Arkiv för mars, 2018

Han har följt mig genom begravningsplatsen. Han har följt med mig på skogsvägar. Han har ackompanjerat mina steg längs gångvägar täckta av snö. Han har sjungit sina berättande sånger för mig längs vägar i Sveriges land. Han har återvänt till Södra Teaterns scen för en kväll med gästartister som Anna Stadling, Magnus Lindberg och Ulf Stureson.

Det är ett och ett halvt år sedan vi var här förra gången. Kvällens spelning annonserades på releasegiget för förra årets ”Gubbjävelvärld”, som var förra årets femtonde bästa album i mina öron. Det är inte bara gästartister och en stråktrio som trängs på scenen. Där finns också bästa bandet med Christer Falk på keyboard och blås, Janne Ljungwaldh på gitarr, Kjell Allinger på hammondorgel, Lotta Nilsson Thessing på sång, Peter Hjerpe på trummor och Rickard Donatello på bas. Längst fram på scenen står Roger Karlsson med sin gitarr, sin sköna sång och sina underbara låtar.

Roger Karlsson växte upp i Alby. Han har bott i Tumba. Johan Johansson från KSMB producerade första albumet och utnämnde Karlsson till ”Tumbas Bruce Springsteen”. Numera är det Huddinge, som är hemmaplan. Den här kvällen håller vi till vid Mosebacke Torg på vackra Södra Teatern.

Kvällen startar med den underbara ”Psalm i korsningen Ågestavägen Huddingevägen”, som släppts som b-sida till den senaste singeln. Vi får höra sköna ”Stygnet i ett mönster”. I mellansnacket berättar Roger Karlsson om sin egen ambivalens till att stå på scenen och sin uppväxt i förorten. Både glädjefylld och i delar hård. Vi bjuds historien om Magnus, Keijo och Lorena i ”Alby 1981”.

I ”Nitton långa år” och ”Sista brevet till Hanna” berättas historien om sveket mot en vän. Vi tar sedan en tur till Hälleforsnäs och hör ”På fabriken”. Det är i mina öron en släkting till Bruce Springsteens ”Factory”. Kvällens första gästartist Ulf Stureson gör entré och sjunger ”Sommarbarn” och ”Gräs och syra”.

Bättre än i ”Folket under broarna” blir Roger Karlsson inte enligt honom själv. Det är fantastiskt bra måste jag hålla med honom om, men han har ännu bättre stunder också. ”Korståg” kommer sedan innan kvällens första akt tar slut.

Den andra akten inleds med en färd utför ”Stora branten”. Den följs av en fantastisk ”Jävla stad” och titelspåret från förra årets platta ”Gubbjävelvärld”. Gästartist två gör entré. Det är en av Sveriges bästa röster. Anna Stadling sjunger ”När allt det här är över” och ”Drömmarna”.

Kvar på scenen blir sedan bara Roger Karlsson och stråktrion. De spelar passande nog ”Motljus och stråkar”. Den följs av en av mina favoriter ”Jag skulle kunna döda” innan gäst nummer tre kommer upp på scenen. Det är Magnus Lindberg som höjer kvällens intensitet ytterligare med två låtar.

”Under solen”, ”2017, patriarkernas år” och ”Ingenting” tar oss vidare genom denna härliga tisdagskväll. Roger Karlsson avslutar med sången till sin pappa ”Kysser Sörmlands jord”, ”Stora vägen” och ”I samma andetag”. Den sista är tillägnad hans svärföräldrar, som har sällskap i himlen av pappa Karlsson.

Roger Karlsson har en härlig förmåga att befolka sina berättande skapelser med intressanta människor och platser. Han fyller sångerna med betraktelser och beskrivningar som tvingar publiken att tänka till. På både ett utmanande och bra sätt. Det är ingen tvekan för mig att Roger Karlsson hör hemma på scenen. Jag önskar och hoppas att det är fler som upptäcker honom och hans underbara musik. Det är han verkligen värd.

Har det hänt? Är det fake news? Är det verkligen möjligt? Det är tre relevanta frågor att ställa sig efter kvällens upplevelse. Ibland är det inte konstigare än att verkligheten överträffar dikten. Du får uppleva något som du kommer att kunna titta tillbaka på och betrakta som en stor förmån senare i livet. Det här var inget annat än en sådan kväll.

