Arkiv för kategori ‘Bättre än bra’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Det var en måndag i augusti. Den kinesiske ledaren Deng Xiaoping talade inför den högsta politiska ledningen i landet. Han pratade om en reformering av det kommunistiska partiet och statens roll i det framtida Kina. Två år senare ledde det arbete som inleddes då till en ny konstitution. Samma dag i Haltom City, Texas föddes Cody Jinks. Det var den 18 augusti 1980.

Absolut fantastiskt

Jinks fick under sina tonår en gitarr av sin pappa. Med influenser från Metallica och Pantera startade Cody Jinks trash metal-bandet Unchecked Agression. Bandet var aktivt mellan 1998 och 2003. Ett par år efter den eran började Jinks spela country och gav också ut ett par album, som inte finns tillgängliga på Spotify. Det första album vi hittar på strömningstjänsten är ”Less Wise” från 2010. Förra året i oktober dök det upp två nya album veckorna efter varandra.

Inslaget av intag av för mycket alkolhol, kärleksbekymmer, sydstatsreferenser och namndroppning av Jesus är högst vanliga inslag i Cody Jinks texter. Han sjunger dem med en sådan mjuk och skön barytonröst att det är möjligt att tro att det finns lycka i texterna. Många gånger prickar han in definitionen av musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Det är ett utmärkt betyg i mina öron.

Mig veterligen har Cody Jinks enbart hållit sig i Usa under sina turnéer. Jag hoppas verkligen att det är någon bokare som har möjligheten att få honom till Sverige när konsertlivet kan starta igen. Jinks är en av de artister jag allra helst skulle vilja se live. Nu tar vi oss an hans bidrag till den här spellistan. Han har varit med en gång tidigare, så ”No Words” dyker inte upp igen utan du kan se hans plattor och de låtar som finns med den här gången nedan.

  • Less Wise (2010)
  • 30 (2012) – ”Looking for a Friend” och ”Prairie House Redemption”
  • Blacksheep [EP] (2013) – ”Blacksheep” och ”Fast Hand”
  • Adobe Sessions (2015) – ”Birds”, ”Loud and Heavy” och “David”
  • I’m Not The Devil (2016) – ”I’m not the Devil”, “The Way I Am” och “Vampires”
  • Less Wise (Modified 2017) (2017) – ”Hippies and Cowboys”
  • Lifers (2018) – ”Holy Water”, ”Must be the Whiskey”, “Somewhere Between I Love You and I’m Leavin’” och “7th Floor”.
  • After the Fire (2019) – ”Ain’t a Train”
  • The Wanting (2019) – ”Never Alone Always Lonley”, “Whiskey”, “Which One I Feed” och “It Don’t Rain in California”

Jinks har lovat mycket nytt inom kort bland annat ett livealbum från Red Rocks, som ännu inte fått ett släppdatum. Han har också släppt ett antal avsnitt i sin podd ”A Couple in with Cody Jinks”. Där titeln syftar på att han själv och gästerna hunnit med några öl när avsnittet börjar och sedan fortsätter maltkonsumtionen under samtalet. Passa särskilt på att lyssna på julavsnittet där bland andra Paul Cauthen finns med.

American Aquarium skulle ha uppträtt på Nalen Klubb i oktober. Det var kanske den konsert som blivit flyttad, som jag såg allra mest fram emot i år. BJ Barhams band är den artist jag lyssnat allra mest på under det här året. Jag har dykt ner i deras katalog, som sträcker sig från 2006 och framåt.

Absolut fantastiskt

Den första dagen i maj dök det upp en bunt med klagosånger. Ja, albumet som kom i år heter ”Lamentations” och det betyder just klagosånger. Det finns en del av sångerna som kvalar in i någon annan kategori. Det är utmärkta sorgliga sånger med ordentlig svärta som kännetecknar BJ Barhams hantverk till låtskrivande. Jag upptäckte bandet när jag läste någonstans att Jason Isbell producerat ”Burn.Flicker.Die”, som släpptes 2012. Jag har följt bandet sedan dess, utan att ha djupdykt i de äldre albumen på det sätt jag gjort det här året.

