Arkiv för november, 2017

Hur många musiker finns det som tar ställning om olika frågor i samhället idag? Vart finns motsvarigheten till protestsångarna från 60-talet? Är dagens musiker oftast inne på att de har en rättighet att bli kända och tjäna pengar. Det är frågor som den ansedda branschanalytikern Bob Lefsetz återkommande tar upp i sina nyhetsbrev. Han menar att musiker, skivbolag och hela branschen gått vilse och lämnat ifrån sig initiativet till dagens rockstjärnor, som återfinns i spel- och teknikbranschen.

Roger Karlssons nya album ”Gubbjävelvärld” är något annat än vad som är normalt idag. Det startade dagen efter det amerikanska valet för ett år sedan. Roger Karlsson berättar att:

”I en förvirrad anda av oro, uppgivenhet, revansch och upprättelse skrevs texten till låten ”Ny destination” som en sorts bearbetning av det uppenbara, en besvärjelse över vad som hänt. Jag valde att skriva en berättelse där en uppdiktad person lämnar sin slumrande småstad för att ge sig ut i nåt nytt och tidigare oupptäckt. I ett kargt ödsligt landskap går han ensam bland övergivna hus, möter några främlingar från motsatt håll som även de gett sig av, samspråkar ett tag och fortsätter därefter sin mållösa vandring mot det okända. En metafor för den sinnesstämning som infann sig direkt efter valresultatet, en stämning av rotlöshet och trevan. Den berättelsen blev en röd tråd som löper genom det här albumet.”

Innan vi hunnit till den tionde låten. Den som kom först. Startar lyssningen med textraderna, ”Det här är sången om nåt som inte borde va sant. Om fega små troll och en galen tyrann. Om myter och svek.” Det är inte svårt att måla upp bilden i mitt eget inre om mannen med hår i orange nyans, som bor på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington, DC. Stroferna i ”2017, Patriarkernas År” når mina trumhinnor i albumets första spår.

I en lagom marschtakt tar vi sedan del av ”Sista Brevet Till Hanna”. Det står en galning vid rodret i ”Gubbjävelvärld” och Roger Karlsson sjunger längtande om att försoning ska bli det nya i år. ”På Fabriken” ekar det från gårdagens storhetstid. Stämpelklockan har stannat. Folk drömmer sig tillbaka till sådant som aldrig kommer mer igen. I Trumps Amerika var det i samma miljöer, exempelvis i stora delar av Rostbältet, som stödet var som allra störst för honom. Tron att Presidenten ska bygga en tidsmaskin och ordna jobb till de som tappat dem i det nya samhälle som är här.

När du går och lägger dig i en stor öppen värld och sedan vaknar upp till en verklighet och till ett land som bygger murar istället för broar. Någonstans i där startar ”Metamorfosia”. Det bränns i byar och städer. Det är dags för upprättelse. Det känns svindlande. Det är här ”Korståg” tar oss vidare. Oron för hösten startar redan på våren för huvudpersonen i ”Jagar”. Huvudrollen har redan allt, men vill ha mer. Allt inramat i en stillsam melodi. Därifrån fortsätter resan på vägen mot en helt annan värld. Rakt över kanten. Vi faller tyngdlöst ut från den ”Stora Branten”.

Tacksamt bjuds vi på ett par bonuslåtar. Där vi först kan bege oss ut på öppet hav tillsammans i ”Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen”. Bonusen fortsätter med en ensam gitarr, som ackompanjeras av stillsamt piano och en vacker text. Tillsammans bildar det ”För Några Vilsna Blickars Skull”. En skön avslutning på den här plattan, som tar ställning.

Sammanfattningsvis är det här klassik Roger Karlsson. Jag själv upptäckte honom för fem år sedan efter ett tips från en dåvarande kollega. Allt sedan dess har herr Karlsson med jämna mellanrum varit en trogen kompanjon i mitt musiklyssnande åren sedan dess. Det är både vackra historier, vackra melodier som tillsamman bildar en skön helhet. ”Gubbjävelvärld” är väl värd ett avbrott i din vardag och helg. Sätt dig ner och lyssna noga och följ med och jag ger det avslutande orden om skivan till Roger Karlsson själv:

”Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjort vad jag kunnat för att ni ska få rimliga förutsättningar att föra facklan vidare mot nåt bättre, ljusare och mänskligare. Känna tillit och förtröstan i en öppen demokratisk värld. Så är det inte nu. Därför släpper jag den här skivan.”

