Arkiv för januari, 2018

Luften tog slut. Värmen tog över. Det var hetare och mer fuktigt än i Alabama. Han var iklädd Nudiejeans och en Miranda Lambert-T-shirt. Orden räckte inte till. Magi! Magi! Magi! Magi! Magi!

 

Ingressen beskriver min upplevelse av förra gången Anderson East dök upp på en scen i Stockholm. Det var för ett och ett halvt år sedan. East har sedan dess spelat in ett nytt album tillsammans med min husgud Dave Cobb, som producent. Det nya albumet dök upp för dryga två veckor sedan. ”Encore” växer och växer efter några genomlyssningar och jag räknar med att låtarna är ännu vassare live. Expressens Mats Olsson såg Anderson East i New York tidigare i januari och har uppmanat alla Stockholmare att ta sig till Kägelbanan ikväll.

East förra album ”Delilah” rankar jag som det tolfte bästa albumet de senaste sex åren. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. Skrev jag om det albumet. Det är alltså med fantastiskt höga förväntningar jag tar mig till Mosebacke Torg den här tisdagskvällen.

 

Det är enkelt att förstå vid första tonen i Anderson Easts sång att Dave Cobb ville göra en skiva med East när han hörde East live för första gången i Nashville. Det är en soulröst, som det är mycket få förunnat att förfoga över. Ikväll startar vi med ”Sorry You’re Sick” en Ted Hawkins cover, som finns med på nya albumet. Den följs av ”Girlfriend”, ”Surrender” och ”If You Keep Leaving Me”.

East bor i Nashville och det stället har likhetstecken med country, berättar han. Därför kommer en countrylåt. Det är Willie Nelsons vackra ”Somebody Pick Up My Pieces”. En redan på skiva långsam ”Devil In Me” släpar sig ännu långsammare i den Stockholmska januarikvällen. Det är så underbart vackert att ståpälsen ställer sig upp i givvakt. Det blir ”Learning”, ”King For A Day” och vackra ”Without You” innan det är dags för tillfredsställelse i ”Satisfy Me”. Trycket ökar och groovet likaså i ”All On My Mind”. Därefter exploderar kvällen i Sam & Daves ”Hold On, I’m Comin”.

 

Före extranumren tar vid kommer ”This Too Shall Last”. Den är ännu bättre live än på nya skivan och det vill inte säga lite i mina öron. Kvällen avslutas med slutnumret ”Cabinet Door”, som också avslutar “Encore”. Den är däremot inte sist i Stockholmsnatten. Det är ”House Is A Building”.

Kägelbanan var mer eller mindre utsåld ikväll och var du inte där kan jag berätta att du missade något. Det var bra. Det var fantastiskt bra. Har du möjlighet gör en stor ansträngning att se Anderson East när han dyker upp i närheten av dig.

Vi har anlänt till slutdestinationen. Det har tagit sex år att ta oss hit. Nu kommer de tjugofem bästa albumen från de senaste åren. Bättre än så här blir det inte. Åtminstone inte just nu.

 

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth (Utgiven: 2016 Placering då: 1)
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.
2 – Jason Isbell – Southeastern (Utgiven: 2013 Placering då: 1)
Bra melodier, gripande texter och en underbar röst, som tillsammans blir det recept som kokar ihop årets bästa album. Lyssna till exempel på ”Elephant” och ”Live Oak”, som den före detta Drive-By Truckers-medlemmen levererar.
3 – First Aid Kit – Stay Gold (Utgiven: 2014 Placering då: 3)
De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.
4 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City (Utgiven: 2014 Placering då: 18)
Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

Det här är albumet, som växt allra mest under de här åren. En fantastisk röst. Något av världens allra, allra bästa liveband. Soul i kvadrat.
5 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound (Utgiven: 2017 Placering då: 1)
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

6 – Rival Sons – Great Western Valkyrie (Utgiven: 2014 Placering då: 1)
Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.
7 – Queens of the Stone Age – …Like Clockwork (Utgiven: 2013 Placering då: 2)
”På gruppens sjätte album sänker Josh Homme tempot och sjunger bättre än någonsin. Det avslutande titelspåret visar att han är en av samtidens största artister.” så skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Jag kan bara hålla med.
8 – Queens of the Stone Age – Villains (Utgiven: 2017 Placering då: 2)
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
9 – Jason Isbell – Something More Than Free (Utgiven: 2015 Placering då: 2)
Uppföljaren till albumet som toppade den här listan 2013 är också producerat av Dave Cobb. Skivan är inte lika direkt och mörk som ”Southeastern”, men likafullt underbar. Isbell berättar exempelvis historien om en ung och ensamstående mamma under depressionen i 30-talets amerikanska söder. I en starkt troende omgivning jobbar mamman hårt för ett bättre liv för sig själv och sina barn, samtidigt som hon bär på den enkla drömmen att få åka i en ”Hudson Commodore”.
10 – Joel Alme – Flyktligan (Utgiven: 2015 Placering då: 4)
I litteratur, film och intervjuprogram hard et skrivits och pratats om så många frånvarande farsor, så mycket om alkoholism och dysfunktionella familjekonstellationer att ämnet, hur allvarligt det än må vara, har börjat kännas tjatigt och bemöts emellanåt mest med en axelryckning. Men så kommer Joel Almes svenskspråkiga släktkrönika ”Flyktligan” och fan vet om det är den finaste arbetarklasskildring som getts ut på den här sidan av ”Skebokvarnsv. 209”. Det är en del av beskrivningen av detta underbara album i Sonic Magazine #79 och jag faller gärna in i hyllningskören.

