Arkiv för oktober, 2017

”Vi går längs med stranden, havet stort, ensamt vatten, jag lämnat dom jag älskat, nu går vi rakt ut i natten, jag ser hur mörkret faller omkring mig, hör ljudet när skeppsklockan ringer. Det fanns en tid i mitt liv, då allting var så lätt, vi hade ett hus uppe i bergen, jag gjord mitt jobb, jag gjorde allt rätt, så kom ovädret, de sa att tiderna var sämre.”

 

Per Malte Lennart Jonsson tar oss med på en resa nerför floden i den här föreställningen. Vi åker tillsammans med den förinspelade gondoljären Mauro och gör strandhugg bland några av Pluras minnen och några av Pluras låtar. Det är föreställningen ”En man av hjärtat”, som spelas just nu på Scalateatern. Musiken spelas framförs av samma band Plura hade med sig på turnén i våras. Där är sonen Axel Jonsson Stridbeck kapellmästare, spelar gitarr och sjunger körsång. I bandet spelar Freja Drakenberg slagverk och akustisk gitarr, Marcus Arborelius spelar klaviatur, Zackarias Ekelund spelar trummor, Jonatan Lundin spelar bas och alla sjunger kör. Bandet är tight och sprider glädje.

Kvällen startar med en mörk känsla i ”Här kommer döden”. Plura tar oss med till stranden vid Edsviken. Där bodde Eldkvarn för länge sedan när de flyttade till Stockholm. Plura kommer fram till att han är en ”Landsortsgrabb”. Under kvällen bjuds på för Eldkvarn- och Plura-vänner igenkännande mellansnack. Det bjuds mellansnack byggt på Pluras bloggande och böcker. Vi får höra historien om hur Mauros och Pluras kök startade. Vi får höra ”Du kan inte fånga mig”, ”Inte ens hundarna vill ha dig”, ”En man av hjärtat” och ”Vägen till paradiset”.

Berättelsen om när Pluras mamma dött samtidigt med en av Eldkvarns skivinspelningar i de värmländska skogarna leder oss vidare. Plura längtar efter att få höra mammas röst igen. Att aldrig igen få höra henne säga. ”Det var inga glada nyheter Per”. Mamma fortsätter med ”Vad ska grannarna säga?” Plura beskriver känslan och tankarna om sitta bredvid sin bror under mammas begravning. Ett par år senare upprepas samma scen när pappa gått bort. De enda tankarna i huvudet på Plura då handlar om vem av dem som vandrar runt kistan nästa gång för att säga farväl och lägga ner en blomma på kistan inför den fortsatta färden. Sedan spelas ”Huvudet högt”. Det blir ”Förgiftat blod” och den underbara och alltid vackra ”Alice” innan vi tar en paus.

 

När den andra akten inleds finns en kista på scenen. Plura spelar ”Kärlekens tunga”, en sagolik version av ”Blues för Bodil Malmsten” och ”Den här världen är slut”. En härlig version av mammas uppmaning att inte bli musiker i ”Ta min hand”, som följs av ”Nådens hand”, ”Vad gjorde jag” och ”Jag är det hjärta”. Bandet släpps sedan fram i ”En liten kyss av dig”. Vi får höra hur Mauro sågar ”Fulla för kärlekens skull” inför utgivningen. Innan det är dags att ropa in bandet och Plura igen bjuder de på medley med ”Vår lilla stad/3:ans spårvagn genom ljuva livet/Pojkar, pojkar, pojkar”.

Under kvällen har vi färdats på det som visar sig vara floden Styx. I den grekiska mytologin tog färjkarlen Karon de döda över floden Styx till Hades, dödens Gud. Det är också precis vi avslutar den här underbara fullpoängaren till kväll. Från ett reggae-parti i sista delen av medleyt till en helt akustisk avslutning av kvällen kommer vi nu. I inledningen av den här texten hittar du de inledande stroferna från den fantastiska Eldkvarn-låten ”Nerför Floden”. Det är med den låten Plura sätter punkt för denna resa ikväll. Vi tackar och väntar redan på nästa möte.

