Arkiv för augusti, 2017

Geni eller snille är en person med extraordinär intellektuell begåvning. Begreppet geni blev populärt under romantiken. Den kanske mest kända geniet i modern tid var fysikern och matematikern Alfred Einstein. Tittar vi till hela tiden efter medeltiden var multibegåvningen Leonardo Da Vinci det namnkunnigast geniet.

 

Det här kan du läsa när du googlar geni och hamnar på Wikipedia. Om du googlar ”…Like Clockwork” kanske du kan hitta Jan Gradvalls recension av det albumet. Han skriver: ”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” Det albumet släpptes för fyra år sedan och sedan dess har Homme hunnit med mycket annat. För två år sedan spelade han massor av instrument på ”Zipper Down” och producerade också det Eagles of Death Metal-albumet. Förra året spelade, producerade och turnerade Homme tillsammans med Iggy Pop det lysande albumet ”Post Pop Depression”.

Nu är det återigen dags för ett nytt album med Queens of the Stone Age. Det sjunde i ordningen. Den här gången är det Mark Ronson, som står för producerandet. Hans egen låt ”Uptown Funk” har i skrivande stund strömmats cirka 750 miljoner gånger på Spotify. Queens of the Stone Ages mest strömmade låt är ”No One Knows”. Den har strömmats ungefär 60 miljoner gånger.

Inledningen på ”Feet Don’t Fail Me” är molande och blir en övergång från det tillbakadragna och nerstämda förra albumet. Drygt en och en halv minut tar det mer återkommande groovet och svinget på nya plattan över stafettpinnen och släpper i stort sett inte ifrån sig svinget de kommande fyrtiosju minuterna. Troy Van Leeuwens och Josh Hommes gitarrer driver på och får hjälp av Ronsons produktion att ge till och med undertecknad lust att dansa. Homme själv säger att han gillar att dansa och att det är en anledning till att Ronson finns i produktionsrummet. De möttes när de båda jobbade med Lady Gagas ”John Wayne”.

I singeln och riktigt rockande ”The Way You Used To Do” ställs frågan ”Is love mental disease or lucky fever dream?”. Den frågan kommer efter att Homme proklamerat “Jump like an Arsonist to a perfect match.” I refrängen är det sedan hoppet om att komma tillbaka till hur det en gång var. Därefter drar vi ner på tempot en aning i ”Domesticated Animals”. Trummor och ett litet gitarryl startar innan vi möter Hommes röst tillsammans med en ensam gitarr. Rösten sjunger om förvirring, revolution och att välja sida innan du öppnar munnen.

I balladen ”Fortress” handlar det om att alla någon gång ramlar omkull av sina känslor och att det viktiga är hur du reser dig upp från dessa fall. Homme erbjuder också skydd till oss i hans eget slott när vi faller. Vi växlar sedan upp tempot i ”Head Like A Haunted House”. Michael Shumans bas leder oss taktfast genom det som har alla förutsättningar att bli en livefavorit. Basen lämnar oss sedan i händerna på droganvändning, påtaglig okunnighet och en önskan om att vara evigt ung. Vi har nu hamnat mitt i den starkt lysande ”Un-Reborn Again”. Långsam, groovig med text som antyder romantiska möten mellan rovdjur och byte kommer i ”Hideaway”. Då har vi inte långt till att lyda när Homme ropar till oss att komma nära i inledningen på ”The Evil Has Landed”. Den andra singeln från skivan är också en av de absoluta höjdpunkterna med sina sköna riffande gitarrer, som ibland påminner om Led Zeppelin.

I avslutande ”Villains Of Circumstance” är vi tillbaka i en långsam, svajande sista-dansen-ballad. Den gjorde sin livedebut redan 2014 och jag tycker att den har ett tydligt släktskap till ”The Vampyre Of Time And Memory” från förra albumet. Homme sjunger att det inte finns någon enkel lösning. I alla fall inte för smärta. Vad som är gjort är gjort. Tills du gör det igen.

Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.

BETYG: 9/10
BAND: Queens of the Stone Age
ALBUM: Villains
RELEASEDATUM: 2017-08-25
SKIVBOLAG: Matador
BÄSTA LÅTEN: För mig är det dött lopp mellan ”Domesticated Animals”, ”The Evil Has Landed” och ”Villains Of Circumstance”.

