Torsdagen före midsommarafton är inte en dag som brukar uppmärksammas på något särskilt sätt. I år inföll den torsdagen den 20 juni. Tittar vi på historien finns förstås en hel del händelser från det datumet. Exempelvis var det den dagen 1893 som Lizzie Borden frikändes för morden på sin pappa och sin styvmor. I efterdyningarna av Kubakrisen skrev Usa och Sovjetunionen ett avtal den dagen om att etablera en ”heta-linjen” mellan Moskva och Washington. Ifrån musikvärlden kan vi notera att Duran Durans basist John Taylor är född detta datum. Vi kan också notera att artisten Prodigy gick bort det här datumet 2017.

Årets den 20 juni kom med underbara nyheter. Då släppte Joel Alme balladen ”Så kanske vinden”. Han annonserade också ett antal konserter i slutet av oktober i Stockholm och Göteborg samt berättade att han skulle släppa ett nytt album på fredag den 4 oktober, ”Bort bort bort”. Nu kan vi skruva fram tiden, även om vi också ska backa tiden en timme i natt, till lördag den 25 oktober. Det är dags för den andra av tre kvällar med Joel Alme på Slaktkyrkan. Innan vi tar oss in i musikkyrkan i Slakthusområdet kan vi stanna upp lite och blicka tillbaka lite på intervjuer och press i samband med släppet av ”Bort bort bort”.

Förra albumet ”Flyktligan” kom 2015 och sedan dess har Joel hunnit vara med i exempelvis Jills Veranda på SVT. Han gjort en bunt av spelningar tillsammans med sitt band. Han har också spelat bas tillsammans med Henrik Berggren under hans soloturné. Han hade också den goda smaken att se Viktor Olssons spelning på Bar Brooklyn förra hösten. Jag har haft förmånen att vara på två Almes egna spelningar. Fantastiska upplevelser, så förväntningarna är höga inför kvällen. I samband med att singeln släpptes berättade Alme:

”Ledsen för det långa avbrottet, kroppen har gått på som vanligt men psyket har inte hängt med riktigt. Här får ni iaf en liten ballad innan skivan kommer. Som kärlek ska vara, den ska vara starkare på botten än på toppen. Topparna brukar lösa sig själva.”

Det har gjorts väldigt många intervjuer med Joel Alme i samband med släppet av nya skivan. Han har pratat med bland andra DN, SvD, Sveriges Radio, Nöjesguiden och en personlig favorit var att få höra samtalet mellan Joel och Per Nordmark i Nordmark Pod. Där samtalas det om Bort bort bort, vingla, cyanidkapslar, kul o jobbigt, vara rustad för det där, kontrollerad bakåtanda, trygg mot anfall, svaga stunder, revanschism, viktigaste ingrediensen, beskydda mitt sätt, mitt pojkrum, du kan aldrig lura oss, utvecklas känslomässigt, mer skägg men svagare knän, på Svenska, Flyktigare, arbetarklass, mitt sätt att förklara världen, rätt sammanhang, varför mår jag bra?, Djävulen har inte vaknat än, olika vantar, det jag gör älskar jag, det finns en tid, attackform, en vacker äng och en gammal målis.

Flyktligans berättande texter handlade om sådant som uppväxten i Majorna i Göteborg, vänner som dog för tidigt och familjer som slets isär av missbruk. Därifrån tar Bort bort bort berättande steget närmare honom själv, även om Joel berättat, att det inte är en medveten fortsättning. För SvD fortsätter han,

”Man märker det i efterhand, när man har skrivit, att det handlar om kampen för att må bra och alla saker man har gjort för att komma dit – och man kommer väl aldrig dit egentligen. På det stora hela är det en kampskiva om att ta sig an livet.”

