Arkiv för juni, 2019

En novemberkväll förra året, en decemberkväll förra året och en varm junikväll för åtta år sedan. Det är tre av de starkaste anledningarna till att jag befunnit mig på Gärdet ikväll. Den första rockfesten här arrangerades mellan den 12 till 14 juni 1970. Inspirationen då var Monterey Pop Festival och Woodstockfestivalen. Den första gången innefattade spelningar från band som Gunder Hägg, Träd, Gräs och Stenar samt Gudibrallan.

 

49 år efter den första festivalen anordnades på Gärdet har den ambulerande festivalen Lollapalooza slagit ner pålarna i Stockholm. Festivalen grundades av Perry Farrell, sångaren i Jane’s Addiction och är årligt återkommande i en fyradagarsvariant i Chicago. Efter etableringen i The Windy City vid de stora sjöarna har Lollapalooza också genomförts i Chile, Brasilien, Argentina, Tyskland och Frankrike. I Stockholm är det tre dagar, fyra scener och över 70 artister. För egen del är det lördagskvällen som lockar mest, eftersom att den är mest rocktyngd.

 

Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

The Hives fortsätter med vår, enligt Pelle, nya favorit den ännu inte släppta ”Paint a Picture” Den följs av “Go Right Ahead”, nya singeln ”Good Samaritan”, “Take Back the Toys” och “Won’t Be Long”. Vi brakar sedan vidare in i ”Hate to Say I Told You So”, som om det är möjligt, får ett ännu större gensvar från publiken som samlats framför Bay Stage. Sextio minuter tillsammans med killarna från Fagersta går fort och minuterna räcker bara till ”I’m Alive” och “Tick Tick Boom” innan det är slut för den här gången.

Det är en utmärkt inledning på musikfronten för egen del. I bandintroduktionen presenterar Howlin’ Pelle basisten Johan Gustafsson som tiofaldig Nobelprisvinnare och mycket annat. Jag tycker det är dags att han ordnar sig ett ännu ett fysikpris och ser till att hitta ett sätt att utvinna energin från en The Hives-konsert. Då kommer vi att enkelt ha löst klimatutmaningen med att förse världen med förnybar energi. Det är på moln jag med lätta steg snabbt svävar vidare till Tower Stage för att möta ynglingarna från Frankenmuth, Michigan.

 

Det var i slutet av senaste Allhelgonahelgen, som jag såg Greta Van Fleet för första gången. De tre bröderna Kiszka och Danny Wagner gör verkligen sin egen grej fullt ut. De gör inget anpassat festivalgig, mer än att de håller sig till sin tilldelade timmes speltid. De drar ut på inledningarna i låtarna, jammar vackert och låter avslutningen på flera låtar dra ut på tiden. Om jag ska klaga på något är det att de kunde strukit trumsolot och låtit den duktiga batteristen Wagner istället bära upp en till låt.

Greta Van Fleet bjuder bland annat på godbitar som ”Highway Tune”, ”Black Smoke Rising”, pärlan ”Flower Power” och ”Watching Over”. Alla tittar på och framför allt lyssnar på Josh Kiszkas fantastiska röst i Labi Siffre-covern ”Watch Me. Wow, vilken röst han besitter och visar upp.

När tiden för setet närmar sig slutet och ridån är på väg ner avslutar Greta Van Fleet med en underbar version av “When the Curtain Falls”. Jag längtar redan till när de kommer tillbaka till Sverige. Det hoppas jag att de gör snart igen. Jag är gärna på plats då.

 

En vacker sommarkväll för på Stockholms Stadion gjorde Dave Grohl och hans kompanjoner en underbar spelning. Grohl har sedan dess hunnit med att vara tillbaka i Sverige för att bryta benet på scen och även återvända till en liten teater och spela ett gig för särskilt inbjudna i samband med släppet av senaste plattan. Dave har ihop med skivor gett ut film (Sound City), tv-serie (Sonic Highways) och har ett nytt projekt på gång med Josh Homme och Billy Gibbons med release innan årets Halloween. En av gitarristerna, Chris Shiflett, har en underbar intervjupodd – Walking the Floor – där han intervjuat många av mina americanafavoriter. Namn som Jason Isbell, Chris Stapleton och Anderson East har varit några av de drygt 100 gästerna hittills.