Trio är ett musikstycke för tre stämmor. Trio är en mellansats, ursprungligen för tre instrument, i danser och marscher. Trio är en norsk kriminal- och äventyrsserie. Trio är en grupp på tre personer. Trio är en grupp bestående av tre musiker. Motörhead var en trio. ZZ Top är en trio. Lars Vegas Trio består av fem personer.

 

Ikväll fullbordar jag min trio av konserter med Sam Outlaw inom ett år. Det är andra gången besöket sker på Kägelbanan. Ett sagolikt bra ställe att uppleva levande musik. Det är också andra gången jag får nöjet att se Outlaw tillsammans med sitt band. Förra mötet med Sam Outlaw sammanfattade jag på det här viset:

”Den här countryn från södra Kalifornien passar också utmärkt en onsdagskväll nära knivsöder. Musiken doftar svensk sommar. Vad går det att göra när en har fått uppleva något som inte går att förklara? Sam Outlaw får tränga ihop sig med fem bandmedlemmar på scenen på Lasse i Parken. Hans röst är lenare än den vackraste sommarbrisen. Stämsången från bandet i någon mån och Molly Jenson i synnerhet gör sommarkvällen varm trots kylan. Det går inte att må bättre än så hör en kväll i juli.”

Hur ska det passa en måndagskväll i oktober undrar jag på väg till närheten av Mosebacke Torg? Går det att komma i närheten av de tidigare två spelningar jag sett Sam Outlaw vara glödhet på scenen? Kan det bli en kväll i samma anda som Sonic Magazines recension av ”Tenderheart”?

”Han har en osviklig förmåga att på knappa tre minuter berätta en trovärdig, och ofta vemodig, historia där detaljrikedomen i stället för att förvilla snarare nyanserar berättelsen. Allt detta tonsatt till förvånansvärt traditionell, men ljuvligt melodramatisk, country. Jag tycker mycket om Sam Outlaw.”

Till samma musikmagasin berättade Sam Outlaw själv om sin musikstil:

”Låter det som James Taylor på något ställe får det göra det. Är det Tom Petty-rock i någon låt är det helt okej. Liknar det altcountry á la Ryan Adams är det inget problem. Det är lite därför jag har gett min musik benämningen »SoCal-country«, som i praktiken betyder att det kan låta lite hur som helst. Bara en pedal steel är med så är det lugnt…”

Kvällens trio består av Girls Guns & Glory, Michaela Anne och Sam Outlaw. De två förstnämnda agerar öppningsakter och den sistnämnda är kvällens huvudattraktion. Det är svettigt och väldigt väl uppvärmt av förbanden. De två bästa jag sett hittills i år. Sanslös energi hos Boston-gänget Girls Guns & Glory. De gör bland annat en underbar tolkning av Gram Parsons ”Hot Burrito #1”. Jag tänker lyssna in mig mer på det här gänget.

 

Med ”Kind To Me” startar kvällens huvudakt sitt set. Här i den sista delen av kvällens trio är de sju personer på scen. Det fortsätter med ”I’m Not Jelaous” och ”Who Do You Think You Are”. Sam Outlaw passar på att hälsa på Stockholm innan han fortsätter in i ”Two Broken Hearts” och sången om en självupptagen tjugoåring i ”Diamond Ring”.

Vi fortsätter sedan med ”Say It To Me” och ”Keep A Close Eye On Me” innan vi får höra låten Sam Outlaw skrivit till sin mamma. Det är ”Ghost Town”. En av 10-talets allra bästa låtar. Sedan bjuds vi en en trio av låtar bara med Molly Jenson och Sam Outlaw kvar på scenen med sina akustiska gitarrer. Under den trion hinns det med att skämtsamt dissa Storbritannien, som saknar civilisation enligt Outlaw. Låtmässigt hör vi ”It Might Kill Me”, ”She’s Playing Hard To Get (Rid Of)” och ”Look At You Now” innan resten av bandet återvänder.