I Sonic Magazines recension av den nya skivan får den nio av tio i betyg. För att ni ska få en uppfattning om vad vi väntar på den här lördagskvällen kan ni läsa följande lilla utdrag från den recensionen:

”Det här är en naken släktkrönika med hjärta och smärta över saker som har varit och tillstånd som aldrig riktigt går att sudda ut. Arbetarklass, missbruk, psykiska diagnoser och en familj som kämpar för att hålla sig över ytan. Men det är också texter som ger hopp i höstmörkret. Som i »Hinsan« där de Eddie Cochran-inspirerade wha wha-slagen på gitarren övergår till Joels egna erfarenheter från jobbet inne på kvinnofängelset Hinseberg. Ett tillfälligt kneg han tog för att komma undan uppståndelsen som följde på »Flyktligan« då både kropp och psyke sa ifrån. Återigen visar Joel Alme att han tillhör de absolut bästa textförfattarna på den svenska musikscenen. Det är stundtals brutalt ärligt och rent musikaliskt spartanskt välproducerat av Mattias Glavå.”

Kvällen startar med svärtan i ”Bort bort bort”. Den har sina kusiner i bl.a. Lars Winnerbäcks ”Khom Loy” där han sjunger om att ha människor omkring sig hela tiden, men att ändå känna sig ensam. Cody Jinks sjunger ”Never Alone Always Lonley”. Joel sjunger om att han har sin bästa vän i sig själv. Det är så det varit sedan han var fem år gammal. Ennsamheten duger gott och jag kan genast relatera.

Det är omöjligt att komma undan fortsättningen. ”Jag kommer inte undan” förför i sin underbara enkelhet. Vi går sedan vidare till en av alla kvarterskrogar i Majorna och besöker ”Kronan” där Joel var tillsammans med sin pappa många gånger. Kvällen har förstås sänkt sig över Stockholm och det dröjer länge ”Innan staden vaknar”. Publiken jublar och är med på alla noter. Vi fortsätter med ”Lätta steg” och det är sedan lätt att konstatera ”Dom vet ingenting om oss”. Det är lätt för mig att leva mig in i texterna och tycka att de stämmer in i delar på mitt eget liv.

Vi flyttar oss sedan till Örebrotrakten och får ta del av betraktelser från tiden när Joel jobbade på kvinnofängelse. Det är dags för en fängslande och underbar version av ”Hinsan”. Den tar sedan oss fram till en helt, helt fantastisk version av ”Våran sort” med sin starka text. Det är verkligen svårt att köpa tillbaka dagar som har gått innan det är dags att ”Backa tiden”. Vi sitter på Sandaskolans tak och möter Erik som har snott sin första bil. Drömmen är att få gå tillbaka och välja igen. ”Mina vänner” avslutar den tio låtar starka första delen av kvällen. Det är lite drygt femtio procent till att höra i kväll.

Den första delen av extranumren ägnas åt att ”Hålla sig på kanten”. Det är svårt att vara ren här, även om det trots texten inte är någon som kastar sten. Det är mest eufori i kvällens publik och kontakten med Joel Alme är stark. Han ler mellan låtarna och allt allvar han förmedlar i sina fantastiska texter är inget annat än ren glädje i publikkontakten. Nu är det dags för sången om morfar och ”Röda bolaget”. Publiken studsar med i rytm till musiken. Det blir betydligt mer lågmält och ännu vackrare i ”Dig äger ingen”. ”Fri som du” och en helt magisk ”Aldrig bra på livet” tar oss ännu närmare slutet av den här kvällens framträdande. Joel Alme blir inklappad ännu en gång och ”Så kanske vinden” för oss till kvällens hamn. Det finns ett hopp i den låten med den blåaste himmel som ligger framför oss.

Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en av årets allra bästa spelningar? Nej! Den är bättre än bara en i toppen. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Jag har bara ett klagomål. Det var för kort. I övrigt magi, magi, magi.

kommentarer
  1. […] Min ensamhet den får duga […]

  2. […] KONSERT 1) Joel Alme – Slaktkyrkan, Stockholm 2) The Sheepdogs – Nalen Klubb, Stockholm 3) Low Cut Connie – […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.