LÅTLISTA – VILLAINS
1. Feet Don’t Fail Me
2. The Way You Used To Do
3. Domesticated Animals
4. Fortress
5. Head Like A Haunted House
6. Un-Reborn Again
7. Hideaway
8. The Evil Has Landed
9. Villains Of Circumstance

BANDFAKTA – QUEENS OF THE STONE AGE

MEDLEMMAR

Josh Homme – Sång och gitarr
Dean Fertita – Keyboard, gitarr med mera
Michael Shuman– Bas
Jon Theodore – Trummor
Troy Van Leeuwen – Gitarr

DISCOGRAPHY – QUEENS OF THE STONE AGE

…Like Clockwork (2013)
Era Vulgaris (2007)
Lullabies to Paralyze (2005)
Songs for the Deaf (2002)
Rated R (2000)
Queens of the Stone Age (1998)

”Scream for me Long Beach” var under uppväxtåren ett Bruce Dickinson-vrål, som hördes ofta i mitt pojkrum. Det kommer såklart från Iron Maidens liveskiva ”Live After Death” där stora delar spelades in på Long Beach Arena under World Slavery Tour. Den 2 november 1984 besökte britterna Stockholm och jag gjorde min publikdebut i större sammanhang.

 

I halvmiljonstaden Long Beach, Kalifornien, finns den näst största containerhamnen i Usa. Staden är en del av Los Angeles County och ligger tre och en halv mil söder om centrala Los Angeles. Long Beach Arena öppnade redan 1962 och fem år senare spelade Los Angeles Kings sin första NHL-match där. Vinst med 4-2 mot Philadelphia Flyers. Under OS 1984 var arenan värd för volleybollturneringen och under OS 2028 kommer handboll att spelas här.

Den här kvällen befinner jag mig på nöjesparksmark på Djurgården för att lyssna till fyra herrar bördiga från Long Beach. På scen ikväll står Jay Buchanan, Scott Holiday, Mike Miley och Dave Beste. Det är dags för Rival Sons att ge oss stockholmare och besökande turister en sensommarkväll i rockens tecken. Om det nu är möjligt eller om det stämmer att rock ‘n roll är död? Det har bland annat Gene Simmons hävdat. Det var väldigt tydligt vad Jay Buchanan tyckte om Kiss-basisten uttalande. När Buchanan gästade Dean Delrays podd ”Let There Be Talk”, så undrade Buchanan:

”Vad fan vet Gene Simmons om rock ’n roll?”

 

Några minuter innan det är dags för kvällens konsert ägnar jag inte så många tankar åt den frågan. Jag står istället och funderar på vart Jay Buchanans löprunda den här dagen tagit honom. Han springer nämligen 8-15 kilometer varje dag efter han vaknat och fått lite kaffe. Det berättade han också för Dean Delray. Det är en del av uppvärmningsrutinen för kvällens sånginsats. Den inkluderar också tio till elva timmars nattsömn och ashtanga yoga på eftermiddagen. Däremot ingår inte några sångövningar för att värma upp rösten, utan det är raka vägen upp på scenen på kvällen. Buchanan berättar:

”Mitt jobb är att vara mig själv. Så jag ger mig ut på scenen och är mig själv.”

Jay Buchanan har en av de allra bästa rockrösterna just nu i mina öron. Dessvärre har inte dagens uppvärmning, som också innehållit tatuering, lyckats helt när kvällen startar med ”Hollow Bones Pt 1”. ”Electric Man”, ”Good Luck”, ”Tied Up” och ”Pressure And Time” följer upp inledningen. Den näst sista spelningen på en turné brukar ofta vara den allra bästa. Det här är precis den kvällen för Rival Sons. Kvällen innan de vänder hem till sina familjer. Ikväll känns det tyvärr lite trött inledningsvis. Mina förväntningar är väldigt, väldigt högt uppskruvade. Mina krav på bandet också. Dessvärre når de inte riktigt upp till dem ikväll. Det är bra. Samtidigt lever Rival Sons inte upp till den nivån jag vet att de har.

 

Det tar sig däremot lite längre in i kvällen. ”Memphis Sun”, ”Where I’ve Been”, ”Face Of Light” och “Torture” gör tillsammans med ”Soul” kvällen bättre och mer intensiv. Det är på väg att bli riktigt bra med ”Open My Eyes”. Då bryter man av med ett trumsolo…det var okej på 70- och möjligen 80-talet. Det var då. Det här är nu. ”Hollow Bones Pt 2” och ”Keep On Swinging” avslutar den här kvällen på Gröna Lund.

Rocken är långt ifrån död. Däremot hostar den igång lite sakta ikväll. Mittenpartiet och avslutningen ger mersmak. Då närmar det sig så bra det här Kalifornien-gänget kan vara. Samtidigt som jag tycker att de har åtminstone en växel till att lägga in när de är som allra bäst.

Vacker, introvert Laurel Canyon-färgad folkmusik, uppfriskande fri från ironisk indiepop, manstofsar eller daterade krusiduller: tänk Joni Mitchell, åkandes i den stora gula Ubern. Det är vad Rolling Stone skrev i november förra året om en av tio nya countryartister, som är värda att hålla koll på. Det är möjligt att det var där jag upptäckte henne. Jag vet inte riktigt?