Ikväll är det Foo Fighters som är tillbaka på en stor scen i Stockholm och är Lollapaloozas huvudattraktion på lördagskvällen. Dave Grohl kommer ut på Tower Stage med sedvanligt gott humör och drar igång kvällen med en engergisk ”All My Life”, som sedan bryggas över i ”Learn to Fly”, “The Pretender” och “The Sky Is a Neighborhood”. Grohl hälsar välkomnandet från Stockholmspubliken med att ropa ut ”It’s gonna be a long night, motherfuckers!”.

”Times Like These” kommer nu och följs upp av “Rope” och ett trumsolo av en bokstavligen upphöjd Taylor Hawkins, som sedan tar över sången i “Sunday Rain”. Dave Grohl lokaliserar sedan läkaren Johan Sampson i publiken. Det var han som höll Daves fot när han bröt benet på Ullevi för några års sedan. Sampson crowdsurfar fram till scenen och sjunger med i ”My Hero”, där Grohl hyllar sin svenske läkarhjälte.

Vi tar oss ram genom kvällen med ”These Days”, “La Dee Da” och “Walk” till bandintroduktionen där vi får några smakprov på lite olika covers. Till exempel Queens ”Another One Bites the Dust” när basisten Nate Mandel presenteras och Ramones “Blitzkrieg Bop” när gitarristen Pat Smear presenteras. Därefter får Foo Fighters sällskap av Lollapalooza grundaren Perry Farrell och tillsammans gör de ”Been Caught Steeling”, som från Farrels tid i Jane’s Addiction.

Nu har vi kommit till upploppet och det inleds med ”Monkey Wrench”, en intensiv “Run” och en långsamt gungande “Wheels”. I ”Dirty Water” kommer den kvinnliga körkvartetten, som innehåller Daves dotter Violet tillbaka och hjälper till. Foo Fighters spurtar sedan vidare in i kvällens mål med publikfavoriterna ”Best of You” och en alltid lika medryckande ”Everlong”.

Sammanfattningsvis gör Foo Fighters en riktigt bra spelning, även om jag även här gärna skulle stryka trumsolot. Var de ens roliga på 70- och 80-talet, egentligen? Scenvanan, energin och spelglädjen som sprudlar i enbart Dave Grohl gör det enkelt att lämna Gärdet med ett stort leende på läpparna i den sköna stockholmska sommarkvällen.

Stockholm har tagit emot Lollapalooza med öppna armar och dessutom bjudit på sol och värme till en riktigt bra festival. Bra utbud av musik, mycket trevlig musik, blandad publik, gott om variation på mat och dryck. Förhoppningsvis är det inte en engångsföreteelse med Lollapalooza i Stockholm. Jag hoppas att det händer igen. Det som möjligen kan oroa något är att alla fredags- och lördagsbiljetter blir uppgraderade och gäller även på söndag. En trevlig gest, men frågan är hur den samlade biljettförsäljningen sett ut för att få festivalen att gå runt? Det är nästan enda orosmolnet på en i övrigt mycket solig upplevelse.

Supkalas är det svenska substantiv som dyker upp när du översätter det engelska substantivet binge med hjälp av Google Translate. Att omåttligt hänge sig åt en aktivitet, till exempel att missbruka något, är den svenska översättningen av verbet binge. Det har också försvenskats i bingetitta. Då menas att sträcktitta på en eller flera tv-serier under en längre tid. Speciellt Netflix har skräddarsytt sina serier för just bingetittanden genom att släppa alla avsnitt i en säsong vid ett och samma tillfälle, inte veckovis som ju är det mer gamla traditionella sättet och som HBO ofta tillämpar.

