Arkiv för kategori ‘Konsert’

Om du åker till Amarillo i Texas har du hamnat i statens fjortonde största stad. I den växande staden bor det ungefär 200 000 personer och i hela storstadsområdet drygt 300 000. Stadens och stadsområdet växer, vilket har gjort att ett känt konstverk i utkanten av staden har fått flyttas.

 

Konstverket skapades 1974 av Chip Lord, Hudson Marquez och Doug Michels från konstnärsgruppen Ant Farm. Skulpturen skapades ursprungligen på ett vetefält men flyttades 1997 tre kilometer västerut till en betesmark längs Interstate 40 på grund av att staden Amarillo växte. Cadillac Ranch består av antingen gamla eller skrotfärdiga Cadillacbilar som representerar bilmärkets utveckling mellan 1949 och 1963. De är nedgrävda till hälften med motorhuven neråt, i en vinkel som överensstämmer med Cheopspyramiden i Egypten. Det går att se Cadillac Ranch från motorvägen och kan nås genom en olåst grind till betesmarken. Det uppmuntras till graffiti eller andra spraymålningar på fordonen, som på grund av detta sedan länge har förlorat sina ursprungliga färger och är mycket dekorerade.

Om du åker Cadillac därifrån till Nashville har du nästa 14 timmar längs vägen att se fram emot. Då kommer du till hemstaden för The Cadillac Three. Ikväll behöver jag inte åka så långt för att se dem. De är på plats i Stockholm för tredje gången. Jaren Johnston, sjunger och spelar gitarr tillsammans med sina kompisar Kelby Ray på steelgitarr och sång samt Neil Mason på trummor och sång. Tillsammans utgör den här trion The Cadillac Three, som nyss släppt sitt fjärde album ”Country Fuzz”. När Jaren Johnston ska beskriva musiken säger han att de alltid levt och andats Country Fuzz. När jag tänker på sydstatsrock tänker jag på Lynyrd Skynyrd och när jag tänker på country tänker jag på Garth Brooks fortsätter Johnston. Den nya skivan och bandet är precis det. Samtidigt är det också ZZ Top och Jerry Reed. Det är Medeski Martin & Wood och Prince. Det finns inget bättre sätt att beskriva vilka vi är än Country Fuzz.

Det är söndag och det är första dagen i mars och vi har sökt oss till Slaktkyrkan med förväntan om att få en riffupplevelse bortom de flesta. Helt enkelt en typ av gudstjänst mer i min smak än vad du kanske traditionellt tänker dig en gudstjänst. Austin Jenckes värmer upp oss med en fantastisk röst och bra låtar innan det är dags för kvällens överstepräster.

Vi börjar kvällen med en åktur i en “Blue El Camino”. Redan i andra låten är det sedan dags att röka roliga cigaretter, dricka whiskeyshots och ropa med i ”Peace Love & Dixie”. I lugnt tempo tar vi oss vidare i ”Slow Rollin’”. Fram med whiskeyn igen och på med en svart klänning innan vi kyler ölen i ”Tennessee”. Det är sedan en gåva från pappa och en annan gåva från mamma i ”Hank & Jesus”.

Johnston berättar att bandet har en enorm jetlag och uppmanar alla i publiken att dricka mera öl. Vi låter bättre om ni är lite fulla säger han innan bandet försvinner in i ”American Slang”, ”Bury Me in My Boots” och ”Slide”. ”Hard Out Here For A Country Boy”, ”Whiskey & Smoke” och ”The Jam” är det som står på tur innan det är dags att använda gitarrsträngarna som skosnören i ”Tennessee Mojo”. ”Back It Up” blir det före vi tar båten ut på floden i “Back Home”. Från nya plattan kommer också ”Heat”, som följs av ”Take Me To the Bottom” från 2017 års platta ”Legacy”.

Längs hela vänstra sidan sett från scenen finns en bardisk, men Johnston ställer ändå frågan om ”Bar Round Here”. Vi skakar sedan loss i ”I’m Rockin’” för att sedan ta ner tempot i ”White Lightning” och avsluta kvällen i sydstaterna med ”The South”.

De ljuva sydstatstonerna som The Cadillac Three bjuder oss som tagit oss till Slaktkyrkan en härlig värme. Texterna handlar många gånger om alkohol i olika former, grillning, vackra kvinnor och referenser till olika platser och personer ifrån södra Usa samt en del religiösa referenser. Det är inget större djup där, men det är inte något att bry sig om när spelglädjen från Johnston, Ray och Mason på scenen frälser oss den här Vasaloppssöndagen. I morgon är sportlovet slut och vardagen gör sig påmind igen. Då känns det extra bra att ha fått en sådan här underbar musikupplevelse som avslutning på veckan.

BETYG: 8/10
KONSERT: The Cadillac Three
ARENA: Slaktkyrkan / Stockholm
DATUM: 2020-03-01
BÄSTA LÅTEN: Det är Hank & Jesus, precis som när de var här förra gången.
BÄSTA MINNET: Det finns en skön energi och glimt i ögat på The Cadillac Three, som gör att jag vill se dem igen. Glöden och spelglädjen får alla låtar att växa ordentligt live i jämförelse med studioversionerna av låtarna.

LÅTLISTA – THE CADILLAC THREE – SLAKTKYRKAN
Blue El Camino
Peace Love & Dixie
Slow Rollin’
Tennessee
Hank & Jesus
American Slang
Bury Me in My Boots
Slide
Hard Out Here For A Country Boy
Whiskey & Smoke
The Jam
Tennessee Mojo
Back It Up
Back Home
Heat
Take Me To the Bottom
Bar Round Here
I’m Rockin’
White Lightning
The South

Trey Parker och Matt Stone skapade den animerade serien South Park, som hade premiär 1997. Stan Marsh, Kyle Broflovski, Eric Cartman och Kenny McCormick har varit huvudpersonerna under de 23 säsonger serien utspelats. Den blev känd eller kanske till och med ökänd för sin mörka och surrealistiska humor med satiriska inslag om mängder av ämnen. Det animerade South Park återfinns i Colorado.

