Arkiv för oktober, 2018

Det här är en 29-årig soulsångare, låtskrivare och producent från Forth Worth i delstaten Texas. Från debutalbumet ”Coming Home” var det också titellåten som lyckades bäst. Den låten spelades mycket på radio och låg på Spotifys Topp 10 för mest virala låtar. Andra skivan ”Good Thing” släpptes den 4 maj i år. Förra gången han spelade i Stockholm var det på ett utsålt Nalen och i kväll är det ett likaledes fullt Cirkus som gäller.

 

När han föddes döpte hans föräldrar honom till Todd Michael Bridges. Det är Leon Bridges jag skriver om. På Billboard-listan nådde ”Coming Home” upp till plats sex och ”Good Thing” nådde bronsplatsen. Jag tar hjälp av Aftonbladets Håkan Steen för att beskriva Bridges musik. Han beskriver den så här i tre-plus-recensionen av ”Good Thing”.

”När Leon Bridges släppte debuten ”Coming home” 2015 gick det snabbt. Den unge sångarens strävröstade retrosoul i synnerligen matchande 60-talskostym gick hem på alla möjliga håll. Open mic-kvällar hemma i Fort Worth i Texas byttes snabbt mot shower med Paul McCartney och Stevie Wonder där Barack Obama satt i publiken. Via tv-serien ”Big little lies” blev dessutom låten ”River” en viral hit som gav Bridges bokstavstrogna soul, stadigt förankrad i fotspåren efter Sam Cooke och Arthur Alexander, ett ännu större genomslag. Utom hos den afroamerikanska publiken, då. Där anklagades han på sina håll för att göra en irrelevant, tillrättalagd version av svart musik medvetet riktad mot världens alla Adele-fans. Det misstaget vill 28-åringen inte upprepa på album nummer två. 60-talssoulen är alltjämt basen men rejält uppblandad med 70-talsdisco, jazzstämningar och idéer som knyter an en del till samtidsgiganter som Drake.”

Inne på Cirkus kurar vi ihop för att serveras lite varm soul den här kyliga söndagskvällen i oktober. Tyvärr blir det alldeles för lite värme och energi. Vakten håller på att somna. Det är precis hur såsigt och lite energi det är. En av kvällens vakter sitter ner vid scenen och somnar nästan. Leon Bridges spelar nitton låtar ikväll. ”If It Feels Good (Then It Must Be)”, ”Bad Bad News”, ”Better Man”, ”Shy”, ”Coming Home”, ”Ana”, ”Georgia To Texas”, ”Forgive You”, ”Lions”, ”You Don’t Know”, ”Lisa Sawyer”, ”Hold On”, ”Brown Skin Girl” och ”Mrs.” kvalar in på såsdepartementet allihopa. Ett särskilt hedersomnämnande ifrån såsandet går till den gitarronani, värdig vilket 80-talshårdrocksband som helst, som inleder sista låten ”Mississippi Kisses”.

Det som är värt att komma ihåg från kvällen är ”Beyond”, ”Smooth Sailin’”, ”Flowers” och vackra ”River”. Där finns energin och smärtan jag skulle velat se mer av.

I storstadsområdet Atlanta bor det 5,8 miljoner människor. Atlanta är också huvudstad i delstaten Georgia. De 104 miljoner passagerare som passerar Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport gör det till världens största flygplats. CNN, Delta Airlines och Coca Cola har sina huvudkontor i Atlanta. Frihetskämpen Martin Luther King Jr., regissören Spike Lee och skådisen Julia Roberts är alla födda i Atlanta. Kvällens huvudattraktion Blackberry Smoke bildades i Atlanta för sjutton år sedan och har fortfarande staden som hemmahamn.

 

Charlie Starr på sång och gitarr, Paul Jackson på gitarr, Richard Turner på bas och körsång, Brit Turner på trummor och körsång samt Brandon Still på keyboards är kvartetten som utgör Rockbladet-favoriterna Blackberry Smoke. De har sex studioalbum under västen och är ute på turné efter vårens släpp av ”Find a Light” och nu har turen kommit till Stockholm. Det är Blackberry Smokes konsert nummer 103 under innevarande år och de har ytterligare 24 spelningar bokade i år, enligt Songkick.

”Vi vill bara att bandets sound ska fortsätta växa och breddas. Vi försöker inte göra en hip-hop-platta”, sa Starr om det senaste albumet. ”Men det finns så många smaker av vad folk kallar rock. Det finns gospel och country och swing och blues. Vi försöker bara skriva låtar som innehåller alla dessa olika ingredienser. Då blir det fortsatt intressant för oss både som musiker och som låtskrivare.”

Nu är vi inte ensamma på Rockbladet att tycka om Blackberry Smokes blandning av klassisk rock, blues, country, folkmusik och lite annat. Både förra plattan ”Like An Arrow” och den före det ”Holding All The Roses” toppade Billboardlistan för countryplattor. Årets ”Find a Light” klättrade upp till en bronsplats som bäst.

