Arkiv för augusti, 2019

Det var inte meningen att det här skulle ha hänt. Det skulle ha varit en halvtimme. I Gävle. I morgon kväll. Inte en egen föreställning i hjärtat av hipstersöder. Ett hjärta ville annorlunda. Ett hjärta på någon som inte är i Europa idag. En äldre herre med reseförbud av sin läkare.

 

Mannen med hjärtat är den fantastiska låtskrivaren och artisten John Prine, 72 år. Han skulle ha inlett sin Europaturné på Gävle Konserthus i morgon. Han kommer istället till Gävle den 7 februari. Prine har nyligen opererat hjärtat och har så tätt in på operationen förhöjd risk för en stroke om han skulle flyga. Därför är Europaturnén flyttad till andra sidan årsskiftet.

På den inställda Prine-turnén skulle Ian Noe ha varit förband och gjort några solospelningar också. Han dyker upp i Europa och har stoppat in några extra solospelningar. Ian Noe är född och uppvuxen i Beattyville, Kentucky. Han delar alltså hemstat med Tyler Childers och Sturgill Simpson.

Noes låtar är berättelser hämtade från hemtrakterna i Lee County. Noe sagt, ”Det finns en tilltalande tystnad i östra Kentucky. Det är tyst, åtminstone där jag är uppväxt. Det finns uppsjö av platser dit du kan ta dig för att skriva låtar och lyssna på musik, utan att bli störd”. På det kritikerhyllade debutalbumet ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

Det är många experter som både tror och hoppas att Ian Noe ska vara nästa stora namn på americanascenen. Jag hoppas verkligen att de får rätt. Vi kan fortsätta liknelsen med Tyler Childers, som spelade på Twang i januari 2018, släppte sitt andra album i sommar och kommer att spela fyra kvällar i rad på The Ryman Auditorium i Nashville i februari nästa år.

Ian Noe börjar kvällen med ett brev. Det är ”Letter to Madeleine” och fortsätter sedan med vardagens vedermödor i ”If Today Doesn’t Do Me In” innan ”That Kind of Life” tar vid. Det är varmt nere i källaren på Twang. Ännu varmare på scen. ”Irene (Ravin’ Bomb)” tar oss med på fortsättningen av kvällens resa. Vi får veta att Noe skrev ”Dead on the River (Rolling Down)” efter att han sett klart på den första, upplyftande säsongen av True Detective. Resan har kommit till historien om ett tåg som spårat ur i ”Barbara’s Song”. En vacker ”Junk Town” håller oss i handen när vi tar oss från tåget som åkte till himlen.

Berättelsen om när det är som allra mest ensamt ”Lonesome as it Gets” utspelar sig i juletid. Titelspåret från debutalbumet ”Between the Country” står på tur. ”I’d Rather Be Over You” förklarar sig själv. Noes ”The Promised Land” kommer sedan innan ”Meth Head” besöker oss. Vi närmar oss slutet av kvällens resa och tar det första steget i den riktningen med ”P.O.W. Blues” och det andra steget med ”The Last Stampede”. När vi klappat in Ian Noe till extranumren bjuder han på den traditionella ”Rolling in my Sweet Baby’s Arms” och avslutar med en ”Crazy About the Water”, som han sällan spelar enligt egen utsaga.

Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

Blanda blues från Texas med klassisk country och cajunkryddad soul. Då får du en unik mix av amerikansk rootsmusik. När Charley Crockett själv beskriver sin musik säger han att han spelar Texas- och Louisiana-musik. Folk kallar honom en musikalisk kameleont. Det här är soul. Det här är country. Det här är blues. Det här är helt enkelt musik.

 

Crockett har turnerat runt i USA i en buss som tillhört Willie Nelson. Han har varit gatumusikant i New Orleans och i New Yorks tunnelbana. Ikväll har han tagit sig till Brooklyn. Bar Brooklyn alltså. Vi hänger vid Hornstullstrand för att få höra en mix av låtar från de fem album Crockett gett ut sedan 2015. Produktionstakten är minst sagt hög. Den 20 september kommer ”The Valley”, som är album nummer sex.

Två av album är utgivna i Crocketts pågående Lil GL-serie. Den serien är en hyllning och inspelningar av gamla bortglömda countryklassiker och bluespärlor och innehåller låtar från bland andra George Jones, Ernest Tubb, T-Bone Walker, Jimmy Reed, Charles Brown, Lavelle White och Ray Charles. Lil GL är det smeknamn Crockett fått av Texasmusikern Jay Moeller. Smeknamnet kommer från den obskyra 1900-talsartisten GL Crockett, som också byggde sitt rykte på att spela klassisk countrytwang och rå, explosiv blues.