 

South Park är också en av de första förorterna till Morgantown, West Virgina. Där går det att studera på West Virgina University. Campus i de centrala delarna av staden ligger vid Monongahelafloden. Det är sex år sedan sedan en av stadens söner Charles Wesley Godwin tog sin universitetsexamen. Innan sin examen hade han lagt ner sin karriär inom amerikansk fotboll, studerat i Estland och hittat sin talang för att spela bland annat bluegrass och traditionell country.

På förra årets allra bästa album ”Seneca” berättar Charles Wesley Godwin elva gripande historier. Godwin målar rika och ärliga porträtt av händelser och människorna i hemtrakterna i Appalachernas bergiga landskap. ”Det här albumet ger en bra bild av hur kulturen är i Appalacherna. I allmänhet har folk en helt fel bild utifrån om vad vi står för här, vilka våra prioriteringar är och hur smarta vi är”, berättar Godwin själv om albumet. I reklamen för kvällens konsert beskrivs Godwins röst som väderbiten och gåtfull, på samma gång besjälad och helt obestridlig. Ja, för att inte säga hela gestalten, en av de mest överrumplande begåvade artisterna i den unga, pigga countryscenen från nordöstra Usa.

Kvällens scen ligger i källaren på Twang och Godwin startar med (Windmill) Keep On Turning, som berättar om väderkvarnarna som vakar över ängarna och de som jobbar där. I väntan på att kärleken ska komma nerför trapporna i sin blå klänning. Den han gillar allra bäst är var ”Hardwood Floors” tar sin början. Historien om fattigdom, drogmissbruk och avsaknaden av en hälsosam ekonomi är delar i det som var första singeln från förra årets album. ”Coal Country” målar mörka moln över Appalacherna och Godwins hemtrakter.

Godwins fru kommer från Plant City i Florida. Staden kallas för jordgubbarnas huvudstad i världen, något Godwin inte trodde på tills han smakade dem efter att han mött sin ”Strawberry Queen”. Kvällens första cover är Keith Allisons ”Freeborn Man”. Kvällens mest gripande mellansnack kommer innan den bästa låten. Godwin berättar om hur jobbigt han tyckte att det var att åka iväg på turné. Iväg från sin åtta veckor gamla son. Det finns inget roligt i det. För att lägga sten på bördan fick han samtal hemifrån som berättade om att hans morfar (eller om det nu är farfar) hade ramlat och hamnat på sjukhus i Morgantown. Det är det största sjukhuset och inte det som låg närmast, alltså förstod Godwin att det var allvarligt. Två dagar senare fick han ett nytt samtal hemifrån, som kom med ännu sorgligare nyheter om att morfar gått bort. Nu har familjen också hunnit begrava honom. Det är inget som någon borde missa, menar Godwin. Det gör ”Seneca Creek” till kvällens starkaste ögonblick då den berättar historien med morfar som berättar hur han mötte mormor och hur de byggde upp sitt gemensamma liv.

Nu får vi förmånen att höra två nya låtar. Det är ”Laying Low” och ”How the Mighty Fall”. Nyheterna avlöses av en av sångerna som är alternativ till “Shrinks and Pills”. Innan solokarriären spelade Godwin i bandet Union Sound Treaty. Han spelar ”Blow Me Away” från den låtkatalogen, sedan en ny låt om sin son ”Gabriel” och därefter ytterligare en Union Sound Treaty-låt ”Low Down Bars”. Det blir ”The Last Bite” och “Pour it On” från förra årets soloplatta innan en vacker cover av Randy Travis ”Three Wooden Crosses” smeker våra trumhinnor.

Det återstår bara en kvartett låtar av den här underbara kvällen. Den starka historien om gruvolyckor och barn som förolyckas berättas i ”Sorry for the Wait”. En festlig kväll med sin fru gav inspiration till ”Half a Heart” och mötet med en full och bitter man gjorde Godwin irriterad och hjälpte honom att skriva ”Here in Eden”. Slutet av kvällens musikaliska framträdande tar oss nästan till himlen, till West Virgina, till Blue Ridge Mountains och till Shenandoah River. Vi vänder hemåt i John Denvers ”Take Me Home, Country Roads”.

Charles Wesley Godwin växte upp med en mamma som var lärare och en pappa som var kolgruvearbetare och som han berättat om under kvällen vill han hem igen. Uppväxten fylldes av jakt, fiske och sport. De ideal han fått med sig hemifrån och de enkla förhållanden Godwin växte upp under sipprar genom varje tum av hans sånger och hans framförande. Glädjande nog går det också att höra hans röst på plattan ”Next Year” med Union Sound Treaty från 2016. Jag kan tycka att reklamen för hans röst ljuger. Den är mycket, mycket bättre än så. När han tar i från tårna i låtar som ”Seneca Creek” och ”Coal Country”, för att nämna några, måste det vara så att den bär ända ut på Katarina Bangata från källaren på Twang och alla människor som passerar utanför får ståpäls.

Det är bara att hålla tummarna för att Charles Wesley Godwin har en lång och framgångsrik karriär samt att han återvänder till Stockholm snart igen. Den här gudabenådade artisten vill jag se och höra igen snart, mycket snart. Magi och fantastiskt är svaga ord för det vi fick uppleva ikväll i den trånga söderkällaren på Twang. Mina förväntningar innan konserten var skyhöga och de överträffades.

I det här fallet är det jag som är syndaren. Jag vaknade sent. Då har jag ändå lyssnat på varje platta som de släppt sedan debuten ”Pacific Surf Line”, som kom 2015. En kommentar från en vän om att de fyller ett tomrum efter Tom Petty gjorde tricket. När jag lyssnade på plattan från förra året ”Let it Burn”, med Petty i tankarna trillade polletten plötsligt ner.