 

Microsoft genomförde en studie för några år sedan som visade på att den genomsnittlige amerikanen inte kunde fokusera på en och samma sak längre än åtta sekunder numera. Vi människor skulle enligt den studien ha sämre förmåga att koncentrera oss än en guldfisk. Studien har fått stor spridning och många har fått uppfattningen att i exempelvis professionella sammanhang fungerar inte långa rapporter med fakta, bedömningar, avvägningar och beskrivningar längre. Allt måste förenklas och förenklas och förkortas för att få uppmärksamhet.

I någon del tror jag att det ligger något i det. I någon del tror jag att det är helt fel. Problemet är inte vår förmåga att fokusera på en sak i taget, utan det oändliga utbud vi möter i dag jämfört med tidigare. Tidigare fanns exempelvis två tv-kanaler. Nu finns ett oändligt utbud ett svep bort på mobilen med olika streamingtjänster och utbud via olika tv-kanalsleverantörer. Du betalar idag hälften av vad det kostade att köpa en cd-skiva i månaden för att få tillgång till nästan all utgiven musik någonsin. Det gör det svårt att välja.

I min värld finns det dålig musik, bra musik och fantastisk musik. Utmaningen är att hitta den fantastiska musiken i högen av all tidigare utgiven musik och all ny musik som ges ut. För dålig och bra musik är min uppmärksamhet ofta kortare än åtta sekunder. När jag hittar fantastisk musik kan jag däremot ge den hur mycket tid som helst. I vår har mitt bingelyssnande framför allt ägnats åt The Sheepdogs, sedan jag såg dem som förband till Rival Sons i början av mars.

The Sheepdogs härligt svängande blandning av country, tvillinggitarrer, sydstatsgung och fantastiska liveframförande har fått många timmars lyssning när jag blandat hela deras diskografi. Jag hade hört dem en del redan i samband med deras självbetitlade fjärde album som kom 2012, men det tog fram till i år att bli helt såld. Det är en härlig känsla att hitta fantastisk musik och där det är möjligt att genast gå på upptäcktsfärd i resten av deras diskografi.

Samma känsla har infunnit sig när jag äntligen förstod Led Zeppelin efter år av försök. Magin med Johnny Cash i coverlåtarna på Unearthed-boxen, som Rick Rubin producerade. Den vackra och medryckande ”A Sailor’s Guide To Earth” från en fantastisk Sturgill Simpson eller en liveeuforisk Håkan Hellström i inspelning från hans första Ullevi-spelning. Det är några exempel som jag hittat genom åren. Vad har du hittat?

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok I: The Border av Don Winslow. En fantastisk avslutning på den trilogi som formats under 20 år kring mexikanska drogkarteller och det amerikanska kriget mot droger. Trump finns med också, även om han har ett annat namn i boken.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Halvårets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).

 

Halvårets podd: Patchtrollen, som hittas i valfri poddaffär på armlängdsavstånd från din vackra nuna.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Sorjonen (Netflix). En bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: Karppi (Netflix). En till bekymrad finländsk polis.
Halvårets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Halvårets cover: ”Måste lägga av” med Anja Bigrell. Det var en överraskning för mig att Phil Lynott skrev om Försäkringskassan när han skrev ”Got to Give It Up” till Thin Lizzy.

Halvårets alternativa energikälla: Low Cut Connie live på STHLM Americana. Sista konserten på Kägelbanan. Halvårets bok II: Avslutningen på Hatet-trilogin av Magnus Jonsson Asätarna i Kungsträdgården och Kvinnan som jagade ensam.
Halvårets katastrofskildring: Mer än 500 000 mastrar (originalinspelningar) förstördes i en brand 2008. Det rördes sig om klassiska album från bland andra Al Green, Ray Charles, Elton John, B.B. King, Nirvana, Chuck Berry, Snoop Dogg, Tom Petty, Joan Baez, Cat Stevens, Eric Clapton, R.E.M., Eagles, Aerosmith, Steve Earle, Guns N’ Roses, Mary J. Blige och Beck. Jody Rosen som skrivit om branden i New York Times kallar det den största katastrofen i musikhistorien. Det är i samma skala som att Notre Dame brinner. Stora historiska värden som inte går att ersätta gick bokstavligen upp i rök. The Day the Music Burned, med kommentar från Bob Lefsetz.
Halvårets trailer: The Irishman på Netflix.
Halvårets liveupplevelse: The Sheepdogs på Nalen Klubb.

