Arkiv för kategori ‘Julskiva 2017’

Mitt i julmaten visar sig bloggen från sin serviceinriktade sida. För att ni ska stå ut med allt bjällerklang kommer här årets bästa album samlade i en vacker spellista.

 

Du kan använda den som det passar dig. Blanda? Spela i ett sträck? Ta del för del? Eller hitta det sätt som passar dig?

Julmusik 2017

Publicerat: 20 december, 2017 i Julskiva, Julskiva 2017, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Människor är högljudda. Människor dansar. Människor svettas. Människor trängs, ibland mycket, ibland lite. Människor spiller öl. Människor dricker öl. Människor lyssnar. Människor sjunger. Människor klappar händer. Människor jublar. Människor står på scen. Människor spelar instrument.

 

Inte alla människor tilltalar mig i mitt i upplevelsen. Människor som busvisslar rakt i mitt öra. Människor som pratar högljutt och överröstar musiken under lugnare låtar. Jag har större överseende med alla som livesänder på Facebook eller Instagram. Sammantaget är det ändå väldigt få saker som är bättre än livemusik, som upplevs på plats i en mörk, lite lagom skitig källare eller gammal kyrka för den delen.

Jag tyckte mycket om de kritikerkritiserade liveskivorna under min uppväxt. Några vinylexempel från den tiden är Deep Purples ”Made In Japan”, Whitesnakes ”Live…In The Heart Of The City”, Thin Lizzys ”Live And Dangerous” och Iron Maidens ”Live After Death”. Iron Maiden var också den första stora konserten jag upplevde på plats. Det var under ”World Slavery Tour” på Johanneshovs isstadion med Mötley Crüe, som förband. Det hade föregåtts av många liveupplevelser på Medborgarhuset i Lycksele, Universum i Umeå, diverse Folkets Park runt om i Västerbotten.

Nuförtiden är utbudet enormt på livefronten. Du kan ägna resten av ditt liv till utgrävningar på YouTube. Bruce Springsteen, Metallica och Pearl Jam är exempel på artister som är snälla att ge ut i stort sett alla sina konserter på nätet. Det är fantastiskt att en religiös upplevelse inte är längre bort än några fingertryck på min mobil. Stockholm är också en fantastisk stad att utöva religionen livemusik i. Mina kyrkor i Stockholm har namn som Cirkus, Debaser Medis (R.I.P.), Debaser Strand, Södra Teatern och Kägelbanan.

Bra livemusik är naken, intensiv och innehåller allt som oftast spår av gitarr och en fantastisk sångröst. Det innebär inte att sången alltid är skolad. Den kan många gånger vara raspig, intensiv och stark. När livemusik är som allra bäst försvinner tid och rum. Det finns bara där och då. Det är en ynnest att få vara på plats när det händer. En konsert är en unik upplevelse. När den är så där riktigt bra som jag vill att den ska vara lämnar den vackra ärr. De etsar sig in i mig. Minnet sätter sig i ryggmärgen. Minnet kan ge ståpäls när du tänker tillbaka på den kvällen långt senare. Konserter skänker glädje. Konserter är terapi. Det är i och för sig musik i sig. Konserter är helt enkelt en trippelshot terapi.

Men nu över till något fullständigt annorlunda.

BOKTIPSET
Wikipedia berättar att Boktipset var ett TV-program om litteratur för yngre publik som sändes i Sveriges Television 1976–1989. Varje program var cirka 3–5 minuter långt, utom i enskilda fall då bokens författare intervjuades och programlängden kunde uppgå till 15 minuter.

Vad bör du läsa?

 

Årets boktips I: TOP DOGG, Jens Lapidus. Slutet på hans andra triologi. Rapp, spännande och egen stil.
Årets boktips II: The Late Show, Michael Connelly. Introducerar nya karaktären Renée Ballard. En LA-polis, som hamnat i onåd hos överordnade och nu får jobba nattskiftet.
Årets boktips III: Two Kinds Of Truths Michael Connelly. Harry Bosch är tillbaka igen och löser nya fall och får ta sig an gamla fall, som kommer tillbaka för att försöka bita honom i rumpan.