 

Brent Rademaker, som tidigare varit med i band som Beachwood Sparks, The Tyde och Furthur, leder GospelbeacH. Rademaker tillsammans med Jason Soda och Jon Niemann utgör nu kärnan av GospelbeacH. Neal Casal, som gick bort förra året, har också varit en del av bandet som har varit en sammansättning av många andra vänner till den här kvartetten. The Byrds, Eagles, Flying Burrito Brothers, Gram Parsons och Grateful Dead är band som brukar dyka upp på tungan när det är dags för referenser till vad GospelbeacH spelar för musik.

Mellan debutalbumet och fjolårets album som var det fjärde i ordningen kom ”Another Summer of Love” ut sommaren 2017 och tredje albumet ”Another Winter Alive” året efter. Den här fredagskvällen i februari har bandet tagit sig ut längs den röda tunnelbanelinjen till Hornstull och kvällens spelning på Bar Brooklyn.

Om vi ska vara bokstavstrogna börjar det lite urvattnat med ”Miller Lite”, vilket är långt ifrån vad det är i kvällens verklighet. Starten är bra och det blir bara bättre och bättre. Vi som är på Bar Brooklyn den här fredagskvällen får uppleva något underbart. Introt till kvällens andra låt doftar som en Bond-låt. Det är en suggestiv och medryckande ”Strange Days”. Ett gitarrintro som dryper av Mike Campbell-vibbar tar oss in i ”Dark Angel”. Där spenderas dagen på hotellrummet och kvällen på en bar. Från baren går vi sedan vidare till att bli av med vårt ensamma hjärta i ”Hangin’ On”. Misstagen vi gör förföljer oss och vi fortsätter att göra dem i ”Bad Habits”.

Rademaker sätter sedan namn på kärleken som flytt och som vi vill träffa igen och ta oss ut i kvällen för att njuta av närheten i dansen med ”Kathleen”. GospelbeacH har Los Angeles, Kalifornien, som hemmaplan. I Kalifornien finns Coloradoöknen, Mojaveöknen och Sonoraöknen. I ”In the Desert” är det oklart vilken öken vi vandrar med kärlek, men det finns mycket att säga och berätta till vår älskade. ”Let it Burn”, som är titellåten, från fjolårets album förför med drömlik gitarr. Tempot går upp när vi tar tåget i ”California Steamer”. Vi flyter sedan vidare i livet när vi lutar oss tillbaka och lyssnar på olydnaden i ”Mick Jones”.

Där tar kvällens huvudset slut och bandet försvinner för ett kort tag in i den minimala logen, som ligger bara ett par steg från scenen. De återvänder snart i skön stil med Bob Dylans ”You Ain’t Going Nowhere”. Den följs av ett litet smakprov av Jim Lowes ”Green Door”. Pianot som ekar ut därifrån smeker också våra trumhinnor i introt till kärlekshyllningen i ”Baby (It’s All Your Fault)”. I det obevekliga slutet av kvällens musik får vi ta emot stryk i ”Fighter”, men vi kämpar på och ställer oss upp och jublar för en fantastisk kväll tillsammans med GospelbeacH.

När kvällen på scenen är slut hänger bandet kvar och minglar runt i publiken och pratar med alla som är på plats. De säljer merchandise, signerar prylar och är helt enkelt trevliga personer som visar stor uppskattning till oss som tagit oss hit den här mörka februarikvällen. Det är enkelt att drömma sig bort till en skön och varm Kalifornienvind, att stå på en sanddyn och blicka ut över Stilla Havet när Brent Rademaker och hans vänner i GospelbeacH värmer våra kyliga Stockholmshjärtan. Det här är en underbar kväll som kommer att finnas kvar i mitt minne mycket länge.

I höstas var jag med om en kväll som egentligen inte skulle ha inträffat. Ian Noe skulle varit förband till John Prine i Gävle. Prine ställde in på grund av en hjärtoperation. Noe spelade istället i en källare på Söder. Han var fantastisk då.

 

Nu har Prine fått tillåtelse att flyga av sina läkare och den där augustikvällen i Gävle blir istället av i morgon. Underbart nog passar Ian Noe på att göra en egen spelning i Stockholm den här turnésvängen också. Det är lapp på luckan på Nalen Klubb.

Ian Noe växte upp i Beattyville, Kentucky som äldst i en syskonskara på tre. Hans pappa jobbade som socialarbetare och hans mamma på en lokal fabrik i mer än 20 års tid. Noe lärde sig spela gitarr med hjälp från sin pappa, farfar och Chuck Berrys ”Johnny B. Goode”. Inspiration kom snart från countryklassiker också. I tonårsåren tog sedan idolerna Bob Dylan, Neil Young och Dwight Yoakam över som källor till inspiration.

Förra året kom debutalbumet ”Between the Country” och där finns livsöden och berättelser från det vardagliga livet i östra Kentucky. Sångerna ger oss inblick i de dramatiska livsöden från människor i området som Ian Noe har mött. De berättas alla av Ian Noes fantastiska röst, som griper tag i mitt inre och inte släpper greppet. I mina öron var debutalbumet nummer fyra bland alla släppta album förra året.

Innan Ian Noe är tillbaka på kvällens Stockholmsscen värmer Jesper Lindell förtjänstfullt upp oss. Kvällen med Ian Noe startar där debutalbumet slutar. Det är titellåten ”Between the Country” som nu är nummer och sedan följs av den starka ”Junk Town”. Vi behöver sedan inte, som i texten, vänta ända till midnatt på ”Irene (Ravin’ Bomb)”. Ian Noe bjuder sedan på den sorgliga historien om Mary som nästan blir 29 år. Berättelsen får vi höra i ”Dead on the River (Rolling Down)”.

Tågsången ”Barbara’s Song” är en av mina favoriter i Noes nuvarande låtskatt. Efter en utflykt till annat i ”Crazy by the Water” är vi tillbaka till tågen, även om det inte finns något tåg att hoppa på i ”That Kind of Life”. I det livet går det inte att låta bli att bli fast igen och det sjunger Noe i ”Loving You”.