Diskografin ser ut på det här sättet och låtarna till den här listan hittar du efter tankestrecket till varje album.

  • Antique Hearts (2006)
  • The Bible and the Bottle (2008) – “Lover Too Late”
  • Bones (2008) – Här finns också “Lonley Ain’t Easy” och ”Good Fight”
  • Dances for the Lonely (2009) – “Katherine Belle”, “Good Fight” och “Tennessee”
  • Small Town Hymns (2010) – “Meredith”
  • Live in Raleigh (2012)
  • Burn. Flicker. Die. (2012) – “Lonley Ain’t Easy” och “Burn.Flicker.Die”
  • Wolves (2015) – “Family Problems”, “Old North State” och “End Over End”
  • Live at Terminal West (2016)
  • Things Change (2018) – “When We Were Younger Men”, “Tough Folks”, “The World Is On Fire”, “Shadows of You”, “Crooked+Straight”, “One Day at a Time” och “Things Change”
  • Lamentations (2020) – ”Starts With You”, ”Six Years Come September” och “Before The Dogwoods Bloom”, “A Better South”

Bandet har följande uppställning för tillfället. BJ Barham, akustisk gitarr och sång, Shane Boeker gitarr och körsång, Rhett Huffman, orgel och piano, Neil Jones, pedal steel, Ryan Van Fleet, trummor och percussion och Alden Hedges, bas och körsång.

Ett band som bildades i Saskatoon för sexton år sedan. Den första artist utan ett skivkontrakt som hamnade på omslaget av Rolling Stone. Ewan Currie, Shamus Currie, Ryan Gullen, Sam Corbett och Jimmy Bowskill är de nuvarande medlemmarna. Deras senaste album ”Changing Colours” gavs ut den 2 februari 2018. Min mest spelade artist på Spotify under 2019.

Absolut fantastiskt

Det är The Sheepdogs jag pratar om. Ja, eller skriver om när vi ska vara petiga. Dessa kanadensare spelar bluesbaserad sydstatsrock, som många gånger får mig att vilja dansa. De är stjärnor på scenen. Jag hade förmånen att se de två gånger förra året. Första gången som förband till Rival Sons och någon månad senare som huvudakt. Den senare vara min nästa bästa konsert förra året.

Jag fortsätter i samma fotspår som jag slagit in just nu när det gäller uppdatering av den här oslagbara listan. Tjugoen låtar med de här kanadensarna är inget som går att skoja bort. Rock som höjer humöret på den dystraste sammankomsten.

Du hör ”I’ve Got a Hole Where My Heart Should Be”, “Nobody”, “Right On”, “I’m Gonna Be Myself”, “I Really Wanna Be Your Man”, “Downtown”, “Bad Lieutenant”, “Help Us All”, “Nothing All of The Time”, “Giving It Up (For My Baby)”, “Feeling Good”, “Alright OK”, “Ewan’s Blues”, “The Way It Is”, “How Late, How Long”, “Sharp Sounds”, “Let It All Show”, “It’s All Right”, “Hang Onto Yourself”, “Save Yourself” och “Shine On”.

När du lyssnat sönder högtalarna med den här listan är det bara att ta dig vidare till YouTube och leta upp liveklipp med den här underbara liveakten. Få artister är bättre live än The Sheepdogs.

Jag vet inte hur augusti slutade för er. För mig slutade månaden i dur. Årets hittills mest intressanta skivsläppsfredag var den 28 augusti. En stor mängd bra plattor och ett helt gäng som var bättre än så och tar plats på den här sammanfattningen av de senaste sextiotvå dagarna.

Till dig som inte har sett de här sammanfattningarna tidigare vill jag komma med lite konsumentupplysning. Du kan få hela årets bästa plattor tillgängliga enkelt genom att följa den här spellistan. Då får du också nyheterna lite före alla andra.

The Allman Betts Band – Bless Your Heart

När du sätter ihop Duane Allman och Duane Betts får du detta band, som precis gett ut sitt andra album. Det startar med ”Pale Horse Rider” för att locka in lyssnarna. Om du inte är fast redan då rekommenderar jag dig att hitta något annat istället för att lyssna på den här excellenta blandningen av country och rock från Usas södra stater.

