Arkiv för juli, 2019

Berättelser från den amerikanska södern som uppmärksammats av Rolling Stone, NPR Music, Billboard, många andra och samtidigt för få andra. Musik med en kosmisk countrytvist och musikaliskt släktskap med The Band, Grateful Dead och The Allman Brothers Band och trestämmig sång. Det är några av ingredienserna och några av förväntningarna som ligger i kvällsluften den här onsdagskvällen i ett semesterlunkande Stockholm.

 

Kvällens basspel står Joe Firstman för, på trummor hittar vi George Spillman, på keyboard Sevans Henderson och på duellerande gitarrer återfinns Lucca Soria och Toby Weaver. Det är Cordovas som intar scenen på Lasse i Parken. Bandet släppte sitt självbetitlade debutalbum redan 2012. De tusen skivor som trycktes sålde snabbt slut och återutgavs först 2017. Uppföljaren ”The Santa Fe Channel” kom förra året och är en trevlig bekantskap om du inte redan är vän med bandets låtar.

Mig veterligen är det åtminstone tredje gången Nashvillebaserade Cordovas står på en Stockholmsscen. De var här så sent som i mars och jag är glad att de redan är tillbaka för att äntligen få en möjlighet att se det som ryktes- och recensionsvägen ska vara ett hysteriskt bra liveband.

Innan spelningen minglar bandet runt i publiken och står även och säljer sin egen merch. Det är många handskakningar och kramar med många från publiken, som de träffat vid tidigare besök. Vi är några hundra personer som sökt oss till parken vid Hornstull. Mitt ögonmått säger mig att jag dessutom sänker medelåldern i den här kvällens publik. Bara det en skön känsla.

Lagom till att spelningen ska starta glider också Janne Schaffer in i publiken. Kvällens första set bjuder på egna låtar och på ett gäng covers. Stämsången är i toppform och solosången växlar mellan Firstman, Soria och Weaver. Det som sticker ut i mina öron är ”Frozen Rose”, ”Storms” och ”Louisiana Hurricane”. Kvällens höjdare i ”Old Dog” avslutar första setet och det blir en halvtimmes paus.

Under det andra setets sjuttiofem minuterna kommer förklaringar till Cordovas rötter på löpande band. De spelar bland andra Robert Johnsons ”Sweet Home Chicago”, Tom Pettys “Mary Jane’s Last Dance”, en underskön version av Grateful Deads ”Truckin’” och en gungig version av The Allman Brothers Bands ”Whipping Post”. Den här amerikanska sydstatsgrytan kryddas också med egna kompositioner som “Step Back Red” och ”Selfish Loner”.

Det är en musikaliskt värmande kväll när svalkan hänger i luften och augusti knackar på dörren. Under morgondagen flyger Cordovas hem och spelar igen i övermorgon. Det märks verkligen att de har en stor vana att stå på scenen i samspelet mellan alla gruppmedlemmarna, hur sångerna sätts, de ordrika texterna prickas av med bravur. Fokus är på musiken och mellansnacket nästan obefintligt, men inte saknat en kväll som den här.

Första gången Jake Smith eller The White Buffalo, som han kallar sig som artist, var på besök i Stockholm hade den kyligaste sommaren på 155 år nyss tagit slut. Jag hoppas att det inte är ett tecken, även om det är grå och regntunga skyar över den svenska huvudstaden i dag. Kvällens utsikt är däremot något utöver det vanliga. Fast den syns inte från scenen eller från publiken.

 

Vi befinner oss på Fåfängan, som är en utsiktsplats med restaurang och kafé som ligger på berget nära Danviken så långt österut man kan komma på Södermalm i Stockholm. Tuktade lindar ramar in platsen och det är ett karaktäristiskt inslag i Stockholms stadslandskap. När restaurangen är öppen hissas de fyra flaggorna på toppen av berget. Från och med i sommar huserar även en utomhusscen med utsikt över Djurgården, Gröna Lund, Södermalm och inloppet till vackra Stockholm här.

Det var knappt två år sedan The White Buffalo gjorde sin första magiska spelning i Stockholm. Den gången med enbart tre veckors framförhållning. Han kom sedan tillbaka under våren 2018 för spelningar i Stockholm och Malmö och nu är han här för tredje gången.