BETYG: 8/10
BAND: Roger Karlsson
ALBUM: Gubbjävelvärld
RELEASEDATUM: 2017-11-10
SKIVBOLAG: Beat Butchers
BÄSTA LÅTEN: Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen

LÅTLISTA – GUBBJÄVELVÄRLD
1. 2017, patriarkernas år
2. Sista brevet till Hanna
3. Gubbjävelvärld
4. På fabriken
5. Metamorfosia
6. Korståg
7. Jagar
8. Samma andetag
9. Stora branten
10. Ny destination
11. Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen (bonuslåt)
12. För några vilsna blickars skull (bonuslåt)l

BANDFAKTA – ROGER KARLSSON

MEDLEMMAR
Roger Karlsson – sång, gitarr
Fredrik Humlin – keyboard, slidegitarr
Janne Ljungwaldh – gitarr, kör
Kjell Allinger – hammondorgel
Lotta Nilsson Thessing – sång, kör
Peter Hjerpe – trummor, percussion
Rickard Donatello – bas

Dessutom:
Johan Dereborn – dragspel, kör, gitarr, percussion, bas på ”På fabriken”
Christer Falk – saxofon
Thomas von Wachenfeldt – stråkar
Annika Höglund – kör

DISCOGRAPHY – ROGER KARLSSON

Nästan Som På Riktigt (2016)
Kysser Sörmlands Jord (2015)
Tecken & Spår (2013)
In I Äventyrets Vilda Labyrint (2011)
Veckans Babe 13 År Och 6 Bonusspår Senare (2009)
Brev Från Ågesta (2007)
Pärlor Från Sidlinjen (2007)
Indiansommar (2006)
Dansar Så Dåligt [EP] (1995)
Veckans Babe (1995)

En uppgörelse med nutiden och en värld som alltför mycket präglas av främlingsfientlighet, intolerans, extremism och brist på hopp. Det är ett sätt att ta ställning. Det är personligt. Det är brännande. Det är angeläget. Det är Roger Karlssons nya album ”Gubbjävelvärld”.

Roger Karlsson har sina sånger, sin gitarr och sin skönt, skrovliga röst. Han har inte fått den mediala uppmärksamhet han förtjänar. Det är två år sedan han släppte förra albumet ”Kysser Sörmlands Jord”. Det årets snyggaste albumnamn. Det innehåller också vackra ord till hans far, som gått bort. De efterföljande spelningarna kring den kröntes med en jubileumskväll på Södra Teatern. Roger Karlsson firade 21 år som soloartist. En underbar kväll med gästartister som Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Johan Johansson och Magnus Johansson.

På fredag släpps ”Gubbjävelvärld”. Roger Karlssons nya album. Du hittar recension på annan plats här på Rockbladet. Roger Karlsson med sitt band tränger ihop sig på Debaser Brooklyn Bars scen och låter alla låtarna från nya albumet få livedebutera. Det bjuds också på en gammal favorit.

Först ut på den lilla, lilla scenen där Roger Karlsson och det sex personer starka bandet trängs är den stillsamt vackra ”Stora Branten”. Det är dags att skicka ”Sista brevet till Hanna” och att ta en tur till en inte alltför trevlig samtid i ”Metamorfosia” för att avsluta inledningstrion av låtar. Roger Karlsson fortsätter sedan på sitt ”Korståg”. Han tackar oss alla som kommit hit ikväll innan den oerhört vackra ”För några vilsna blickars skull” tar vid. Vi ”Jagar” sedan vidare.

Det längsta mellansnacket kommer när han ska introducera ”På fabriken”. Den handlar om en liten ort i Södermanland där det mesta är nedlagt. Det är en hommage till Hälleforsnäs. Låten får mig att tänka på Bruce Springsteens ”Factory”. Det är dags för oss att få höra ”Samma andetag”, titellåten från nya plattan ”Gubbjävelvärld” och singeln ”2017, patriarkernas år” Där bland andra Tengil från Bröderna Lejonhjärta är med på ett hörn. Alla tackar för sig och vandrar av scenen, men blir snabbt tillbakaklappade för en trio låtar till.