11 – Viktor Olsson – Stenungsund (Utgiven: 2015 Placering då: 6)
”Viktor Olsson är 22 år och kommer från Stenungsund, lika delar industrisamhälle och västkustidyll några mil norr om Göteborg. På sitt debutalbum sjunger han om att växa upp just där men också om familj och konventioner, att flytta, bo på 27 kvadrat, en vän som gick bort och – förstås – den fantastiska, fruktansvärda, outgrundliga kärleken. Olsson bär sina influenser med stolthet – låter rent av både Tom Petty och Håkan Hellström vara med i texterna – men droppar också Swedish House Mafias ”Leave the world behind”, för även den är ett soundtrack till den värld han rör sig i och försöker förstå.”Det här är på det sätt Håkan Steen i Aftonbladet beskriver årets svenska debutalbum.
12 – Anderson East – Delilah (Utgiven: 2015 Placering då: 3)
Prispallen det här året avslutas av ytterligare en Dave Cobb-produktion. Anderson East är född i Athens, Alabama och begåvad med en röst som tar dig med i tidsmaskin till 60-talets allra bästa soulsångare. Det är i princip omöjligt att inte bli kär i Easts röst. I år är det svårt att inte dra paralleller till den kritikerrosade och väl uppmärksammade och fantastiska Leon Bridges. Det är bara det att Anderson East är ännu bättre i mina öron.
13 – Tyler Childers – Purgatory (Utgiven: 2017 Placering då: 3)
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
14 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day (Utgiven: 2016 Placering då: 3)
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
15 – Courtney Marie Andrews – Honest Life (Utgiven: 2017 Placering då: 4)
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.

16 – Honeyhoney – 3 (Utgiven: 2015 Placering då: 1)
För tredje året i rad har Dave Cobb årets bästa album. Honeyhoney har sin bas i Los Angeles och Benjamin Jaffe och Suzanne Santo. Gruppens tredje alster släpptes i somras i Usa och kommer i Europa i början av nästa år. Santos röst smeker likt raspig honung de sköna toner som mina trumhinnor. Lyssna exempelvis på ”God of Love”, ”Yours to Bear” och ”Bad People”.
17 – Hästpojken – En magisk tanke (Utgiven: 2013 Placering då: 3)
Denna samling sånger, som gripit tag i mig och inte heller släppt taget under året, kommer från västkusten. Skivan innehåller också en av årets höjdpunkter alla kategorier, nämligen ”Brinner”.
18 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart (Utgiven: 2014 Placering då: 2)
Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.
19 – Imperial State Electric – All Through The Night (Utgiven: 2016 Placering då: 7)
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
20 – Kent – Tigerdrottningen (Utgiven: 2014 Placering då: 6)
På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

21 – The White Buffalo – Darkest Darks, Lightest Lights (Utgiven: 2017 Placering då: -)
Här kommer tryckfelsnisse. Jag ber oavkortat om ursäkt för att jag missade att få med det här albumet på förra årets oslagbara lista. Jag skrev bland annat så här när jag recenserade albumet:

Sammantaget är det ett album som rockar rumpan av mycket annat det här året. Tempot är uppskruvat något för att vara The White Buffalo. Samtidigt finns det vackra ballader också. Texterna är oftast åt det mörkare hållet och framförs av en väldigt vacker röst.
22 – Father John Misty – Pure Comedy (Utgiven: 2017 Placering då: 5)
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
23 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2 (Utgiven: 2017 Placering då: 6)
Del två är lite bättre än del ett.
24 – Drive-By Truckers – American Band (Utgiven: 2016 Placering då: 4)
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
25 – Hannah Aldridge – Gold Rush (Utgiven: 2017 Placering då: 11)
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

”David Ramirez är i Stockholm. 70 pers i publiken. Nästa gång han kommer hit är vi 700.” Det var vad Tomas Andersson Wij skrev som bildtext till sin Instagrambild senast David Ramirez var här. Det var i maj för två år sedan, efter Ramirez släppt den Noah Gundersen-producerade ”Fables”.

 

Nu har det gått drygt ett och ett halvt år sedan den kvällen. Nu står vi här i den mörka januarikvällen. David Ramirez är tillbaka på Bryggarsalen. Det går inte in 700 personer här. David Ramirez har med sig sitt band ikväll. De kommer att äntra scenen lite senare. Först för våra öron njuta av kryddiga sånger från Gabriel Kelley. Han har varit med i Jills Veranda. Han gjorde en fantastiskt vacker cover på Broder Daniels ”Shoreline” förra året.

En annan gudabenådad röst kommer strax efter detta upp på scenen. Den här rösten kommer från Austin, Texas och tillhör David Ramirez. Han sjunger om hur han inte får vin till nattvarden i ”Communion”. Det är bara druvjuice som serveras. Tillsammans med flera av de vackra låtarna från 2016-års album ”Fables” inleder vi vår tid tillsammans den här kvällen.

Det kommer låtar som mörkskyade ”Twins” och ”Time” från förra årets album ”We’re Not Going Anywhere”. Alla låtarna Ramirez spelar därifrån lyfter flera divisioner i kvällens avskalade och mycket mer dynamiska liveversioner. David Ramirez bjuder också på mycket mellansnack under de två timmar han står på scenen. Han hinner också med att dricka en del Jameson under kvällens gång. I ett av mellansnacken passar han på att citera Hunter S. Thompson som sa följande om musikindustrin:

”The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There’s also a negative side.”

Ramirez gör också en fantastisk ”New Way Of Living” och en sagolik version av ”Fables” för oss cirka 200 personer i kvällens publik. David Ramirez röst är viskande, pratande, skönsjungande och långt bortom fantastisk. Det är svårt. Om inte helt omöjligt att med ord beskriva Ramirez röst. Den ska höras och gärna upplevas. Dynamiken i hans sång när han står på scen lämnar mig med hakan i golvet. Har du inte lyssnat? Jag ordinerar dig genast en kur David Ramirez.

