Arkiv för augusti, 2018

Han startade sommaren i uppväxtens Linköping och avslutar den två månader senare i sin nuvarande hemstad. Biljetterna till sommarens turné släpptes några dagar innan jul förra året och nu är det slutsålt. För två år sedan korsades våra vägar både på Skansen, på Vasateatern och på Cirkus. På djurparken var det med fullt band, på teaterscenen tillsammans med Tomas Andersson Wij och i manegen var det nerskalat och akustiskt.

 

Tre dagar före den första plattan fyller 22 år fyller han själv 43 år. Han är flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik. Några av de priser han kammat hem är sju Grammisar, fem Rockbjörnar och fem P3 Guldpriser. Han har spelat i punkbandet Snoddas och haft Hovet med sig på scenen under många år. Han har producerat album åt Lisa Ekdahl och Elin Sigvardsson. Han har agerat modefotograf och illustrerat en barnbok. Dokumentären ”Ett slags liv”, som hade premiär på biograferna i oktober förra året, handlar om honom. Han har publikrekordet för konserter på Zinkensdamm sedan 2006, då 18000 personer var på plats för att se honom.

Visst är det Lars Winnerbäck jag pratar om. Det är säkert många av er som förstod direkt när Linköping nämndes i första meningen. Det är också ”En tätort på en slätt” som dragit igång varje kväll på hela sommarturnén. Det gör den också på sommarens sista spelning. I ”Utkast till ett brev” hörs en kräftskiva ner från gatan och det spökskrivs dikter åt kungen. När sedan Winnerbäck sjunger stroferna ”Torka tårarna min vän, Jag tror jag vet ungefär hur det känns, Som att försöka dansa med en myndighet” är det dags för ”Dunkla rum”. Han går sedan förbi samma man varje dag i ”Sysselmannen”.

 

Stockholm verkar full av långa svarta labyrinter när vi drar ”Åt samma håll”. Där fladdrar det till som i en dröm när en pojke gräver ner sitt fynd på andra sidan ”Järnvägsspår”. Miss Li, som först agerat förband, kommer ut och sjunger duett i den vackra ”Om du lämnade mig nu”. Det är dags igen för Lasse Winnerbäck att komma in genom dörren och vara som alla andra i ”Vem som helst blues”. Rocken och energin när vi drar till Oslo med hans ex ett tag i den underbara ”Elden” går inte av för hackor. Därefter står balkongdörren öppen i den där lägenheten i Västberga. Vi dricker glögg och låter vinden blåsa in ifrån väster när vi ”Hugger i sten”.

Nu har vi plötsligt sett varenda vrå i Sveriges land, härjat runt i loger och på Grand. Det har vi gjort ”För dig”. Vi går nu på en vacker Stockholmsvandring från Stureplan till Södermalm. I ”Hosianna” får Winnerbäck förstärkning av en filmad Maria Andersson Lundell.

”Kom ihåg mig” sjunger Lasse sedan och det kommer vi alla att göra efter den här kvällen. Ett melankoliskt och vemodigt sörjande följer i ”Elegi” om någon skulle glömt Winnerbäcks favorittema. Den följs av hans signaturmelodi. Där är det halvhjärtad husmanskost, tandläkarväder och såklart nyponbuskar när den ordrika ”Söndermarken” smeker Zinkensdamm den här augustilördagen.

 

Winnerbäck och bandet tar examen precis när höstterminen har börjat och det är dags för ”Lågsäsong”. Vi får flyga över ett land där det mesta är skog, byggvaruhus och miljonprogram samt ”Granit och morän”. Nu är natten här och Winnerbäck ska lämna allt tillbaks, vinet, skulden och ”Ett sällsynt exemplar”. Nu har vi inga vapen att ta till, inga korståg vi vill gå. Vi är ”Ingen soldat”.

Jag kan ha räknat sekunderna som gick mellan ljuset och åskans dån. Mellan kvällens start och slut. Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick att ”Jag får liksom ingen ordning”. Nu tar allt slut i kvällens sista låt ”Du hade tid”, som kryddas av Tomas Hallonsten på dragspel . Där ställer Winnerbäck den där frågan om du tog dem med storm. Zinken svarar med ett jättejubel och applåder.