Vi bjuds på de mycket, mycket vackra låtarna vi hittills inte fått höra från nya albumet. Det är den underbara ”Ny destination” och nya albumets bästa låt ”Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen”. Vi får också höra en låt från ett annat millenium. Det är ”Under solen”, som fanns med på plattan ”Veckans babe”.

Under kvällen berättar Roger Karlsson också att det i morgon släpps biljetter till ännu en spelning på Södra Teatern. Den kommer att gå av stapeln i slutet av mars 2018. Jag råder dig som inte var där förra året att skaffa biljetter illa kvickt. Jag tror nämligen att det kommer att bli en fantastisk kväll. Precis som den här kvällen var.

BETYG: 9/10
KONSERT: Roger Karlsson
ARENA: Debaser Bar Brooklyn / Stockholm
DATUM: 2017-11-08
BÄSTA LÅTEN: ”Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen”. Bäst på nya skivan och bäst live.
BÄSTA MINNET: Att hela albumet fick livedebutera och att Roger Karlsson annonserade en ny Södra Teatern-spelning.
SÄMST: Det går faktiskt inte komma på något.

LÅTLISTA – ROGER KARLSSON – DEBASER BAR BROOKLYN
Stora Branten
Sista brevet till Hanna
Metamorfosia
Korståg
För några vilsna blickars skull
Jagar
På fabriken
Samma andetag
Gubbjävelvärld
2017, patriarkernas år
Ny destination
Psalm i korsningen Ågestavägen/Huddingevägen
Under solen

Det var fredag den 13:e. En fredag i oktober detta år. Då lät delar av den inledande hälsningen till publiken ”I’m Jason Isbell and we’re The 400 Unit. We’re from Muscle Shoals, Alabama, for the most part. But most of us live right down the road here in Nashville, Tennessee now.” Platsen de här orden uttalades var Ryman Auditorium.

 

Union Gospel Tabernacle, Grand Ole Opry House var tidigare namn på det som numera heter Ryman Auditorium. Kärt barn har många namn och lokalen kallas också ”The Mother Church of Country Music” och ”The Carnegie Hall of the South” eller bara rätt och slätt ”The Ryman”. Du kan få sätta dig på någon av de 2 362 kyrkbänksplatserna om du beger dig till 116 5th Avenue North i Nashville.

Jag behöver inte åka så långt för kvällens söndagsmässa. Det räcker att bege sig till Torkel Knutssons gata 2 längs med Söder Mälarstrand i Stockholm. Där värmer Tift Merritt mycket förtjänstfullt upp publiken. Har du inte lyssnat på henne rekommenderar jag att du gör det. Det blir sedan dags för Jason Isbell, Sadler Vaden, Derry deBorja, Jimbo Hart och Chad Gamble att äntra Münchenbryggeriets scen.

Kvällen startar med manglande gitarrer och en doft av Pink Floyd i inledningen av ”Anxiety”. Berättaren i låten tar oss med på en ångestresa. Att inte kunna njuta av något. Ínte ens av att hans älskade sover tätt intill räcker för att på något sätt lugna. Vi får sedan lyssna till berättaren i “24 Frames”, som tar oss igenom ett haltande äktenskap. Det slutar i skilsmässa. Det leder i sin tur fram till insikten om vikten av att verkligen vårda det som är viktigt här i livet. Här kryddar också Sadler Vaden låten med sitt bottleneckspelande på gitarren.

 

Vi rockar vidare i mässan med den första singeln från det senaste albumet. Det är ”Hope The High Road” som ytterligare lite grann ökar tempot på kvällen. En av de vackraste och socialt mest medvetna låtarna på den nya skivan kommer sedan. En text som beskriver hur priviligierad du är att födas som vit i en vit mans värld. En liten glimt bara i textraderna som beskriver hur hans fru vill ändra på soundet i Nashville, men att hon aldrig kommer att tillåtas göra det. Därifrån vandrar vi vidare med klass- och rasfrågor också. En underbar låt redan på nya skivan, som är ännu starkare live.

Att rimma på benzodiazepine är inte det första jag tänker på när jag tänker rim. Det är däremot inte främmande för Jason Isbell, som gör just det i vackra ”Different Days”. En dos ”Molotov” brinner i söndagskvällen. Där det berättas om att bryta löften till sig själv.