Likt en vildhund med rabies beskrivs en av huvudpersonerna i den allt annat än lyckliga, men ändå underbara ”Meth Head”. Det är min absoluta Noe-favorit. Att klara sig genom vardagen avhandlas i ”If Today Doesn’t Do Me In”. Det blir ”P.O.W. Blues”, ”The Last Stampede” och ”The Promised Land” innan vi närmar oss slutet på den här kvällen med ”One More Night”.

I ”Lonesome as it Gets” sjunger Noe om att ensammare än högtider i ensamhet blir det inte. Före kvällens sammanhållna och dubbla extranummer kommer den vackra ”Letter to Madeline”. En vacker ” Road May Flood” flyter in i den låt som Ronnie Scott och Steve Wolf skrev och som Bonnie Tyler gjorde känd. Hela kvällen tar slut med hjärtesorgen i ”It’s a Heartache”.

Berättelserna är fyllda av misär, olycka, droger och med döden närvarande oavsett om det handlar om en tågolycka i början av förra seklet eller människor som fastnat i knarkberoende. Det här är så mycket av musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår när jag bara kan älska en kväll som den här. Den lyser upp i den gudsförgätna månaden februari och värmer inifrån när isande vindar möter mig på David Bagares gata på väg mot Hötorgets tunnelbanestation och den första etappen på resan hem. Ian Noe är värd att nå en mycket större och bredare publik med sina historier och med en röst som är ren och skär inlevelse genom hela kvällen.

I samband med släppet av albumet ”Sound & Fury” i höstas gjorde Sturgill Simpson ett fåtal spelningar på några mindre ställen i Usa. Bland annat spelade han på legendariska The Trobadour i Los Angeles, West Hollywood. Ryktet säger att de 500 biljetterna tog slut på mindre än sextio sekunder.

 

I Stockholm är det inför 800 personer på Vasateatern, som det närmar sig spelning med Kentucky-sonen Simpson. Det är årsdebut på konsertgolvet för mig den här onsdagskvällen. Sturgill med band hade premiär på Europaturnén i Köpenhamn i går. I februari blir det sedan en längre turné i Usa tillsammans med Tyler Childers på betydligt större etablissemang än i höstas och ikväll. I Nashville är exempelvis två kvällar utsålda på Nashville Predators hemmaarena. På min födelsedag spelar de på den vackra utearenan The Gorge Amphitheatre i George, Washington. Där är publikkapaciteten 27500 personer.

Vill du göra lite Sturgill-hemläxa och komma in lite grann i huvudet på Sturgill kan jag rekommendera det här avsnittet från Joe Rogans podcast. Du lär dig bland annat att ”Sound & Fury” är inspelad i juni 2017, mixad tre gånger och mastrad två gånger. Du får höra om hur Sturgill stoppar en inbrottstjuv, får vittna i rättegången. Du får också höra berättelsen om Sturgills karriär som järnvägsarbetare i Utah samt en massa annat.

Simpson utmanar en del av sina fans med nya skivan. Han är fullt medveten om det och hälsade på publiken på The Trobadour. ”If you’re wearing a cowboy hat and you heard the record and you came anyway, thank you very much.” På scenen har Sturgill med sig basisten Chuck Bartels, trummisen Miles Miller och Bobby Emmett på keyboard. Den korta höstturnén samtalade in pengar till Special Forces Foundation, som ger stöd till veteraner ifrån de väpnade styrkorna i Usa och veteranernas familjer. Simpson själv har tjänstgjort i den amerikanska marinen innan han så småningom blev artist.

Kvällens låtuppställning inleds med dekalogin från nya albumet. Det är ”Sound & Fury” från start till slut. Det är ”Ronin ”, ”Remember to Breathe”, ”Sing Along”, ”A Good Luck”, ”Make Art Not Friends”, ”Best Clockmaker on Mars”, ”All Said and Done”, ”Last Man Standing”, ”Mercury in Retrograde” och ”Fastest Horse in Town” på rad utan större avbrott för mellansnack. Det längsta består av när någon i publiken skriker ”Who the fuck are you” inspirerad av en t-shirt i merchandise-ståndet med trycket ”Who the fuck is Sturgill Simpson?” Sturgill stannar upp och funderar lite innan han svarar ”I’m at least a father of three”.

Kvällens startelva avslutas med en new wave-poplåt från 80-talet. Det är den underbart vackra When in Rome-covern ”The Promise”, som här kryddas med en ordentlig dos Hammondorgel. Det är också starten på låtarna från Simpsons äldre katalog. Det blir ”Brace For Impact (Live a Little)”, ”Welcome to Earth (Pollywog)” och ”It Ain’t All Flowers” härnäst. I ”Breakers Roar” ropar Sturgill efter en joint. Det närmaste han kommer en sådan är nästa låt som är Willie Nelson-covern ”I’d Have To be Crazy”, som Simpson avslutar sitt första album ”High Top Mountain” med. Här är det inte slut, utan kvällen fortsätter med ”Some Days” från samma album som föregående låt. Vi bjuds sedan på den sköna syratrippen i en vackert nedtonad ”Turtles All the Way Down”.

Det är sedan trion med den underbara ”Oh Sarah”, den galet vackra ”Just Let Go” och den manglande ”Call to Arms”, som tar oss till slutet av den här kvällen i början av oxveckorna. Riffen och gitarren är mera framträdande i även de äldre låtarna den här kvällen. Vi tas med på jam i en nattöppen bar i södra Usa där det lokala bandet drygar spelar för att de älskar musiken. Glöden och glädjen på scenen är påtaglig med bland annat Chuck Bartels huvud som gungar skönt i takt med musiken. Det är med den bilden på näthinnan och sången i de finstämda ”Just Let Go” och ”All Said and Done”, som är härliga att få höra live jag tar mig hemåt i den tidiga januarinatten.

