Arkiv för mars, 2020

Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

 

Den ingressen kommer från beskrivningen av min upplevelse av Daniel Romanos spelning på STHLM Americana förra sommaren. Han var där med sitt band Outfit, som består av David Nardi, Roddy Rosetti, brodern Ian Romano, Juliana Riolino och Tony ”The Pope” Cicero. I fredags kom plattan som Romano med band spelade in under sin Skandinavien-turné. Jag har inte kunnat hitta någon mer detaljerad specifikation om hela spelningen kommer från ett och samma ställe eller om man klippt ihop den från flera spelningar. Kanske finns något från den där varma dagen i juni på Mosebacke med på den här plattan.

Det är i alla fall femton låtar på fyrtiofem minuter. Jag hittar ingen svensk recension av nya liveplattan. Däremot uppmärksammas den i hans hemland. Kandensiska Exclaim ger den en 9:a i betyg. Det är ett lämpligt betyg om skalan går till 5. Precis så bra är den här skivan. För att ni ska få en uppfattning om vad det är som händer på de här fyrtiofem minuterna, ger jag er samma beskrivning som finns i Exclaims recension.

”There was a show the Outfit played at Lee’s Palace in Toronto, opening for the Sadies, in 2019. The crowd, there for the headliners, put out a unified feeling after Romano declared his spectacle done: Seriously, what the fuck was that?”

Den här plattan är lika lång som spelningen Daniel Romano’s Outfit bjöd på när jag såg dem. Det är en ynnest att kunna få återuppleva det här igen. Igen. Igen. Igen.

Passa även på att kolla in ”Visions Of The Higher Dream” hans senaste studioalbum, som jag tipsade om tidigare och som finns tillgängligt via Bandcamp under en begränsad period.

Allison Becker som kommer ut och viftar undan bollen i ett friläge på Carrow Road. En cross från Trent Alexander-Arnold över till ytterbackskollegan Andy Robertson, som med två tillslag hittar Mohammed Salah för ett nickmål. Kapten Jordan Henderson och vicekaptenerna Virgil Van Dijk och den outtröttlige James Milner. Det alternerande mittfältet som maler ner motståndet både defensivt och offensivt med generalen Fabinho, Gini Wijnaldum, Naby Keita, Alex Oxlade-Chamberlain, Adam Lallana och förvärvet under januarifönstret Takumi Minamino. Trion i anfallet där jag redan nämnt en, men som blir dödligare än en skorpion tillsammans med Roberto Firmino och Sadio Mané. Adrian som täckte upp för en skadad Allison. Van Dijks mittbackskollegor i det starkaste försvaret i något klubblag just nu, 22-årige Joe Gomez, Joel Matip och Dejan Lovren. Superavbytaren Divock Origi, den lilla Hulken Xherdan Shaqiri och den under säsongen långtidsskadade Nathaniel Clyne. Lite inhopp från U23-laget. Och sist men absolut inte minst. The Boss! Han som under ett antal år byggt upp det här mästarlaget. Jürgen Klopp. Tanken var att lansera den här listan samma dag som Liverpool Football Club blev mästare i England igen. Den nittonde titeln, kanske den mest efterlängtade av dem alla?

Absolut fantastiskt

 

I år har bröderna Chris och Rich Robinson försonats och åker på turné och spelar hela The Black Crowes debutplatta ”Shake Your Money Maker” och många fler av gruppens hits. Det får till och med mig att bli sjuk av nostalgi. Jag längtar redan till Antwerpen i november då jag äntligen ska få möjligheten att se The Black Crowes live. Om det nu inte blir inställt på grund av rådande pandemi. När plattan kom för trettio år sedan, det vill säga samma år som Liverpool senast vann engelska ligan, lyssnade jag mycket på en cover av Otis Redding-låten ”Hard to Handle”, som var låt nummer sex på ”Shake Your Money Maker”. Här inleder den spellistan Absolut fantastiskt, som gör sin debut idag.

