Arkiv för kategori ‘Fotboll’

Det är första gången Liverpool vinner Premier League. Det är den nittonde ligatiteln totalt. Det är den senaste tidpunkten någon säkrat den engelska ligatiteln. Den 25 juni. Samtidigt är det den titel som säkrats med mest kvar av säsongen. Sju matcher.

Trent Alexander-Arnold, Roberto Firmino, Allison Becker, Andy Robertson, Mohammed Salah, Jordan Henderson, Virgil Van Dijk, James Milner, Fabinho, Gini Wijnaldum, Naby Keita, Alex Oxlade-Chamberlain, Adam Lallana, Takumi Minamino, Sadio Mané, Adrian, Joe Gomez, Joel Matip, Dejan Lovren, Divock Origi, Xherdan Shaqiri, Nathaniel Clyne och sist men kanske allra viktigast Jürgen Klopp. Det är spelarna och manager som gjort det möjligt.

Nu har det gått några dagar sedan Liverpool FC blev klara mästare. Mottot som gällt för klubben de senaste åren är ”We are Liverpool. This means more.”. Up the Reds! You’ll Never Walk Alone. #YNWA

Här kommer en dryga åtta minuter lång kavalkad med målen som gjorde det möjligt. Vackrare än vackert!

Allison Becker som kommer ut och viftar undan bollen i ett friläge på Carrow Road. En cross från Trent Alexander-Arnold över till ytterbackskollegan Andy Robertson, som med två tillslag hittar Mohammed Salah för ett nickmål. Kapten Jordan Henderson och vicekaptenerna Virgil Van Dijk och den outtröttlige James Milner. Det alternerande mittfältet som maler ner motståndet både defensivt och offensivt med generalen Fabinho, Gini Wijnaldum, Naby Keita, Alex Oxlade-Chamberlain, Adam Lallana och förvärvet under januarifönstret Takumi Minamino. Trion i anfallet där jag redan nämnt en, men som blir dödligare än en skorpion tillsammans med Roberto Firmino och Sadio Mané. Adrian som täckte upp för en skadad Allison. Van Dijks mittbackskollegor i det starkaste försvaret i något klubblag just nu, 22-årige Joe Gomez, Joel Matip och Dejan Lovren. Superavbytaren Divock Origi, den lilla Hulken Xherdan Shaqiri och den under säsongen långtidsskadade Nathaniel Clyne. Lite inhopp från U23-laget. Och sist men absolut inte minst. The Boss! Han som under ett antal år byggt upp det här mästarlaget. Jürgen Klopp. Tanken var att lansera den här listan samma dag som Liverpool Football Club blev mästare i England igen. Den nittonde titeln, kanske den mest efterlängtade av dem alla?

Absolut fantastiskt

 

I år har bröderna Chris och Rich Robinson försonats och åker på turné och spelar hela The Black Crowes debutplatta ”Shake Your Money Maker” och många fler av gruppens hits. Det får till och med mig att bli sjuk av nostalgi. Jag längtar redan till Antwerpen i november då jag äntligen ska få möjligheten att se The Black Crowes live. Om det nu inte blir inställt på grund av rådande pandemi. När plattan kom för trettio år sedan, det vill säga samma år som Liverpool senast vann engelska ligan, lyssnade jag mycket på en cover av Otis Redding-låten ”Hard to Handle”, som var låt nummer sex på ”Shake Your Money Maker”. Här inleder den spellistan Absolut fantastiskt, som gör sin debut idag.

Spellistan kommer alltid att innehålla 21 låtar. Jag samlar alltid de tjugoen bästa albumen från varje här också. Antalet är valt av anledningen att 21 är oslagbart, till exempel i Black Jack. Det är också oslagbart på hockeyrinken. Där bar Peter Forsberg det tröjnumret och han är bäst i Sverige genom tiderna. Du kommer att hitta gamla låtar, som jag inte hört tidigare. Nya låtar som är fantastiska. Gamla låtar som jag hört tusentals gånger, som fortfarande är fantastiska. Guldkornen. Nålarna i höstacken. Grädden på moset. Ibland kommer sannolikt uppdateringar av hela listan, ibland bara delar, ibland kan det bli teman och ibland bara lösryckta fantastiska låtar. Låtar lika vackra som ett Trent Alexander-Arnold inlägg, som möts av Roberto Firmino och smeks upp i krysset. Passa gärna på att följa spellistan. Den kommer att uppdateras med jämna och ojämna intervall. Tyck också till om du har förslag på fantastiska låtar.