Det är sex år och tre veckor mellan ”63 i november” och ”Stockholm i december”. Åtminstone när tideräkningen utgår från Ulf Lundells framträdanden på Berns salonger. Det var första advent 2013, som han hade releasefest för albumet ”Trunk”. I år blir det livedebut på fjärde advent för den nya singeln om livet i huvudstaden under julmånaden.

 

Jag hoppas på att få höra båda de låtarna när jag tar mig i riktning mot Berzeli Park och Berns. Det finns särskilt två andra Lundell-favoriter som har undgått mig alla de gånger jag har fått möjlighet att se honom. De två låtarna är ”Tempel” från ”Evangeline” och ”Två blåa ögon”, som avslutar Livslinjen-boxen. I mina öron är det två av de bästa låtarna han spelat in under sin långa karriär. När jag förlitar mig på Setlist.fm kan jag se att ”Tempel” spelats 14 gånger live, första gången 1988 i Lund och senaste gången år 2000 i Varberg. ”Två blåa ögon” har dussinet spelningar där senaste gången var 2015 i Göteborg och första gången var 1995 i Varberg. Det går att jämföra med ”Öppna landskap” som spelats 169 gånger. Jag känner mig inte särskilt hoppfull att få höra mina önskelåtar.

Kvällen startar med ett åtta minuter långt mellansnack. Lundell hinner med Anna Kinberg Batras intervju där hon fäller sin kommentar om att Stockholmare är smartare än lantisar. Han fortsätter med att såga den kommentaren med hjälp av Expressens Viktor Malm som på kort tid konstaterat att det bör vara precis tvärtom eftersom att Stockholmarna röstat fram samma ansvariga politiker som var ansvariga för katastrofen Nya Karolinska till en ny mandatperiod. Lundell undrar också hur det kunde bli så att Sverigedemokraterna nu verkar vara största partiet i opinionsundersökningar. Han konstaterar lakoniskt att det kanske vore bra att ge dem makten och att partiet som grundats av gamla nazister kommer att misslyckas i att styra, likt deras så kallade kompisar i Österrike. Det är lättare att vara i opposition än att styra landet, avslutar Lundell innan musiken drar igång.

Vi flyttar oss över till den soliga sidan när nya singeln ”Stockholm i december” drar igång musiken i det som blir en två timmar och femtiosju minuter glädjefylld uppesittarkväll på Berns. ”Den här vägen” från ”I ett vinterland” gör oss sedan sällskap. Sommarturnéns öppningslåt ”Tranorna kommer” är tredje låten ut. Vi ger oss sedan ”Ut i kväll” innan publiken jublar redan i introt av ”Evangeline” där har sin nya och kortare frasering av refrängen. Det är lite problem med ljudet på scenen där bland annat Lundell själv säger att han inte hör rockvirveltrumman i sina monitorer vid scenkanten. Han älskar rockvirvel och publiken får i alla fall höra den i ” Snön faller”.

I den bluesrockiga versionen av ”Definitivt religion” ges Janne Bark utrymme att skina innan vi tar oss tillbaka till 2012 och titellåten från ”Rent förbannat”. En av kvällens tillbakablickar blir det när Lundell presenterar ”Tre bröder” och säger att det känns konstigt att besöka sig själv så långt tillbaka i tiden. I mellansnacket efter den berättar han om att han får brev från människor som bor i Sölvesborg, som vill att han ska komma dit och hjälpa dem att stå upp emot Sverigedemokraterna. Han säger sig inte föra någon kamp mot dem på egen hand på det sätt som Björn Wiman skriver i en krönika i Dagens Nyheter dagen före den här konserten. ”Jag är bara en man med gitarr”, avslutar han mellansnacket och börjar spela ”Rom i regnet”. Det ser inte ut som att den finns med på kvällens setlista när jag ser blickarna från de övriga i bandet, men det blir hela låten som startar nere vid Zinkensdamm.

Det är sedan dags att sjunga tillbaka ”Öppna landskap” från nazisterna. Lundell berättar en episod från bokmässan där han blev trakasserad av NMR och nu får han utmärkt hjälp av alla i publiken att ta den tillbaka. Det där med att han inte skulle försöka sig på att föra någon slags kamp mot Sverigedemokraterna håller inte länge. Heja Lundell, säger jag. Vi tar oss sedan vidare med eposet ”Jag saknar dej”. Det är sedan dags att följa Holly och Hanna ner i sjön och vänta på att vreden i mitt blod ska ebba ut i min personliga favorit från ”Club Zebra. Det är dags för en vacker och monumental version av ”Senare år”.

Bandet i kväll är det samma som hängde med på sommarturnén. Det är Markus Olsson på klaviatur och sax, Janne Bark på gitarr, Jens Frithiof också på gitarr, Surjo Benigh förgyller kvällen med sina basgångar, Karin Hellqvist kryddar med fiol och Andreas Dahlbäck är besatt av demoner (på ett bra sätt) bakom trummorna. Nu går tempot upp ordentligt även om introt till ”Förlorad värld” är lugnt och återhållet, så exploderar den sedan och fortsätter in i ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och en inspirerad och svettrik ”Tillsammans vi två”. Det tar inte slut där med energin, utan bandet fortsätter i den vässade takten med ”Kär och galen” och ”Gå ut och var glad”.

Vi lugnas sedan ner av en innerlig och varm version av ”Rialto”. Det är sedan dags för kvällens verkliga diamant. Tror man på setlistorna som redovisas på setlist.fm är det andra gången någonsin som ”Av himlen sänd” spelas. Den första gången var den 22 november 1998 på Cirkus. Det är högtidligheter, en bön om fred och frid, klockor och framför allt annat är det en fantastisk låt, som fler borde lyssna på. ”Snart kommer änglarna att landa” är sedan sist ut innan extranumren. Vi får en duo där i form av den vackra bandversionen av ”Rått och romantiskt” och sedan tar våran nästan tre timmar långa samvaro slut med ”Vinterland”.

