Arkiv för kategori ‘Julskiva 2014’

Det här är några av låtarna som under året varit aktuella för julskivan: Jul 2014 – Vol 2: Espresso love

Här hittar du årets bästa album, sträcklyssna eller blanda på: 21 album 2014

Själklart kan du även behöva lite konsertupplevelser från året som gått: Livemusik 2014

Jag vill påstå att 2014 varit ett mycket bra musikår. Här kommer några till skivor, som inte riktigt tog sig in på den oslagbara listan: 21 album 2014 – Runner’s up

Här har du lite julmusik, som du kan blanda och botanisera i när du fått upp näsan ur glöggen.

”Ungarna nu för tiden älskar lyx, de vet inte hur man uppför sig; de visar ingen respekt för äldre och älskar att tjattra istället för att öva. Dagens ungar är tyranner istället för att vara tjänarna i sina hushåll. De reser sig inte längre när äldre kommer in i rummet. De motsäger sina föräldrar, skvallrar inför sällskap, snor åt sig bara det godaste på bordet, korsar benen och tyranniserar sina lärare.”

Årets livealbum III: Band of Horses – Acoustic at the Ryman

Årets magasin: Another Saturday Magazine (ASM), igen. Många lördagar har denna stolta mellanstadielärare gjort oss vänner glada, gråtmilda, eftertänksamma och lite klokare. Han som gör det är en av mina vänner och lite här och där i denna krönika får ni också små axplock av det vi fått ta del av i år.

Lysande musikcitat I: ”Det finns bara två kategorier musik att bry sig om, bra och dålig.” – Quincy Jones

Årets exakt-för-49-år-sedan: Den 25 juli 1965 gjorde Bob Dylan sin första elektriska spelning på Newport Folk Festival och blev utbuad. På dagen 49 år senare stod Ryan Adams på samma ställe och spelade med sitt band. Ryan har släppt så mycket material att det nästan bildats en flodvåg. I denna våg kan man möjligen säga att kvalitetskontroll inte alltid legat på att-göra-listan. I den här konserten, som går att lyssna på via National Public Radio, så visar han prov på den magi jag alltid önskar att han ska leva upp till.

 

I natt jag drömde

Sol och mycket bad har det varit. Det var det svar som jag fick från i stort sett varje kotte när det var dags att börja jobba igen efter årets semester. Det är säkert så många av oss kommer att minnas årets sommar. Många andra kommer säkert att ha helt andra minnen av den. Palestinska barn i Gaza, människor i vägen för den sunniextremistiska terrorgruppen IS i Irak och Syrien, människor på Krim och på många andra ställen i världen tvingas fly för sina liv. Eller stanna kvar och leva ett liv i skräck för vad som ska hända nästa dag.

FN:s flyktingorgan, UNHCR, har i sin årliga rapport om flyktingströmmar i världen tecknat en mycket dyster bild. Inte sedan andra världskriget har så många flytt från sina hem. Det mesta tyder även på att flyktingarna kommer att bli fler framöver. Den absoluta majoriteten av flyktingarna, mer än 8 av 10, flyr inom sitt eget land eller över gränsen till närmaste grannland. Ofta i väntan på att situationen i hemlandet ska stabiliseras. Tvärtemot vad många möjligtvis tror så är det förhållandevis få flyktingar som vill och lyckas ta sig till de rikare delarna av världen.

Jag kan inte förstå hur miljontals människor i Europa och även alldeles för många i Sverige kan uppleva sig själva som så ohyggligt missförstådda och försummade att de röstar på nationalister, rasister och högerextremister. Att vi ens debatterar om att tiggeri ska förbjudas är på samma linje, som att det är ditt fel om du är svag och inte klarar dig själv. Det enda rimliga i ett vettigt samhälle är att vi står upp för de svaga och hjälper dem oavsett hur de hamnat där de är just nu.