Det bjuds då på ”Bottomless Mimosas”, titelspåret från årets Outlaw-platta ”Tenderheart”. Den följs av en låt om en cowboy i Los Angeles, som exemplifieras av förra plattans producent Ry Cooder. Det är titelspåret från ”Angeleno”, som sjungs. Till oss ateister i Europa kommer sedan ”Jesus Take The Wheel (And Drive Me To A Bar)”, en medryckande ”Keep It Interesting” och en skön ”Trouble”

I en uptempo-version av Michaela Annes ”Luisa” startar duon av kvällens extranummer. Kvällen slutar med en låt skriven för att sjunga med i, enligt Sam Outlaw själv. Under förutsättning att du kan texten såklart. Med ”All My Life” tar den här måndagskvällens musik slut.

Det är svårt att föreställa sig ett bättre sätt att tillbringa en vanlig måndagskväll i den gudsförgätna månaden oktober än i sällskap med Sam Outlaw och kompani. Det känns som att vi fick en dos av den härliga solen från Kalifornien.

Det finns spår av de flesta delarna av Robert Plants karriär på Carry Fire. Den andra skivan där han tar hjälp av The Sensational Space Shifters, som musiker på skivan. Plant sjunger också tillsammans med Chrissie Hynde, från The Pretenders, på ”Bluebirds Over The Mountain”.

 

Robert Plant kunde ha åkt världen runt och spelat Led Zeppelin-låtar. 20 miljoner personer försökte komma över de åtråvärda biljetterna till O2 Arena i London i samband med återföreningsspelningen 2007. Då fick Plant ett erbjudande på 200 miljoner dollar för att åka världen runt och spela med Led Zeppelin. Han avvisade erbjudandet och har inte nappat på något sedan dess.

Plant har istället fortsatt sin egen solokarriär och kryddat den med en del samarbeten under åren bland annat med Jimmy Page, Buddy Miller och Alison Krauss. Den nya skivan ”Carry Fire” bär med sig influenser från öster och från många delar av Plants karriär. Han gör det han gör på ett förtjänstfullt sätt. Den här gången låter det bra i mina öron. Ja, det kommer ett men. Det låter tyvärr inte bättre än bra.

Det är kompetent och skickligt, men det lockar mig inte att lyssna om och om igen. Det saknas låtar som får mig att stanna upp och glömma allt jag håller på med. Det är tufft i den här världen där du har tillgång till den mesta musiken i världshistorien när du håller din mobil i handen. Då räcker tyvärr inte bra. Det behöver vara fantastiskt för att jag ska fastna och använda min tid till att lyssna om och om igen på en platta. Älskar du Robert Plant kanske du inte håller med mig, men jag kommer nog inte att lyssna allt för många gånger till på det här verket.

BETYG: 6/10
BAND: Robert Plant
ALBUM: Carry Fire
RELEASEDATUM: 2017-10-13
SKIVBOLAG: Nonesuch
BÄSTA LÅTEN: Heaven Sent

LÅTLISTA – CARRY FIRE
1. The Mary Queen
2. New World…
3. Season’s Song
4. Dance With You Tonight
5. Carving Up The World Again…a wall and not a fence
6. A Way With Words
7. Carry Fire
8. Bones of Saints
9. Keep It Hid
10. Bluebirds Over The Mountain
11. Heaven Sent

DISCOGRAPHY
Pictures at Eleven (1982)
The Principle of Moments (1983)
The Honeydrippers: Volume One (1984) (med Jimmy Page och Jeff Beck)
Shaken ‘n’ Stirred (1985)
Now and Zen (1988)
Manic Nirvana (1990)
Fate of Nations (1993)
No Quarter (Unledded) (1994) (live album med Jimmy Page)
Walking into Clarksdale (1998) (med Jimmy Page)
Dreamland (2002)
Mighty ReArranger (2005)
Raising Sand (2007) (med Alison Krauss)
Band of Joy (2010)
Lullaby and… The Ceaseless Roar (2014)

