didn’t used to be.

”Everyone goes through changes
Looking to find the truth”

Ain’t that so. What you used to believe you no longer do, you try on your bell-bottoms and then discard them, the older you get the more wisdom you’ve got but the less you know.

And speaking of changes, they’re embedded right there in the song, the second verse is different from the first, it’s got melody, you want to sing along as you’re banging your head.

”Nobody ever told me, I found out for myself”

That’s the truth of life, it’s your own adventure, learn the lessons but don’t become a slave to the past, leave your own mark.

And now you’ve got your arms in the air, implored by Ozzy, the guitars are raging, the bottom is pounding, but you can smell a whiff of the British Invasion, there’s melody and lyricism right there.

And then Randy Rhoads begins to shred. And I’m brought back to the way it once was. When we saw the Beatles on television and bought our guitars and all tried to play. Some never gave up, they became stars, all using the same instrument yet sounding different. Yes, it’s Randy Rhoads’s guitarwork that puts ”I Don’t Know” over the top.

And I’m thinking how Ozzy is selling the same message as Dylan, that people are looking to him for answers but he hasn’t got any! You’ve got to look inside yourself.

But that does not mean you cannot crank the tunes to 11 to drown out all the detritus so you can think clearly. That’s the funny thing about this sound, it creates its own safe space. It’s the eye of a hurricane, the wind is blowing but at the center you feel safe, in control, that you can make it.

That’s the power of music.

That’s the power of Ozzy Osbourne.

And Randy Rhoads.”

De orden fick mig att vilja återupptäcka den låten och i maj låter jag alla er också göra det. Den här nostalgin vägs upp av nyheter från några av mina favoriter som snart släpper nytt. Det handlar exempelvis om Jason Isbell & The 400 Unit och Chris Stapleton, som båda tagit hjälp med produktion av magiska Dave Cobb. Lite svenska nyheter finns också att njuta av som Anna Stadling tillsammans med Andreas Mattsson, Johan Airijoki från norr och Jesper Lindell som får körassistans av First Aid Kit. På månadens kassett finns också ett underbart, fantastiskt 13-minuters epos i ”Leaving LA” av Father John Misty.