Arkiv för juni, 2018

Ett halvt år. Sex månader. 26 veckor. 182 och en halv dag. 4 380 timmar. En sisdär 40 000 nya skivor. De sistnämnda är inte helt genomlyssnade ska jag villigt erkänna. Här kommer en dryg handfull nya favoriter från de två senaste månaderna.

 

Du har såklart fortfarande möjligheten att hänga på listan med mina favoritalbum från det här året. Du hänger du helt enkelt med i den här spellistan.

 

American Aquarium – Things Change
BJ Barham har skrivit sina bästa låtar hittills. Det handlar om läget i världen, livet som ung vuxen och om droger. Det är långt ifrån lättsmälta texter. Barham berättar om sin egen kamp mot drogerna. Texterna ackompanjeras av sköna countryrockiga sånger.

 

Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.

 

Caitlyn Smith – Starfire
En av alla dessa fantastiska låtskrivare med Nashville som hemmahamn. Det är vad Caitlyn Smith är. ”Starfire” är hennes alldeles egna debutalbum. Kenny Rogers, James Bay och Chris Isaak är några andra artister som kan få börja leta efter andra som ska skriva låtar till dem. Jag hoppas nämligen att Caitlyn Smith snarast kommer med fler egna album.

 

Dawes – Passwords
Taylor Goldsmith har hittat tillbaka till de där vackra, honungslena texterna och melodierna igen. Det går inte att undvika att tänka på både Jackson Browne och Eagles när ”Passwords” strömmar i öronen. DN:s Po Tidholm hör även Bruce Hornsby i sin fyra-plus-recension. Vacker sång och härlig västkustrock finns bakom lösenorden till sjätte fullängdare.

 

Father John Misty – God’s Favorite Customer
Det var förra året som “Pure Comedy” dök upp i år kommer något som känns som en naturlig fortsättning i ”God’s Favorite Customer”. Det är samma stuk på låtarna på årets album. Det är en njutning att lyssna till Josh Tillmans alterego Father John Misty.

 

Hästpojken – Hästpojken är död
Det har tagit mig ganska många genomlyssningar. En fantastisk konsert med en entusiastisk publik. Några till lyssningar. Lyssna på ”Ofödda lilla barn”. Då går det snabbare än det gjorde för mig att förstå att det här är utmärkt svensk pop.

 

Magnus Lindberg – Magnus Lindbergs skörd
Om du inte litar på mig kan du väl lita på Jan Gradvall. Magnus Lindbergs nya är inget annat än ren svensk magi. ”Öppningsspåret När sekun­derna försvinner är magnifikt, en episk svensk rocklåt som klockar in på närmare sex minuter. Som lyssnare knyter man näven i fickan, går rakt in i motvinden och tackar för artister som Magnus Lindberg.”, skriver Gradvall.

 

200 miljoner liter av de första svenska jordgubbarna. Knappt 12 000 Teslor av modell S. Drygt 418 miljoner burkar av sommarens öl Effortless Grapefruit IPA. Nästan 17 miljoner kilo av svensk oxfilé. 2 000 tvåor på Östermalm i Stockholm. Knappt 5 600 000 år med Spotify Premium för hela familjen. Det är här är storleken på den svenska musikmarknaden under ett år.

Magnus Lindberg gästar Roger Karlsson på Södra Teatern

Den svenska musikmarknaden omsätter ungefär 10 miljarder kronor årligen. Då ingår upphovsrättsliga intäkter, intäkter från inspelad musik och konsertintäkter. I intäkterna ingår inhemsk respektive utländsk försäljning. Med inhemsk musikförsäljning avses betalningar för musikkonsumtion i Sverige. Det betyder t.ex. att konsertintäkter från svenska artister liksom utländska artister, som framträdde i Sverige 2016 räknas in i den inhemska marknadens intäkter. Svensk musik som framförts i utlandet räknas som exportintäkter – i de fall intäkterna tas upp i Sverigeregistrerade bolag.

Upphovsrättsliga intäkter är ersättning för musikanvändning exempelvis i radio och tv, dataspel, reklamfilm, eller i bakgrunden på restauranger. Intäkterna tillfaller kompositörer, arrangörer, textförfattare, musiker, artister, musikförlag, musikbolag och producenter. Den här delen av den svenska musikmarknaden är ungefär 2,5 miljarder kronor.

