Arkiv för september, 2018

Du älskar artisten. Är intresserad av artisten. Är nyfiken på artisten. Dina kompisar gillar artisten. Du älskar ett album, en hitlåt, ett riff eller du förväntar dig få se en häftig show. Ibland räcker att veta från vilken stad artisten kommer. Det finns många anledningar att gå på en konsert. Ofta är det förstås en kombination av anledningar, som gör att du masar dig från soffan till en konsertlokal.

 

Banditos kommer från Birmingham, Alabama. Det är en bra utgångspunkt i min bok. Numera är de bosatta kring Nashville, Tennessee. Det ökar mitt intresse ytterligare. De spelar musik som blandar ruffig rock, stökig honky tonk, nickningar åt Muscle Shoals-soul, bitar av doo-wop sötma med några kryddmått bluegrass.

Bandet har sex medlemmar. Sångaren och gitarristen Corey Parsons, på sång och banjo Stephen Pierce, basisten Danny Vines, Jeffrey Salter på gitarr och en ny trummis sedan tolv spelningar tillbaka som jag inte fångar mer än förnamnet Joey på. Det var fem av medlemmarna. Den sjätte medlemmen är den starkast enskilda anledningen till att jag befinner mig på Bryggarsalen ikväll. När Mary Beth Richardson använder sina stämband skapas nämligen magi. Den rösten får håret över hela kroppen att ställa sig i givakt. Rolling Stone har jämfört hennes röst med Janis Joplin. Det är ingen dålig jämförelse. Vetskapen om att Mary Beth Richardson står på scenen snart gör att jag studsar fram på väg till kvällens spelning.

Inför förra årets släpp av bandets andra fullängdare ”Visionland” berättade Mary Beth Richardson för CNN hur hon själv såg på Banditos musik.

”Americana är blues, det är rootsmusik, det är soul. Det är en blandning av klanger som samlas ihop från olika regioner runt om i Usa och sedan får de klangerna smälta ihop. Det är det jag tycker att vi är. Vi är sex olika personer med sex olika musiksmaker.”

Det är en alldeles utsökt gryta av musik de här sex personerna skapar tillsammans. Det är en helt vanlig tisdagkväll i september när bandet tar sig an scenen. Värmen stiger i lokalen och den första tonen slår an. Den första sången träffar publiken. Om det hade varit boxning hade vi blivit knockade redan i första ronden. Det är den vackra och suggestiva ”Strange Heart” som inleder och Richardsons röst är bara underbar.

Det ska bli en riktigt bra kväll, vilket Banditos bekräftar i kvällens andra låt ”Fine Fine Day”. Det känns som att vi får ta en långsam skön tur genom träskrockens allra trevligaste sump med Mary Beth Richardson, som vår allra bästa guide. Det ges ”Golden Grease”, ”Old Ways”, ”Can’t Get Away”, ”Fun All Night” och inte minst läks våra sår i ”Healin’ Slow”. I den sistnämnda passar Mary Beth Richardson på att vandra runt i den alldeles för fåtaliga publiken och bjuda på sin närvaro i sångerna.

Vi får också åka med i lokomotivet som åker genom Louisiana State Prison. Sägnen sa att om ljuset från tåget i Leadbellys ”Midnight Special” lyste på dig som fånge skulle du vinna din frihet. Vi behöver inte vänta på något i ”Waitin’”. Danslusten är aldrig mera närvarande än då. Vi slingrar oss också fram i ”Still and Quiet”. ”No Good” är inget som stämmer in på kvällens framträdande. Allt blir bara klarare och klarare, vilket också bekräftas av ”Still Sober (After All These Beers)”. När Mary Beth Richardson tar ton i kvällens avslutande ”Piece if My Heart” knyts säcken verkligen ihop. Hennes röst passar verkligen för att sjunga denna fantastiska sång, som Janis Joplin gjorde känd.

Ni som var här ikväll fick uppleva ett Banditos med stor spelglädje och underbara låtar. Jag önskar att de snart kommer tillbaka igen. De utstrålar en positiv energi, som gör att jag vill höra mer och mer. Mary Beth Richardsons röst är kanske den allra rivigaste rockrösten som du kan höra den här sidan av Janis Joplin. Ett ord för allt. Magi!