Spellistan kommer alltid att innehålla 21 låtar. Jag samlar alltid de tjugoen bästa albumen från varje här också. Antalet är valt av anledningen att 21 är oslagbart, till exempel i Black Jack. Det är också oslagbart på hockeyrinken. Där bar Peter Forsberg det tröjnumret och han är bäst i Sverige genom tiderna. Du kommer att hitta gamla låtar, som jag inte hört tidigare. Nya låtar som är fantastiska. Gamla låtar som jag hört tusentals gånger, som fortfarande är fantastiska. Guldkornen. Nålarna i höstacken. Grädden på moset. Ibland kommer sannolikt uppdateringar av hela listan, ibland bara delar, ibland kan det bli teman och ibland bara lösryckta fantastiska låtar. Låtar lika vackra som ett Trent Alexander-Arnold inlägg, som möts av Roberto Firmino och smeks upp i krysset. Passa gärna på att följa spellistan. Den kommer att uppdateras med jämna och ojämna intervall. Tyck också till om du har förslag på fantastiska låtar.

Vad innehåller då den första utgåvan mer för fantastisk musik? Du får ge dig in i drömmarnas värld med Bob Dylan, lyssna extra noga på texten i den hundrafemtonde drömmen. Tillsammans med The Beatles hör vi hur gitarren gråter. Gitarrgudarna Eric Clapton och Duane Allman hör du i den omåttligt vackra ”Layla”. David Bowie berättar om mannen som sålde världen och Bruce Springsteen framför ”Born to Run”, som en stilla bön i jämförelse med den Jim Steinman-liknande och bombastiska version låten oftast hörs. I år är det sexton år sedan Brendan O’Brien mixade om ”Black” från Pearl Jams debut ”Ten” till samlingsplattan ”Rearviewmirror (Greatest Hits 1991-2003)”.

Dolly Parton sjunger låten handlar om vänskapen till den amerikanske sångaren och gitarristen Porter Wagoner. Vi träffar också predikantens son tillsammans med Dusty Springfield. Tillsammans med Simon & Garfunkel stöter vi på den gamle vännen mörkret när vi lyssnar på det särskilda ljud som tystnaden för med sig. Att måla svart är något som The Rolling Stones hjälper till med. Lite mer bisarrt blir det sedan när vi parar ihop Led Zeppelins ”We’re Gonna Groove” med Dave Grohl och Lemmy i projektet Probot och låten ”Shake Your Blood”. Spellistan har också ett svenskt stråk där Ulf Lundell, Magnus Lindberg, Eldkvarn och Roger Karlsson medverkar. Efter turen till Österlen får vi tillsammans med Bon Scott och bröderna Young nobben.

Rundar av den första utgåvan av den här spellistan med ett original från mannen som skrev den första låten på listan. Otis Redding är på partyhumör även här när han sjunger ”I Can’t Turn You Loose”. Allra sist ut på den här första utgåvan av spellistan Absolut fantastiskt hämtar jag från en grupp som bildades 1959 i Liverpool. De hade Brian Epstein som manager, samme Epstein som också var manager till The Beatles. Lyssna på Gerry & The Pacemakers som sjunger ”You’ll Never Walk Alone”. När jag lyssnar den går alltid tankarna till minuterna innan avspark på Anfield Road när Liverpool spelar och hela stadion sjunger med. Då reser sig håret upp över hela min kropp ståpäls och en alldeles underbar känsla. Kanske kommer dagen senare i år när Liverpool FC blivit mästare i England för nittionde gången. Första gången på trettio år och första gången i Premier League. Mottot som gällt för klubben de senaste åren är ”We are Liverpool. This means more.”. #YNWA

Allra sist men också något som verkligen betyder mycket just nu. Kom ihåg att tvätta händerna!