Vi är ganska många som bryr oss när ”Nobody Gives A Damn” drar igång kvällen. ”Good One Comin’ On”, ”Waiting For The Thunder”, och ”Crimson Moon” tar oss vidare. Vi kommer sedan till ett parti på kvällen som bland annat innehåller ”Let It Burn”, ”Medicate My Mind” och ”Sleeping Dogs”. Den sistnämnda blandas upp med Beatles ”Come Together”.

Publikfriaren ”Run Away From It All” leder till spontandans i delar av publiken. Vi få sedan en lektion i kvällens överraskning ”Lesson In a Bottle” och får veta att ”Payback’s A Bitch”. Vi gungar fram med exempelvis ”Restless”, ”Everybody Knows She’s Mine” och ”Ain’t Got The Blues”. De utmärkta ”One Horse Town” och ”I’ll Keep Ramblin’” avslutar kvällens huvudset.

När det är dags för det första extranumret gungar det långsamt och tungt i ”Flesh and Bone”. När vi hör stroferna ”Well my fall from grace was a sight to see, Good turned to bad and bad turned to misery, I found out what it is and what it’s not, And all I ask for sure ain’t what I got, no” är det inledningen till kvällens slut. Det är inledningen på “Ain’t Much Left Of Me”. Charlie Starr har haft en intensiv kväll och det är inte omöjligt att hans krafter sinat. Svetten rinner ordentligt i hans panna och han ser lycklig ut när han tackar kvällens publik. Det är slutet på en härlig högmässa i en av Stockholms allra bästa konsertkyrkor. Blackberry Smoke är som en köttgryta som fått stå länge och puttra på spisen. Det har gjort grytan mustig och rik på smaker. Det värmer extra fint en kall oktoberkväll som den här.

 

BETYG: 8/10
KONSERT: Blackberry Smoke
ARENA: Cirkus
DATUM: 2018-10-23
BÄSTA LÅTEN: One Horse Town
BÄSTA MINNET: Lesson In A Bottle

LÅTLISTA – BLACKBERRY SMOKE – CIRKUS
Nobody Gives a Damn
Good One Comin’ On
Waiting for the Thunder
Crimson Moon
Living in the Song
Let It Burn
Medicate My Mind
Sleeping Dogs / Come Together
Run Away From It All
Lesson in a Bottle
Payback’s a Bitch
Restless
Shakin’ Hands With the Holy Ghost
Woman in the Moon
Ain’t Got the Blues
Free on the Wing
One Horse Town
I’ll Keep Ramblin’
Flesh and Bone
Ain’t Much Left of Me

Julie Rhodes gjorde debut förra året med albumet ”Bound To Meet The Devil”. Det är delvis inspelat i legendariska FAME Studios i Muscle Shoals med en rad lika legendariska gäster som Spooner Oldham, Sara Watkins och lap steel- och slide-geniet Greg Leisz. Julie Rhodes röst jämförs ofta med Etta James och även Brittany Howard i Alabama Shakes. Jag jämför gärna Rhodes röst med Mary Anne Richardson i Banditos eller Amy Winehouse. Det är helt enkelt ett otroligt tryck och riv i rösten.

Det är inte länge sedan Rhodes jobbade i en glasskiosk. Det ändrades efter en kväll efter jobbet när hon hamnade på en konsert med Jonah Tolchin. De började prata och det dröjde inte länge tills Rhodes stod bakom mikrofonen i FAME Studios och spelade in sitt debutalbum. “On the cusp of a meteoric rise in the songwriter community, Julie Rhodes is a powerhouse vocalist with authentic soul, grounded both in the songwriting traditions of yesterday’s Americana and today’s very present social and political issues.”, skrev Howl Magazine om resultatet från inspelningarna. På Boston Music Awards tog hon hem priset för årets kvinnliga sångare och priset för årets Americana artist förra året.

Ikväll har jag hamnat på en konsert med Julie Rhodes. Det är en vanlig ärtsoppsdag i kyliga oktober. Bandet består av Danny Roaman på gitarr, Joshua Sacco på bas, Brendan Moore på keyboard och Tim Carman på trummor trängs alla på Bar Brooklyns lilla scen. De ackompanjerar Julie Rhodes röst på ett utmärkt sätt.

Direkt de första tonerna kommer över Julie Rhodes stämband i ”Grinnin’ In Your Face” dras mina mungipor upp i höjd med öronen. Där stannar de hela kvällen med undantag för när hakan faller i golvet. Det är en sådan röst som får håret att resa sig över hela kroppen även på de som eventuellt stått på botten av Liljeholmsviken utanför Bar Brooklyn flera år. Vi fortsätter den här blues och soulstänkta mässan med ”Holes”, Bobbie Gentrys ”Mississippi Delta” och ”Faith”.