En av mina favoritsångare skrev ett öppet brev i somras. Där gick bland annat följande att läsa:

“Currently, I’m full of hope. That hope springs from the multitudes of people that our band has been fortunate enough to play for night after night here in Europe. To see flags of so many different nations, and to have these huge crowds gathered peacefully and joyfully is the exact inspiration behind the words I felt the need to emphatically relay. When attempting to make a plea for more peace in the world at a rock concert, we are reflecting the feelings of all those we have come in contact with so we may all have a better understanding of each other.

That’s not something I’m going to stop anytime soon. Call me naïve. I’d rather be naïve, heartfelt and hopeful than resigned to say nothing for fear of misinterpretation and retribution.”

Kjell Häglund, journalist, sammanfattade hur det borde vara i en tweet från i somras.

– Ursäkta banal tanke, men tänk om människor kunde vara stolta och lyckliga över få leva på gemensam planet i stället för i avskilda ”fädernesland”.

Själv har jag en uppmaning till dig som har svårt att ställa upp på den tanken. Flytta till en annan planet!

 

Utdrag från ASM I – Everyday People – Edition: Nu är det inte bara min vän som vill leva efter sina egna lagar. Det är gäng, firmor, grupper, som ofta ingår i ett större sammanhang, det är ”vi mot dom”. ”Vi” har alltid rätt och ”dom” har alltid fel. ”Vi” hittar alltid några fula fiskar i ”Doms” grumliga vatten, som de kastar fram. Vissa ”Vi” ser det samhälle som skyddar mig, som en förtryckar-apparat. Skolan, myndigheterna och framför allt polisen, förtrycker samt förföljer ”Vi”. Några ”Vi” använder våld, bara ett fåtal ”Vi”. De försvarar sig mot ”dom”. ”Vi” har ibland Gud på sin sida, ibland samma Gud som ”Dom”. Karl XII, George W. Bush och Tony Blair, alla hade de Gud på sin sida, undrar vad Hen tyckte om det. Karl XII levde i den villfarelsen tills han fick en knapp i huvudet. ”Vi” äger alltid sanningen, har tolkningsföreträde och rätten på sin sida. ”Vi” är dom goda, ”Dom” är de onda och ”Dom”… ”Dom” tycker precis tvärtom.

 

Årets livealbum I: Lars Winnerbäck – Oslo Spektrum 2013 (finns bara på Spotify)

Årets musikreferens från en bok I: ”After a drink he likes to listen to the Stones. Women, relationships and colleagues had come and gone but the Stones had always been there. He put the album on and poured himself a final drink. The guitar riff, one of easily half a dozen in Keith’s tireless repertoire kicked the album off. ‘I don’t have much,’ Rebus thought, ‘but I have this’.” Från Ian Rankin’s Let it bleed, den sjunde boken i serien om John Rebus.

Årets öl I: Omnipollo Leon

Öl2014

Årets öl II: Moinette Biologique

 

Årets album

Att lista årets bästa album är som vanligt en utmaning. Ibland krävs det ju bara några fler lyssningar eller kanske till och med bara en enda lyssning till för att få fötterna bortsvepta. Med rätt sällskap eller i rätt sammanhang kan polletten helt plötsligt trilla ner och sen så förstår jag just det albumets storhet. I vilket fall som helst så kommer årets oslagbara albumlista här, även om frågan och ångesten är given. Vad har jag missat?

Plats – Artist – Album

1 – Rival Sons – Great Western Valkyrie

Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.

GWV Rival Sons

2 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart

Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.

3 – First Aid Kit – Stay Gold

De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.

4 – Foo Fighters – Sonic Highways

En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

5 – Lykke Li – I Never Learn

Under året har hon bland annat sålt ut Berns, Cirkus och sjungit med U2. Om den insatsen berättade Lykke för Pitchfork att Bono sagt ”I blew everyone out of the water”. Det är lätt att förstå en sådan reaktion när jag lyssnar på hennes fantastiska album.

