Arkiv för juni, 2017

Årets första semesterdag lider mot sitt slut. Jag har också varit med om något jag länge inte trodde att jag skulle få uppleva under min livstid. ”Not In This Lifetime Tour” har gästat Stockholm och Friends Arena. Innan ni börjar klaga, så ja. Jag vet att den arenan egentligen ligger i Solna, men det står fortfarande Stockholm på all turnémerchandise.

 

För första gången sedan 1993 står originalmedlemmarna Axl Rose, Slash och Duff McKagan på samma scen igen under namnet Guns N’ Roses. Resten av bandet består av Dizzy Reed (keyboard), Richard Fortus (gitarr), Frank Ferrer (trummor), och Melissa Reese (keyboard). Det svenska sommarvädret är inget vi behöver bry oss om eftersom att taket är på arenan är stängt. The Darkness och Backyard Babies agerar båda förband under kvällen.

Plattorna ”Appetite For Destruction”, ”G N’ R Lies”, “Use Your Illusion I” och “Use Your Illusion II” gick alla varma i cd-spelaren när de dök upp i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Jag upptäckte dem, som många andra gjorde, med hjälp av MTV och videon till ”Sweet Child O’ Mine”. Det är också bandets mest spelade låt på Spotify. Drygt 240 miljoner spelningar har den för närvarande. De hade också stora MTV-framgångar med låtar till filmer. Bob Dylan-covern ”Knockin’ On Heaven’s Door” släpptes först på soundtracket till Days of Thunder. Filmen handlar om NASCAR-föraren Cole Trickle, som spelas av Tom Cruise. ”You Could Be Mine” var huvudspåret från ”Terminator 2 – Domedagen” med Arnold Schwarzenegger som maskin från framtiden.

Kvällen börjar enkelt med ”It’s So Easy”. Fortsätter in i heroinberättelsen och en av mina favoriter ”Mr Brownstone”. Det blir sedan demokratifrågor i ”Chinese Democracy”.. Det är redan extatisk stämning på ståplats på Friends Arena och den blir inte mindre när publiken välkomnas in i den snåriga djungeln redan i kvällens fjärde nummer, ”Welcome To The Jungle”

 

”Double Talkin’ Jive”, “Better”, “Estranged” och Paul McCartney & Wings-covern “Live and Let Die” tar oss vidare på kvällens mer än trevliga musikaliska resa. Sist ut på ”Appetite For Destruction” finns ”Rocket Queen”. Den kommer nu där inledningen pumpas fram av tunga trummor och tung bas från scenen.

Sedan kommer lite Johnny Thunders i ”You Can Put Your Arms Around A Memory”, som flyter in i Misfits “Attitude”. I den tar Duff McKagan över sången, som han sedan lämnar tillbaka till Axl i “This I Love”. Direkt när den inspelade rösten börjar med att berätta om att det vi har framför oss är ett misslyckande i att kommunicera vet alla 55 000 i publiken att det är ”Civil War”, som kommer. Wow! Den följs av “Yesterdays”, “Coma” och ett gitarrsolo från Slash där han bland annat flörtar med Chuck Berry. När Slash avslutat solot och går över till det mer än välkända riffet i ”Sweet Child O’ Mine” vaknar publiken igen unisont. Därifrån drar vi vidare med en mycket bra ”My Michelle” innan det blir Pink Floyd-instrumentalt med Slash och Richard Fortus i ”Wish You Were Here”. Övergången till nästa Guns-original tar vi via Derek and The Dominoes ”Layla”, som vävs in i vackra ”November Rain”.

 

Sedan är det dags för mer covers. AC/DC’s ”Whole Lotta Rosie”, Soundgardens “Black Hole Sun”, Dylans “Knockin’ On Heaven’s Door”. Den sista med lite av Alice Coopers “Only Women Bleed” i inledningen. Alltihopa mycket kompetent genomfört och Axl’s röst håller fortfarande och göra alla låtar rättvisa. Huvudsetet tar sedan slut i ”Nighttrain”.

I extranumren kommer allra först ”Sorry”. Den följs av en bra version av ”Don’t Cry” och av The Who’s ”The Seeker”. Axl visslar sedan fint i ”Patience” innan kvällen tar slut i partyrockande ”Paradise City. Sammanfattningsvis är det en bra kväll med höga toppar, som exempelvis ”Mr Brownstone”, ”Civil War”, ”Sweet Child O’ Mine” och ”Rocket Queen”. Tyvärr är det lite för mycket utfyllnad i form av material från ”Chinese Democracy” och en del instrumentala utflykter. Rösten har Axl verkligen fått behålla och han använder den mycket bra. Det vi inte får se lika mycket av från tiden när det begav sig är hans ormdans.

Den första semesterdagen har gått över i den andra efter en drygt tre timmar lång konsert. Utanför Friends Arena väntar transportkaoset, som inträffar när alla människor ska ta sig hem från Solna och det är omläggningar i spåren för pendeltågen och tunnelbanan inte förmår att svälja alla som vill med och helt sonika slutar gå.

Album 2017 – Januari-Juni

Publicerat: 26 juni, 2017 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Om du orkar anstränga dig att scrolla ända ner till slutet av det här hyfsat långa inlägget, så kommer du att belönas med länken till en spellista, som innehåller alla album som omnämns här. Alla sextioåtta. Lyssnar du på hela listan kommer du åtminstone att ha drygt två dygn av din semester räddad.