Sommarens band består av Calle Ekerstam, gitarr. Jerker Odelholm, bas. Therese Johansson, gitarr och sång. Staffan Johansson, gitarr. Tomas Hallonsten, klaviatur. Jonna Löfgren, trummor. Winnerbäck hinner med att presentera bandet två gånger under kvällen. Jonna Lögrens trumspel går inte annat än bli imponerad av. En sån energi och glädje.

Det är en ynnest att än en gång få se Lasse Winnerbäck i toppform. Han kallar kvällen en demonstration för kärlek, glädje, musik och mycket annat. Det är bara hat han utesluter.

I november förra året inledde Melissa Horn sin soloturné på fantastiska Cirkus. Jag står ett lagom långt stenkast framför Stora scenen på Gröna Lund nu. Det är sommarens sista spelning i Sverige för Melissa Horn. Hon har två festivalspelningar kvar av sommarens turné, en i Danmark och en i Norge.

 

Häromdagen lade hon ut en bild på Facebook på när hon mötte sig själv på stan. Hon poserar med ett stort leende bredvid en affisch för kvällens Grönanspelning. Hon undrar också om det är någon som kommer till Grönan på torsdag. Jag kan direkt säga att hennes bön, om det nu var en bön, blev hörd. Vi är många i kvällens publik.

Melissa Horn kommer ut tillsammans med bandet och rockar på ett sätt jag aldrig hört henne rocka tidigare. Det klär henne alldeles, alldeles utmärkt. Vi startar kvällen med ”Om jag aldrig hade mött dig hade jag varit lycklig nu” och ”Jag ska sakna dig imorgon”. Magin fortsätter med ”Jag kan inte skilja på” och ”Lät du henne komma närmre”, som bland annat kryddas av Jens Frithiofs gitarrspel. ”De två årstiderna” kommer innan ”Du går nu” en av många hennes göra-slut-låtar, som hon själv säger.

 

”Långa nätter” förgyller sensommarkvällen på Gröna Lund innan ”Säg att du behöver mig” och ”Jag har inte gett upp oss än” tar oss vidare in i den långa natten. Turligt nog hinner vi få höra mer innan vi kommer dit. Passande nog alldeles bredvid karusellen Fritt fall sjunger nu Melissa Horn en omåttligt vacker version av ”Falla fritt”. Vackra ”Som jag hade dig förut” följer upp innan vi bjuds den nya låten ”Regnet”. Det kanske inte är omöjligt att den kommer på den nya platta Melissa Horn säger att hon tänker börja jobba på efter att sommarturnén tagit slut.

Det är inte omöjligt att det är lämpligt att säga ”Jag har gjort det igen” när den nya musiken kommer. Det börjar nämligen bli dags för ”Vår sista dans” ikväll. Innan kvällen tar helt slut kommer ”Jag saknar dig mindre och mindre”.

Den sista låten är i sin titel inget annat än en stor lögn av vad jag känner för kvällens rockdrottning Melissa Horn. Jag vill bevara alla låtarna hon bjuder oss ikväll och få höra dem i inspelad form om och om igen i de här mer rockiga versionerna. Bandet består förutom tidigare nämnda Frithiof av Rikard Lidhamn på bas, Magnus Olsson på trummor, Markus Olsson på klaviatur och Anders Nygårds på fiol. Det är en fröjd att få höra dem alla blåsa sådant otroligt liv i de här redan från början vackra Melissa-låtarna. Själv längtar jag bara mer och mer efter att få höra Melissa Horns nya musik och att få se henne live igen.

Det var i januari förra året som Rich Robinson betämde sig för att spela lite The Black Crowes-låtar under fyra kvällar i New York. Han hade med sig Marc Ford och Sven Pipien från det tidigare bandet. På sång hade han värvat John Hogg från sitt eget soloband. De kallade det nya bandet The Magpie Salute. De fyra kvällarna sålde slut på bara minuter och snart var det mer än 75 gig bokade i Nordamerika och Europa.

 

Setlistorna från de gigen var i huvudsak låtar från tiden i The Black Crowes och ett antal av Rich Robinsons sololåtar. Det blandades också upp med coverlåtar som Rod Stewarts ”Every Picture Tells a Story” och Elton Johns ”My Father’s Gun”. Under den tid som fanns mellan gigen började bandet skriva sina egna låtar. En av de låtarna hamnade på förra årets ”The Magpie Salute (Live)” tillsammans med nio liveinspelningar från olika konserter.