6 – Kent – Tigerdrottningen

På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

7 – John Fullbright – Songs

”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.

8 – Frazey Ford – Indian Ocean

Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.

9 – Natalie Merchant – Natalie Merchant

Den första skivan sedan 2001 med helt nytt material för denna sångerska från Jamestown, New York. När skivan kom i maj, så utnämnde Daily Telegraph den till Album of the Week. Hos mig är den också ett av årets album.

10 – Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye

Det var 38 år sedan det första albumet tillsammans med The Heartbreakers såg dagens ljus. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2002, utan att ha haft ett album som legat etta på Usa-listan. Inte förrän i sommar vill säga, då gjorde Hypnotic Eye sin debut som etta på Billboard-listan.

11 – Ryan Adams – Ryan Adams

Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.

12 – Jack White – Lazaretto

Ett härbärge för de med spetälska, de pestsjuka och de som är ”angripna av fattigdom”. Det är åtminstone vad Oxford English Dictionary berättar att Lazaretto är. Det är ju också Jack White’s andra soloalbum. Det är ett äventyrligt album med en blandning av bland annat ragtime piano, funk, blues och jazz. Det tar ett tag att förstå vilket tåg som man klivit på, men efter att det gått upp ett ljus så är det en skön resa att följa med på.

13 – Benjamin Booker – Benjamin Booker

Rubriken på Chicago Tribunes recension av detta album är ”Benjamin Booker arrives with a blast of chaos”. Det beskriver väl ljudet av denna 25-åring (en av flera på denna lista). Under året har han bland annat turnerat med Jack White. Det doftar av den djupa södern, blues, rock och roots-musik bjuds i en skön blandning.

14 – Rosanne Cash – The River & The Thread

Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.

15 – Tomas Andersson Wij – Mörkrets Hastighet

En skiva om uppbrott, varannanveckasliv och annat vardagsslit. Allt målande beskrivet och vackert framfört.

16 – Lydia Loveless – Somewhere Else

Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare mellan pop, rock och country. Jag hoppas att denna 23-åring fortsätter på denna väg, då kommer vår framtid att vara ljus.

17 – Elin Ruth – Here Comes the Storm

Det som imponerar mycket är Elins röst, den tillsammans med skönt hammondkryddadade toner gör mig helt såld. Fler än en kritiker har jämfört hennes röst med Mavis Staples och jag kan bara hålla med.

18 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City

Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

19 – Desert Noises – 27 Ways

”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

20 – Noah Gundersen – Ledges

Denna 25-åring som är född i Olympia, Washington har gjort mycket mer än kämpat väl. Han har med sin solodebut gjort en skiva som i vissa stycken påminner om Ryan Adams, Tom Waits och Neil Young. Men han gör det på sitt eget sätt och det är ett mycket, mycket bra sätt.

21 – The Dirty Guv’nahs – Hearts on Fire

Om du vill ha sköna stämmor i sången och samtidigt få en del värdefulla insikter i textväg. I inledande ”Where I Stand” hittar du raden ”I believe in right and wrong, I believe that no one’s born to lose.” Det handlar i praktiken om att efter en motgång gäller det att åter komma upp på fötter och fortsätta din resa mot ditt eget mål.

Årets reseblogg: Även här blir det en repris med Per Bjurmans New York-blogg. Under sommaren fick vi följa med på roadtrip från Usa:s östkust till västkust och tillbaka. Episkt!

Årets bok I: Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar av Jan Gradvall.

Årets minst smickrande beskrivning: ”Swire looked like Mrs Thatcher’s recently exhumed corpse, but with slightly less human warmth” – Tony Parsons beskriver chefen för Scotland Yard i sin senaste bok ”The Murder Bag”

 

Utdrag från ASM II – Älskling, om du älskar mig, måste du le – Edition: När jag gick i sexan lekte vi en lek, flickor och pojkar, innan slöjden. Vi turades om att fråga: ”Älskling, om du älskar mig, måste du le” Den andre skulle då svara, utan att le: ”Älskling, jag älskar dig, men jag kan inte le”. Egentligen går leken ut på att förlora, visa sig mänsklig, rodna, le, kanske visa ett intresse. Jag tog leken på största allvar, log inte och levererade mina repliker. Ett knep, var att nypa mig själv i låret, om det var en duktig utfrågare, Ingrid var en mästare på att fråga. Kanske leker jag för lite nu?