Det följs upp av ”I Believe To My Soul” av Ray Charles, Outlaws ”Freeborn Man”, Julies egna och underbara ”Collector Man”. Vi vänder tillbaka till mannen som sägs ha gjort en deal med djävulen själv. Det blir ”Come On In My Kitchen” av Robert Johnson. Sedan följer trion av egna låtar ”Hey Stranger”, ”Hurricane” och ”See The Sun”.

Därefter är det bara en trio låtar kvar av kvällen. Den första berättar historien om ”Heartaches and Pain”. Den skrevs av Charles Bradley, som gick bort i cancer härom året. Den andra i trion är Julie Rhodes egna, gungiga ”In Your Garden”. Slutet på trion och på kvällen är inget annat än ”I’d Rather Go Blind”, som Etta James var först att sjunga in.

Värmen som Julie Rhodes ger oss den här kalla oktobertorsdagen är sagolik. Hon har en röst som går utöver de allra flesta rösterna just nu. Har du inte lyssnat ännu har du inget val. Här är det inte någon demokrati. Du bara måste lyssna på Julie Rhodes. Det är din plikt. Häng inte mer här, utan skynda på att leta fram hennes låtar på Spotify eller YouTube. Eftersom att jag vet att du är slö får du lite hjälp av mig att hitta rätt.

I ”Tre Bröder” sjöng Ulf Lundell ”Har alltid plats för en framtidsman, Hans fru börja gråta efter 4 martinis, Och dottern skrek och vi gick ut, Vid poolen sa han: Det är lite spänt här ibland, Men i Amerika kan allt redas ut, Och månen lyser så tyst och kall i natt, Och vi väntar på värmen från söder, Det var ingenting särskilt med oss, Mer än att vi var tre bröder.”

 

Vi kan i alla fall ta fasta på det där om framtidsman och möjligen också Amerika i de där Lundell-stroferna. Vi ska nämligen koncentrera oss på de tre bröderna Kiszka nu. Jake, Josh och Samuel. Det var en gång i staden Frankenmuth i Michigan, Usa, som bröderna Kiszka bildade Greta Van Fleet. Bandet bildades redan 2012, men släppte sina två debut-EPs först förra året. Den första ”Black Smoke Rising” innehöll fyra låtar och den andra ”From The Fires” innehöll låtarna från den första EP:n och fyra nya låtar.

”Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.” Skrev jag själv när jag utnämnde ”Black Smoke Rising” till årets debut förra året när Rockbladet summerade rockåret 2018. Nu är det dags för debutalbumet ”Anthem of The Silent Army”. Förväntningarna är högt uppskruvade såklart. Jag verkar inte vara ensam om de förväntningarna heller. När biljetterna till första Sverige-spelningen släpptes tog dem slut snabbare än en vindpust. Kul för bandet är att det var stort tryck efter biljetter och att konserten flyttades till en större lokal. Tråkigt är bara att flytten gick från en av Stockholms bästa konsertkyrkor till en av de mest charmfria. Från Berns till betonghäcken Annexet.

Greta Van Fleet har varit generösa och gett oss smakprov på nya albumet allt eftersom. Det började redan den 17 juli då ”When The Curtain Falls” dök upp på strömningstjänsterna. Ljus, trummor, gitarr, action är det lätt att tro att det är någon som ropar i studion innan ridån öppnas till helvetets Hollywood. I början av september var det dags att dra ner på tempot och låta oss lyssna på den suggestivt, skönt gungande ”Watching Over”. Två veckor senare ökades tempot igen. Det berättas om en ängel som kommer raka vägen från helvetet i ”Lover, Leaver”. Med två veckor kvar till albumsläppet bjöds vi på den fjärde låten från ”Anthem of the Peaceful Army”. En varm, akustisk gitarr hälsar oss välkomna på ”Anthem”. Där är det dags att öppna ditt sinne till vackra toner och sång.

Först ut av de låtar bandet sparat åt oss att lyssna på är ”Age of Man”. Den tar oss med på en drömlik och episk tur och sveper bort uråldrig rädsla och fruktan på en vandring som tar oss genom is och snö. En energifull gitarr välkomnar oss i ”The Cold Wind” där tiden kommer att få utvisa om du blir min idag, sjunger Josh Kiszka. När vi anlänt till den mest balladliknade låten på plattan har vi kommit till ”You’re The One”. Där sjunger Josh om kärleken som kommit och gått och som han vill ha tillbaka igen.

Den akustiska gitarren är tillbaka och studsar fram genom ”The New Day”. Sista orden i låten säger blekna bort, vilket är något som inte går att förknippa med någon låt om vi bokstavstolkar de tre bröderna. Albumet är en guldgruva för alla som älskar rock eller kanske en ljusets högborg, som i ”Mountain of the Sun”. Den följs av ”Brave New World” som lunkar fram i ett skönt och makligt tempo.