Intäkter från inspelad musik kommer från försäljning av musikinspelningar i olika format – främst från prenumerationsabonnemang på strömmad musik, men också från försäljning av cd-skivor och nedladdningar. Den här delen av den svenska musikmarknaden utgör ungefär 2 miljarder kronor. Det såldes vinylskivor för 60 miljoner kronor, dvs. drygt 0,5 procent av den svenska musikmarknaden eller 3 procent av intäkterna för försäljning av musikinspelningar.

Ungefär 5,5 miljarder kronor uppgår den största delen av den svenska musikmarknaden. Det är konsertintäkterna som är störst på den svenska musikmarknaden. Vart är vi på väg? Det kan man undra med all denna sifferexercis? Dels undrar jag över hur en marginalföreteelse som vinyler kan få så stor uppmärksamhet i media och allra mest hos rockjournalister? Det är faktiskt obegripligt. Det är också många rockfans som kramar vinylskivor. Det är inte underligt att hiphopen nu räknas som den största musikgenren. Hiphopen har tillsammans med sina fans flyttat in i den strömmade världen. Den, åtminstone just nu, relevanta delen av intäktsskapande när det gäller musikinspelningar.

Konsertintäkterna som utgör mer än hälften av den svenska musikmarknaden får en del uppmärksamhet i media i form av recensioner, men inte så mycket mer. Jag tänkte därför nämna något ännu mera obskyrt. Något som har min fulla uppmärksamhet i vissa specifika delar. Nedladdningar av hela konserter. Metallica, Bruce Springsteen, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers är exempel på artister som har den goda smaken att lägga ut alla sina konserter till försäljning. Det kostar knappt 10 dollar att ladda ner en konsert i MP3-format. Jag kan inte komma på att jag läst något om detta underbara fenomen. Jag har säkerligen missat några artiklar bara för att jag skrev så nyss.

Gemensamt för de fyra artisterna jag nämnde alldeles nyss är att de sköter sin försäljning via företaget Nugs.net. Det grundades 1993 av Brad Sterling. Han ville ha en plats för sin växande samling av bootlegs från Greatful Dead och Phish och för att kunna byta med andra samlare. Sedan 2002 har nugs.net sålt mer än 250 miljoner nedladdningar av olika konserter. Det finns drygt 15 000 konserter från mer än 1 000 artister att botanisera bland.

Mitt eget botaniserande den här våren har bland annat lett fram till köp av båda Metallicas konserter i Stockholm. De var tillgängliga ett par dagar efter Globenspelningarna och på nedladdningarna är ljudet tipp topp, vilket det inte går att anklaga ljudet i Globen att vara. Bruce Springsteen ger också ut gamla spelningar. Det kommer en arkivspelning första fredagen i varje månad. De senaste månaderna har det dykt upp spelningar från Born In The Usa-turnén 1984, Darkness on the Edge of Town-turnén 1978 och Working on a Dream-turnén 2009 för att nämna några trevliga exempel.

Möjligheten att få höra konserter på det här sättet för en livemusikknarkare, som mig själv, är det här inget annat än en lisa för själen. Allt mellansnack finns med. Det är inte bortklippt, som på livealbum som ges ut i annan form. Chansen att du får höra en publik som går helt bananer om spelningen är gjord i Sydamerika är stor. Det är underbart att kunna följa hela turnéer om det handlar om artister som faktiskt varierar setlistan mellan varje kväll, som exempelvis The Boss och Pearl Jam. Skulle exempelvis AC/DC, som på sin höjd byter ut en låt på ett och ett halvt år i setlistan, sälja sina konserter skulle det räcka med en souvenir från en konsert där jag själv varit i publiken.

Tyvärr finns inga svenska artister som ger konsertpubliken någon liknande möjlighet att ta del av konserter i efterhand. Det närmaste vi kommit det under den här våren var Ulf Lundell. Han har lagt ut den sista spelningen i Linköping från sommarturnén 2015 på sin egen hemsida. Där ligger den redo för att ladda ner för den som vill lyssna på en alldeles utmärkt sommarkväll. Det kostar dig inte ett öre förutom den tid du lägger på att ladda ner.

Den första fredagen i innevarande månad släppte Springsteen en spelning från Madison Square Garden i november 2009. Bandet hade börjat spela hela album under kvällarna när de återvänt till Nordamerika på Working on a Dream-turnén. Kvällen före spelade de ”The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle”. Den New York-kväll vi nu får uppleva spelar de hela ”The River” från start till slut. Det är enda gången det kommer att hända säger Springsteen innan de börjar. Han kommer att ångra sig. Drygt sex år senare inleds den två år långa ”The River-turnén”.