Arlo McKinley – Die Midwestern

Jag tar hjälp av Savingcountrymusic.com för att beskriva det här lysande albumet. ”By leaning into the sense of helplessness and heartbreak, and touching on criminality and destitution, Arlo McKinley makes a strong, compelling case why the Midwest is inexcusably overlooked and under-appreciated as a muse, while making an effort to right that injustice by leaving a mark on the music world that cuts so deep, it’s difficult to impossible not to remember.”

Billy Raffoul – International Hotel

Den lilla staden Leamington, Ontario är tomaternas huvudstad i Kanada. Staden är också där Billy Raffoul föddes och växte upp. Han har en lätt slöjad, raspig och skön röst. Om du tar dig an ”Philadelphia” och ”Sundown on County Line” är du också snart fast i den här rösten, texterna och låtarna.

Blackwater Conspiracy – Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution

Årets alla hjärtans dag hade en gåva från ett nordirländskt band, som gått mig förbi tills att semestern kom i år. Då upptäckte jag deras andra album ”Two Tails & The Dirty Truth of Love & Revolution”. Om du är vän av Faces och 70-talets The Rolling Stones är det långt ifrån omöjligt att du också kommer att hitta nya hjärtevänner i Phil Conalane på sång och gitarr, Brian Mallon på gitarr och körsång, Kie McMurray på bas och körsång, Aaron Connelly på keyboards och körsång samt Fionn O’Hagain på trummor. Om tycke uppstår ska du också ge dig i kast med deras debutalbum ”Shootin’ the Breeze” från 2017.

Blues Pills – Holy Moly!

Albumet är inspelad i bandets egna, nybyggda studio strax utanför Örebro. Elin Larsson stämma lyfter musiken och texterna till härliga höjder. Kan du sitta stilla när du spelar ”Rythm in the Blood” då behöver du antagligen hörapparat.

Colter Wall – Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs

Det är klassisk country och western på Colter Walls fjärde fullängdare. Följer du honom på sociala medier kan du se honom på hästryggen när han driver en hjord med kor framför sig. Hans barytonröst är lika fängslande som den alltid varit för mig.

Courtney Marie Andrews – Old Flowers

Courtney Marie Andrews är 29 år och kommer från Phoenix, Arizona, och det här är hennes femte fullängdare. Den röda tråden, som följer oss genom de tio låtarna, är uppbrottet från ett nioårigt förhållande. ”Genom de tio sångerna går hon igenom sorgens alla stadier. Hon börjar med minnena av det som var, allt det som hade kunnat göras annorlunda. Sedan tar hon itu med skulden, frihetskänslorna, tvivlet, förvirringen och uppgivenheten innan hon landar i den vackra ”Ships in the night” där hon tar avsked för gott med orden ”Hope your days are even better than the ones that we shared”.”, skriver Po Tidholm i sin recension i DN.

Dirty Streets – Rough and Tumble

På DittyTV kan du se americana och rootsmusik. Dirty Streets, som är ett skönt och skitigt rockband från Memphis, spelade in åtta av sina tidigare låtar och två Joe South-covers under en session på Ditty TV. Det är ett alldeles lysande resultat som bär fram rock, soul och toner från band som Faces, Humble Pie och blandar in tonerna från Motown och Stax. ”Think Twice” och ”Good Pills” är två exempel varför du bör lyssna in det här gänget.

Justin Wells – The United State

Född i Louisiana och uppväxt i Kentucky. Det är den snabba sammanfattningen av Justin Wells barndom. Han var med och startade gruppen Fifth on the Floor samt la ner den. Han gav ut ”Dawn in the Distance” för fyra år sedan som sin solodebut. Där hittar du en cover på Dire Straits ”So Far Away”. Några veckor efter Wells 38-årsdag finns hans andra album tillgängligt. Ta in ”After the Fall”, ”Ruby”, “Walls Fall Down” och de nio övriga låtarna på de här låtarna och du kommer att ha ett leende på läpparna.