 

I början av året kom det som räknas som deras fjärde fullängdare. Det var ”Ruins” som dök upp den 19 januari. Det är ett av årets hittills allra bästa album. Skivan är producerad av Tucker Martine (My Morning Jacket, Laura Veirs) och spelades in i Portland, Oregon där duon samarbetade med bland andra Peter Buck från R.E.M., Glenn Kotche från Wlico och McKenzie Smith från Midlake. Det släpptes ett antal singlar därifrån redan förra året och några av låtarna spelades också live på de spelningar de gjorde under sommaren. Du kan lära känna First Aid Kit ännu bättre från deras första och andra besök hos Kristoffer Triumf i Värvet.

Du vet redan att jag pratar om systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit. De är två svenska världstjärnor i mina ögon. Bara för att förklara den nivån med några liknelser från sportens värld. Zlatan Ibrahimovic. Annika Sörenstam. Peter Forsberg. Magdalena Forsberg. Jag kan inte låta bli att ta upp något både jag och många andra redan skrivit om för att ni ska förstå hur duktiga de är i musikens värld. De har fått både Emmylou Harris och Patti Smith att gråta. Gråta av att ha blivit berörda av First Aid Kits framträdande.

 

Glädjen lyser i systrarnas ögon när de ikväll står på Waterfronts scen och gästar hemstaden under sin världsturné. Den första kvällen sålde snabbt ut, så även i morgon kväll finns det möjlighet att se de här ekvilibristerna på hemmaplan.

Kvällens set börjar med berättelsen där det ställs frågor om felplacerad kärlek och kärlek som lämnats i sticket. Den följs tankar om det förflutna och hur det är lönlöst att ödsla med sorg på sådant som inte kommer att finnas i morgon. Vi startar alltså kvällen på samma sätt som nya plattan startar med ”Rebel Heart” och ”It’s a Shame”. En av mina absoluta First Aid Kit-favoriter kommer som låt nummer tre. Det är ”King of the World” från albumet ”The Lion’s Roar”. Innan vi får höra titelspåret därifrån har vi fått ett vykort i “Postcards” och titelspåret från platta tre “Stay Gold”.

Om “Postcard” har First Aid Kit själva sagt att är låt med ett väldigt traditionellt sound och de ville att produktionen skulle spegla det. Det är ingen bitter låt, snarare vänder den sig till en älskare, för att önska dem välgång på sin resa, samtidigt som man måste släppa taget.

Det är en alldeles utmärkt kvintett av låtar som inlett kvällen. Nu kommer systrarnas första protestsång. ”You Are the Problem Here”. L åten skrevs efter att systrarna läst om ännu en våldtäktsdom där förövarna fått en dom som inte speglade allvaret i det brott de begått. Från det allvaret flyttar vi till ensamheten och den ödsligt vackra ”To Live a Life”. Den följs av utmaningen att ta sig upp för det högsta berget, som någonsin klättrats upp för. Bara för att sedan vända sig om och se de ruiner du lämnat efter dig. Det handlar om förlorad kärlek. Att gå vidare efter att ha stannat för länge. Det är ”Ruins”.

Det blir sången om en olyckas barn i den alltid så stämningsfulla och underbara ”Wolf”. Den fortsätter in i berättelsen om tron på sin inre styrka i ”Master Pretender”. Vi närmar oss finalen och det tänds ”Fireworks” innan det är dags för det som kanske är First Aid Kits signaturmelodi? ”Emmylou” berör och är en fantastisk låt redan på skiva. Live på scenen är den en knockout. Vi rundar av kvällens huvudset med nya skivans sista och allra bästa låt, ”Nothing Has To Be True”.

 

Det blir intensiva ovationer och ett enormt klappande inför extranumren. Upp på scenen kommer First Aid Kit tillsammans med Maja Francis. Tillsammans leker de Emmylou Harris, Linda Ronstadt och Dolly Parton. De framför en underbar version av Neil Youngs ”After The Goldrush”. Därefter tar vi oss till kanten av en klänning. Det bjuds för mycket whisky, för mycket honung och för mycket vin. Vi minns våren, vi minns allt i ”Hem of Her Dress”. Det är goda vännen Van William som har inlett kvällen förtjänstfullt före kvällens huvudakt. Nu kommer han tillbaka och framför sin egen ”Revolution” tillsammans med systrarna Söderberg. Kvällen slutar med inledningen av det förra albumet ”Stay Gold”. Det är en låt som strömmats över 80 miljoner gånger på Spotify. Det är en av 2014 års allra bästa låtar. Det är ”My Silver Lining”.