Den hyperstarka trion av album Bruce gav ut mellan 1975-1980. Först ”Born To Run”, sedan ”Darkness On The Edge of Town” och så ”The River”. När Bruce och The E Street Band 36 år efter utgivningen av ”The River” spelar det som kan vara heartland-rockens epicentrum varje kväll från start till slut, då vill till och med jag dansa. Tre av kvällarna spelar de på Ullevi i Göteborg. En av kvällarna, en varm kväll i juli 2016 hade jag nöjet att vara på plats. Efteråt har det varit ett nöje att kunna lyssna på de andra två Ullevi-kvällarna också.

HALVÅRETS PUNKTINSATSER

Mumsigt

Halvårets sommaröl: Effortless Grapefruit IPA. Det sägs att det är bra med frukt en varm sommardag. Jag kan bara hålla med.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning I: Colter Wall på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning II: Tyler Childers på Twang.
Halvårets citat I: ”I tider av allmänt utbrett bedrägeri, blir det en revolutionär handling att säga sanningen.” – George Orwell

Skön rock på Debaser Strand

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning III: JD McPherson på Debaser Strand.
Halvårets åkband: STHLM Americana med många fina konserter.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IV: David Ramirez på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning V: Hästpojken på Debaser Strand.

Titus Welliver som Harry Bosch

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VI: First Aid Kit på Waterfront.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VII: Roger Karlsson på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VIII: Hannah Aldridge på The Southside Cavern.

Världens mest intressanta rockband

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IX: Anderson East på Kägelbanan i januari.
Halvårets citat II: ”Indecision is the thief of opportunity.” – Warren Buffet
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning X: Queens of the Stone Age på Gröna Lund.
Halvårets sämsta: Greta van Fleet har inte besökt Stockholm, men det blir bättring på det i november.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XI: Brian Fallon på Gröna Lund.

Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XII: John Moreland på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Killing Eve (HBO). Baserad på Luke Jennings böcker om Villanelle. Eve Polastri en MI5-anställd börjar spåra den psykopatiska kontraktsmördaren Villanelle. Båda kvinnorna blir besatta av varandra. Ännu en magisk serie att titta på. Skönt att veta att säsong 2 är beställd.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XIII: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: C.B. Strike (HBO). Filmatiserade berättelser om detektiven Cormoran Strike utifrån de böcker J.K. Rowling skrivit under pseudonymen Robert Galbraith.
Halvårets musikfilm: The Wrecking Crew (Netflix), med bland annat Carol Kaye på bas. Efter att du sett den blir det svårt att nämna något The Wrecking Crew inte spelat på.

Jimmy Iovine & Dr Dre

Halvårets liveskiva I: Anywhere Loud – Imperial State Electric
Halvårets musikdokumentär: The Defiant Ones (Netflix). Fyra fantastiska avsnitt om Dr. Dre och Jimmy Iovine. In och titta bara med er!
Halvårets liveskiva II: The Timber House Sessions – Brian Dunne
Halvårets börsvärde: När Spotify introducerades på New York-börsen var värdet större än värdet på världens tre största skivbolag Sony, Universal och Warner. Alltså större värde på Spotify än vad skivbolagen var värda tillsammans. Är det skivbolagen eller någon annan som driver musikindustrin framåt?
Halvårets liveskiva III: Live: 1984-08-20 East Rutherford, NJ – Bruce Springsteen & The E Street Band

Live From The Ryman

Halvårets liveskiva IV: Plain Spoken: From Chicago Theatre – John Mellencamp
Halvårets översättning: Mauro Scocco och Julia Frej – ”Vänta på att dö”. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Halvårets liveskiva V: Den som ryktet sa var att Jason Isbell håller på att sammanställa ett livealbum från sina sex kvällar i rad på Ryman Auditorium i Nashville förra hösten. Det visade sig vara helt sant. Ett album med tretton låtar från de tre senaste skivorna dyker upp i oktober. Precis i samband med att de gör sex kvällar till på The Ryman.
Halvårets citat III: ”Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been.” – David Bowie
Halvårets liveskiva VI: Live Sommaren 2015 – Ulf Lundell

Fantastisk musik

HALVÅRETS ALBUMTIPS
Det är lite nyordning här i halvårskrönikan det här året. Det blir inga albumtips. De kan du hitta på annat håll bland mina kråkfötter. Tips från januari och februari, mars och april finns redan att hitta. Orkar du inte leta och vill automatiskt hålla dig uppdaterad i framtiden, dvs. ungefär varannan månad finns också en spellista att följa.

