Arkiv för maj, 2018

“”I was born in a crossfire/ I was born with my hands around my neck/ I did not come here to be fragile”. Hannah Aldridge sätter tonen för sin ”dark country” omedelbart. Hon är född i Muscle shoals, Alabama och bor i Nashville. Hennes pappa är musikern Walt Aldridge, som arbetade 17 år på FAME Studios. Sämre kan man ha det musikaliskt. Nog slår bakgrunden igenom i musiken. Detta är ett slags swamp rock med skönt sting och ljuvligt sväng. Aldridge har också den textuella förmågan att bli så pass mörk att hon lever upp till prefixet ”dark” i den egenkomponerade benämningen på sin musik.”

 

Det är på det sättet Gaffa inleder sin recension av ”Gold Rush”. Förra årets elva på min årsbästa lista, som Gaffa gav fem av sex stjärnor. Hannah Aldridge har skrivit låtar till bland andra Travis Tritt, Lou Reed och Reba McEntire. Hannah Aldridge uppmärksammades vid 19 års ålder för sitt låtskrivande och fick möjligheten att spela på Bluebird Café i Nashville. Nu har hon hunnit med att bli 31 år och hunnit med att ge ut två egna album och en EP.

”Jag tror att folk har glömt hur riktiga trummor och riktiga röster låter. Vi har varit så överexponerade för förpackad topplistemusik att när det finns något som har en glimt av sanning eller råhet, är det som en frisk luft. Americana musik är verkligen textdriven och är tänkt att få folk att tänka, vilket är det motsatta av de flesta låtarna på radion, så jag tycker att det naturligtvis är människor som drabbas av det.”, säger Hannah själv om sina låtar.

Hon har varit i Stockholm några gånger tidigare. Då korsades våra vägar dessvärre inte. Ikväll står stjärnorna rätt för att få till ett möte. Det är jag och knappt trettio personer som vandrar ner i källaren på Southside Cavern. På scenen har hon med sig Gustav Sjödin från Sundsvallsgänget Jetbone.

 

Hannah Aldridge bjuder på underbara berättelser mellan låtarna. Hon bjuder på låtar från sina två skivor som ”I know too much about you”, ”Lie Like You Love Me” skriven tillsammans med Randall Clay, ”Gold rush” och ”Aftermath”. Hon spelar också en favoritlåt som hennes pappa skrivet tillsammans med Dylan LeBlancs pappa. Låten har aldrig givits ut och hon berättar att även LeBlanc brukar spela den ibland. Låten handlar om en sydstatsoldat, som rånar en bank i ”Yankee Bank”.

Vi fortsätter med ”Lace”, ”Living on Lonley”, ”You Ain’t Worth The Fight” och sången om kvinnorna som sitter dömda till döden på ”Parchman” för att ha dödat män som misshandlat dem under lång tid. Vi får höra berättelsen om hur hon först som 23-åring började skriva låtar när hon gick en låtskrivarkurs på college. Där var några av föreläsarna The Secret Sisters och Chris Stapleton.

”Dark Hearted Woman” är hennes vampyrsång som skrevs till en tv-serie. Gustav Sjödin sjunger Jetbone-låten ”Road In The Sky”. Underbart fantastiska ”Burning Down Birmingham” handlar om staden i Alabama som Hannah Aldridge inte alls gillar. Det bjuds på ensamhet i ”Lonesome” innan kvällen avslutas med ”Howlin’ Bones”.

Jag säger som jag brukar säga när jag hört och sett något helt fantastiskt. Har ni lyssnat in er på Hannah Aldridge? Om svaret är nej, då har ni en hemläxa att göra. Den bör göras snarast möjligt. Ni kommer inte att bli besvikna. Om det skulle vara fallet rekommenderar jag ett besök hos en öronläkare.