Vi är någonstans i trakten av hundra personer gissar jag. En av dem är David Ritschard. Han som blev DN:s favorit på årets STHLM Americana. Jag hinner räkna till ungefär trettio låtar på knappt en och en halv timme ikväll. Tempot och intensiteten är hög och hettan på scenen stor. Charley Crockett svettas nog bort några kilon under kvällen. Åtminstone tror han det själv. Förutom alla låtar hinner han också med några korta mellansnack.

I ingen särskild ordning tänker jag nämna några av kvällens höjdpunkter. ”How Low Can You Go”, ”Big Gold Mine”, ”Borrowed Time”, ”I Wanna Cry”, ”Five More Miles”, ”The Race is On”, ”That’s How I Got to Memphis”, ”Maybelle”, ”How Long Will I Last”, ”I Am Not Afraid”, ”The Valley”, ”Jamestown Ferry”, ”Banjo Pickin’ Man”, ”Crowd”, ”Around This World”, ”Single Girl”, ”Diamond Joe”, ”Lil’ Girl’s Name”, ”Ain’t Got No Time to Loose”, ”I Ain’t Never”, ”Help Me Georgia”, ”Silver Dagger”, ”Baby 1-2-3”, ”The Sky’d Become Teardrops”, ”Ain’t Gotta Worry Child”, ”Trinity River”, ”Lead Me On”, ”Goin’ Back To Texas” och ”Baby Let’s Rock”.

Det vi fick var gamla låtar, nya låtar från kommande plattan och covers på bland andra Art Neville, Tom T. Hall och Ramblin Jack Elliott. Jag går ut i det svala och tilltagande augustiregnet som faller i Stockholm med ett brett leende och en skön känsla i kroppen efter att få ta del av den här underbara Texaskryddan. Extra mycket växer mitt leende när jag ser Kullen Fox för mitt inre. Han spelar keyboard med ena handen och trumpet i den andra för att sedan växla över till dragspel och en del andra instrument under kvällen. Nästan samtliga låtar kryddades dessutom av fantastisk ståbas.

Första arbetsdagen efter en lång och härlig semester. Det var idag det. Nu är kvällen efter dagen före. Vad kan vara bättre än att spendera den tillsammans med Hannah Aldridge? Vi sågs senast i slutet av maj förra året. Även då var det i en källare på Söder. Det är inte många steg jag behöver gå för att komma till Twang på Katarina Bangata efter jobbet.

 

Aldridge gör åtta spelningar i Sverige innan hon återvänder till sina hemtrakter i Södra Usa. Hon har med sig Gustav Sjödin från Jetbone på många av Sverige-spelningarna. Hannah Aldridge har inte gett ut någon ny musik sedan förra året. Däremot finns en livespelning att köpa på hennes hemsida, ”Live in Black and White”. Där kan du få en smak för hur fantastiskt duktig hon är. Det tål att upprepas min avslutning från förra årets spelning på Southside Cavern.

”Jag säger som jag brukar säga när jag hört och sett något helt fantastiskt. Har ni lyssnat in er på Hannah Aldridge? Om svaret är nej, då har ni en hemläxa att göra. Den bör göras snarast möjligt. Ni kommer inte att bli besvikna. Om det skulle vara fallet rekommenderar jag ett besök hos en öronläkare.”

Det startar med en stark ”I Know Too Much” och fortsätter med underbara ”Same Ghosts”. Lite teknikstrul med gitarrerna gör att setlistan får sig en liten kick och vi får ”Lace”, som handlar om att vara besatt av demoner och en av de sju dödssynderna. Låten skrev Hannah Aldridge tillsammans med Ashley McBryde.

Titellåten från ”Gold Rush” har vi kommit till nu. Underbar! Hennes pappa har skrivit ”Yankee Bank”, som kommer sedan. Den handlar om sydstatssoldaten som kommer hem och hittar sin gård nerbränd och då ger sig iväg för att råna en nordstatsbank för att få tillbaka det han anser sig ha rätt till.