HALVÅRETS BÄSTA ALBUM


Halvårets bästa album 2018

Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.

AVSLUTNINGSVIS
Tänkte jag tipsa om två mycket trevliga möjligheter att få både höra och se ny musik i form av sådant som ej släppts ännu och i avskalade akustiska versioner. Det har du möjlighet att göra om du rattar in din webbläsare till National Public Radio eller NPR, som det förkortas.

Programmet du ska leta upp om du är intresserad av att du lyssna på kommande albumsläpp en vecka innan de släpps heter självförklarande nog First Listen. Vill du istället, eller kanske också, höra och se avskalade versioner med sagolika artister är det Tiny Desk Concerts som gäller. Kolla in det här klippet med John Moreland så får du en liten uppfattning om hur det kan se ut.

Kommer vi att få höra ”Whisper” eller ”The Assassin” innan kvällen tar slut? Den 13 juli släpper Jason Isbell en deluxeutgåva av sitt debutalbum ”Sirens of the Ditch”. Där är de nämnda låtarna två av fyra tidigare outgivna låtar. De här två kan vi redan lyssna på via valfri strömmningstjönst. De är bra kan jag berätta för dig som inte redan lyssnat på de två nykomlingarna.

 

I oktober spelar Isbell och The 400 Unit sex kvällar på legendariska Ryman Auditorium i Nashville. Det gjorde de även förra året. Därifrån släpps den 19 oktober ett livedokument med 13 låtar från de tre senaste Isbell-plattorna. Att bandet och Isbell själv är fantastiska live vet jag redan efter några konsertbesök här i huvudstaden, senast en söndagskväll i november förra året.

Du som undrar vem Jason Isbell är ska få en liten kort sammanfattning. Han föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Numera bor han, likt många andra artister, i Nashville. Han spelade i Drive-By Truckers under sex år mellan 2001-2007. Samma år släppte han sitt solodebutalbumet ”Sirens of the Ditch”. Han är gift med violinisten Amanda Shires och tillsammans har de dottern Mercy. Shires hjälpte tillsammans med Ryan Adams till att få Isbell att bli nykterist. Han firade nyligen sexårsjubileum, som nykterist. Det var fjärde albumet ”Southeastern” kryddat med starka och personliga texter, som Isbell slog igenom 2013 som soloartist. Med två års mellanrum har han sedan dess gett ut ”Something More Than Free” och ”The Nashville Sound”.

På album nummer två, tre och sex har han med sig sitt liveband The 400 Unit. Där ingår förutom Amanda Shires, Sadler Vaden på gitarr, Derry DeBorja på keyboards och dragspel, Jimbo Hart på bas och Chad Gamble på trummor. Ikväll är de tillbaka i Stockholm och avslutar STHLM Americana på Mosebacketerassen.

Fyra minuter före utsatt starttid äntrar Jason Isbell och bandet scenen och han introducerar sig själv och bandet på vanligt sätt. ” I’m Jason Isbell and we’re The 400 Unit. We’re from Muscle Shoals, Alabama, for the most part.” Därefter drar “Hope the High Road” i gång och det är något mer återhållet ikväll jämfört med i november var här senast. Tron att gud var en arkitekt avhandlas i ”24 Frames”. Den följs av den vackra, vackra “Decoration Day”, som Isbell skrev under sin tid i Drive-By Truckers. Det haglar också skämt från Isbell om vad americana är. Ett exempel vi får är att det är en airbrushad t-shirt med Kevin Costners huvud.

 

En nertonad och stark “White Man’s World” kommer nu. Den följs av underbart vackra versioner av ”Molotov” och “Codeine. Den senare med Derry DeBorja på dragspel. I ”Something More Than Free” sjungs det lovsång till att arbeta. Den leder sin in i manglande ”Anxiety”, en långsam och kramande ”Last of My Kind” innan tempot går upp igen i ”Cumberland Gap”.

Det är exakt ett år sedan Isbell släppte förra årets bästa album ”The Nashville Sound”. Där finns också den underbara ”Tupelo”, som kommer här lite nedskruvad i tempo. Stort jubel i publiken blir det när ”Stockholm” kommer därpå. Nu har vi kommit till hymnen, psalmen, signaturmelodin för Jason Isbells vackra röst. Håret bara reser sig på armar, huvud och även på ryggen för de i publiken som har det. Det är den omåttligt vackra ”Cover Me Up”, som kommer nu. Allt bara stannar upp för mig. Det är en låt som är så där otroligt fantastisk att alla superlativ faktiskt tar slut. Turligt nog har bandet och Isbell krafter över och drar igång en omåttligt rockande version av ”Never Gonna Change”. Ännu ett av Isbells bidrag till Drive-By Truckers-katalogen.

