Arkiv för januari, 2019

Inför drygt tusen personer på ett nöjespalats. Tillsammans med sjuttontusen personer på ett nöjesfält. Inför tretusenperson på det som ofta är en konferensanläggning. Inför utsålt hus i världens största sfäriska byggnad. Berns. Gröna Lund. Waterfront. Globen. Det är på de här ställena våra vägar har korsats, mina och systrarna från Enskede.

 

På väg till kvällens spelning i Globen passerar jag alla de ställen där jag sett First Aid Kit tidigare efter att har varit funktionär på GORE-TEX Winterrun på Skansen ute på Djurgården. Min resa tar mig igenom ett svart och lite vinterskrudat Stockholm. Årstiden är verkligen inte min favorit. Tvärtom. Framför oss ligger också årets tristaste månad. Det är ändå med ett leende på läpparna jag färdas genom huvudstaden för att få se Klara och Johanna Söderberg igen. Först ut på scenen i kväll är Sarah Klang.

I Facebook-eventet för kvällens spelning kan man läsa att det påstås att stämlegendarerna i Crosby, Stills and Nash först förstod hur utomjordiskt kompatibla deras röster var på en fest hemma hos Joni Mitchell. Mer eller mindre av en slump. Vid vilket tillfälle systrarna i First Aid Kit upptäckte sin vokala supersynergi är säkerligen inte lika rockbiografiskt smaskigt, men resultatet är precis lika magiskt. Men möjligtvis var det när pappa Bengt uppmanade systrarna Klara och Johanna Söderberg att sjunga så högt att det hördes genom väggarna. En uppgift som kanske visade sig övermäktig för en röst, men genomförbart för två. Så de tog i, stärkte varandra och utvecklade den vokala symbios som inte bara tog dem genom husväggarna i Svedmyra utan ut i hela världen.

Det börjar med en ödsmättad “Distant Star” och fortsätter med ”It’s a Shame”. I mellansnacket skriker systrarna ut sin lycka över att få spela i Globen. Det finns inget större än Globen. De såg den vita byggnaden från sina sovrumsfönster när de växte upp ett stenkast härifrån. Från det lyckoruset tar vi oss till de motsatta känslorna i ”Master Pretender”. Publiken struntar i de motsatta känslorna och är försatta i extas som fortsätter i ”Stay Gold” och “Shattered & Hollow”.

Karin Dreijer från The Knife gav under namnet Fever Ray ut ”When I Grow Up”. Den sjunger systrarna Söderberg tillsammans med Amanda Jensen. Hon stannar också kvar i ”Wolf”. Då känns det som att taket kan få störta in och jag kommer att dö lycklig. Det är en av de allra bästa First Aid Kit-låtarna. Det är unga systrar som i snutt från ett YouTube-klipp de själva lagt ut presenterar Fleet Foxes ”Tiger Mountain Peasant Song”, som är nästa låt. Den och de nästkommande två görs en bit ut i kvällens publikhav. Det blir ”Ghost Town” från första skivan och där får de också sällskap av skönsjungande Sarah Klang. Trion ute i publikhavet avslutas med allsång i ”Hem of Her Dress”, sedan Klara satt Globen i ett fylleliknande tillstånd.

När jag inte trodde att det kunde bli bättre kommer en magisk “King of the World”. Den följs upp av sköna ”The Lion’s Roar” och trollbindande ”Fireworks”. Nästa låt dedikeras i kväll till familjen och från första tonen till sista tonen i ”Emmylou” har jag ståpäls på vart enda hårstrå på hela kroppen. Det är inte svårt att förstå varför Emmylou Harris började gråta när systrarna sjöng den för henne. Johanna inleder min favorit ”Nothing Has to Be True”. Där tar också huvudsetet slut i ett crescendo eller myrornas krig. Välj vilket du vill.

Extranumren inleds med ”Rebel Heart”. Sedan kommer Little Jinder och sjunger ”Goldwing” från sin nya skiva där First Aid Kit var gästsångerskor. Den starka ”You Are the Problem Here” står på tur. Klara gör det tydligt vilka det är som är problemet här. Våldtäktsmän! Nynazister! Donald Trump! Jimmie Åkesson! Sverigedemokrater! Medhållet från publiken ekar fortfarande i Globen. Dags för både ny låt och ny gästartist. Silvana Imam kommer ut på scen med ”Vikken då”. Sorgligt nog är det dags för kvällens sista sång nu. ”My Silver Lining” fyller Globen med glädje och bandet tackas med stående ovationer.

