Arkiv för oktober, 2019

Torsdagen före midsommarafton är inte en dag som brukar uppmärksammas på något särskilt sätt. I år inföll den torsdagen den 20 juni. Tittar vi på historien finns förstås en hel del händelser från det datumet. Exempelvis var det den dagen 1893 som Lizzie Borden frikändes för morden på sin pappa och sin styvmor. I efterdyningarna av Kubakrisen skrev Usa och Sovjetunionen ett avtal den dagen om att etablera en ”heta-linjen” mellan Moskva och Washington. Ifrån musikvärlden kan vi notera att Duran Durans basist John Taylor är född detta datum. Vi kan också notera att artisten Prodigy gick bort det här datumet 2017.

Årets den 20 juni kom med underbara nyheter. Då släppte Joel Alme balladen ”Så kanske vinden”. Han annonserade också ett antal konserter i slutet av oktober i Stockholm och Göteborg samt berättade att han skulle släppa ett nytt album på fredag den 4 oktober, ”Bort bort bort”. Nu kan vi skruva fram tiden, även om vi också ska backa tiden en timme i natt, till lördag den 25 oktober. Det är dags för den andra av tre kvällar med Joel Alme på Slaktkyrkan. Innan vi tar oss in i musikkyrkan i Slakthusområdet kan vi stanna upp lite och blicka tillbaka lite på intervjuer och press i samband med släppet av ”Bort bort bort”.

Förra albumet ”Flyktligan” kom 2015 och sedan dess har Joel hunnit vara med i exempelvis Jills Veranda på SVT. Han gjort en bunt av spelningar tillsammans med sitt band. Han har också spelat bas tillsammans med Henrik Berggren under hans soloturné. Han hade också den goda smaken att se Viktor Olssons spelning på Bar Brooklyn förra hösten. Jag har haft förmånen att vara på två Almes egna spelningar. Fantastiska upplevelser, så förväntningarna är höga inför kvällen. I samband med att singeln släpptes berättade Alme:

”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni iaf en liten ballad innan skivan kommer. Som kärlek ska vara, den ska vara starkare på botten än på toppen. Topparna brukar lösa sig själva.”

Det har gjorts väldigt många intervjuer med Joel Alme i samband med släppet av nya skivan. Han har pratat med bland andra DN, SvD, Sveriges Radio, Nöjesguiden och en personlig favorit var att få höra samtalet mellan Joel och Per Nordmark i Nordmark Pod. Där samtalas det om Bort bort bort, vingla, cyanidkapslar, kul o jobbigt, vara rustad för det där, kontrollerad bakåtanda, trygg mot anfall, svaga stunder, revanschism, viktigaste ingrediensen, beskydda mitt sätt, mitt pojkrum, du kan aldrig lura oss, utvecklas känslomässigt, mer skägg men svagare knän, på Svenska, Flyktigare, arbetarklass, mitt sätt att förklara världen, rätt sammanhang, varför mår jag bra?, Djävulen har inte vaknat än, olika vantar, det jag gör älskar jag, det finns en tid, attackform, en vacker äng och en gammal målis.

Flyktligans berättande texter handlade om sådant som uppväxten i Majorna i Göteborg, vänner som dog för tidigt och familjer som slets isär av missbruk. Därifrån tar Bort bort bort berättande steget närmare honom själv, även om Joel berättat, att det inte är en medveten fortsättning. För SvD fortsätter han,

”Man märker det i efterhand, när man har skrivit, att det handlar om kampen för att må bra och alla saker man har gjort för att komma dit – och man kommer väl aldrig dit egentligen. På det stora hela är det en kampskiva om att ta sig an livet.”