De nyskrivna låtarna har bandet spelat in i Nashville och Rich Robinson har själv producerat det nya albumet ”High Water I”. Bröderna Robinson har likt bland andra bröderna Gallagher i Oasis en del meningsskiljaktigheter, som det så vackert heter. Det kastas paj i pressen mellan bröderna Robinson och de anklagar varandra för att vara medlemmar i The Black Crowes-coverband. Det är trist att det är på det viset om du frågar mig. Det var ett av de allra bästa sydstatsbanden under den tid bröderna kunde hålla sams.

Det är svårt att inte tänka på hur mycket det doftar The Black Crowes om musiken som finns på The Magpie Salutes nya album. Det är inte konstigt att det är på det viset eftersom att tre av medlemmarna har en bakgrund därifrån. Det som tyvärr saboterar är John Hoggs sång. Den bär inte upp låtarna på det sätt, som de egentligen förtjänar. Det finns undantag bland de här dussinet låtar som finns på ”High Water I”, men de undantagen är allt för få. Lyssna gärna på ”Sister Moon”. Det är en riktigt bra låt.

BETYG: 4/10
BAND: The Magpie Salute
ALBUM: High Water I
RELEASEDATUM: 2018-08-10
SKIVBOLAG: Mascot/Eagle Records
BÄSTA LÅTEN: Sister Moon

LÅTLISTA – HIGH WATER I
1. Mary The Gypsy
2. High Water
3. Send Me An Omen
4. For The Wind
5. Sister Moon
6. Color Blind
7. Take It All
8. Walk On Water
9. Hand In Hand
10. You Found Me
11. Can You See
12. Open Up

BANDFAKTA – THE MAGPIE SALUTE

MEDLEMMAR

Rich Robinson – Sång och gitarr
Marc Ford – Gitarr
Sven Pipien – Bas
John Hogg – Sång
Matt Slocum – Keyboards
Joe Magistro – Trummor

DISCOGRAPHY – THE MAGPIE SALUTE

The Magpie Salute (Live) (2017)

Newcastle United har vunnit engelska ligan fyra gånger. Den senaste titeln kom säsongen 1926/27. Klubbens hemmaplan är St. James Park. Rafel Benitez är manager. Newcastle har svartvit randiga tröjor, svarta byxor och vita strumpor i hemmastället. Klubbens smeknamn är The Magpies.

 

Även om den nya Premier League-säsongen drar igång i helgen är det inte skatorna från Newcastle vi är här för att salutera ikväll. Det är The Magpie Salute, som står på Obarens scen ikväll. På fredag släpper de vad alla kallar deras debutalbum, ”High Water I”. Mer om detta album på annan plats på Rockbladet. Bandet släppte ett livealbum med en egen låt och resten covers redan förra året. Den får väl i sådana fall räknas som en prolog till debutalbumet?

Det är Rich Robinson, Marc Ford och John Hogg som klättrar upp på Obarens scen den här måndagskvällen. Vi startar klockan halv tio och kvart i elva är det slut. Under den tiden hinns det med åtta låtar av tolv från den nya plattan ”High Water I”.

Plattan avhandlar tunga ämnen, som Rich Robinson säger. Det handlar om mänskligheten, hur vi är mot varandra, hur vi tar hand om planeten. De låtar vi får höra därifrån är ”Send Me An Omen”, ”Mary The Gypsy”, ”Walk On Water”, ”Sister Moon”, ”Hand In Hand”, ”For The Wind”, ”Can You See” och ”High Water”. Bäst live är ”Sister Moon”. Precis som på plattan.

Vi får också höra Marc Ford sjunga. Rich Robinson sjunger sin egen ”Down The Road” och två Gram Parsons-kompositioner, ”Christine’s Tune” och ”Hot Burrito #2”. Den sistnämnda kanske allra bäst ikväll. Till den lilla, men mycket entusiastiska publikens jubel bjöds vi också på några The Black Crowes-låtar, bland annat ”Under A Mountain” och ”Wiser Time”.

