Arkiv för kategori ‘Julskiva 2016’

Här har du möjlighet att ta del av de låtar som inte tog sig riktigt hela vägen till årets julskiva. Blanda och njut!

img_2715

Här har du möjligheten att njuta av knappt 16 timmar musik. Den bästa albummusiken från 2016 täcker inte in ett dygn ens. Lyssna och njut i ett sträck eller blanda och ge?

SS ASGTE<

Julmusik 2016

Publicerat: 21 december, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aromen och den långa eftersmaken kommer från en stor andel högvuxna Kenyabönor som blandats med bönor från Central- och Sydamerika. Det är en mustig mörkrost med smak och toner av svarta vinbär och smörkola. Det är 100 procent Arabicabönor. Blandningen togs fram åt Hotell Mollbergs i Helsingborg för 113 år sedan. En bra start på dagen inkluderar doften och smaken av min favoritbrygd, Mollbergs blandning.

IMG_2012

Svart som synden, starkt som döden och ljuv som kärleken är hur kaffet är när det är perfekt. Det sägs att Voltaire drack 50 koppar kaffe om dagen och att det massiva koffeinintaget bidrog till hans kreativitet. Andra kända kaffefans inkluderar den tecknade katten Gustaf och Theodore Roosevelt, som drack närmare fyra liter om dagen.

När det gäller kombinationen rocklåtar och kaffe är det inte många låtar, som fastnat i mina hörselgångar. Ett exempel från årets skivskörd är ”Black Coffee” som finns med på Rival Sons album ”Hollow Bones”. Låten skrevs av Ike Turner och Tina Turner och har också spelats in av Humble Pie.

Den i mina öron allra bästa låten om den här svarta gåvan till mänskligheten har lämpligt nog skrivits av årets Nobelpristagare. Låten ligger passande nog i original på Bob Dylans album ”Desire”. Det stämmer överens med min känsla och längtan efter doften och smaken av kaffe på morgonen. Jag älskar det. Jag älskar också ”One More Cup Of Coffee (Valley Below)”. Den börjar så här…

”Your breath is sweet
Your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don’t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

One more cup of coffee for the road
One more cup of coffee ’fore I go
To the valley below”

IMG_2213

 Hett i huvudstan

Årets konsert II: Anderson East på Capitol
Årets upptäckta film: Heartworn Highways, en lärobok om outlaw-country.
Årets podd: Gradvall, till exempel om musikaler (högst oväntat mycket intressant) med fantastiskt initierade och entusiasmerande gäster i Sarah Dawn Finer och Edward af Sillén.
Årets konsert V: Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi den 23 juli
Årets Värvet-gäst: Avsnitt 254 med Peter LeMarc är inte bara årets avsnitt. Det är ett av det bästa överhuvudtaget i Värvet-historien.

img_2273

Världspremiär

Årets konsert I: Jason Isbell & The 400 Unit med John Moreland som förband på Berns
Årets bok på nattduksbordet X: The Fall säsong 3, Netflix. Vi ser Gillian Anderson i rollen som polisen Sarah Gibson i jakten efter seriemördaren Paul Spector i Belfast.
Årets konsert III: Sturgill Simpson på Berns. Tveksamt om det kunde blivit ett bättre slut på den där julikvällen på Berns när det i en följd kom ”Welcome To Earth (Pollywog)”, ”Breakers Roar”, ”Keep it Between the Lines”, ”Sea Stories”, ”In Bloom” (Nirvana cover), ”Brace for Impact (Live a Little)”, ”All Around You”, ”Oh Sarah” och ”Call to Arms”. Det var helt enkelt hela nya plattan i ett sträck. Sedan tog det helt slut. Lokalen tändes upp. Pausmusiken började spelas. Publiken vägrade tro att det var sant och stod kvar och klappade intensivt i fem minuter. När scenen började plockas ner tvingas vi förstå att det inte blir mer ikväll.
Årets konsert IV: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats på Kägelbanan
Årets musik-TV: Tomas Andersson Wij spelar med…Veronica Maggio, Timbuktu, Peter LeMarc och Lars Winnerbäck

img_2259

Tomas & Lasse

Årets 21 bästa album
Nu är den äntligen här, som världen har väntat på det här årets oslagbara albumlista. 21 plattor i prydlig rad.

SS ASGTE

Årets album

1 – Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth
Sturgill Simpson — en orkan av soul. Det är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet. Recensionen berättar vidare att Simpson hade en morfar som var soldat under Andra Världskriget. Han hette Ora. Ora krigsplacerades i Stilla havet och trodde att han skulle dö. Han var säker. Därför skrev han ett brev där han tog farväl av sin fru och deras nyfödde son. När Sturgill Simpson började skriva musiken till sitt tredje album”A sailor’s guide to Earth” mindes han hur han en gång hittade och läste brevet. Havet och sjömän har alltid varit en del av släktens själ, i verkligheten och som metafor.

Larsson skriver också att Sturgill Simpson har producerat skivan själv. Musiken blir också en berättelse om var han kommer ifrån. För honom är soul, country, psykedelia och rock inte några muromgärdade och segregerade genrer — allt hör ihop. Man kan se framför sig hur han sitter med hörlurarna hemma och med koncentrerad min försöker förstå hur låtarna ska smälta ihop lika sömlöst som på Marvin Gayes album ”What’s goin’ on”.

Jag hör årets bästa album. Är det så att du vill veta mer om Simpson och albumet rekommenderar jag dig att lyssna på när Sturgill Simpson besöker Marc Maron i WTF-pod avsnitt 706.

img_2632Plats 2-6

2 – Dinosaur Jr. – Give A Glimpse Of What Yer Not
Håkan Steen skriver i Aftonbladet “Men det är som alltid J Mascis show. Möjligen appellerar ”Give a glimpse of what yer not” inte till så många nya fans. Det är samma sorts låtar om slösad tid och komplicerad kärlek byggda på lika delar ”Cortez the killer”, hardcore och pop som alltid, möjligen bara ännu mer reflekterande och tillbakalutade än tidigare. Storheten ligger snarare i hur Mascis 2016 lyckas ladda så närmast urtypiska Dinosaur Jr-låtar som ”I walk for miles” eller ”Be a part” med så här mycket energi och närvaro. Jag begriper inte hur han gör det, men det är å andra sidan mycket med överkufen Mascis som jag aldrig har begripit.”
3 – Brent Cobb – Shine On Rainy Day
Vet inte riktigt hur det blev så att mina förväntningar var så högt uppskruvade på den här debutplattan? Kanske var det de smakprov, som ”Black Crow” som dök upp innan hela plattan släpptes i början av oktober? Kanske var det att kusin Dave Cobb producerat? Själva omslaget bidrog också på något obeskrivligt sätt till att höja förväntningarna. Extra roligt var det när förväntningarna också överträffades. Ett av årets allra bästa album.
4 – Drive-By Truckers – American Band
“Surrender Under Protest” är skriven av Mike Cooley och det är också han som sjunger på den första låten som släpptes. Albumet är inspirerat av det tumultfyllda år, som är 2016. Den första singeln och ”Filthy And Fried” är ett par av mina favoriter.
5 – Peter LeMarc – Den Tunna Tråden
En A-sida och en B-sida. En mörk sida och en ljus sida. Två sidor samlat och utsökt musikhantverk. Två sidor starka och personliga texter. Ett av årets bästa album.
6 – Sadler Vaden – Sadler Vaden
Jag lifter på hatten till Jason Isbell, som tipsade mig på Twitter om det här fantastiska soloalbumet från en av gitarristerna i hans kompband The 400 Unit. Sadler Vadens självbetitlade album är inget annat än fantastisk musik. Det låter sydstatsrock och blandar country på ett sätt som är magiskt. Underbara spår är ”Cherry Blossom Wine” och ”Land Of No Refuge”. Covern på John Morelands ”Nobody Gives A Damn About Songs Anymore” är också en höjdare.