Det handlar om Isbells far, som jobbar så hårt att han inte ens orkar gå till kyrkan på söndag. Isbell själv står här på söndagskvällen. Han jobbar stenhårt till min stora glädje. Han sjunger den underbara titellåten från förra albumet ”Something More Than Free”. Det är sedan dags för en låt från tiden när Isbell var med i Drive-By Truckers. En intensiv och fantastisk version av ”Never Gonna Change” dyker upp.

 

Återigen möter vi en far som är på väg att tyna bort i “Speed Trap Town”. Det har gått tio år sedan pappan var en state trooper. Nu har sonen kommit till insikten att inget kommer att förändras och att det finns inget som han inte kan lämna bakom sig när han lämnar staden. Temat återkommer i ”Cumberland Gap”. Här är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son.

Nu lugnar vi ner oss lite och flyr vi till Elvis Presleys hemstad. Där finns tjejen som inte dömer. Där går det att vara trygg. Om det finns någon koppling till The King i texten är oklart och kan ta lång tid att förstå. Åtminstone om vi ska tro Dave Cobb, som producerat de senaste albumen med Jason Isbell. Cobb säger att texterna är så intelligenta att det kan ta tre, fyra år innan han förstår dem. Det som är säkert är att ”Tupelo” är nya plattans bästa låt och den är verkligen underskön i kväll.

Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in i ”Last of My Kind”. När textraderna “From the sky we look so organized and brave, Walls that make up barricades and graves” inleder nästa låt är det “Flying Over Water” som startar. Det är bara att följa med på den flygturen och njuta av denna Southeastern-låt. Han skrev ”Stockholm” när han varit ute på turné med Ryan Adams och de kommit hit till den svenska huvudstaden och det var sista stoppet innan det var dags att åka hem till familjen i Alabama.

Isbell tar i från tårna när han sjunger sin psalm “Cover Me Up”. Då ställer sig allt hår på min kropp i givvakt. Den är fantastiskt fantastisk varje gång jag hör den och extra bra är den live. Fortsättningen på kvällen handlar om en man som måste växa upp. Han lever ensam, jobba ogillar han starkt, han motstår frestelser och lär sig älska. Det är ”If It Takes A Lifetime”. Med “Super 8” rockar Isbell och hans manskap slut på huvudmässan ikväll.

 

Låten med årets vackraste kärleksförklaring kommer som första extranummer. Kanske får Isbell fyrtio år tillsammans med sin älskade fru? Samtidigt vet han att någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Han hoppas att det inte är han själv som behöver göra det. Det är fantastiskt vacker poesi till fru Isbell i ”If We Were Vampires”. Under hela turen i Europa har kvällarna avslutats med en Tom Petty-låt. Det händer inte ikväll. Idag har nämligen de malande gitarrernas gudfader sin födelsedag. Jason Isbell och The 400 Unit avslutar kvällen med en skönt malande version av Neil Youns ”Ohio”.

Det har varit en underbart rockande och gitarrmanglande söndagsmässa i denna kyrka på Södermälarstrand ikväll. Det är en ynnest att ha fått vara på plats och få den här nattvarden serverad av en mycket inspirerad Jason Isbell. Mässan startade med att han berättade vilka de är och vart de huvudsakligen kommer ifrån.

Om du inte hade möjligheten att vara på plats den här söndagskvällen på Münchenbryggeriet kan du alltid trösta dig med YouTube-klippet med hela konserten från Nashville fredag den 13 oktober. Det tänker jag göra fast jag var på plats ikväll. Spola fram till sjuminutersstrecket så har du underbara en timme och fyrtio minuter framför dig.

Den högsta ligan i det nordamerikanska ishockeysystemet. Rankad som världens bästa ishockeyliga. Ligan startade 1917 med fyra lag. Till i år har den vuxit till trettioen lag. Sju klubbar kommer från Kanada och tjugofyra från Usa. Spelarna från många andra länder runt om i världen. Det är National Hockey League.

 

Detta är sjätte gången NHL reser till Europa för att spela ordinarie seriematcher. Senast var 2011 då besöktes Berlin, Helsingfors och Stockholm. Nu är det dags igen. Matcherna mellan Colorado Avalanche och Ottawa Senators i Stockholm är den 21:a och 22:a NHL-matchen någonsin att spelas i Europa och den sjunde och åttonde som spelas i Sverige.