”Styrkan är att du tror på honom. John Moreland är brutalt uppriktig och har ett uttryck som aldrig tillåter dig att tvivla. Hans sorg går direkt in. Givetvis förstärkt av att han är en jävel på textrader som etsar sig fast; »Don’t it feel like the truth/comes at the price of your youth?«. Ödsligheten som utspelar sig mellan hans ord och den stundom sparsmakade musiken är lika tuff att hantera som någonsin den på Springsteens »The River«-ballader.”

En introduktion till

 

Det här skriver Pierre Hellqvist i Sonic Magazine om John Morelands senaste album ”Big Bad Luv”. Moreland är född 1985 i Longview, Texas. Han kommer att ha sex dagar kvar till sin 33-årsdag när han spelar på årets STHLM Americana.

Själv skrev jag så här om Morelands ”High On Tulsa Heat”:

”Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.”

Det är bara underbart att lyssna till John Morelands vackra melodier, vackra röst och gripande texter. Här har du chansen att också upptäcka honom om du mot all förmodan inte gjort det redan.

Mannen från Manchester

Publicerat: 19 maj, 2018 i Konsert, Musik

Det kommer ny musik samma dag som yngsta sonen blir tioåring. ”Call The Comet” dyker upp den 15 juni. Han som släpper ny musik då har uppträtt och skrivit låtar tillsammans med Morrissey under åttiotalet i The Smiths.

 

Ikväll befinner sig Johnny Marr för att charma Nalenpubliken. Marr föddes 1963 i Manchester i nordvästra England. Han var nära att bli professionell fotbollsspelare i Nottingham Forest eller Manchester City. Musiken kom emellan och han var med och bildade The Smiths 1982 och var med där tills de bröt upp 1987 när Marr och Morrissey inte kunde vara sams längre.

Karriären fortsatte sedan i band som The The, Electronic, Johnny Marr and The Healers, Modest Mouse, The Cribs och 7 Worlds Collide. Albumet som kommer om en knapp månad är det tredje studioalbumet som soloartist. ”The Crib” dök upp 2013 och föjldes året efter av ”Playland”. Året därpå kom livealbumet ”Adrenalin Baby”.

Det börjar sökande med “The Tracers” och det visar sig att i många av hans solonummer är det mera stiltje i publiken. När Marr spelar låtar från tiden I The Smiths som ”Bigmouth Strikes Again”, “Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me” och “Please, Please, Please Let Me Get What I Want” går publiken bananer. Det dansas också loss i det gamla danspalatset när “Easy Money” spelas.

Det är pop från Manchester som spelas och det är nog nittiofem procent män i kvällens publik. Det är inte fullspikat på Nalen ikväll. Johnny Marr och killarna i bandet hinner med tjugotalet låtar, varav en del släpps om en knapp månad. De spelar i nästan två timmar innan det är dags att vandra ut i Stockholmsnatten.

De flesta rock- och poplåtar klockar in någonstans mellan tre och fyra minuter, även är något min nioårige son har observerat det och frågade mig om det är så härom dagen. Jag kunde bara ge honom rätt i hans analys av musikhistorien.

 

Den här regeln om låtlängd har som allt annat undantag. Det finns mastodontlåtar också. Ett mer extremt exempel på detta fenomen är numera avsomnade stoner-doom-bandet Sleeps ”Dopesmoker”, som 1999 gavs ut i en uppstyckad, nedkortad version under namnet ”Jerusalem” på skivbolagets inrådan, eftersom de ansåg att slutprodukten, den 63 minuter långa och ofantligt långsamma hyllningen till att röka på i ära till gud inte var ”kommersiellt gångbar”. Bandet lyckades 2003 ge ut den i en ny version, denna gång med originaltiteln och i ett enda stycke, som det var tänkt. Det tar nästan tre minuter innan trummorna dyker upp, och närmare nio innan sången dyker upp.

I det här sammanhanget tänker jag att nöja mig att definiera mastodontlåtar, som låtar som är längre än sju minuter. Det vill säga vad som kan sägas vara dubbelt så långt som en normal låt. Du kommer bland annat bjudas på Josh Tillmans tretton minuter långa memoarer. Bland annat om hans första minne av musik. Då håller han på kvävas av en godis som smakar vattenmelon samtidigt som ”Little Lies” av Fleetwood Mac spelas på radion.

