Arkiv för kategori ‘En introduktion till’

”Styrkan är att du tror på honom. John Moreland är brutalt uppriktig och har ett uttryck som aldrig tillåter dig att tvivla. Hans sorg går direkt in. Givetvis förstärkt av att han är en jävel på textrader som etsar sig fast; »Don’t it feel like the truth/comes at the price of your youth?«. Ödsligheten som utspelar sig mellan hans ord och den stundom sparsmakade musiken är lika tuff att hantera som någonsin den på Springsteens »The River«-ballader.”

En introduktion till

 

Det här skriver Pierre Hellqvist i Sonic Magazine om John Morelands senaste album ”Big Bad Luv”. Moreland är född 1985 i Longview, Texas. Han kommer att ha sex dagar kvar till sin 33-årsdag när han spelar på årets STHLM Americana.

Själv skrev jag så här om Morelands ”High On Tulsa Heat”:

”Den 7 januari nästa år är det meningen att John Moreland ska uppträda på Berns, som förband till Jason Isbell. Det är för en gångs skull verkligen värt att vara i tid till förbandet. Förväntningarna är högt uppskruvade att äntligen få lyssna live till denna ärliga, musikaliska hantverkare. Moreland är värd all respekt och belöning han kan få för att återigen ha gjort ett helgjutet album. I ”You Don’t Care Enough For Me To Cry” förkunnar Moreland ”I’m so damn good at sorrow” att det är svårt att hålla ögonen torra.”

Det är bara underbart att lyssna till John Morelands vackra melodier, vackra röst och gripande texter. Här har du chansen att också upptäcka honom om du mot all förmodan inte gjort det redan.

”Talang är ett otydligt begrepp som få egentligen har en tydlig definition för. När jag studerar synonymer till ordet talang hittar jag fallenhet, begåvning, färdighet, medfödd förmåga, gåva, anlag, ådra, löfte, lovande person, påläggskalv. Den gamla myten om att talang är ”medfödda gåvor från gud” är en otroligt förlegad syn som hör hemma möjligtvis på 1700-talet. Idag behövs en helt ny och modern definition av begreppet talang!”

En introduktion till

 

Det här säger Charlotte Hågård, som gett ut boken ”Alla har talang”. Hennes definition av talang är en medfödd lätthet att tillägna sig en specifik förmåga eller färdighet. Att du har den där lättheten att ta till dig något är ingen garanti för att du ska bli riktigt duktig. Det krävs också hårt arbete. Här pekas ofta mot Malcolm Gladwells 10 000 timmar för att bemästra något. Själv nyanserar han bilden något i en artikel i The New Yorker och pekar på forskning som snarare pekar på att det exempelvis krävs mellan 10 000 timmar och 50 000 timmar för att bli en stormästare i schack.

Jag har faktiskt ingen aning om hur många timmar Johanna och Klara Söderberg har lagt ned på att spela, sjunga och skriva musik? Det jag vet är att jag upplever den där lättheten när jag hör dem på skiva eller ser dem på scenen. Det känns bara som att de är födda till att göra just det dem gör. De skänker glädje till mig och många andra. Om du inte upptäckt de här svenska världsstjärnorna är det dags att göra det nu. Här kommer en liten lista där du kan börja upptäcka dem.

Hon föddes 1941 innan Usa gick med i andra världskriget. Hon skivdebuterade 1960. Hon har haft Bob Dylan som pojkvän. Jag förväxlade henne med Judas Priest. Hon släpper ny musik den 2 mars i år. Samma kväll besöker hon Stockholm.

En introduktion till

 

Joan Baez föddes på Staten Island, New York under det andra världskriget. Hon är ungefär ett halvår yngre än min egen far. 18 år senare gjorde hon scendebut på den klassiska New Port Folk Festival. Baez är en amerikansk folkmusiker, som har en fantastisk röst att lyssna på.

Joan Baez har inte bara turnerat tillsammans med Bob Dylan hon sjunger också många av hans låtar i fantastiska versioner på egen hand. Mitt unga ovetande hårdrocksjag trodde länge att ”Diamonds and Rust” var en Judas Priest-låt. Det är såklart en av Joan Baez originalkompositioner. Priest spelade in låten till sitt album ”Sin After Sin”, som kom 1977. Originalet kom redan två år tidigare och är en av de 10 bästa låtarna från 70-talet.

Joan Baez har släppt över 30 album och mer ny musik kommer i början av mars. Hon är också ute på sin farvälturné. Jag ser verkligen fram emot att få se henne på Waterfront i Stockholm. Lite uppladdning inför den kvällen kommer här.