BETYG: 9/10
KONSERT: Banditos
ARENA: Bryggarsalen
DATUM: 2018-09-25
BÄSTA LÅTEN: Piece of My Heart
BÄSTA MINNET: Mary Beth Richardsons fantastiska röst.
SÄMST: Banditos förtjänar en större publik än vad som dök upp ikväll. Ni som inte var här gick miste om magi.

Wayne Mills växte upp i Arab, Alabama, och spelade i Crimson Tide. Mills flyttade senare till Nashville och blev en favorit för alla inbitna country fans i södern. Framtida stjärnor som Blake Shelton och Dierks Bentley fick agera förband till Wayne Mills. Han sköts till döds för fem år sedan efter en konfrontation med ägaren till en bar och barbecueställe. Barägaren sitter i fängelse för mord.

 

Wayne Mills var både vän och mentor till Brent Cobb. På Brent Cobbs platta ”Providence County” finns den underbara låten ”King of Alabama”. Det är en berättelse om Cobbs vän och mentor. Det är en värdig och varmhjärtad sång om Wayne Mills. Låten startar med ett Muscle Shoals-aktigt riff på Cobbs akustiska gitarr och blandar sig smakfullt med orgeln. I lugnt, behagligt och svängande mak rör vi oss framåt längs asfalten på vägen. Refrängen är lätt och luftig, låter oss känna brisen. Sammantaget en mycket värdig hyllning till en vän, som inte längre finns med oss.

Brent Cobb är född i Ellaville, Georgia. Han bor numera i Nashville som många av mina andra favoritartister. Han har varit förband till Chris Stapleton och då fått spela inför en publik på över tiotusen personer många gånger. Cobb och Stapleton anlitar också samma producent till sina album. Det är Brents kusin Dave. Världens just nu allra bästa producent. Dave Cobb är en kvalitetsstämpel långt mycket bättre än en ISO-certifiering någonsin kommer att kunna vara.

Det finns inte någon som pratar country-funk mer flytande än Brent Cobb. Albumet ”Shine On Rainy Day”, som kom 2016, var en berusning i akustisk historieberättande. Hans senaste album är murrigare, gräver djupare och är ännu mera tillfredsställande än sin föregångare. Då ska ni veta att jag hade ”Shine On Rainy Day”, som trea på min årsbästalista för 2016. I maj förra året var Brent Cobb på plats i en källare i Vasastan tillsammans med en gitarrist. Den här kvällen har han tagit med sig sitt band till Bryggarsalen.

Du kan välja att följa ditt hjärta i vad du gör eller bara följa alla andra är något av vad som avhandlas i inledande ”When The Dust Settles”. Om du följer hjärtat finns chansen att hitta något värdefullt. Den andra vägen kan möjligen bara ge pengar utan värde. Är det så att du faktiskt väljer att jobba i kolgruvan och bli alldeles svart i lungorna av dammet blir du åtminstone bra på att ”Diggin’ Holes”. Min favoritlåt från 2016 ”Down In The Gulley” kommer redan som låt nummer tre. Den berättar historien om är delvis baserad på verkliga händelser om hans farfar, som anklagades för att ha ett hembränneri på sin tomt.

”Down Home” var Brent Cobbs bidrag till kusinen Dave temaplatta ”Southern Family”. På den går det att hitta många andra fina bidrag från några av mina favoritartister. En söndagförmiddag på en veranda konverserar två vänner om olika utmaningar och deras lösningar. Det är ”Solving Problems”. Med ett tomt hjärta och fickor fulla av ingenting passar det bra att ”Let The Rain Come Down”. Därefter är det dags för låten jag presenterade i inledningen den fantastiska ”King of Alabama”.

 

Brent Cobb hade aldrig trott att han skulle vara så långt borta från Georgia. Det sjunger han om i ”Come Home Soon”. Med blicken fäst på vad som kommer är där historien i ”If I Don’t See Ya” tar sin början. Den slutar i både längtan, saknad och hemkomst. Sedan är bäst att akta sig så att man inte får möta en ”.30-06”. Det är vad som kan hända i småstaden om du inte låter någon annans kärlek får vara i fred.