Lori McKenna – The Balladeer

Vill du lära dig mer om hur Lori McKenna skriver låtar och hur det har varit att jobba med Dave Cobb som producent på de tre senaste albumen föreslår jag att du lyssnar på Walking the Floor. Det är Chris Shifletts podd, det vill säga en av  gitarristerna i Foo Fighters. Du får bland annat höra att Lori McKenna bor lite söder om Boston, men att hon pendlar till Nashville för att skriva låtar tillsammans med andra. En del låtar lägger hon undan till sig själv. De hamnar på hennes utmärkta album. ”The Balladeer” är inte något undantag från den regeln, snarare tvärtom. Lyssna exempelvis på ”When You’re My Age”, som hon gör med låtskrivarkollegorna Hillary Lindsey och Liz Rose.

Margo Price – That’s How Rumours Get Started

Margo Price har skrivit sju av låtarna tillsammans med maken Jeremy Ivey och resten av låtarna har hon skrivit själv. Hon har även varit med och producerat det nya albumet tillsammans med Sturgill Simpson och David Ferguson. Tillsammans har de satt ihop ett alldeles fantastiskt album. ”Letting me Down”, ”Hey Child”, ”Stone Me” och ”Gone to Stay” kan vara din ingång till Margo Price bästa album hittills.

Pacific Range – High Upon the Mountain

Det är inte svårt att höra kopplingar till Grateful Dead, Allman Brothers Band eller möjligen Chris Robinson Brotherhood när Seamus Turner, Cameron Wehrle, Nate Ward och Stewart Forgey i Pacific Range spelar sin musik. Det här är ett utmärkt exempel på vacker denna typ av rock kan vara. Varför inte börja med titelspåret som också är först ut på plattan?

Ray Wylie Hubbard – Co-Starring

Aaron Lee Tasjan, The Cadillac Three, Don Was, Chris Robinson, Joe Walsh, Pam Tillis, Paula Nelson, Elizabeth Cook, Tyler Bryant, Ashley McBryde, Larkin Poe, Peter Rowan, Ronnie Dunn och Ringo Starr är alla med och hjälper till på Ray Wylie Hubbards senaste album. Han är 73 år nu och har gjort ett alldeles lysande album. Börja från början och du har 39 underbara minuter framför dig.

Walter Trout – Ordinary Madness

OK Boomer är en fras som tonåringar och unga vuxna använder sig av för att avfärda eller reta det som av dem upplevs som föråldrade attityder och tankar framför allt från personer som är födda under 50- och 60-talet. Walter Trout är född 1951 i Ocean City, New Jersey, Usa. En skönt rykande bluesrockig ”OK Boomer” är vad som avslutar ett utmärkt bluesalbum för er som förstår storheten i det.

Zephaniah Ohora – Listening to the Music

Den här skivan har varit klar ett tag. Det är nämligen Neal Casal, som har producerat den. Casal tog sitt liv för nästan exakt ett år sedan. Här har han stått för en lysande produktion av Ohoras andra album. Ett album som står utmärkt på egna ben med skön, klassisk country.

Om jag säger grungens Gudfader. Vad säger du då? Kanske står du där som ett frågetecken. Eller kanske du gnuggar geniknölarna och kommer på att det är Neil Young som fått det eptitet. Han har samarbetat med Pearl Jam, som var tidiga i grungen och som har överlevt den och hittat in i något mer rockliknande.

Absolut fantastiskt

Vi fortsätter att hålla den här listan uppdaterad med musiken från en artist. Den här gången är turen kommen till kanadensaren Neil Young (numera även amerikansk medborgare). Han är också känd för att inte vilja sälja sig till reklam. Det är också där vi börjar med ”This Note’s for You”. Vi tar oss sedan an ”Rockin’ in the Free World”, som Pearl Jam frekvent lånar och avslutar sina konserter med. Vi ger oss sedan i kast med farbror Neil ihop med Crazy Horse, hans välkända band och därifrån de malande gitarrerna kommer.

”Cortez the Killer”, ”Powderfinger” och ”Cinnamon Girl” kommer ur högtalaren eller möjligen hörlurarna. Den sistnämnda har Ulf Lundell förtjänstfullt översatt till svenska när han sjunger ”Min vandrande vän”. ”Cowgirl in the Sand”, ”Down by the River”, ”Everybody Knows This is Nowhere” och ”After the Goldrush” är kvartetten som tar vid.