Det är något väldigt speciellt med de här tre bröderna. Robert Plant har gjort tummen upp och kallat dem ”Led Zeppelin I”. Plant har också sagt att han känner igen rösten från någon nära honom. Själv försöker jag hämta andan mellan varje låt. När musiken träffar mig från varje ny låt tappar jag luften igen. Jag försöker också hålla tillbaka superlativen för att det ska finnas några kvar. Åtminstone tills jag sett dem live. Det här är inte bara årets album, det är 2000-talets bästa rockalbum.

BETYG: 10/10
BAND: Greta Van Fleet
ALBUM: Anthem of The Silent Army
RELEASEDATUM: 2018-10-19
SKIVBOLAG: Universal
BÄSTA LÅTEN: Det här är inte något lätt val. Just för stunden lyssnar jag på ”Age of Man” och snart kommer nästa bästa låt. Och efter den nästa.

LÅTLISTA – ANTHEM OF THE PEACEFUL ARMY
1. Age of man
2. The cold wind
3. When the curtain falls
4. Watching over
5. Lover, leaver
6. You’re the one
7. The new day
8. Mountain of the sun
9. Brave new world
10. Anthem
11. Lover, leaver (Taker, believer)

BANDFAKTA – GRETA VAN FLEET

MEDLEMMAR
Samuel Kiszka – Bas, keyboard, körsång
Jake Kiszka – Gitarr, körsång
Daniel Wagner – Trummor, körsång
Josh Kiszka – Sång

DISKOGRAFI – GRETA VAN FLEET
Anthem of The Peaceful Army (2018)
From The Fires [EP] (2017)
Black Smoke Rising [EP] (2017)

Avsikten med reklam är att marknadsföra ett företags produkter eller tjänster med målet att påverka en konsuments beteende och skapa en relation med kunden. Det finns flera sätt att uppnå en effekt genom reklam och reklamen utformas därefter. Till stor del handlar reklam om att lyfta fram en produkts eller tjänsts fördelar, genom att exempelvis jämföra den med konkurrenter, visa upp praktiska fördelar med den eller belysa sidoeffekter och den sociala status som den ger.

 

Hela det här inlägget är en form av kommunikation som görs för att främja försäljningen av en vara eller tjänst. I det här fallet en bok. Genom olika medier förmedlas ett reklambudskap i form av ett betalt utrymme. I det här fallet är det pro bono. Budskapet kan exempelvis bestå av text och bild och vara riktad till en specifik målgrupp. Enligt en mer ambitiös tolkning avser reklam också en intresseorganisations spridning av idéer och värderingar.

”Ända sedan början av 80-talet har intresset för Metallica varit stort i Sverige. I år föräras gruppen det prestigefyllda Polarpriset och nu berättas historien om världens största hårdrocksband för första gången ur ett helt blågult perspektiv. Sorgespel & Segertåg är den fängslande berättelsen om hur Metallica lyckades vända tragedi till triumf och beröra generationer av svenska hårdrockare.” Det går att läsa i reklammaterialet för boken ”Metallica: Sorgespel och segertåg – det svenska perspektivet”.

Du kan läsa om de förvirrade rapporteringarna om Cliff Burtons dödsolycka i Småland. Du kan också uppleva hur thrash metal-pionjärerna genom ett intensivt blixtkrig erövrade Sverige och förärades tidningsomslag och löpsedlar. Det finns citat från medlemmarna, branschfolk, journalister och fans. Tillsammans vänder de på varenda sten och skildrar vad som egentligen skedde bakom kulisserna. Författaren är min kompis Fredrik Brolin, som också sedan många år är skribent på bland annat rockbladet.se. Han har hängt efter Metallica sedan deras födelse i början av 80-talet.

Boken släpps den 26 oktober och i kväll har det varit releasefest i Stockholm på RoQ. Under kvällen spelade också två medlemmar från Tributallica några Metallica-låtar akustiskt. När du passat på att skaffa ditt eget exemplar kan du alltid ge bort en i julklapp eller kanske på farsdag eller morsdag eller kanske en vanlig tisdag till lämplig mottagare. Passa på att shoppa på exempelvis Ginza, Bengans, Bokus eller Campusbokhandeln eller annan valfri bokhandlare.

Robert ”Strängen” Dahlqvist spelade gitarr i The Hellacopters och sjöng och spelade gitarr i Dundertåget. Strängen kommer sorgligt nog inte tillbaka till oss. Den här plattan är ett vackert och värdigt monument över en begåvad musiker som rycktes bort från jordelivet alldeles för tidigt. Ge dig tiden att lyssna på ett riktigt bra svenskt rockalbum. Du kommer inte att bli. besviken.

 

Det var på det sättet jag sammanfattade plattan ”Rock på svenska”, som gavs ut tidigare i höst. Det är en postum hyllning till Strängen. Ikväll fortsätter den hyllningen. Pontus Blom, Kristoffer Ekberg, Edward Sensier och Alexander Blom eller Strängens band helt enkelt bjuder in till en kväll på Debaser Strand. För första och enda gången framförs ”Rock på svenska”. Det är de sista inspelningarna som Strängen gjorde tillsammans med sitt band samt producenten och vännen Chips Kiesbye. Strängen gillade gitarrer och hög rockmusik och denna kväll tillägnad hans minne kommer att innehålla exakt det, utlovas det i reklamen.