Hur ska jag egentligen sammanfatta den här kvällen? Hur ska jag göra det på ett sätt, som på något sätt kan förmedla känslan och upplevelsen att få se världsstjärnorna i First Aid Kit uppdräda på hemmaplan i Stockholm? Jag nyper mig i armen. Hårt. Jag behöver faktiskt förstå att det här är inte någon dröm. Systrarna Söderberg är bara så otroligt bra att den första tanken som dyker upp när jag rör mig hemåt är att det jag upplevt måste varit en dröm. Skickligheten. Känslan. Låtarna. Framförandet. Glädjen. Sorgen. Det lågmälda. Det intensiva. Underbart.

Istället för att storböla till Emmylou Harris, som systrarna Söderberg gjorde när de såg henne på Waterfront åker jag till St. Paul. Det går att göra med några knapptryck. Därifrån kan vi återuppleva deras spelning på The Palace Theatre från slutet av januari.

Det finns något här som är höljt i dunkel. En hund är begraven. Vi vet inte vad som har hänt. Vi vet inte hur det ligger till. Det är inte ställt bortom all rimlig tvivel. Det finns en obesvarad fråga. Spelade Josh Homme något på JD McPhersons senaste album?

 

Tidigt i inspelningsprocessen av förra årets tredje fullängdare från JD McPherson bjöd han in Josh Homme från Queens of the Stone Age att komma till studion och jamma. Det var ett sätt att kickstarta den kreativa processen för att komma igång med låtskrivande och musikskapande för JD McPherson. Det vi inte vet är om något av det de spelade tillsammans faktiskt hamnade på den slutliga versionen av skivan. Med tanke på hur skivan låter finns det all anledning att misstänka att det finns med delar från det samarbetet.

JD McPherson är född 1977 i sydöstra Oklahoma och växte upp på en ranch i närheten av orten Talihina. Under McPhersons tid på high school spelade han i ett antal lokala punkband. Därifrån har han utvecklat ett karaktäristiskt sound bestående i en blandning av rock n’ roll, rythm och blues, rockabilly, rootsmusik och americana. Om det nu kan göra någon klokare med den beskrivningen?

För tillfället är JD McPherson ute på en Europaturné, som ikväll tagit honom till Stockholm och till scenen på Debaser Strand. Han spelar själv gitarr, sjunger och har med sig Raynier Jacob Jacildo på klaviatur, Jimmy Sutton på bas, Jason Smay på trummor och Doug Corcoran på gitarr.

 

Det är enkelt. Det är rakt. Det är rockigt. Det är utan krusiduller. Det är glädje från start när JD McPherson drar igång ”Bossy”, som kompromisslöst följs av ”Fire Bug”, ”It Shook Me Up” och ”Desperate Love”. Vi vilar lite i ”Crying’s Just A Thing You Do”. Vi dansar sedan vidare med ”Under the Spell of City Lights”, ”Head Over Heels”, “On the Lips” och “Hunting for Sugar”.

Nu är det dags att frågande stifta bekantskap med en kvinna i ”You Must Have Met Little Caroline?”. Vi drar vidare med en ordentlig lögn, men gör det i stil. Det som följer på Caroline är ”Mother of Lies” och ”Style (Is a Losing Game). Det är sedan att förlösande riff som inleder en av kvällens höjdare i ”Lucky Penny”. Ikväll dansar sedan hela Debaser lös ännu mer än tidigare när JD McPherson och hans band drar igång ”Let the good times roll”. Det är en låten som också får igång dansandet hos Nicke Andersson från Imperial State Electric. Jag kan lätt förstå varför det är så.

Det går alldeles för fort för vi har redan kommit till extranumren. Först ut är titellåten från förra årets album ”Undivided Heart & Soul”. Den följs av ”Bloodhound Rock”, som vävs ihop med ”Wolf Teeth”. En glödhet och saxofonfylld ”North Side Gal” avslutar den här kvällen vid Horntulls strandlinje.

Det är tydligt redan innan JD McPherson går på scenen att det kommer att bli en bra kväll. Det är nästintill utsålt på och de människor som är här uttrycker glädje och applåderna är väldigt höga redan till förbandet. Publiken dansar, sjunger, klappar med. JD McPhersons glädjefyllda musik skänker oss ro. Ro att vara här och nu och inte tänka på en grå och vintrig marsdag utanför den här stämningsfyllda lokalen. Det bjuds inte till mycket mellansnack, men det behövs inte en kväll som den här. Ännu en av huvudstadens underbara kvällar, som fylls med livemusik.