En avskalad och orgelbesmyckad ”If We Were Vampires” är så vacker att det gör ont. Innan det gör allt för ont tar vi farväl med en rockande ”Super 8”. Det känns tryggt att Jason Isbell annonserar från scenen att de kommer tillbaka inom kort. Förhoppningsvis inom väldigt kort, hoppas jag själv. I mina öron är Jason Isbell den artist i nutid, som är allra bäst. Han skriver fantastiska små berättelser som ramas in i underbar rockmusik. Jag bara bugar och tackar för den här gången. Underbart bra!

”Lyssna bara på No glory in regret, där John Moreland sitter ensam med sin akustiska gitarr, eller på avslutande Latchkey kid, så vacker att Springsteen själv hade kunnat ge sig på att tolka den, ensam med Roy Bittan vid flygeln, på ett sommarljumt och fullsatt Ullevi.” Det skriver GP i sin recension av förra årets ”Big Bad Luv”.

 

Sonic Magazine jämför också med Springsteen. ”Styrkan är att du tror på honom. John Moreland är brutalt uppriktig och har ett uttryck som aldrig tillåter dig att tvivla. Hans sorg går direkt in. Givetvis förstärkt av att han är en jävel på textrader som etsar sig fast; »Don’t it feel like the truth/comes at the price of your youth?«. Ödsligheten som utspelar sig mellan hans ord och den stundom sparsmakade musiken är lika tuff att hantera som någonsin den på Springsteens »The River«-ballader.”

Jag mötte John Moreland för ett fåtal sånger när han var förband till Jason Isbell i början av 2016. Jag skrev de hör raderna då om den nu 32-årige Moreland. ”Då har du också fått en gudabenådad röst (säger jag som inte ens tror på Gud). Det är till och med så att jag undrar hur Jason Isbell vågat ta med sig någon som sjunger så fantastiskt på den här turnén. Hur ska han kunna leva upp till detta? Det är inte många gånger jag går på konsert som jag är lika förväntansfull på förbandet som på huvudattraktionen. Ikväll är ett sådant tillfälle och det visar sig att jag inte är ensam om att uppskatta John Moreland. Det är väldigt tätt i publiken redan när han startar och gensvaret från publiken är långt utöver det vanliga för den som värmer upp publiken. Moreland sjunger med en underbar inlevelse och mitt öga är inte torrt när han går av scenen.”

Idag har John Moreland fått en alldeles egen stund på scenen. Ni kan förstå att mina förväntningar är skyhöga inför den festivalens mest efterlängtade möte. Det är knökfullt inne i teatern när John Moreland ska spela ikväll. Det är inte bara jag som har den här konserten högst upp på kvällens måste-lista. När Moreland gör entré tillsammans med John Calvin Abney är det två grabbar från Tulsa, Oklahoma, på scenen. Gitarrerna drar igång ”Salisaw Blue” och när sången startar är vi i en helt annan division än tidigare på kvällen. Det är fantastiskt. Det ör monumentalt. Det är ståpäls och publikens obegränsade jubel.

Det är en religiös känsla att höra John Moreland sjunga ”Old Wounds”, ”Oh Julia” och ” Lies I Chose to Believe”. ”Heart’s Too Heavy”, ”I Need You to Tell Me Who I Am” och ”God’s Medicine” kommer härnäst. Bekräftelsen på den kyrkliga temat fortsätter med ”Sad Baptist Rain”.

”3:59 AM” har inte klockan hunnit bli, men det är sent i John Morelands set. Trion ”American Flags In Black & White”, ”Cherokee” och ”Break My Heart Sweetly” avslutar en alldeles magisk spelning. Den innehåller bara ett enda fel. Den är för kort. Jag hoppas verkligen att John Moreland kommer tillbaka snarast till Stockholm för en alldeles egen spelning. Gärna i Springsteen-längd.

Musiken som spelades i hemmet i Rochester, New York, var begränsad till klassisk musik och kristna hymner. Föräldrarna var kristna. Dottern blev inte vad föräldrarna förväntade sig. Sarah Shook är ensamstående mor och har flyttat till North Carolina. Hon är engagerad i bland annat HBTQ-rörelsen.

