Arkiv för maj, 2019

Larry Murphy spelade för Pittsburg Penguins och Detroit Red Wings under sin numera avslutade spelarkarriär i NHL. Colton Parayko spelar just nu NHL-final i St. Louis Blues, som möter Boston Bruins. Murphy och Paryko har flera gemensamma nämnare. Båda är backar. Båda är högerskyttar. Båda har nummer 55 på sin tröja.

 

Det är fem dagar sedan kvällens huvudattraktion fyllde 55 år. Han fick förnamnen Leonard Albert av sina föräldrar Roxie och Sy. Han är syssling med den amerikanska tv-personligheten Al Roker. Kvällens manliga artist har barn tillsammans med Lisa Bonet. Du har kanske räknat ut att det är Lenny Kravitz som står på Gröna Lunds scen ikväll?

Det är knappt fyra år sedan Kravitz stod på samma scen och spräckte skinnbyxorna under ”American Woman”. Då fick publiken se hela härligheten. Frågan är hur många i den stora publiken som kommer med hopp om en encore på Kristi Himmelfärds dag? De som kom av den anledningen kan snabbt lämna Gröna Lund eftersom att Kravitz bär jeans idag. Kvällen börjar lovanade med “Fly Away”, ”Dig In”, The Guess Who-covern “American Woman” och en vass “Fields of Joy”.

Sedan kommer ett parti med “Freedom Train” och “Who Really Are the Monsters?” som känns lika roligt att sitta och titta på färg som torkar. Det följs av ”Stillness of Heart”, “It Ain’t Over ‘Til It’s Over”, “Can’t Get You Off My Mind”, “Low” och “I Belong to You”som känns väldigt såsigt. Såsigt fast att det är en del bra låtar i den passagen. Jag kommer på mig själv med att stå och tänka på Barometerns recension av Donkeyboys ”Silver Moon”. Recensenten skriver ”Låtarna växer visserligen med tiden, om än mest så som mögel frodas i gammal pastasås”.

När energin återvänder med ”Where Are We Runnin’?” är publikleden betydligt tunnare än i början av kvällen. När ”Are You Gonna Go My Way” drar igång exploderar också publiken för första gången ikväll. Den fortsätter in i ”Love Revolution”. Kvällen avslutas med “Let Love Rule” i en alldeles för utdragen version.

Min säsongsdebut på Grönan innehöll en del sött, men alldeles för mycket surt för att jag ska vara nöjd. Lenny Kravitz borde kunna betydligt bättre än vad han visar ikväll.

5 270 400 sekunder. 87 840 minuter. 1 461 timmar. Sextioen dagar. Mars och april har passerat. Det är dags att vi summerar skivskörden under de senaste två månaderna. Här filtrerar jag fram den musik som inta bara är bra. Den är bättre än bra. Varsågoda, häng med!

 

Jag passar på att tipsa dig som är mer för att lyssna på musiken och inte så mycket för att läsa om vad jag tycker om musiken att följa årets spellista med det som är bättre än bra. Det gör du här, om du inte redan är där.

 

Andrew Leahey & The Homestead – Airwaves
Bilåkarmusik eller heartland rock är begrepp jag brukar använda mig av. De har en mycket positiv klang i mina öron. Det jag ser framför mig är en vidsträckt amerikansk motorväg under sommarmånaderna. Solen gassar och värmen går att ses stiga från den varma vägen. Fartvinden blåser i håret och musiken är på hög volym. Andrew Leahey har gett ut soundtracket till den roadtrippen med ”Airwaves”.

 

Ben Jarrell – Troubled Times
Det startar med mördarballaden “Troubled Times In a Tribal Town”. Jag fastnade redan där och blev kvar ett tag i sällsskap med Nashville-bon Ben Jarrell. Det är mycket trevligt sällskap hela resan längs de här tio låtarna.

 

Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

 

 

Eliot Bronson – James
Äntligen! Den norska musikbloggen Dust of Daylight hade med den här plattan på sin årslista redan 2017, då den släpptes i Usa. Det är först i år den blivit tillgänglig i Sverige och har släppdatum den 5 april på svenska Spotify. Bronson är också på turné i vårt västra grannland nu. Här är ett utmärkt album med värdefull Dave Cobb-produktion. Första spåret ”Breakdown in G Minor” har ett alldeles tydligt släktskap med en viss Bob Dylan.