Båda lagen har svenska lagkaptener. Senators kapten är Erik Karlsson, född i Landsbro. Avalanches lagkapten är Stockholms-sonen Gabriel Landeskog. Andra svenska spelare i de här klubbarna är Ottawas Fredrik Claesson och Johnny Oduya samt Colorados Anton Lindholm och Carl Söderberg.

I kvällens första period fick vi se Erik Karlsson slarva med pucken på anfallsblå när Ottawa hade power play. Det resulterade i en kontring, som Blake Comeau kunde förvalta på bästa sätt för Colorado. Det målet blev också periodens enda mål. I andra perioden tog det bara tolv sekunder innan Ottawa kunde utnyttja ett nytt power play med en studsande puck från Mike Hoffman, som sökte sig in i Colorado-målet. Erik Karlsson tog liten revansch med assisten fram till Hoffman.

 

Det dröjde åtta minuter till innan målet vittjades igen. Den här gången var det Colorados Alexander Kerfoot, som nätade 2-1 till Colorado. Det tog sedan inte lång tid innan Erik Karlsson kunde göra en snygg brytning i anfallszon och servera Mark Stone pucken. Han förvaltade passningen väl och kvitterade till 2-2. Innan mittenperioden tagit slut hade Colorado på nytt tagit ledningen. Den här gången genom Sven Andrighetto.

I det som skulle bli matchens sista period fick vi se en riktig stänkare upp i nättaket av Johnny Oduya fram till 3-3. Efter dryga tretton minuter av tredje perioden kunde Matt Hoffman göra sitt andra mål i matchen och Ottawas fjärde. Även den här gången slog Hoffman till i power play när han gjorde sitt sjätte mål för säsongen.

Ottawa vinner till slut en rättvis seger i mina ögon. De vinner exempelvis skotten med 40-18 och matchen med 4-3. Det var en mycket trevlig upplevelse att se NHL-hockey live. Det kan ganska enkelt konstateras att det här är hockey på en helt annan nivå och i ett mycket högre tempo än vad som brukar spelas i Globen eller i grannarenan Hovet en vanlig hockeyvardag i november.

Under tiden från slutet av 1500-talet och en bit in på 1700-talet var barocken den dominerande stilinriktningen inom måleri, skulptur, litteratur arkitektur och musik i Europa. Det är sedan denna tid verk för en eller flera solister med orkesterackompanjemang kallas för konsert eller solokonsert.

Den här kvällen saknar helt orkester. Vi får uppleva den första av femton solokvällar i Sverige och Norge den närmaste tiden. Artisten som är ute på en sin ensamturné är Melissa Horn. En av Sveriges allvarligaste artister, enligt Tomas Andersson Wij. Han myntade det för två år sedan i samband med inspelningen av den första säsongen av hans program ”Tomas Andersson Wij spelar med…”. Där var Melissa Horn gäst och de spelade bland annat låtar från det nya albumet ”Jag går nu”, som släpptes några veckor senare.

På våren 2016 gjorde hon tio utsålda spelningar på Södra Teatern. Det är senaste gången våra vägar korsas. De har en förmåga att göra det med någorlunda regelbundenhet. Det finns något svårt beroendeframkallande i hennes många gånger mycket mörka texter, som får mig att vilja höra mer. Hon gör inte mycket press alls, varken inför nya skivsläpp eller inför turnéer som den här. Det räcker att hon skriver på sin Facebook-sida för att sälja ut tre kvällar på Stockholms kanske allra bästa konsertlokal.

”En dröm går i uppfyllelse. Jag ska spela solo i höst. Helt själv alltså. Premiär blir på mitt favoritställe på jorden, Cirkus i Stockholm.
De första åren när jag började skriva låtar var jag alltid ensam på scen. Blev obekvämt nervös av att spela tillsammans med andra. Under åren har jag utökat storleken på band och känner nu helt tvärtom. Har börjat tro att mina låtar och jag inte håller i den totalt avskalade formen. Just därför måste jag göra det här nu.
Kan bli det läskigaste jag gjort hittills. Inget band att luta mig mot, bara er. Ni som vill komma då, kommer att vara ovanligt viktiga. Och extremt välkomna.
Kram, Melissa”

Nu sitter vi här i bänkarna på rad tre och väntar på att få träffa Melissa Horn ännu en gång. Mina förväntningar är som vanligt högt uppskruvade när jag väntar på henne. Vad kan vi få höra för låtar ikväll? Vad blir det för fantastiskt mellansnack? Det brukar nämligen alltid vara underbara mellansnack.