Kvällen bjuder även på gäster som Stefan Sundström, Nike Markelius, Chips Kiesbye, Thomas Stenström, Kristina Karlsson, Christoffer Berg och Pella Nettermalm. Kapten Rödskägg ställer dessutom ut bilder från inspelningarna av ”Rock på svenska”. Sveriges yngsta punkband JönssonLigan agerar förband och det gör även Stefan Björk. JönssonLigan har energi som bara tre femtonåriga punkare kan ha. De bjuder på smällkarameller som ”Åt helvete med kungafamiljen” och ”Fattigdomsunge”.

När Strängens band äntrar scenen bjuder de på ”Rock på svenska” från start till slut. Från ”Thriller” till ”Ingrid”. På studiovarianten tar den resan tjugosex minuter. Här tar den en något längre tur. Det är en härlig energi på scenen och i publiken. Bäst i mina öron är ”Rocken é inte död” och hyllningen till dottern ”Ingrid”. Det blir också ett par Dundertåget-låtar som avslutning, bland annat en publikfriande ”Dom feta åren är förbi”.

Innan vi får höra albumet har Strängens mamma och hans dotter varit uppe på scenen och tackat alla för att de är här i kväll. Det går att höra hur rösten stockar sig något för hans mamma när hon berättar om sin saknad. Hon känner också att Strängen är med oss här i kväll. Hon berättar också om att de bildat Strängen-sällskapet i syfte att hålla Robert Dahlqvists minne levande. Detta gör de genom att varje år, i samband med Roberts födelsedag, dela ut en symbolisk utmärkelse till en gitarrist som verkar i Roberts anda.

”Jag har sprungit så länge efter lyckan och när jag växte upp var det enda jag trodde som skulle göra mig lycklig var att signa ett skivkontrakt. När jag väl fick det skulle världen öppnas upp och där skulle mina vänner stå på rad. Men jag blev inte lycklig. När jag fick skivkontraktet blev jag istället livrädd att förlora det och det jag byggt upp. Och mycket riktigt blev rädslan sann och jag förlorade det. Ridå, game over. Ciao. Det värsta med det är att man skäms så förbannat för att man gråter ibland. Men det finns ingen skam. Oavsett vad du fyller dina dagar och nätter med. Fortsätt! Våga snacka. Ta hand om er. Stanna inte i det som stannat.”

 

Det är vad Viktor Olsson skriver i ett inlägg på Facebook, som en kommentar till några artiklar där GAFFA skriver om psykisk ohälsa bland artister. GAFFA har pratat med två artister och en psykolog. Ämnet har hamnat i skymundan fast att det är vanligare i musikaliska kretsar än i samhället i övrigt. Det resoneras om att det kan vara svårt att bli ratad och kritiserad eftersom att musiken och låtarna är artisternas personliga verk. Det som ger rubriker är istället artister som dricker och slår sönder saker. Det har tidigare inte pratas särskilt mycket om varför de dricker eller slår sönder saker.

Viktor Olsson hyllades av kritiker och andra artister när hans fantastiska skiva ”Stenungsund” släpptes för tre år sedan. Har var med i TV, radio, gjorde turné och hyllades som ett stort genombrott. De som inte hörde av sig i slutändan var skivbolaget när det skulle jobbas på nästa skiva. Nu tog det tre år innan nästa album kom. Viktor Olsson fick göra skivan på egen hand och för sig själv. Den är inspelad i en studio på Kungsholmen i Stockholm och i september släpptes det självbetitlade albumet ”Viktor Olsson”. När han berättar för Quanda om hur han jobbade med skivan och låtarna säger han:

”Nej, jag kände som sagt att jag inte hade något att förlora. Jag gjorde skivan för mig själv. Mest för att säga jag klarar mig ändå. Sen har jag extremt höga krav på det jag gör. Jag vill göra dom bästa låtarna i världen. Jag vill säga allting hela tiden. Jag vill bara tömma kroppen på all energi och få in det i en låt. Jag vill säga allting…hela tiden. Jag ville inte skriva om det jag tänkte folk ville höra. Jag ville skriva om det som jag ville säga. Jag skrev skivan för mig själv som en dagbok om tio dagar i mitt liv. Jag ville beskriva ensamheten, rotlösheten och rastlösheten jag kände. Aldrig riktigt bekväm. Sen är småstaden mitt hem. Jag mår som bäst på dom små torgen med skogen strax utanför. Jag älskar pulsen från den stora staden i kortare perioder. Jag gillar tanken på att första skivan var en geografisk plats ”Stenungsund”. Att där var tanken mer ett fågelperspektiv. Det är vi och dom. Den här gången är det mer personligt på något sätt. Du och jag. Bara du och jag.”

