Arkiv för november, 2019

Den kinesiska kalendern eller som den också kallas den kinesiska zodiaken har en tolvårig cykel. Zodiaken introducerades av kejsaren Qin Shi Huangdi (259-210 f.Kr.), som lät förena tron på Buddha och astrologi. Enligt buddhistisk tradition fick åren sina djursymboler på Buddhas dödsbädd (483 f.Kr.). Han kallade till sig alla djuren för att träffa dem innan han dog.

 

Det visade sig att det bara var tolv djur som besökte Buddha och för att hedra dem döpte han åren efter dem. Ordningen på djurnamnen i zodiaken bestämdes av i vilken ordning de kom till Buddha. Först kom råttan och sedan följde i tur och ordning oxen, tigern, kaninen, draken, ormen, hästen, fåret, apan, tuppen, hunden och grisen. De här tolv djuren kopplas sedan till ett element för varje år och det finns fem element. Metall, vatten, eld, jord och trä. Alltså tar det 60 år innan alla djur har kopplats till samtliga element en gång. Djuret och elementet utgör tillsammans de attribut, av himmelska stammar och jordiska grenar, som företräder personerna som föds under ett bestämt år.

I gryningen den 28 januari 2017 lämnade vi eldapans år och fortsatte in i eldtuppens år. Under eldtuppens år är det gynnsamt att överväga sina beslut med mer logik än känsla och att göra upp långsiktiga planer. Året gynnar den som satsar på struktur, disciplin och hårt arbete. Det gäller att ärligt granska varje del av sitt liv och släppa taget om det som inte fungerar längre om det så gäller delar av personligheten, ovanor, relationer eller arbetsuppgifter. Ursäkter och undanflykter duger inte längre utan personligt ansvar är det som kommer att ge utdelning. Tuppen försover sig inte utan hälsar plikttroget soluppgången varje morgon.

Lasse Winnerbäck, som är född under träkaninens år, kortade väntetiden på Eldtuppens år med 58 år när han gav ut sitt senaste album i början av oktober 2019. Om du har hängt med i Winnerbäcks karriär ett tag vet du att det inte är så många år sedan Lasse tog körkort och köpte en bil. Det är i hans bil vi startar kvällen. Det är skymning över Småland och resan startar i Jönköpingstrakten med Vättern på vår vänstra sida och vi rör oss norrut längs med E4:an innan vi får svänga av ner i Södra Länken och hitta in i Globen där Lasse med band äntrar scenen och sjunger ”Jag tror jag hittar hem”.

Det är dåligt betalt för att bry sig när vi och himlen är mörk och Lasse ber om glöd och passion i ”Paradiset”. Allt förändras fast ingenting händer och skymningen är tidlöst vacker när samhällsbetraktelserna fortsätter i ”Där elden falnar (men fortfarande glöder)”. Götgatan är grå och kall. November har hållit solen borta och det är lätt att förstå att Stockholm verkar full av långa, svarta labyrinter precis som Winnerbäck sjunger i ”Åt samma håll”.

I kvällens första mellansnack berättar Winnerbäck historien om när han första gången besökte Globen. Han var 15 år och Guns N’ Roses var i Stockholm för att spela. På golvet bredvid Lasse står en kille i bandana, cowboyhatt och läderbyxor. Killen drar ner brallorna och kissar på golvet och i det ögonblicket känner Lasse att han kommit till ”Paradise City”. Sedan är det verkligen dags. Dags att komma hit med all din klokhet. Komma hit med ditt temperament. Winnerbäck väntar här intill parken och han håller sitt flämtande ljus tänt när han sjunger ”Eldtuppen”. I årets bästa huvudstadskildring ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”. När jag växte upp gick tåget rakt genom det lilla samhället och minnena från att spendera tid på järnvägsstationen och på andra ställen längs spåret kommer till mig när den industridoftande ”Järnvägsspår” manglar oss.

Det blir lite andrum när vi flyttar oss tillbaka till sensommaren. Löven faller, det blåser osunda vindar och Winnerbäck känner sig dämpad och sval i ”Mareld”, som också får en industridoft av Jerker Odelholms bas. Under två decenniers turnerande har han också hunnit med att se varenda vrå av Sveriges land. Det är något han skaldar om i ”För dig”, som också är slutet på resan och början på en ny. Vi drar till Oslo och lallar runt på Karl-Johan för att komma loss. Det är en underbar version av ”Elden”, som tar upp energin ännu en nivå. Därifrån går vi vidare med ett melankoliskt och vemodigt sörjande i ”Elegi”. Vi fortsätter att röra oss under Winnerbäcks favoritårstid hösten. Nu har vi tagit oss till Köpenhamn och ”Över gränsen”.