Salongen släcks ner och Melissa Horn gör entré till mycket varma applåder. När hon tar på sig en av kvällens gitarrer för att inleda kvällen kan man höra en knappnål falla inne på Cirkus. Hon sjunger ”Jag tror att du har sett nåt, du har inte haft det lätt, och jag förstår först nu, att sånt måste komma ut på nåt sätt”. Det är inledningen på ”I mörkret långt ifrån varann”. Det blir ”Jag kan inte skilja på”, ”Om du letar efter nån” och ”Du går nu” innan hon hälsar oss välkomna till turnépremiären.

Hon har varit nervös så att det känts i kroppen i en veckas tid och hunnit med att se tre andra shower på plats för att insupa stämningen här på en av de bästa platserna på jorden. Både enligt Melissa Horn och mig. Vi får höra ”De två årstiderna” och ”Som jag hade dig förut”. Sedan visas en födelsedagspresent upp på scenen. Vi får också höra låten om födelsedagspresenten. Det är ”Min rosa radio”, som också tjänat som cd-spelare. Hon undrar om den möjligen kan vara lite för tonårsaktig. Hon får ett snabbt och tydligt nej-rop från sin mamma, som sitter i publiken ikväll.

Melissa Horn spelar också ”Hanna”, ”Jag gav upp för längesen”, den fantastiska ”Lät du henne komma närmre”, ”Vem lämnade vem”, ”Jag har gjort det igen”, ”Drömmen om Alice”, ”Ett sent förlåt”, ”Jag saknar dig mindre och mindre” och ”Vår sista dans”. Där avslutas huvudsetet och vi har bara kvällens trio till extranummer kvar att njuta av.

Melissa börjar med att berätta att den här låten var svår att lära sig på gitarr. Samtidigt var det oundvikligt att spela den just här. Delar av låten utspelar sig nämligen på Cirkus. Hon spelar en smula bluesig version av ”Om du vill vara med mig” och belönas med öronbedövande applåder från publiken. Applåderna vill inte sluta och Melissa rörs till tårar av de intensiva applåderna. När hon lyckats samla sig igen bjuder hon på ”Långa nätter” och ”Falla fritt”, som avslutning på kvällen.

Kvällen har också varit fylld av de där underbara mellansnacken, som är lämpligast att uppleva på plats. Melissa Horn levererar både dem och sina låtar med stor bravur. Det är med glada steg ni som har biljetter till måndagens och tisdagens spelningar på Cirkus bör ta er ut på Djurgården för att uppleva de spelningarna tillsammans med Melissa Horn.

En man är med om en bilolycka. Han hamnar på sjukhus i svåra smärtor. Han bönar och ber om att få morfin. Det handlar b-sidan på en singel från Marianne Faithfull om. Året var 1969 och singeln drogs snabbt in av skivbolaget då den ansågs syfta för tydligt på droganvändning. Låten gavs sedan ut två år senare av Faithfulls medkompositörer till denna låt.

Blandband

 

Låten hamnade på The Rolling Stones skiva ”Sticky Fingers”. Låten är ”Sister Morphine”. Medkompositörerna är såklart Mick Jagger och Keith Richards, som nyligen var på Stockholmsbesök. Då spelade dem inte den här låten, så vi får nöja oss med den livespelning från 2009, som finns med på månadens kassett.

I övrigt består månadens kassett av musik från nya album och EP:s från bland andra JC McPherson, Gill Landry, Daniel Romano, The White Buffalo och Matt Mays. Musik från album som kommer under slutet av innevarande år från bland andra Chris Stapleton, Roger Karlsson och Blitzen Trapper. Det finns också smakprov på musik, som kompletteras av ett album i början av nästa år från First Aid Kit, Black Rebel Motorcycle Club och Brian Fallon. Det bjuds också på lite annat, bland annat den fantastiska Boston-gruppen Girls Guns & Glory. De bjöd på fantastisk energi vid sitt Stockholmsbesök under oktober

Den första singeln från senaste albumet heter ”Roya”. Låten har fått sin titel från Roya Sarvestani, den värmländska bokaren som var den som först bokade Romano och hans band i Värmland. Hon är också den som försåg artisten med värmländska stugan där Daniel Romano spelade in ”Modern Pressure”.