 

BETYG: 8/10
KONSERT: JD McPherson
ARENA: Debaser Strand / Stockholm
DATUM: 2018-03-10
BÄSTA LÅTEN: North Side Gal
BÄSTA MINNET: Dansandet till ”Let The Good Times Roll”.
SÄMST: Ljudet de tre första låtarna.

LÅTLISTA – JD MCPHERSON – DEBASER STRAND
Bossy
Fire Bug
It Shook Me Up
Desperate Love
Crying’s Just a Thing You Do
Under the Spell of City Lights
Head Over Heels
On the Lips
Hunting for Sugar
You Must Have Met Little Caroline?
Mother of Lies
Style (Is a Losing Game)
Lucky Penny
Let The Good Times Roll
Undivided Heart & Soul
Bloodhound Rock
Wolf Teeth
North Side Gal

”Talang är ett otydligt begrepp som få egentligen har en tydlig definition för. När jag studerar synonymer till ordet talang hittar jag fallenhet, begåvning, färdighet, medfödd förmåga, gåva, anlag, ådra, löfte, lovande person, påläggskalv. Den gamla myten om att talang är ”medfödda gåvor från gud” är en otroligt förlegad syn som hör hemma möjligtvis på 1700-talet. Idag behövs en helt ny och modern definition av begreppet talang!”

En introduktion till

 

Det här säger Charlotte Hågård, som gett ut boken ”Alla har talang”. Hennes definition av talang är en medfödd lätthet att tillägna sig en specifik förmåga eller färdighet. Att du har den där lättheten att ta till dig något är ingen garanti för att du ska bli riktigt duktig. Det krävs också hårt arbete. Här pekas ofta mot Malcolm Gladwells 10 000 timmar för att bemästra något. Själv nyanserar han bilden något i en artikel i The New Yorker och pekar på forskning som snarare pekar på att det exempelvis krävs mellan 10 000 timmar och 50 000 timmar för att bli en stormästare i schack.

Jag har faktiskt ingen aning om hur många timmar Johanna och Klara Söderberg har lagt ned på att spela, sjunga och skriva musik? Det jag vet är att jag upplever den där lättheten när jag hör dem på skiva eller ser dem på scenen. Det känns bara som att de är födda till att göra just det dem gör. De skänker glädje till mig och många andra. Om du inte upptäckt de här svenska världsstjärnorna är det dags att göra det nu. Här kommer en liten lista där du kan börja upptäcka dem.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Jag håller med Quincy Jones. Det finns bara två genrer av musik. Bra musik och dålig musik. Jag har också en subgenre till den första. Det är fantastisk musik. Det är den jag letar. Varje dag kommer det ut ny musik motsvarande ungefär fyra dygns sträcklyssnande. Det finns alltså bara tid till att lyssna på fantastisk musik den korta stunden jag finns på jordens yta.

I mitt godtycke att helt objektivt utse vad som är fantastisk musik tänker jag framöver försöka hjälpa dig som läser här att hitta rätt i musikdjungeln. Varannan månad kommer en liten uppdatering på en handfull, eller så, album som är värda att ödsla bort din värdefulla tid på. Här kommer det här årets första uppsättning av fantastiska album.

 

Anderson East – Encore
Här har vi ännu en kille som bor i Nashville. Han har en fantastisk röst. Han jobbar ihop med Dave Cobb. Det är en riktig kvalitetsstämpel. Med på plattan finns låtar från samarbeten med Tim Bergling, Johnny McDaid, Ed Sheeran och Chris Stapleton. Det är skön soul från södra Usa, som levereras med noggrann skärpa och känsla. Den lämnar ingen oberörd eller besviken.

 

Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
Min favoritproducent Dave Cobb har varit inblandad på Brandi Carliles nya album. Det är ett samarbete som fallit mycket väl ut. Det är bra texter, en skön röst och härliga melodier. Här och var får de förstärkning av lite stråkar.

 

Caleb Caudle – Crushed Coins
Det är tredje albumet som samarbetet med producenten Jon Ashley är inne på. Han har också jobbat med andra artister som Hiss Golden Messenger, Dawes och The War On Drugs. Det är lugnt, eftertänksamt och vackert. Passa gärna på att lyssna till ”N.Y.C. In The Rain”. Den är mycket, mycket bra.