I Sonic Magazines recension av den nya skivan får den nio av tio i betyg. För att ni ska få en uppfattning om vad vi väntar på den här lördagskvällen kan ni läsa följande lilla utdrag från den recensionen:

”Det här är en naken släktkrönika med hjärta och smärta över saker som har varit och tillstånd som aldrig riktigt går att sudda ut. Arbetarklass, missbruk, psykiska diagnoser och en familj som kämpar för att hålla sig över ytan. Men det är också texter som ger hopp i höstmörkret. Som i »Hinsan« där de Eddie Cochran-inspirerade wha wha-slagen på gitarren övergår till Joels egna erfarenheter från jobbet inne på kvinnofängelset Hinseberg. Ett tillfälligt kneg han tog för att komma undan uppståndelsen som följde på »Flyktligan« då både kropp och psyke sa ifrån. Återigen visar Joel Alme att han tillhör de absolut bästa textförfattarna på den svenska musikscenen. Det är stundtals brutalt ärligt och rent musikaliskt spartanskt välproducerat av Mattias Glavå.”

Kvällen startar med svärtan i ”Bort bort bort”. Den har sina kusiner i bl.a. Lars Winnerbäcks ”Khom Loy” där han sjunger om att ha människor omkring sig hela tiden, men att ändå känna sig ensam. Cody Jinks sjunger ”Never Alone Always Lonley”. Joel sjunger om att han har sin bästa vän i sig själv. Det är så det varit sedan han var fem år gammal. Ennsamheten duger gott och jag kan genast relatera.

Det är omöjligt att komma undan fortsättningen. ”Jag kommer inte undan” förför i sin underbara enkelhet. Vi går sedan vidare till en av alla kvarterskrogar i Majorna och besöker ”Kronan” där Joel var tillsammans med sin pappa många gånger. Kvällen har förstås sänkt sig över Stockholm och det dröjer länge ”Innan staden vaknar”. Publiken jublar och är med på alla noter. Vi fortsätter med ”Lätta steg” och det är sedan lätt att konstatera ”Dom vet ingenting om oss”. Det är lätt för mig att leva mig in i texterna och tycka att de stämmer in i delar på mitt eget liv.

Vi flyttar oss sedan till Örebrotrakten och får ta del av betraktelser från tiden när Joel jobbade på kvinnofängelse. Det är dags för en fängslande och underbar version av ”Hinsan”. Den tar sedan oss fram till en helt, helt fantastisk version av ”Våran sort” med sin starka text. Det är verkligen svårt att köpa tillbaka dagar som har gått innan det är dags att ”Backa tiden”. Vi sitter på Sandaskolans tak och möter Erik som har snott sin första bil. Drömmen är att få gå tillbaka och välja igen. ”Mina vänner” avslutar den tio låtar starka första delen av kvällen. Det är lite drygt femtio procent till att höra i kväll.

Den första delen av extranumren ägnas åt att ”Hålla sig på kanten”. Det är svårt att vara ren här, även om det trots texten inte är någon som kastar sten. Det är mest eufori i kvällens publik och kontakten med Joel Alme är stark. Han ler mellan låtarna och allt allvar han förmedlar i sina fantastiska texter är inget annat än ren glädje i publikkontakten. Nu är det dags för sången om morfar och ”Röda bolaget”. Publiken studsar med i rytm till musiken. Det blir betydligt mer lågmält och ännu vackrare i ”Dig äger ingen”. ”Fri som du” och en helt magisk ”Aldrig bra på livet” tar oss ännu närmare slutet av den här kvällens framträdande. Joel Alme blir inklappad ännu en gång och ”Så kanske vinden” för oss till kvällens hamn. Det finns ett hopp i den låten med den blåaste himmel som ligger framför oss.

Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en av årets allra bästa spelningar? Nej! Den är bättre än bara en i toppen. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Jag har bara ett klagomål. Det var för kort. I övrigt magi, magi, magi.

Ed Sheeran har 66,2 miljoner lyssnare per månad och är därmed den artist som strömmas mest i världen på Spotify. Sheerans lyssnare per månad är 86 500 gånger fler än vad Ward Hayden & The Outliers strömmas. De har 765 lyssnare per månad. Ward Hayden har 61 lyssnare i Stockholm enligt Spotify och huvudstaden är staden som de har flest lyssnare. I deras hemstad Boston har de 46 lyssnare per månad.

 

I kväll är vi ungefär 20 personer som sökt oss till Southside Cavern för att få chansen att lyssna till just Ward Hayden & The Outliers. Sedan förra gången jag såg dem har bandet bytt namn från Girls Guns & Glory. Det är Ward Hayden som är frontmannen som leder bandet. Han har med sig Paul Dilley på bas och ståbas, Josh Kiggans på trummor samt Cody Nilsen på gitarr och pedal steel. Tillsammans är de ett hårt arbetande band, som spelat på flera honky tonk-barer och ölställen i Boston och även på många andra ställen i Usa. De har blivit publikfavoriter i Skandinavien.