 

Daniel Romano är kanadensare. Han är född 1985. En multikonstnär. Han är läderslöjdare, grafisk designer, multiinstrumentalist och en fantastisk låtskrivare. ”Modern Pressure” är hans sjunde skiva på lika många år. Han sjunger på ett sätt som osökt får mig att tänka på förra årets Nobelpristagare Bob Dylan. Låtarna har också stora drag av den samme. Romano skriver de låtar den gamle Dylan tyvärr inte verkar ha förmågan att göra för tillfället. Romano har blivit en svensk kritikerfavorit där de senaste albumen snittar någonstans kring fyra på en femgradig betygsskala.

Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.

I reklamen för kvällens konsert skriver arrangören:

”Denna mångkonstnär är stor Sverigevän och ”Modern Pressure” är inspelade under minimalistiska former i en stuga i de värmländska skogarna tillsammans med kollegan Kenneth Meehan under några veckor förra sommaren, med stråk- och blåsarrangemang pålagda hemma i Toronto. Resultatet är bländande, resultatet av hämningslös inspiration rinner genom de i vanlig ordning briljanta sångerna, fulla med alltid lika begåvade texter, storslagna och eklektiska arrangemang inspirerade av storheter som Lee Hazlewood, Leonard Cohen, Serge Gainsburg, Randy Newman och Bob Dylan.”

Om vi istället frågar Spotifys algoritmer? De säger att sådant som Andrew Combs, John Moreland, Justin Townes Earle, Sam Outlaw och Aaron Lee Tasjan är liknande artister. Mycket trevliga likheter i mina öron. Daniel Romano själv är ute på en Europaturné för tillfället. Den sista dagen i oktober. En tisdag. Det har blivit dags för spelning i den svenska huvudstaden.

Daniel Romano äntrar scenen tillsammans med bandet Jazz Police. Energinivån går direkt långt upp på mätaren i ”Modern Pressure”. Det ges en fantastisk rockig och lätt psykedelisk känsla, som håller i sig under hela tiden Romano står längst fram på scenen. Det låter verkligen som en stor portion av när Bob Dylan bestämde sig för att använda elgitarren i mitten på 60-talet. ”Hunger Is a Dream You Die In”, ”Strange Faces” och ”When I Learned Your Name” ändrar inget av denna känsla.

Vi får träffa “Dead Medium”, en släpande och vacker ”I Had To Hide Your Poem In A Song”, som än en gång får mig tänka på Dylan på ”Live 1966: ”The Royal Albert Hall Concert”: Bootleg Series Vol. 4”. Romano bjuder oss också på låtar som ”Sucking the Old World Dry” och ”(Gone Is) But A Quarry Of Stone”.

 

Därefter bjuds Toronto-sonen Steve Lambke upp på scenen och Daniel Romano intar trummorna. Det är ett helt onödigt inslag i kvällen. Tempot går ner, energin försvinner i hans tre låtar. Tur nog återkommer energin direkt Daniel Romano drar på sig gitarren igen och spelar ”If I’ve Only One Time Askin’” Den innehåller också spår av The Who’s ”My Generation”, vilket är mycket passande till hela stilen och energin på bandet och Romano. Det blir en del kärlek i ”A New Love (Can Be Found)”. Det blir inte Trump-nyheter, utan “Fake Love Songs” när vi fortsätter.

Innan kvällen tar slut har vi bland annat fått höra den magiska ”What’s To Become of the Meaning of Love” från nya plattan, den äldsta låten på repertoaren ”Runner” och den vackra ”Roya”. Avslutningsvis bjuds det The Ramones uppmaning att svälja stoltheten i ”Swallow My Pride”

Det här går bara sammanfatta med att det var ett väldigt, väldigt bra sätt att avsluta oktober. Vi var inte jättemånga i kvällens publik, men vilken konsert Daniel Romano bjöd på. Jag ser redan fram emot när våra vägar korsas igen. Jag hoppas att det inte är särskilt långt till dess. Daniel Romano-delen av kvällen kvalar in bland de bästa rockkvällarna i år.