 

Abigail Lapell – Hide nor Hair
En kanadensisk singer songwriter, som skriver underbara sånger och melodier.
Aimee Mann – Mental Illness
Lågmälda, vackra låtar om sångerskans psykiska sjukdom. Lugnt och ljuvt följer vi med på Manns allvarliga resa.
Alison Krauss – Windy City
Hon har en fantastisk stämma, Alison Krauss. Här sjunger hon så att håret på armarna ställer sig upp emellanåt.
Andrew Combs – Canyons of My Mind
Jag missade honom i källaren på Scalateatern. Jag hoppas snart få en ny chans. Här har Combs gjort ännu ett utsökt album av americana.
Avantgardet – På Östkusten Intet Nytt
Nybrobandet, som skriver nakna och utlämnade texter om droger och missbruk. Det är inte vackert, men ändå vackert, hör exempelvis ”Hög i gränder”.

 

Banditos – Visionland
Andra albumet och fortsatt underbar, skitig rock. Mary Beth Richardsons röst är mycket fängslande. Hon skulle gärna få sjunga lead på fler låtar för mig.
Blackie & The Rodeo Kings – Kings And Kings
Tillsammans med en bunt av manliga vänner utgör det här albumet ett komplement till 2011-års ”Kings And Queens”, som spelades in med kvinnliga vänner. Gäster är bl.a. Jason Isbell, City and Colour och Buddy Miller.
Brian Dunne – Bug Fixes & Performance Improvements
Ännu en av alla dessa singer songwriters. Jag vet att jag lever i min egen lilla filterbubbla. Där dras jag till musiken. Och gärna den här typen.
Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
Chastity Brown – Silhoutte Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.

 

Chris Stapleton – From A Room: Vol. 1
Inspelad i klassiska RCA Studio A i Nashville under ledning av Dave Cobb. Det är magiskt bra och det går bara att längta efter mer. Vol. 2 kommer som tur är redan i höst.
Chuck Prophet – Bobby Fuller Died For Your Sins
”Prophets känsla för melodier är stark och på något sätt verkar han bara bli bättre och tydligare med åren. Grunden är sorts lyxig garagerock med blommiga undertoner och Prophet har en pratsjungande röst som påminner om en blandning mellan Jonathan Richman och den tidiga Lou Reed.” Det skriver NWT bland annat om albumet.
Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat.
Conor Oberst – Salutations
Här finns elektriska versioner av en del av låtarna på förra årets akustiska platta. Och det är riktigt, riktigt bra.

 

Cordovas – Cordovas
Skön, skön stämsång. Tyvärr missade jag dem när de spelade i Stockholm, förhoppningsvis kommer de snart tillbaka.
Cory Branan – Adios
I “Blacksburg” kommer den hesa rockrösten fram tydligt efter de inledande gitarrackorden. Lyssna och njut.
Courtney Marie Andrews – Honest Life
Det är vackert, finstämt och bara helt enkelt första halvårets bästa album. I augusti kommer hon till Stockholm igen. Be there or be square.
Dan Auerbach – Waiting On A Song
Ljudbilden är typisk Auerbach på samma gång som det låter klassiskt Nashville och något av sent 60-tals, tidigt 70-tals hitradio. Förra sommaren skrevs ungefär 60 låtar till plattan på måndagar till onsdagar. De spelades sedan in torsdagar till söndagar. Tio låtar överlevde till albumet. De tio små munsbitarna till sånger sträcker sig mellan knappt två och en halv minut till som längst tre minuter och fyrtiosex sekunder. Det tar inte längre än dryga 32 minuter innan du behöver sätta igång albumet igen. Låtarna doftar mycket sommar och passar utmärkt till sommardrinken.
Daniel Romano – Modern Pressure
Delar av DN:s 4-plus-recension låter så här: “ ”Modern pressure” är hans sjunde skiva på lika många år, inspelad i en stuga i Värmland (!) och ytterligare ett stort steg framåt. Han har gått från folkplock till orkestrerad Gram Parsons-epik och nu vidare till en oemotståndlig, studsig, 70-talsinspirerad countrypop.”

 

David Luning – Restless
I enkla, jagande, stora och känslosamma “Brother In Chains” hittar du en god anledning till att lyssna på det här albumet.
Dawes – We’re All Gonna Live
Det här är en bra liveplatta med ett underbart band från Kalifornien. Taylor Goldsmiths låtar smeker dina öron.
Digger Barnes – Near Exit 27
Jag tycker att det finns en del likheter med Leonard Cohen i delar på den här sköna singer songwriter-plattan, som jag tror att Spotifys algoritmer hjälpt mig att upptäcka.
Drew Holcomb & The Neighbors – Souvenir
Det tionde albumet på tolv år från det här gänget. Fortfarande relativt okända utanför Usa. Kanske kan den här musiken hjälpa till att förändra det?
Duke Garwood – Cold Blooded
Mörkt. Svart ibland. Svårt att låta bli ofta.

 

Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
Father John Misty – Pure Comedy
13 minuters eposet “Leaving LA” räcker som förklaring varför du ska lyssna till den här skivan.
Fredrik Larson – 1979
Det är Fredrik Virtanens fel att jag upptäckte Fredrik Larson. Virtanen nämnde honom i en av årets alla krönikor. Den här skånska musikern är värd mer uppmärksamhet.
Fredrik Larson – Handskrivna Brev
Det fanns mer som har dykt upp det här året från denna skåning. Det är trevligt utforskande i svensk rockanda.
GospelbeacH – Another Summer Of Love
Någonstans i stämsången förlorar jag mig och kapitulerar för det här minnesvärda melodierna, som doftar sommar.