img_2638

Plats 7-11

7 – Imperial State Electric – All Through The Night
”Jag kapitulerar för den nya plattan. Den är med sin raka och medryckande musik en platta, som enkelt kvalificerar sig för kategorin fantastisk musik. Medaljplats på min topplista över årets album? Inte omöjligt. Jag hoppas att Nicke Andersson fortsätter utifrån sin egen devis och inte låter oss vänta allt för länge på ännu mer ny musik. Fram till dess rullar All Through The Night många, många gånger.” Det var på det sättet jag sammanfattade mina intryck av plattan när den kom och jag recenserade den för Rockbladets räkning. Här är slutresultatet.
8 – David Ramirez – Fables
”Då och då – men allt mer sällan – dyker det upp en singer/songwriter jag gillar mer än andra. Utmaningen är att förstå varför; på ett plan låter de ju nästan alltid likadant. David Ramirez från Austin, Texas, går att beskriva som ytterligare en man i den yngre medelåldern som spelar akustisk, stålsträngad gitarr och kan sägas vara något slags blandning mellan en mer fokuserad Ryan Adams, en rockigare Townes Van Zandt och en mindre utlevelsefull Jeff Buckley. Det finns absolut inget nytt att hämta hos den här mannen, ja utom det svårutvecklade faktum att det han gör faktiskt fungerar.” Det här skriver Nils Hansson i Dagens Nyheter om Ramirez Stockholms-spelning i maj. Jag ångrar fortfarande att jag inte var där och får nöja mig med att låta skivan rulla några varv till istället. Det är inte dåligt det.
9 – Amanda Shires – My Piece Of Land
Americanans First Lady ger sin make Jason Isbell en match om vem som är bäst i familjen. Här är hennes första soloalbum på tre år och även hon tar hjälp av Dave Cobb med produktionen.
10 – Iggy Pop – Post Pop Depression
I maj bjöd herr Pop, Josh Homme och kompani på en av årets höjdarkonserter på Cirkus. Den liveupplevelsen byggde på det här nya albumet och på ”The Idiot” och ”Lust For Life” inspelade i Berlin redan 1977. Det är en skön trio av album, som med fyra decennier som skiljer dem tidsmässigt ändå hör tydligt ihop. Grymma låtar på nya albumet är exempelvis ”German Days” och ”Chocolate Drops”.
11 – Metallica – Hardwired…To Self-Destruct
Uppfräschat, återfokuserat och återupptäckt av sig själva. Det bästa de gjort på länge i mina öron. Favoritlåt just nu ”Here Comes Revenge”.

img_2644

Plats 12-16

12 – Lori McKenna – The Bird And The Rifle
Det här är återigen husguden Dave Cobb, som varit i farten. Det är underskön country eller americana eller bara fantastisk musik och text, som Lori McKenna lämnat som ett arv till världen. Lyssna på underbara ”Old Men Young Women” och när du ändå är igång rekommenderar jag också särskilt ”Halfway Home”.
13 – Jill Johnson – For You I’ll Wait
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
14 – Caleb Caudle – Carolina Ghost
Lyssna till ”White Doves Wings” och ”The Reddest Rose”. Dröm dig bort på de amerikanska vidderna tillsammans med Caleb Caudle. Det här är ett begåvat sångskrivarhantverk. Det får tiden att stanna upp och mig att vilja resa ut i amerikanska nationalparker och de stora vidderna.
15 – Eli Paperboy Reed – My Way Home
Han skiftar tillbaka till sina rötter och det är verkligen en succé tycker jag. Du hör hjärta, smärta och mycket däremellan. Det är gospel, soul och rock ’n’ roll i en härlig blandning som gör mig glad och lycklig.
16 – The Temperance Movement – White Bear
Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Extra starka låtar är ”White Bear” och ”Three Bulleits”.

img_2650Plats 17-21

17 – Big Shoals – Hard Lessons
Från nodepression.com kommer den här målande beskrivningen: “The band has cleaned up its sound on Hard Lessons. Gone are the flashes of punk sneers, traded in for story telling transient numbers, well-crafted and posthumously aimed at the new found hope in adult contemporary interest a’la the aforementioned Jason Isbell, Chris Stapleton, and Sturgill Simpson ships – 3 of the best nonetheless, but three of the best well before garnering any attention from the so-called experts. Lance Howell has had a new baby boy, Jacob Riley has moved away from Florida, but this band is stronger than ever with the addition of Michael Claytor on drums, who’s a crack song writer himself. I can only imagine that may come to light on the next record.”
18 – Sam Outlaw – Angeleno
Jag hade ångest över att ha missat hans Stockholmsbesök i april. Lyckligtvis kom han tillbaka i höst och slog en strike vid Mosebacke. Det här albumet släpptes i Usa förra året och i Europa detta år. Det går inte att bli annat än trollbunden av låtar som ”Ghost Town” och ”Angeleno”.
19 – Aaron Lee Tasjan – Silver Tears
Oj, oj, oj vad det doftar The Beatles och Jeff Lynne eller ELO för den delen. Denna 30-åring följer upp förra årets ”In The Blazes” på ett alldeles utmärkt sätt. Omslaget och låtarna blänker fantastiskt.
20 – Dan Layus – Dangerous Things
Den före detta Augustana-frontmannen har som många andra flyttat till Nashville-trakten. Ett delvis avskalat album, som kombinerar starka texter med minmalistisk produktion med kryddor av pedal steel gitarr, fiol och The Secret Sisters.
21 – Wolfmother – Victorious
Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock. Bästa låt är ”Pretty Peggy”, som är en av de mest nedtonade låtarna.

IMG_1792

Pop på Cirkus

Årets konsert VI: Iggy Pop tillsammans med bland andra geniet Josh Homme på Cirkus
Årets bok på nattduksbordet VII: Bosch, säsong 2, HBO Nordic. Inspirerad av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis. Den svenske producenten Henrik Bastin har sett till att spela in säsong 3 under sommaren/hösten. Underbart!
Årets bok på nattduksbordet I: Marcella, Netflix, skriven av Hans Rosenfeldt.
Årets bok på nattduksbordet VI: Springfloden, SVT. Baserat på Rolf och Cilla Björlinds bok får vi möta Tom Stilton (spelad av Kjell Bergkvist) och Olivia Rönning (Julia Ragnarsson). I en underbar biroll ser vi Minken spelad av Johan Widerberg.
Årets bok på nattduksbordet IV: The Killing, säsong 1 och 2, Netflix. Mördarjakt i Seattle tillsammans med bland annat Joel Kinnaman.

hangingclub

 Spänning

Årets bok: DC Max Wolfe, The Hanging Club – Tony Parsons
Årets bok på nattduksbordet VII: House of Cards, säsong 4, Netflix. Presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, är tillbaka i god, intrigerande form igen.
Årets självbiografi: Born To Run – Bruce Springsteen…orkar du inte läsa, lyssna när Bossen snackar om boken med David Remnick.
Årets bok på nattduksbordet IX: Better Call Saul, säsong 2, Netflix. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.
Årets grunge-låt: In Bloom – Sturgill Simpson