Det är en ynnest att få vara på plats med 1199 andra personer två kvällar innan julaftonskvällen och lyssna till och se den spelglädje som strålar och värmer i decembermörkret från den runda scenen på Berns. En 70-årig Ulf Lundell är engagerad och gräver i sin digra låtskatt och serverar den på ett vackert silverfat under de omåttliga vackra och stora kristallkronorna i den här salongen vid Berzeli Park. Årtiondets sista konsert för undertecknad kunde inte ha varit bättre helt enkelt.

BETYG: 9/10
KONSERT: Ulf Lundell
ARENA: Berns / Stockholm
DATUM: 2019-12-22
BÄSTA LÅTEN: Det är tjänstefel att inte skriva ”Av himlen sänd”.
BÄSTA MINNET: Att få höra den vackra ”Av himlen sänd” två dagar innan jul är en julklapp som är bättre än det mesta.
SÄMST: Att jag aldrig kommer att få skriva setlistan till önskekonserten med Lundell. Jag tror nämligen inte att han kommer att genomföra någon sådan någonsin. Om det ändå skulle bli så anmäler jag mitt intresse för jobbet här och nu.

LÅTLISTA – ULF LUNDELL – BERNS
Stockholm i december
Den här vägen
Tranorna kommer
Ut i kväll
Evangeline
Snön faller ljudet
Definitivt religion
Rent förbannat
Tre bröder
Rom i regnet
Öppna landskap
Jag saknar dej
Senare år
Förlorad värld
(Oh la la) Jag vill ha dej
Tillsammans vi två
Kär och galen
Gå ut och var glad
Rialto
Av himlen sänd
Snart kommer änglarna att landa
Rått och romantiskt
Vinterland

EDIT 17 APRIL 2020
En fredag i april gav Lundell ut den här spelningen på Spotify. Här hittar du den.

Eftersom att ni har ont i håret idag tar vi det lugnt när vi skickar in årets första kassett i bandspelaren. Det blir bara tretton vaggvisor på nyårsdagen.

Blandband

 

Passa på att lyssna särskilt noga på samarbetet mellan John Prine och Nathaniel Rateliff. Rateliff gör en cover på Prines fantastiska ”Summer’s End” från förra året. Tillsammans gör de sedan en duett på Prines underbara ”Sam Stone”.

Jag fortsätter med summeringen av årets som har gått och ger er ett blinkande R uppe i hörnet på tv-skärmen. Det kommer ni i det yngre gardet behöva googla för att förstå. Jag vill i och för sig inte tappa er redan och avslöjar att det betyder repris. Vi tar en titt i backspegeln på de inlägg som genererat mest visningar i det här hörnet av nätet.

 

Till att börja med får ni den visuella upplevelsen av den bild som klickats fram flest gånger. Det är från Sollidens scen på Skansen och i förgrunden ser ni Ulf Lundell och Markus Olsson under årets första augustikväll. När vi flyttar blicken neråt spelar året ut sig så här.

Bruce Springsteens hundra bästa låtar
Årets mest visade inlägg är inte från det här året, utan från förra året. Inlägget om Bossens bästa låtar fortsätter att väcka uppmärksamhet även under 2019.

Ute på vägen igen
Nu är vi tillbaka till samma tillfälle som bilden ovan är tagen. Det som i mina ögon är Sveriges Springsteen väcker också uppmärksamhet på den här sidan. En fantastisk sommarkväll var det när allsången på Skansen betydde något på riktigt.

Intergalaktiskt besök i Globen
First Aid Kit kan inte vara annat än utomjordingar. De är så otroligt begåvade och duktiga musiker att ögonen tåras på mig. De ägde Globen, som de kunde se från sina barndoms sovrumsfönster. De ägde även här och var det tredje mest visade inlägget.

Helvetets lågor värmer i sommarsolen
En summering från endagsfestivalen STHLM Americana var het inte bara vädermässigt, utan också här. Nästa år blir gubbrockens Summerburst en tvådagarsfestival och flyttar till Münchenbryggeriet. Bokningarna hittills för 2020 lovar redan att det kommer att bli minst lika hett nästa år. Smaka exempelvis på Drive-By Truckers, Courtney Marie Andrews och Vandoliers.

De sjunger fint, men punken är död
Lars Winnerbäck gjorde debut på Globen i ett kolsvart november och blev en utmärkt ljuskälla under en i övrigt mycket trist period på året.

Under broarna vid Skanstull
Det var en ynnest att få uppleva urkraften Rasmus Arvidsson, som dompterade publiken på Trädgården när Avantgardet spelade där i somras. Har du inte sett dem live finns bara ett enkelt råd. Gör det!

Värmande rock på Lollapalooza
Det var en lördag i juni och det var första helgen på semestern. Det var rockdag på Gärdet och den ambulerande festivalen som Perry Farrell var med och skapade gjorde sitt första nedslag i Stockholm. The Hives, Greta Van Fleet och Foo Fighters stod på min trerättersmeny den här kvällen. Det känns skönt att veta att det finns en liknande junilördag planerad för 2020.

Den fjärde musketören?
Tyler Childers första besök i Sverige på Twang i januari 2018 fortsätter att skapa uppmärksamhet. Han kommer tillbaka till Stockholm den 30 juni 2020 och besöker Slaktkyrkan. Han skulle komma redan i januari, men den amerikanska Grammygalan kom emellan då han har en chans att få plocka med sig en statyett därifrån får vi stockholmare vänta lite till på honom.

En kväll som aldrig skulle ha hänt
John Prine tvingades till en hjärtoperation, vilket gjorde att Ian Noes förbandsgig för honom i Gävle inte blev av i augusti. Jag är oerhört glad att Ian Noe kom till Stockholm istället. Gävle får vänta till i februari då både Noe och Prine kommer. Noe gör dessutom en till spelning i Stockholm dagen före. Se till att ta dig till någon av dem februarispelningarna. Du kommer inte att bli besviken.