Vi ger oss sedan in i lite lugnare vatten även om du hittar gitarrerna även i ”Southern Man” och ”Like a Hurricane”. ”Helpless”, den vackra ”Such a Woman” och ”Unknown Legend” står sedan på tur. Neil Young besökte också MTV Unplugged och där gjorde han bland annat”Pocahontas”, den vackra och samtidigt förfärliga ”Needle and the Damage Done” och ”From Hank to Hendrix”. Gitarrer som manglar vackert gör åter entré i ” Hey Hey, My My (Into the Black)”.

”Tonight’s the Night”, ”Love is a Rose” och “See the Sky About to Rain” tar oss sedan över mållinjen på den här utflykten tillsammans med Neil Young.

En vän frågade var The Rolling Stones var när den de tjugoen låtarna från sjuttiotalet dök upp tidigare. Mitt svar har dröjt något, men kommer här. Här kommer tjugoen låtar med de rullande stenarna från Storbritannien. De har funnits med sedan slutet av maj 1962 då de bildades i London.

Absolut fantastiskt

Skivan ”Exile on Main Street” toppar många gånger kritikers listor över de allra bästa albumen genom tiderna. Det här dubbelalbumet spelades in i södra Frankrike nära Villefranche-Sur-Mer i den hyrda villan Nellcôte. Vi börjar den här Stones-utflykten med ”Loving Cup” från det albumet. Lite senare kommer vi även att höra ”Tumbling Dice” och ”All Down the Line” från detta album.

De mest omtalade medlemmarna i The Rolling Stones uppsättning genom åren är Mick Jagger, Charlie Watts, Ron Wood, Keith Richards, Bill Wyman, Brian Jones och Mick Taylor. Det är några till som passerat på ett eller annat sätt som bandmedlemmar eller kanske inte fått riktigt erkännande för att de spelar med gruppen. Den andra låten vi hör kommer från slutet av 80-talet när Stones släppte skivan ”Steel Wheels”. Därifrån bjuder jag på ”Rock and a Hard Place”. ”Beast of Burden” och “Miss You” som följer som låt tre och fyra är från albumet ”Some Girls”, som släpptes 1978.

Näst på tur är ”Goats Head Soup” från 1973, som bidrar med den tårdrypande ”Angie” och den alltför aktuella låten om polis som tar fel på person i ”Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker)”. Därefter är vi tillbaka till ”Exile on Main Street” från året före och de redan nämnda låtarna. Vi tar oss ytterligare ett år bakåt i tiden till ”Sticky Fingers” och avnjuter ”Brown Sugar”, ”Sister Morphine” och den countrydrypande ”Dead Flowers”. ”Let it Bleed” släpptes 1969 och öppningsspåret är ”Gimme Shelter”. Där sjunger Mick Jagger duett med den underbara rösten som tillhör Merry Clayton.

På mitt födelsår dök ”Beggars Banquet” upp och därifrån hämtar vi mästerverket ”Sympathy for the Devil”. Den resterande delen av den här listan håller vi oss i olika delar av 60-talet tillsammans med bland andra Keith Richards och lyssnar på ”Ruby Tuesday”, ”Mother’s Little Helper”, ”Let’s Spend the Night Together”, ”Under My Thumb”, ”The Last Time”, ”Play With Fire”, ”19th Nervous Breakdown” och inget mindre än ”Jumpin’ Jack Flash”.

”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

60-tal. 70-tal. 80-tal. 90-tal. 00-tal. Nu har vi vandrat genom ett gäng decennier och det är dags för det förra tiotalet. Helt enkelt 10-talets tid är här. En del av de låtarna har ni redan fått sedan tidigare, men här kommer en dos till av vårt senaste decennium.

Absolut fantastiskt

John McCauley är en av krafterna bakom de båda inledande låtarna. Först kommer ”Christ Jesus” med Deer Tick och sedan ”Million Dollar Bill” med Middle Brother.  Justin Townes Earle sjunger ”Harlem River Blues” och Mike Cooley i Drive-By Truckers sjunger om “Birthday Boy” innan det blir dags för Lucero att riva av ”Can’t You Hear Them Howl”. Det är lätt att tro att den senaste låten inspirerats en del av The Rollling Stones.