Kvällens rockigaste ögonblick bjuds i ”No Heart Left Behind”. ”Rails to Ride”, “Living on Lonley” och “Born to be Broken” följer sedan. Där den första och sista låten i den trion nu finns utgivna på den nya liveskivan. Den följande trion spelar Aldridge utan Gustav Sjödin vid sin sida. Det är den ensamt ekande ”Lonesome”, den riviga ”Howlin’ Bones” och historien om kvinnan som sitter i dödscell på Parchman Farm i Mississippi och väntar på att avrättas för att hon dödat den man som misshandlat henne. Det är den så otroligt vackra och mörka ”Parchman”.

När Gustav Sjödin återvänder till scenen blir det duett i David Rawlings fantastiska ”Ruby”. ”You Ain’t Worth The Fight”, som är första spåret från Aldridges första skiva, är kvällens tredje sista nummer. Näst sist kommer en ny låt, som hon lovar kommer på nästa studioskiva. Det är ”The Fall”, som hon skrivit med Ben Glover. Kvällen tar slut med allsång och delar av publiken som kör på scenen med ”Burning Down Birmingham”.

Jag gick hit med väldigt, väldigt höga förväntningar och lyckas ändå få dem överträffade. Nu längtar jag verkligen tills Hannah Aldridge spelar in nya låtar. Hon är en gudabenådad begåvning. Det kan antaligen dröja ett tag eftersom att hon lovar att komma tillbaka till Sverige redan i december. Då kommer hon tillsammans med bluegrassbandet The Goat Roper Rodeo Band från Wales. De medverkar också på Hannah Aldridges liveskiva där de spelar ”Rails to Ride” tillsammans.

”Förutom att bandet släppt tre fullängdare på drygt två år, samtliga unisont hyllade av både kritiker och publik, är Avantgardet även ett av Sveriges mest flitigt turnerande band och som ett resultat har de en av landets mest hängivna fanskaror. Något som tydligt sätter sin prägel på de vida omtalade spelningarna.” Det är så Lugers reklamtext för den turné som avslutas i Stockholm den här kvällen.

 

Förra årets album ”Alla känner apan” blev årets bästa svenska album i Sonic Magazine. Bandet har också dubbla Grammisnomineringar under bältet. I Sonic Magazines intervju med Rasmus Arvidsson från slutet av förra året skriver de:

”På något vis växer sig Avantgardet, som fenomen och kreativt väsen, större hela tiden. Givetvis har det delvis med deras konserter att göra, ofta kaotiska tillställningar med en sällan skådad publikuppvigling och där så gott som varje föreställning utmynnar i en »snackis« som i sig lämnar ringar på vattnet. Men den som lyssnar på senaste albumet »Alla känner apan« hör också ett musikaliskt alltmer målmedvetet och distinkt band, som inte bara har osedvanligt välskrivna texter utan dessutom låter förbannat bra.”

I intervjun berättar Rasmus Arvidsson bland annat följande om förra årets skiva:

”Det här är också första skivan som skrivits medan vi har varit ute på turné och mötts av all den fantastiska energi och hoppfullhet som Avantgardet-publiken har gett oss eller bara det här att få stå på scenen med sina bästa vänner och få sjunga tillsammans med publiken. Det är klart att det färgar av sig. Grunden i allt jag skapar är att jag söker en sanning och det hade varit förljuget om jag skulle låtsas må dåligt genom sorgliga ackord när jag får uppleva så mycket vackra saker genom musiken. Samtidigt som jag på ett annat sätt är mer nedslagen än någonsin över utvecklingen i samhället, därav texternas svärta och allvar. Ur detta uppstår en dynamik som jag tycker började redan med »Fårskinnstearaway«, som var en hit men också den svartaste text jag någonsin skrivit.”

Ni som lyssnat till Avantgardet förstår att det inte säger så lite om att det är riktigt mörkt då. Arvidsson har brottats med svåra drogproblem och kampen mot dem finns beskrivna i många låtar, även om de också kompletteras med drömmar och liv också. Det lite ljusare livet har Rasmus Arvidsson letat länge efter. I ungdomsåren var det fotbollsträning, jobb i parkförvaltningen, en del högskolekurser och vikariat som sportreporter. Det följdes senare av mer och mer öl samt amfetamin. Hemorten Nybro gav inga positiva känslor. Inför släppet berättar han för DN om ambivalensen inför småstadslivet, dess starka, nedärvda normer och sitt eget missbruk:

”Det är därför skivan heter ”Alla känner apan” för jag har aldrig varit mig själv utan bara en massa olika versioner av mig för att passa in socialt. Men om man inte vågar stå för den man är så kommer man ta väldigt mycket skada. Jag klev in i missbruk när jag var 14 och klev ut vid 27. Men emotionellt var jag fortfarande en tonåring då. Jag har bara flytt hela tiden, framför allt från mig själv.”