Här finns också tre underbara New York-betraktelser signerade Bruce Springsteen. Det finns även några vackra Norrköpingsepos insprängda. Du kommer också att hitta en handfull sånger från Nobelpristagaren, som är född i Hibbing, Minnesota. Du kommer också att träffa på Ulf Lundell ett stort antal gånger.

“Not since Wagner’s emotional turmoil and Tchaikovsky’s cannons has anyone created music that is so physical and furious, and yet still so accessible. Through virtuoso ensemble playing and its use of extremely accelerated tempos, Metallica has taken rock music to places it had never been before. In Metallica’s world, both a teenage bedroom and a concert hall can be transformed into a Valhalla. The strength of the band’s uncompromising albums has helped millions of listeners to transform their sense of alienation into a superpower.”

 

Ingressen är juryns motivering för att tilldela Metallica årets Polarpris. Metallica bildades i Los Angeles för 37 år sedan. I dag är den danska trummisen Lars Ulrich och sångaren och gitarristen James Hetfield de två kvarvarande originalmedlemmarna. Gitarristen Kirk Hammett kom med 1983 och basisten kom med i bandet tjugo år efter Hammett.

När bandet firade 30-årsjubileum spelade de fyra exklusiva shower för Metallicas fan club på Fillmore Theatre i San Fransisco. Biljetterna dit kostade 19,81 dollar. Då fick du gå alla fyra kvällar och kunde också se mängder av gästartister, som exempelvis Dave Mustaine, Glenn Danzig, Ozzy Osbourne, Biff Byford och King Diamond. Det var lite utländsk Metallica-historia.

Vill du lära dig allt som finns att veta om Metallicas svenska historia rekommenderar jag dig att beställa min kompis Fredrik Brolins bok ”Metallica – Sorgespel & Segertåg”. Den släpps den 26 oktober. Beställ exempelvis från Bengans eller Ginza.

Nu är Metallica ute på ”Worldwired Tour” efter att ha släppt albumet ”Hardwired…To Self-Destruct” i november 2016. Nu stannar turnén till i Stockholm för två majspelelningar. Norrmännen i Kvelertak agerar förband båda kvällarna.

 

Vi startar kvällens tunga resa med “Hardwired”, ”Atlas, Rise!” och exploderar i ”Seek and Destroy”. Den trion följs av undergång i ”The Four Horsemen”, “The Unforgiven” och “Now That We’re Dead”. Det är ingen tvivel om att “Confusion”, “For Whom the Bell Tolls” och ”Halo On Fire” tar oss till Kirk Hammets och Robert Trujillos svenska låt. Det är Europes ”The Final Countdown” som dyker upp innan kvällens andra cover i Queens “Stone Cold Crazy”.

Vi fortsätter med mera tyngd i “Creeping Death”, eldas på i ”Moth Into Flame” innan ”Sad But True” gör publiken lycklig. Från Metallicas fjärde album kommer sedan min Metallica-favorit. De första raderna går så här:

”I can’t remember anything
Can’t tell if this is true or dream
Deep down inside I feel to scream
This terrible silence stops me
Now that the war is through with me
I’m waking up, I cannot see
That there is not much left of me
Nothing is real but pain now
Hold my breath as I wish for death
Oh please God, wake me”

Det är dags att vakna upp till “One”. Vi närmar oss slutet av kvällen. Resan dit börjar med ”Master of Puppets”, “Spit Out The Bone” och vi vaggas i “Nothing Else Matters”. Sedan är det dags för John Blund. ”Enter Sandman” avslutar den musikaliska delen av kvällen. Bandet stannar tio minuter på scenen för att tacka publiken. Kastar ut massor med plektrum och annat till ståplatspubliken. Det är tjugotredje gången de uppträder i Sverige. Första gången var 1984 på Göta Lejon och på måndag blir det konsert nummer tjugofyra. Grattis till er som har biljetter dit.