 

Årets livealbum IV: John Mellencamp – Performs Trouble No More [Live at Town Hall, July 31th 2003]

Årets Ian Rankin: Självklart de fem forskare på Karolinska institutet som i hemlighet har tävlat om vem som kan citera Bob Dylan flest gånger i formella forskarsammanhang. Det uppmärksammades både på hemmaplan och på andra sidan dammen.

Den här kategorin kan kräva en viss förklaring. Rankin är en skotsk författare, vars mest kända litterära karaktär är Detective Inspector John Rebus, ett antal av böckerna har filmatiserats och bland annat visats på TV4. Alla böckernas namn (på engelska) har Rankin lånat från en låttitel. Jag skulle hellre vilja vara en rockstjärna än en författare berättade Rankin under Edinburgh’s bokmässa 2012.

Årets kortast mellan turnépremiär och turnéavslutning: Peter Lemarc, live från Stockholm Music & Arts. Om du som jag inte hade möjlighet att vara på plats finns ändå en chans att titta och lyssna i efterhand. Visst det är inte som att vara där, men det är två och en halv underbara timmar i alla fall.

 

Slitvargar och vardagshjältar

Det är något visst med de där slitvargarna i fotboll som jobbar lite utanför rampljuset. Media har oftast en förkärlek att lyfta fram stjärnorna, som gör alla målen. De är givetvis värda det mesta av det beröm de får. Samtidigt är en del av förklaringen till att superstjärnorna kan få all denna uppmärksamhet att det i laget också finns de där spelarna som jobbar extra hårt för att vinna tillbaka bollen från motståndarna, ta hand om markeringen på motståndarnas stjärnor och många gånger slår de där tidiga passningarna i anfallet som så småningom leder fram till ett mål.

Slitvargarna kännetecknas av att de är den spelaren du vill ha på ditt lag. Du vill inte behöva möta henne eller honom, för det är jobbigt och gör också ofta väldigt ont. Det är spelare av typen Luiz Gustavo, Toni Kroos, Claude Makelele och Xabi Alonso. Självklart måste även Stefan Schwarz, vår svenske Gud på området nämnas i detta sammanhang.

Jan Gradvall beskriver slitvargarna, om än i ett annat sammanhang än idrott, på ett mycket bra sätt i en av sina krönikor. Han skriver att det inte krävs något mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv och leva som Sid Vicious när han sjunger ”My Way”, är det enklaste och bekvämaste av alla alternativ. Gradvall fortsätter med att säga att vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och självförbrännande inställning – är att till exempel varje vardagsmorgon gå till ett jobb. Att slita för att tjäna pengar som inte bara ska räcka till att försörja en själv, utan även till att betala skatt så att man kan hjälpa sina medmänniskor.

Gradvall avslutar krönikan med att konstatera att han själv verkligen kände att han levde när han 500:a gången hämtade och lämnade på dagis. Jag tycker att det är en fin beskrivning av slitvargarna och om du funderar lite så hittar du säkert de här personerna i din vardag. Du kanske till och med är en av dem själv?

 

Årets livealbum II: Blackberry Smoke – Leave A Scar: Live North Carolina

Årets Sommarprogram: Christian Falk, ständigt dessa Christian, som berör. Programmet sändes samma vecka som hans kamp mot cancern tagit slut och det avslutades med en hälsning till hans döde son: – Jag har bara några saker kvar att fixa. Sen kommer jag.

Årets Rick Rubin-projekt: Det måste nog helt enkelt vara Rick Rubin, som tog ALS Ice Bucket Challenge till en helt ny nivå.