Huden kring hjärtat är tunn
Det här minnet från en härlig kväll på Södra Teatern tillsammans med Tomas Andersson Wij och Ludvig Hart är väl värt att återuppleva.

Vi vill skildra det som har format oss. Vi känner tacksamhet och stolthet över var vi kommer ifrån, även om det inte ser så vackert ut på ytan alla gånger, säger Rasmus Arvidsson, som är sångare och en av grundarna av Avantgardet. Den låter mer som att det är live än våra tidigare album, säger Patrik Åberg, som tillsammans med Rasmus Arvidsson startade bandet. Vi är ute efter ett uttryck, snarare än hits. Det har inte varit meningen att det ska låta så rent och bra, säger han.

 

Det här och annat berättar Rasmus och Patrik för SVT Nyheter i samband med att de släppte sin fjärde skiva ”Mellan miljonprogram och Thailand”. En del av det som format dem är Nybro. Omslaget på den nya skivan är fotad på torget i Nybro. Det är en stad i småländska Glasriket och kommunen har drygt 20000 invånare. På nya albumet finns också låten ”Nybro torg”. ”Tillbaka på Nybro torg/Där dragspelet vid Willys/alltid spelar i moll” sjunger Arvidsson i ”Nybro torg” och berättar vidare: ”Han säljer Proletären vid bolaget/Den bästa platsen som man kan stå/Men han pratar som Åsa-Nisse så/syrierna har lite svårt att förstå”.

Det är bara dryga fyra månader sedan vi sågs sist. Då spelade Avantgardet sin sista spelning med det tredje albumet ”Alla känner apan”. Det var en varm och skön sommarkväll på Trädgården och en galen uppvisning i publikkontakt och publikengagemang. Publiken bjöds upp på scenen och en av de mest använda pressbilderna i samband med släppet av senaste albumet är från den kvällen. Det gör att att mina förväntningar är skyhöga när jag är på väg för att se ett av Sveriges allra bästa liveband en knapp vecka innan julafton.

Öppningsspåret ”Smutsen jag kommer från” från nya albumet är också inledningen på kvällen. Nytt blandas med gammalt under fortsättningen av det som är min näst sista konsert det här musikåret. Från nya skivan kommer bland andra ”Bara dom vilsna”, ”Falla tillbaka”, ”Roundabout i självtvivel” och en enorm ”Mellan miljonprogram och Thailand”. I den sistnämnda sjunger Rasmus Arvidsson duett med Janice. Hon förstärker också på ”Håll ut”.

Från det äldre gardet kommer sånt som geniet i ”Alla känner apan”, Londonresan i ”Homerton High Street”, ”Skakar på tåget”, ” och ”Vi får se”. Det bjuds också på den vackra kvintetten ”Fårskinnstearaway”, ”Alltid bakom er”, ”Walk of Shame”, ”Ut i natten” och ”Horsepundarpop”.

Raderna ”Grattis till en framgångsrik debut/Vi måste fira hur ser helgen ut/Handfängslet från sjukdomen sitter tight/Men kan ändå slita av plasten från mitt Level light/Plast som kunde vikts och packat ett perfekt gram/Seglar tyst iväg och blåser bort i motljusdamm/Jag är Ted Gärdestad vid flygeln i Jerusalem/Innan någon kunde ana hur det skulle gå sen”, som Rasmus Arvidsson sjunger i ”John Carlos rötter” är både mörkare och tyngre än den november vi passerat för några veckor sedan.

Kvällen avslutas med den långt ifrån ljusa, men ändå otroligt vackra ”Hög i gränder”. ”Hög i gränder i London/En hög i rännstensdiket/Hög i gränder i London/Hög men så bottenlöst låg” är vad som ekar i mitt huvud när jag lämnar Vasateatern bakom mig och beger mi hemåt. Det finns någon form av hopp när vi kommer ut ur tunnelbanetunneln vid Skanstull. Vi åker över bron under vilken Avantgardet spelade i somras. Jag vänder upp blicken mot Folksamhuset och ser det gigantiska röda, tifoinspirerade och varma hjärtat som formats i fönstren på huset.

 

Den kinesiska kalendern eller som den också kallas den kinesiska zodiaken har en tolvårig cykel. Zodiaken introducerades av kejsaren Qin Shi Huangdi (259-210 f.Kr.), som lät förena tron på Buddha och astrologi. Enligt buddhistisk tradition fick åren sina djursymboler på Buddhas dödsbädd (483 f.Kr.). Han kallade till sig alla djuren för att träffa dem innan han dog.

 

Det visade sig att det bara var tolv djur som besökte Buddha och för att hedra dem döpte han åren efter dem. Ordningen på djurnamnen i zodiaken bestämdes av i vilken ordning de kom till Buddha. Först kom råttan och sedan följde i tur och ordning oxen, tigern, kaninen, draken, ormen, hästen, fåret, apan, tuppen, hunden och grisen. De här tolv djuren kopplas sedan till ett element för varje år och det finns fem element. Metall, vatten, eld, jord och trä. Alltså tar det 60 år innan alla djur har kopplats till samtliga element en gång. Djuret och elementet utgör tillsammans de attribut, av himmelska stammar och jordiska grenar, som företräder personerna som föds under ett bestämt år.

I gryningen den 28 januari 2017 lämnade vi eldapans år och fortsatte in i eldtuppens år. Under eldtuppens år är det gynnsamt att överväga sina beslut med mer logik än känsla och att göra upp långsiktiga planer. Året gynnar den som satsar på struktur, disciplin och hårt arbete. Det gäller att ärligt granska varje del av sitt liv och släppa taget om det som inte fungerar längre om det så gäller delar av personligheten, ovanor, relationer eller arbetsuppgifter. Ursäkter och undanflykter duger inte längre utan personligt ansvar är det som kommer att ge utdelning. Tuppen försover sig inte utan hälsar plikttroget soluppgången varje morgon.