Årets boktips IV: Störst av allt, Malin Persson Giolito. En skolskjutning. Ett gäng tonåringar. En rättegång. En bra bok.
Årets boktips V: Don Winslow, The Cartel. Drogkrigens ”Krig och fred” enligt James Ellroy. En mörk tegelsten om krigen mellan drogkartellerna i Mexico. Korruption hos politiker, polis och militär. Gripande personskildringar av onda och goda. Finns det verkligen några av de sistnämnda? Huvudpersonen är DEA-agenten Art Keller. Kommer som film i regi av Ridley Scott.
Årets boktips VI: Rolf och Cilla Börjlinds böcker om poliserna Tom Stilton och Julia Rönning. Fortsättningen på Springfloden heter ”Den Tredje Rösten”, ”Svart Gryning” och ”Sov Du Lilla Videung”. Läs allihopa!

 

Årets bok

Årets bok: The Force, Don Winslow. Berättelse om New Yorks finest, som du hoppas inte är sann. Är den det är sanningen mörk. Mycket, mycket mörk. Även om så lite som en tiondel är sann. Om du inte redan läst den är den ett måste. Det är som Gudfadern, fast om NYPD, som Stephen King säger på omslaget. Huvudpersonen är Denny Malone. En rapälskande polis med irländskt blod och en egen känsla gör rättvisa.

ÅRETS 21 BÄSTA ALBUM
Den enda viktiga albumlistan i år. Den har allt du behöver för att klara dig igenom alla ”Gläns över sjö och strand”, ”Stilla Natt” och annan låtsasjulmusik, som lurar runt hörnet. 21 plattor i en prydlig rad.

Årets album

1 – Jason Isbell & The 400 Unit – The Nashville Sound
”Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.” Det skrev jag i juni när plattan kom och det gäller fortfarande. Förutom att söndagsmässan är avklarad såklart.

Plats 2-6

2 – Queens of the Stone Age – Villains
Texterna är välkryddade med sex, droger och död. Ett dansant gung följer också med oss genom den här genialiska plattan. Jag får bara bekräftat det jag tyckt de senaste åren. En av rockmusiken allra mest livskraftiga genier har gjort det igen. Josh Homme har gjort ännu ett starkt album tillsammans med sina vänner i Queens of the Stone Age. Det enda jag kan klaga på just nu är att de inte kommer till Sverige under den turné de är ute på nu, men de kommer till Gröna Lund i juni. Jag tror nämligen att live är det ytterligare lite bättre än på platta.
3 – Tyler Childers – Purgatory
Den 19 januari går jag och nittonio andra ner i en källare på söder för att se Tyler Childers första framträdande på svensk mark. Det känns om en ynnest att få se flera låtar från denna fantastiska skiva i litet liveformat. Den 5 januari är skivan dessutom tillgänglig på annat sätt än via Bandcamp i Sverige.
4 – Courtney Marie Andrews – Honest Life
I Chris Shifletts podd ”Walking The Floor” berättar Andrews om sin bakgrund som punkrockare och gatumusikant. Hon liknar också sitt låtskrivande vid att gå och fiska. Hon skriver hela tiden och säger att om du fiskar vet du inte vilken fisk du kommer att fånga, om du inte alltid fiskar…om jag alltid kastar ut mitt flöte så nappar det en bunt olika sånger. Här finns några mycket fina fångster samlade.
5 – Father John Misty – Pure Comedy
“My first memory of music’s from, The time at JCPenney’s with my mom, The watermelon candy I was choking on, Barbara screaming, Someone help my son!” Raderna kommer från “Leaving LA. Ett tretton minuter långt och fantastiskt epos på denna vackra skiva.
6 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 2
Del två är lite bättre än del ett.