 

First Aid Kit – Ruins
Det här är inget annat än två otroliga begåvningar. Det här är svensk musikexport av yppersta klass. Lyssna på fantastiska ”Fireworks”, ”Nothing Has To Be True”, ”It’s A Shame” och ”Postcard”. Sedan har du sex andra högklassiga låtar kvar att lyssna in dig på.

 

Hannah Wicklund & The Steppin Stones – Hannah Wicklund & The Steppin Stones
Hannah Wicklund är tjugoåringen som är född i South Carolina och nu bor i East Nashville. Hon skriver låtarna, sjunger grymt bra och spelar gitarr på den här debutplattan. Bakom producentspakarna finns Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit.

 

The Temperance Movement – A Deeper Cut
Musikkusiner som dyker upp i mitt huvud när jag lyssnar på det här attraktiva albumet är The Black Crowes, Faces, Thunder och Cat Stevens (jag vet att han inte kallar sig det nu). Det är väldigt trevliga kusiner att ha i mina öron. Jag räknar också med att ”A Deeper Cut” kommer att hamna mycket högt på min årslista när det är dags att summera årets utgivningar. Om det inte skulle göra det så kommer 2018 ha varit ett extraordinärt bra musikår.

Vi befinner oss på en av de allra bästa platserna i hela Stockholm. Antagligen i hela Sverige. Det var invigning här den 25 maj 1892. Vi vet att det ryms 1644 sittande gäster. Genom åren har det blivit ett ställe med evenemang som kongresser, TV-inspelningar, teater, musikaler och shower. Ikväll är det inget av det som gäller. Ikväll är det konsert på Cirkus.

 

Det är ett knappt år sedan våra vägar korsades. Min och Tomas Andersson Wij. Sedan dess har han bland annat hunnit med att vara med i ”Så Mycket Bättre” på TV4. Han har släppt sin nya skiva ”Avsändare Okänd”. Han är nu ute på en längre turné som startade i Jönköping och slutar på Smådalarö Gård på skärtorsdagen.

Ikväll är Tomas Andersson Wij med band tillbaka i Stockholm för en spelning ute på Kungliga Djurgården. Mina förväntningar är höga både sedan förra årets grymma spelning och de recensioner jag tagit del av från årets spelningar. Bandet består av Anders Stenberg från Deportees och Gustaf Karlöf från Niki & the Dove, samt Lovisa Samuelsson och Jesper Nordenström.

Vi startar kvällen i ”Det finns ingen ensamhet” och fortsätter med ”Hej på dig döden”. Sedan drar vi till Fruängen och hälsar på hos ”Tommy och hans mamma”. Vi fortsätter med ”Sturm und drang” och ”I en annan del av världen”. Den följs av ”Vissa dagar”, ”Jag har simmat långt ut från land” och ”Jag nådde aldrig riktigt fram till dig”.

 

”Sanningen om dig” bevisar också att mindre är mer. Det är här kvällen lyfter riktigt. Det är bara Tomas på scenen med en akustisk gitarr och Jesper Nordenström på piano. Att Andersson Wij är i sin allra bekvämaste omgivning bekräftas i det underbara mellansnacket om Fruängen och hur hans familj gömde en flykting ”Sommaren 77”. Ett tv-klipp om det nedbrända dagiset visar oss vägen in i ”Landet vi föddes i”.

Vi fortsätter med ”Snart kommer det en båt”, en släpande, vacker ”Santa Monica” och ”Romantiken” om vuxen kärlek. Sven-Ingvars ”När solen färgar juninatten” vävs sedan ihop med den episka ”So long”. Den fortsätter in i farsans land, ”Hälsingland”. I mellansnacket fram till ”Den dag jag vinner allt” tackar Tomas alla som kommit till Cirkus ikväll. Sista låten innan extranumren är en kärlekssång från Vasastan, ”Nu dör en sjöman”.

Innan extranumren återvänder jag i tanken till resan till Cirkus. Det känns som att SL visste vart jag var på väg på väg idag. På Gullmarsplan passerar ett t-banetåg med gamla gröna vagnar. Det fick mig att hoppas på att Tomas Andersson Wij skulle spela den låten ikväll, så blir inte fallet. Kvällen avslutas med ”Blues från Sverige” och en sorts psalm för tvivlare, ”Avsändare okänd”.

”Joan Baez var en personlighet innan hon helt var en person och för vem som än det händer är hon på ett sätt ett olyckligt offer för vad andra har sett i henne”. Det skrev journalisten Joan Didion om den då 24-åriga Baez.