Halvårets bästa album och musik
Du som följer med här på bloggen vet att det finns en lista med de bästa albumen, som getts ut under 2019. Den uppdateras varannan månad. Följ gärna listan. Då får du påfyllningen tidigare än här. De bästa albumen släppta under året, som jag hört under maj och juni dyker upp i början av juli. Här ägnar vi oss åt att lyfta fram några bra livealbum och EP:s som dykt upp under årets första sex månader. Sedvanligt utser jag också halvårets bästa album. I år är det en skivdebutant.

Fyra livealbum

Anderson East – Alive in Tennessee
Det här perfekt för att komma i rätt stämning när du kommit hem en fredag eftermiddag och hela helgen ligger framför dig. Ta in Anderson East från The Ryman Auditorium i Nashville på riktigt hög volym och hamna i fredagsmood.

Hästpojken – Hästpojken 29:e September 2018 (Live 2018)
En av förra årets bästa konserter för egen del var med Hästpojken på Debaser Strand. Här finns ett härligt dokument från Pustervik på deras hemmaplan.

Metallica – Helping Hands…Live & Acoustic at The Masonic
Akustiska liveversioner med Metallica. Det här är riktigt, riktigt, riktigt bra.

Wilmer X – Blues, svett och tårar (Live Malmöfestivalen, Augusti 2018)
Hemmaplan för Nisse Hellberg och hans kompanjoner. Det är underbart att höra!

Fyra EP

Carl Anderson – You Can Call Me Carl
Hittade den här med hjälp av någon algoritm. Oklart i mitt minne vilken algoritm. Jag säger tack i alla fall.

Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain (Acoustic)
Härliga akustiska versioner av några av låtarna på hennes album från förra året. I höst är hon dessutom tillbaka på en konsertscen i Stockholm.

Kasey Anderson & Hawks and Doves – Garden Session
Avskalade, vackra och dova versioner.

Kyle Daniel – What’s There to Say
Det här är grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

 

Halvårets album

Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är helt fantastiskt under att Charles Wesley Godwin gjort ett debutalbum, som får mig att tappa andan varje gång jag lyssnar på det. Det är berättelser som beskriver vardagliga situationer i 1900-talets tidigare skeden. Berättelserna gifter sig utmärkt med den stämningsfulla musiken. Det är med stor glädje jag också sett att Out on the Rise kommer att boka Sverigeturné med Godwin under nästa år. Lyssna till exempel på ”Seneca Creek”, som Godwin skrev om farföräldrars kärlek.

En titt i spåkulan

Saida Andersson var en svensk sierska som påstod sig ha övernaturliga förmågor. Hon lämnade jordelivet i november för 21 år sedan. I hennes anda tänkte jag ge mig på att förutspå vad som kan tänkas hända i musik- och medievärlden under hösten. Vissa saker är inte så mycket förutsägelser och en del blir bara rena förhoppningar från mitt håll.

I slutet av augusti kommer till exempel säsong fem av den utmärkta brittiska polisserien Line of Duty att dyka upp på SVT. Det kommer också nya album med Tyler Childers, Jesse Malin, Tool, Paul Cauthen, Lars Winnerbäck, Whiskey Myers och Cody Jinks. Jag vet också att Michel Connelly sedvanligt kommer med en ny Harry Bosch-bok. Höstens alster, som ges ut i oktober, heter ”The Night Fire”. Då teamar Harry ihop med den relativt nya karaktären Renée Ballard.