Lasse Winnerbäck, som är född under träkaninens år, kortade väntetiden på Eldtuppens år med 58 år när han gav ut sitt senaste album i början av oktober 2019. Om du har hängt med i Winnerbäcks karriär ett tag vet du att det inte är så många år sedan Lasse tog körkort och köpte en bil. Det är i hans bil vi startar kvällen. Det är skymning över Småland och resan startar i Jönköpingstrakten med Vättern på vår vänstra sida och vi rör oss norrut längs med E4:an innan vi får svänga av ner i Södra Länken och hitta in i Globen där Lasse med band äntrar scenen och sjunger ”Jag tror jag hittar hem”.

Det är dåligt betalt för att bry sig när vi och himlen är mörk och Lasse ber om glöd och passion i ”Paradiset”. Allt förändras fast ingenting händer och skymningen är tidlöst vacker när samhällsbetraktelserna fortsätter i ”Där elden falnar (men fortfarande glöder)”. Götgatan är grå och kall. November har hållit solen borta och det är lätt att förstå att Stockholm verkar full av långa, svarta labyrinter precis som Winnerbäck sjunger i ”Åt samma håll”.

I kvällens första mellansnack berättar Winnerbäck historien om när han första gången besökte Globen. Han var 15 år och Guns N’ Roses var i Stockholm för att spela. På golvet bredvid Lasse står en kille i bandana, cowboyhatt och läderbyxor. Killen drar ner brallorna och kissar på golvet och i det ögonblicket känner Lasse att han kommit till ”Paradise City”. Sedan är det verkligen dags. Dags att komma hit med all din klokhet. Komma hit med ditt temperament. Winnerbäck väntar här intill parken och han håller sitt flämtande ljus tänt när han sjunger ”Eldtuppen”. I årets bästa huvudstadskildring ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”. När jag växte upp gick tåget rakt genom det lilla samhället och minnena från att spendera tid på järnvägsstationen och på andra ställen längs spåret kommer till mig när den industridoftande ”Järnvägsspår” manglar oss.

Det blir lite andrum när vi flyttar oss tillbaka till sensommaren. Löven faller, det blåser osunda vindar och Winnerbäck känner sig dämpad och sval i ”Mareld”, som också får en industridoft av Jerker Odelholms bas. Under två decenniers turnerande har han också hunnit med att se varenda vrå av Sveriges land. Det är något han skaldar om i ”För dig”, som också är slutet på resan och början på en ny. Vi drar till Oslo och lallar runt på Karl-Johan för att komma loss. Det är en underbar version av ”Elden”, som tar upp energin ännu en nivå. Därifrån går vi vidare med ett melankoliskt och vemodigt sörjande i ”Elegi”. Vi fortsätter att röra oss under Winnerbäcks favoritårstid hösten. Nu har vi tagit oss till Köpenhamn och ”Över gränsen”.

Det blir genast en returbiljett och vi flyger över landet där det mesta är skog, byggvaruhus och miljonprogram. Det är inget annat än ”Granit och morän” som finns att tillgå. Om jag sedan säger att det är dags att odla Hungarian Hot Wax på balkongen vet du att det är dags för ”Utkast till ett brev”. Den är vacker och det är vackert att möta ensamheten i trappen, även om ingen ska se mig gå ner mig. Aldrig se mig så. Vi fortsätter på inslagen väg när himlen fallit ner och det svider till där kniven skar. Lasse har varit vaken hela natten som han sjunger i ”Ingen soldat”. Molnen på himlen är mörka och det är hårda ord i luften när kvällens huvudset slutar med ”Hur och vem och vad”.

Vädret har inte blivit bättre när extranumren drar igång. Då är det klockan fyra en tisdag i oktober. Det är kommunala korridorer, nyponbuskar och gråvita skyar. Alla vet att det är tandläkarväder i ”Söndermarken”. När vinterisen ligger klar, när det blir varma sommardar och när du står sist i kön vädjar Winnerbäck något som inte kommer att bli svårt. ”Kom ihåg mig” lyder vädjan som är gripande, stark och vacker. Den första omgången extranummer tar slut med ”Hymn” och tiden närmar sig för trängsel och för många att åka i tunnlarna under Stockholm.

”Om du lämnade mig nu” sjunger Winnerbäck och Therese Johansson ensamma på scenen ackompanjerade av Lasses akustiska gitarr. Resten av bandet återvänder genom balkongdörren och Lasse dricker glögg när vinden blåser in ifrån England i den stora, stora publik- och allsångsfavoriten ”Hugger i sten”. Det mörker vi tagit oss igenom skiftar om i ett solljus som bländar oss. Det är spilld mjölk överallt och det stinker av gammalt groll, men ”Solen i ögonen” slutar med att vi har skuggorna bakom oss trots allt.

Turnén drog i gång i gamla hemstaden Linköping i början av november. På det elfte stoppet efter starten har turen kommit till den nya hemstaden. Det kanske är uträknat med ett stopp för varje djur i den kinesiska zodiaken? Vi som sökt oss till Arenavägen ikväll har fått uppleva Globen-premiär för Lasse Winnerbäck. Det är ett segertåg och det är inte bara mina fingrar som säger det. Alla i den här sfäriska byggnaden står upp och jublar i kapp på ett sätt Winnerbäck med band verkligen förtjänar.

Jag passar på att tacka Therese Johansson på sång och gitarr, fantastiska Jonna Löfgren på trummor, Jerker Odelholm på bas, Staffan Johansson på gitarr, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på piano. Det är bandet som kvällens huvudrollsinnehavare Lasse Winnerbäck haft med sig på höstens turné. I Globen gästas de också av Per Texas Johansson vid starten och på slutet när han kommer in och blåser skön saxofon. November är verkligen på väg att ta slut och Lasse visar att han är en svensk mästare i genren vackert vemod och den här sköna känslan från kvällen kommer att leva kvar genom hela advent.

EDIT 2020-04-17
En vacker fredag i april släppte Lars Winnerbäck hela konserten på Spotify och du hittar den här.