 

Om jag ska beskriva vad det är för musik Sarah Shook & The Disarmers spelar väljer jag att ta lite hjälp av Gaffa, som bland annat skrev om debutalbumet ”Sidelong” på följande sätt. ”Det är verkligen en country som frossar i sorgen och det luggslitna, men det görs i en tappning som på något obegripligt sätt känns ny. Kanske är det poppunkiga svänget orsaken. Skitsamma. Sätt på, hinka alkohol (eller något annat) och njut. Shook må vara en ”fuck up”, som hon sjunger i låten med samma namn. Men det tycks fungera ganska bra för henne, karriärmässigt vill säga, att fucka upp. Fortsätt så.”

Det är sista spelningen på en dryg månad lång Skandinavienturné. Den inleds i bestämt och högt tempo med ”Good As Gold”, ”Heal Me”, ”Parting Words” och den sköna ”Fuck Up”. Vi fortsätter med trion ”Road That Leads to You”, ”Nothin’ Feels Right But Doin’ Wrong” och ”Lesson”.

Nu närmar vi oss obarmhärtigt slutet av de fyrtiofem minuter Sarah Shook & The Disarmers har fått till sitt förfogande ikväll. Det är en kvintett låtar kvar att spela för gänget på scenen. Vi börjar slutet med ”Damned If I Do, Damned If I Don’t”. Det bränner till i ”Keep the Home Fires Burnin’” innan det blir ”Sidelong” och ”The Bottle Never Lets Me Down”. Nu har vi nått upploppet och spurtar i mål för att visa att vi har ”What It Takes”.

Det här höjdpunkten hittills ikväll. Mina förväntningar är högre till några av de återstående.

Senast vi sågs var i januari. Då var det i Vasastan. Nu är vi på Söders höjder. Det blir ett kort möte den här gången. Jag måste gå möta andra nya vänner jag inte träffat ännu. Jag hinner bara med en halvtimme med Colter Wall.

 

Det är omöjligt för mig att inte säga något om att Wall har en röst, som alltid får mig att tänka på Johnny Cash. En underbar barytonstämma. Det blir bara en halvt rapport från den här fantastiska kanadensarens konsert. Vi startar med ”Thirteen Silver Dollars” och sedan en gammal folklåt, som jag inte riktigt hör viljen det är. Vi får sedan höra en ny låt ”John Byers”. Den kommer att finnas på ett nytt album som släpps i oktober.

Vi drömmer vidare i ”Codeine Dream” och åker sedan ”Motorcycle”. Det blir en till ny låt. Den handlar om hemlängtan till de kanadensiska vidderna från Nashville. Låten heter ”Plane to see plainsman”. Jag hinner också höra ”Saskatchewan in 1881” innan jag drar vidare till nästa konsert.

I slutet av mars dök Lindi Ortegas sjunde album upp på digitalgrammofonen. På ”Liberty” finns tre akter. Vi rör oss från mörker till ljus. Det låter mariachi, doftar Ennio Morricone längs vägen och vi lär oss ökenblues.

 

Lindi Ortega är född och uppvuxen i Toronto, Kanada. Hon har bott i Nashville, Tennessee, innan hon flyttade tillbaka till Kanada under 2017. På den senaste skivan har hon tagit hjälp med produktionen av Skylar Wilson, som tidigare producerat bland andra Justin Townes Earle och Rayland Baxter. Ortega och Wilson fick ett särskilt band mellan varandra när de upptäckte att de delar ett stort intresse för Quentin Tarantinos filmer.

Jag startar min eftermiddagsmusik med änglar och demoner. Lindi Ortega sjunger ”Angels” och ”Demons Don’t Get Me Down”. Hon ställer frågan om kärlek eller bara älskare i ”Lovers in Love”. Vi får flyga vidare med ”Blue Bird” innan vi ska dö i ”Til My Dyin’ Day”. Turligt nog är det inte slut här utan det är dags för ”The Comeback Kid”, ”Pablo” och ”Ashes”.

Lindi Ortega hyllar sedan Quentin Tarantino och hur han väljer musik till sina filmer. Det var 1966 som Nancy Sinatra sjöng in ”Bang Bang”. Tarantino hade den med i Kill Bill och nu hör vi den på Mosebacketerassen med Lindi Ortega. Nu bjuds vi låten om dem som är trevliga när de träffar dig, men sedan snackar skit bakom ryggen på dig. Det blir ”You Ain’t Foolin Me”. Höjdpunkten på dagens första konsert är när Whitney Rose kommer ut och sjunger ”Cigarettes & Truckstops” tillsammans med Ortega. ”The Day You Die” avslutar studsande Lindi Ortegas eftermiddagsunderhållning.