Det är dags för en liten comeback för ”En introduktion till…”. Ni vet upplägget som innehåller sexton låtar med en intressant artist. Det kommer sedan gammalt från Tomas Andersson Wijs best of-platta med just sexton sånger. Det är mycket bra som kommer från Kanada. Vad passar då bättre än att stifta bekantskap med en intressant kanadensare, så här i junior-VM-tider?

 

I oktober förra året fick jag vara med om en mycket intensiv tisdagkväll. Då stod Daniel Romano på scenen och rockade byxorna av det mesta förra året. Han är född 1985 i Welland, Ontario, Kanada. Om du litar på Spotify, så liknar de Romano med Lilly Hiatt, Sam Outlaw, Chuck Prophet, Aaron Lee Tasjan och Andrew Combs för att nämna några. Jag skulle gärna fylla på med Bob Dylan.

Daniel Romano spelar inte bara musik. Han är en mångsysslande kreatör. Han har designat skivomslag, posters och annat till M. Ward, City and Colour, The Weather Station och Iron & Wine. Han är en läderkonstnär också. Han har exempelvis gjort gitarrband till Dallas Green från City and Colour och Kathleen Edwards.

Nu är det nog tjatat om vad Daniel Romano har gjort. Nu över till, i mina öron, det viktigaste värvet från hans sida. Musiken. Varsågoda. Smaklig spis. Sexton smårätter.

Inom musikteorin är intro, introduktion eller förspel en öppnande del av ett musikstycke – exempelvis en poplåt – och är då motsatsen till outro. Introt etablerar melodisk, harmonisk, och/eller rytmiska material med anknytning till huvuddelen av ett stycke. Preludium är en del av ett längre musikstycke som betecknas som förspel. Ordet kommer från latinet, och preludier förekommer i många olika musikaliska sammanhang som beteckning på ett musikstycke som spelas först eller i början.

IMG_1626

I veckan kommer dels den här introduktionen av Kent. De själva har också valt att lägga ner sitt skapande och gör en avslutande serie av konserter idag, i morgon och i övermorgon på Tele2 Arena. Sedan ska det helt enkelt vara slut på nytt material från denna svenska supergrupp.

Med slut i det här avseendet är det inte någon syftning till orten Slut på norra Munsö, byn Slut i Skellefteå kommun eller den svensk feministiska postkoloniala kulturtidsskriften Slut. Det är referensen till att gruppen Kents karriär är avslutad, över, till ända, förbi, passerad, ingenting kvar av eller helt enkelt färdig.

Innan det är dags för sista konserten kan ni lära känna gruppen med de här låtarna. ”Thinner”, ”747”, ”Musik Non Stop”, ”Kärleken Väntar”, ”Socker”, ”FF”, ”Klåparen”, ”Ingenting”, ”999”, ”Jag Ser Dig”, ”Tänd På”, ”La Belle Epoque”, ”Godhet”, ”Egoist”, ”Tennsoldater” och ”Mannen I Hatten (16 År Senare)”.

Den okände soldatens grav är en symbolisk grav för alla stupade soldater i visst krig. Oftast begravs en eller flera oidentifierade soldater under militära ceremonier på en central plats, vilken förses med ett monument. Denna tradition startade efter Första Världskriget 11 november 1920 på tvåårsdagen av vapenstilleståndet då samma dag en soldat begravdes under Triumfbågen i Paris och i Westminster Abbey i London. Sedan kopierades därefter flera av de övriga krigförande länderna.

IMG_1626

Är du känd eller okänd om du redan har släppt 14 album. Den frågan kan ni alltid fundera på när ni lyssnar till Joe Purdy. Det är precis vad han släppt hittills nämligen. Är du en intensiv följare av tv-serien Grey’s Anatomy, så har du redan hört en handfull av Purdys sånger. Själv kom jag i kontakt med denne amerikan genom en blogg jag följde för ett antal år sedan och sedan dess har jag följt med i Purdys utgivningar.

Jag tänker inte vara mer långrandig än så. Istället är det dags för er att få en duvning i god singer-, songwriterförmåga.

Vilken är den öppna stad som finns i romantiteln ”Öppen stad”? Jo, en stad som vi alla känner till mycket väl via populärkultur och massmedia: New York. Men, hos Teju Cole framträder ett New York som speglar den snart yrkesutbildade psykiatrikern Julius personliga tillvaro och den honom omgärdande kollektiva historien som skapat staden och haft och har så stort inflytande på skeendet i världen.