Jag har en förkärlek för singer-/songwriters eller i alla fall artister åt det hållet. Jag är fullt medveten om att jag lever i den filterbublan och har för tillfället få avsikter att ta mig ur den bubblan. Därför följer ett helt gäng av låtar från den kategorin av artister. Först ut är ”Tough Folks” med American Aquarium där BJ Barham är centralfigur, ledare och låtskrivare. Därefter blir det John Moreland som sjunger om en ung kille som går hem från skolan med nyckeln hem runt halsen i ”Latchkey Kid”. John Fullbright tar vid och ger oss ”High Road”. Dawes där Taylor Goldsmith är låtmakare tar oss med till LA i ”Time Spent In Los Angeles”. Vi rockar sedan vidare med Delta Spirit i ”Bushwick Blues” för att sedan växla till ”The Quotidian Beasts” med Phosphorescent.

Det tar faktiskt inte slut med den tidigare nämnda kategorin nu heller. Vi fortsätter med Hayes Carll och ”The Love That We Need”. När Brian Fallon hade igång sin grupp The Gaslight Anthem gav han oss bland annat ”Queen of Lower Chelsea”, som sedan följs av den sverigeälskande Israel Nash i ”Rexanimarum”.  Hiss Golden Messenger sjunger om ”Biloxi” och Jesse Malin om ”Boots of Immigration”. Duon Caleb Caudle och kanadensaren Daniel Romano avslutar de här låtskrivarna på den här listan med ”Uphill Battle” respektive ”Dead Medium”.

Vi avslutar den här uppdateringen med Long Beach-rockarna Rival Sons som står intill oss i ”Stood By Me” och allra sist ut pumpar Tame Impala upp oss med ”Elephant”.

Seattles officiella smeknamn är The Emerald City. Den har många andra smeknamn också, som The Rainy City, Gateway to Alaska och Jet City. Boeing har sina fabriker här. Microsoft och Amazon har sina huvudkontor i staden. Staden som också är födelseplatsen för grungen, som föddes under 90-talet.

Absolut fantastiskt

Vi börjar 90-talet i Storbritannien med Radiohead och ”Creep” och kommer tillbaka till Drottning Elizabeth II:s land lite senare. Därefter tar vi oss till delstaten Washington och staden på amerikanska östkusten som är hemstad i serien The Killing med bland andra Joel Kinnaman. Ifrån Seattle hör vi ”Smells Like Teen Spirit” med Nirvana, ”Spoonman” med Soundgarden, ”Call Me a Dog” med supergruppen Temple of the Dog och ”Corduroy” med Pearl Jam.

Vi tar sedan hjälp av bröderna Chris och Rich Robinson som tillsammans fått igång The Black Crowes igen. Här lyssnar vi på ”Hotel Illness” från deras andra album ”Southern Harmony and Musical Companion”. R.E.M. bjuder in till “Electrolite” innan Tom Petty and The Heartbreakers låter oss dansa med I “Mary Jane’s Last Dance”. Slash hoppar sedan in och hjälper Lenny Kravitz med riffen i ”Always on the Run” innan vi får följa med Eldkvarn på en lång resa i ”27”. Ulf Lundell berättar historien om ”Isabella” före vi får en dos brittpop. Det är Oasis med ”Wonderwall” och The Verve med en hypnotisk ”The Drugs Don’t Work”.

Red Hot Chili Peppers ökar både intensiteten och tempot med ”Give It Away”. Därifrån åker vi till Cedar Creek och en stuga som ligger på femton tunnland mark som ”Uncle Frank” köpte när han kom tillbaka från Europa. Det är vad historien som Drive-By Truckers berättar ger oss. Efter det blir det ”Into my Arms” med Nick Cave and The Bad Seeds, “Enter Sandman” med Metallica, “Erase / Rewind” med The Cardigans och den episka ”Civil War” med Guns N’ Roses innan vi är tillbaka i grungen. Vi summerar upp 90-talet med Stone Temple Pilots och ”Sex Type Thing” samt avslutar med ”Down in a Hole” med Alice in Chains.