Dagens grunge

Årets Jan Gradvall: Han har gjort intervjuer, både skrivna och live, med Max Martin i år. Långa artiklar om Marvel Comics och mycket annat på fredagar i Dagens Industri. En fantastisk podd tillsammans med Lovisa Ohlson. En massa krönikor, nöjes- och klokhetstips i olika medier. The one, the only Jan Gradvall såklart.
Årets bok på nattduksbordet II: The Night Of, HBO Nordic. John Turturro, som advokaten med behov av fotvård.
Årets bok på nattduksbordet V: Happy Valley, säsong 1 (Netflix) och 2 (SVT). ”Skulle det vara så illa att ni bara kan avsätta drygt fyra minuter till tv den här veckan, så vet jag hur ni skall spendera dem. Se de första fyra av första avsnittet av ”Happy Valley” (säsong 2)… Vad som händer? Inte mycket. Och allt. Catherine (polis) sitter i syrran Cales trädgård (de är ett underbart syskonpar). De tar ett bloss och Catherine berättar om sin dag. Hur hon slagit ihjäl ett får med en sten, arresterat lite småbus höga som hus och av en ren slump hittat en död kvinnokropp i ett garage i närheten. Nej, det behövs ingen spoilervarning för den informationen. Det spelar ingen som helst roll vad ni tror att ni vet. Det kommer bara mera, och det kommer att bli fruktansvärt komplicerat.” Johan Croneman och jag har alltså samma råd till er alla, kolla in den här serien med Sarah Lancashire i huvudrollen.
Årets bok på nattduksbordet III: Gomorrah, säsong 1 och 2, HBO Nordic. Striderna mellan olika italienska maffiagrupperingar baserat på Roberto Savianos bok.
Årets godaste öl: Omnipollo Hypnopompa med bland annat marshmallowsmak och minimarshmallows på toppen.

img_2446

Mums

Dan före dopparedan
Lemmy, David Bowie, Prince, Leonard Cohen, Leon Russell, John Berry, Merle Haggard, Glenn Frey är några av de stora musikskapare som har lämnat oss under det år som har förflutit sedan den senaste årskrönikan. Vi är som vanligt på väg in i juletiden, en tid med nära och kära, vänner och familj. Ta hand om varandra och var försiktiga därute. Kom ihåg att starta dagen med en nattsvart kopp kaffe och avsluta dagen med solstänkt och rykande rock. Ett sällskap som passar utmärkt och hjälper mig att säga adjö för den här gången är den vackra ”Welcome To Earth (Pollywog)” med Sturgill Simpson.

“Hello, my son
Welcome to earth
You may not be my last
But you’ll always be my first
Wish I’d done this ten years ago
But how could I know
How could I know
That the answer was so easy
I’ve been told you measure a man
By how much he loves
When I hold you
I treasure each moment I spend
On this earth, under heaven above
Grandfather always said God’s a fisherman
And now I know the reason why

And if sometimes daddy has to go away
Please don’t think it means I don’t love you
Oh, how I wish I could be there everyday
Cause when I’m gone it makes me so sad and blue
And holding you is the greatest love I’ve ever known
When I get home it breaks my heart
Seeing how much you’ve grown all on your own”

GOD JUL från Tyresö-tomten!

front2016

back2016

Du som hängt med i julskivans utveckling kommer ihåg att förra årets album hade titeln ”På väg mot framtiden…”. Nu vill jag inte riktigt påstå att vi kommit till framtiden, snarare har vi kommit till punkten i historien när julskivan blir en del av nutiden.

 

P1050264

Intäkterna för inspelad musik som säljs i form av prenumerationsabonnemang på strömmad musik, eller som fysiska skivor eller nedladdningar var knappt 2 miljarder kronor i Sverige under 2015. Det var en ökning med 12 procent från året före. Det här är alltså vad du som slutkonsument handlade musik för under förra året.

Strömmad musik stod för 85 procent, nedladdningar 2 procent och fysisk försäljning (cd, musikrelaterad-DVD och vinyl) stod för 13 procent av intäkterna. Intäkterna för digitala varianter av musik har varit större än den fysiska försäljningen i 5 år i Sverige.

När media rapporterar kring den här försäljningen har de i mina ögon i alla fall en förkärlek för att diskutera utvecklingen av vinylförsäljningen. Den ökar förvisso stort i jämförelse med hur mycket den sålt tidigare, men dess andel är försvinnande liten av den totala försäljningen. Strömmande musiktjänster är här för att stanna. De digitala tjänsterna har tagit över marknaden totalt.

Musikbranschanalytikern har skrivit många gånger om strömmande tjänster, bland annat skrev han så här:

”The CD is toast. The file is disappearing. But all we get are stories about the renaissance of vinyl. Do you own a rotary telephone? Do you even have a landline? Then what makes you think a non-portable format has any future, especially one with so many quirks and flaws. As for sound… Call me up when these kids investing in LPs get speakers worth listening to, never mind powerful amplifiers. You start with the end of the chain and work back, your system is only as good as your speakers. Does vinyl sound better than most streams? Sure! Assuming you’ve got the playback system to hear it, and most don’t.

So streaming has won because of utility, it’s easiest.

And it’s made serious inroads because of Spotify’s free tier. Where you try it before you buy it. And then Apple got into the marketplace and people believed streaming music was legitimate. Getting in now is like launching one of those me-too iPods, it’s too late. And don’t talk to me about features, Beta was better than VHS and it lost.
Furthermore, Spotify has gone nuclear on the tech/feature side. It’s got customized playlists and programs to promote records and saying you can do better is like believing that customers will buy your car because it’s got better a/c vents.

It’s over folks.

The real story is Apple is building a base on brand. And that brand is faltering. Cupertino is no longer invincible. But those still afraid of streaming music, they sign up for Apple Music.

But all the young ‘uns…

They’re on Spotify.”

Lefsetz fortsätter sedan i samma inlägg:

”There’s one Amazon. One Google. One Facebook. One Snapchat. One Instagram. And you truly believe there are going to be multiple streaming music services? Then you must work for the media!

History, and it’s no longer brief, tells us one entity ends up with 70% of the market online.
History also tells us that if you’re not innovating, you’re dying. MySpace was replaced by the much more user-friendly Facebook.

But Spotify is innovating.

And we know how to share music on Spotify. Does anybody even know how to share music on Apple?

And because YouTube is the default video service, we point to it for music because everybody can go there, and to Spotify for the same reason.

However, having Pandora and iHeart in the on demand streaming market will increase the overall pool, it will get newbies to dip their toes. But they’re gonna go where everybody else does, Spotify or Apple.

You can’t break the rules of the internet.

And the internet was built on buzz. Sustain it and you win.

As for those bloviating about the bad economics of streaming music… Spotify and Apple would be making money today if they stopped expanding, stopped innovating. Amazon kept investing and losing…and now they own online shopping.
Oh, that’s right, Wal-Mart was supposed to give them a run for their money.

Disruption comes from outside. And innovation is constant. And the customer is king.

You can’t screw ’em and if you get it right they’ll tell everybody.

So, you can ignore Pandora on demand streaming completely. The people who are paying it mind are those who kept saying BlackBerry would survive, because people used it and it had a physical keyboard and it was so safe.

Hogwash.

The revolution happened. Streaming music won.

Ignore the musicians complaining.

Ignore the industry and the press trying to drum up competitors.

The next big move is consolidation. Spotify goes public and then…

Who buys it?

Ladies and gentlemen, start your engines.”

Det finns också artister som Sverige-aktuella American Aquarium, som har en positiv inställning till nutiden.