När jag tittar i konsertkalendern ser den lovande ut inför hösten. Charley Crockett, Dylan LeBlanc, Courtney Marie Andrews, Joshua Ray Walker, Caroline Spence, Sam Outlaw och Lars Winnerbäck är ett axplock av artister med intressanta spelningar i Stockholm.

Jag hoppas också att Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Daniel Romano samt Low Cut Connie kommer tillbaka till Stockholm och gör alldeles egna konserter. De var lysande alla tre på STHLM Americana, men jag vill gärna ha mer av dem.

Jag hoppas också på ny musik med Jason Isbell. Han har hållit ett utgivningstempo på vartannat år med nya studioalbum och nu är det två år sedan sist. Han har sagt på sociala medier att han skriver nya låtar. Hans fru Amanda Shires har lagt ut bilder från RCA Studio A med henne själv, Jason och Dave Cobb. Isbell själv har också setts tillsammans med Rick Rubin. Kanske blir det ett nytt album under hösten?

När jag spanar bakåt istället för framåt ser jag vilka artister som gav ut bra plattor 2016 och 2017. De som inte gett ut ny musik sedan dess och som jag hoppas att det dyker upp ny musik från i höst är bland andra The Cadillac Three, Chris Stapleton, Drive-By Truckers, Hannah Aldridge, Imperial State Electric, JD McPherson, John Moreland, Queens of the Stone Age och Roger Karlsson.

The Sheepdogs planerar för att få till ett nytt album. Det berättade Ewan Currie, sångaren och låtskrivaren, när jag träffade honom innan deras konsert på Nalen Klubb i maj. Kanske är det optimistiskt att de ska hinna med att skriva klart låtar, spela in, produktion och distribution redan under hösten. Men hoppas kan man alltid.

Under tiden jag väntar på att det som finns spåkulans framtid passer jag på att kolla in Jason Isbell & The 400 Unit live från The Armory i Minneapolis. Det tycker jag att du också ska göra när sillen och nubben har intagits.

Glad midsommar!

Jason Isbell & The 400 Unit live

 

PS! En extra glad nyhet kom dagen före midsommarafton. En ny singel från Joel Alme dök upp, ”Så kanske vinden”. Det har gått fyra år sedan ”Flyktligan” kom, den bästa plattan på svenska sedan 2012 dök upp. Alme hälsar i sitt pressmeddelande ”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni i alla fall en liten ballad att ha i sommar”. Den 4 oktober släpps albumet ”Bort bort bort” och i slutet av oktober blir det konserter i Stockholm och Göteborg. Själv kapade jag åt mig en biljett till lördagen på Slaktkyrkan.

Minnet är en fantastisk mekanism som ofta används väldigt dåligt. Om du aldrig har läst något tidigare orkar din hjärna att koncentrera sig på texten du ska plugga i ungefär 45 minuter. Efter dessa fyrtiofem minuter kommer du att komma ihåg ungefär 75% av det du läst. Om du överskrider denna gyllene tidsgräns kommer minnet från vad du läst snabbt vara mycket mindre. För att undvika detta bör du dela in dina studier i pass om fyrtiofem minuter. Mellan passen bör du ta en paus på omkring 15 minuter. Under dessa pauser behöver hjärnan syre och därför kan det vara bra att ta en promenad utomhus. Det är viktigt för minnet att hjärnan får vila. Om du utnyttjar detta till fullo kommer din hjärna att orka arbeta flera timmar i sträck med dessa inplanerade pauser. Studier har visat att vi minns bäst i början och slutet av en inlärningsperiod.

 

Jag undrar om minnet fungerar likadant på musik. Då kan jag ha varit på en mycket bra plats idag. Det var tredje gången, som STHLM Americana genomfördes. En endagsfestival med utomhusscenen på Mosebacke i centrum. I år fanns även två scener under terassen på Kägelbanan och en scen på i källaren, Södra Bar, på den närliggande teatern. På de fyra scenerna spelade arton artister under dagen. Det var bara på största scenen som framträdandena översteg fyrtiofem minuter. Minnesförmågan kanske kompenserades av att det var utomhus?