Det är nästintill på dagen 55 år sedan Svensktoppen hade premiär i Sveriges Radio med Egon Kjerrman. Under samma höst pågår också en konfrontation mellan Usa och Sovjetunionen över sovjetiska raketbaser utplacerade på Kuba. Under 1962 föddes också musiker som Sheryl Crow, Axl Rose, Garth Brooks, Jon Bon Jovi och Mauro Scocco. Det här är också året när John Steinbeck får Nobelpriset i litteratur.

 

Under sommaren samma år i början av 60-talet spelar ett brittiskt rockband sitt första gig på The Marquee Club i London. Den julikvällen är det bland annat en artonårig sångare och en artonårig gitarrist, som finns med på scenen. De kommer att tillsammans bilda ett av världens genom tiderna framgångsrikaste låtskrivarpar. De kommer också att med start 1974 producera ett antal av bandets skivor under pseudonymen The Glimmer Twins. Det handlar alltså om Mick Jagger och Keith Richards. Bandet är givetvis The Rolling Stones.

De båda britterna blir båda 74 år gamla under 2017 och bandet firar 55-årsjubileum med turnén ”No Filter”. Tillsammans med de övriga bandmedlemmarna Charlie Watts och Ronnie Wood, som båda också passerat 70-årsstrecket, har de tagit sig till Stockholm den här oktoberkvällen. Året jag föddes släppte The Rolling Stones skivan ”Beggars Banquet”. Den inleds med textraderna ”Please allow me to introduce myself/I’m a man of wealth and taste/I’ve been around for a long, long year/Stole many a man’s soul to waste”. Textraderna kommer från en världens bästa låtar. Det är “Sympathy For The Devil”, som inleder oktoberkvällen på Friends Arena.

 

Kvällen fortsätter med titellåten från det första Glimmer Twins-producerade albumet ”It’s Only Rock ’N Roll (But I Like It). Kvällens tredje låt ”Tumbling Dice” spelades in i Villefranche-sur Mer i Frankrike till det klassiska albumet ”Exile on Main St.”. Det är en fantastisk energinivå dessa 70-plussare åstadkommer för oss, som sökt oss hit ikväll.

Efter en trio av rockande klassiker tar vi oss till bluesens värld med ”Just Your Fool” en Buddy Johnson and his Orchestra-cover. Den följs av mera blues i Jimmy Reeds ”Ride ’Em On Down”. Det som kommer sedan är den allra bästa av Stoneslåtar. Även om texten inte är politiskt korrekt. ”Under My Thumb” gör äntligen sin livedebut i mina öron. Därefter har Stockholmspubliken röstat fram den countrydoftande ”Sweet Virginia” bland tre andra konkurrenter.

Vi fortsätter kvällen med en skönt gungande ”You Can’t Always Get What You Want”, en suverän ”Paint It Black” och den alltid rockande ”Honky Tonk Women” I samband med den sistnämnda presenteras också alla som finns med på scenen. Det är Chuck Leavell på keyboards och körsång, Bernard Fowler på körsång och percussion, Darryl Jones på bas och körsång, Matt Clifford på keyboard, Tim Ries på saxofon och keyboard, Karl Denson på saxofon samt Sasha Allen på körsång.

 

Det obligatoriska partiet på alla Stones konserter där Mick Jagger lämnar över sången helt till Keith Richards är dit vi kommit nu. Min Keith-favorit ”Happy” är först ut. Den finns också i en angenäm svensk tolkning av Ulf Lundell. Då under namnet ”Lycklig”. Något som på ett bra sätt beskriver min känsla just nu. Keith följer upp den med ”Slipping Away” innan han lämnar tillbaka sångmicken till Jagger i ”Miss You”. Från 1969-årsplattan ”Let It Bleed” kommer sedan en bluesig ”Midnight Rambler”.