Plats 7-11

7 – John Moreland – Big Bad Luv
Ett högre och rockigare tempo kännetecknar det här albumet när jag jämför det med Morelands tidigare alster. Det är fortsatt mycket bra och hans röst är som sammet, som möter rökig whisky. Lycka är också att Moreland kommer till STHLM Americana i juni.
8 – Chris Stapleton – From A Room: Volume 1
Han säljer ut stora stadion i Usa. Han har gett ut två album i år. Båda är inspelade i den legendariska Studio A tillsammans med Dave Cobb. Jag hoppas att han kommer till Sverige snart.
9 – Daniel Romano – Modern Pressure
Själv har jag följt Daniel Romano lite avvaktande fram till årets album. Det har varit bra musik, men inte fantastisk i mina öron. När jag hörde ”Modern Pressure” och kategoriserade in den i kategorin fantastisk har jag lyssnat igen på de senaste albumen. Jag har varit tvungen att konstaterat att jag haft fel förut. ”Mosey”, ”If I’ve Only One Time Askin’” och ”Come Cry With Me” kvalar också in i den musik, som är värd att lägga mycket av min tid på.
10 – JD McPherson – Undivided Heart & Soul
Grymma elektriska rock ‘n roll-sånger är det fullt av här. Helt enkelt ett rakt av sensationellt bra album.
11 – Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är ännu en av dessa artister, som är född I Muscle Shoals, Alabama. Det är en blandning av soul och rock. Sadler Vaden från Jason Isbells The 400 Unit står för en del av gitarrspelandet på denna utsökta skiva.

Plats 12-16

12 – Elijah Ocean – Elijah Ocean
Det här albumet upptäckte jag på ett klassiskt sätt. Jag gillade omslaget. Den metoden visade sig än en gång funka för att upptäcka ny, bra musik.
13 – The Secret Sisters – You Don’t Own Me Anymore
Laura och Lydia Rogers är skönsjungande systrar från den lilla staden Muscle Shoals, Alabama. Ett musikens Mecka. Här har de skapat ett underverk med sin tredje skiva, som Brandi Carlile har producerat.
14 – Sam Outlaw – Tenderheart
Tenderheart släpptes den 14 april i år och är en skön uppvisning i Outlaws egen genre. So Cal Country, alltså Southern California Country. Det är där han bor och i huvudsak är uppväxt. Den förre reklammannen ägnar sig numera helt åt musiken. Det tackar åtminstone jag för. Fler borde göra det också.
15 – Roger Karlsson – Gubbjävelvärld
Sammanfattningsvis är det här klassik Roger Karlsson. Jag själv upptäckte honom för fem år sedan efter ett tips från en dåvarande kollega. Allt sedan dess har herr Karlsson med jämna mellanrum varit en trogen kompanjon i mitt musiklyssnande åren sedan dess. Det är både vackra historier, vackra melodier som tillsamman bildar en skön helhet. ”Gubbjävelvärld” är väl värd ett avbrott i din vardag och helg. Sätt dig ner och lyssna noga och följ med.
16 – Blitzen Trapper – Wild & Reckless
De kommer från Portland, Oregon. Det är deras nionde album. Du kan höra många klassiska rockreferenser här. Det är ett album, som var värt att vänta på.

Plats 17-21

17 – Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat. Hittar du till Bryggarsalen den 23 januari kan också få se honom live.
18 – Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
19 – Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
20 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.
21 – Will Hoge – Anchors
Han kommer till Stockholm i ett musikintensivt mars. Då har med sig band och det finns tillfälle att njuta ett antal av dessa låtar gissar jag.