Han ger också en del ljus i omkring sitt liv och där han är nu i den intervjun:

”Min största resa är inte vad jag har gjort på en massa scener utan att jag för första gången i mitt vuxna liv blivit ren. Att jag med hjälp av vår musik kan rikta ljuset på en problematik som det är väldigt mörkt och tyst kring.”

Det är med bland annat den här bakgrunden som jag ikväll gör min egna efterlängtade debut i livepubliken framför Avantgardet på Trädgården under broarna vid Skanstull. Med på scenen finns också Arvidssons barndomsvän Patrik Åberg, som var med och grundade bandet.

Värmen till publiken märks direkt när de kommer upp på scenen Arvidsson springer och kramar de flesta i första raden av publiken. Det är sista spelningen på det förra albumet ”Alla känner apan”. Någon gång i höst har de utlovat att nästa album ”Mellan miljonprogram och Thailand” kommer. Vi drar igång kvällen med glädjen i skammens gång när Avantgardet spelar ”Walk of shame”. Solen hittar inte ner mellan bropelarna vid Skanstull ”När solen går ner”. Det gör vi i väntan på att få höra ”Som den här natten glöder”.

Vi fortsätter sedan med ”Du ska få se mig”. Allsången i ”Alla känner apan” skakar i bropelarna innan vi går och känner era lögner på ”Homerton High Street”. Innan vi tappar värdighet blir det ”Skakar på tåget”, ”Alla gathörn” och ”Vi får se”. Det blir raden om att det luktar som juli vid akutpsyk en euforisk ”Fårskinnstearaway”. Bandet och publiken kämpar vidare i ”Håll ut” och ”Alltid bakom er”. Avantgardet går av scenen och klappas taktfast tillbaka dit igen för extranummer, som kommer i två uppsättningar.

Först kommer trion ”Ut i natten”, ”Hög i gränder” och ”Horsepundarpop”. Sedan får vi klappa in dem igen och då blir det duon ”Från Borås till Montrose” och ”Napoleon”, som avslutar kvällen på Trädgården.

Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

”Ah morgonen viskar, och vindarna piskar, jag vill ut på vägen igen, den här gamla bilen, som ätit alla milen, är som en kär, kär vän, jag måste ut innan jag kvävs, av det trygga liv som levs, jag träffade en gammal älskling igår, hon sa: Kom så ger vi oss av härifrån!”

 

Det går nästan att få för sig att Ulf Lundell gått nere på Österlen vid sitt hus och nynnat på första versen i ”Ute på vägen igen” under senaste åren. Han tog ledigt från turnerandet på nyårsafton 2015. Då spelade han på Göta Lejon och det skulle vara slut på turnerandet enligt den då 66-årige Lundell. När han nu närmar sig de 70 har han ändrat sig och kuskar runt i den svenska sommaren.

I de två senaste böckerna, eller dagboksnoteringarna Vardagar och Vardagar 2, ger han inte intryck av att ha gått runt och nynnat på inledningsversen här ovan. Däremot har det ställts in en turné förra året. Det här årets sommarturné ville skivbolaget gärna ha en höstsväng på också. Den frågan ignorerade herr Lundell obesvarad i sitt mejlsvar (åtminstone i boken).

Jag själv är mycket glad att Ulf Lundell är tillbaka i turnétagen. Jag tyckte inte att han var färdig att lägga turnerandet på hyllan. Recensioner och berättelser i diverse sociala medier tyder också på att han har mycket kvar att ge. Jag närmar mig därför vältrampad Lundellmark på Skansen med höga förväntningar. Här såg jag honom live första gången en sommar i mitten av nittiotalet och sedan dess har jag sett honom många gånger till och på många andra platser. Trippelliven ”Maria kom tillbaka” har också snurrat många varv för att stilla livebegäret. Häromåret var han dessutom snäll att ge bort en livespelning från Linköping sommaren 2015 på sin hemsida. Båda inspelningarna är två utmärkta Lundellikoner.

Innan kvällen startar, på utsatt tid, ser jag promotorn Thomas Johansson prata med statsminister Stefan Löfven som också finns i publiken. Tidigare politikerkollegan, vänsterpartisten Lars Ohly är även han på framför scenen ikväll.