De rullande stenarna skruvar sedan upp både intensiteten och tempot ett par snäpp med “Street Fighting Man”, 80-talshiten ”Start Me Up”, klassiska ”Brown Sugar” och ännu mer klassiska “Jumpin’ Jack Flash”. Det är flera magiska riff från Keith Richards i den avslutande kvartetten av låtar innan bandet går av scenen. De kommer tillbaka och bjuder på en hypnotiserande ”Gimme Shelter”, som första extranummer. Det är lätt att förstå att den passar fint som filmmusik också. Bland annat har Martin Scorsese använt den i Maffiabröder, Casino och The Departed för att spegla stämningen i några viktiga scener. Kvällen avslutas med energikicken ”(I Can’t Get No) Satisfaction”.

En helt galen kväll sammanfattar Mick Jagger inför starten av ”Brown Sugar”. Vad kan jag göra? Säga emot en legend? Det är helt onödigt ikväll. De rullande stenarna har en energi de flesta artonåringar kan vara avundsjuka på. De har en sagolik låtskatt. De använder skatten på ett generöst sätt och ger oss en magisk kväll där tandläkarvädret har tagit oss alla i ett starkt grepp. Det är fullt möjligt att få skydd och till och med att bli tillfredsställd. Trots att motsatsen sjungs från scenen den här kvällen i månaden som är mer oktober än oktober.

BETYG: 9/10
KONSERT: The Rolling Stones
ARENA: Friends Arena / Stockholm
DATUM: 2017-10-12
BÄSTA LÅTEN: Det är självklart ”Under My Thumb”.
BÄSTA MINNET: Charlie Watts coola figur bakom trummorna, magiska trumpinnar.
SÄMST: Den obefintliga logistiken och de publikfientliga insläppen till Friends Arena. Inte bara sämst. Ett stort fiasko. Lägg inte några mer konserter här.

 

 

LÅTLISTA – THE ROLLING STONES – FRIENDS ARENA
Sympathy for the Devil
It’s Only Rock ‘n’ Roll (But I Like It)
Tumbling Dice
Just Your Fool
Ride ‘Em on Down
Under My Thumb
Sweet VirginiaYou Can’t Always Get What You Want
Paint It Black
Honky Tonk Women (followed by band introductions)
Happy (Keith Richards on lead vocals)
Slipping Away (Keith Richards on lead vocals)
Miss You
Midnight Rambler
Street Fighting Man
Start Me Up
Brown Sugar
Jumpin’ Jack Flash
Gimme Shelter
(I Can’t Get No) Satisfaction

Jake Smiths alterego och artistnamn The White Buffalo släpper ny musik på fredag den trettonde. Det är kanske passande eftersom att många av texterna har en mörk ton. Du kan höra den mest ondskefulla låten han själv anser sig skrivit. Hittills.

 

En dryg månad sedan var den här amerikanen på sitt första besök i Sverige bland annat för att göra lite promotion för sitt nya album. Det var en mycket trevlig upplevelse, som du också hittar en beskrivning av på annan plats här på Rockbladet.

I ”Hide And Seek” startar albumet med mera tempo än mycket av det The White Buffalo gjort tidigare. Det är mycket stabil rock. Det är en del av den röda tråden på albumet. Mera rock ‘n roll med samma berättande och ofta mörka texter. Hela låten dryper en del av John Hiatt. ”Avalon” gjorde sin svenska livedebut i en varm källare på Söder i Stockholm. Textmässigt tar den oss inledningsvis med till Chinatown. ”Robbery”, som är nästa alster, doftar lite Tom Waits med sin sköna släpande bas. ”The Observatory” är skivans andra singel och gjorde också sin svenska livedebut i den tidigare nämnda källaren. Det är en smäktande kärlekssång med vacker och eftertänksam text. ”Madam’s Soft, Madam’s Sweet” är någon som behöver hålla uppe blodsockernivån för att kunna hålla uppe humöret. Taktfast stampar vi oss framåt i en skön låt.