Om du åker sjutton mil västerut från Moose Jaw i den kandensiska provinsen Saskatchewan eller ungefär tjugotvå mil österut från Medicine Hat i provinsen Alberta hamnar du i Swift Current, Saskatchewan. I den staden med knappt 17 000 invånare föddes Colter Wall den 27 juni 1995.

 

I dag har 22-åringen från Swift Current tagit sig till Stockholm för att stå på Bryggarsalens scen. Wall har en röst, som låter mycket äldre än vad han är. Tänk Johnny Cash. Det är inte bara rösten som kopplar ihop Cash och Wall. Johnny Cash sista inspelningar med American Recordings gjorde han tillsammans med producenten Rick Rubin. Det är på Rubins skivbolag vi åter finner Colter Wall. Hans första fullängdare kom i maj förra året. Albumet producerades av Dave Cobb, världens just nu bästa producent. Om du vill lära dig mer om Colter Wall rekommenderar jag dig att söka upp det utmärkta avsnittet av Chris Shifletts podcast Walking The Floor. Det är ett utmärkt musiksamtal, som förs där.

”Thirteen Silver Dollars” en sång om att bli attesterad efter att ha somnat i en offentlig park inleder Colter Wallström set. Det kanske var där han drömde en ”Codeine Dream”? Det berättar han inte. Den ljuva barytonstämman bjuder sedan på den nyskrivna låten ”Plain To See Plainsman”. En trevlig bekantskap om landskapet där Wall växte upp.

 

Vi fortsätter sedan kvällen på en tur med ”Motorcycle”. Vi lämnar motorcykeln och åker vidare i ännu en ny låt. Det är ”The Camaro Song”. Colter Wall snodde lite av gitarrslingan till ”Saskatchewan In 1881” från Doc Watson. Det är ett erkännande vi får från scenen.

Kvällen fortsätter både varmare, mörkare och lite mera uppklätt i ”The Devil Wears A Suit And Tie”. Det är coverdags nu. Det blir en Billy Joe Shaver låt i ”I Been To Georgia On A Fast Train”. Vi återvänder direkt Wall-originalen och erbjuds ”You Look To Yours”. Det är ”Kate McCannon”, som sedan lotsar oss vidare. En historia kring ett mord. Från mord till tågrånaren ”Railroad Bill (Ride, Ride) tar oss vidare. En traditionell folklåt, som Ramblin’ Jack Elliott skrev.

”Me And Big Dave” en sång om kvällen före dagen efter fortsätter in i ”Snake Mountain Blues” av Townes Van Zandt. Wall guidar oss vidare till ”Bald Butte” och ”Sleeping On The Blacktop”. Nu får Colter Wall sällskap av förbandet The Local Honeys på scen. Då bjuds på ”Goodnight, Irene” av Lead Belly och ”More Pretty Girls Than One” av Arthur Smith. Det här var en skön countrykväll med en röst för framtiden. Bryggarsalen är också en passande lokal för en ensam man med gitarr. Nu vilar jag en kväll innan jag återvänder hit igen.

Vi fortsätter vår resa från 117 mot toppen. Vi närmar oss toppen. Det har skett en del förändringar, som synes. Fortfarande har inte tryckfelnisse dykt upp. Gör han det nu?

 

26 – Iggy Pop – Post Pop Depression (Utgiven: 2016 Placering då: 10)
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
27 – JD McPherson – Undivided Heart & Soul (Utgiven: 2017 Placering då: 10)
Grymma elektriska rock ‘n roll-sånger är det fullt av här. Helt enkelt ett rakt av sensationellt bra album.
28 – Daniel Romano – Modern Pressure (Utgiven: 2017 Placering då: 9)
Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.
29 – John Moreland – Big Bad Luv (Utgiven: 2017 Placering då: 7)
Ett högre och rockigare tempo kännetecknar det här albumet när jag jämför det med Morelands tidigare alster. Det är fortsatt mycket bra och hans röst är som sammet, som möter rökig whisky. Lycka är också att Moreland kommer till STHLM Americana i juni.
30 – Jason Isbell & The 400 Unit – Live From Alabama (Utgiven: 2012 Placering då: 9)
Det här nog den artist jag lyssnat allra mest på de senaste sex åren. Här finns en fantastisk liveupptagning, som också visar upp hans tidigare karriär i Drive-By Truckers.

31 – John Moreland – High on Tulsa Heat (Utgiven: 2015 Placering då: 7)
Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.
32 – Sadler Vaden – Sadler Vaden (Utgiven: 2016 Placering då: 6)
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.
33 – Elijah Ocean – Elijah Ocean (Utgiven: 2017 Placering då: 12)
Det här albumet upptäckte jag på ett klassiskt sätt. Jag gillade omslaget. Den metoden visade sig än en gång funka för att upptäcka ny, bra musik.
34 – Imperial State Electric – Honk Machine (Utgiven: 2015 Placering då: 8)
Nicke Anderssons nya platta med Imperial State Electric är en musikhistorisk flört med både 60- och 70-talet. Det finns både tydliga soulinfluenser samtidigt som riffen låter skönt Thin Lizzy-influerade. Några favoritlåtar är ”Colder Down Here”, ”Guard Down” och ”Maybe You’re Right”.
35 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not (Utgiven: 2016 Placering då: 2)
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”

36 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 1 (Utgiven: 2017 Placering då: 8)
Han säljer ut stora stadion i Usa. Han har gett ut två album i år. Båda är inspelade i den legendariska Studio A tillsammans med Dave Cobb. Jag hoppas att han kommer till Sverige snart.
37 – John Moreland – In The Throes (Utgiven: 2013 Placering då: 21)
En yster och skäggig upptäckt via den norska Dust Of Daylight (musikkbloggen.no).
38 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears (Utgiven: 2016 Placering då: 19)
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
39 – Sam Outlaw – Angeleno (Utgiven: 2016 Placering då: 18)
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
40 – David Ramirez – Fables (Utgiven: 2016 Placering då: 8)
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.