 

Det är en speciell kvinna som ikväll är i Stockholm för att stå på Waterfronts scen det är lätt att förstå bara av Didions beskrivning av Joan Baez för 50 år sedan. Det går att bygga på med hur Bob Dylan formulerar sig i sin egen biografi Chronicles om hur han kände första gången han såg och hörde Joan Baez.

”Jag kunde inte sluta titta på henne, jag ville inte ens blinka. Hennes uppenbarelse fick mig att sucka, allt detta och sedan den där rösten. En röst som kunde fördriva onda andar. En röst som stod i direktkontakt med Gud. Det var inget hon gjorde som inte hade en verkan.”

Joan Baez är 77 år gammal nu och hon har alltid stått upp för sina åsikter och det hon tror på. Hon har också varit med i samband med stora historiska händelser. Hon var med och sjöng ”We shall overcome” inför 300 000 personer vid Lincoln-monumentet i Washington DC när Martin Luther King höll sitt ”I have a dream”-tal.

Idag har hon släppt nya albumet ”Whistle Down The Wind”, som bland annat innehåller två Tom Waits-covers. Ikväll inleder hon sin avskedsturné ” Fare Thee Well Tour” här i Stockholm. Hon berättade för Dagens Nyheter för några veckor sedan:

”Jag tänker inte ge mig ut på långa turnéer fler gånger. Inga fler sexveckorspass, och sedan veta att nästa turnésväng börjar inom max fyra månader. Det är en rytm och en livsstil som aldrig tar slut. Nu är jag redo att sätta punkt och det känns bra för jag har levt alltför hektiskt i sextio år, konstaterar hon.

Det krävs träning för att bromsa in och tystna, men jag tror att det är viktigt när man är i min ålder. Jag ser och bedömer världen som någon som är på väg mot 80 år nu… Första gången jag formulerade det för mig själv så blev jag fucking horrified, men säger man bara 80, 80, 80 tillräckligt många gånger så känns de där siffrorna faktiskt inte så skrämmande längre.”

 

Bakom henne på Waterfronts scen finns hennes son Gabe på slagverk jämte en multimusiker som behärskar sju instrument och en körsångerska. Vi får tre Bob Dylan-covers ikväll. ”Farewell Angelina” kommer tidigt, lite senare dyker ”It’s All Over Now Baby Blue” och kvällen avslutas med en fantastisk ”Don’t Think Twice It’s Alright”. Titellåten och Tom Waits-covern från den dagsfärska plattan kommer också tidigt. Det är lätt att njuta av den något mörka Josh Ritter-låten ”Silver Blade”.

Det bjuds på “Deportee”, “Things That We Are Made Of” skriven av Mary Chaplin Carpenter, Kris Kristofferson och Fred Fosters “Me And Bobby McGee samt Anthony & The Johnsons “Another World”. Den traditionella “Swing Low Sweet Chariot” gör Joan Baez i en vacker och vokalfylld version. Det kommer mer klassiska sånger i ”Joe Hill”, ”The House Of The Rising Sun” och John Lennons magiska ”Imagine”. Joan Baez bjuder också på ”The President Sang Amazing Grace” och den spanska ”Gracias A La Vida”.

Jag själv är helt exalterad i mitten av kvällens set när Baez spelar ”Diamonds And Rust”. Den är en av de allra, allra bästa låtarna genom alla tider. Hennes röst gör den fortfarande rättvisa. Joan Baez släppte sin första skiva 1960. Då är det kanske inte konstigt att publiken måste vara den äldsta, på en konsert jag varit på. Det är en fantastisk konsert. En världsstjärna, som är otroligt avslappnad och gör den här fredagskvällen till ett minne att bära med sig för evigt.

Vart finns det högsta berget i solsystemet? Det sägs att det finns på planeten Mars och att berget sträcker sig 22 kilometer över ytan. Mars är en stenplanet, som jorden. Ytan är torr och dammig och de sonder och robotbilar som utforskat ytan har hittat tecken på att det funnits vatten på Mars.

Blandband

 

I filmens värld går det att åka till Mars i filmatiseringar som The Martian, Mission to Mars, Mars Attacks och Tom och Jerry på väg mot planeten Mars. När vi kommer till musikens värld här och nu hittar vi inte någon Mars-resenär. Det vi hittar är bland annat ny musik från Lykke Li, Caleb Caudle, Brandi Carlile och några till blandat med lite äldre varianter också.