”A lot of musicians talk shit about how Spotify and other streaming services are ruining the music industry. I am not one of those musicians. I have a Spotify account. I love having every record ever made at my fingertips. It’s easy. It’s convenient. Its fucking 2016. Spotify has always paid me well and countless people have been turned on to our band through these streaming services that might never found us through the traditional means of getting music. I will gladly ”give my music away for free” as long as you guys continue to come out to shows, buy vinyl and shirts and help me make records when I need help making records. Deal? Like any industry, the music business is an ever evolving model. You can either be one of the people stuck in the past bitching or you can adapt and survive. I’ll choose the latter. Thanks to every single one of you 331,682 listeners for supporting live, original, independent music!!! #stopbitchingworkharder”

amaqspot2016

Det är alltså hög tid att förnya sig för julskivan för att åtminstone vara i takt med samtiden. Det innebär inget krångligare än att från och med i år kommer julskivan att vara strömmad.

Eller som en Nobelpristagare skulle kunna tänkas uttrycka sig…

”Because something is happening here

And you don’t know what it is.

Do you, Mister Jones?”


”Ballad of a thin man”

PS! Bob Lefsetz igen….

”Ask an oldster how to use Snapchat. Even better, ask them if they have a Snapchat account. Or you can even ask them if they use Twitter, the world’s breaking news service. They don’t because they think it’s too complicated, they’re too busy trying to impress each other on Facebook, being left behind all the while online.

Shawn Fanning was public enemy number one. Until he was replaced by a bunch of forgotten personages and now musicians blame Daniel Ek, as if he single-handedly stole their lunch. No, that is not true, by trying to live in the past they got left behind. When you hear someone wax rhapsodic about physical formats, when they talk about record company advances and sales, you know they’re clueless. Kind of like the mainstream media trumpeting first week sales. It’s all about constant streams, everybody under thirty knows that, but the old farts need that number one for their bio, not knowing that identities are fluid in the twenty first century and it’s not what you’ve done in the past but what you are continuing to do now, keep playing, keep evolving. You bought that sports car and your friends bought Priuses, then Teslas, and soon they won’t own any cars at all.”

Det närmar sig den där tiden när det är dags att sammanfatta musikåret, som gått. I väntan på det och på årets allra bästa album får ni nöja er med alla album på plats 22 från årets musikskörd.

img_2354

Här får ni de plattorna i alfabetisk ordning och i slutet också en spellista med de album som finns tillgängliga på Spotify i skrivande stund.

img_2656

 

Aaron Neville – Apache
I januari fyllde Aaron Neville 75 år. Han kallades Apache när han växte upp i New Orleans och nu heter hans hund Apache. Det här albumet är något som i delar får mig att tänka på blaxploitation från 70-talet. Det är ett underbart tryck och sångrösten är väl bevarad.
Blues Pills – Lady In Gold
Örebrobaserade Blues Pills har gjort ett härligt album. Elin Larsson sjunger som en gudinna. Här möts rock, blues och soul i en god blandning. Lyssna på ”I Felt A Change” om du vill höra en makalöst vacker röst.
Bob Mould – Patch The Sky
”Lucifer And God” är en låttitel som det går att bli avundsjuk på. När dessutom låten är så bra, så bra är det bara att lyssna på resten av låtarna också för att dussinet ska bli fullt. Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.

 

img_2662
Caroline af Ugglas – Nåväl
”Nåväl” är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst passar utmärkt till den här portionen av svensk blues.
Charles Bradley – Changes
Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
Chris Robinson Brotherhood – Any Way You Love, We Know How You Feel
“Robinson certainly luxuriates in his winding words, lyrics that conjure fleeting indelible moments, but what impresses is the structure — he doesn’t write hooks, he writes melodies, where the verses slide into the chorus then glide into a bridge — and how the band underpins these tunes with interplay that feels loose yet tight: the performances often stretch for longer than six minutes but the CRB aren’t aimless, they’re simply riding their groove.” Beröm till en av mina absoluta favoritröster från Allmusic.com.
Cody Jinks – I’m Not The Devil
Skivan startar med “The Same” en ärlig berättelse om mötet mellan två tidigare älskande efter en längre period med en underliggande känsla av längtan. Jinks sjunger ”If you came here to see if time had rearranged this ain’t no game I’m still the same.”
Conor Oberst – Ruminations
Markus Larsson skriver bland annat så här i Aftonbladet: ””Ruminations” är ett avskalat album där Oberst mer eller mindre direkt sjunger om sig själv och sina problem (läkarna upptäckte bland annat en cysta i hjärnan i fjol). Musiken har en omskakande emotionell råhet. Texterna om mediciner, mentala problem, självmordstankar och döden låter otäckt uppgivna. Hade det varit en vän skulle jag ha blivit orolig.”

 

img_2668
D Generation – Nothing Is Anywhere
Jesse Malin är tillbaka med sitt tidigare punkband. De är rakt på sak och ingen nonsens-rock. Det vore underbart om denne New York-poet tog med sig bandet över till Sverige för ett besök, så att jag kunde få höra bland annat ”21st Century Blues” live.
Hayes Carll – Lovers And Leavers
Du säger att jag älskar dig och jag håller med sjunger Hayes Carll i min favoritlåt ”The Love That We Need”. Det här är en av de artister jag hoppas att någon artistbokare i Stockholm har den goda smaken att ta över hit. Det måste vara ännu bättre live än på skiva. Tror du inte på min spådom om detta lyssna på ”Sake Of A Song”, som Carll spelar live i slutet av podintervjun med Brian Koppelman.
Jack White – Acoustic Recordings 1998-2006
Elin Unnes ger full pott till den här samlingen av låtar i Dagens Nyheter. Hon skriver bland annat ”När det mesta skalas bort blir det bästa av Jack Whites historia kvar: oklanderlig smak, blueskunskap och fingerfärdighet i kombination med naivitet. ”Acoustic recordings 1998–2016” är något så ovanligt som en skiva som skulle kunna skryta med orden ”Best of” på omslaget, utan att ljuga.”
Joe Purdy – Who Will Be Next?
Född i Arkansas och numera boende i Los Angeles har Joe Purdy släppt ett starkt album. Det varma ljudet som smeker dina trumhinnor i exempelvis titellåten påminner om det som brukar komma ut från Muscle Shoals eller Stax.
John Paul White – Beulah
Här har vi en av rösterna från The Civil Wars. Engelska The Independent skriver; ”On John Paul White’s Beulah, the dark emotions of tracks like “Fight For You” and “Hope I Die” mingle with the bitterness of “The Once And Future Queen” and the low self-esteem of “I’ll Get Even” to create a strangely subdued portrait of emotional turmoil, couched in Southern folk and country modes. The latter song, a calm expression of frustration at his shortfall of virtue, is one of several songs here by The Civil Wars’ songwriter that sound like new country standards, along with the engaging “I’ve Been Over This Before” (“…I won’t get over it again”) and “Make You Cry”, a deceptively sweet expression of a sour sentiment. Elsewhere, “The Once And Future Queen” is effectively “It Ain’t Me Babe” with a gentler, more simpatico tone, softened with subtle tints of lap steel and electric piano.”

 

img_2674
Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.
Kent – Då Som Nu För Alltid
Nu har de alltså sagt ett sista farväl på höstens turné med tre utsålda Tele2 Arena. Ett av Sveriges största rockband genom tiderna lägger av när de fortfarande är på topp. Lyssna på ”Andromeda” och ”Den Sista Sången” samt det som finns däremellan på detta alster.
Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är typisk Winnerbäck-musik. Det finns historier om att vi lever i en underlig och märklig tid, i texterna finns saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten som många gånger är större än gemenskapen.
Leonard Cohen – You Want It Darker
”Vi ska alla en gång dö. Så mycket, men inte mer, vet vi när vi föds. Existensen är en kamp med förutsägbar utgång. Lindringen – ljuset som tränger in genom gliporna – är andra människor, deras värme och omsorg. Mer tröst än så kan Leonard Cohen inte erbjuda på den plats där han nu befinner sig. Mer tröst än så behövs heller inte.” Det är på detta sätt Sonics recension av det sista Cohen-albumet avslutas.
Liz Longley – Weightless
På Allmusic.com får Liz Longley beröm för sina berörande texter. ”Longley’s trademark as a lyricist is in writing unflinching narratives, but these songs, whose topics include the attainment of freedom at any cost, loss, vulnerability, and the acceptance of change no matter how difficult, are particularly steely. Assembled they form a poetic — and kinetic — meditation on relationships and personal transformation.”