”Traveling Poor Boy”och ”Sucker For A Good Time” för oss fram till morgonen. Där är det roliga slut och det är vad som berättas i ”Mornin’s Gonna Come”. Den svarta kråkan skrattar åt oss där den sitter på stängslet i ”Black Crow” och leder oss vidare längs den långa vägen i ”Ain’t A Road Too Long”.

Den fantastiska berättelsen om hemorten ”South Of Atlanta” får det att dra i den egna resetarmen varje gång den spelas och ännu mera så i kväll. Brent Cobbs far skrev den vackra ”Country Bound”. En regnig dag som skiner där främlingar älskas, faror och konstiga affärer undviks berättas om i ”Shine On Rainy Day”.

Innan dammet har lagt sig från den första tonen Brent Cobb tar vill jag inte göra annat än att svimma. Det är en känsla som följer med under hela kvällen. Det skulle vara väldigt dumt att göra det. Anledningen till svimmningskänslorna är helt enkelt att det är så magiskt bra. Jag älskar både Brent Cobbs röst och hans underbara historieberättande sånger. De ger tröst, väcker känslor och får mig att längta efter mera sånger från hans ljuva stämma.

Det här är verkligen en bättre än bra tisdagkväll i september. När ni sedan svimmat färdigt under tiden som ni lyssnat in er på Brent Cobb har jag ett råd till er. Då ska ni lyssna in er på Zack Logan, kvällens eminenta förband som blev uppfostrad av vargar.

Cobb

Dags igen. En liten summering av album som är värda att uppmärksamma lite extra. Det här album släppta i år, som jag lyssnat på de senaste två månaderna. Det är inte otroligt att du kommer att hitta något eller några av de här på min årsbästalista när det är dags att summera 2018.

 

Häng med och lyssna på de album som antagligen innehåller årets bästa album. Följ den här spellistan där du hittar årets höjdaralbum så här långt.

 

Aaron Lee Tasjan – Karma For Cheap
Tar du en dos Beatles, en tesked Jeff Lynne och ett kryddmått Roy Orbison då hamnar du rätt nära den ljudbild du kan förvänta dig att höra på ”Karma For Cheap”. Det är lätt att säga att det är en fortsättning på ”Silver Tears” som kom på hösten 2016. Lyssna gärna på avslutningsspåret ”Songbird” om du behöver bli mer övertygad att det här är bra.

 

Amanda Shires – To The Sunset
Det här är både ett popigare och rockigare album än vad ”My Piece Of Land” var som släpptes för två år sedan. Det är fortfarande Dave Cobb, som står för utmärkt produktion. Lyssna på ”White Feather” och ”Break Out The Champagne” för att nämna två bra låtar.

 

Cody Jinks – Lifers
Cody Jinks har en sådan där älskvärd barytonröst, som jag gillar direkt jag hör den. Passa på att lyssna till den historia som berättas i ”Colorado”. Eller den mer känslofyllda ”Somewhere Between I Love You And I’m Leaving”.

 

Hawks and Doves – From A White Hotel
Du kanske tidigare lyssnat på Kasey Anderson? Antingen solo eller tillsammans med The Honkies. Här har Anderson släppt ett nytt, fantastiskt album. Doftar både heartlandrock och American Aquarium i olika delar. En av de allra mest lysande juvelerna på ”From A White Hotel” är ”Clothes of my Back”.

 

Lori McKenna – The Tree
Dave Cobb har producerat även det här albumet av Lori McKenna. Det är vackra texter om vardagslivet. Detaljerat. Specifikt. Pricksäkert.

 

Lucero – Among The Ghosts
En blandning mellan rock, country och ibland med några soulinslag är vad du kan vänta dig av Lucero. ”Among The Ghosts” är ett filmiskt album. Följ med i texterna och fly en stund in i de här ruffiga världarna som målas upp.

“Zephaniah OHora live är allt du vill att han ska vara. Precis som hans album är: det är ett fullständigt odefinerbart, obeskrivbart någonting som alla de gamla stora countryartisterna hade.” Det är något av det Saving Country Music har skrivit om kvällens huvudakt på Bryggarsalens scen.