När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

De flesta känner till Aaron Lee Tasjan som en av de kvickaste, ovanligaste, mest briljanta, gräsrökande och LSD-mikrodoserande americana-trubaduren som skriver och sjunger låtar idag. New York Times, NPR och Rolling Stone bekräftar gärna den bilden. Stålsätt er alla fans som gillar hans folkmusik. Tasjan är på väg att följa sin rastlösa musa i en något annan riktning till ett ställe där alla fans förväntande lampor inte lyser. Han har tagit vägen mot en glammigare, power popigare och mer psykadeliska låtande musik där han inte varit sedan han i sina yngre dagar var en del i en sen uppsättning av New York Dolls.

 

Det är inledningen till den biografi du kan ta del av på Spotify eller på Aaron Lee Tasjans hemsida. Alldeles oavsett vilka steg han tar och har tagit går det inte att ta miste på influenserna från storheter som Beatles, Bob Dylan och ELO. Beatleslåtar spelades frekvent under barndomen när han åkte runt i södra Kalifornien tillsammans med sin mamma i deras marinblåa Volvo. I tonåren spelade han själv ackorden i många av Lennon och McCartneys låtar. Aaron Lee Tasjan säger själv att hans mål är att använda sin musik för att göra bra saker i världen, men att han inte är en protestsångare. På tredje och senaste albumet ”Karma For Cheap” går det följa ljudkurvorna som ekar mot de mörka och osäkra tider som de skapats i.

Tasjan säger själv att ljudet på den nya skivan är lite ruffigare och redo, mera rått än något han gjort tidigare. Han säger också att det är en bra tid för det. Vi lever i ganska råa flöden just nu och många av de nya sångarna speglar sig i det. Det handlar om hur människor fastnar i sociala medier och delar en massa dynga och spyr galla över något som i slutändan visar sig vara falskt när sanningen kommer fram. Vi behöver vara medvetna om de här attityderna, de här fällorna och de emotionella fallgropar som sätter oss i spinn. Musiken är då något lugnande och hoppingivande hoppas Tasjan.

Aaron Lee Tasjan har Nashville, Tennessee, som hemstad numera. Fast ikväll har han tagit sig till mitten av den svenska huvudstaden och Nalen Klubb med ingång från David Bagares gata. När han intar den låga scenen på Nalen Klubb berättar han att ikväll ska vi ”Boogaloo ’til you puke”. Boogaloon har sitt ursprung i 60-talets New York. Där den framförallt var populär i latinotonåringarnas kretsar. För att mjuka upp oss startar Tasjan med ”Set You Free” för att sedan lugna hjärtat i ”Heart Slows Down”. Det är sedan dags att påminna oss om att han är mänsklig pojke med en gyllene touch i ”Dime”.

Tasjan vill besparas lögner i ”Get Gone” och i ”Memphis Rain” sätter han sig vid pianot för att påminna oss om en drypande våt läderjacka tyngd under smärta. I ”The Rest Is Yet To Come” uppmanar han oss att ta det lugnt. ”If Not Now When”, ”The Truth is So Hard to Believe” och ”Songbird” följer därefter innan vi når till en av kvällens allra vackraste stunder.

Vi får historien om hur Tasjan bodde på hotell i Portland, Oregon. På hotellet var alla rum uppkallade efter kända rockartister. Han fick äran att bo i en av sina favoritlåtskrivares rum, Lucinda Williams. Det är förstås dags för den vackra och finstämda ”Lucinda’s Room”. Därifrån växlar vi upp i ”Ready To Die”, som far in i ett skönt jammande. Näst sist kommer den skönt drivande basen i ”The Dangerous Kind”, en hitlåt i betygsklass 11. Sist ut räknar vi dussinet fullt i ”12 Bar Blues”.

Aaron Lee Tasjan är en skön historieberättare och har energi i sin scennärvaro som ger mig en lust att höra mer av det här geniet än de nittio minuter vi får den här onsdagskvällen. Tasjan debuterade 2015 med ”In The Blazes” och ett år senare kom hyllade ”Silver Tears”, som blev något av ett genombrott för Tasjan både hemma i USA och i Europa. Det vi får i kväll är låtar som spänner över alla tre albumen, som alla är alldeles fantastiska utflykter för dig som inte redan upptäckt den här East Nashville-bon.