Det är ganska på pricken fem år sedan vi sågs några hundra meter härifrån. Då hade Peace & Love-festivalen gått i konkurs. Där var det många artister som skulle spela. Jag måste säga att jag är tacksam för den konkursen hur hemskt det än må låta. Det gav mig möjligheten att se Queens of the Stone Age (QOTSA) på vackra Cirkus. Nu är de äntligen tillbaka i huvudstaden.

 

Den här gången invaderar de sommarens längsta musikfestival. Den på Gröna Lund. Festivalen har pågått sedan början av maj, men jag gör min debut där ikväll. I mina öron var ”Villains”, sjunde albumet från QOTSA, förra årets näst bästa album. Det är samma placering ”…Like Clockwork” noterade på min lista för 2013. Med de två plattorna i bagaget och besöket på Cirkus för fem år sedan gör att mina förväntningar är högt uppskruvade.

I min årskrönika sammanfattade jag intrycken av förra årets ”Villains” med att texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.

Nu är det dags att få veta om de lever upp till den förväntade tyngden. Maracasen i Troy van Leeuwens hand drar igång kvällen i ”My God Is the Sun” och följs av ”Monsters In The Parasol”. Släpande och suggestivt förs vi in i ”Feet Don’t Fail Me”. Vi dansar vidare i ”The Way You Used to Do”. Kolla in videon för att lära dig alla Josh Hommes moves. Vi andra fortsätter med ”A Song For The Deaf”, så länge.

Vi har lite regler att följa när vi fortsätter in i den fantastiska ”No One Knows”. Jublet vet inga gränser när Michael Shumans bas tar oss vidare från ögonblicket när det går att tro att ”No One Knows” stannat av. Låten är strömmad drygt 90 miljoner gånger på Spotify numera.

 

”Hangin’ Tree” introduceras med en hyllning till Mark Lanegan. Den följs upp av den sköna ”The Evil Has Landed”. Josh Homme tystar publiken för en kort hyllning till den nyss bortgångna kocken Anthony Bourdain. Vi är tysta tillsammans i tio sekunder. Riffen drar sakta igång i sommarvärmen och ”Long Slow Goodbye” ljuder över Djurgården.

Troy van Leeuwens gitarr leder oss in i dansen där Josh Homme ställer frågan ”If I Had A Tail”. Det ör en grymt bra version av låten som var årets bästa nya låt för fem år sedan. ”Head Like A Haunted House” är precis den där livsenergin jag misstänkte att den skulle vara på scenen. Den rockar rumpan av Gröna Lund.

Den följs upp av en betydligt långsammare ”Make It Wit Chu”, som ändå inbjuder till dans på söndagskvällen. Vi behöver släppa loss. Hänge oss. Det uppmanar Josh Homme från scenen innan vi tar turen i underbara ”Domesticated Animals”. Långt innan det blivit mörkt är det dags att ta in lite ”Misfit Love”.

”Little Sister” introduceras med kvällens längsta mellansnack och lite uppradning av artister som spelat på samma scen. The Beatles och Jimi Hendrix för att bara nämna två. ”Sick, Sick, Sick” bombar oss in i extas, bra tryck, skönt riff och tung bas. Vad kan mer behövas för att känna sig frisk? Vi flyter bara vidare i ”Go With the Flow” under den här underbara Stockholmskvällen. Queens of the Stone Age går av scenen. Klappas tillbaka och bjuder på mera rock. ”You Think I Ain’t Worth a Dollar, but I Feel Like a Millionaire” och ”A Song for the Dead” avslutar helgen.

För egen del är det säsongsdebut på sommarens längsta musikfestival. Gröna Lund gör grymma bokningar och Queens of the Stone Age är verkligen en av årets toppbokningar. När Josh Homme och hans kompanjoner levererar som i kväll är det ännu lättare att vara lycklig i sommarvärmen.

BETYG: 8/10
KONSERT: Queens of the Stone Age
ARENA: Gröna Lund / Stockholm
DATUM: 2018-06-10
BÄSTA LÅTEN: If I Had a Tail
SÄMST: Mycket vill ha mer, så jag skulle gärna bytt ut några låtar i setlistan och förlängt den med ett antal ytterligare låtar.