Det nya materialet är mycket bra musik och text. Musiken framförs med bravur av Marc Ford och Rich Robinson. Tyvärr når inte John Hoggs röst upp till nivån på musiken i mina öron. Kvällens höjdpunkter är istället när Marc och Rich tar över mikrofonen.

BETYG: 6/10
KONSERT: The Magpie Salute
ARENA: Obaren / Stockholm
DATUM: 2018-08-06
BÄSTA LÅTEN: Hot Burrito #2
BÄSTA MINNET: Tre The Black Crowes-låtar var härligt att höra.
SÄMST: Att John Hoggs röst inte matchar låtmaterialet.

Det är ungefär 15 år sedan mina vägar korsades med The Hellacopters. Den gången på någon typ av stadsfest i Västerås. En av bandets medlemmar, Nicke Andersson, har många strängar på sin lyra. Han trummade i Lucifer i en källare i Gamla Stan på den senaste konserten jag var på. Ikväll är det dags för The Hellacopters att inta Gröna Lunds scen.

 

Gröna Lund ger oss bakgrundsinformationen, som leder oss fram till bandets entré klockan åtta ikväll.

”The Hellacopters bildades 1994 och debutalbumet ”Supershitty to the Max!” som kom två år senare belönades med en Grammis. Den följdes upp med kritikerrosade plattor som ”Payin’ the Dues”, ”Grande Rock” och ”By The Grace of God”. De har ocså hunnit släppa sju studioalbum, varit på otaliga turnéer och varit förband åt The Rolling Stones och Kiss.

Efter en åtta år lång och välbehövlig paus, återförenades Nicke Andersson, Dregen, Kenny Håkansson, Boba Fett och Robban Eriksson 2016. 2018 ger sig The Hellacopters ut på turné igen, bättre än någonsin.”

Tempot är högt och intensivt genom hela konserten. Nicke Andersson och hans kompanjoner kommer ut och kör över den sommarvarma publiken med ”Hopeless Case of a Kid in Denial”, “You Are Nothin’” och “The Devil Stole the Beat From the Lord”. Nöjesfältspubliken är med på noterna och klappar med. Mellansnacket hålls sparsamt till några tack till publiken.

Det går inte att ta miste på spelglädjen i hela bandet och lyckan över att stå på Gröna Lunds scen lyser i ögonen på alla på scen. Det gäller även bakom Boba Fetts solglasögon. Han sätter på sig Dregens gitarr i slutet av kvällen och spelar med i Sex Pistols-låten ”Bodies”, som Dregen sjunger. Vi bjuds på musik i nittio minuter och får också höra låtar som ”Move Right Out of Here”, min favorit ”No Song Unheard”, ”Long Gone Losers” och den saktfärdigt gungande ”My Mephistophelean Creed”

Det är lätt att ryckas med i den här diggvänliga rocken The Hellacopters spelar. Det är ännu lättare en varm sommarkväll som i kväll. När det då närmar sig slutet av kvällen och de drar igång ”I’m in the Band” låter gensvaret inte vänta på sig. Därifrån fortsätter vi med ”Soulseller” och med “By the Grace of God”. En annan av mina favoriter kommer sedan. Det är ”Carry Me Home”, som värmer upp Stockholmskvällen ytterligare.

När det dragit ihop sig till de två sista låtarna är det ”Toys and Flavors” och ”(Gotta Get Some Action) Now!”, som står på menyn. Det är en härligt rockig cocktail där det känns som att The Hellacopters försöker ta musten både ur sig själva och ur publiken. Jag skulle gärna se och höra mer där och då. Det får inte gå femton år till innan våra vägar korsas igen. Det är med ett belåtet leende på läpparna jag går till Djurgårdsfärjan för att börja sommarkvällens hemfärd.

Sommaren har varit varm och fantastisk i mina ögon. Det finns baksidor såsom skogsbränderna. Människor som visar sig vara korkskallar och inte fattar att det inte ska grillas.

Blandband

 

Själv har jag hängt de senaste dagarna i Beijing. Hockeyturnering. Turistande. Fantastisk mat. Sol. Hög, hög luftfuktighet. Smog. Tunnelbana. Taxi. Mycket obegriplig mat i mataffären. Många andra intryck.

Här är det dags för månadens kassett.