 

Utdrag från ASM III – The Last Supper – Edition: Sällskapet, att dela en måltid, att dela måltider – med vänner – är så värdefullt för mig. Ibland tror jag att många, utan min erfarenhet, inte inser, att dessa stunder är räknade. När jag sitter där, medveten om livets dyrbarhet, den där korta tiden vi delar, ibland, bara i ett ögonkast – över bordet. Då smaken, dofterna fyller våra sinnen och jag glömmer att räkna, tänka, minnas. Då jag stannar upp och bara är. Precis då – där; när själva livet är – gott.

Årets nyårstips: Champagnetips från Alex James, basisten i Blur. ”Ät alltid en morot för varje flaska champagne du dricker. Det hindrar att du blir sur i magen och får dålig andedräkt.” Under tiden som popstjärna reste alltid Alex med tre morötter i handbagaget…

Lysande musikcitat II: ”Något som inte är för krångligt att lyssna på. Något som inte bara berör öronen utan hjärtat. Det är avgörande. Att beröra människornas hjärtan med musik.” – Sir George Martin (Beatlesproducenten) svarar på frågan vad som definierar en bra produktion.

Årets musikreferens från en bok II: ”Jocke Åhlund anländer i manchesterjeans, pumpade överarmar och en orange T-shirt med hårdrocksdinosaurierna Uriah Heep. Med eldsflammor. Om du gör en rankinglista på de band som är mest ute i rockhistorien hamnar Uriah Heep på andra plats, näst efter Emerson, Lake & Palmer.

Utdrag från ASM IV – Darkness, Darkness – Issue: I boken ”The Top 5 Regrets of The Dyings” (vilken gräslig boktitel) kommer ”I wish I hadn’t worked so hard” på andra plats…

Jag håller inte med, när jag upplevde dödshotet och sammanfattade mitt liv, var det just mötet med människor jag uppskattade. De självklara – min familj, kärlek och vänner, men också alla de elever jag mött samt kollegor. Det engagemang och ansvar dessa personer väckt hos mig. Min sjukdom och behandling fick mig att se skolans viktiga roll i helheten – av vårt komplexa samhälle. Lärarens roll och ansvar, för alla deltagare i vårt samhälle. Samhället, sjukvården och alla tidigare elever verksamma där… Lärlingarna som räddar lärarens liv. Kan inte ångra alla människor jag mött, även om det inneburit hårt arbete.

Jag finner samma glädje i arbetet nu, som innan diagnosen. Nya elever som väcker mitt engagemang, utmaningen att skapa trygghet, en miljö för lärande och utveckling. Bara att lyssna på någon som läser, hur vissa briljerar, medan andra kämpar och utvecklas. När de sedan läser något de själva skrivit och jag nästan önskar att det var jag som kom på den berättelsen. Eller när en elev spontant säger: ”Jag har upptäckt att matematik är kul när man kan”. -och sen nöjd går ut på rast.

Det lackar mot jul

För att koppla tillbaka till inledningen så är det värt att fundera över när curlandet bland föräldrar egentligen startade. Är det en ny företeelse eller är det något där det hunnit att flyta en del vatten under broarna redan? Citatet tillskrivs den grekiska filosofen Sokrates, som levde mellan 469 f.Kr. och 399 f.Kr. Det innebär ju att citatet har nästan 2 500 år på nacken.

Det kan möjligen vara så att vi vuxna, precis som tidigare generationer vuxna, oroar oss i onödan för dagens ungdom. Vad är det av dagens händelser, som vi är mitt uppe i som vi faktiskt inte förstår? Om vi räknar antalet ”invånare” på olika sociala media, som t.ex. Facebook och Twitter, är det så att sex av världens tio största ”länder” är någon form av gemenskap på nätet. Något som sociala medier har bidragit till är att koppla ihop världen och det kan till och med vara så att det är bra. Även om det innebär att samtiden sitter i tunnelbanan och stirrar på sina klösbrädor.