 

Om vi ska tro på Rolling Stone låter denna artist som Ingen dåligt kvintett artister att jämföras med. Den 20 januari i år släppte så Courtney Marie Andrews skivan ”Honest Life” i Sverige. Det är Andrews sjätte fullängdare. Bara det nya albumet och ett till finns på Spotify. Du som läste min sammanfattning av första halvårets musik vet att ”Honest Life” var halvårets bästa album i mina öron.

Courtney Marie Andrews har turnerat sedan hon var 16 år. Hon har spelat gitarr och varit bakgrundssångerska åt Damien Jurado och Jimmy Eat World. Hon har fått lovord av Ryan Adams för hennes soloalbum. Hon längtade bort från turnerandet och tog ett jobb som bartender och började skriva låtarna till nya skivan samtidigt som hon serverade öl och drinkar till arbetarklassklientelet som frekventerade hennes bar. Till Rolling Stone säger hon:

”Människor älskar att prata om sina djupaste och mest personliga tankar när de är påverkade av alkolhol. Jag hade inte för avsikt att skriva låtar kring de berättelserna, men de influerade mig väldigt mycket. Det gav mig en större empati för världen och de där berättelserna är de som klingar äkta ända in i min ryggmärg.”

I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger.

 

I mars besökte hon Stockholm alldeles själv. Då stod en hockeycup mellan mig och min närvaro på hennes konsert. Den här kvällen har med sig sitt band och jag befinner mig i publiken.

Det startar med en ledsam countrylåt i ”How Quickly Your Heart Mends”. Rösten som är bra på skiva är fantastisk live. Det kommer en låt jag inte fångar titeln på. Det är en sång om gentrifieringen av amerikanska städer. Den följs av underbara ”Table For One”. Passande bland de ståbord som finns utspridda i bland det hundratalet personer som utgör kvällens allt för fåhövdade publik. Ni förstår inte vad ni missar.

Det kommer en alldeles nyfiskad låt ”Long, Long Road Back To You”. Det är åtminstone vad jag tror att denna långsamt, febriga skapelse kan heta. Den följs av titellåten från senaste skivan ”Honest Life”. Det är bara att följa uppmaningen att lyssna kärleksfullt. Det är också så att när det du tror att du har kontroll, sås genast tvivel. Tur nog berättar Coutney Marie omedelbar att vi inte är vid slutet i ”Not The End”.

Skriven efter det amerikanska valet, som ett svar till några av de kvinnofientliga uttalande galningen i Vita Huset. Det är den uppmanande låten om ”Heart And Mind”. Därefter kommer låten där Courtney Marie bland annat gestaltar en soluppgång i Barcelona. Det behövs särskilt en kväll som denna. När fega mördare kört ihjäl oskyldiga människor på La Rambla. Den vackra ”Rookie Dreaming” ger oss sina tröstande toner.

Vi stannar vid havet i ”Sea Town”. Det hinner och har redan bjudits på några låtar som inte är nya, men som jag inte hört. Skivorna med de låtarna får gärna dyka upp på Spotify. Exempelvis nu!

Hon kommer definitivt att gå hem i Göteborg med sin ordvits om att när hon spelar med band heter hon Courtney Marie Bandrews. Tillsammans med bandet kommer nu den något drömska ”15 Highway Lines”. Den flyter rakt in i den nya singeln. Den fantastiska och underbara ”Irene”. En av årets allra bästa låtar.

 

På vägen hem från Bryggarsalen undrar jag Courtney Marie kommer att inspireras av sitt Greyhoundbuss-åkande? Hos Chris Shiflett berättade hon om en fyranätters busstripp från Phoenix till New York.

”Absolut galenskap! Jag mötte ett gäng prostituerade som blivit bortrövade av en hallick. De ville sjunga stämmor tillsammans med mig, eftersom att de såg att jag hade en gitarr. Så jag satt längst bak i bussen tillsammans med dem och sjöng R&B-sång efter R&B-sång.”

Hon får gärna fortsätta med både sitt fiskande och sitt bussåkande. Gärna också snart fylla på med både gammalt och nytt i Daniel Eks strömmingstjänst. Innan jag hamnar på Stockholms Greyhoundbussar slutade kvällen med ”Put The Fire Out”. Det är verkligen inte vad som hände. Det hörs en röst som verkligen glöder långt in i den ljumma Stockholmsnatten.

Juli månad är en lugnets månad när det gäller nya utgåvor, som passar till månadens kassett. Det gör att vi tar en liten återblick i utgåvefloden från tidigare i år för att fylla augusti månads C90.

Blandband

 

I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat.

Det var vad jag skrev om den bästa låten på förra månadens ”Nashville Sound”. I november kommer Jason Isbell med band till Stockholm för en konsert. Till dess ger jag er lite magi från Boston, som bonusmaterial, utöver månadens kassett, så at ni klarar er till dess.