41 – Dinosaur Jr. – I Bet On Sky (Utgiven: 2012 Placering då: 10)
Det var här jag upptäckte denna underbara gitarmanglande grupp. Mums.
42 – Amanda Shires – My Piece Of Land (Utgiven: 2016 Placering då: 9)
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
43 – Dawes – All Your Favorite Bands (Utgiven: 2015 Placering då: 5)
Det här är fantastisk, tidlös västkustpop i Jackson Brownes och The Eagles fotspår. Ger musiken dig mersmak rekommenderar jag dig att också lyssna på när frontfiguren och låtskrivaren i bandet Taylor Goldsmith gästar The Moment med Brian Koppelman. Den undersköna intervjun hittar du exempelvis i iTunes poddbibliotek.
44 – Lars Winnerbäck – Hosianna (Utgiven: 2013 Placering då: 4)
Inspelningen gjord på Irland bjuder på svärta, sot och en del vemod. Samtidigt tycker jag att det finns en energi och en utveckling av låtarna som faller mig i smaken.
45 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle (Utgiven: 2016 Placering då: 12)
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.

46 – The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore (Utgiven: 2017 Placering då: 13)
Laura och Lydia Rogers är skönsjungande systrar från den lilla staden Muscle Shoals, Alabama. Ett musikens Mecka. Här har de skapat ett underverk med sin tredje skiva, som Brandi Carlile har producerat.
47 – Caleb Caudle – Carolina Ghost (Utgiven: 2016 Placering då: 14)
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
48 – Peter Lemarc – Den Tunna Tråden (Utgiven: 2016 Placering då: 5)
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
49 – Brett Detar – Too Free To Live (Utgiven: 2013 Placering då: 8)
Båda hans album har distribuerats gratis via hans hemsida. Det är lätt att likna musiken vid andra singer-/songwriters både kända och mindre kända. Trots det lyckas han leverera något som känns unikt.
50 – Amanda Shires – Down Fell the Doves (Utgiven: 2013 Placering då: 14)
Hon har bidragit till att göra maken, Jason Isbells, musik ännu bättre, se plats nummer 1. Här levererar hon ett album som står sig mycket gott i årets konkurrens. David Menconi från magasinet Spin säger att hon ”sings […] like an earthbound Emmylou Harris”.

I en äventyrsroman av Alexander Dumas heter tre av huvudpersonerna Artos, Portos och Aramis. Det är ”De tre musketörerna” det handlar om. I kampen mot kungens rådgivare kardinal Richelieu finns också D’Artagnan med. Han blir, åtminstone i filmens värld, den fjärde musketören. Musketörernas valspråk är mycket berömt. Det lyder ”En för alla och alla för en”.

 

På webbsidan Savingcountrymusic.com skriver de i sin artikel om förra årets bästa album att countrymusiken inte kommer att räddas av en enstaka själ, även om många fans och massor av media verkar tro och argumentera i den här riktningen. Det lägger en orättvis börda på många artister, på deras karriärer och på deras kreativa process. Istället tror Savingcoutrymusic.com att det kommer att ta generationer för att radera ut årtionden av kommersiell country.

I countrymusiken har det pratas det senaste åren om behovet av att rädda countryn. Där är det Chris Stapleton, Jason Isbell och Sturgill Simpson som blivit utnämnda till de tre musketörerna. Den sistnämnde producerade förra året skivan ”Purgatory” med Tyler Childers. Han har varit ett hett namn i countrysvängarna i Kentucky, West Virginia och vissa delar av Tennessee under ett halvt decennium för alla de som har letat efter ”The next one”.

”Purgatory” utnämndes till årets album av Savingcountrymusic.com. Själv hade jag honom på en hedrande bronsplats på min egen lista. Det är ett fantastiskt album och ikväll befinner sig Tyler Childers nere i en källare på Söder i Stockholm. Det fanns exakt hundra biljetter till kvällens spelning och alla är sålda.

Sittande på en pinnstol med gitarrcaset öppet golvet spelar och sjunger en del av countryns framtid. Tyler Childers är född i Lawrence County, Kentucky. Han är 26 år gammal. Han har en gudabenådad röst. Han började spela i kyrkan och sent i setet får vi höra den första låten han lärde sig spela en gammal countrygospel i ”Old Country Church”. Innan vi kommit så långt har vi fått höra några nyskrivna alster i ”Snipe Hunt” och ”Lost Address”.

 

Childers spelar några covers också. Det är en härlig version av ”Help Me Make It Through The Night” av Kris Kristofferson och ”Coming Down”. Den sistnämnda är skriven av Childers gode vän John R Miller under hans tid i bandet Prison Book Club. Förra årets album dominerar setlistan. Det bjuds på titelspåret ”Purgatory”, ”Banded Clovis”, ”I Swear (To God)”, underbara ”Universal Sound”, vackra ”Tattoos”, honky-tonkiga ”Honky Tonk Flame”, lugna ”Born Again”, kärleksfulla ”Lady May” och ”Feathered Indians” Den sistnämnda är så fantastiskt bra att jag bara vill gå sönder efter att fått höra den live.

Tyler Childers spelar såklart också ”Whitehouse Road”. En story om när han jobbade på Sears och körde ut varorna. Han tog alltid en extra lång väg. Det var Childers sätt att jobba smartare. Han gillade att köra bil, men inte att jobba. Det kommer också andra låtar från tidigare i karriären. Den skönt uppkäftiga ”Nose On The Grindstone” och sköna ”Follow You To Virge”. Avslutningen på de ungefär nittio minuternas spelning vi får uppleva är titelspåret från skivan Childers gav ut som 20-åring. Det är den underfundiga ”Bottles & Bibles”.