IMG_1626

Julius ger sig ut på långa vandringar i New York och hans vandringar öppnar staden samtidigt som den inte alldeles stadiga person han är öppnas av staden under de långa och många vandringarna. En verklig person, som tar mig med på turer runt gator och hörn i det stora äpplet är Jesse Malin. Han lyckas med att skriva fantastiska små berättelser om denna stad vid Hudsonfloden.

Denna oktobermånad ges här en chans till dig som inte mött denne New York-poet ännu. Jan Gradvall uttrycker det på det här viset i recensionen av Malins senaste soloskiva ”Outsiders” från förra året.

”Det är inte svårt att förstå varför Bruce Springsteen älskar Jesse Malin. Alla Jesse Malins inspelningar låter som han just tagit bussen eller tåget in till Manhattan – i detta fall från Queens – och börjat sjunga med blottad strupe på första bästa bar som inte slänger ut honom.

Jesse Malin är den siste East Village-romantikern. Hanssånger har samma uttrycksiver, galna ordrikhet och romantiska New York-lyster som ”It’s hard to be a saint in the city” och ”Growin’ up”. Alla fraser låter som de vore skrivna på neonskyltar speglade i regnpölar.

Skillnaden är att Jesse Malin är 19 år yngre än Bruce Springsteen och har växt upp med punk. Hans Bob Dylan var varit Joe Strummer.

Att lyssna på ”Outsiders” är som att upptäcka ett outgivet The Clash-album inspelat perioden mellan ”Give ’em enough rope” och EP:n ”The cost of living”.”

I Fredrik Virtanens nöjeskrönikor på måndagar finns ett stående inslag som heter ”Veckans babe”. Jag är högst osäker om Sörmlandspoeten som debuterade med albumet ”Veckans Babe” någonsin någonsin förärats med utmärkelsen med samma namn.

IMG_1626

När jag hade kommit mig till ”Veckans Babe”, alltså albumet, hade det fått ett efternamn också. Det hette då ”Veckans babe 13 år och sex bonusspår senare”. Roger Karlsson hade då gett ut fyra soloalbum och ett femte kom strax efter min upptäckt. Förra hösten dök det sjätte upp, förärat med ett av de vackraste albumnamnen förra året ”Kysser Sörmlands Jord”.

På den nya skivan möts en uppgörelse med det förflutna med reflektioner om samhällets utmaningar idag. Roger Karlsson, som har sitt musikaliska ursprung i den tidiga punkvågen och som har spelat i kultförklarade Inferno och Tuk Tuk Rally, vänder den här gången blicken inåt och möter sin barndom i Sörmland. ”Skivan handlar om det enkla och lantliga Sörmland där jag och min familj kommer ifrån. Länge har jag jobbat rätt hårt på att distansera mig från den miljön. Jag har sökt efter något annat, något flådigare och mer urbant. Fåfängt och dumt kan man tycka men ganska mänskligt, antar jag”, säger Roger i reklamen för förra årets album.

Mitt i veckan i slutet av september står Roger Karlsson på Södra Teaterns scen i Stockholm. Publiken ska se fram emot en färgsprakande summering av 21 år som soloartist, uppbackad av ett fullriggat band, en blåssektion och gästartister. Det ska bli resumé av 21 år som soloartist. En magisk kväll bland vänner & gäster, hjältar och Världens Bästa Band, ska det bjudas på.

Här kommer därför månaden introduktion för dig som inte redan upptäckt Tumbas Springsteen. Blir ditt möte angenämt hoppas jag att vi ses vid Mosebacke Torg i slutet av september.

Mänskligheten är på väg mot en pensionärsboom. Trycket på hälsovård och pensionssystem kommer att öka enormt det närmaste halvseklet. Historien är inte full av människor som når sin kreativa höjdpunkt när de blivit pensionärer. Det finns ett lysande undantag i mannen i svart.

IMG_1626

60 år gammal mötte Johnny Cash den unge producenten Rick Rubin. Rubin var känd för att ha producerat hiphop som Run-DMC och mer extrem hårdrock som Slayer. Det var få som verkligen förstod vad dessa två individer kunde ha gemensamt. I dag är det lättare att se sambanden mellan de två.

Johnny Cash var alltid klädd i svart. Han såg oftast livsfarlig ut på sina skivomslag. Det var inte gemenskap som var av intresse, snarare utanförskap. Ett attribut och en attityd som anammats av många artister, inte minst inom hårdrocken. Betraktar du rappens anspelning på laglöshet går att koppla ihop med Cash.