Jag håller själv den förra skivan mycket högt. Jag rankade den som den näst bästa skivan på svenska och som nummer elva bland alla skivor som getts ut mellan 2012-2017. Även Joel Alme som gjort det bästa albumet på svenska finns i kvällens publik. Mina förväntningar var väldigt höga på det nya albumet från Viktor Olsson och han lyckas mycket väl med att möta mina förväntningar. Därför är det ännu roligare att stå här på Bar Brooklyn ikväll och vänta på att Viktor Olsson ska inta scenen och att jag äntligen ska få höra honom live. Jag misstänker att det inte kommer att låta som Iron Maiden, vilket är ett av Viktors favoritband. Det kommer troligen ligga närmare några andra av hans favoriter, som Tom Petty, Bon Iver, Linda Ronstadt, Motown och Stax. Jag tycker att det också finns ett visst inslag av Kent i några av hans låtar.

Vi startar den första Stockholmsspelningen med band i de ”27 Kvm” Viktor Olsson senare berättar att han lämnat. Vi närmar oss mörkret i ”Långa skuggor”, ”T-shirt och jeans” och den magnifika ”Stenarna i själen”. Det är sedan dags att ställa sig i förlorarens hörn i vackra öppningsspåret från nya skivan. Det är ”Så det är”.

”Mil av ljus” tar oss vidare, men det är ”Lång väg kvar”. Viktor berättar hur de fått låna basistens mormors Golf för att åka upp till kvällens spelning i huvudstaden. De har fem timmars biltur framför sig hem till Stenungsund. Då hoppas de också uppfylla villkoret mormor ställt för att låna ut bilen. Fixa Lasse Stefanz nya skiva.

Det är dags för ”Bestäm dig”, ”Hemma blir jag aldrig” och ”Marlon Brando”. Den följs av tankarna kring den gamla lägenheten och den förra flickvännen i ”Fjärilar vid floden”. När nya albumets vackraste och bästa låt ”Daniel” klingar ut möts Viktor med band av stort jubel från publiken. Han stannar själv kvar och sjunger den starka ”Där ingen säger”. Det är inte okej att prata om nedstämdhet i Stenungsund och inte på många andra ställen heller. Trots att vi är så många som är där någon eller några gånger.

Viktor passar på att tacka oss alla som kommit till Bar Brooklyn ikväll. Han säger att han är tacksam för att vi är här och det syns och hörs att han menar det. Själv är jag oerhört tacksam och glad för att Viktor Olsson och hans band är här och förgyller en onsdag i oktober. Helt fantastiska låtar, sagolik röst och inlevelse. Att det var för kort kan jag ha överseende med då de har sin bilresa hem framför sig och dessutom jobb att gå till i morgon. Själv tar jag Stockholms lokaltrafik hem med ett stort leende på läpparna och ett stort välbefinnande i själen.

Berwaldhallen är hemmahamn för de två ensemblerna Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. Årligen ges cirka 100 konserter – i Berwaldhallen och på turnéer och varje sommar arrangeras Östersjöfestivalen här. Samtliga konserter sänds i Sveriges Radio, de flesta i P2, samt runtom och utanför Europa via EBU, European Broadcasting Union. Trots det stora utbudet är det här mitt första besök på Berwaldhallen.

 

Berwaldhallen invigdes hösten 1979. Inför bygget väcktes stora protester. Det skulle inte få synas för mycket över marknivån. Därför är konserthuset nedsprängt, så att två tredjedelar ligger under marknivå. Konserthuset är ritat av arkitekterna Erik Ahnborg och Sune Lindström. Två år efter invigningen tilldelades konserthuset det prestigefyllda arkitektoniska priset Europa Nostra 1981 Diploma of Merit ”för ett anmärkningsvärt känsligt utformat konserthus”.

Nu är inte det här ett inlägg om arkitektur, utan som vanligt om musik. Ikväll spelar The Tallest Man On Earth på Berwaldhallen. Det är dryga fem år sedan våra vägar korsades senast. Kristian Matsson, som han heter egentligen har nyligen gett ut EP:n ”When The Bird Sees The Solid Ground”. Till varje låt finns en ackompanjerande video regisserad av Matsson själv. Totalt består hela serien av fem låtar och videos.

Matsson växte upp i Leksand och är en av våra mest begåvade trubadurer. Spotify säger att de som lyssnar på The Tallest Man On Earth också gärna lyssnar på exempelvis Phosporescent, Deer Tick, Conor Oberst och Damien Jurado. Jag jämför gärna hans musik med Bob Dylan på 60-talet och Paul Simon.