Det här innebär att årets konsertsäsong är inledd. Det har varit en två och en halv månader lång detox från konserter. Det behöver jag ta igen och det här var en underbar start på konsertåret. Det är med glädje och ett leende på läpparna jag klättrar uppför trappan från Twangs källare. Det här var en trevlig fredagskväll i januari.

Vi passerar halva vägen mot nummer ett idag när vi fortsätter listningen av de 117 bästa albumen från de senaste sex åren. Smaklig spis.

 

51 – Caroline Spence – Spades & Roses (Utgiven: 2017 Placering då: 18)
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
52 – Evening Darling – Evening Darling (Utgiven: 2017 Placering då: 19)
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
53 – The Temperance Movement – White Bear (Utgiven: 2016 Placering då: 16)
Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Extra starka låtar är ”White Bear” och ”Three Bulleits”.
54 – Sam Outlaw – Tenderheart (Utgiven: 2017 Placering då: 14)
Tenderheart släpptes den 14 april i år och är en skön uppvisning i Outlaws egen genre. So Cal Country, alltså Southern California Country. Det är där han bor och i huvudsak är uppväxt. Den förre reklammannen ägnar sig numera helt åt musiken. Det tackar åtminstone jag för. Fler borde göra det också.

55 – Eagles of Death Metal – ZIPPER DOWN (Utgiven: 2015 Placering då: 14)
Efter sju års väntan dök bandets fjärde fullängdare upp under hösten. Josh Homme och Jesse Hughes hostar upp en spyboll mycket besläktad med örnarnas tidigare utgåvor, ”Death By Sexy” och ”Peace, Love, Death Metal”. Tillfredsställande riff, upprörande insinuationer och självhyllande prakt avlöser varandra och blandas i härligt takt på detta utmärkta album.
56 – Roger Karlsson – Tecken & spår (Utgiven: 2013 Placering då: 16)
Han har tidigare släppt fem soloplattor, ”Veckans babe”, ”Indiansommar”, ”Pärlor från sidlinjen”, ”Brev från Ågesta” och ”In i äventyrets vilda labyrint”. Veckans babe gavs ut igen 2009 med 6 bonusspår. Alla innehåller många höjdpunkter, så också detta årets släpp.
57 – Diane Birch – Speak A Little Louder (Utgiven: 2013 Placering då: 7)
Det här är uppföljaren till ett av 2009-års bästa album ”Bible Belt”. Det kom även en EP med covers 2010, som är väl värd att lyssna på. Lyssna på rösten och framförandet av texterna, jag tycker att det är oemotståndligt.
58 – Eli Paperboy Reed – My Way Home (Utgiven: 2016 Placering då: 15)
Han skiftar tillbaka till sina rötter och det är verkligen en succé tycker jag. Du hör hjärta, smärta och mycket däremellan. Det är gospel, soul och rock ’n’ roll i en härlig blandning som gör mig glad och lycklig.
59 – Jesse Malin – New York Before The War (Utgiven: 2015 Placering då: 12)
Frågan är om inte Jesse Malins konsert i en trång källarlokal på Nalen var den bästa rockkonserten i år. Då turnerade han med det här albumet helt nysläppt. Här finns favoriter som ”She’s So Dangerous” och ”Boots of Immigration”. Nöjesguiden skriver att Jesse Malin kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Om det låter på detta viset får han gärna fortsätta på det spåret, tycker jag.

60 – Colter Wall – Colter Wall (Utgiven: 2017 Placering då: 17)
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat. Hittar du till Bryggarsalen den 23 januari kan också få se honom live.
61 – Big Shoals – Hard Lessons (Utgiven: 2016 Placering då: 17)
Från nodepression.com kommer den här målande beskrivningen: “The band has cleaned up its sound on Hard Lessons. Gone are the flashes of punk sneers, traded in for story telling transient numbers, well-crafted and posthumously aimed at the new found hope in adult contemporary interest a’la the aforementioned Jason Isbell, Chris Stapleton, and Sturgill Simpson ships – 3 of the best nonetheless, but three of the best well before garnering any attention from the so-called experts. Lance Howell has had a new baby boy, Jacob Riley has moved away from Florida, but this band is stronger than ever with the addition of Michael Claytor on drums, who’s a crack song writer himself. I can only imagine that may come to light on the next record.”
62 – Tomas Andersson Wij – Mörkrets hastighet (Utgiven: 2014 Placering då: 15)
En skiva om uppbrott, varannanveckasliv och annat vardagsslit. Allt målande beskrivet och vackert framfört.
63 – Metallica – Hardwired…To Self Destruct (Utgiven: 2016 Placering då: 11)
Uppfräschat, återfokuserat och återupptäckt av sig själva. Det bästa de gjort på länge i mina öron. Favoritlåt just nu ”Here Comes Revenge”.
64 – Banditos – Banditos (Utgiven: 2015 Placering då: 21)
”För en som aldrig såg Janis Joplin live kan det kännas lite skrämmande att plötsligt möta en röst med Mary Beth Richardsons intensitet, så pepprig, köttig och precis lika stark som sprucken. Det är något närmast opassande med den, som att den ställer sig för nära.” Det är på detta sätt Nils Hansson på Dagens Nyheter inleder sin liverecension från Banditos spelning i Stockholm i slutet av augusti. Det är inte bara Richardsons röst som hörs på skivan, utan hon delar sången med flera i gruppen. Det låter verkligen stompigt och skitigt och väldigt tight.