Det startar starkt med “Hide and Seek” och ”One Lone Night” innan trummisens intensitet fått hans stol att gå sönder. Stolen är inte trasigare än att den går att fixa med silvertejp och vi är på banan igen med en rockig ”The Bowery”. ”Go The Distance”, en vacker ”The Observatory” och ”Don’t You Want It” tar oss vidare. Nu är det dags för lite kärlek i ”Love Song #1”.

Vi flyger ”Into the Sun” innan den underbara “Oh Darlin’ What Have I Done” dyker upp. Den följs av ”This Year” och dryckessången ”John Jameson” som belyser både positiva och negativa sidor av drickandet. Nu har vi kommit till ”Stunt Driver” och “Rocky”. Nu är det dags för låten Bob Thiele och Kurt Sutter skrev och som The White Buffalo gjorde i Sons of Anarchy. Det är publikfavoriten ”Come Join the Murder”.

En hjärtskärande “Home is in Your Arms” är det som bjuds nu. Den följs av ”Joe and Jolene”, ”I Got You”, ”The Whistler” och “The Pilot” innan bandet går av scenen. Extranumren drar igång med Jimmy Webb-covern ”Highwayman”. Då är Jake Smith ensam på scenen, men i ”Damned” återvänder bandet. Kvällen slutar med berättelsen om ”How the West Was Won”.

Det märks att det finns en intensitet i The White Buffalo, som möjligen går att spåra tillbaka till hans tid i punken. Måndagskvällen på Fåfängan är ett minne jag kommer att bära med mig länge. Inte minst för den otrolige trummisen Jake Smith har med sig. Basisten har humor och är en starkt bidragande orsak till att musiken känns som att den pumpar i mina blodådror. Trummorna och basen förstärks av Jake Smiths hjärtskärande och underbara röst som sjunger morbida texter. Helheten hittar raka vägen till mitt hjärta och det går inte annat än att stå och applådera länge när kvällen tar slut.

BETYG: 9/10
KONSERT: The White Buffalo
ARENA: Fåfängan / Stockholm
DATUM: 2019-07-08
BÄSTA LÅTEN: I Got You
BÄSTA MINNET: Det finns många bra minnen från den här kvällen och det underbara gunget i ”Oh Darlin’ What Have I Done” är min egen personliga favorit.

LÅTLISTA – THE WHITE BUFFALO – FÅFÄNGAN
Hide and Seek
One Lone Night
The Bowery
Go The Distance
The Observatory
Don’t You Want It
Love Song #1
Into the Sun
Oh Darlin’ What Have I Done
This Year
John Jameson
Stunt Driver
Rocky
Come Join the Murder
Home is in Your Arms
Joe and Jolene
I Got You
The Whistler
The Pilot
Highwayman
Damned
How the West Was Won

Låtar 2019 – Jan-Jun [Deluxe Edition]

Publicerat: 9 juli, 2019 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Från 81 låtar till 338 låtar eller från fem timmar och sex minuter till tjugoen timmar och fyrtioåtta minuter. Det är två olika sätta att beskriva den här mer fylliga utgåvan av de bästa låtarna från årets första halvår.

 

Tittar du mera noga kommer du att upptäcka att några av mina albumfavoriter de första sex månaderna i år kommer från Charles Wesley Godwin, Ian Noe, Josh Ritter, The Raconteurs och The Black Keys. Många låtar från deras nya plattor samsas här med en bunt annan lysande musik.

Vilka ingredienser är det som krävs för att en låt ska kvala in i kategorin de bästa låtarna? Vad passar sig bättre så här i sommartider än att vända sig till sommarlåten ”Feel Good Hit of the Summer” från Queens of the Stone Age för att få lite vägledning i texten?

 

Den låten som Josh Homme skrivit tillsammans med Nick Oliveri innehåller sju ord och lägger en grund för vad en bra låt behöver innehålla. Nikotin, valium, vicodin, marijuana, ecstasy, alkohol och kokain. Blandar du sedan upp det med olycklig kärlek, döden, rasism, mörka framtidsutsikter, samhällsskildringar, vemod och allmän orättvisa närmar du dig den här spellistan med rätt humör.