ÅRETS PUNKTLIGA INSATSER

Paul Janeway i St. Paul & The Broken Bones

Årets konsert I: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan
Höstens bok på nattduksbordet I: Grotesco, säsong 3 (SVT). Skratten fastnar i halsen i alla avsnitten.
Årets livealbum: Nathaniel Rateliff & The Night Sweats – Live at Red Rocks
Årets konsert II: Jason Isbell & The 400 Unit på Münchenbryggeriet
Årets förband: Girls Guns & Glory rockade rumpan av Sam Outlaw på Kägelbanan i oktober.
Årets konsert III: Drive-By Truckers på Kägelbanan

 

Brent Cobb

Höstens bok på nattduksbordet II: Falsk identitet, säsong 3 (SVT) om den franska underättelsevärlden. I förtexterna står förbehållet att alla eventuella likheter med verkligheten är helt slumpartad. Jag undrar jag?
Årets konsert IV: Brent Cobb i Scalateaterns källare
Årets podd: Walking The Floor with Chris Shiflett. Foo Fighters-gitarristen får kontakt med alla intressanta country- och americana-artister. Han lyckas också få fånga deras samtal på band och ge oss möjligheten att höra dem. Underbart.
Årets konsert V: First Aid Kit på Gröna Lund
Årets öl I: K:rlek från bryggarna på Mikkeller.
Årets konsert VI: Elton John på Gröna Lund

Sam Outlaw

Årets Konsert VII: Sam Outlaw på Lasse i parken
Årets musik-TV I: Hitlåtens historia på SVT.
Årets Värvet-gäst: Plura Jonsson
Årets öl II: Omnipollo NOA Pecan Mud Cake, sedan i somras i det ordinarie sortimentet på Systembolaget.
Årets konsert VIII: Courtney Marie Andrews på Bryggarsalen
Årets upptäckt: Greta Van Fleet. Ett rockigt gäng från Frankenmuth, Michigan, Usa. Det är omöjligt att lyssna och inte komma att tänka på en ung Robert Plant och resten av Led Zeppelin.

Daniel Romano

Årets konsert IX: Daniel Romano på Debaser Strand
Årets cover I: Call Me av Kyle Craft i original av Blondie.
Årets konsert X: The White Buffalo på Twang
Årets cover II: Graceland av Justin Townes Earle i original av Paul Simon.
Årets magasin: Ohotat från all annan konkurrens är det såklart Another Saturday Magazine. Ni som vet. Ni vet.
Årets musik-TV: Jills veranda

EN BLICK I SPÅKULAN

Drive-By Truckers på Kägelbanan

Vi avslutar året med att blicka framåt. Vad är det som kommer att hända på julmusikfronten under 2018? Vi vet redan att det kommer ny musik med bloggfavoriter som Anderson East, The Temperance Movement, Tomas Andersson Wij, First Aid Kit och Joan Baez. Bloggen kommer att finnas med på deras väckelsemöten när åtminstone fyra av de fem gästar huvudstaden och spelar sina psalmer under årets tre första månader. Det lär också bli en ny sommar med den längsta musikfestivalen. Den på Gröna Lund. De brukar lyckas bra med bokningarna. Där finns goda hopp tror jag.

Jag hoppas också på ny musik från sådana som Blackberry Smoke, Brent Cobb, Drive-By Truckers, Rival Sons, Viktor Olsson och Sturgill Simpson. Bruce Springsteen har ett redan inspelat soloalbum på hyllan, kanske kan det få se allmänhetens ljus nästa år? Jag räknar också kallt med att mästerproducenten Dave Cobb har upptäckt någon ny artist, har producerat dennes album och att jag kommer nicka gillande när jag hör den plattan.

God Jul från Tyresö-tomten!

Är fem myror är fler än fyra elefanter? Svaret på den frågan vet du säkerligen om du växte upp i 70-talets Sverige. Om frågan istället är om 39 procent är mer än 8 procent är det svårare att lämna ett säkert svar om du frågar en matematiker. Frågor du någon som gör nyhetsvärdering om musikbranschen verkar du få ett tvärsäkert svar. Särskilt om du också är vinylkramare i den svenska nutiden.