65 – Noah Gundersen – Ledges (Utgiven: 2014 Placering då: 20)
Denna 25-åring som är född i Olympia, Washington har gjort mycket mer än kämpat väl. Han har med sin solodebut gjort en skiva som i vissa stycken påminner om Ryan Adams, Tom Waits och Neil Young. Men han gör det på sitt eget sätt och det är ett mycket, mycket bra sätt.
66 – Jack White – Blunderbuss (Utgiven: 2012 Placering då: 1)
Det var årets album det här året. Det har inte blivit jättemycket lyssnat efter det. Det är fortfarande mycket bra.
67 – Lykke Li – I Never Learn (Utgiven: 2014 Placering då: 5)
Under året har hon bland annat sålt ut Berns, Cirkus och sjungit med U2. Om den insatsen berättade Lykke för Pitchfork att Bono sagt ”I blew everyone out of the water”. Det är lätt att förstå en sådan reaktion när jag lyssnar på hennes fantastiska album.
68 – Natalie Merchant – Natalie Merchant (Utgiven: 2014 Placering då: 21)
Den första skivan sedan 2001 med helt nytt material för denna sångerska från Jamestown, New York. När skivan kom i maj, så utnämnde Daily Telegraph den till Album of the Week. Hos mig är den också ett av årets album.
v69 – Chris Stapleton – Traveller (Utgiven: 2015 Placering då: 17)
Den här skivan tog hem tre priser på årets Country Music Awards i Usa. Vinsterna var för Male Vocalist of the Year, New artist of the year och den tunga utmärkelsen för Album of the year. Särskilt värt att nämna är att albumet producerades av Dave Cobb. Vem annars?

70 – Blitzen Trapper – Wild & Reckless (Utgiven: 2017 Placering då: 16)
De kommer från Portland, Oregon. Det är deras nionde album. Du kan höra många klassiska rockreferenser här. Det är ett album, som var värt att vänta på.
71 – Roger Karlsson – Gubbjävelvärld (Utgiven: 2017 Placering då: 15)
Sammanfattningsvis är det här klassik Roger Karlsson. Jag själv upptäckte honom för fem år sedan efter ett tips från en dåvarande kollega. Allt sedan dess har herr Karlsson med jämna mellanrum varit en trogen kompanjon i mitt musiklyssnande åren sedan dess. Det är både vackra historier, vackra melodier som tillsamman bildar en skön helhet. ”Gubbjävelvärld” är väl värd ett avbrott i din vardag och helg. Sätt dig ner och lyssna noga och följ med.
72 – Alabama Shakes – Boys & Girls (Utgiven: 2012 Placering då: 7)
Brittany Howards röst är värd allt. Lyssna och njut.
73 – Cory Chisel & The Wandering Sons – Old Believers (Utgiven: 2012 Placering då: 5)
Det är klassisk rock med toner från 50- och 60 talet.
74 – Dan Layus – Dangerous Things (Utgiven: 2016 Placering då: 20)
Den före detta Augustana-frontmannen har som många andra flyttat till Nashville-trakten. Ett delvis avskalat album, som kombinerar starka texter med minmalistisk produktion med kryddor av pedal steel gitarr, fiol och The Secret Sisters.
75 – Wolfmother – Victorious (Utgiven: 2016 Placering då: 21)
Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock. Bästa låt är ”Pretty Peggy”, som är en av de mest nedtonade låtarna.

21 album – 2012-2017 – Plats: 76-100

Publicerat: 15 januari, 2018 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag fortsätter vi resan bland de 117 bästa plattorna sedan 2012. Idag har turen kommit de som klarade att kvala in bland de hundra bästa albumen. Nu kör vi!

 

76 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens (Utgiven: 2017 Placering då: 20)
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag säger jomenvisst.

77 – Black Sabbath – 13 (Utgiven: 2013 Placering då: 18)
Tillsammans med Rick Rubin har Sabbath (i nästan originalsätting) lyckats att åka tidsmaskin till början av 70-talet och tillbaka. Tidsresan har resulterat i något, som jag hoppas att de kan upprepa fler gånger.
78 – Jill Johnson – For You I’ll Wait (Utgiven: 2016 Placering då: 13)
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
79 – Desert Noises – 27 Ways (Utgiven: 2014 Placering då: 19)
”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

80 – Lydia Loveless – Somewhere Else (Utgiven: 2014 Placering då: 16)
Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare
81 – Deer Tick – Negativity (Utgiven: 2013 Placering då: 15)
”The Black Dirt Sessions” var ett av 2010-års bästa album, uppföljaren ”Divine Providence” från 2011 var en liten besvikelse. I år vandrar frontfiguren John McCauley i rätt riktning igen, tycker jag.
82 – Refused – Freedom (Utgiven: 2015 Placering då: 13)
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
83 – Melissa Horn – Om du vill vara med mig (Utgiven: 2013 Placering då: 10)
Inlevelsen och förmågan att förmedla sina texter. Där ligger Melissas styrka i mina ögon och hon gör det verkligen som ingen annan i detta långa land.
84 – Dr. John – Locked Down (Utgiven: 2012 Placering då: 3)
Dan Auerbach är albumets viktigaste instrument. Ena halvan av duon The Black Keys, som blivit ett av världens mest omtalade rocknamn, är katalysatorn bakom Dr Johns bästa skiva sen ”Goin’ back to New Orleans” från 1992.

85 – Dawes – Stories Don’t End (Utgiven: 2013 Placering då: 13)
Körsång i massor väntade jag mig inför denna skiva och det får jag också. En liknelse med The Eagles är rimlig. Lyssna exempelvis på ”Most People”.
86 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord (Utgiven: 2015 Placering då: 10)
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
87 – Melissa Horn – Jag Går Nu (Utgiven: 2015 Placering då: 15)
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
88 – John Fullbright – Songs (Utgiven: 2014 Placering då: 7)
”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.
89 – A Thousand Horses – Southernality (Utgiven: 2015 Placering då: 19)
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.