Här finns de bästa låtarna från första halvåret 2019. Blanda och ge, njut, ta en öl i solen och skruva upp volymen. Det här är musik när den är som bäst.

Vi har kommit till den där tiden. Den där tiden då det är dags att summera. Dags att summera de två musikmånader, som precis har gått. Vad är det för musik under den tiden, som har fångat mitt öra och som är bättre än bara bra.

 

Vill du hålla koll på hela årets bästa album? Det är enkelt. Du bara ser till att följa årets spellista. Då kommer uppdateringen till dig allra snabbast. Om du redan följer listan har du haft de här tilläggen i några dagar.

 

The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

 

Bruce Springsteen – Western stars
I Springsteen-land innebär Västern att ta chanser, att riskera allt. Det finns mer hästar än bilar och mer missade chanser än lösta problem. Det är ett soloalbum och ekot från 60- och 70-talet finns med oss genom hela plattan. Känslan är en varm och skön sommarkväll där solen sänker sig ner och målar fantastiska färger på himlen innan den sänker sig ner bakom horisonten. Ska du börja lyssna någonstans ta titellåten.

 

Caroline Spence – Mint Condition
I november kommer hon till Stockholm och Bryggarsalen. Fram till dess kommer ”Mint Condition” att ha snurrat flera varv på Spotify. Texterna rör sig i trakten av hjärtskärande smärta och ensamheten. Caroline Spences röst passar alldeles utmärkt till de texterna. Sorgset, vackert, som ett litet barn som ber om att få något och som är omöjlig att neka att få det barnet vill.

 

Drivin N’ Cryin – Live the Love Beautiful
Bandet har varit igång drygt 35 år, men varit rätt mycket utanför min egen radar. ”Live the Love Beautiful” är det första albumet på tio år. Aaron Lee Tasjan har producerat och Kevin Kinney sjunger om problemfyllda tider i dagens Usa, prövningar och lycka av ett vuxet liv på turné, förmågan att uppskatta de små sakerna i vardagen och arvet efter den bortgångne Ian McLagan, keyboardspelare i Faces.

 

Foy Vance – From Muscle Shoals
“From Muscle Shoals” är producerad av Vance själv tillsammans med Ben Tanner. Han har tidigare jobbat med bland andra Alabama Shakes, John Paul White och Nicole Atkins. Två av originalmedlemmarna i FAME Studios husband The Swampers medverkar på några av låtarna. Swampers kallades också Muscle Shoals Rhythm Section och det är Spooner Oldham på keyboards och David Hood på bas, som du kan höra på denna utmärkta Vance-produkt.

 

Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

 

Jimmy Barnes – My Criminal Record
I soloformat har Jimmy Barnes sju listettor i Australien. Det är i nivå med The Beatles, Madonna, The Rolling Stones och Rod Stewart. Det finns vissa likheter i sångrösten med den sistnämnde. Barnes är född i Glasgow, Skottland, och hans familj emigrerade till Australien 1956 när lilla Jimmy var fyra år. På det nya albumet, som är en samling låtar av bluesbaserad rock, är Barnes öppenhjärtig och blottar sig själv. Lyssna på ”Shutting Down Our Town”, som berättar om nedlagda industrier och hur det förändrar livet i arbetarförorterna.

 

Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

 

Leeroy Stagger – Me and the Mountain
Leeroy Staggers första musik på två år kommer att följas av ännu mera musik i september. Då kommer ett tll album, ”Strange Path”. Stagger själv håller det kommande albumet ännu högre än det här. Det lovar mycket gott om det visar sig vara sant. ”Me and the Mountain” är underbar folkrock från Kanada.

 

The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

Det är semestertider. Det kräver vila och ordentligt med musik. Den här månaden krävs det dubbla C90 för att få ut musiken. Det är som vanligt mest nytt.

Blandband

 

Lyssna på en andlös Joel Alme återvända till solokarriären med ”Så kanske vinden”. Den klockar in på knappa två minuter, men hinner förmedla mängder under den tiden. Alme själv säger ”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni i alla fall en liten ballad att ha i sommar”. Den 4 oktober släpps albumet ”Bort bort bort” och i slutet av oktober blir det konserter i Stockholm och Göteborg.