Arkiv för februari, 2020

Trey Parker och Matt Stone skapade den animerade serien South Park, som hade premiär 1997. Stan Marsh, Kyle Broflovski, Eric Cartman och Kenny McCormick har varit huvudpersonerna under de 23 säsonger serien utspelats. Den blev känd eller kanske till och med ökänd för sin mörka och surrealistiska humor med satiriska inslag om mängder av ämnen. Det animerade South Park återfinns i Colorado.

 

South Park är också en av de första förorterna till Morgantown, West Virgina. Där går det att studera på West Virgina University. Campus i de centrala delarna av staden ligger vid Monongahelafloden. Det är sex år sedan sedan en av stadens söner Charles Wesley Godwin tog sin universitetsexamen. Innan sin examen hade han lagt ner sin karriär inom amerikansk fotboll, studerat i Estland och hittat sin talang för att spela bland annat bluegrass och traditionell country.

På förra årets allra bästa album ”Seneca” berättar Charles Wesley Godwin elva gripande historier. Godwin målar rika och ärliga porträtt av händelser och människorna i hemtrakterna i Appalachernas bergiga landskap. ”Det här albumet ger en bra bild av hur kulturen är i Appalacherna. I allmänhet har folk en helt fel bild utifrån om vad vi står för här, vilka våra prioriteringar är och hur smarta vi är”, berättar Godwin själv om albumet. I reklamen för kvällens konsert beskrivs Godwins röst som väderbiten och gåtfull, på samma gång besjälad och helt obestridlig. Ja, för att inte säga hela gestalten, en av de mest överrumplande begåvade artisterna i den unga, pigga countryscenen från nordöstra Usa.

Kvällens scen ligger i källaren på Twang och Godwin startar med (Windmill) Keep On Turning, som berättar om väderkvarnarna som vakar över ängarna och de som jobbar där. I väntan på att kärleken ska komma nerför trapporna i sin blå klänning. Den han gillar allra bäst är var ”Hardwood Floors” tar sin början. Historien om fattigdom, drogmissbruk och avsaknaden av en hälsosam ekonomi är delar i det som var första singeln från förra årets album. ”Coal Country” målar mörka moln över Appalacherna och Godwins hemtrakter.

Godwins fru kommer från Plant City i Florida. Staden kallas för jordgubbarnas huvudstad i världen, något Godwin inte trodde på tills han smakade dem efter att han mött sin ”Strawberry Queen”. Kvällens första cover är Keith Allisons ”Freeborn Man”. Kvällens mest gripande mellansnack kommer innan den bästa låten. Godwin berättar om hur jobbigt han tyckte att det var att åka iväg på turné. Iväg från sin åtta veckor gamla son. Det finns inget roligt i det. För att lägga sten på bördan fick han samtal hemifrån som berättade om att hans morfar (eller om det nu är farfar) hade ramlat och hamnat på sjukhus i Morgantown. Det är det största sjukhuset och inte det som låg närmast, alltså förstod Godwin att det var allvarligt. Två dagar senare fick han ett nytt samtal hemifrån, som kom med ännu sorgligare nyheter om att morfar gått bort. Nu har familjen också hunnit begrava honom. Det är inget som någon borde missa, menar Godwin. Det gör ”Seneca Creek” till kvällens starkaste ögonblick då den berättar historien med morfar som berättar hur han mötte mormor och hur de byggde upp sitt gemensamma liv.

Nu får vi förmånen att höra två nya låtar. Det är ”Laying Low” och ”How the Mighty Fall”. Nyheterna avlöses av en av sångerna som är alternativ till “Shrinks and Pills”. Innan solokarriären spelade Godwin i bandet Union Sound Treaty. Han spelar ”Blow Me Away” från den låtkatalogen, sedan en ny låt om sin son ”Gabriel” och därefter ytterligare en Union Sound Treaty-låt ”Low Down Bars”. Det blir ”The Last Bite” och “Pour it On” från förra årets soloplatta innan en vacker cover av Randy Travis ”Three Wooden Crosses” smeker våra trumhinnor.

Det återstår bara en kvartett låtar av den här underbara kvällen. Den starka historien om gruvolyckor och barn som förolyckas berättas i ”Sorry for the Wait”. En festlig kväll med sin fru gav inspiration till ”Half a Heart” och mötet med en full och bitter man gjorde Godwin irriterad och hjälpte honom att skriva ”Here in Eden”. Slutet av kvällens musikaliska framträdande tar oss nästan till himlen, till West Virgina, till Blue Ridge Mountains och till Shenandoah River. Vi vänder hemåt i John Denvers ”Take Me Home, Country Roads”.