 

Gov’t Mule – Revolution Come…Revolution Go
Warren Haynes bluesrockande band har gjort en väldigt lyssningsvärd skiva. Älskar hans röst!
Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Hon har det soundet i sitt blod. Hennes pappa arbete på FAME Studios i många år. Sångernas svärta är beroendeframkallande.
Henrik Berggren – Wolf’s Heart
Nöjesguiden skriver “Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör Wolf’s Heart bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med.”
INVSN – The Beautiful Stories
Med bland andra Umeå-sonen Dennis Lyxzén i bandet är det här en mycket trevlig bekantskap i årets skivback. Lite tungt, ibland lite industri.
Jade Jackson – Gilded
”För vidare råheten och melankolin från cowpunk och kombinerar den med en förförisk sävlighet som för tankarna till Mazzy Star och Lana Del Rey.” Det är så Jan Gradvall beskriver det här albumet i DI Weekend.

 

Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound
Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.
Jesper Lindell – Little Less Blue
”A Little Less Blue” är inspelad i Svedmyra och producerad av Benkt Söderberg och Sten Booberg. Benkt Söderberg berättar: ”Vi hade sabbatsår från First Aid Kit efter 6-års nästan konstant turnerade. Jag hade inte tänkt hålla på med musik under pausen. Men så frågade Sanken Sandqvist, om jag ville lyssna på en ung kille från Ludvika som ev. kunde behöva lite hjälp. Jag lyssnade och hörde en stark, hes och mycket speciell röst, och material till riktigt bra låtar.
Johan Airijoki – Allting Kommer Att Bli Bra
Jag säger bara tack till Spotifys algoritm, som la till en låt från den här skivan i en av årets ”Release radar” en fredag morgon. Det är underbart svenskt låtskrivande.
John Bauman – Proving Grounds
Blodet pumpar igång och alkoholen flyter i flera av Baumans sånger. Americana av bra kvalitet.
John Mellencamp – Sad Clowns & Hillbillies
På det tjugotredje studioalbumet finns ett flertal samarbeten med Carlene Carter. Det visar sig vara en väldigt bra sparringpartner för Mellencamp, som gör ett av sina bästa album på senare år.

 

John Moreland – Big Bad Luv
Det här är en av de bästa rösterna idag. Jag hoppas verkligen att någon artistbokare har vettet att ta honom till Stockholm igen. Det här albumet rockar mer än föregångarna, lyssna till exempel på ”Amen, So Be It”.
Joseph Huber – The Suffering Stage
En sammanfattning från savingcountrymusic.com’s recension “You don’t just like Joseph Huber’s music. You feel it’s something that the rest of the world needs to hear, and how criminal it is that it isn’t spreading far and wide.”
Joshua James – My Spirit Sister
Det är något med Joshua James lite hesa röst, som får mig att stanna upp för att lyssna på vad han vill säga när han sjunger sånger som exempelvis “Golden Bird”.
KSMB – Ond Saga
Mina förväntningar var inte höga på det här albumet. Det fick jag verkligen äta upp. Riktigt bra KSMB-album.
Lars Winnerbäck – Vi Var Där
Alla låtar som spelades under höst- och vårturnén vackert paketerade i sång och allt som oftast två ensamma gitarrer.

 

Lindi Ortega – Til’ The Goin Gets Gone
Om inget annat får dig att fastna är den här EP:n är värd att lyssna på för att du ska höra “Waitin’ Around To Die”. Den Townes Van Zandt-låten gör Ortega mycket, mycket bra.
Little Bandit – Breakfast Alone
Det är pedal steel och hammondorgel på många låtar. Ibland behövs inte mer än så för att charma mig. Särskilt om det kombineras med en skön röst.
Little Steven – Soulfire
Springsteens tvillingsjäl rockar på egen hand.
Mercy John – Better To Be Safe
Doften av Tom Petty, Bruce Springsteen och andra liknande artister står lite som spön i backen om jag ska beskriva Mercy John. Och det är väl precis det jag försöker göra?
Nikki Lane – Higway Queen
”Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.” Jag bara instämmer med Sonic Magazine.

 

Orango – The Mules of Nana
Ett gang norrmän spelar sjuttiotalsrock på ett alldeles, alldeles utmärkt sätt. Det är rockigt. Det är bluesigt. Det är skitigt. Det är släpigt. Det är väldigt bra.
Otis Gibbs – Mount Renraw
Det här är Gibbs sjunde album. Han är en stolt folkmusiker och han är riktigt bra på den här plattan.
Per Gessle – En Vacker Natt
Högst oväntat dyker det här albumet upp på min lista över intressanta album från våren. Inspelat i Nashville med ett gäng studiomusiker. En överraskning!
The Sadies – Northern Passages
Den tionde fullängdaren för det här kanadensiska gänget fick mig att upptäcka dem. Det bjuds på elva utmärkta alt countryspår.
Sallie Ford – Soul Sick
Oklart hur jag upptäckte det här albumet. Säkert någon algoritm? Skönt rockande ”Loneliness Is Power” är ett insteg till att känna Sallie Ford.
Sam Outlaw – Tenderheart
Det fruktade andra albumet. Outlaw har producerat själv. Det är riktigt, riktigt bra låtar samlade på den här skivan. Titelspåret, ”Trouble” och ”She’s Playing Hard To Get (Rid Of)” bara för att nämna några.