Arrangören Northern Trail kunde inte ha önskat sig bättre väder än vad den här lördagen innhöll. Solen gassade och det var ett stort leende på läpparna hos alla festivalbesökare. Förutsättningarna för Dawn Landes ,Paul Cauthen, Ryan Bingham, Justin Townes Earle, Son Volt, Daniel Romano, Kristofer Åström, Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb, Lucy Dacus, Bergen, Michaela Anne, Worry Dolls, Bror Gunnar Jansson, Vilma Flood, David Ritschard, The Reputations, The Legendary Shack Shakers samt Low Cut Connie var de allra bästa.

Jag identifierar på förhand några jobbiga krockar i spelschemat. Paul Cauthen spelar samtidigt som Michaela Anne. Där går Cauthen segrande ur den striden eftersom att jag aldrig sett honom i motsats till Anne. Justin Townes Earle spelar på Mosebacketerassen samtidigt som Bror Gunnar Jansson tar sig upp på Kägelbanans mindre scen. I övrigt finns svåra val att göra mellan artister jag inte tidigare sett. Ska minnet vara på topp ska det dessutom hinnas med någon paus också.

På pricken klockan två går startskottet. Då äntrar Dawn Landes scenen på Mosebacketerassen. Hon spelar flera låtar från sin färska EP ”My Tiny Twilight”. Den är producerad av den legendariska och nyligen bortgångne Fred Foster, som också producerat album med bl.a. Dolly Parton och Roy Orbison. Landes kommer från Kentucky och därifrån kommer även en stor del av den bourbon som produceras i Usa. Hon tar upp ämnet i sin vackra låt ”Why They Name Whiskey After Men”.

När Landes slutar tar jag trapporna ner till Kägelbanan för första gången idag. Där hinner jag med en liten snutt av Bergen, som är ett svenskt band med rötterna i 90-talets indipop. Bandmedlemmarna har spelat i Popsicle, Broder Daniel, Motorhomes och Pennebaker. De släppte sitt självbetitlade debutalbum tidigare i år. Jag vandrar vidare från Kägelbanans östra scen till den västra. Där väntar dagens första överkörning.

 

Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

Nu tar jag trapporna igen. Upp till terrassen för att höra Paul Cauthen. Han sitter på en djup och vacker röst med mycket själ i. Det är lätt att tankarna vandrar till Johnny Cash. Cauthen bjuder oss på några nya låtar. Dels den sedan i fredags släppta singeln ”Cocaine Country Dancing” och dels ”Holy Ghost Fire”. Båda lär dyka upp på albumet ”Room 41”, som släpps den 6 september. En av mina favoritlåtar från den här spelningen är ”Tumbleweed” från förra årets EP ”Have Mercy”.

Nu går stegen nerför trappan igen till Kristofer Åström. Han är en helt ny bekantskap för mig och det är första gången jag hör hans låtar. Jag kan lova att det inte är sista gången. Här finns 11 album på lämplig strömmningstjänst att upptäcka och fördjupa mina öron i. Det känns fint inför sommar och semester. Det är sedan dags att ta trappan upp till taket av Kägelbanan igen.

Där möts jag av Ryan Bingham, som tagit sig upp på scenen. Det är en av de där artisterna jag länge tyckt att jag borde gilla mer än vad jag gör. Han har en hes sångröst. Han gör låtar i en genre som jag gillar. Han ser ut som en rockstjärna. Det är första gången jag ser honom live och hoppas att han ska greppa tag i mig och få mig att förstå hans storhet. Bingham är bra ingen tvekan om det, men han lyckas inte greppa tag i mig. Jag slinker ur hans grepp som en hal tvål. Jag går och köper mat, fortsätter lyssna och vänder sedan stegen nerför trappan igen innan Bingham avslutat sin spelning.