Tillsammans med Rick Rubin spelades fyra album in med Johnny Cash: ”American Recordings”, ”Unchained”, ”American III: Solitary Man” och ”The Man Comes Around”. De två sista albumen gjordes efter att Johnny Cash fått sin dödsdom. Från dessa inspelningar har det sedan kommit albumen ”A Hundred Highways” och ”Ain’t No Grave”. Dessutom finns ännu mera material samlat i boxen ”Unearthed”.

Jan Gradvall skriver om höjdpunkten i Cash karriär.

”Johnny Cash var aldrig så fokuserad i studion som under sina sista år. Versionen av industrirockgruppen Nine Inch Nails ”Hurt” kröner hans karriär. Mark Romaneks video ”Hurt” från 2003, med en dödsmärkt Cash som blickar tillbaka på sitt liv, är enligt många den bästa musikvideo som gjorts.

När Bono fick se videon till ”Hurt” förklarade han den lika viktig som Elvis Presleys första inspelningar.

Bono: ”På 1950-talet representerade Elvis något helt nytt som chockerade omgivningen. Innan Elvis fanns det ingen utpräglad ungdomskultur. På 2000-talet, däremot, lever vi i en ungdomskultur. Att då som Johnny Cash på detta sätt visa erfarenheterna av äldsta generationen är precis lika radikalt.”

Johnny Cash dog 12 september 2003. Han blev 71.”

I den här introduktionen ägnar vi oss helt åt de låtar som kom ut ur samarbetet mellan Johnny Cash och Rick Rubin. Smaklig spis!

Först var det en konsert, sedan två och på grund av det enorma intresset valde Bruce Springsteen och hans E Street Band att även göra en tredje konsert på Ullevi i Göteborg denna sommar. Vid besöket 1985 rockade nästan Springsteen sönder arenan under sina spelningar i juni. Nu var det aldrig någon fara med Ullevi men det upptäcktes sprickor i betongen vilket gjorde att arenan fick förstärkas. Sedan den dagen kallar Springsteen sin tolkning av ”Twist and shout” helt enkelt för ”the stadium breaker”.

IMG_1626

Om en dryg vecka är det dags för ett fysiskt besök på ”The River Tour”. En turné som jag följt över Nordamerika under första halvåret landar nu i Göteborg för en tredje spelning, efter midsommarens härliga spelningar. Då passar jag på att få till en liten introduktion till dig, som känner dig intresserad av att möta The Boss om du inte redan gjort det. Det kommer inte vara de mest kända eller mest lättillgängliga låtarna (tror jag i alla fall).

Det blir ett möte med denne New Jerseyian, som fyller 67 år på dagen två månader efter årets tredje framträdande på Ullevi. Bara för att du ska få något att relatera till åldersmässigt kan jag berätta att Springsteen är årsbarn med Göran Persson. Kan du föreställa dig honom rocka i tre och en halv timme kväll efter kväll?

Nog med snack! Dags för lite musik. Vi kör storslaget och svulstigt från allra första början med ”Backstreets”. Följer upp med massor av New York-romantik i ”Jungleland”, ”Incident On 57th Street” och ”New York City Serenade”. Vi drar upp tempot med ”Bobby Jean”. Fyller på med sången om pappan i ”Factory” och tar en akustisk ”Born To Run” på vägen till ”Badlands”.

Att beskriva Springsteens musikstil är att säga mycket rock, mycket roll, en skopa soul, en skopa folkmusik och många andra ingredienser. Det har tjänat Bruce och hans följeslagare i The E Street Band väl genom åren. Mångmiljonförsäljningarna har haglat över honom och erkännanden som att bli invald i Rock ’n Roll Hall of Fame har förärats honom. Vi gör som Bossen själv tar inte någon lång paus, utan fortsätter raskt med musiken.

Vi kör genom natten i ”Drive All Night” för att delta i ”Racing In The Street” innan vi fortsätter åka på ”Thunder Road” tills vi är framme vid den legendariska ”Detroit Medley”. Vi håller ”Open All Night” och tar ner tempot igen med hyllningen till New York efter terrorattacken 2001 ”My City Of Ruins”. Efter det allvaret tar vi oss tid att ”Prove It All Night” live från Madison Square Garden. Alldeles för tidigt lämnar jag er med ett löfte om att det här inte kommer att vara sista gången ni hör av Bruce Springsteen på den här sidan.