 

Emily Scott Robinson – Traveling Mercies
I en era där vi hela tiden möter distraktioner, bakgrundsljud och måste prioritera bort en massa. Här finns något helt annat. Det är värt att sakta ner, reflektera kring texterna och ömsint vårda de ljuva toner som kommer fram när Emily Scott Robinson tar ton. Rolling Stone har utnämnt henne till en av de tio nya country- och americana-artisterna du ska hålla reda på. Det är bara att ställa sig i kören och stämma in i de lovorden.

 

Gabe Lee – Farmland
Det här är ett avskalat album med folkrock. På ”Farmland” berättar Nashville-sonen Gabe Lee historien om ett bortglömt Amerika. Alltifrån L-formade envåningshotell som ligger längs med vägen till städer fulla med tegelhus där du inte kan hitta en människa yngre än 50 år och tvättomater som inte renoverats sedan George Bush Sr var president.

 

John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

 

Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol i som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

 

Kyle Daniel – What’s There To Say
Årets EP gjordes av Kyle Daniel förra året och här kommer en till EP av samma klass. Titeln säger allt egentligen. Vad finns att säga? Det är högoktanig och högklassig rock, som jag blir glad av att lyssna på. Sammeten i Daniels barytonröst gör det än mer behagligt att lyssna.

 

Randy Rogers Band – Hellbent
Min favoritproducent Dave Cobb har varit i farten igen här tillsammans med veteranerna i Randy Rogers Band. Lyssna gärna på ”Wine in a Coffee Cup”.

 

Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

 

Ron Pope – Daylight II
Pope var det här årets första konsert. Han firade tioårsjubileum för albumet ”Daylight” genom att åka på turné där han spelade solo och akustiskt. Akustisk gitarr. Flygel. En magisk röst. Sedan i höstas har han också släppt ifrån sig akustiska versioner av detta underbara album, som nu finns samlat tillsammans i version två. Den versionen är inte sämre än originalet.

 

Son Volt – Union
Det är välskrivet. Det är underbart framfört. Många gånger vilar Jay Farrars sång på en bädd av en skön hammondorgel. Det handlar om det amerikanska samhället och är ett tydligt inlägg i debatten om att vi behöver vara mycket mer solidariska med varandra än vad vi är. Obalansen i världen där en procent har långt mycket mer än vad de nittionio övriga procenten i världen adresseras i den vackra och viktiga ”The 99”.

 

Steve Earle – GUY
Det är tio år sedan Steve Earle belönades för albumet ”Townes” en hyllning till Townes Van Zandt. Den här gången är det Texas-födde Guy Clark, som får en underbar hyllning. Det är tre år sedan sjuttiofem år gamle Clark gick bort. Steve Earles sköna stämma tillsammans med kompgruppen The Dukes ger oss sexton fantastiska tolkningar av Guy Clark-låtar.

Idag kan vi fokusera på siffran 2. Det är den 122:a dagen på året. Bing Crosby och Lesley Gore är två kända amerikanska artister, som föddes den 2 maj. Jeff Hanneman, gitarrist i Slayer, och nobelpristagaren John Eccles är två personer som dött den här dagen på året. Den 22 februari i år släppte SUSTO sitt tredje album ”Ever Since I Lost My Mind”.

 

Alt-countryprojektet SUSTO har på fem år berikat musikutbudet med tre album. Den självbetitlade debuten dök upp 2014 och följdes upp tre år senare med ”& I’m Fine Today”. Justin Osbornes texter behandlar ämnen som tungt drogmissbruk och homosexualitet. Bandet har sina rötter i Charleston, South Carolina. Bandets namn SUSTO kommer från ett latinamerikanskt uttryck som betyder något i stil med ”en intensiv rädsla för själens tillstånd – en pågående andlig panikattack”. När bandet bildades 2013 bodde sångaren Justin Osborne i Havanna, huvudstaden på Kuba.

Nu har bandet tagit sig till Stockholm och en av de mindre scenerna på det gamla dansbandspalatset på Regeringsgatan. Ingången till Nalen Klubb sker från David Bagares Gata. Där finns en låg scen och plats för Justin Osborne och resten av bandet. Det består av Marshall Hudson på trummor och munspel, Dries Vandenberg på gitarr och sång, Jordan Hicks på bas samt Steven Walker på synt och piano.