Nu står vi alla inför den högtid som brukar sägas vara barnens högtid. Ta hand om era barn och se till att curla dem ordentligt under de kommande dagarna och se även till att ta hand om nära och kära.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: Imorgon kommer Julmusiktomten, stay tuned.

Bonus 2: Krönikan med bilder och många musiklänkar: https://mrnyceguys.wordpress.com

Bonus 3: Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2015 just nu består av 3 låtar.

Front2014c

Spelordning – Låttitel – Artist

  1. Strangest Tribe – Pearl Jam
  2. I Just Might – Ryan Adams
  3. Secret – Rival Sons
  4. Shiver – Desert Noises
  5. The Rain – Sons of Bill
  6. Bottles & Cans – Caleb Caudle
  7. Congregation – Foo Fighters
  8. Barndomens Mörka Rum – Juha Mulari
  9. Annie Leibovitz – Timbuktu
  10. Dear Jamie – The Dirty Guv’nahs
  11. Everything’s Gone – Lydia Loveless
  12. No Rest For The Wicked – Lykke Li
  13. High Road – John Fullbright
  14. La Belle Époque – Kent
  15. My Silver Lining – First Aid Kit
  16. People Live Here – Rise Against

Egentligen har lite hänt sedan jag summerade 2013 dagen före julafton. Kristian Gidlund måste inleda även den här summeringen av tiden sedan dess. Hans medverkan i Jill Veranda, som sändes i SVT den 26 februari är den starkaste upplevelsen som sänts under detta första halvår. I Aftonbladet skrev  Kristian bland annat att ”Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.” Tyvärr måste jag konstatera att det är långt värre än så. Sverige får sällskap av stora delar av Europa, där på allt för många ställen väller det fram en bajsbrun våg av inskränkthet och främlingsfientlighet. UKIP blir största parti i Storbritannien och i Frankrike, Ungern, Grekland med flera vinner rädslan stora segrar. Historien har banne mig inte lärt oss ett dugg. Det har gått 70 år, två generationer, sedan andra världskriget finns inget kollektivt minne och kollektivt förstånd överhuvudtaget? Vi behöver agera tillsammans för att se till att det här får ett slut och att denna vind av rädsla som sveper över Europa kan sluta blåsa.

För att istället gå över till något helt annat så var inledningen av julmusikåret en tid som dominerades av kvinnor i mina lurar. Lydia Loveless, Rosanne Cash, Jennifer Nettles och Tift Merritt var alla med och förgyllde mitt lyssnande i inledningen av året.

Halvårets danstolva I: Seinabo Sey, Younger
Halvårets bok på nattduksbordet I: Breaking Bad på Netflix. Ett avsnitt om metaamfetaminskokning om dagen är bra för nattsömnen.

Breaking Bad: Jesse Pinkman and Walter White

Under det här halvåret har det också varit glädje, ångest och sorg tillsammans med laget som har ”You’ll Never Walk Alone” som ”nationalsång”. Givetvis Liverpool, som i år verkligen snubblade på mållinjen i Premier Leauge. Det är bara konstatera att vår ökenvandring, utan ligatitel blir lite längre än nödvändigt. Glädjande nog så finns vi med i nästa säsongs Champions League.

Fem höjdpunkter från 2013, som jag missade 2013:

  • Christian Kjellvander – The Pitcher
    Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.
  • The Rolling Stones – Brixton Academy 1995
    En välljudande bootleg från stenarnas Voodoo Lounge-turné i mitten av nittiotalet.
  • Tift Merritt – Traveling Companion
    “Inspired by Tift’s duo tour with Eric Heywood comes Traveling Companion, the accompanying piece to Traveling Alone. Originally released with the deluxe edition of Traveling Alone, Traveling Companion includes 10 previously unreleased acoustic tracks, including originals and covers from Joni Mitchell and Tom Waits.” Så där beskriver Tift själv skivan på sin hemsida.
  • Nathan Bell – Blood Like A River
    “How good was Nathan Bell? The heavy drinkers and hard cases refused to piss until the show was over.” – Jay Johnson, proprietor of Honky Tonk House Concerts.
  • Seven Doors Hotel – The Arcade
    Det här handlar alltså om det norska countryrock, americanabandet och inte om Europe-låten med samma namn.