Musik kan minska på olika symptom på stress. En orsak till det här är att musiken har en förmåga att uppsluka dig. Du kan kanske är trött en kväll men så drar du iväg på en konsert. Du går dit och känner dig lite sliten, men två timmar senare går du hem och är pigg. Det har hänt något med dig under konserten. Du är i musikens grepp och under tiden sjunker stressnivåerna och du får lite lugn och ro. Det här är något man kan utnyttja för att påverka stress eller upplevelser av smärta eller ångest. Musik används redan i dag inom vården. Den används vid depression, vid smärta, vid strokerehabilitering och kan kanske till och med förebygga demens.

 

Vi befinner oss i tider där i stort sett all livemusik ställs in på löpande band. Det sker av fullt förståeliga skäl. Samtidigt blir det också ett tomrum i livet för oss som gärna använder en konsertlokal likt en kyrka för att rena själen, för att ha kul och må bra samt av en massa andra anledningar. Det är förstås inte bara vi som brukar befinna oss i publiken som påverkas av det här. Artisterna påverkas. Arrangörer, bokare, spelställen och många andra som har musiken som levebröd saknar över en natt någon som helst inkomst.

Jeff Blount beskriver situationen för No Depression. Han var på väg från Usa till Norge för en festival, som han får veta blivit inställd innan han kommit sig iväg. En dag efter den första inställda spelningen har han avbokningarna hopat sig. Han har inga inkomster att vänta förrän tidigast i mitten av april. Att han kan få viss hjälp genom att vänner, bekanta och familj gör reklam för hans skivor är en klen tröst. De pengar som han ska betala hyror, mat och skatt med tjänar han genom att uppträda. Blount pekar också på att han troligen kommer klara sig från sjukdomar eftersom han är ung och frisk i övrigt. Han tror också att hans familj kommer att hjälpa honom med tak över huvudet.

Samma problematik med inställda spelningar är något som den fantastiska artisten Caleb Caudle lyfter upp i en intervju med Rolling Stone. Caudle säger att om min turné inte blir av är det som att hela skörden blir förstörd för en bonde. Tiden precis innan du ger dig ut på turnén är när det är som allra tuffast med pengar. Du har bundit upp det mesta av dina pengar i bland annat tid med press, radio, planering och bokningar av spelningar och merchandise. Det är sedan när du genomför konserterna och kan sälja merchandise, som du har möjlighet att få tillbaka det du satsat och har en möjlighet att leva på det du tjänar under den tiden under resten av året. Caudles turnerande skulle startat på festivalen SXSW, som ställdes in. Det här slår förstås ännu hårdare mot mindre artister med små till obefintliga marginaler än mot större artister, som behöver skjuta fram sina turnéer likt Pearl Jam gjort.

Finns det då ingen andra sida av myntet? Något som går att göra? En som gör något är, Daniel Josefsson som är bokare och turnémanager på Out On The Rise. På Facebook-sidan Bring it home 2020 skriver han:

“Live music is important. So important that we’re putting up a fight for it’s survival. So important that we can’t let it slip away with all cancelled shows worldwide in the wake of this Corona outbreak. So important that we are ready to – bring it home!”.

Först ut var Hannah Aldridge på lördagkväll den 14 mars. Hon livesände från Los Angeles. Det gör inget att du missade livesändningen. Du kan se den i efterhand på Facebook-sidan. Conny Bloom och Caleb Caudle står näst på tur.

Den underbara och produktiva Daniel Romano tog till ett annat grepp och la ut ett nytt album till försäljning på Bandcamp. Du kan köpa ”Visions Of The Higher Dream” för 3 kanadensiska dollar eller mer. Jag kan bara tycka att det är ett utmärkt album, som visar varför Romano är en fantastisk artist. Passa på att hamstra din digitala kopia innan de tar slut!

Om du åker till Amarillo i Texas har du hamnat i statens fjortonde största stad. I den växande staden bor det ungefär 200 000 personer och i hela storstadsområdet drygt 300 000. Stadens och stadsområdet växer, vilket har gjort att ett känt konstverk i utkanten av staden har fått flyttas.