90 – Jesse Malin – Outsiders (Utgiven: 2015 Placering då: 16)
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.
91 – Various Artists – Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International (Utgiven: 2012 Placering då: 2)
Ett helt gäng på sjuttiosex sånger. Olika band. Till förmån för Amnesty.
92 – Ryan Adams – Ryan Adams (Utgiven: 2014 Placering då: 11)
Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.
93 – Frazey Ford – Indian Ocean (Utgiven: 2014 Placering då: 8)
Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.
94 – Foo Fighters – Sonic Highways (Utgiven: 2014 Placering då: 4)
En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

95 – Ryan Adams – 1989 (Utgiven: 2015 Placering då: 9)
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
96 – The Civil Wars – The Civil Wars (Utgiven: 2013 Placering då: 12)
Det andra släppet från duon Joy Williams och John Paul White. Många recensenter lyfter fram att det varit vissa ”meningsskiljaktigheter” mellan de två under processen med att göra skivan. Om det här är resultatet av det hoppas jag att de fortsätter så, för det här blev väldigt, väldigt bra.
97 – Rosanne Cash – The River & The Thread (Utgiven: 2014 Placering då: 14)
Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.
98 – Anna Ternheim – For The Young (Utgiven: 2015 Placering då: 18)
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
99 – Caitlin Canty – Reckless Skyline (Utgiven: 2015 Placering då: 20)
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
100 – Pearl Jam – Lightning Bolt (Utgiven: 2013 Placering då: 19)
Mina husgudar släppte nytt under hösten. Det är bra, aningens spretigt. Fråga mig om ett halvår om inte albumet vuxit ytterligare en del till dess?

Bloggen har funnits sedan 2013. Det innebär att det bland finns fem årsbästalistor som alla innehåller 21 album. En nyfiken fråga är hur åren står sig mot varandra? Vad är den bästa plattan under den här tiden? När jag startade det här arbetet upptäcktes lite runor i form av en elva-bästa-lista från 2012 också. Dessutom har tryckfelsnisse varit framme på förra årets lista och mystiskt nog missat en platta, som borde funnits med på förra årets oslagbara lista. Vilken är det?

Om du följer med här kommer du att få del av de 117 bästa plattorna sedan 2012. Du får de i den ordning, som jag rankar de just nu. Det kommer att ändra sig de kommande åren. Var så säker på det! Kanske kommer det en uppdatering någon gång. Jag har valt att dela upp den här listan i fem olika delar och fem olika spellistor. Här kommer den första, mer kommer sedan.

101 – Jamie Lynn Vessels – Home (Utgiven: 2013 Placering då: 17)
När jag skrev om albumet 2013 var det 2 personer som följde Jamie på Spotify. Jag tycker att ni ska lyssna och ”signa upp” er där ni med.
102 – The Gaslight Anthem – Handwritten (Utgiven: 2012 Placering då: 6)
Brian Fallon skriver de där medryckande New Jersey-låtarna. Han och bandet gör dessutom en utmärkt cover av Tom Pettys ”You Got Lucky”.
103 – Elton John – The Diving Board (Utgiven: 2013 Placering då: 6)
T-Bone Burnett, som har producerat, har lyckats få fram ett sound som liknar det som finns på ”Raising Sand” med Robert Plant och Alison Krauss och på det tidigare samarbetet med Elton och Leon Russel ”The Union”. När detta sound gifter sig med Eltons och Bernie Taupins låtskrivande blir det helt enkelt väldigt bra i mina öron.
104 – Petter – Början På Allt (Utgiven: 2013 Placering då: 5)
Alla i familjen är överens om att det här är en bra platta. Tror att flera delar av familjen skulle placera skivan högre upp på sin lista.
105 – Ulf Lundell – Rent Förbannat (Utgiven: 2012 Placering då: 4)
Gillade den när den kom. Plattan har vilat väldigt mycket sedan dess. Det finns fortfarande låtar som jag gillar skarpt, som ”FBLII”, ”Gordon Gecko” och ”Mitt Ansikte”.

106 – Will Hoge – Anchors (Utgiven: 2017 Placering då: 21)
Han kommer till Stockholm i ett musikintensivt mars 2018. Då har med sig band och det finns tillfälle att njuta ett antal av dessa låtar gissar jag.
107 – Noah Gundersen – Carry The Ghost (Utgiven: 2015 Placering då: 11)
Ett vemodigt piano inleder albumet och berättelsen börjar >>She watched the valley burn like a slow dancer doing turns/My name was on every tongue/And all of the smoke and ash like a memory of the time gone bad/Hanging like a shadow>> i ”Slow Dancer”. Den här mörka och suggestiva stämningen följer från en av årets bästa låtar följer sedan med genom hela albumet.
108 – Jack White – Lazaretto (Utgiven: 2014 Placering då: 12)
Ett härbärge för de med spetälska, de pestsjuka och de som är ”angripna av fattigdom”. Det är åtminstone vad Oxford English Dictionary berättar att Lazaretto är. Det är ju också Jack White’s andra soloalbum. Det är ett äventyrligt album med en blandning av bland annat ragtime piano, funk, blues och jazz. Det tar ett tag att förstå vilket tåg som man klivit på, men efter att det gått upp ett ljus så är det en skön resa att följa med på.
109 – Hilma – Ingen Drottning (Utgiven: 2013 Placering då: 11)
En grym röst och ett imponerande mod finns nedlagt i denna skiva. Mitt favoritspår är utan tvekan titelspåret.
110 – Elin Ruth – Here Comes The Storm (Utgiven: 2014 Placering då: 17)
Det som imponerar mycket är Elins röst, den tillsammans med skönt hammondkryddadade toner gör mig helt såld. Fler än en kritiker har jämfört hennes röst med Mavis Staples och jag kan bara hålla med.
111 – Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye (Utgiven: 2014 Placering då: 10)
Det var 38 år sedan det första albumet tillsammans med The Heartbreakers såg dagens ljus. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2002, utan att ha haft ett album som legat etta på Usa-listan. Inte förrän i sommar vill säga, då gjorde Hypnotic Eye sin debut som etta på Billboard-listan.