Det blir genast en returbiljett och vi flyger över landet där det mesta är skog, byggvaruhus och miljonprogram. Det är inget annat än ”Granit och morän” som finns att tillgå. Om jag sedan säger att det är dags att odla Hungarian Hot Wax på balkongen vet du att det är dags för ”Utkast till ett brev”. Den är vacker och det är vackert att möta ensamheten i trappen, även om ingen ska se mig gå ner mig. Aldrig se mig så. Vi fortsätter på inslagen väg när himlen fallit ner och det svider till där kniven skar. Lasse har varit vaken hela natten som han sjunger i ”Ingen soldat”. Molnen på himlen är mörka och det är hårda ord i luften när kvällens huvudset slutar med ”Hur och vem och vad”.

Vädret har inte blivit bättre när extranumren drar igång. Då är det klockan fyra en tisdag i oktober. Det är kommunala korridorer, nyponbuskar och gråvita skyar. Alla vet att det är tandläkarväder i ”Söndermarken”. När vinterisen ligger klar, när det blir varma sommardar och när du står sist i kön vädjar Winnerbäck något som inte kommer att bli svårt. ”Kom ihåg mig” lyder vädjan som är gripande, stark och vacker. Den första omgången extranummer tar slut med ”Hymn” och tiden närmar sig för trängsel och för många att åka i tunnlarna under Stockholm.

”Om du lämnade mig nu” sjunger Winnerbäck och Therese Johansson ensamma på scenen ackompanjerade av Lasses akustiska gitarr. Resten av bandet återvänder genom balkongdörren och Lasse dricker glögg när vinden blåser in ifrån England i den stora, stora publik- och allsångsfavoriten ”Hugger i sten”. Det mörker vi tagit oss igenom skiftar om i ett solljus som bländar oss. Det är spilld mjölk överallt och det stinker av gammalt groll, men ”Solen i ögonen” slutar med att vi har skuggorna bakom oss trots allt.

Turnén drog i gång i gamla hemstaden Linköping i början av november. På det elfte stoppet efter starten har turen kommit till den nya hemstaden. Det kanske är uträknat med ett stopp för varje djur i den kinesiska zodiaken? Vi som sökt oss till Arenavägen ikväll har fått uppleva Globen-premiär för Lasse Winnerbäck. Det är ett segertåg och det är inte bara mina fingrar som säger det. Alla i den här sfäriska byggnaden står upp och jublar i kapp på ett sätt Winnerbäck med band verkligen förtjänar.

Jag passar på att tacka Therese Johansson på sång och gitarr, fantastiska Jonna Löfgren på trummor, Jerker Odelholm på bas, Staffan Johansson på gitarr, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på piano. Det är bandet som kvällens huvudrollsinnehavare Lasse Winnerbäck haft med sig på höstens turné. I Globen gästas de också av Per Texas Johansson vid starten och på slutet när han kommer in och blåser skön saxofon. November är verkligen på väg att ta slut och Lasse visar att han är en svensk mästare i genren vackert vemod och den här sköna känslan från kvällen kommer att leva kvar genom hela advent.

EDIT 2020-04-17
En vacker fredag i april släppte Lars Winnerbäck hela konserten på Spotify och du hittar den här.

Thomas Jefferson var Usas tredje president mellan 1801-1809. De fyra åren före den perioden var han den andre vicepresidenten. Han hade många strängar på sin lyra och var också sändebud i Frankrike, politisk filosof, unitarist, revolutionär, jordbrukare, jordägare, arkitekt, arkeolog, författare, uppfinnare och grundare av University of Virginia. I sitt arkitektverk ritade han bland annat herrgården Monticello, som han använde som privatbostad under sin period som president.

 

I dag är herrgården ett museum och är tillsammans med sina trädgårdar och plantage ett populärt turistmål. Herrgården finns också upptagen på Unescos världsarvslista sedan 1987. Om besöker Jeffersons Monticello befinner du dig i närheten av Charlottesville, Virgina. Där växte Caroline Spence upp. Hon växte upp i en musikälskande familj och hon började skriva egna låtar redan i nioårsåldern. När hon var femton började hon spela på scenerna i hemstaden, som sedan lämnade för att bosätta sig i Nashville.