 

Om du roar dig med att googla efter musikförsäljning i Sverige för förra året, så möts du av rubriker som ”Vinylförsäljningen fortsätter att öka i Sverige” eller ”Vinylförsäljningen ökar – hårdrocken är störst” eller ”Vinylförsäljningen ökar enormt i Sverige” eller ”Allt fler köper vinylskivor”. Rubrikerna är helt sanna. Försäljningen av vinylskivor ökade från 33 miljoner kronor för 2015 till 45 miljoner kronor för 2016. Alltså 39 procents ökning. Samtidigt ökade intäkterna från streamingtjänster med 8 procent. Eller i absoluta tal var ökningen mellan 2015 och 2016 drygt 70 miljoner kronor.

Det innebär alltså att enbart ökningen av musikbranschens streamingtjänster är drygt 50 procent större än den totala försäljningen av vinylskivor om du frågar en matematiker. Streamingtjänsterna stod för intäkter på totalt 952 miljoner kronor i Sverige förra året enligt branschorganisationen IFPI. Vinylskivor stod alltså för 4 procent av intäkterna från inspelad musik förra året i Sverige, medan streamingtjänsterna stod för 84 procent av intäkterna. Rubriksättarna på stora tidningar och från public service lyfter fram vinylskivorna, som den stora vinnaren förra året.

Det är alltså streamingtjänsterna som helt dominerar intäkterna för musikförsäljning i Sverige. Jag följer ett antal musikjournalister på diverse sociala mediaplattformar och läser också en del nättidningar och bloggar med inriktning på musik. Framförallt rockmusik ska erkännas. Jag har svårt att hitta något om streamingtjänsternas dominans eller för den delen tjänsternas fantastiska tillgänglighet. Det jag hittar är exempelvis bilder på Instagram om den senaste vinylskivan, som ligger på skivspelaren. Där kan jag i och för sig tycka att en vinylskiva är mer fotogenisk än en streamingtjänst. Jan Gradvall skrev en krönika i Dagens Industri i augusti 2014 om att ännu ett musikformat dött. Det handlade om MP3-filen och om att 95 procent av alla musiklyssnare kommer att nöja sig med streamingtjänster.

De två hyllmeter vinylskivor jag själv ägde lämnade min ägo i samband vid senaste bostadsbytet för ett dussin år sedan. Kvar i familjens ägor finns ungefär sex flyttkartonger cd-skivor. Det säger sig självt att jag inte bär dem med mig. Jag har svårt att komma ihåg när jag senast lyssnade på en cd-skiva. Jag använder Spotify i mobilen eller på paddan när jag lyssnar på musik oavsett om det är hemma, i bilen, på bussen till jobbet eller någon annanstans. Det har också fördelen att jag kan fortsätta lyssna när jag byter från den ena platsen till den andra. De här fördelarna för mig som konsument och att jag har tillgången till i stort sett all världens musik i en pryl, som jag ändå bär med mig.

Om du köper en cd-skiva i månaden i dagens Sverige och handlar online får du tillgång till 10-15 nya låtar per månad och kan bara spela upp den om du har tillgång till en cd-spelare. Lägger du samma pengar på den, i Sverige, dominerande streamingtjänsten Spotify får hela familjen till i stort sett hela musikhistorien och i stort sett samtliga nya låtar som ges ut och du kan lyssna där du befinner dig. Det kanske är när rubriksättning och nyhetsvärdering ser ut så här, som vissa kända politiker börjar prata om fake news? Svaret på frågan om 39 procent är större än 8 procent är antagligen beroende av vem du ställer frågan till. I Gradvall-krönikan från 2014 liknas MP3-filen vid hieroglyfer och Gradvall skriver också:

”Vi är ett antal entusiaster som kommer att behålla en del av våra iTunes-bibliotek. Vi har musik där som ännu inte finns på streamingtjänster. Men hur många är vi? Fem procent? Förmodligen ungefär samma fem procent som också har kvar all vinyl samt även stenkakor och kassettband och aldrig missar ett avsnitt av ”Antikrundan”.”