112 – Alberta Cross – Songs Of Patience (Utgiven: 2012 Placering då: 11)
”Instrumenteringen är jordigt amerikanskt, men beatet är signerat Manchestervågen och direkt i förstaspåret ”Magnolia” börjar det rycka i fötterna och allsångsrefrängen vill, och får, aldrig ta slut. Det är arenaindie för slåttersäsongen i Kentucky.”, skrev Arbetarbladet bland annat när den här skivan kom.
113 – Various Artists – Kom Ut I Kväll! Mauro Scocco 50 (Utgiven: 2013 Placering då: 20)
En hyllningsplatta till Mauros 50-årsdag. Lyssna och njut av fantastiska låtar i fantastiska versioner. Några av mina favoritversioner framförs av Plura, Tomas Andersson Wij, Basse Wickman och Magnus Lindberg.
114 – The Dirty Guv’nahs – Hearts On Fire (Utgiven: 2014 Placering då: 9)
Om du vill ha sköna stämmor i sången och samtidigt få en del värdefulla insikter i textväg. I inledande ”Where I Stand” hittar du raden ”I believe in right and wrong, I believe that no one’s born to lose.” Det handlar i praktiken om att efter en motgång gäller det att åter komma upp på fötter och fortsätta din resa mot ditt eget mål.
115 – Mumford & Sons – Babel (Utgiven: 2012 Placering då: 8)
””Mästerverk” skriver man ibland om sådant som är mer bra än underhållande. ”Babel” är lika bra som underhållande. Folkrock kan inte göras bättre än Mumford & Sons gör den.” skrev Allehanda bland annat när skivan kom.
116 – Benjamin Booker – Benjamin Booker (Utgiven: 2014 Placering då: 13)
Rubriken på Chicago Tribunes recension av detta album är ”Benjamin Booker arrives with a blast of chaos”. Det beskriver väl ljudet av denna 25-åring (en av flera på denna lista). Under året har han bland annat turnerat med Jack White. Det doftar av den djupa södern, blues, rock och roots-musik bjuds i en skön blandning.
117 – Kings of Leon – Mechanical Bull [Deluxe Edition] (Utgiven: 2013 Placering då: 9)
De gör en riktigt bra spelning på iTunes Festival i september i samma veva som det nya albumet släpps. Det är lättlyssnat, på något viss uppsluppet och lämnar mig glad efter att ha lyssnat flera gånger.

Det annonserades tre månader innan deadline. För fjärde året i rad var det dags för Rockbladets Årskrönika med personliga topplistor. Det här är mitt bidrag dit. Varje lista innehåller topp 3-listor inom fyra kategorier. Varje kategori har också två bubblare, det vill säga de som hamnade precis utanför pallen.

 

ÅRETS ALBUM
1) The Nashville Sound – Jason Isbell & The 400 Unit
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.
2) Villains – Queens of the Stone Age
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
3) Purgatory – Tyler Childers
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner I en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat.

Bubblare: Honest Life – Courtney Marie Andrews, Pure Comedy – Father John Misty

ÅRETS LÅT
1) Leaving LA – Father John Misty
Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.
2) The Evil Has Landed – Queens of the Stone Age
Det är en nära livet upplevelse att höra denna underbara Josh Homme-komposition.
3) Tupelo – Jason Isbell & The 400 Unit
I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är en skön låt helt enkelt.

Bubblare: Feathered Indians – Tyler Childers och Aftermath – Hannah Aldridge

ÅRETS KONSERT
1) St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan
I slutet av kvällen bjuds lite Otis och Marvin Gaye också. Jag kan säga att det fanns en liten svacka i mitten av konserten. MEN, resten! WOW! Jag tror inte att jag upplevt ett bättre tryck och en bättre konsertupplevelse. Mina höga förväntningar kom helt till skam. Paul Janeway’s självkänsla, som bär upp den fantastiska kostymen i rött och målflagga ifrån Formel 1, är ingenting att prata om överhuvudtaget. När den där rösten. Den där rösten bara förlöser oss i extas finns det en känsla i mig, som säger att det kan knappast bli bättre än så här. Jag kan lägga ner hela det här året. Inget kan rimligen överträffa den här kvällen!
2) Jason Isbell & The 400 Unit på Münchenbryggeriet
Det har varit en underbart rockande och gitarrmanglande söndagsmässa i denna kyrka på Södermälarstrand ikväll. Det är en ynnest att ha fått vara på plats och få den här nattvarden serverad av en mycket inspirerad Jason Isbell. Mässan startade med att han berättade vilka de är och vart de huvudsakligen kommer ifrån.
3) Drive-By Truckers på Kägelbanan
Kvällen startade med ”Surrender under protest”, ”Darkened flags at the cusp of dawn” och ”Women without whiskey”. Drive-By Truckers flesta låtar är textdrivna. Ibland lekfulla texter, många gånger allvarliga. Låtarna är inte alltid lättlyssnade, de kräver din uppmärksamhet. Och de är bra, mycket bra.

Bubblare: Elton John på Gröna Lund, Daniel Romano på Debaser Strand

ÅRETS DEBUTSKIVA
1) From The Fires – Greta Van Fleet
Ett rockigt gäng från Frankenmuth, Michigan, Usa. Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.
2) Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
3) Cordovas – Cordovas
Skön, skön stämsång. Tyvärr missade jag dem när de spelade i Stockholm, förhoppningsvis kommer de snart tillbaka.

Bubblare: A Little Less Blue – Jesper Lindell