 

Konstverket skapades 1974 av Chip Lord, Hudson Marquez och Doug Michels från konstnärsgruppen Ant Farm. Skulpturen skapades ursprungligen på ett vetefält men flyttades 1997 tre kilometer västerut till en betesmark längs Interstate 40 på grund av att staden Amarillo växte. Cadillac Ranch består av antingen gamla eller skrotfärdiga Cadillacbilar som representerar bilmärkets utveckling mellan 1949 och 1963. De är nedgrävda till hälften med motorhuven neråt, i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden i Egypten. Det går att se Cadillac Ranch från motorvägen och kan nås genom en olåst grind till betesmarken. Det uppmuntras till graffiti eller andra spraymålningar på fordonen, som på grund av detta sedan länge har förlorat sina ursprungliga färger och är mycket dekorerade.

Om du åker Cadillac därifrån till Nashville har du nästa 14 timmar längs vägen att se fram emot. Då kommer du till hemstaden för The Cadillac Three. Ikväll behöver jag inte åka så långt för att se dem. De är på plats i Stockholm för tredje gången. Jaren Johnston, sjunger och spelar gitarr tillsammans med sina kompisar Kelby Ray på steelgitarr och sång samt Neil Mason på trummor och sång. Tillsammans utgör den här trion The Cadillac Three, som nyss släppt sitt fjärde album ”Country Fuzz”. När Jaren Johnston ska beskriva musiken säger han att de alltid levt och andats Country Fuzz. När jag tänker på sydstatsrock tänker jag på Lynyrd Skynyrd och när jag tänker på country tänker jag på Garth Brooks fortsätter Johnston. Den nya skivan och bandet är precis det. Samtidigt är det också ZZ Top och Jerry Reed. Det är Medeski Martin & Wood och Prince. Det finns inget bättre sätt att beskriva vilka vi är än Country Fuzz.

Det är söndag och det är första dagen i mars och vi har sökt oss till Slaktkyrkan med förväntan om att få en riffupplevelse bortom de flesta. Helt enkelt en typ av gudstjänst mer i min smak än vad du kanske traditionellt tänker dig en gudstjänst. Austin Jenckes värmer upp oss med en fantastisk röst och bra låtar innan det är dags för kvällens överstepräster.

Vi börjar kvällen med en åktur i en “Blue El Camino”. Redan i andra låten är det sedan dags att röka roliga cigaretter, dricka whiskeyshots och ropa med i ”Peace Love & Dixie”. I lugnt tempo tar vi oss vidare i ”Slow Rollin’”. Fram med whiskeyn igen och på med en svart klänning innan vi kyler ölen i ”Tennessee”. Det är sedan en gåva från pappa och en annan gåva från mamma i ”Hank & Jesus”.

Johnston berättar att bandet har en enorm jetlag och uppmanar alla i publiken att dricka mera öl. Vi låter bättre om ni är lite fulla säger han innan bandet försvinner in i ”American Slang”, ”Bury Me in My Boots” och ”Slide”. ”Hard Out Here For A Country Boy”, ”Whiskey & Smoke” och ”The Jam” är det som står på tur innan det är dags att använda gitarrsträngarna som skosnören i ”Tennessee Mojo”. ”Back It Up” blir det före vi tar båten ut på floden i “Back Home”. Från nya plattan kommer också ”Heat”, som följs av ”Take Me To the Bottom” från 2017 års platta ”Legacy”.

Längs hela vänstra sidan sett från scenen finns en bardisk, men Johnston ställer ändå frågan om ”Bar Round Here”. Vi skakar sedan loss i ”I’m Rockin’” för att sedan ta ner tempot i ”White Lightning” och avsluta kvällen i sydstaterna med ”The South”.