 

Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

Justin Townes Earle står själv med en akustisk gitarr på Mosebacketerrassens scen. Han inleder med ”Flint City Shake It”, ”One More Night in Brooklyn”, “Frightened By the Sound” och titelspåret från nya albumet “The Saint of Lost Causes”. Lite senare kommer bland andra vackra “Lone Pine Hill” och medryckande ”Harlem River Blues”. Earle skulle ha anlänt igår till Stockholm, men flygförseningar gjorde att han landade först i morse och han säger själv att han är lätt jetlaggad. Trots det tycker jag att han gör en i mina öron mycket bra spelning, även om mina förväntningar var ännu högre.

Min tanke sedan är att kunna se The Legendary Shack Shakers på Södra Bar, men där är det så knökat med folk att jag vänder tillbaka till terrassen. Det blir en paus och någon öl tillsammans med vänner. Ryktet säger att legenderna från Murray, Kentucky gör en underbar spelning. Jag är själv rätt nöjd över att få sitta ner i en halvtimme och vila benen innan slutspurten börjar.

Efter pausen är det dags för Son Volt, som är endagsfestivalens huvudakt. Jay Farrar och hans kompanjoner gör en gitarrfylld spelning med sina politiskt fyllda texter. Det är mycket bra. Tyvärr har jag lyssnat lite för lite på Son Volt innan för att helt hänga med i setlistan. Det ges inte mycket utrymme till andhämtning i låtlistan och kanske är det något som påverkar att min favorit från 2009 den molande, vemodiga, sorgsna och underbart vackra ”Cocaine and Ashes” inte spelas ikväll?

Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

Low Cut Connie bjuder på låtar som ”All These Kids Are Way Too High”, “Nobody Else Will Believe You”, “Rio”, “Death and Destruction”, “Me N Annie”, “Shake It Little Tina”, “Oh Suzanne”. Det känns som att varje låt skulle kunna vara finalen på kvällen. Det som är den verkliga finalen är en underbar cover på Prince ”Controversy”. En värdig final på en underbar dag med vänner och många med kärlek till samma musik.

Nu är det dags att summera dagen efter ungefär nio och en halvtimmes pluggande av americanamusik med få pauser (läs en). Den genomsnittlige besökaren är helt klart en man i min ålder. STHLM American är en underbar Summerburst för gubbrocken. Dagens högsta höjdpunkter för egen del är Low Cut Connie, Daniel Romano och Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb. Uppe på pallen finns även Paul Cauthen och Justin Townes Earle. Dagen har verkligen bjudit på många underbara musikupplevelser och nya upptäckter. Det finns så mycket fantastisk musik och så lite tid. Jag hoppas verkligen att STHLM Americana återvänder även nästa år. En underbar festivaldag i fantastiskt sommarväder, med en av Stockholms allra vackraste utsikter från Mosebacke är till ända.

Saskatoon, Saskatchewan, Kanada. Ewan Currie, Ryan Gullen, Sam Corbett, Jimmy Bowskill och Shamus Currie. Fem grabbar och levande gitarrbaserad rock. Det var knappt tre månader sedan The Sheepdogs besökte Stockholm. Då var de förband till Rival Sons och det är bara tre veckor sedan de avslutade den turnén i på The Fonda Theatre i Los Angeles. Ikväll startar de sin första Europaturné där de själva är huvudnumret.

 

Själv har jag följt bandet lite lagom sedan deras självbetitlade album, bandets fjärde, dök upp 2012. Favoritlåten därifrån är den skönt och långsamt gungande ”Ewan’s Blues”. Effekten av att se dem live i mars har varit att jag snöat in totalt på hela deras katalog sedan dess. Det är med lätta steg jag går längs Regeringsgatan fylld med den sköna känslan av en helt ledig fredag i kroppen. The Sheepdogs stämsång och groovebaserade, sydstatsboogierock är perfekt för att fortsätta den här förlängda helgen.