”Nightstalker Blues” är enligt Jake Smith själv den mest ondskefulla låt han skrivit. Den slutar med ett löfte om att ses på Disneyland. Han framförde den i en bra version på sitt första Sverigebesök för dryga månaden sedan. Här är den mer elektrisk och medryckande i sin ömma ondska. Vi får en chans att vila tempomässigt i ”If I Lost My Eyes” efter den förra ondskan. Här tappar däremot huvudpersonen del efter del av sin kropp och även andra förmågor att kunna visa sin kärlek till sin partner. Frågan som ställs handlar om partnern skulle stanna vid sin älskades sida eller om partnern skulle smyga iväg till något annat.

I ”Border Town / Bury Me In Baja” finns ingen kärlek. Det finns många som jagar både dig och mig och som längtar livet ur oss i denna stad, som ljudmässigt rimligen ligger på den mexikanska gränsen. Därifrån tar vi oss vidare till toner i dur i partyrockaren ”Heart And Soul Of The Night”. Det finns ett klart släktskap i den låten med tonerna i 70-talets Thin Lizzy nångonstans i höjd med ”Johnny The Fox” och ”Bad Reputation”. Albumet avslutas med bekrivningar av du är solen och att The White Buffalo är månen. Där i den lågmälda och finstämda ”I Am The Moon” jagar han sin kärlek.

Sammantaget är det ett album som rockar rumpan av mycket annat det här året. Tempot är uppskruvat något för att vara The White Buffalo. Samtidigt finns det vackra ballader också. Texterna är oftast åt det mörkare hållet och framförs av en väldigt vacker röst.

BETYG: 9/10
BAND: The White Buffalo
ALBUM: Darkest Darks, Lightest Lights
RELEASEDATUM: 2017-10-13
SKIVBOLAG: Earache Records
BÄSTA LÅTEN: “Heart And Soul Of The Night” är en av de där låtarna du vill lyssna på när du går från jobbet på fredag eftermiddag. Hela helgen ligger framför dig. Kanske har du till och med hunnit med att öppna den goda fredagsölen när de här tonerna når dina öron?

LÅTLISTA – DARKEST DARK, LIGHTEST LIGHT
1. Hide And Seek
2. Avalon
3. Robbery
4. The Observatory
5. Madam’s Soft, Madam’s Sweet
6. Nightstalker Blues
7. If I Lost My Eyes
8. Border Town / Bury Me In Baja
9. Heart And Soul Of The Night
10. I Am The Moon

DISCOGRAPHY – THE WHITE BUFFALO

Love and the Death of Damnation (2015)
Shadows, Greys & Evil Ways (2013)
Once Upon a Time in the West (2012)
Hogtied Revisited (2009)
Lost And Found [EP] (2011)
Prepare For Black And Blue (2010)
White Buffalo [EP] (2005)

[Klistra in länken till Spotify-albumet här]

Dokumentär-TV när den är som allra bäst för musiknördar. Eller ett musikprogram som berättar historien bakom ett stort antal listtoppande låtar. I åtta säsonger har de hållit på. Det kommer mera redan i november. Då är Hitlåtens historia tillbaka på SVT.

Blandband

 

Har du inte kollat in programmet kan jag berätta för dig att programmet om Lalehs låt ”Some Die Young” är obligatoriskt TV-tittande. Det avsnittet handlar om låten som aldrig ville bli klar, men som efter terrordådet på Utöya blev hela Norges tröstlåt. Inte ett öga är torrt efter en halvtimmes tittande.

Den här månaden blir det också ny musik från The White Buffalos mörka stämma, Brent Cobbs nya singel, återkomsten av Black Rebel Motorcycle Club och de magiska systrarna Söderberg i First Aid Kit. Det bjuds en del annat också. Lyssna och njut i oktobermörkret.