 

The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore
I väntan på First Aid Kits kommande album är det här perfekt, perfekt pausmusik. Underbart!
Sera Cahoone – From Where I Started
På radarn för att recenseras av savingcountrymusic.com. Jag räknar med att det kommer att bli ett högt betyg där.
Son Volt – Notes of Blue
Det är mera dist i gitarrerna på den här plattan än förra. Jay Farrar har inspirerats av bluesen på ett mycket trevligt sätt.
The Steel Woods – Straw In The Wind
Det är svårt att säga annat än att The Steel Woods lever upp till traditionerna i rocken från Usas södra stater. Likt mycket annan bra musik nuförtiden kommer gänget från Nashville.
Steve Earle – So You Wanna Be An Outlaw
Det är en mixad Earle-platta. Bluesig. Dämpad. Bra. “The Girl On The Mountain” är en personlig favorit.
Steve Moakler – Steel Town
Bredbent rock från the Heartland of America låter Moakler som, men han sjunger snarast om arbetarlivet i sin hemstad Pittsburgh.

 

Säkert! – Däggdjur
Annika Norlin gör ett finstämt album tillsammans med många gästartister. Lyssna på sköna spår, som ”Kommer Hända” och ”Funky Nassau”.
Tift Merritt – Stitch Of The World
Låtar skrevs i Texas. Låtar spelades in i Los Angeles. Låtar spelas live i Stockholm i november. Det här ger mersmak fram till dess.
Trevor Sensor – Andy Warhol’s Dream
Rösten fångar mig. Det var snällt av Uncut att tipsa om den här skivan. Mycket, mycket, mycket bra. Börja med ”High Beams”. Där startar också skivan.
Valerie June – The Order Of Time
”Valerie June är en 35-årig banjo-, ukulele- och gitarrspelande kvinna från Memphis, Tennessee. Genremässigt befinner hon sig precis som Rolling Stones i en gatukorsning med avtagsvägar till både rock, soul, blues, country och gospel.” Det skriver bland annat Jan Gradvall i sin recension av den här utmärkta plattan.
Willie Nelson – God’s Problem Child
Den här 84-årigen med svart bälte i taekwondo och företag i marijuanabranschen har också gjort ett mycket intressant album.
Zac Brown Band – Welcome Home
NWT beskriver bland annat så här, “På Welcome Home har utflykterna bland blues och Motown tack och lov tonats ner och nu bearbetas det gamla vanliga – nostalgi, sprit, kärlek och familjära hyllningar som lindats in i den genomarbetade viscountryn som gjort Georgia-kollektivet till ett av USA:s mest populära i genren.”

Är fem myror är fler än fyra elefanter? Svaret på den frågan vet du säkerligen om du växte upp i 70-talets Sverige. Om frågan istället är om 39 procent är mer än 8 procent är det svårare att lämna ett säkert svar om du frågar en matematiker. Frågor du någon som gör nyhetsvärdering om musikbranschen verkar du få ett tvärsäkert svar. Särskilt om du också är vinylkramare i den svenska nutiden.

 

Om du roar dig med att googla efter musikförsäljning i Sverige för förra året, så möts du av rubriker som ”Vinylförsäljningen fortsätter att öka i Sverige” eller ”Vinylförsäljningen ökar – hårdrocken är störst” eller ”Vinylförsäljningen ökar enormt i Sverige” eller ”Allt fler köper vinylskivor”. Rubrikerna är helt sanna. Försäljningen av vinylskivor ökade från 33 miljoner kronor för 2015 till 45 miljoner kronor för 2016. Alltså 39 procents ökning. Samtidigt ökade intäkterna från streamingtjänster med 8 procent. Eller i absoluta tal var ökningen mellan 2015 och 2016 drygt 70 miljoner kronor.

Det innebär alltså att enbart ökningen av musikbranschens streamingtjänster är drygt 50 procent större än den totala försäljningen av vinylskivor om du frågar en matematiker. Streamingtjänsterna stod för intäkter på totalt 952 miljoner kronor i Sverige förra året enligt branschorganisationen IFPI. Vinylskivor stod alltså för 4 procent av intäkterna från inspelad musik förra året i Sverige, medan streamingtjänsterna stod för 84 procent av intäkterna. Rubriksättarna på stora tidningar och från public service lyfter fram vinylskivorna, som den stora vinnaren förra året.

Det är alltså streamingtjänsterna som helt dominerar intäkterna för musikförsäljning i Sverige. Jag följer ett antal musikjournalister på diverse sociala mediaplattformar och läser också en del nättidningar och bloggar med inriktning på musik. Framförallt rockmusik ska erkännas. Jag har svårt att hitta något om streamingtjänsternas dominans eller för den delen tjänsternas fantastiska tillgänglighet. Det jag hittar är exempelvis bilder på Instagram om den senaste vinylskivan, som ligger på skivspelaren. Där kan jag i och för sig tycka att en vinylskiva är mer fotogenisk än en streamingtjänst. Jan Gradvall skrev en krönika i Dagens Industri i augusti 2014 om att ännu ett musikformat dött. Det handlade om MP3-filen och om att 95 procent av alla musiklyssnare kommer att nöja sig med streamingtjänster.