I slutet av januari inledde jag i en knapp fyra månader lång resa i Kapstaden. Resan tog mig över hela Australien, inkluderade två kvällar i Auckland, fjorton kvällar på olika ställen i Usa innan resan kom till ett stopp knappt fyra månader senare. Där i Uncasville, Conneticut kom också en mycket längre resa i mål. 26 månader efter släppet av Wrecking Ball tog Bruce Springsteen och The E Street Bands turnerande slut när de sista tonerna från High Hopes-turnén ekade ut i den amerikanska natten. Jag kan bara glädja mig åt möjligheten att få följa med på slutet av denna resa genom att Bruce sedan i januari gett ut alla konserter tre-fyra dagar efter att de genomförts.

BSLiveDownloads

 

Halvårets bok på nattduksbordet II: True Detective, Matthew McConaghuey och Woody Harrelson som poliser i södra Usa.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Kevin Spacey i House of Cards räddar demokratins ansikte som vicepresident Francis Underwood.
Halvårets Rolling Stones-album: Catl. – This Shakin’ House

Den fysiska närvaron av min lekamen i konsertsvängen har legat lite i dvala under vintern och våren, men jag spurtade lite på försommaren med Winnerbäck, Weeping Willows och First Aid Kit. Det ska även bli Pearl Jam och Neil Young & Crazy Horse inom en inte allt för avlägsen framtid.

Halvårets musik-TV: Jills veranda på SVT
Nästa halvårs musik-TV: Borde rimligen bli Dave Grohl, som besöker olika musikstudios i Sonic Highways. Premiär på HBO inom en inte alltför avlägsen framtid.
Halvårets därför måste jag förlänga abonnemanget på Spotify: Lars Winnerbäck, Oslo Spektrum 2013. Strömmas ofta i en telefon nära mig.
Halvårets danstolva II: Seinabo Sey, Hard Time
Halvårets mest gladlynta bandnamn: Bring The Mourning On

Fem utländska höjdpunkter första halvåret:

  • Lydia Loveless – Somewhere Else
    ”The Ohio singer-songwriter dives into that messy tradition on “Somewhere Else”, her third and best album. She sings like she’s driving a boot into someone’s shins, tempered by a vibrato that gives all that desperation a measure of poignance. The narratives — conflating desire and love, rage and need, tears and guns – reflect a complexity that gives these songs staying power.” Så sammanfattar Chicago Tribune Lydias tredje album.
  • The Men – Tomorrow’s Hits
    Den hammondorgeln, den hammondorgeln.
  • John Fullbright – Songs
    En amerikansk singer-/songwriter från Bearden, Oklahoma, som har förgyllt en del av mina promenader till jobbet.
  • Mary Gauthier – Trouble & Love
    When a woman goes cold, False from true, Trouble and love, Oh soul, Worthy, Walking each other home, How you learn to live alone, Another train. Det blir som en liten historia av alla låttitlarna på Marys senaste album.
  • Jack White – Lazaretto
    Om än inte lika direkt i min bok, som den förra plattan, så är ju Jack alltid Jack.