Vad innehåller då den första utgåvan mer för fantastisk musik? Du får ge dig in i drömmarnas värld med Bob Dylan, lyssna extra noga på texten i den hundrafemtonde drömmen. Tillsammans med The Beatles hör vi hur gitarren gråter. Gitarrgudarna Eric Clapton och Duane Allman hör du i den omåttligt vackra ”Layla”. David Bowie berättar om mannen som sålde världen och Bruce Springsteen framför ”Born to Run”, som en stilla bön i jämförelse med den Jim Steinman-liknande och bombastiska version låten oftast hörs. I år är det sexton år sedan Brendan O’Brien mixade om ”Black” från Pearl Jams debut ”Ten” till samlingsplattan ”Rearviewmirror (Greatest Hits 1991-2003)”.

Dolly Parton sjunger låten handlar om vänskapen till den amerikanske sångaren och gitarristen Porter Wagoner. Vi träffar också predikantens son tillsammans med Dusty Springfield. Tillsammans med Simon & Garfunkel stöter vi på den gamle vännen mörkret när vi lyssnar på det särskilda ljud som tystnaden för med sig. Att måla svart är något som The Rolling Stones hjälper till med. Lite mer bisarrt blir det sedan när vi parar ihop Led Zeppelins ”We’re Gonna Groove” med Dave Grohl och Lemmy i projektet Probot och låten ”Shake Your Blood”. Spellistan har också ett svenskt stråk där Ulf Lundell, Magnus Lindberg, Eldkvarn och Roger Karlsson medverkar. Efter turen till Österlen får vi tillsammans med Bon Scott och bröderna Young nobben.

Rundar av den första utgåvan av den här spellistan med ett original från mannen som skrev den första låten på listan. Otis Redding är på partyhumör även här när han sjunger ”I Can’t Turn You Loose”. Allra sist ut på den här första utgåvan av spellistan Absolut fantastiskt hämtar jag från en grupp som bildades 1959 i Liverpool. De hade Brian Epstein som manager, samme Epstein som också var manager till The Beatles. Lyssna på Gerry & The Pacemakers som sjunger ”You’ll Never Walk Alone”. När jag lyssnar den går alltid tankarna till minuterna innan avspark på Anfield Road när Liverpool spelar och hela stadion sjunger med. Då reser sig håret upp över hela min kropp ståpäls och en alldeles underbar känsla. Kanske kommer dagen senare i år när Liverpool FC blivit mästare i England för nittionde gången. Första gången på trettio år och första gången i Premier League. Mottot som gällt för klubben de senaste åren är ”We are Liverpool. This means more.”. #YNWA

Allra sist men också något som verkligen betyder mycket just nu. Kom ihåg att tvätta händerna!

En kväll i början av augusti på upploppet av semestern är det åter dags för ett besök i Stockholms skärgård. Den här gången för att lyssna på en göteborgare, dagen innan egen avfärd till Lisebergs hemstad.

IMG_1010

Joel Alme är en musiker från Göteborg. Han släppte han sitt debutalbum “A Master of Ceremonies” år 2008. Innan dess var han bland annat medlem i bandet Spring in Paris och spelat bas i Hästpojken. Alme har tagit fram IFK Göteborgs inmarschsång ”Snart skiner Poseidon” som delar melodi med ”A Young Summer’s Youth” och Hästpojkens låt ”Utan personlig insats”. Joel Alme har också spelat hockey för Frölunda HC. Han vann SM-guld för B-juniorer när han var 17 år, men slutade sedan med hockeyn och lämnade han över sina benskydd till en viss Henrik Lundqvist.

I mars i år släppte Joel Alme albumet ”Flyktligan”. Här sjunger han öppenhjärtigt om sin egen uppväxt och i känsloladdade texter tas vi med på en inre resa. En väldigt enad kritikerkår är också fångade av Joels texter. I Gaffa skriver Jonathan Bengtsson bland annat följande om det nya albumet:

”Och kanske trodde vi att vi hört tillräckligt om hur missmodet och rastlösheten trängs på en pissig bänk utanför Systembolaget, kanske trodde vi att berättelserna om att köra iväg och aldrig komma bort var skrivna för längesedan.