 

img_2680
Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar. Bästa låten är ”Georgia”.
Lydia Loveless – Real
“By not shying away from writing about messy relationships, hard truths, and personal failings, she’s created an album with incredible emotional and lyrical resonance.” Det skriver The A.V. Club om Loveless senaste album och det är bara att stämma in i den kören.
Margo Price – Midwest Farmer’s Daughter
En av årets kritikerfavoriter är Margo Price. Vid tjugo lämnade hon Illinois för Nashville. Vid 33 blev solodebuten verklighet. Hon har kämpat med ett decennium av sprit, ett dött barn och harvande på vägarna började hon skriva personligt. Det är fantastisk musik hon skapat. Albumet är inspelat i Sun Studios och ges ut av Jack Whites skivbolag. Du bör dessutom lyssna på hennes besök hos Marc Marons pod WTF.
Marlon Williams – Marlon Williams
Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det tar heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
Mavis Staples – Livin’ On A High Note
”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.

 

img_2687
Michael Kiwanuka – Love & Hate
Skrämmande vacker soul av Michael Kiwanuka är rubriken på Markus Larssons recension i Aftonbladet av den här skivan. Det är bara att instämma i det. Den 29-årige britten Kiwanuka har lugnet och uppgivenheten i rösten, som gör det här till nästintill oumbärligt.
Mudcrutch – 2
Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.
Okkervil River – Away
I Aftonbladet skriver Håkan Steen ”…med hjälp av ett gäng nya musiker med bakgrund i jazz och avantgarde, en stråkensemble och sångerskan Marissa Nadler fick Austin-sångaren [Will Sheff] snabbt ned sina låtar på hårddisk. Och det är nog till stor del den spontana och direkta känslan och de raka, ärliga texterna som gör ”Away” till så berörande lyssning.” Bra lyssning är ”Okkervil River R.I.P.”
Red Hot Chili Peppers – The Getaway
Om du inte redan sett när bandet gästar James Corden i ”Carpool Karaoke” rekommenderar jag er att göra det. Det är vackra sånger från hela karriären, som lyfts fram där. I år har de återigen lyckats med sköna Kalifornien-hymner. Rekommenderad lyssning är ”Dark Necessities” och ”Encore”.

 

img_2688
Rival Sons – Hollow Bones
De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det här är också mycket, mycket bra. Låtarna växer för varje lyssning. Bäst är ”Fade Out” och ”Hollow Bones Pt. 2”.
Rob Baird – Wrong Side Of The River
Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in i en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv.
Sara Watkins – Young In All The Wrong Ways
Det är Watkins tredje album och det är hennes låtskrivande och hennes texter, som gör det till ett nöje att lyssna till. Det är frustrerande komplext och känslosamt på samma gång som det bygger på enkla känslor och stämningar.
St. Paul & The Broken Bones – Sea Of Noise
På American songwriter skriver de bland annat så här om skivan. ”The easy flowing vibe on tracks like the widescreen “Brain Matter” is enhanced by strings that add drama to chilling subject matter expressed in “that’s my daddy with a gun shooting someone else’s son” over emotional and dialed down Janeway vocals that shift into Barry Gibb-styled falsetto and a low key yet driving melody that kicks in on first spin. Similarly, “Tears in the Diamond” shimmers with an Al Green vibe straight out of 60s Memphis and the deep soul blues of “Sanctify” allows Janeway to work his vocals with an elasticity and riveting intensity that wasn’t apparent on the first outing.”

 

img_2693
Stephen Kellogg – South West North East
Det här är ett album som en robot på Spotify hjälpt mig upptäcka. Jag tackar för hjälpen och njuter av Kelloggs sköna röst. Rekommenderad lyssning är exempelvis ”Wolf” och ”The Wild Heart”. När vi ändå är igång kastar jag med ”The Open Heart” också.
Various Artists – Southern Family
Ett konceptalbum från södra Usa signerat min favoritproducent Dave Cobb. Det känns som att det är svårt att misslyckas i mina öron. ”Learning” med Anderson East är skönt örongodis. Lyssna också gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown. Då är tipset att ha en näsduk i beredskap.
Whiskey Myers – Mud
Det är sydstatsrock av högsta rang och det är producerat av Dave Cobb. Det är två härliga ingredienser att blanda för tillfället. Det är helt enkelt svårt att misslyckas då.
William Bell – This Is Where I Live
77 år gammal släpper William Bell denna soulpärla. Kritikerna säger att han inte gjort något i närheten av detta på fyra decennier. En av mina personliga favoriter är ”More Rooms”.

När det är dags att lata dig i hängmattan eller för all del hålla på med dina byggprojekt (gäller inte mig) eller ska grilla eller hänger på stranden eller är ute och springer eller är på houseklubb då behövs lite skön julmusik.

 

P1040553

 

Här kommer listan med musiken från gårdagens krönika. Den räcker ungefär ett dygn. Sedan är det repeat som gäller. Tyvärr har Lukas Nelson and The Promise Of The Real inte tagit steget in i nutiden, så att de finns på Spotify, så dem saknar vi.

Julmusik första halvåret 2016

Publicerat: 25 juni, 2016 i Julskiva, Julskiva 2016, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det var på den tiden när man svarade med sitt nummer i telefon. Jag var 12 år och jag svarade ett noll fem noll ett hemma. En siffra i taget. På andra sidan Atlanten satt en 31-åring och skrev sånger för att lista ut var han passade in. Sångerna skulle innehålla dans, skratt, sex, skämt, bra kamratskap, kärlek, tro, ensamma nätter och såklart tårar. Målet var att sångerna skulle vara omfattande som livet självt eller som en show med The E Street Band.

NYC Danny Clinch 2
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

Det var på detta sätt, som vår låtskrivare hoppades hitta vägen till insidan och hitta svaret på frågor om vad som knyter människor samman, människors jobb, deras vänner och familjer. Han ville föreställa sig detta i sitt skrivande med hoppet om att det var ett första steg mot att få detta på plats i sitt eget liv också. Det tog mig några år att upptäcka albumet, som släpptes i oktober 1980. Jag fick hjälp på traven av fredagsradion i P3. Det var någon gång när ”Sherry Darling” spelades i Metropol, som jag upptäckte Bruce Springsteen och dubbelalbumet ”The River”. Det kan mycket väl vara det album jag lyssnat flest gånger på genom åren och som fortfarande griper tag i mig vid varje lyssning.

Innehållet på ”The River” blev varierat med såväl mörka ballader, livsskildringar och riktiga partyrocklåtar. Det blev också Springsteens första etta på Billboards albumlista. Han turnerade med albumet redan då. Men med start i Pittsburgh i början av det här året gav sig Bruce ut på ”The River Tour” tillsammans med The E Street Band. Det skulle först bara bli en eller två spelningar, men har utvecklats till en världsturné. Ikväll har showen nått fram till Göteborg och Ullevi. Alla trettiosju kvällarna i Nordamerika inleddes med ”Meet Me In The City”, utom näst sista kvällen i Brooklyn när Prince hyllades med ”Purple Rain”. Därefter spelar Springsteen hela ”The River” från början till slut. Efter dessa två timmar fortsätter sedan showen i ytterligare en och en halv timme när bandet blandar och ger från sångskatten som grävts fram genom åren runt omkring Asbury Park. När turnén flyttade över till Europa i maj och spelningarna på utomhusarenor spelas inte längre The River-albumet från start till slut längre, utan bara ett urval av låtarna därifrån.