De två hyllmeter vinylskivor jag själv ägde lämnade min ägo i samband vid senaste bostadsbytet för ett dussin år sedan. Kvar i familjens ägor finns ungefär sex flyttkartonger cd-skivor. Det säger sig självt att jag inte bär dem med mig. Jag har svårt att komma ihåg när jag senast lyssnade på en cd-skiva. Jag använder Spotify i mobilen eller på paddan när jag lyssnar på musik oavsett om det är hemma, i bilen, på bussen till jobbet eller någon annanstans. Det har också fördelen att jag kan fortsätta lyssna när jag byter från den ena platsen till den andra. De här fördelarna för mig som konsument och att jag har tillgången till i stort sett all världens musik i en pryl, som jag ändå bär med mig.

Om du köper en cd-skiva i månaden i dagens Sverige och handlar online får du tillgång till 10-15 nya låtar per månad och kan bara spela upp den om du har tillgång till en cd-spelare. Lägger du samma pengar på den, i Sverige, dominerande streamingtjänsten Spotify får hela familjen till i stort sett hela musikhistorien och i stort sett samtliga nya låtar som ges ut och du kan lyssna där du befinner dig. Det kanske är när rubriksättning och nyhetsvärdering ser ut så här, som vissa kända politiker börjar prata om fake news? Svaret på frågan om 39 procent är större än 8 procent är antagligen beroende av vem du ställer frågan till. I Gradvall-krönikan från 2014 liknas MP3-filen vid hieroglyfer och Gradvall skriver också:

”Vi är ett antal entusiaster som kommer att behålla en del av våra iTunes-bibliotek. Vi har musik där som ännu inte finns på streamingtjänster. Men hur många är vi? Fem procent? Förmodligen ungefär samma fem procent som också har kvar all vinyl samt även stenkakor och kassettband och aldrig missar ett avsnitt av ”Antikrundan”.”

Jag kommer på mig själv med att oftare och oftare upptäcka ny musik med hjälp av Spotifys algoritmer, som serverar mig ny musik via ”Release radar” eller ”Discover weekly” eller ”Liknande artister”. Det sker i alla fall oftare än att jag hittar ny musik som någon vinylkramande musikjournalist tipsar om. Frågan jag också skulle vilja ställa är om musikjournalistiken är på väg att uppleva ett eget Kodak-moment? Då syftar jag inte på en bra fotomöjlighet, utan på den förödande effekt Instagram hade på företaget Kodak. Fast det är möjligt att om det går tillräckligt länge så kanske vi kan se en comeback för även musikjournalisterna, på samma sätt som hieroglyferna har återvänt i form av emojisarna?

Vad vill jag egentligen säga? Bara att streaming är det format som vunnit just nu när det gäller musikdistribution och att det är väldigt få journalister, som skriver om detta faktum. Ibland dyker det upp ett undantag. Två exempel på artister, som försökt undanhålla musiken från de här tjänsterna är Neil Young och Taylor Swift. De har båda tagit bort all sin musik från streamingtjänsterna. Och sedan kommit krypande tillbaka för att få någon uppmärksamhet. I Usa går det bara lite saktare där är först i år, som streamingtjänsterna är större än den fysiska försäljningen.

 

Halvårets albumtips I

Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Hon har det soundet i sitt blod. Hennes pappa arbete på FAME Studios i många år. Sångernas svärta är beroendeframkallande.
Tift Merritt – Stitch Of The World
Låtar skrevs i Texas. Låtar spelades in i Los Angeles. Låtar spelas live i Stockholm i November. Det här ger mersmak fram till dess.
Aimee Mann – Mental Illness
Lågmälda, vackra låtar om sångerskans psykiska sjukdom. Lugnt och ljuvt följer vi med på Manns allvarliga resa.
Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
Nikki Lane – Higway Queen
”Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.” Jag bara instämmer med Sonic Magazine.

 

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok på nattduksbordet I: Skam. Norska tonåringar på SVT Play. Skam den som inte tittar. Jag har säsong 4 kvar i alla fall.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Fauda. En säsong om israeliska underrättelsetjänsten. Fängslande. Otäck. Mycket sevärd.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch. Säsong 3 av serien som bygger på Michael Connellys böcker om Harry Bosch. Väldigt vackra Los Angeles-miljöer med svenske producenten Henrik Bastin i spetsen för produktionen.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Sopranos. Det tog mig många år att ta mig i kragen och faktiskt se en av de bästa serierna genom tiderna. Sex säsonger magisk TV-historia. Maffian med säte i New Jersey, som leds av Tony Soprano. Han spelas av en för tidigt bortgången James Gandolfini och som en underbossarna gör Little Steven van Zandt en underbart butter Sil.

 

 

Halvårets konsert…kanske tidernas bästa konsert?: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan. Min egen sammanfattning av kvällen gäller fortfarande. ”Mina höga förväntningar kom helt till skam. Paul Janeway’s självkänsla, som bär upp den fantastiska kostymen i rött och målflagga ifrån Formel 1, är ingenting att prata om överhuvudtaget. När den där rösten. Den där rösten bara förlöser oss i extas finns det en känsla i mig, som säger att det kan knappast bli bättre än så här. Jag kan lägga ner hela det här året. Inget kan rimligen överträffa den här kvällen!”
Halvårets läsning: The song machine: Inside the hit factory. Skriven av New Yorker-journalisten John Seabrook. Du får veta att när Max Martin säger att något är bra, så är det en hit. Han säger det inte som en amerikan. Att det är en fantabulös, fantastisk låt. Han säger bara, den är rätt bra. Du får också en uppfattning om hur fantastiska svenska hitmakare vi har. Under 2014 hade en fjärdedel av hitsen på Billboard Hot 100 svenska sångmakare.
Halvårets podd: Walking The Floor. Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett bjuder på en underbar americanapodd. Han har haft en fantastisk gästlista. Hoppa in och lyssna på intressanta gäster som Steve Earle, Amanda Shires, Jason Isbell, John Moreland, Dave Cobb och Sturgill Simpson.