Men Joel Alme står obrydd. Han dyker så försvarslöst ned i klichéerna att han i landningsögonblicket tillintetgör dem. Som en föredetting med byxorna backochfram längs med Stigbergsliden slirar vi, in och ur det extatiska. Sällan har rostspräcklig skärgårdssoul låtit såhär bitterljuvt. Visst är herr Hellström spasmiskt närvarande, visst skaver en handfull texter mot varandra skamlöst.

Men Flyktligan är som ett parti fulöl.

Vi glömmer våra obetydliga liv. Glömmer bemanningsföretagens psykotiska hurtighet, glömmer rasistjävlarna, glömmer skiten och minns det andra.”

IMG_1009

På scenen ikväll har Joel Alme med sig sitt band och de river av en mycket vass spelning. De klappar snabbt igång publiken och får till en mycket bra stämning. Alme bjuder på de flesta låtarna från den senaste skivan, men vi får också lyssna till tre engelska låtar. Den första av dessa är en mycket Springsteen-doftande ”No Class”. Innan vi kommit till de engelska låtarna har kvällen startat precis som ”Flyktligan”, nämligen med ”Håller Mig På Kanten”. Han sjunger om sin farbror i ”Slå Hjärta Slå” och om sin morfar i ”Röda Bolaget”. Musiken låter glad och uptempo i den senare låten, medan texten berättar en mycket mörkare historia.

”Jag har hört storyn om dig,
att du var hård som sten,
att du drack upp Göta Älv.
Röda bolagets bästa kapten.
Och dina vänner dom sa,
att du sjöng bättre än Taube,
men alla sånger tar slut en dag,
men det var inget du lyssnade på.
Så du söp bort din familj,
lämnade det sämsta kvar.
Den där flaskan som skär,
den som skär genom alla barn.
Så när jag kör mina trix,
och ljuger bort mig själv.
Som ett blad på släktträdets gren,
faller jag ner precis som dig.
Oh mamma när jag tänker på oss,
då ser jag början på allt.
Oh mamma när jag tänker på oss,
ser jag början på allt. Allt.”

IMG_1008

Det kommer också en fantastisk version av ”Backa Tiden” innan det är dags för två extranummer och kvällen tar ett allt för snabbt slut. Joel Almes pop-stjärna lyser starkt över Dalarö när jag rattar hemåt i den ljumma augustikvällen.

”Ungarna nu för tiden älskar lyx, de vet inte hur man uppför sig; de visar ingen respekt för äldre och älskar att tjattra istället för att öva. Dagens ungar är tyranner istället för att vara tjänarna i sina hushåll. De reser sig inte längre när äldre kommer in i rummet. De motsäger sina föräldrar, skvallrar inför sällskap, snor åt sig bara det godaste på bordet, korsar benen och tyranniserar sina lärare.”

Årets livealbum III: Band of Horses – Acoustic at the Ryman

Årets magasin: Another Saturday Magazine (ASM), igen. Många lördagar har denna stolta mellanstadielärare gjort oss vänner glada, gråtmilda, eftertänksamma och lite klokare. Han som gör det är en av mina vänner och lite här och där i denna krönika får ni också små axplock av det vi fått ta del av i år.

Lysande musikcitat I: ”Det finns bara två kategorier musik att bry sig om, bra och dålig.” – Quincy Jones

Årets exakt-för-49-år-sedan: Den 25 juli 1965 gjorde Bob Dylan sin första elektriska spelning på Newport Folk Festival och blev utbuad. På dagen 49 år senare stod Ryan Adams på samma ställe och spelade med sitt band. Ryan har släppt så mycket material att det nästan bildats en flodvåg. I denna våg kan man möjligen säga att kvalitetskontroll inte alltid legat på att-göra-listan. I den här konserten, som går att lyssna på via National Public Radio, så visar han prov på den magi jag alltid önskar att han ska leva upp till.