Förra hösten kom boxen ”The Ties That Bind: The River Collection”. Det är en omfattande tillbakablick till The River-eran – 52 låtar på fyra CD-skivor med en mängd outgivna skatter samt fyra timmar tidigare outgivet filmat material samlade i 3 DVD:er. I den dokumentär som följer med, och som också visades på SVT i påskas, kommer det fram att Springsteen skrev ungefär hundra låtar till det som till slut blev ett dubbelalbum med tjugo låtar. Springsteen berättar i dokumentären att uppfann karaktärer i sitt låtskrivande. Sedan sjöng han med karaktärernas röster för att få lyssnaren att känna hur det känns att gå runt i karaktärernas skor.

NYC Danny Clinch
Madison Square Garden, New York den 28 mars 2016, Foto: Danny Clinch

”The River” är ett album som innehåller många små och stora berättelser på sina två grammofonskivor med två sidor vardera. Det är också en av de viktigaste anledningarna till att jag fastnade för Springsteen. Jag ville höra berättelserna om och om igen. Jag inser att jag inte är ensam som fastnat i dessa historier. Jan Gradvall skriver i en krönika om River-boxen att:

”När Bruce Springsteen berättar om det samhälle han byggde upp med ”The River” inser jag hur märkligt välbekant det känns för mig själv. Jag tänkte inte på det när jag 17 år gammal var på ”The River”-turnén och såg den där andra magiska konserten på Hovet, men jag har tänkt på det många gånger sedan dess.

Sverige är inte New York. Sverige är New Jersey.

Att växa upp i Sverige är att växa upp med känslan av att vara en bit ifrån platsen där det egentligen händer. Skyskraporna finns någon annanstans. Det lantliga Sverige – det bukoliska Sverige – är också ett land av åkrar och bilar och vägar, ständigt återkommande inslag i Springsteens sånger. Springsteens bensinmackar är också våra bensinmackar. Vi vet, vi har varit där. Vi har alla upplevt lördagkvällar där allt kretsar kring motorburen ungdom. Vi har gått i samma skor som karaktärerna på ”The River”.

Springsteen sjunger om oss. Springsteen är svensk.”

Under våren har jag följt med på Springsteens resa över hela Nordamerika. Chefen har den goda smaken att ge oss besatta möjligheten att höra alla konserter. De ges ut på live.brucespringsteen.net. I år har det skett med ungefär en månads fördröjning för varje konsertkväll. Konsertkvällarna har varit fantastiskt sällskap i lurarna på väg till och från jobbet, vid middagsfixen och vid många andra tillfällen. Det som griper tag i mig mest är de mörkare låtarna med ett lägre tempo. Independence Day, I Wanna Marry You, Point Blank, Fade Away, Stolen Car, Drive All Night, Wreck On The Highway och såklart The River. De har alla en speciell plats i mitt hjärta. På plussidan med de inspelade konserterna ligger också att, med risk att göra en Ove, slippa ärthjärnor som inte kan hålla truten under de lugnare partierna på en konsert.

När det amerikanska magasinet Rolling Stone gjorde sin lista över de 500 bästa albumen genom tiderna, så kvalade ”The River” in på 253:e plats. Där beskrevs de tjugo låtarna så här:

”Springsteen said it took him five albums to begin writing about real relationships, ”people tryin’ to find some sort of consolation in each other.” The River balances those stories with E Street romps through bar-band R&B, rockabilly and epic rock.”

Barca Xavier Mercadé
Camp Nou, Barcelona den 15 maj 2016, Foto: Xavier Mercadé

Jag kan säga att jag inte håller med om placeringen av denna låtskatt bland de 500 bästa albumen. Hos mig hade det blivit medaljplats. Turligt nog är det fritt med de åsikter du vill. Hellre mångfald än enfald. När vårens strapatser och entourage nådde västkusten i mars, så var en av musikbranschens vassaste och mest underhållande analytiker på plats i Los Angeles Memorial Sports Arena. Bob Lefsetz skriver bland annat följande om denna torsdagkväll under årets tredje månad:

”And the highlights Thursday night were the slow songs. Most notably “Independence Day,” but also “I Wanna Marry You,” never mind the title track, “The River.” You sat there transfixed…how did I get from here to there, I avoided so many potholes, but a few I fell in, a few I never recovered from.

But the band kept playing on. That’s what musicians do, play. Stardom is a byproduct, at best.

This was a tunnel to the past, exuding a certain amount of love, but there was no pretext that Bruce Springsteen still mattered, was still hip, was still ruling the charts. By playing “The River” complete and a bunch of hits not only did Bruce give the audience what it wanted to hear, he could be loose, he had nothing to prove.

Other than he was the best damn rock star on the face of the planet.

That was the scary part. After the two hours of “The River” the Boss did an hour of hits and…he started out at 11 and stayed there. I can’t say a negative thing about it, it was positively thrilling, it’s how he built his career, but I couldn’t help thinking what a screwed-up guy he was, that he needed to do this, he had us at hello, when he took the stage, never mind went into “The Ties That Bind.”

But at this point, deep into the show, the audience was no longer individuals but a great big mass, you see Bruce was in a trance, he was home, in his element, it was what he lived for, he was gonna give us that high and get one in return.

No one does this anymore.

Because no one’s done that many dates. And what we consider a star is far different from who Springsteen was and is. Springsteen is Sally Field, he can’t believe everybody really likes him.

But they do.”

Om du befinner dig på Ullevi i kväll har du en chans att få en underbar upplevelse. Själv väntar jag en knapp månad till på min chans att bli fysiskt knockad av den här showen.

 

IMG_2051

Halvårets bästa album I

  •  Bob Mould – Patch The Sky
    Bob Mould befinner sig på en mörk plats för tillfället, galla i magen, smärta i hjärttrakten och undergång i sinnet. Vi är vid tidens ände gott folk och Mould får det att låta riktigt trevligt.
  • The Cactus Blossoms – You ‘re Dreaming
    Du kan lätt drömma dig tillbaka till sextiotalet när du trycker på play för att lyssna på när kaktusen blommar. Minnesota-bröderna Jack Torrey och Page Burkum säger själva att de inte är födda i fel tidsålder. Vi blev bara intresserad av musik från en annan era och hittade ett sätt att göra den till vår egen, säger de till Boston Globe. Brödernas egen variant av låtar doftar tydligt av Everly Brothers, Roy Orbison och Simon & Garfunkel.
  • Cage The Elephant – Tell Me I’m Pretty
    Att det är Dan Auerbach från The Black Keys, som har producerat märks tydligt i ljudbilden på “Tell Me I’m Pretty”. Vill du få upp humöret och få lust att studsa runt en stund rekommenderar jag att du lyssnar på ”Punchin’ Bag”.
  • Caleb Caudle – Carolina Ghost
    Det låter enkelt när du hör Caleb Caudles senaste verk. Det enkla brukar också vara det svåraste att göra. Kvalitet tar tid, kräver sin del av blod, svett och envishet. När det delas med världen vet du redan efter att ha hört några av låtarna för första gången att det här kommer du att vilja lyssna på om och om igen.
  • Caroline af Ugglas – Nåväl
    Nåväl är en översättning av Peter Greens och Fleetwood Macs “Oh Well”. En fantastisk låt både i original och i svensk översättning. Af Ugglas hesa och sköna röst är som skönaste poesi. Det här är en naturlig förlängning av hennes Janis Joplin-skiva från 2007.