Hon släppte sin blev en debut-EP ”You Know the Feeling” 2013. Debutalbumet ”Somehow” kom två år senare och har sedan vartannat år följts av albumen ”Spades & Roses” och ”Mint Condition”. Samma år som hon släppte EP:n vann hon också American Songwriter’s texttävling. På det andra albumet finns några av mina favoritrader som hon skrivit. Det handlar om låten ”You Don’t Look So Good (Cocaine)”. Första versen och refrängen låter så här:

“Honey, I love you, you’ve got a piece of my heart
But it’s hard to watch you falling apart
To the untrained eye, you’re just the life of the party
They don’t know what it’s like if you finish what you’re starting

Yeah you get so high you can’t come back down
Can’t see what you lose except a couple of pounds
And I’m a broken record, you know what I’m gonna say
You don’t look so good when you do cocaine”

Ikväll är det textrader jag hoppas på att få höra när Caroline Spence står på Twangs scen. Före henne värmer Charlie Whitten upp alla oss som tagit oss ner i källaren på Katarina Bangata 25. Han spelar också tillsammans med Caroline under resten av kvällen. Caroline och Charlie har under dagen kört den långa vägen från Malmö och gårdagens gig. De börjar den här kvällen med den passande ”Long Haul”. Mellansnacket är i sig en behållning av kvällen och Caroline börjar med att berätta om hur producenten Dan Knobler försökte få henne på att ta bort rimmet knees ihop med Los Angeles. Hon argumenterade med att Tom Petty gjorde det i ”Crawling Back to You” på sin skiva ”Wildflowers”. Då är det helt lugnt att använda tyckte hon och rimmet finns kvar i ”Angels or Los Angeles”.

Redan efter tredje låten är jag redo att gå hem. Det är då den kommer. Den fantastiska ”You Don’t Look So Good (Cocaine)”. Den följs av ”Slow Dancer”. Vi får sedan höra hur Caroline tog in på hotell på vägen mellan två spelningar i Texas. I Amarillo skulle hon ha en lugn kväll med tv och beställa mat till rummet. Det blev kinamat med en Texastouch, som var mindre lyckad. Hon hade också beställt en flaska rosévin och den var bättre. Det blev ingen tv, utan istället skrev hon ”Hotel Amarillo”.

Hotellvistelsen följs sedan av “Who Are You”, “All the Beds I’ve Made”, första låten på Spades & Roses-plattan “Heart of Somebody”, “Wait on the Wine” och “Song About a City”. Den livslånga och varma kärleken mellan Carolines morföräldrar skildras i “Mint Condition”. Kvällens musikaliska upplevelse avslutas med ”Who’s Gonna Make My Mistakes”.

Det är en känsla av att ha blivit upplyft från det mörka och glåmiga november som infinner sig. Det känns varmare utomhus när jag rör mig mot tunnelbanans gröna linje för att åka mellan Skanstull och Gullmarsplan och sedan vidare med bussen. Det känns också bra att Caroline Spence lovat att komma tillbaka snart. Då kommer hon att ta med sig mera merch också. Den har sålt slut snabbt på hennes första visit i Europa. Jag är gärna på plats när hon återvänder.

När det är dags att summera året i en lista med tjugoen album är jag övertygad om att flera av släppen från september och oktober kommer att hitta sin väg in på den listan. Det har varit två riktigt bra månader i skivfloden.

 

Det är precis som det brukar vara också. Du kan följa alla årets album, som är bättre än bra i den här spellistan.

 

Charley Crockett – The Valley
Den här blandningen av soul, blues och honky tonk från Texassonen Charley Crockett är fylld av glädje, sorg, medryckande melodier och finurliga texter. I titelspåret sjunger han om sin hembygd och sin uppväxt i San Benito.

 

Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

 

Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

 

Dirty Honey – Dirty Honey
Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns ’N Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.

 

The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

 

Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

 

Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

 

Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

 

Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja att följa med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

 

Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

Han sjunger förödande vackert. Han var en av de bästa artisterna på förra årets STHLM Americana. Han har nyss släppt första låten från sitt kommande femte album. Det albumet heter lämpligt nog ”LP5”. Han kommer från Tulsa, Oklahoma.

Blandband

 

Det är John Moreland, som har släppt ”East October” under månaden med samma namn som avslutar låtens titel. Han har en bedövande vacker röst och skriver låtar som griper tag i hjärtat. Jag hoppas att han har hälsan med sig och har möjlighet att ta flyget över Atlanten igen och vara kvällens huvudattraktion på en Stockholmsscen nära mig. ”LP5” dyker upp den 7 februari och han turnerar i Usa fram till Norges nationaldag. Innan dess går det inte hoppas på ett Sverigebesök.

Nu hittar du självklart även andra artister och låtar på månadens blandband. Det är precis som vanligt. Bara att dyka in.