De ljuva sydstatstonerna som The Cadillac Three bjuder oss som tagit oss till Slaktkyrkan en härlig värme. Texterna handlar många gånger om alkohol i olika former, grillning, vackra kvinnor och referenser till olika platser och personer ifrån södra Usa samt en del religiösa referenser. Det är inget större djup där, men det är inte något att bry sig om när spelglädjen från Johnston, Ray och Mason på scenen frälser oss den här Vasaloppssöndagen. I morgon är sportlovet slut och vardagen gör sig påmind igen. Då känns det extra bra att ha fått en sådan här underbar musikupplevelse som avslutning på veckan.

BETYG: 8/10
KONSERT: The Cadillac Three
ARENA: Slaktkyrkan / Stockholm
DATUM: 2020-03-01
BÄSTA LÅTEN: Det är Hank & Jesus, precis som när de var här förra gången.
BÄSTA MINNET: Det finns en skön energi och glimt i ögat på The Cadillac Three, som gör att jag vill se dem igen. Glöden och spelglädjen får alla låtar att växa ordentligt live i jämförelse med studioversionerna av låtarna.

LÅTLISTA – THE CADILLAC THREE – SLAKTKYRKAN
Blue El Camino
Peace Love & Dixie
Slow Rollin’
Tennessee
Hank & Jesus
American Slang
Bury Me in My Boots
Slide
Hard Out Here For A Country Boy
Whiskey & Smoke
The Jam
Tennessee Mojo
Back It Up
Back Home
Heat
Take Me To the Bottom
Bar Round Here
I’m Rockin’
White Lightning
The South

Det har gått två tolftedelar av året som består av två tjugor. I Spotify-världen innebär det att det tillförts ungefär 6 miljoner låtar hittills den här sidan av föregående nyårsafton. Jag tänkte göra som de senaste åren och summera två månader i taget och ge er de bästa album som tagit sig över tröskeln hemma hos mig. Redovisningen av årets första sextio dagar kommer här.

 

Vill du sedan få en automatisk uppdatering varannan månad med de album som är lite mer fantastiska än andra kan du lätt få det per automatik. Allt du behöver göra är att följa årets bättre-än-bra-albumlista och den hittar du enklast genom att klicka på den här länken. Då kan du vara säker på att du tar del av den bästa musiken.

 

Blackie & The Rodeo Kings – King of This Town
De kanadensiska rotrockarna i Blackie & The Rodeo Kings har nyss skrivet ett kontrakt med ett stort skivbolag och det här är första alstret där. Tom Wilson, Stephen Fearing och Colin Linden delar på låtskrivandet och har en full elva av starka låtar. Plattan startar med en sorts sydstatsgospel i Wilson-låten “Hard Road”. ”Grace” summerar i en reflekterande elegi med Fearings försiktiga röst, stråkar och ett tröstande munspel.

 

Drive-By Truckers – The Unraveling
Det här är ett tidsdokument över dagens Usa. Det känns som en fortsättning på plattan ”American Band”, som kom för fyra år sedan. Titlar som ”Armageddon’s Back in Town” och “Heroin Again” ger en känsla av undergång och förödelse i det samhälle, som växer fram i Trump-land. Patterson Hood har skrivit alla låtar utom två. ”Grievance Merchants” och ”Slow Ride Argument” har vapendragaren Mike Cooley skrivit och den sistnämnda låten är min absoluta favorit på det här alldeles lysande albumet.

 

Frazey Ford – U Kin B the Sun
Frazey Ford kommer från Kanada och hon besitter en vacker, beslöjade soulröst som vem som helst blir avundsjuk på. Skönt gungande soul som åtminstone får mig att tänka på Sade.

 

Gill Landry – Skeleton at the Banquet
Om du är intresserad av hur det låter kan jag berätta att den här skivan skulle passa utmärkt som soundtrack till vilken True Detective-säsong som helst. Inslag av ekande och ylande Roy Orbison-gitarrer kryddad med Gill Landrys stämma som framför de inte allt för ljusa texterna. Passa på att låna dina öron till exempelvis ”The Wolf” och ”A Different Tune”.