 

Carla_Plura

Carla & Plura på legendarisk 50-årsfest

Halvårets mest överraskande middagsunderhållning: Carla & Plura, som dök upp på underbart 50-årskalas och spelade bland annat min favorit ”Fulla För Kärlekens Skull”.
Halvårets mest lyssnade album: The River, övervägande antal gånger live.
Nästa halvårs mest efterlängtade självbiografi: Den 27 september ger Bruce Springsteen sina memoarer. I ”Born To Run” berättar Bruce om uppväxten i New Jersey och ”poesin, faran och mörkret” som lade grunden för hans låtskrivande.

 

IMG_2060

Halvårets bästa album II

  • Charles Bradley – Changes
    Titeln på den nya skivan kommer från en gammal Black Sabbath-låt och Bradley gör också en skön soul-version av den. Det här är underbar retrosoul i ny tappning. Det är Bradleys tredje album och det blir bara bättre och bättre. Kolla också in dokumentären ”Charles Bradley: Soul of America” på Netflix.
  • David Ramirez – Fables
    Det här är Ramirez tredje skiva. Han tar steg mot både personlig och musikalisk mognad. Han hade först svårt att få ihop inspelningarna och övergav projektet efter två år, tog ledigt och försökte hitta fokus igen. Han reste sedan till Seattle för att jobba med vännen Noah Gundersen som producent och resultatet är det personligaste album han gjort. Allt handlade helt plötsligt bara om instinkt och blev självbiografiskt snarare än uppdiktade berättelser. Det är ärliga, nästan skrämmande detaljrika berättelser som är omedelbart igenkännbara för dem som älskat och förlorat.
  • Hayes Carll – Lovers And Leavers
    När du lyssnat färdigt på den här skivan, tycker jag att du också ska passa på att lyssna på när Hayes Carll är gäst i Brian Koppelmans pod The Moment. Där får du bland annat höra om processen för hur ett album blir till, Carlls rädsla att inte göra det som förväntades av honom och en underbar version av ”Sake Of A Song”.
  • Iggy Pop – Post Pop Depression
    Utgångspunkten till albumet tar Mr Pop och Josh Homme i Iggy Pops två soloalbum från 1977. Då spelade han in ”The Idiot” och ”Lust For Life” i Berlin med David Bowie som producent. Det här är en naturlig fortsättning på dessa musikaliska alster ungefär 40 år senare. Lyssna exempelvis på ”German Days”.
  • Julie Rhodes – Bound To Meet The Devil
    Delvis inspelad i Muscle Shoals Fame Studio är det här ett debutalbum som låter som något som är inspelat längre fram i karriären. Den hesa och vassa rösten påminner i flera situationer om Amy Winehouse. På några av låtarna finns också gamla studiorävar som keyboardspelaren Spooner Oldham, gitarristen Greg Leisz och violinisten Sara Watkins.

 

johanwi-0-jpg

Minken

Halvårets karaktär: Minken spelas av Johan Widerberg, en tjallarvän till Tom Stilton (Kjell Bergqvist) från tiden då han var verksam som polis, i Springfloden (SVT).
Halvårets citat
: ”Jag är ganska ointresserad av gamla hårdrockare, som skriver låtar till barn.. It just doesn’t do it for me.” Andres Lokko om Max Martins låtskrivande i Värvet, avsnitt 218. I beg to differ, säger jag.
Halvårets Black Sabbath-låt: Changes, Charles Bradley

 

IMG_2058

Halvårets bästa album III

  • Kent – Då Som Nu För Alltid
    Kent låter i dag som ett yngre band än på debuten för 21 år sedan, så avslutar Jan Gradvall sin fullpottsrecension av det som förväntas bli Kents sista album. Joakim Bergs texter är rakt på sak från inledande ”Andromeda” till avslutningen i ”Den Sista Sången”. Den 17 december möter jag dem på deras sista konsert. Till dess kommer det här albumet ha hunnit rulla många gånger.
  • Lars Winnerbäck – Granit Och Morän
    ”Lågsäsong”, ”Sysselmannen” och ”Khom Loy” är exempel på högklassigt grått tandläkarväder på den nya plattan från Linköpings-sonen och nygifte Lars Winnerbäck. Det går också att sammanfatta på det sätt som recensionen i Göteborgs-Posten avslutas. ”Winnerbäck sjunger om att vi lever i en märklig tid, texterna befolkas saknade av vänner, missade möjligheter och ensamheten tycks alltid närmare än gemenskapen. Ändå tycker jag att det låter som om Lars Winnerbäcks lyckats lösa upp några av sina knutar. Eller så är det bara jag som gläds åt att han gjort sin bästa skiva sedan Söndermarken.”
  • Lukas Nelson & Promise Of The Real – Something Real
    Willie Nelsons son hinner med att både turnera med Neil Young och att ge ut egen musik tillsammans med sitt band Promise Of The Real. Bandets egen beskrivning av musiken är något de kallar ”cowboy hippie surf rock”, så nu vet du precis vad du har att vänta dig när du lyssnar.
  • Marlon Williams – Marlon Williams
    Efter varje genomlyssning av den här plattan får du en djupare och djupare förståelse för Marlon Williams. Det har heller inte så lång tid. Plattan är bara 35 minuter lång. Ge dig själv den tiden några gånger om du inte redan gjort det.
  • Mavis Staples – Livin’ On A High Note
    ”På programmet står en serie specialskrivna låtar av namn som Nick Cave, Justin Vernon, Neko Case och Aloe Blacc. M Ward förser dem med en nedtonad, bitvis lätt ruffig inramning, som känns demo och förstatagning mer än galahyllning i aftonklänning. Och Mavis Staples själv får all plats hon behöver, oavsett om hon vill ta i eller bara viska. Man önskar bara att de kunde ha spelat in dubbelt så mycket när de ändå höll på.” Det är del av Nils Hanssons recension i Dagens Nyheter, som beskriver denna skönsjungande amerikanska.
  • Mudcrutch – 2
    Tom Pettys första band Mudcrutch hann aldrig släppa någon LP innan de omvandlades till The Heartbreakers 1976. Förrän 2008 vill säga och i år är de tillbaka med skiva nummer två. Tre av fem medlemmar är också stommen i Heartbreakers så musikaliskt är skillnaden är inte enorm. Det är helt enkelt lättlyssnad drivande bilkörarrock.

 

IMG_1488

Berns

Halvårets konsertsammanfattning: Superhög lägstanivå på vårterminens underbara musikupplevelser med Jason Isbell och John Moreland, Israel Nash, Melissa Horn, Eagles of Death Metal, Will Hoge, Joel Alme, Chris Cornell och Iggy Pop.
Halvårets så bra att jag gråter I: House of Cards i säsong 4 är presidentparet Underwood, som gestaltas av Kevin Spacey och Robin Wright, tillbaka i god, intrigerande form igen.
Halvårets så bra att jag gråter II: Bosch, säsong 2, inspireras av Michael Connellys böcker ”Den sista prärievargen”, ”Återkomsten” och ”Fallet”. Titus Welliver gör återigen en underbar tolkning av karaktären Hieronymus ”Harry” Bosch, en Los Angeles-polis.
Halvårets så bra att jag gråter III: Better Call Saul. I säsong 2 fortsätter berättelsen, om det som ska bli den skrupelfrie, men ändå omtänksamme advokaten Saul Goodman vi lärde känna i ”Breaking Bad”. Här heter han fortfarande Jimmy McGill och gestaltas av Bob Odenkirk.