Låtar 2013-2018 [Deluxe Edition]

Publicerat: 13 januari, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vill du åka tidsmaskin och klara av de senaste sex åren på bara ungefär 69 timmar? Då har du hittat helt rätt. Här finns en utökad lista med de bästa låtarna från 2013 och fram till idag. Eller om vi nu ska vara petiga? Och det ska vi, fram till nyårsafton 2018.

 

Hänger du med här och följer listan ingår dessutom gratis uppdatering nästkommande år.

De flesta eldflugearter lyser med ett grönaktigt sken från kroppens bakre ända. Eldflugan har ett vilseledande namn. Den är egentligen en skalbagge. Hos vissa av arterna blinkar hannarna samtidigt i takt under längre perioder och nu har forskarna kommit på varför eldflugehannarna gör det. Forskarna kunde se att honor av samma art ytterst sällan svarade på hannarnas blinkningar om de blinkade i otakt med varandra. Däremot svarade de nästan alltid om hannarna blinkade i takt.

 

Det är drygt tio år sedan en t-shirt och jeansklädd Ron Pope fotades i det gröna gräset på det som sedan blev omslaget till skivan ”Daylight”. Det var hans solodebut och sedan dess har det dykt upp sex ytterligare studioalbum innan vi har hunnit skriva 2019. Ron Pope föddes 1983 och växte upp i Marietta, Georgia. Numera bor han i New York. För att fira 10-årsjubileumet sedan ”Daylight” släpptes är Pope nu ute på en turné där han framför hela debutalbumet i akustisk version.

Jag kan därför känna mig säker på att få höra Ron Pope ligga ganska nära forskningen i sin låt ”Fireflies”. Hans förklaring till att eldflugorna lyser är att ” Like autumn turns leaves, Winter will breathe cold on our necks, Snow in our paths, Wherever she goes, All that I know about us is that beautiful things never last, That’s why fireflies flash”. Innan Ron Pope ska ge sig ut på scenen inför ett fullsatt Södra Teatern får vi lyssna till den mycket begåvade Michaela Anne, som förband.

Michaela Anne bor numera i Nashville efter att ha flyttat runt i världen med sin pappa som låg i flottan. Hon spelar från hennes kommande album som vännen och tidigare turnékollegan Sam Outlaw producerat. Hon bjuder också på en vacker ny låt som hon skrev så sent som förra veckan. En vacker röst och fina låtar som förtjänar mer uppmärksamhet.

Kvällen startar vid flygeln med en droppe i havet och en förändring i vädret. Det är som en vacker och smekande storm när Ron Pope sjunger ”A Drop In The Ocean”. Därifrån förflyttar han sig till fronten av scenen och sätter sig ner på stolen med en gitarr runt halsen och berättar historien om när han dejtade sin blivande fru och skrev ”You’re The Reason I Come Home” till henne. Lite charmigt, lite vackert och en smula kusligt sammanfattar han innan han börjar låten.

Vi får höra fantastiska historier hela kvällen om i stort sett varenda låt. Det är fyra låtar från Daylight-albumet som får sitta på avbytarbänken ikväll och inte spelas. Det är ”Virginia”, “Shoot Out The Lights”, “Come To California” och “The Right Way”. Trion “Headlights On The Highway”, “Snow Song” och “Heartfelt Lies” spelas innan kvällens första nya låt luftas. Det är en låt skriven till hans dotter, som är nio månader gammal och den heter ”My Wildest Dreams”. Pope berättar att han skriver ungefär fyra nya låtar i veckan, men att det varit svårt att skriva om bebisar. Han säger också att han är en usel låtskrivare eftersom att det i bästa fall är en av tio låtar som blir tillräckligt bra för att kunna spelas in.

Det blir ”In My Bones” och “Daylight” innan Pope spelar den låt där han är mest nöjd med sin röst. Det är ”One Shot Of Whiskey. Efter den kommer en till ny vacker låt med namnet ”Back Together Again”, som handlar om hur han och hans fru kommer att vara tillsammans livet ut och att det enda som kommer att skilja dem åt är döden. ”Cinnamon”, ”Seven English Girls” och “Perfect For Me” kommer före det är dags för Michaela Anne i “The Weather”.