Charles Wesley Godwin växte upp med en mamma som var lärare och en pappa som var kolgruvearbetare och som han berättat om under kvällen vill han hem igen. Uppväxten fylldes av jakt, fiske och sport. De ideal han fått med sig hemifrån och de enkla förhållanden Godwin växte upp under sipprar genom varje tum av hans sånger och hans framförande. Glädjande nog går det också att höra hans röst på plattan ”Next Year” med Union Sound Treaty från 2016. Jag kan tycka att reklamen för hans röst ljuger. Den är mycket, mycket bättre än så. När han tar i från tårna i låtar som ”Seneca Creek” och ”Coal Country”, för att nämna några, måste det vara så att den bär ända ut på Katarina Bangata från källaren på Twang och alla människor som passerar utanför får ståpäls.

Det är bara att hålla tummarna för att Charles Wesley Godwin har en lång och framgångsrik karriär samt att han återvänder till Stockholm snart igen. Den här gudabenådade artisten vill jag se och höra igen snart, mycket snart. Magi och fantastiskt är svaga ord för det vi fick uppleva ikväll i den trånga söderkällaren på Twang. Mina förväntningar innan konserten var skyhöga och de överträffades.

I det här fallet är det jag som är syndaren. Jag vaknade sent. Då har jag ändå lyssnat på varje platta som de släppt sedan debuten ”Pacific Surf Line”, som kom 2015. En kommentar från en vän om att de fyller ett tomrum efter Tom Petty gjorde tricket. När jag lyssnade på plattan från förra året ”Let it Burn”, med Petty i tankarna trillade polletten plötsligt ner.

 

Brent Rademaker, som tidigare varit med i band som Beachwood Sparks, The Tyde och Furthur, leder GospelbeacH. Rademaker tillsammans med Jason Soda och Jon Niemann utgör nu kärnan av GospelbeacH. Neal Casal, som gick bort förra året, har också varit en del av bandet som har varit en sammansättning av många andra vänner till den här kvartetten. The Byrds, Eagles, Flying Burrito Brothers, Gram Parsons och Grateful Dead är band som brukar dyka upp på tungan när det är dags för referenser till vad GospelbeacH spelar för musik.

Mellan debutalbumet och fjolårets album som var det fjärde i ordningen kom ”Another Summer of Love” ut sommaren 2017 och tredje albumet ”Another Winter Alive” året efter. Den här fredagskvällen i februari har bandet tagit sig ut längs den röda tunnelbanelinjen till Hornstull och kvällens spelning på Bar Brooklyn.

Om vi ska vara bokstavstrogna börjar det lite urvattnat med ”Miller Lite”, vilket är långt ifrån vad det är i kvällens verklighet. Starten är bra och det blir bara bättre och bättre. Vi som är på Bar Brooklyn den här fredagskvällen får uppleva något underbart. Introt till kvällens andra låt doftar som en Bond-låt. Det är en suggestiv och medryckande ”Strange Days”. Ett gitarrintro som dryper av Mike Campbell-vibbar tar oss in i ”Dark Angel”. Där spenderas dagen på hotellrummet och kvällen på en bar. Från baren går vi sedan vidare till att bli av med vårt ensamma hjärta i ”Hangin’ On”. Misstagen vi gör förföljer oss och vi fortsätter att göra dem i ”Bad Habits”.

Rademaker sätter sedan namn på kärleken som flytt och som vi vill träffa igen och ta oss ut i kvällen för att njuta av närheten i dansen med ”Kathleen”. GospelbeacH har Los Angeles, Kalifornien, som hemmaplan. I Kalifornien finns Coloradoöknen, Mojaveöknen och Sonoraöknen. I ”In the Desert” är det oklart vilken öken vi vandrar med kärlek, men det finns mycket att säga och berätta till vår älskade. ”Let it Burn”, som är titellåten, från fjolårets album förför med drömlik gitarr. Tempot går upp när vi tar tåget i ”California Steamer”. Vi flyter sedan vidare i livet när vi lutar oss tillbaka och lyssnar på olydnaden i ”Mick Jones”.

Där tar kvällens huvudset slut och bandet försvinner för ett kort tag in i den minimala logen, som ligger bara ett par steg från scenen. De återvänder snart i skön stil med Bob Dylans ”You Ain’t Going Nowhere”. Den följs av ett litet smakprov av Jim Lowes ”Green Door”. Pianot som ekar ut därifrån smeker också våra trumhinnor i introt till kärlekshyllningen i ”Baby (It’s All Your Fault)”. I det obevekliga slutet av kvällens musik får vi ta emot stryk i ”Fighter”, men vi kämpar på och ställer oss upp och jublar för en fantastisk kväll tillsammans med GospelbeacH.

När kvällen på scenen är slut hänger bandet kvar och minglar runt i publiken och pratar med alla som är på plats. De säljer merchandise, signerar prylar och är helt enkelt trevliga personer som visar stor uppskattning till oss som tagit oss hit den här mörka februarikvällen. Det är enkelt att drömma sig bort till en skön och varm Kalifornienvind, att stå på en sanddyn och blicka ut över Stilla Havet när Brent Rademaker och hans vänner i GospelbeacH värmer våra kyliga Stockholmshjärtan. Det här är en underbar kväll som kommer att finnas kvar i mitt minne mycket länge.