 

IMG_2056

Halvårets bästa album IV

  • Rob Baird – Wrong Side Of The River
    Den Memphis-födde musikern Rob Baird säger själv att titellåten handlar om att vara på fel sida och samtidigt veta att du behöver komma på hur du ska kunna komma tillbaka till den rätta sidan. På andra låtar möts vi också av stillsamt piano som leder oss in en skön orgelsång när han berättar historien om ett par ifrån både hennes och hans perspektiv. Lyssna och njut.
  • Rival Sons – Hollow Bones
    Jag vill så gärna att det ska vara bra. De gjorde förförra årets bästa platta tillsammans med Dave Cobb, som producent. Nu är det teamet tillbaka. Det är inte lika direkt som föregångaren, men efter tre genomlyssningar på dagen för släppet går det inte konstatera annat än att det blir många fler lyssningar. Ljudbilden är lite tunnare, men samtidigt tydligare än tidigare och låtarna växer och växer. Utmärkt rock!
  • Sam Outlaw – Angeleno
    Han heter egentligen Sam Morgan, men hävdar att Outlaw var hans mammas flicknamn, så fejk är det inte. Nils Hansson i DN skriver att på albumet ”Angeleno” tog Outlaw ett rejält kliv uppåt, en ursnygg stilövning i klassisk country producerad av den legendariska rootsmannen Ry Cooder. Den sort som låter som mainstream, även om den kallas alternativ i dag, med blinkningar till tidlös snyftpop som Buddy Holly, Eagles och Chris Isaak. Jag bara håller med.
  • The Temperance Movement – White Bear
    Det låter sleazigt 60-tal och rockande 70-tal när Phil Campbells röst bär fram musiken och texterna på The Temperance Movements (TTM) senaste alster. Det är lätt att tankarna far iväg till Paul Rodgers röst och släktskapet med The Rolling Stones är tydligt, men TTM gör det på sitt allra egna och alldeles utmärkta sätt. Vill se det här gänget live snart. Det borde väl kunna ordnas med tanke på deras kärlek för Sverigebesök hittills.
  • Various Artists – Southern Family
    Det här är årets hippaste country-/americanaproducent Dave Cobbs projekt. Det är ett gäng underbara artister som Jason Isbell, Anderson East, Holly Williams och Miranda Lambert som framför låtar om södern i Usa. Lyssna gärna på den undersköna ”Grandma’s Garden” med Zac Brown och ha också en näsduk i beredskap.
  • Wolfmother – Victorious
    Ett härligt välkomna tillbaka till ett av de riffigaste banden jag lärt mig tycka om de senaste tio åren. 70-talsriffen och flörtandet med både Black Sabbath och Led Zeppelin är här igen. Andrew Stockdale har lyckats samla ihop ett nytt gäng till den här skivan och låtit Brendan O’Brien sköta produktionen. Resultatet blir en högklassig blandning av rock och hårdrock.

 

MudCake

Mums

Halvårets smakupplevelse: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake
Halvårets så bra att jag gråter IV: Happy Valley, säsong 1, Catherine Cawood (spelad av Sarah Lancashire) är en polissergeant i West Yorkshire. Cawood försöker fortfarande komma till fred efter hennes dotters självmord för åtta år sedan.
Halvårets så bra att jag gråter V: Dag. Serien som finns i tre säsonger och berättar historien om parterpeuten, som inte tror på tvåsamhet. Han rekommenderar paren som kommer till hans klinik att skilja sig.
Halvårets liveupplevelser jag velat vara med på: Sam Outlaw, David Ramirez, Wolfmother, Corb Lund och Jesse Malin är alla konserter som borde ha haft min närvaro.

 

IMG_2059

Halvårets sexa av musik som släppts innan året tog sin start

  • Bohannons – Black Cross, Black Shield
    Tänk dig att du har en mixer. Du lägger i lika doser Neil Youngs Crazy Horse-period, R.E.M., ett mått sydstatsrock, lite psykadelisk rock och lite Black Sabbath-riff. Mixar runt. Då närmar du dig hur det låter här. Det är fängslande för att säga det kort.
  • Gill Landry – Gill Landry
    En av medlemmerna i Old Crow Medicine Show gör här sitt tredje solosläpp. Landry tar här mystiken från delar av hemmastaten Louisiana och låter oss följa med på en skön resa. Det är lågmält, tidvis en bitter resa vi får följa med på, men det är aldrig tråkigt.
  • Heather Maloney – Making Me Break
    ”Amerikanska Heather Maloney fyller på i en redan mycket tätbefolkad genre; singer/songwriter. Hon gör det bra, med distinkt och skön röst som kan dramatisera de ofta känslosamma texterna, som lånar metaforer från vattendroppe till hav. Med en upparbetad känsla för finsnickrade melodier ger hon dem en inramning som fungerar bra.” Det är inledningen på recensionen i Upsala Nya Tidning och det räcker bra som beskrivning.
  • Jeff Crosby – Waking Days
    Om du tycker om Dawes, så borde du gilla Jeff Crosby. De är mycket nära besläktade, åtminstone rent musikaliskt. Det är ett bluesigt, americanasound som bärs fram av något som känns som en mycket erfaren röst. Detta trots Crosbys unga ålder och att det här är hans debutalbum.
  • Nathaniel Rateliff and The Night Sweats – Nathaniel Rateliff and The Night Sweats
    Rolling Stone skriver om att Rateliff genomgått en förvandling från trubadur till en funkig och soulig bandledare. I oktober dyker han upp på en av Söders scener. Det är svårt att inte få lite Stax-vibbar när du lyssnar till den här debutskivan. Skönt och svängigt helt enkelt.
  • Steve Moakler – Wide Open
    >>Lay your pretty head down on my shoulder/You don’t have to worry anymore/This old world is cold and getting colder/And I know how to lock and bolt the door<< När du vill pigga upp dig om regnet kommer någon dag, så lås in dig och lyssna på när Steve Moakler sjunger “The Riser”, flyg bara inte för nära solen sedan.

 

Har vi glömt något?
Det börjar bli dags att avrunda det här musikaliska halvårets resa. Det återstår nästan bara en sak. Det är att hälsa er alla en underbar sommar! Sedan är det såklart kvar att presentera halvårets bästa album.

SS ASGTE

Halvårets allra bästa album

Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth

“Hello my son/Welcome to earth/You may not be my last/But you’ll always be my first/Wish I’d done this ten years ago/But how could I know”. Det är med de raderna, som Sturgill Simpson inleder halvårets vassaste album alla kategorier. Orden och rösten griper tag i mig som lyssnar, så att det blir alldeles tårdrypande. Då har jag inte ens nämnt det underbara blåset från The Dap-Kings.

Det går att njuta av en nätversion av skivan och stilla abstinensen till dess att Sturgill dyker upp i Stockholm i början av juli. Sturgill och band besökte KCRW och spelade hela nya skivan en vecka innan den släpptes.

Bonus 1: Den 9 september släpps St. Paul & The Broken Bones andra album. Mina förväntningar är på nivån av fem Turning Torso. Tack på förhand också till den bokare som tar dem till Stockholm, så att vi får se dem live.
Bonus 2: Det är inte omöjligt att Eli Paperboy Reed med ”My Way Home” är årets motsvarighet till förra årets Anderson East eller förrförra årets St. Paul & The Broken Bones.
Bonus 3: Och som traditionen kräver. Sist men inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2016 just nu består av 39 låtar.