Inför kärlekssången ”I Do Not Love You” berättar Pope historien om hur han skrev en låt till Michael Bolton. De bollade texten fram och tillbaka under fjorton månaders tid. Under fjorton månader 1965 och 1966 spelade Bob Dylan in och gav ut ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde On Blonde”. Det är tre av hans allra bästa album och som alla brukar hamna högt uppe på kritikers listor över de bästa albumen genom tiderna alla kategorier.

Tillbaka på Södra Teaterns scen spelar Ron Pope ”Hotel Room” och berättar sedan historien om hur han skrev kvällen sista låt genom att olovligen använda sin studentlegitimation för att komma in på New York University, efter att han slutat där. Han var tvungen att gå genom snöiga gator när det var tågstrejk för att komma till sitt jobb och vek in en stund till universitet och skrev den helt fantastiska ”Fireflies”.

Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

Låtar 2013-2018 [Best of]

Publicerat: 9 januari, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nytt kräver också uppdatering av en gammal spellista. Nu när ni fick de bästa låtarna från förra året i en alldeles egen och exklusiv lista är det dags att mixa ihop dem med de bästa låtarna från 2013 och framåt.

 

Här hittar du 331 låtar som sträcker sig över ett knappt dygns lyssning. Det är inte vilka låtar som helst, utan guldkornen från de senaste sex åren.

Tillsammans med mina kollegor på Rockbladet har vi summerat rockåret som gått. Min summering hittar du både här nere och på Rockbladet. Där hittar du även kollegornas listor.

 

Årets album
1 – Greta Van Fleet – Anthem of The Peaceful Army
2 – Brent Cobb – Providence Canyon
3 –Gold Star – Uppers & Downers
4 – Brandi Carlile – By The Way, I Forgive You
5 – The Brother Brothers – Some People I Know

Årets konsert
1 – Jason Isbell & The 400 Unit – Mosebacketerassen
2 – Brent Cobb – Bryggarsalen
3 –John Moreland – Södra Teatern
4 – Tyler Childers – Twang
5 – Lars Winnerbäck – Zinkensdamm

Årets låt
1 – Julia Frej och Mauro Scocco – Vänta på att dö
2 – Greta Van Fleet – Lover Leaver (Taker, Believer)
3 – John Prine – Summer’s End
4 – Hästpojken – Ofödda lilla barn
5 – Viktor Olsson – Daniel

Låtar 2018 [Deluxe Edition]

Publicerat: 3 januari, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Eftersom att januari-månad är så upplyftande som den är redan i sig tänkte jag fylla på den med lite låtar fyllda av vemod. Februari, månaden som bara är i vägen för att komma till våren är snart här. Då blir det ännu lämpligare med mera mörker.

 

Det går bra att bara njuta av den här listan med blandningsfunktionen påslagen.

Här kommer redovisningen av bra album jag lyssnat på för första gången under årets två sista månader. Med det blir också listan med de album som är bättre än bra komplett. Smaklig spis!

Med ett nytt år runt hörnet, dröjer det nu två månader innan vi startar igen och ”Bättre än bra” är tillbaka igen.

 

Avantgardet – Alla känner apan
Sonic Magazine skriver i sin recension där plattan får en 9:a i betyg av max 10.”Avantgardet från lilla Nybro strax utanför Kalmar har på bara några år gått från ingenting alls till att vara ett av Sveriges absolut bästa indieband och har med all rätt hyllats var än de dykt upp. Nu, den dystra hösten 2018, når de på många sett kulmen i allt som är skitigt och vackert på samma gång. Det finns knappt en textrad, eller ens ett ord, som inte sätter fingret på den råa och gråa verklighet som det alltmer sällan pratas om. »Alla känner apan« är ett popmanifest som varenda heltidspolitiker borde lyssna till både en och flera gånger och som borde ligga till grund för varje knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Ett rop om att rusta upp utan att på något sätt bli proggigt plakat eller punkigt nihilistiskt naivt.”