 

Halvårets albumtips II

Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
Johan Airijoki – Allting Kommer Att Bli Bra
Jag säger bara tack till Spotifys algoritm, som la till en låt från den här skivan i en av årets ”Release radar” en fredag morgon. Det är underbart svenskt låtskrivande.
Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat.
Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.

 

Halvårets bästa album

Courtney Marie Andrews – Honest Life
Det är vackert, finstämt och bara helt enkelt första halvårets bästa album. I augusti kommer hon till Stockholm igen. Be there or be square.

 

Terrotrister…
Är kärleken svaret, som Todd Rundgren sjunger?

”And when you feel afraid, love one another
When you’ve lost your way, love one another
When you’re all alone, love one another
When you’re far from home, love one another
When you’re down and out, love one another
All your hope’s run out, love one another
When you need a friend, love one another
When you’re near the end, love one another
We got to love one another”

Det här verkar idioter som dyker upp på Eagles of Death Metals konsert på Bataclan i Paris, eller Akilov i Stockholm eller andra idioter i Manchester på Ariana Grandes konsert i Manchester eller andra dårar i London och tyvärr på allt för många andra ställen runt om i världen inte förstå.

Att kärleken är svaret var något som John Lennon predikade. Han blev till och med skjuten på grund av det. Om han inte hade varit så känd hade han aldrig blivit en måltavla. Det krävs att vi alla står upp och flyttar gränserna för att hålla oss upplysta, för att stimulera oss och för att underhålla oss. När det gäller musik, så vänder jag mig avslutningsvis till Nobelprisvinnaren Bob Dylan och hans Nobelföreläsning, som avlutas så här.

”Det är också vad sångerna är. Våra sånger lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som säger: ”Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien berättas.””

I Lee County i nordöstra delen av Mississippi i Usa ligger staden Tupelo. Den 8 januari 1935 blev staden odödlig. Det var det ingen som visste då. Vid den tidpunkten var det bara ännu en bebis som föddes. Den bebisen kom senare att sälja över en miljard skivor världen över. Bebisen kom att kallas ”The King”. På födelsecertifikatet stod det Elvis Aaron Presley.

 

I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat. Innan vi åker söderut till ”Tupelo” har vi först hört ”Last Of My Kind”, där Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in.

I ”Cumberland Gap” är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son. Den kanske finns någon annanstans? Men vad skulle mamma säga om han flyttade?

I ”White Man’s World” sjunger Isbell om både jämlikhetsproblem och rasfrågan. Här ger Isbell oss sitt perspektiv på sin egen roll i kampen för jämlikhet oavsett om det är ras eller kön. Samtidigt känner han inte skuld eller skam över sådant som ligger utanför hans egen kontroll. Han vill lämna över en värld till sin dotter där hon har möjligheten att låta världen vara hennes. På det sätt som passar henne. Han reflekterar över sitt eget privilegium, som vit man som lever i ett vitt grannskap med benen från de amerikanska urinvånarna under sina fötter. Ifrån det allvaret växlar vi över till en mycket, mycket vacker kärlekssång.

Det är inte hennes klänning eller hur ljuset faller på hennes hud eller det bräckliga hjärtat hon skyddat så länge eller hennes känsla för vad som är rätt och fel. Isbell sjunger i ”If We Were Vampires” att han vet att deras liv tillsammans inte kommer att kunna fortgå i evighet. Kanske får de fyrtio år tillsammans? Någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Det är en fantastiskt vacker kärleksförklaring till fru Isbell. Hon, Amanda Shires, är också med på skivan. Hon sjunger vackra stämmor och lägger vacker fiol en del av de lediga platserna mellan orden som sjungs.

Därefter står en doft av Pink Floyd på menyn. I inledningen av ”Anxiety” låter det mycket bombastiskt och nära dessa britter. Sedan kommer nerväxlingen av tempot och låten byter skepnad. Vi lugnar ner oss och får ångesten beskriven. En av frågorna som ställs är varför ångesten alltid får det bästa av berättararen. En annan handlar om varför ångesten alltid tar berättaren bort från här och nu? Att han inte kan njuta av något, inte ens av att hans älskade sover tätt intill. Nästa sång handlar bland annat om bryta löften till sig själv. Allt målande beskrivet om att brinna som en ”Molotov” på natthimlen.

Sedan är dags för att vara med i en fight på liv och död, black metal t-shirts, att du inte kan hata någon du inte känner, hur hon lämnar spår i form av smulor och att namnge alla monster du ska ta kål på. Allt inslaget i en Simon & Garfunkel-liknande, vacker akustisk melodi, som poetiskt heter ”Chaos And Clothes”. I den rockiga ”Hope The High Road” handlar det om att åter ha sin älskade i sina armar. Dessutom står hoppet till att vägen ska leda till den värld du vill leva i. Där du får leva ut dina drömmar. Tillsammans med dem som du vill dela ditt liv med.

Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.

Jag hoppas att du hittar något du älskar på den här plattan. Kanske måste jag revidera beskrivningen av låtarna inom några års tid om det är som Dave Cobb säger att det tar flera år att förstå texterna. Innan dess kanske du hittar något att göra när du är på väg att ge upp. En sång att sjunga. En berättelse att berätta. Något att älska. Det kommer att göra dig gott. Född i en liten stad i södra Usa med familjen nära kring sig under uppväxten, sjunger Isbell i ”Something To Love”, som är avslutningsnumret. Jag kan bara stämma in i sången och hoppas att du också kommer att älska den här plattan lika mycket som jag redan gör och kommer att göra.