Jag kommer på mig själv med att oftare och oftare upptäcka ny musik med hjälp av Spotifys algoritmer, som serverar mig ny musik via ”Release radar” eller ”Discover weekly” eller ”Liknande artister”. Det sker i alla fall oftare än att jag hittar ny musik som någon vinylkramande musikjournalist tipsar om. Frågan jag också skulle vilja ställa är om musikjournalistiken är på väg att uppleva ett eget Kodak-moment? Då syftar jag inte på en bra fotomöjlighet, utan på den förödande effekt Instagram hade på företaget Kodak. Fast det är möjligt att om det går tillräckligt länge så kanske vi kan se en comeback för även musikjournalisterna, på samma sätt som hieroglyferna har återvänt i form av emojisarna?

Vad vill jag egentligen säga? Bara att streaming är det format som vunnit just nu när det gäller musikdistribution och att det är väldigt få journalister, som skriver om detta faktum. Ibland dyker det upp ett undantag. Två exempel på artister, som försökt undanhålla musiken från de här tjänsterna är Neil Young och Taylor Swift. De har båda tagit bort all sin musik från streamingtjänsterna. Och sedan kommit krypande tillbaka för att få någon uppmärksamhet. I Usa går det bara lite saktare där är först i år, som streamingtjänsterna är större än den fysiska försäljningen.

 

Halvårets albumtips I

Hannah Aldridge – Gold Rush
Hon är född i Muscle Shoals, Alabama. Hon har det soundet i sitt blod. Hennes pappa arbete på FAME Studios i många år. Sångernas svärta är beroendeframkallande.
Tift Merritt – Stitch Of The World
Låtar skrevs i Texas. Låtar spelades in i Los Angeles. Låtar spelas live i Stockholm i November. Det här ger mersmak fram till dess.
Aimee Mann – Mental Illness
Lågmälda, vackra låtar om sångerskans psykiska sjukdom. Lugnt och ljuvt följer vi med på Manns allvarliga resa.
Caroline Spence – Spades & Roses
Ännu en av alla dessa röster, som bor i Nashville. Lyssna på ”You Don’t Look So Good (Cocaine)” om du har behov att snabbt förstå Spences storhet.
Nikki Lane – Higway Queen
”Nikki Lane ber inte om ursäkt för sin existens. Hon märks, tar plats, lever rövare. Vet väldigt tydligt vart hon ska och varför. Vet väldigt tydligt hur hon ska se ut och varför. Vet väldigt tydligt hur hennes musik ska låta och varför.” Jag bara instämmer med Sonic Magazine.

 

Halvårets punktliga insatser

Halvårets bok på nattduksbordet I: Skam. Norska tonåringar på SVT Play. Skam den som inte tittar. Jag har säsong 4 kvar i alla fall.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Fauda. En säsong om israeliska underrättelsetjänsten. Fängslande. Otäck. Mycket sevärd.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch. Säsong 3 av serien som bygger på Michael Connellys böcker om Harry Bosch. Väldigt vackra Los Angeles-miljöer med svenske producenten Henrik Bastin i spetsen för produktionen.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Sopranos. Det tog mig många år att ta mig i kragen och faktiskt se en av de bästa serierna genom tiderna. Sex säsonger magisk TV-historia. Maffian med säte i New Jersey, som leds av Tony Soprano. Han spelas av en för tidigt bortgången James Gandolfini och som en underbossarna gör Little Steven van Zandt en underbart butter Sil.