LÅTLISTA – QUEENS OF THE STONE AGE – GRÖNA LUND
My God Is the Sun
Monsters in the Parasol
Feet Don’t Fail Me
The Way You Used to Do
A Song for the Deaf
No One Knows
Hangin’ Tree
The Evil Has Landed
Long Slow Goodbye
If I Had a Tail
Head Like a Haunted House
Make It Wit Chu
Domesticated Animals
Misfit Love
Little Sister
Sick, Sick, Sick
Go With the Flow
You Think I Ain’t Worth a Dollar, but I Feel Like a Millionaire
A Song for the Dead

Heartland rock går att beskriva som rätt fram rock ’n’ roll. Ibland finns inslag av Americana och country. På 1980-talet var det fokus på gitarren och med en grunduppsättning för rythm och blues med trummor, keyboards och ibland blås. Ofta i form av saxofon. Verserna bildar ofta en liten berättelse om människor från arbetarklassbakgrund som går genom en svår tid i sitt liv. Refrängerna är inte sällan storslagna. En enklare beskrivning är rock som passar att spela när du glider fram mot solnedgången längs en amerikansk motorväg med taket nedfällt och ena armen vilande på dörrkarmen. Tänk på artister som Tom Petty, Bruce Springsteen, John Mellencamp. Andra influenser som går att nämna är Steve Earle, Joe Ely, Bob Dylan, The Byrds och Creedence Clearwater Revival.

 

Tillsammans med sina vänner i The Gaslight Anthem har Brian Fallon spelat en del jubileumsspelningar för ”The ’59 Sound” under försommaren. Den underbara plattan har fyllt 10 år. På fredag den här veckan släpps ”The ’59 Sound Sessions”. De nio låtar som finns där är sällsynta versioner av redan utgivet och några outgivna låtar. Låtarna spelades in månaderna innan The Gaslight Anthem äntrade studion för att spela in ”The ’59 Sound” med flera sköna heartlandrockare.

Det doftar mer av The Gaslight Anthem på Brian Fallons andra soloplatta. Jag tycker att det är ett kliv tillbaka i rätt riktning jämfört med ”Painkillers”, som kom för två år sedan. Det är vacker heartland-rock med dofter av soulklassiker från 60-talet på årets soloplatta ”Sleepwalkers”. På Gröna Lunds lilla scen står Brian Fallon ikväll som soloartist tillsammans med The Howlin’ Weather, som också kompar honom på årets färska soloplatta.

Det är vackra färger på Stockholmshimlen ikväll. Det är passande att målarboken åker fram direkt när Brian Fallon och The Howlin’ Weather äntrar dansbanescenen på Gröna Lund. Vi bjuds up till ”My Name Is the Night (Color Me Black)”. Vi tackar för dansen och säger genast ”Forget Me Not”. Allt kommer att bli mycket bättre om du ”Come Wander With Me”.

 

Vi fortsätter med att tända lamporna i ”Red Lights” ursprungligen en Molly and The Zombies-låt. Den följs up av The Horrible Crowes-låten ”Ladykiller” innan Fallon tar plats bakom pianot. Han berättar skämtsamt om hur han på mammas inrådan valde pianolektioner framför massivt drickande i 30-årsåldern. Från bakom tangenterna bjuds en kriminellt bra version av ”Painkillers”. Den följs passande nog av ”I Witnessed a Crime”, ännu en skön The Horrible Crowes-låt.

Vi drömmer oss bort i ”Little Nightmares”, ”Neptune” och ”Steve McQueen”. Brian Fallon återvänder sedan till pianot och ger oss en öronbedövande och nertonad version av The Gaslight Anthem-låten ”Handwritten”. Vi har närmat oss upploppet på kvällen och bjuds upp till mera dans i fantastisk spelglädje i ”Rosemary”, ”A Wonderful Life”, ”Smoke” och ”Etta James”. Därefter är det oundvikligt sista dansen för ikväll och vi ber en gemensam bön i ”If Your Prayers Don’t Get To Heaven”.

Miljön, sommarvädret, publiken, spelglädjen på scenen. Stjärnorna står verkligen rätt ikväll. Brian Fallon gör oss alla som tagit oss till Gröna Lund till lyckligare människor.

Tiden flyger fram och jag tycker att måndag och fredag är på repeat hela veckan. Jag noterade någon gång under gårdagen att juni redan var här och att jag inte hade någon månadskassett förberedd till er alla. Jag tar mig i kragen och inser att det faktiskt är lördag idag.

Blandband

 

Här kommer ett knippe nya låtar som kan förgylla er grillning i kväll eller göra er sällskap under 40-årsjubileumet av Stockholm Marathon om du springer det idag.