BETYG: 10/10
BAND: Jason Isbell & The 400 Unit
ALBUM: The Nashville Sound
RELEASEDATUM: 2017-06-16
SKIVBOLAG: Southeastern Records
BÄSTA LÅTEN: När jag bara får välja en blir det ”Tupelo”.

LÅTLISTA – THE NASHVILLE SOUND
1. Last Of My Kind
2. Cumberland Gap
3. Tupelo
4. White Man’s World
5. If We Were Vampires
6. Anxiety
7. Molotov
8. Chaos And Clothes
9. Hope The High Road
10. Something To Love

BANDFAKTA – JASON ISBELL & THE 400 UNIT

MEDLEMMAR

Jason Isbell – lead vocals, rhythm and lead guitar
Sadler Vaden – rhythm and lead guitar, vocals
Jimbo Hart – bass, vocals

Derry DeBorja – keyboards, vocals, rhythm and lead guitar
Chad Gamble – drums, vocals
Amanda Shites – violin, vocals

DISCOGRAPHY – JASON ISBELL

Sirens Of The Ditch (2007) – solo
Live From Twist & Shout 11.16.07 (2008) – med The 400 Unit
Jason Isbell & The 400 Unit (2009) – med The 400 Unit
Here We Rest (2011) – med The 400 Unit
Live From Alabama (2012) – med The 400 Unit

Southeastern (2013) – solo
Something More Than Free (2015) – solo
Live From Alabama (2012) – med The 400 Unit
Southeastern (2013) – solo
Something More Than Free (2015) – solo

Live From Welcome To 1979 (2017) – med The 400 Unit (Record Store Day-release)
The Nashville Sound (2017) – med The 400 Unit

Det nya albumet är inspelat i Portland, Oregon, men ännu inte släppt. På internationella kvinnodagen släpptes den arga, direkta och förtvivlade ”You Are The Problem Here”. De har spelat ett par Leonard Cohen-coverkvällar under våren. De har spelat med Håkan Hellström och Jesper Lindell. De hade turnépremiär på Borgholms slottsruin för ett par dagar sedan.

 

I First Aid Kits senaste singel är volymerna på gitarrerna uppskruvade och texten mörkare än vad vi vant oss vid från de skönsjungande systrarna Söderberg. Ämnet är också allvarligare, än de flesta tidigare låtar. Låten skrevs efter att systrarna läst om ännu en våldtäktsdom där förövarna fått en dom som inte speglade allvaret i det brott de begått. First Aid Kit’s sjunger, ”I hope you fucking suffer/ Do you really expect anyone to feel sorry that you ruined your own life/ You did it when you thought you had the right to put your entitled hands up her thigh”.

I ett uttalande i samband med singelsläppet, säger systrarna:

”Vårt budskap är tydligt och borde inte vara det minsta kontroversiellt. Om du våldtar är det du, som är problemet. Så kallad ”ungdomskultur” är inte problemet. Det är du! Och du har alltid möjligheten att göra ett val.

Låtlistan från turnépremiären lovar ett par nya låtar. Jag väntar med tusentals andra på att systrarna ska inta scenen på Gröna Lund. Stämningen är mycket uppsluppen. Solen skiner från en blå sommarhimmel. Ett förväntansfullt sorl går genom publiken. Det är tre år och en dag sedan våra vägar korsades senast. Då på ett smockfullt Berns och nu ett antal tusen till i publiken på ett knökfullt Gröna Lund.

 

Vackra ”Wolf” inleder kvällen och följs sedan av ”Master pretender” och ”Waitress song”. Sedan får vi ett första smakprov från nya plattan, som inte har ett releasedatum ännu. Det är en lågmäld nyhet i ”Fireworks”, som gör Stockholmsdebut. Den får efterföljare i ”Shattered & hollow”, ”The lion’s roar” och ”You are the problem here”.

Dynamiken är stor till en av mina favoriter. Det är ett naket piano, som får stämningsfull hjälp av en pedal steel gitarr. Till det bjuds systrarnas sköna stämsång i ”A long time ago”. Där stämmorna slutar i:

”I could have been
So many things
But it would never be enough for you
I was the one
You counted on
But I was never the one for you
Now I know, I lost you a long time ago”

”Stay gold” och därefter lovande nykomlingen ”It’s a shame” tar oss vidare. Sedan presenteras bandet i form av Tinder-profiler. Det kanske är passande med Kenny Rogers-covern ”The gambler” efter den introduktionen. ”Heaven knows” och den alltid underbara ”Emmylou” avslutar huvudsetet ikväll.

 

Extranumren inleds med ”Ghost town” från debutplattan. Den är släpig och lovar återkomst. Tempot dras sedan upp i ”King of the world”. Där dyker också Kristian Mattson eller rättare sagt The Tallest Man On Earth upp och sjunger de rader, som sjungs av Conor Oberst på studioversionen. Gästartisten får fortsatt förtroende när vi får lyssna på Paul Simons ”Graceland”. Under extranumren har också ett mycket lokalt och lätt regn dragit in över nöjesparken. Kvällen avslutas där förra plattan inleddes. Med ”My silver lining” säger systrarna Söderberg farväl för den här gången. Det är nästan så att det går ana en regnbåge, som avslutas över kvällens scen. Det är i mina öron en riktig skatt vi fått höra.