Traditionsenligt, åtminstone för den här sommaren, inleder ”Tranorna kommer” kvällens dryga tre timmar långa konsert. Den följs av välkänt och vackert pianoklinkande i ”Kär och galen”. Ulf Lundell hälsar oss välkomna till Skansen och konstaterar att han äntligen står på Allsångsscenen. Det gjorde han även 1995 då jag såg honom första gången, men senare Skansen-konserter med min närvaro har han haft ett eget scenbygge med sig. Kvällen fortsätter snabbare än den utvikningen med ”Ut ikväll”. Vackra toner för oss sedan till ”Evangeline” och vidare in i bluesiga ”Definitivt religion”. Rocken tar sedan plats med euforisk energi i ”Omaha”.

Kvällens första vintertitel kommer sedan när de välbekanta tonerna i ”Snön faller och vi med den” ekar ut över Stockholm. I introt till kvällens absoluta höjdpunkt undrar Lundell med viss oro om vi läst om båten? Alltså segelbåten som ska ta Greta Thunberg över Atlanten till klimatmöten i New York och Chile. Han menar vidare att Greta är ett föredöme för oss alla och sedan tillägnar han ”Isabella” till Greta.

”En ny dag randas” tar oss vidare och sedan bjuds det på ”Rik man” med den sköna textraden ”Kaffe svart som natten på morgonen”. Lundell introducerar sedan nya dansen med vassa armbågar och suktande efter pengar innan bandet spelar ”L-bows & Kash”. I ”Sanning är ett udda tal” berättas bland annat om hur nazister spelat ”Öppna landskap” och försökt lägga beslag på den sistnämnda. Den är inte till för dem eller inte heller för något parti från Blekinge konstaterar Lundell från scenen och ber publiken hjälpa till att ta tillbaka ”Öppna landskap”. Och det gör Stockholmspubliken med helhjärtad allsång.

Den enda skylten långt fram i publiken, som önskar en låt, får nu sin önskan uppfylld. Jag kan bara konstatera att det är en utmärkt önskan. ”Klockorna” kommer nu och jag får höra den bästa nya låten på albumet från i maj. Sedan är det dags för ”Om det här är vintern”, som följs av ”Förlorad värld” där Lundell ber Markus Olsson att blåsa oss till Kalifornien.

”Är vi lyckliga nu?” och en tung ”Den vassa eggen” avslutar huvudsetet. När Lundell kommer ut till första extranumret ”Hon gör mej galen” berättar han att han och att han gillar berättelser i låtar och album som berättar längre historier. Sedan kommer ”Om sommaren” under den blir det en lång berättelse om hur han bor på Clarion vid Skanstull i rum 674. Det var olidligt varmt på rummet och han försöker få byta rum, men det är omöjligt eftersom att det är Pride och allt är uppbokat. Han tar en promenad nere vid Årstaviken för att kyla ner sig och när han återvänder till hotellet hamnar han utanför rum 666 där han knackar på och får höra ”Tush” när djävulen öppnar. Han går inte vidare utan hamnar efter ytterligare vandring utanför rum 667 där en kvinna öppnar när Lundell knackar på. Där spelas ”Unchained Melody” (tror jag det är). Kvinnan frågar om varför Lundell spelar ”Tranorna kommer” när det borde vara ”Transorna kommer”. Efter bandets korta ZZ Top och Righteous Brothers utflykt blir det ”(Oh la la) jag vill ha dej” och ”Lycklig, lycklig” som avslutar första omgången extranummer.

Den andra omgången extranummer består av ”Jag saknar dej” och ”Gå ut och var glad” innan Lundell med band tackar för sig i augustinatten. Det mycket utsökta bandet är inga andra än Karin Hellqvist på fiol, Markus Olsson på sax och diverse klaviatur, Janne Bark på gitarr, Jens Frithiof på gitarr, Surjo Benigh på bas och Andreas Dahlbäck på trummor.

Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

Supergrupp brukar en musikgrupp kallas när dess medlemmar redan är berömda soloartister. En av de första supergrupperna var Cream, som bestod av Eric Clapton, Ginger Baker och Jack Bruce. En av de senaste supergrupperna är The Highwomen.

Blandband

 

De består av Belinda Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Då kommer deras självbetitlade albumdebut, som är producerad av Dave Cobb. I helgen som var spelade The Highwomen på den legendariska Newport Music Festival. Då fick de äran att spela tillsammans med Dolly Parton också. The Highwomens namn anspelar på en annan supergrupp. Countrylegendarerna Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson hade ett tag Highwaymen gemensamt.

På månadens kassett hittar du ett par låtar från The Highwomen, en låt från Willie Nelson och ett gäng andra låtar.