 

Håkan Hellström – Illusioner
”Lyriskt ringlar sig »Illusioner« längs samma välbekanta stigar som Håkan Hellström alltid vandrat upp för. Här finns hjärtskärande allusioner kring vackra förlorare, drömmar om evig kärlek som aldrig dör ut och druckna Dylan-epos där den ena märgfulla karaktären efter den andre gör entré.
Det som i grunden särskiljer Håkan Hellströms nionde studioalbum från hans övriga katalog är i stället den orkestrala skrud som han och låtskrivarbrodern Björn Olssons sytt sina melodier i. Borta är bongotrummorna, det ruffiga proggdrivet och Roy Bittan-pianot. Det är visserligen inte första gången som Håkan Hellström projicerar sina låtar genom orkesterarrangemang men aldrig har det dominerat musiken så tydligt som nu. Om man nu kan påstå att musiken är dominerande i sitt utryck. Ibland är det så skirt att allt riskerar att lösas upp och strös med vinden. De svepande stråkar och klarinetterna som bär Håkan Hellström röst framåt är inte alls överdådiga. Han låter mer hudlöst naken än jag någonsin kan minnas.” Det är delar av recensionen i Sonic Magazine och det är bara att stämma in.

 

J Mascis – Elastic Days
Det är en mjuk J Mascis som kommer fram här rent musikaliskt. De distade gitarrerna lyser med sin frånvaro när han är solo och inte en del av Dinosaur Jr. Det är starka och sköna melodier kryddade med bra texter.

 

Pistol Annies – Interstate Gospel
Det här är det tredje albumet som samlar ihop sångerskorna och låtskrivarna Angeleena Presley, Ashley Monroe och Miranda Lambert under epitet Pistol Annies. De erbjuder fjorton porträtt av starka kvinnor som kämpar på, utkräver hämnd och vandrar vidare i vardagen.

 

Rosanne Cash – She Remembers Everything
”Den som inte gillar Rosanne Cash hatar musik.” Det skriver Markus Larsson i Aftonbladet när han har med ”Not Many Miles To Go” på veckans spellista i mitten av oktober. Passa gärna på att lyssna på ”8 Gods of Harlem” där Cash delar på sånginsatserna med Kris Kristofferson och Elvis Costello och det blir svårt att inte hålla med herr Larsson.

 

Stephen Kellogg – Objects In The Mirror
Det finns en tydlig känsla av reflektion på den här skivan. Det är nästan på det viset att låtarna pratar med varandra. Kellogg själv säger att han tillsammans med sina låtskrivarpartners känner sig trygg i det som sägs och att det är viktigt för honom att få ut budskapen i sångerna.

Det är dags att inviga ett nytt musikår idag på nyårsdagen 2019. Vad kan vi vänta oss av det här musikåret? Det är alltid en intressant fråga. I vänstermarginalen hittar ni som vanligt musik som kan förväntas vara bra och där albumet fått ett releasedatum.

Blandband

 

Om vi vänder oss mot livescenen kan jag konstatera att det under det kommande halvåret ska bli konserter med First Aid Kit, Tomas Andersson Wij, The Brother Brothers, Ron Pope och Caleb Caudle för att nämna några. Lollapalooza kommer till Stockholm i slutet av juni med framträdanden av sådans som Foo Fighters, Greta Van Fleet och The Hellacopters för att nämna ett axplock av artisterna som kommer dit. Gröna Lund har som vanligt intressanta bokningar som exempelvis Robert Plant, Weezer och Lenny Kravitz. Tele2Arena samlar också många besök under första halvåret med Ozzy Osbourne, Judas Priest, Bon Jovi, Blackberry Smoke och Eagles i täten av dem.

När det gäller skivsläpp har det annonserats nytt av Tomas Andersson Wij, Andrew Leahy & The Homestead och Eagles of Death Metal. Jason Isbell har twittrade i slutet av 2018 att han var i studion tillsammans med Dave Cobb. Det stämmer väl överens med de senaste årens utgivningscykel. Det får mig att hoppas på ännu en toppskiva från Isbell. Bruce Springsteen får för min del också gärna släppa den singer-, songwriter-platta han har färdig och som han pratat om i intervjuer.

Innan året är slut har det säkert dykt upp både nya och gamla favoriter som inte alls omnämns här – både för livespelningar och med ny musik. Före vi kommer till det är det dags att inleda det här året med det månadsvisa kassettbandet. Varsågoda!