Det pratas och skrivs mycket om automatisering och robotisering i dagens samhällsdebatt. Det är bra. Det är dåligt. Det är framtiden. Det förstör. Åsikterna är många. Jag tänkte bara förenkla din tillvaro. Allt du behöver göra är att följa den här spellistan. Då kommer du nås av den bästa albummusiken det här året.

 

Det har gått två tvåmånadersepisoder av det här året. Här kommer årets hittills mest intressanta album samlade i en spellista. Spellistan kommer sedan att fyllas på varannan månad. Det är bara att följa listan. Jag automatiserar helt enkelt ditt musiklyssnande. Varsågod!

Det är återigen dags att höja sig över mängden och lyssna in några album, som har lite mer, lite extra.

 

Den här gången kan du bland annat lyssna till en New Jersey-bo, en debut-EP och en vital 71-åring.

 

Brian Fallon – Sleepwalkers
Det doftar mer av The Gaslight Anthem på Brian Fallons andra soloplatta. Jag tycker att det är ett kliv tillbaka i rätt riktning jämfört med ”Painkillers”, som kom för två år sedan. Det är vacker heartland-rock med dofter av soulklassiker från 60-talet.

 

Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain
Hon håller en hög produktionstakt. Förra året kom fantastiska ”Honest Life” och i nyss har denna americana-bomb från Courtney Marie Andrews slagit ner. Röst, musik, texter. Allt hänger samman och är bara fantastiskt bra.

 

Durand Jones & The Indications – Durand Jones & The Indications
Expressens Mats Olsson rekommenderade Durand Jones på Instagram bland några andra av mina favoriter. Jag blev genast tvungen att kolla upp vad det här var. Skön, skön retrosoul handlar det om. Tänk James Brown och Otis Redding för att få en uppfattning om hur det låter.

 

John Prine – The Tree of Forgiveness
Det är de första nyskrivna låtarna från John Prine på tretton år. Dave Cobb står för produktionen. Melodierna, berättelserna och Prine står i centrum. Jason Isbell och Amanda Shires gästspelar. Hör den underbara ”Summer’s End” för att fastna i Prines träsk.

 

Kyle Daniel – Kyle Daniel
Rolling Stone Country tipsar varje månad om lite artister att hålla koll på. Kyle Daniel är ett av deras tips. Det är inte bara bra. Det är en underbart bra liten EP. Lyssna särskilt noga på duetten ”Ain’t No Difference” där Daniel får hjälp av Brent Cobb.

 

Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Tearing At The Seams
Det är ett skönt rocksoulsväng i Rateliffs röst och i samspelet med de övriga i bandet. Live är det ännu några snäpp bättre. Jag hoppas att de kommer tillbaka till Stockholm snart igen. De är också Mats Olsson-favoriter.

”Du vaknar upp din ungdom borta, Din spegelbild ser ut som skit, Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt. Som alltid flyr jag till musiken, Den enda plats där jag är jag, En plats med enkla raka regler, Där de stora drömmarna är lag.”

 

Du som är nere med Kent känner igen de där stroferna som Jocke Berg skaldat i den omåttligt vackra ”Var är vi nu?”. Idag någon gång strax efter nio på kvällen har det gått femtio år sedan jag såg dagens ljus. Hur det är med min ungdom vete sjutton? Något ligger nog däremot i de där Tigerdrottning-raderna? Den här spellistan tänkte jag att den på femtio olika sätt ska spegla min musiksmak just nu och lite historia vart det kommer ifrån. Olika och olika är kanske en berättigad fråga? Det finns en del som många skulle bunta ihop i samma hög. Nog om det nu fortsätter vi.