”För Edelweiss” av Håkan Hellström spelas när The Tallest Man On Earth kommer in på scenen och startar kvällen med ”To Just Grow Away”, ”Like The Wheel”, ”I Won’t Be Found” och ”The Gardener”. Några tack från scenen kommer och applåderna mellan låtarna mullrar högt. ”All I Can Keep Is Now” kommer sedan och mellanspelet till ”Revelation Blues” blir en form av tysta leken. Det går att höra en nål falla på mattan framme på scenen i den tystnad som uppstår. Matsson kallar publiken artig och påminner om att vi inte är här för att lyssna på tystnaden. När han sedan tar plats bakom pianot bjuder han på ”Little Nowhere Towns”.

”Love Is All” följer i bluesens spår. Matsson berättar att det är gitarrteknikern som styr setlistan. Hon kommer ut med en gitarr och berättar vad han ska spela. ”Forever Is a Very Long Time” har vi kommit till och ”Time of the Blue” avlöser den. Den vackra ”Somewhere in the Mountains, Somewhere in New York” tar oss tillbaka till början av förra seklet och ”1904”.

”Leading Me Now” växer ihop med Aretha Franklin-covern ”I Say a Little Prayer”. Vi åker vidare i ”I’m a Stranger Now” där publiken sjunger med i slutet och The Tallest Man On Earth tar en sväng ner i publiken innan han återvänder till scenen. Där spelar han ”Criminals” och sedan ”Thrown Right at Me” som fortsätter rakt in i ”Then I Won’t Sing No More”.

”King of Spain” och underbara ”The Dreamer” avslutar huvudsetet. Till stående ovationer klappas The Tallest Man On Earth in på scenen igen för extranummer. Han bjuder på jakten i ”The Wild Hunt” och avslutar sedan kvällen bakom pianot. Där inleder ABBA:s ”The Winner Takes It All” för att sedan smygas över i ”Kids on the Run”. Det går inte att ta miste på publikens lyckorus efter en kväll som den här med en sprudlande The Tallest Man On Earth på scen. Tack Kristian Matsson, säger jag!

Chips Kiesbye berättar att Strängen kom hem till honom en gång i veckan kom Strängen hem till mig under ett halvår. Sittningarna var som en blandning av terapimöten och låtskrivande. De gick igenom varje textrad och diskuterade vad han vill säga med låtarna. De satte också upp sina egna ”dogma-regler”. De innebar att alla ord måste vara på riktigt och rätt från hjärtat. Inga slitna rock-klyschor tilläts. I december 2016 ansåg de sig ha ett riktigt starkt album färdigskrivet. De valde ut några av låtarna som kändes mest självklara och bokade studion för en första session. Det var inte nödvändigtvis de starkaste låtarna de valde först utan låtar som de tyckte var lämpliga att börja med. Nu blev det tyvärr bara en session så de hann inte göra allt de hade tänkt sig. Annat kom emellan.

 

Om du har epilepsi är vissa av hjärnans nervceller överaktiva, vilket kan orsaka olika typer av anfall. Epileptiska anfall kan vara mycket olika för olika personer, men hos en och samma individ är anfallen oftast likadana varje gång. Mellan anfallen finns inget som visar att du är sjuk. Om du har stora besvär av din epilepsi kan du behöva läkemedel för att förebygga att få anfall.

Det är framför allt vid så kallade generaliserade anfall med kramper som du får kraftiga och allvarliga symtom. Du förlorar ofta medvetandet utan förvarning, blir spänd i hela kroppen och börjar efter några sekunder rycka i armar och ben. Vid en annan typ av generaliserade anfall kan du få korta sekundsnabba häftiga muskelryckningar, så kallade myoklonier, i armar, huvud eller ben men utan någon påverkan av medvetandet. Det här kan du läsa om epilepsi på 1177.

Förra året rycktes Robert ”Strängen” Dahlqvist från oss. Han led av epilepsi. Och bara några dagar efter att han tillsammans med bandet varit i studion fick han ett anfall hemma i badkaret och drunknade. Chips Kiesbye, känd från Sator har producerat, pratade med Strängens anhöriga. Tillsammans bestämde de sig för att göra klart inspelningarna utifrån de idéer Strängen och hans band hade delgett oss under alla samtal och planeringsmöten. ”Rock på svenska” är resultatet av detta arbete.

”Thriller” öppnar den rockande halvtimmen med AC/DC-doftande riff. Den allvarstyngda, tempofyllda och sorgliga ”Farsan söp ihjäl sig” tar oss vidare på den här korta trippen. Efter det är det väldigt passande att fråga ”E de OK”. Tempot trappas upp något igen i ”Inte min vän”. Den kärleksfulla ”Din hand” är en solig påminnelse av något fint. Här ackompanjeras det av sköna gitarriff. I ”Rocken e inte död” spelas både Status Quo och Judas Priest i kontrast till radions synthpop. Därefter kommer ”Bangatan” i full barnversion. Givet omständigheterna är det inte omöjligt att hyllningen till dottern ”Ingrid” kommer ATG bli en tårdrypare när den spelas.