I Akron, Ohio är basketspelaren LeBron James född. Regissören Jim Jarmusch mötte också världen för första gången i Akron, vilket också var något Chrissie Hynde frontfiguren i The Pretenders gjorde. Deras senaste platta ”Alone” producerades av Akronsonen Dan Auerbach.

 

Det är åtta år sedan Auerbach släppte sitt senaste soloalbum ”Keep It Hid”. Ett av det årets allra bästa album i mina öron. Under åren sedan dess har han gett ut tre album med The Black Keys och ett album med The Arcs. Han har också producerat album med bland andra Lana Del Rey, Cage The Elephant, Dr. John och Sverigeaktuella Nikki Lane.

På det mer personliga planet har Auerbach också ryckt upp sina bopålar från Akron och flyttat till Nashville. Att han flyttat till Music City är något som märks på hans nya album ”Waiting On A Song”. Där har han samarbetat med flera musikaliska tungviktare. Han skrev sju låtar tillsammans med John Prine, varav en är titelspåret på skivan. 78-åriga gitarristen Duane Eddy, som bland annat spelat med Elvis Presley, gästar på ”Livin’ In Sin” och på den filmiska ”King Of A One Horse Town”. På ” Shine On Me” hör du det de välkända fingrarna på Mark Knopfler bidra med sitt allra egna och unika gitarrljud.

Ljudbilden är typisk Auerbach på samma gång som det låter klassiskt Nashville och något av sent 60-tals, tidigt 70-tals hitradio. Förra sommaren skrevs ungefär 60 låtar till plattan på måndagar till onsdagar. De spelades sedan in torsdagar till söndagar. Tio låtar överlevde till albumet. De tio små munsbitarna till sånger sträcker sig mellan knappt två och en halv minut till som längst tre minuter och fyrtiosex sekunder. Det tar inte längre än dryga 32 minuter innan du behöver sätta igång albumet igen. Låtarna doftar mycket sommar och passar utmärkt till sommardrinken.

En perfekt ingrediens i drinken är hyllningen till vännen Rick Rubin i ”Malibu Man”. Det är en bit kvar till att det ska bli fantastiskt, men sammantaget bjuds det på en schysst drinkblandning under den här dryga halvtimmen.

BETYG: 7/10
BAND: Dan Auerbach
ALBUM: Waiting On A Song
RELEASEDATUM: 2017-06-02
SKIVBOLAG: Nonesuch Records
BÄSTA LÅTEN: King Of A One Horse Town, som känns som att vara med i en film.

LÅTLISTA – Waiting On A Song

1. Waiting on a Song
2. Malibu Man
3. Livin’ in Sin
4. Shine on Me
5. King of a One Horse Town
6. Never in My Wildest Dreams
7. Cherrybomb
8. Stand by My Girl
9. Undertow
10. Show Me

DISCOGRAPHY
Keep It Hid (2009)

I maj 1814 blev Norge blev självständigt. Den 17 maj 1814 undertecknade den danske prinsen Christian Frederik den grundlag som antagits av riksförsamlingen på Eidsvoll och blev därmed kung Kristian VIII av Norge. Då inleddes en kort period av självständighet som varade till augusti samma år då Norge tvingades in i en ny union, nu med Sverige. Den unionen varade till år 1905 då unionen bröts och Norge på nytt blev självständigt.

Blandband

 

Under Norges nationaldagsfirande i år möttes jag av de tragiska nyheterna att Chris Cornell gått bort. Han hittades livlös i ett hotellrum i Detroit bara timmarna efter en spelning med Soundgarden. Chris Cornell blev bara 52 år gammal och han hade i mitt tycke en av de skönaste och vackraste rockrösterna i nutid. Hans fru Vicky Cornell publicerade ett öppet brev till honom i Billboard, som ett farväl.

“To My Sweet Christopher,
You were the best father, husband and son-in-law. Your patience, empathy and love always showed through.
You had always said I saved you, that you wouldn’t be alive if it were not for me. My heart gleamed to see you happy, living and motivated. Excited for life. Doing everything you could to give back. We had the time of our lives in the last decade and I’m sorry, my sweet love, that I did not see what happened to you that night. I’m sorry you were alone, and I know that was not you, my sweet Christopher. Your children know that too, so you can rest in peace.
I’m broken, but I will stand up for you and I will take care of our beautiful babies. I will think of you every minute of every day and I will fight for you. You were right when you said we are soulmates. It has been said that paths that have crossed will cross again, and I know that you will come find me, and I will be here waiting.
I love you more than anyone has ever loved anyone in the history of loving and more than anyone ever will.
Always and forever,
Your Vicky”

Jag fastnade för Chris Cornells röst framförallt genom Temple Of The Dog där han sjunger vackert tillsammans med flera Pearl Jam-medlemmar och Matt Cameron, trummisen i både Pearl Jam och Soundgarden. Det kommer ett svep Chris Cornell i mitten av månadens kassett. Där gör också Johnny Cash en skön cover på Soundgardens ”Rusty Cage”.

Jag är glad att jag fick möjligheten att se Chris Cornell live åtminstone en gång. Det var i mars förra året då han spelade solo på Konserthuset i Stockholm. Minnena från den kvällen ger mig fortfarande gåshud.

I övrigt bjuder månadens kassett på nyheter från bland andra Daniel Romano, Justin Townes Earle, Jason Isbell & The 400 Unit, Colter Wall och Anderson East.