 

Debutalbumet “This Highway” dök upp i juni förra året. Sonic Magazine beskrev det bland annat som nästan absurt effektfull och farligt beroendeframkallande honkytonk. Recensionen fortsätter. ” Han sjunger om saker som gått åt helvete. Han sjunger om hon som får honom på rätt spår igen. Han sjunger om det som trasar sönder och det som de facto helar. Han sjunger om mamma. Han har låtar som heter »I Can’t Let Go (Even Though I Set You Free)«. Han sjunger om var och en av oss.”

OHora växte upp i New Hampshire i en religiös familj och han fick en väg in i countryn via The Byrds ‘Sweetheart of the Rodeo’. Han lärde sig sedan sjunga genom att envetet studera de främsta inspelningarna med Merle Haggard. Ohora hade ett coverband som enbart spelade Haggard. De som kan mer om sin country säger att detta ledde Ohora vidare till Ray Price, Hank Snow, Ernest Tubb och Marty Robbins. De har alla satt sin prägel på OHoras sång, musik och låtar. Han har fått mycket av sin scenvana tack vare många och långa nätter bakom mikrofonen på honky tonk-baren Skinny Dennis i Brooklyn, New York. På den baren jobbar Ohora också som artistbokare.

Vill du veta mer om vad Zephaniah Ohora själv blivit knockad av för musik och hur Bob Dylans album ”Hard Rain” påverkat honom? Då ska du läsa Pierre Hellqvist intervju med Ohora, som lades ut på Sonic Magazine igår. Utmärkt läsning. Själv tar jag en klunk ur ölflaskan jag håller i handen och vänder huvud och öron mot scenen där Zephaniah Ohora är på väg att börja kvällens spelning.

Vi startar med en resa rakt ner i själen när Ohora skönsjunger ”Way Down in My Soul”. Låt nummer två ligger långt från sanningen just då ”I Do Believe I’ve Had Enough”. En underbart vacker ”Take Your Love Out Of Town” smeker allas trumhinnor. ”High Class City Girl from the Country” kommer sedan. Den följs av den nya ”Black and Blue”.

”Always Late” av Lefty Frizzell tar oss vidare till ”Songs My Mama Sang”, ”She’s Leaving in the Morning” och ”I Can’t Let You Go (Even Though I Set You Free)”. Ohora bjuder sedan på en Bob Willis-cover i ”Brain Cloudy Blues” innan hans egna ”Heaven’s on the Way” och ”Time Won’t Take It’s Time With Me” gör oss sällskap i Bryggarsalen.

Det är sista spelningen på turnén innan kosan styrs hem till New York igen. Innan den resan åker vi på motorvägen med ”Truck Drivin’ Fool”, en Red Simpson-cover. Får sedan förklarat att vi åkt på ”This Highway” innan vi tar fram hammaren för lite dödgrävarsnickeri i ”Drivin’ Nails in My Coffin”, som Ernest Tubb skrev. Det morbida temat fortsätter med den nya låten ”Living Too Long”. Frank Sinatras ”Somethin’ Stupid” sjunger sedan Zephaniah Ohora tillsammans med Kristina Murray. Hon var både förband och ett utmärkt sällskap till Ohora under stora delar av kvällen.

Vi avslutar kvällen med en hyllning först till Buck Owens i hans ”Streets of Bakersfield” och allra sist till den arbetande människan i Merle Haggards ”Workin’ Man Blues”. Behöver du en riktigt bra röst med bra egna låtar och som hjälper dig upptäcka countryn ytterligare är det bara att kasta dig in i närmaste musikströmmningstjänst och söka fram den fantastiska Zephaniah Ohora. Då har du en skön stund framför dig.

Nummer nio. Det är dit vi nått på året när vi räknar månader. Nummer nio är också det klassiska numret på en center i fotboll. En av de allra främsta svenska centrarna heter Gunnar Nordahl. Han vann ligan med AC Milan två gånger. På sju säsonger där gjorde han 257 mål. Han hade rekordet för mest mål i en enskild klubb i italienska ligan fram till 2012 då han passerades av Franseco Totti, som behövde 21 säsonger på sig att slå Nordhals målrekord.

Blandband

 

Den viktigaste nian i fotbollsvärlden just nu är Roberto Firminho i den vackra röda Liverpool-tröjan. Nu är det faktiskt inte fotboll vi ska prata om här, utan månadens kassettband. Det kommer här späckat med ny musik och självklart en hyllning till drottningen av soul Aretha Franklin, som har lämnat jordelivet.