Innan SUSTO intar den låga scenen på Nalen Klubb har Judy Blank värmt upp oss något med sin skönsång. ”House Of The Blue Green Buddha” inleder SUSTOs kväll tillsammans med kvällens ganska glesa publikskara. ”If I Was” och “Manual Transmission” avslutar den inledande trion med låtar från nya och underbara albumet.

I ”County Line” sjunger Osborne om en lång blå klänning, stapplande steg mot hus i natten och att bränna ner mor- eller farföräldrars båtskjul. ”Far Out Feeling” rör tankar om medvetslöshet på en parkeringsplats, sova på golvet, drogavvänjning i Kalifornien. Det ska gärna ta slut så snart som möjligt. Frågorna i ”Waves” undrar om det är någon som gömmer vapen eller röker gräs tillsammans med Gud.

En vacker och intensiv ”Homeboy” kommer innan ”Diamond’s Icaro” och den drömlika “Weather Balloons”. ”Hard Drugs”, “Cocaine”, ”Last Century” är det som följer. ”Acid Boys” fanns inte med i kvällens originalsetlista, men någon i publiken har tidigare ropat efter den. Det lönade sig ikväll för Justin Osborne bestämmer sig för att inkludera den till publikens stora gillande. Den vackraste stunden i mina öron den här kvällen är när ”Off You” spelas. Kanske en av årets vackraste låtar?

Vi fortsätter sedan med ”Friends, Lovers, Ex-Lovers: Whatever”, signaturmelodin “Jah Werx”, en vacker “Dream Girl”. I “Cosmic Cowboy” kommer sedan Judy Blank tillbaka, spelar piano och sjunger tillsammans med Justin Osborne. Kvällens spelning avslutas med ”Cigarettes, Whiskey & Wine”. Det är en mycket bra avslutning.

SUSTO förgyller den här iskalla majkvällen med sin varma musikaliska upplevelse. Starka texter, en bra frontman i Justin Osborne. Bandet är värda en betydligt större publik än det knappa hundratal personer som sökt sig till Nalen Klubb. De lovade att vara tillbaka i Sverige i augusti. Lova mig att ta chansen att se dem då och att ha lyssnat in er på SUSTOs musik innan dess.

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Det längsta ortnamnet i Wales. Namnet innehåller 58 bokstäver och det är inte helt enkelt att få till rätt uttal, utan viss övning. Orten har haft sitt namn i 150-talet år och behållit det för att det lockar turister. Behöver du veta hur vädret är när du tänker åka dit rekommenderar jag dig att ta hjälp av meteorologen Liam Dutton.

Blandband

 

Trots de 58 bokstäverna i Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch är det bara världens tredje längsta ortsnamn. Nu lämnar vi geografin och tittar på långa albumnamn istället. I Usa brukar de bli förkortade till första bokstaven i varje ord när det presenterades försäljningslistor. Det var något Van Halen tog fasta på när de gav ut sitt album ”For Unlawful Carnal Knowledge”.

Nu är ett av de längsta albumnamnen, som jag sett, på väg att ges ut den 7 juni i år. Det är albumet ”Eagles of Death Metal Presents Boots Electric Performing The Best Songs We Never Wrote”. 73 bokstäver långt blir det när Eagles of Death Metal ger ut ett coveralbum. En mindre och mer limiterad version av albumet gavs ut redan förra året. Då under albumnamnet ”Pigeons of Shit Metal”. Det namnet härstammar från när Eagles of Death Metal var förband till Guns N’ Roses i november 2006. Eagles of Death Metal stormade av scenen när de blev utbuade av fansen som var där för att se Axl Rose och co. När GNR gick på scenen sade Axl:

”Så, gillade ni Pigeons of Shit Metal? Oroa er inte. Det här är den sista showen de kommer att spela med oss.”

Eagles of Death Metal blev också mycket riktigt sparkade från den turnén. Nu har de precis släppt första singeln från det kommande albumet. Det är Mary J. Bliges ”Family Affair”, som är debutsingel.

Precis som vanligt hittar du också annan musik på månadens kassettband. Både nytt och lite äldre material.