I höstas var jag med om en kväll som egentligen inte skulle ha inträffat. Ian Noe skulle varit förband till John Prine i Gävle. Prine ställde in på grund av en hjärtoperation. Noe spelade istället i en källare på Söder. Han var fantastisk då.

 

Nu har Prine fått tillåtelse att flyga av sina läkare och den där augustikvällen i Gävle blir istället av i morgon. Underbart nog passar Ian Noe på att göra en egen spelning i Stockholm den här turnésvängen också. Det är lapp på luckan på Nalen Klubb.

Ian Noe växte upp i Beattyville, Kentucky som äldst i en syskonskara på tre. Hans pappa jobbade som socialarbetare och hans mamma på en lokal fabrik i mer än 20 års tid. Noe lärde sig spela gitarr med hjälp från sin pappa, farfar och Chuck Berrys ”Johnny B. Goode”. Inspiration kom snart från countryklassiker också. I tonårsåren tog sedan idolerna Bob Dylan, Neil Young och Dwight Yoakam över som källor till inspiration.

Förra året kom debutalbumet ”Between the Country” och där finns livsöden och berättelser från det vardagliga livet i östra Kentucky. Sångerna ger oss inblick i de dramatiska livsöden från människor i området som Ian Noe har mött. De berättas alla av Ian Noes fantastiska röst, som griper tag i mitt inre och inte släpper greppet. I mina öron var debutalbumet nummer fyra bland alla släppta album förra året.

Innan Ian Noe är tillbaka på kvällens Stockholmsscen värmer Jesper Lindell förtjänstfullt upp oss. Kvällen med Ian Noe startar där debutalbumet slutar. Det är titellåten ”Between the Country” som nu är nummer och sedan följs av den starka ”Junk Town”. Vi behöver sedan inte, som i texten, vänta ända till midnatt på ”Irene (Ravin’ Bomb)”. Ian Noe bjuder sedan på den sorgliga historien om Mary som nästan blir 29 år. Berättelsen får vi höra i ”Dead on the River (Rolling Down)”.

Tågsången ”Barbara’s Song” är en av mina favoriter i Noes nuvarande låtskatt. Efter en utflykt till annat i ”Crazy by the Water” är vi tillbaka till tågen, även om det inte finns något tåg att hoppa på i ”That Kind of Life”. I det livet går det inte att låta bli att bli fast igen och det sjunger Noe i ”Loving You”.

Likt en vildhund med rabies beskrivs en av huvudpersonerna i den allt annat än lyckliga, men ändå underbara ”Meth Head”. Det är min absoluta Noe-favorit. Att klara sig genom vardagen avhandlas i ”If Today Doesn’t Do Me In”. Det blir ”P.O.W. Blues”, ”The Last Stampede” och ”The Promised Land” innan vi närmar oss slutet på den här kvällen med ”One More Night”.

I ”Lonesome as it Gets” sjunger Noe om att ensammare än högtider i ensamhet blir det inte. Före kvällens sammanhållna och dubbla extranummer kommer den vackra ”Letter to Madeline”. En vacker ” Road May Flood” flyter in i den låt som Ronnie Scott och Steve Wolf skrev och som Bonnie Tyler gjorde känd. Hela kvällen tar slut med hjärtesorgen i ”It’s a Heartache”.

Berättelserna är fyllda av misär, olycka, droger och med döden närvarande oavsett om det handlar om en tågolycka i början av förra seklet eller människor som fastnat i knarkberoende. Det här är så mycket av musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår när jag bara kan älska en kväll som den här. Den lyser upp i den gudsförgätna månaden februari och värmer inifrån när isande vindar möter mig på David Bagares gata på väg mot Hötorgets tunnelbanestation och den första etappen på resan hem. Ian Noe är värd att nå en mycket större och bredare publik med sina historier och med en röst som är ren och skär inlevelse genom hela kvällen.

Nu startar årets mest onödiga månad. Den i Stockholm frånvarande snön kommer säkert att slå ner humöret på oss alla. Den behöver inte alls komma i år. Jag vill ha vår. För att överleva att februari är 24 timmar extra lång i år har jag laddat månadens kassettband med extra mycket musik.

Blandband

 

Det finns en soulig cover på Bowie med på månadens band. David medverkar också själv i en hög, postum kostym. En vacker cover av Dylans ”Ring Them Bells” serveras också. Det finns inslag som inspirerats från de vackra timmar av ”Countrymusikens historia”, som du hittar på SVT Play för att lätta på lidandet under årets andra månad. Den vackra ”21st Century Usa” från Drive-By Truckers utmärkta nya album får mig att drömma mig till mitten av juni. Då är de huvudakt på STHLM Amercanas lördagkväll. Vill du förklara vad det är för festival för dina barn kan du säga att det är då gubbrockens Summerburst går av stapeln. Då kanske ni kan förstå varandra över generationsgränserna?