Vad kan passa bättre än att fortsätta där det egna musikintresset verkligen tog sin start? Det var på högstadiet musiken verkligen fick mening och jag fastnade i ”New Wave Of British Heavy Metal”. Den första låten på den första vinylen jag själv köpte var ”Heavy Metal Thunder” med Saxon. Ett bra sätt att sammanfatta NWOBHM (som den enkla förkortningen blir) finns i ett modernare samarbete mellan Lemmy och Dave Grohl i den senares projekt Probot. Det är lite svårt att ta in att ”Shake Your Blood” inte är en Motörhead-låt.

Vi åker bakåt i tiden för att höra en av de allra bästa partylåtarna någonsin. Jag pratar om Otis Redding och ”Hard To Handle”. Tro inget annat. Vi hör sedan Joan Baez fantastiska röst berätta om diamanter och rost i ”Diamonds and Rust”. För mig tog det lång tid att förstå Led Zeppelin. Jag förstod att jag borde gilla dem och till slut trillade polletten ner. Här representeras de av ”Rock And Roll”. Vi fortsätter i 70-talet och hoppar vidare till den underbart vackra ”The Man Who Sold The World” med David Bowie.

Det var Seattle-bandet Nirvana, som fick mig att upptäcka Bowie-låten vi nyss hörde. I grungens hemstad passar vi på att lyssna till ”Hunger Strike” med superbandet Temple of The Dog. När vi ändå befinner oss där vi befinner oss nu passar vi på att dra på smilbanden tillsammans med Pearl Jam i ”Smile”. Vi fortsätter i staden på den amerikanska västkusten, men börjar att lyssna på några covers. Alice In Chains ”Down In A Hole” framförs av en av mina favorit singer/songwriters Ryan Adams, här tillsammans med The Cardinals. Vi fortsätter på den inslagna covervägen upp längs floden när Cowboy Junkies gör en hypnotiserande version av Neil Youngs ”Powderfinger”.

Jag gillar när coverversionerna blir till helt andra låtar än originalen. Ett exempel på det är Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody” i Scott Matthews-tappning. Pojkrummet var delvis tapetserat med bilder av Whitney. Vi ska nu ta oss från Usa till Sverige och för att göra det tar vi hjälp av Star Anna från Seattle, som gör Robyns ”Call Your Girlfriend”. Vår lilla Sverigeresa börjar vi med vacker punk tillsammans med KSMB och får en dos svenskt mörker med ”Sex Noll Två”. Vi kör vidare till avstjälpningscentralen och lyssnar på Thåström och kompani i Ebba Grön när de sjunger ”Mental Istid”.

Att välja en låt från Ulf Lundells katalog är inte lätt, men ”Senare År” följde mig på många vandringar under min tid i Västerås. Knappt två år yngre än Lundell är Plura Jonsson, frontmannen i Eldkvarn, sjunger om att bli slav under buteljen i ”Ta Min Hand”. Då vi tagit oss till Eldkvarns hemstad Norrköping är det inte en lång resa till Linköping. Där möter vi Lars Winnerbäck, som tar oss med till ”Söndermarken”. Den innehåller den fantastiskt målande strofen om tandläkarväder. Vi tar oss vidare till västkusten och Viktor Olssons ”Stenungsund”. Efter lite bohusländsk northern soul får vi en rundresa tillsammans med Tomas Andersson Wij i den vackra, vackra ”Blues Från Sverige”.

Vi fortsätter vår resa på andra sidan Atlanten och träffar på trion som består av Ty Tabor, Jerry Gaskill och Doug Pinnick. Ett skönt riff inleder ”Visions” med King’s X. Vår resa har nu kommit till det där tillfället när det är dags att åka tåg. Tänk tanken att du hoppar in i godsvagnen och bara följer med dit tåget för dig. Vi får sällskap på resan av Ozzy Osbourne, Tom Waits och Bruce Springsteen.