 

 

Halvårets konsert…kanske tidernas bästa konsert?: St. Paul & The Broken Bones på Kägelbanan. Min egen sammanfattning av kvällen gäller fortfarande. ”Mina höga förväntningar kom helt till skam. Paul Janeway’s självkänsla, som bär upp den fantastiska kostymen i rött och målflagga ifrån Formel 1, är ingenting att prata om överhuvudtaget. När den där rösten. Den där rösten bara förlöser oss i extas finns det en känsla i mig, som säger att det kan knappast bli bättre än så här. Jag kan lägga ner hela det här året. Inget kan rimligen överträffa den här kvällen!”
Halvårets läsning: The song machine: Inside the hit factory. Skriven av New Yorker-journalisten John Seabrook. Du får veta att när Max Martin säger att något är bra, så är det en hit. Han säger det inte som en amerikan. Att det är en fantabulös, fantastisk låt. Han säger bara, den är rätt bra. Du får också en uppfattning om hur fantastiska svenska hitmakare vi har. Under 2014 hade en fjärdedel av hitsen på Billboard Hot 100 svenska sångmakare.
Halvårets podd: Walking The Floor. Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett bjuder på en underbar americanapodd. Han har haft en fantastisk gästlista. Hoppa in och lyssna på intressanta gäster som Steve Earle, Amanda Shires, Jason Isbell, John Moreland, Dave Cobb och Sturgill Simpson.

 

Halvårets albumtips II

Evening Darling – Evening Darling
Visst det låter Fleetwood Mac. Det inser de själva också. Du bör också inse att det är ett fantastiskt album.
Coco Hames – Coco Hames
En vacker amerikansk röst. Vackra sånger och melodier från den före detta The Ettes-sångerskan.
Johan Airijoki – Allting Kommer Att Bli Bra
Jag säger bara tack till Spotifys algoritm, som la till en låt från den här skivan i en av årets ”Release radar” en fredag morgon. Det är underbart svenskt låtskrivande.
Colter Wall – Colter Wall
Om du söker efter basröster djupare än Johnny Cash behöver du inte leta längre. Du har hittat honom i denna 21-åring, som Dave Cobb producerat.
Chastity Brown – Silhouette Of Sirens
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag sager jomenvisst.

 

Halvårets bästa album

Courtney Marie Andrews – Honest Life
Det är vackert, finstämt och bara helt enkelt första halvårets bästa album. I augusti kommer hon till Stockholm igen. Be there or be square.

 

Terrotrister…
Är kärleken svaret, som Todd Rundgren sjunger?

”And when you feel afraid, love one another
When you’ve lost your way, love one another
When you’re all alone, love one another
When you’re far from home, love one another
When you’re down and out, love one another
All your hope’s run out, love one another
When you need a friend, love one another
When you’re near the end, love one another
We got to love one another”

Det här verkar idioter som dyker upp på Eagles of Death Metals konsert på Bataclan i Paris, eller Akilov i Stockholm eller andra idioter i Manchester på Ariana Grandes konsert i Manchester eller andra dårar i London och tyvärr på allt för många andra ställen runt om i världen inte förstå.

Att kärleken är svaret var något som John Lennon predikade. Han blev till och med skjuten på grund av det. Om han inte hade varit så känd hade han aldrig blivit en måltavla. Det krävs att vi alla står upp och flyttar gränserna för att hålla oss upplysta, för att stimulera oss och för att underhålla oss. När det gäller musik, så vänder jag mig avslutningsvis till Nobelprisvinnaren Bob Dylan och hans Nobelföreläsning, som avlutas så här.

”Det är också vad sångerna är. Våra sånger lever i de levandes land. Men sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas. Orden i Shakespeares pjäser var menade att framföras på scen, precis som sångtexter är menade att sjungas, inte läsas på en sida. Och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna till dessa texter på det sätt som de var avsedda att höras: i en konsert eller på en skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger i våra dagar. Jag återvänder till Homeros, som säger: ”Sjung, o gudinna, i mig och låt så historien berättas.””