Robert ”Strängen” Dahlqvist spelade gitarr i The Hellacopters och sjöng och spelade gitarr i Dundertåget. Strängen kommer sorgligt nog inte tillbaka till oss. Den här plattan är ett vackert och värdigt monument över en begåvad musiker som rycktes bort från jordelivet alldeles för tidigt. Ge dig tiden att lyssna på ett riktigt bra svenskt rockalbum. Du kommer inte att bli. besviken.

BETYG: 8/10
BAND: Strängen
ALBUM: Rock på svenska
RELEASEDATUM: 2018-09-28
SKIVBOLAG: Wild Kingdom
BÄSTA LÅTEN: Din Hand

LÅTLISTA – ROCK PÅ SVENSKA
1. Thriller
2. Farsan Söp Ihjäl Sig
3. E De OK
4. Inte Min Vän
5. Din Hand
6. Rocken E Inte Död
7. Bangatan
8. Ingrid

BANDFAKTA – STRÄNGEN

MEDLEMMAR
Robert Dahlqvist – Sång och Gitarr
Pontus Blom – Bas
Alexander Blom – Trummor
Edward Sensier – Gitarr

DISKOGRAFI – STRÄNGEN
Rock På Svenska (2018)

Wikipedia beskriver premiär som den första föreställningen av ett verk som skall framföras flera gånger, till exempel en teaterpjäs, en konsert, en film eller ett sportevenemang. Om det är den första föreställningen någonsin efter verkets skapande kan man tala om en urpremiär eller ett uruppförande. En teaterpremiär är traditionellt ett festligt tillfälle, med specialinbjudna gäster och festklädd publik. Ikväll är det premiär för Plura Jonsson, som ska spela tjugo kvällar i oktober på den scen Strandvägen 1 erbjuder.

 

Just på premiärkvällen har Plura med sig sin bror Carla. Tillsammans ger de oss en timmes urval från den sagolika låtskatt de båda varit med och skapat. Det startar med en signaturmelodin ”Vår lilla stad”, som inledde Pluras kök. Kökskopplingen finns även under oktober. Det finns en Pluras meny att inmundiga för dig som är hungrig. Förrätt, varmrätt, efterrätt efter Pluras recept. Premiärkvällen till ära lanseras också Pluras öl, en pale ale och en lager. Båda ofiltrerade och goda. Ölkopplingen är tydlig även i kvällens andra nummer där vi ska tömma burkarna blå när det sjungs ”Å’hej å’hå” från ”Kungarna av Broadway”.

Vi ger oss sedan ut på jakt efter lyckan i en varm sommarnatt när Plura sjunger ”Barn av sommarnatten”. Carla tar oss från Strandvägen till ”Kungsholmskopplet” där Vera, Vito, Rut och John cyklar sakta genom Stockholm. Vi växlar sedan färdmedel till bil från Rörstrandsgatan, ut och bort från Stockholm och landar åtminstone en söndagkväll på en bar i Norrköping i ”Fulla för kärlekens skull”. Det är en av Pluras allra vackraste låtar där han precis som ikväll har sin bror bredvid sig. I ”7:e våningen” tar Carla på nytt över sången och öppnar dörren lite på glänt och släpper in oss. Även den vackra sagan har ett slut och leder oss vidare in i ett regn. Ett regn där det vi får ta plats i Karlavagnen och tanka champagne. Det är dags för ”Konfettiregn” helt enkelt.

Ikväll låter ”Kärlekens tunga” så här introducerar Plura nästa låt. Vi får höra talas om trummor på stan och höra om vad demonerna sa innan ”Mina stjärnor har slocknat”. Då är vi tillbaka på fyra hjul igen och reser runt i landet med gitarren. Innan den första kvällen av tjugo är slut får vi höra den ultimata kärlekssången, enligt Plura. Ska vi vara petiga är det bara arton kvällar med Plura kvar eftersom att Titiyo vikarierar för honom nu på fredag. Premiärkvällen slutar med att jag läste dina tankar när du såg på mig och log. Det var som om vi båda visste vad som hänt och förestod. Vi hade båda ”Kommit hem”.

Trots mörkret utanför. Trots regnet. Trots tisdag. Trots oktober. Plura och Carla får mig att känna värme och må bra. När jag vandrar hemåt i den regniga Stockholmsnatten drar jag på smilbanden. Mellansnacket är mer sparsmakat än vad det brukar vara när Plura är i farten, men låtskatten är fantastisk så mindre prat kanske ger oss fler låtar från skattkistan? Framträdandet och samspelet med Carla är medryckande och innerligt. Det går att uppleva även kommande tisdagar i oktober. Onsdagar verkar ge plats för Mauro Scocco vid Pluras sida, åtminstone den första av onsdagskvällarna i oktober. Spelningarna sker tisdag till lördag under hela oktober. Har du möjlighet att ta dig dit rekommenderar jag dig starkt att närvara. Du kommer att få en underbar upplevelse. Det är inte omöjligt att du möter mig där någon eller några fler av kvällarna.