Nästa låt mötte jag för första gången i Deltagänget med bland andra John Belushi. Det handlar om vår vackra värld i Sam Cookes ”(What A) Wonderful World”. Från en annan film, Donnie Darko, lyssnar vi på Gary Jules, som sjunger om en ”Mad World”. Vi tar oss vidare från det här med en käftsmäll, som Aerosmith levererar. Därefter är vi avundsjuka igen tillsammans med The Black Crowes innan The Rolling Stones ger oss döda blommor.

Nu är det dags för alkohol och droger. Vi tar hjälp av Drive-By Truckers, Starsailor, Guns N’ Roses, Thin Lizzy och The Verve. Det går att hamna i självdestruktivitet av sånt beteende och det finns inte någon låt än Trent Reznors ”Hurt”, som kan beskriva det. Här är det mannen i svart, Johnny Cash, som gör en eminent version av den låten. När du sedan inte tror att det kan bli så mycket mörkare dyker Townes Van Zandt upp och muntrar upp oss med ”Waiting Around To Die”. Nästa våldsamma historia berättas av många, men ingen verkar veta hur historien Jack White sjunger i ”Carolina Drama” slutar.

Nu är det dags att hylla världens just nu bästa producent. Det är ingen överraskning för dig som följt med här tidigare vem det är. Det är Dave Cobb, som numera huserar i RCA Studios i Nashville. När jag rankade de senaste sex årens bästa album så hade Cobb med sju plattor bland de tjugo första. Nog om honom. Nu är det dags för musik igen. Det blir dubbelt upp med Jason Isbell. En solo och en med The 400 Unit. Rival Sons fyller på med sin elektriska man innan Anderson East tar vid innan vi lämnar stafettpinnen till kusinen Brent Cobb. Innan vi avlutar vår tur med Cobb hälsar Sturgill Simpson oss i nya countrytoner i ”Turtles All The Way Down”. Sturgill själv var med och producerade förra årets vackra ”Feathered Indians” med Tyler Childers. Därifrån tar vi oss till en Nobelpristagare. Berättelsen om ”Blind Wille McTell” är en av Bob Dylans allra vackraste låtar.

En annan fantastisk låtskrivare är Jackson Browne. Här får han sjunga ”Tender Is The Night”. Systrarna Söderberg är också fantastiska låtskrivare. Johanna och Klara. Vi känner dem mest som First Aid Kit. Här hittar vi dem tillsammans med Conor Oberst i ”King Of The World”. De följs av fantastiska, fantastiska ”The Boxer” med Simon & Garfunkel. Det närmar sig att det är dags att checka ut för den här gången.Det går att göra när du vill. Men. Det går inte att komma sig iväg. Eagles förklarar.

Innan vi når slutet på vägen den här gången måste vi lyssna på en repris, något nytt och något gammalt. Reprisen består i Ryan Adams, som kommer tillbaka och sjunger ”La Cienega Just Smiled”. Det som förhoppningsvis går en lysande framtid är retrorockarna Greta Van Fleet. Det är det band jag helst av allt skulle vilja se live just nu. Här ger de oss ”Flower Power”. Jag säger adjö för den här gången med sången till Norma Jean Baker. Elton John ger oss ”Candle In The Wind”.

Här har ni fått smakprov på min musikaliska bakgrund. En del kryddor på vägen fram till det som är mina favoriter numera. Även om det inte är någon kronologisk redovisning här. Det finns säkert någon av er som kan räkna ut varför den här spellistan dyker upp just den här onsdagen i början av maj.

Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad, Finland den 5 februari 1804. Han var 73 år gammal när han dog den 6 maj i Borgå. Runeberg var finlandssvensk författare, poet och betraktas som Finlands nationalskald. Hans mest spridda verk är Fänrik Ståls sägner.

Blandband

 

Det går också att påstå att Runeberg var en hitmakare. Hans dikt ”Sköna maj, välkommen” blev tonsatt av Lars Magnus Béen. Sången är en del av det traditionella svenska valborgsmässofirandet. Ni ska alltså ha sjungit den igår. Nu är det därför dags att lyssna på lite nysläppt musik istället. Här kommer därför månadens kassettband.