De har uppmärksammats av media bland andra Rolling Stone som beskriver de som en nutida Buddy Holly plus Dwight Yokam dividerat med The Mavericks. Tänk soulfyllda texter kombinerat med en dansvänlig rytm. Bandet bildades ursprungligen som ett sätt att komma ifrån den musik som spelades på de stora radiostationerna i nordöstra Usa. Hayden lånade kassetter fyllda med sin mammas favoritcountry och tidig rock ’n’ roll. Hayden har berättat att han lyssnade på dem kassetterna under långa bilturer och det inte gick att hitta något på radion som kändes värt att lyssna på. Han var i tjugoårsåldern då och hade varit med om sina första brustna hjärtan och sorgliga förluster. När musiken rullade i hans gamla Oldsmobile var allt han kunde tänka på att det här var allt hade letat efter.

Vi startar kvällen med dåligt vin i ”Wine Went Bad (But I’m Still Drinkin’)” och fortsätter med ”Good Hearted” samt ”Only One Good Thing”. Därpå är det dags för en resa mellan himmel och helvete när bandet spelar ”All the Way Up to Heaven”. Både flaskor och glas blir tomma efter ett tag och passande nog dyker ”Empty Bottles” upp då. Fountains of Wayne-covern ”Hackensack” är fantastisk både på skiva och kanske ännu bättre från scenen. ”Root Cellar” och ”Big Girl (In All the Right Places)” är det som kommer som en fortsättning framåt.

I februari nästa år går bandet in i studion igen och spelar in det första originalalbumet under det nya namnet och vi kan möjligen räkna med ett skivsläpp i augusti. En låt som mycket väl kan dyka upp där är en av kvällens tre nya låtar, som vi får höra. Först ut av nyheterna är ”I Can Write a Song About It”. De andra två nyheterna som dyker upp lite senare under kvällen är ”Crazy Love” och ”Nothing To Do”. Om jag ska sammanfatta kvällen och hur det låter görs det bäst genom att ta två exempel och plussa ihop dem. Först ut är Hank Williams stökiga och dansvänliga ”Honky Tonkin’” och när den paras med originalkompositionen ”Rock ’n’ Roll” under det tidigare bandnamnet får du en aning om hur kvällen låter.

Gram Parsons “Ooh Las Vegas” och “Six Sixty Seven” utgiven under det gamla namnet är något som också förgyller kvällen. ”Naturally Crazy” och Jimi Hendrix ”Fire” avslutar sedan det sjuttiofem minuter långa setet. Det finns bara en sak att klaga på en sådan här kväll och det är publiktillströmningen. Var var ni? Alla kan inte ha hängt på Joel Almes turnéstart. Jag kan meddela er att ni missade något. Ward Hayden & The Outliers är väl värda att upptäcka för er som inte gjort det redan. Använder man ståbas som det här gänget gör, då är det bättre än bra.

Tredje störst i Texas och nionde störst i Usa. Hemmaplan för lag som Cowboys, Stars, Mavericks och Rangers. Den 22 november 1963 mördades John F. Kennedy på en av stadens gator. Idag är det hemstad till drygt 1,3 miljoner amerikaner. En av alla dessa Dallasbor är musikern Joshua Ray Walker.

 

I början av 2019 släppte han sin debutplatta ”Wish You Were Here”. Walker har vandrat dryga tjugo år på jordens yta. Mesta delen av tiden har han spenderat i hemstaten Texas och han planerar att vara den fortsatt trogen. Han har trots sin ringa ålder samlat på sig livserfarenhet som visar sig i hans texter. Han blandar text och melodi till låtar som får dig att tänka till, skratta och gråta. Inte sällan alla tre samtidigt.

Walker vill stanna i Dallas bland annat för att hjälpa till att hålla den lokala musikscenen levande. Han tänker inte som många andra flytta till Nashville. Han menar att det är bara en kort biltur om det är nödvändigt att ta sig dit. 110 mil eller så. Kort är nog relativt när du är van att allt är stort i en stat som Texas antar jag.