Första halvårets Jan Gradvall: Jan Gradvall, såklart. Hans krönikor på fredagar i Dagens Industri, som han generöst delar med sig av på gradvall.se några dagar senare även med oss som inte är prenumeranter, är en källa till stor glädje och inspiration. Under våren kom även hans sammanställning av krönikor och intervjuer i bokform ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Han skriver i förordet: ”Jag har alltid varit frilansjournalist och skrivit för en rad olika tidningar. Men om jag samlar mina texter märker jag en röd tråd: hela tiden samma frågeställningar, samma djupdykningar i kultur, samma besatthet av att förstå sig själv genom att förstå andra. Genom att samla min journalistik uppstår på ett sätt min egen självbiografi.” I boken finns möten med några av Sveriges mest tongivande popartister i modern tid: Robyn, Veronica Maggio, Melissa Horn, Petter, Kent, Swedish House Mafia och just Lars Winnerbäck. Boken innehåller även ett av de mest uppmärksammade reportagen i svensk press under 2013: ett porträtt av Abba där alla fyra medlemmarna för första gången på 30 år gick med på att låta sig intervjuas.

nyponbuskar-nyponbuskar-hela-vagen-nyponbuskar

Fem svenska höjdpunkter första halvåret:

  • Kent – Tigerdrottningen
    ”Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
    En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken
    Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar
    Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan”
    Så låter en av verserna i ”Skogarna”, från albumet där Kent tar ställning.
  • Lykke Li – I Never Learn
    ”It’s not the kind of song that makes you feel sorry for her but angry at the cause of her pain, while Li sings the song with the futility of a scream into the Grand Canyon, backed by the sparest arrangement on the album, aided by a tunnel of reverb that makes her sound omnipresent. It’s just perfect, and maybe Li’s best song yet.” Det är på detta sätt Consequnce of Sound beskriver låten “Love Me Like I’m Not Made of Stone”.
  • First Aid Kit – Stay Gold
    Det enklaste är att citera hela recensionen i Dagens Industri där Jan Gradvall delar ut toppbetyg: ”Ni vet redan.”
  • Timbuktu – För Livet Till Döden
    Jag är Jason.
  • Weeping Willows – The Time Has Come
    Den rösten, den rösten.

Första halvårets bästa skiva: Rival Sons – Great Western Valkyrie

Det är tungt, det är groove, det är känsla. Jay Buchanans band levererar högoktanig och högklassig rock. Led Zeppelin-ish, säger jag. Det blir nog inte så mycket bättre sommarrock än så här. Det är bara att hoppas att de rivaliserande sönerna kommer att leverera mycket bra musik under sina kommande år. Förhoppningsvis är en av dessa leveranser också en egen spelning i Stockholm inom kort.

GWV Rival Sons

UltimateGuitar.com beskriver skivan på det här viset. ” With their fourth album, ”Great Western Valkyrie,” Rival Sons continue to deliver potent, uncut retro vibes that would not only impress millennials looking for some rough & tumble rock, but would also impress the older generations that listen to the classic rock station religiously and are adamant about not listening to any rock music made after 1984. The first half of the album brings a steady gear of rock energy: with the classic-style ”call and response” verses between fuzzy guitars and Buchanan’s bona fide rock vocals in ”Electric Man” and ”Play the Fool”; the strong, bassline-driven ”Good Luck” and the prominent keyboards in The Doors-channeling ”Good Things”; the swingy, roadhouse-jukebox-evoking ”Secret”; and killer guitar solos throughout.”

Jag kan faktiskt inte göra annat än att lämna er med Kristian Gidlunds (21/9 1983 – 17/9 2013) slutord i sitt Sommar i P1.

Kristian-Gidlund

”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.

Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”

Se nu till att ha en underbar sommar!

Bonus 1: När det gäller statusen på innehållet i kommande julskiva, så har jag lyssnat mig igenom några nya album, typ 200 stycken. Resultat från detta lyssnande innebär att spellistan med potentiella jullåtar faktiskt är gallrad en gång. Resultatet är att listan just nu består av 35 låtar.

Bonus 2: Vem vinner fotbolls-VM? Här kommer i alla fall en bild på en av de som kommer att höja pokalen till skyarna på Maracanã den 13 juli.

LuizGustavoa

Bonus 3: En Spotify-lista med den musik som är omnämnd i krönikan. Blanda och lyssna i sommar!