 

John Moreland – LP5
Sårbarhet är starkt. Om du tvivlar på det tycker jag att du ska lyssna på John Morelands femte album. Det är producerat av Matt Pence, en av Morelands följeslagare sedan länge. Multiinstrumentalisten John Calvin Abney är också med på albumet och det finns vackra körstämmor från Bonnie Whitmore. Singeln “East October” dök upp redan förra året och hela albumet i början av februari.

 

Marcus King – El Dorado
Det är sköna ljud som kommer ut från Easy Eye Sound-studion när Marcus King tagit hjälp från Dan Auerbach med produktionen av Kings första soloalbum. King är en 23-åring från Greenville, South Carolina, som hunnit med att ge ut tre plattor med sitt band Marcus King Band. Marcus sjunger, spelar gudabenådad gitarr och skriver underbara låtar. Här har han samlat ett dussin låtar som han skrivit tillsammans med andra. Det är rockigt, rökigt och saktmodigt vackert. Hör bara ”The Well” och ”Wildflowers & Wine”.

 

Nora Jane Struthers – Bright Lights, Long Drives, First Words
Att jonglera vardagslivet med massor av hushållsarbete, karriär, familj, att sakna din hemstad, att älska att resa, att uppskatta var du är någonstans och samtidigt se fram emot vart du är på väg. Det här är ämnen som avhandlas på Nora Jane Struthers nya album. Hoppa rakt in i ”I Feel Like My Old Self”, så hanger du snabbt med på den här turen där Struthers make Joe Overton spelar många instrument och resten spelas av hennes turnéband The Party Line.

 

The Secret Sisters – Saturn Return
Bakom produktionsspakarna står Brandi Carlile, Tim och Phil Hanseroth. De två senare är också med i Carliles band. Systrarna Lydia och Laura Rogers, som sjunger de vackra stämmorna på de här tio låtarna, kommer från Alabama. På skivan delar sorgen efter både mormors och farmors död plats med glädjen för båda systrarna att bli mamma för första gången. I augusti har Rootsy lovat att de kommer till Stockholm på turné. Det är alldeles lysande det. Då finns möjlighet att uppleva den här mixen mellan First Aid Kit och Simon & Garfunkel på plats.

 

William Prince – Reliever
Artisten som numera är känd som Prince. Willam Prince är 34 år och kommer från Winnipeg och har en barytonröst som bär fram hans musik och texter på ett sätt som gör att klockorna stannar. Prince började spela gitarr i 9-årsåldern. Hans inspirationskällor var Johnny Cash, Kris Kristofferson, Charley Pride, Merle Haggard, Willie Nelson och inte minst hans egen pappa. Pappan var musiker och predikant och gick bort när Willam började skriva låtarna till det här albumet. Jag har svårt att tänka mig att den här plattan inte kommer att ta sig in på min topplista över årets allra bästa album också. Lyssna gärna på ”Leave it by the Sea” och titellåten för att komma i stämning. Därefter kan du också ta in att Dave Cobb har producerat några av låtarna, alltid en kvalitetsstämpel.

Nu har det tagit lite fart i kalendern kring kommande skivsläpp. Det finns massor av nysläppta singlar, som lovar mer om kommande album. Det är överfullt på månadens kassett och vi får sträcka ut de 90 minuterna som ryms med en halvlek på varje sida med lite stopptid också.

Blandband

 

Det finns ny musik från gitarristen Sadler Vaden och hans soloplatta, som dyker upp på första släppfredagen i mars. Vaden spelar normalt sett gitarr i The 400 Unit, som är bandet som kompar Jason Isbell. Även den har konstellationen har släppt ny musik från albumet som kommer i mitten av maj och i november står de på scen i Stockholm igen.

Du hittar även ny musik från Per Bjurman-hyllade Luke Elliot, Jonah Tolchin, Whiskey Wolves of the West, Caleb Caudle, The White Buffalo och Brian Fallon på månadens blandband. Förutom de exemplen hittar du även mycket annat smått och väldigt gott.