Kvällen inleds med stämsång som ställer frågan om vem du tillhör i ”Who?”. Gitarriffen laddar kvällen med ännu mera energi när Jimmy Bowskill och Ewan Currie drar igång den underbara ”I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be”. Vi fortsätter sedan med ”Downtown” nere i Stockholm City. Där får vi sedan träffa en dålig människa i ”Bad Lieutenant”.

Vi hoppar sedan tillbaka till 2010-års ”Learn and Burn” och därifrån bjuds det på ”Right On”. Vi stannar på den plattan och hör även en skön ”Southern Dreaming”. Vi flyttar sedan till förra årets platta ”Changing Colours” och får ”Cool Down” och ”Kiss The Brass Ring” sammanvävda med varandra.

Vi flyttar sedan ut på de kanadensiska vidderna i trion ”The Bailieboro Turnaround”, ”Up In Canada” och ”H.M.S. Buffalo”. ”I’m Gonna Be Myself” som öppnar albumet ”Future Nostalgia” tar oss tillbaka till de allra mest medryckande riffen den här magiska konsertkvällen. Jimmy Bowskill plockar sedan fram sin pedal steel och bandet spelar ”Let It Roll” med Jimmy på pedal steel.

Nu är det dags för Shamus Currie att plocka fram trombonen och Ewan Currie lämnar gitarren och tar plats bakom klaviaturen i ”I Ain’t Cool” och ”Help Us All”. Ordningen bland instrumenten är återställd när det är dags för den gungande ”How Late, How Long”. ”Feeling Good” beskriver känslan i mig på pricken där och då. Jag vet precis hur jag känner även det skulle gå att tro annat då ”I Don’t Know” kommer nu.

Basgången och det medryckande riffet i ”Nobody” lämnar också svaret på frågan som ställdes inledningsvis. Avslutningen av kvällen är en hyllning till det band Ewan kallar ett av de bästa banden genom tiderna. Det blir ett extranummer med en cover av The Allman Brothers Bands ”Ramblin’ Man”.

Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att Rockbladets betygsskala inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

BETYG: 10/10
KONSERT: The Sheepdogs
ARENA: Nalen Klubb / Stockholm
DATUM: 2019-05-31
BÄSTA LÅTEN: Det är faktiskt hopplöst att välja, men med kniven mot strupen väljer jag ”I’m Gonna Be Myself”.
BÄSTA MINNET: The Sheepdogs samspelta energi och glädje. Det är precis på det här viset jag vill känna varje gång jag ser ett band live.

LÅTLISTA – THE SHEEPDOGS – NALEN KLUBB
Who?
I’ve Got A Hole Where My Heart Should Be
Downtown Bad Lieutenant
Right On
Southern Dreaming
Cool Down/Kiss The Brass Ring
The Bailieboro Turnaround
Up In Canada
H.M.S. Buffalo
I’m Gonna Be Myself
Let It Roll
I Ain’t Cool
Help Us All
How Late, How Long
Feeling Good
I Don’t Know
Nobody
Ramblin’ Man

“En gång blev jag citerad efter att ha sagt att det finns två typer av sångare i världen…det finns Aretha Franklin och sedan är det alla andra. Jag vet att det är ett djärvt uttalande i en värld där Stevie Wonder existerar…och Mavis Staples och Donny Hathaway och så vidare…men ni förstår andemeningen.”

Blandband

 

Det är Foy Vance som berättar den här historien inför att han satte ihop sin Spotify-lista ”Exploring Soul”. Vance är en irländare som är född 1974. I slutet av juni, närmare bestämt fredag den 28 juni, släpper han sin nya platta ”From Muscle Shoals”. Den skivan är inspelad i legendariska FAME Studios där också Aretha Franklin spelat in många av sina låtar.

Både Foy och Aretha finns med på månadens kassett. Vance med ett par låtar från hans kommande album. Franklin med en liveversion av ”Bridge over Trobled Water”, som kan få klockorna att stanna. Precis som vanligt finns en massa mer musik på kassetten också.