Det var solodebuten som dök upp i januari. Joshua Ray Walker har spelat i olika band sedan 12 års ålder. Den första låten som hamnat på debutplattan skrev han redan på julafton 2009. Han har spelat live ungefär 250 kvällar per år sedan 2016. Imponerande erfarenhet. Det är vad som väntar oss i publiken på Bryggarsalen mitt i arbetsveckan när Joshua Ray Walker för första gången sätter ner sina fötter och luftar sina lungor utanför USAs gränser.

Kvällen bjuder på hela debutalbumet fast med annan låtordning än på skivan. Först ut är ”Trouble” Walker letar efter sin gamle vän, som heter precis som låttiteln. Vännen är inte saknad och har aldrig varit snäll. I ”Working Girl” berättar Walker historien om en underårig prostituerad. Han använder karaktärer, oklart om de är riktiga eller påhittade, för att berätta om sina egna känslor och det mänskliga tillståndet. Den berättelsen följs av ”Pale Hands” och där är det mycket och hårt arbete som gäller. Det är ingen rast och ingen ro eller tid för nöjen.

Ett mycket ovanligt sätt att visa någon sin kärlek behandlas i ”Lot Lizard”. Jag har åtminstone inte tidigare hört om någon som visar sin affektion genom att brännmärka någon i bröstet med en cigarett. Joshua Ray Walker berättar att låten handlar om ett par han betraktade på ett tradarställe i Wisconsin. Ironin dyker upp i ”Keep” där vi hör raderna

”I laid in bed for an hour today

Tryin’ to die of natural causes

In case the Lord forgot to take me in my sleep

I grew tired of waitin’

Exacerbated, I rolled off my mattress in a heap.”

Walker skriver inte någon kärlekssång till dig. Historien är inte färdigskriven. Varför ägna tid till något han kan komma att ångra är något vi ägnar ungefär tre minuter av kvällen åt i ”Love Songs”. I ”Fondly” ekar ensamhet när Walker berättar om hur ett förhållande tar slut. De låga oddsen för att hitta någon romantisk utsvävning efter en lång natt i en bar behandlas i ”Last Call”. ”Canyon” tar oss med hem till Joshua Ray Walker och hans familj. Den berättar historien om hans skakiga relation med sin egen far, som diagnostiserades med lungcancer för tre år sedan. Att gråta kommer inte att lösa det som plågar dig. Oavsett hur mycket du önskar dig att det skulle göra det är vad vi lär oss i ”Burn it”.

Joshua Ray Walker bjuder också på en handfull nya låtar, som är inspelade för hans andra album. Någon av de nya låtarna är så ny att de inte fått ett namn än. En handlar om kvinnor, som jobbar på båtmässor och som håller skyltar med båtens pris och blir uttittade av gubbar på mässan. Den heter kort och gott ”Boat Show Girl”.

Walker bjuder också på några av sina äldre och hittills outgivna låtar. En var en utmaning från en vän som undrade om han kunde skriva en låt i dur, som också går att dansa till. I motsats till de sorgliga sånger som dominerar repertoaren. Det blev en låt om fallgroparna med att använda droger. Han hinner också med ett par covers. En av Hazel Dickens och lysande version av Lionel Richies ”Hello” i countrytappning.

Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Det är inte så lätt att veta vad som gick genom huvudet på Chuck Berry när han skrev och spelade in ”You Never Can Tell”. Året var 1964 och låten kom med på albumet ”St. Louis To Liverpool”.

Blandband

 

Texten skildrar bröllopet mellan ett ungt par och händelserna efteråt, som att bo i en möblerad lägenhet, köpa familjebil och resa på bröllopsresa till New Orleans. Låten dyker också upp i danstävlingen i Quentin Tarantinos film Pulp Fiction.

Låten dyker också upp på månadens kassett med Bruce Springsteen. Bossen bjuder också på en bonusversion i filmformat från Leipzig ungefär 49 år efter att Chuck Berry gav ut originalet.

På kassetten hittar du som vanligt en del annat också.