 

I natt jag drömde

Sol och mycket bad har det varit. Det var det svar som jag fick från i stort sett varje kotte när det var dags att börja jobba igen efter årets semester. Det är säkert så många av oss kommer att minnas årets sommar. Många andra kommer säkert att ha helt andra minnen av den. Palestinska barn i Gaza, människor i vägen för den sunniextremistiska terrorgruppen IS i Irak och Syrien, människor på Krim och på många andra ställen i världen tvingas fly för sina liv. Eller stanna kvar och leva ett liv i skräck för vad som ska hända nästa dag.

FN:s flyktingorgan, UNHCR, har i sin årliga rapport om flyktingströmmar i världen tecknat en mycket dyster bild. Inte sedan andra världskriget har så många flytt från sina hem. Det mesta tyder även på att flyktingarna kommer att bli fler framöver. Den absoluta majoriteten av flyktingarna, mer än 8 av 10, flyr inom sitt eget land eller över gränsen till närmaste grannland. Ofta i väntan på att situationen i hemlandet ska stabiliseras. Tvärtemot vad många möjligtvis tror så är det förhållandevis få flyktingar som vill och lyckas ta sig till de rikare delarna av världen.

Jag kan inte förstå hur miljontals människor i Europa och även alldeles för många i Sverige kan uppleva sig själva som så ohyggligt missförstådda och försummade att de röstar på nationalister, rasister och högerextremister. Att vi ens debatterar om att tiggeri ska förbjudas är på samma linje, som att det är ditt fel om du är svag och inte klarar dig själv. Det enda rimliga i ett vettigt samhälle är att vi står upp för de svaga och hjälper dem oavsett hur de hamnat där de är just nu.

En av mina favoritsångare skrev ett öppet brev i somras. Där gick bland annat följande att läsa:

“Currently, I’m full of hope. That hope springs from the multitudes of people that our band has been fortunate enough to play for night after night here in Europe. To see flags of so many different nations, and to have these huge crowds gathered peacefully and joyfully is the exact inspiration behind the words I felt the need to emphatically relay. When attempting to make a plea for more peace in the world at a rock concert, we are reflecting the feelings of all those we have come in contact with so we may all have a better understanding of each other.

That’s not something I’m going to stop anytime soon. Call me naïve. I’d rather be naïve, heartfelt and hopeful than resigned to say nothing for fear of misinterpretation and retribution.”

Kjell Häglund, journalist, sammanfattade hur det borde vara i en tweet från i somras.

– Ursäkta banal tanke, men tänk om människor kunde vara stolta och lyckliga över få leva på gemensam planet i stället för i avskilda ”fädernesland”.

Själv har jag en uppmaning till dig som har svårt att ställa upp på den tanken. Flytta till en annan planet!

 

Utdrag från ASM I – Everyday People – Edition: Nu är det inte bara min vän som vill leva efter sina egna lagar. Det är gäng, firmor, grupper, som ofta ingår i ett större sammanhang, det är ”vi mot dom”. ”Vi” har alltid rätt och ”dom” har alltid fel. ”Vi” hittar alltid några fula fiskar i ”Doms” grumliga vatten, som de kastar fram. Vissa ”Vi” ser det samhälle som skyddar mig, som en förtryckar-apparat. Skolan, myndigheterna och framför allt polisen, förtrycker samt förföljer ”Vi”. Några ”Vi” använder våld, bara ett fåtal ”Vi”. De försvarar sig mot ”dom”. ”Vi” har ibland Gud på sin sida, ibland samma Gud som ”Dom”. Karl XII, George W. Bush och Tony Blair, alla hade de Gud på sin sida, undrar vad Hen tyckte om det. Karl XII levde i den villfarelsen tills han fick en knapp i huvudet. ”Vi” äger alltid sanningen, har tolkningsföreträde och rätten på sin sida. ”Vi” är dom goda, ”Dom” är de onda och ”Dom”… ”Dom” tycker precis tvärtom.

 

Årets livealbum I: Lars Winnerbäck – Oslo Spektrum 2013 (finns bara på Spotify)

Årets musikreferens från en bok I: ”After a drink he likes to listen to the Stones. Women, relationships and colleagues had come and gone but the Stones had always been there. He put the album on and poured himself a final drink. The guitar riff, one of easily half a dozen in Keith’s tireless repertoire kicked the album off. ‘I don’t have much,’ Rebus thought, ‘but I have this’.” Från Ian Rankin’s Let it bleed, den sjunde boken i serien om John Rebus.

Årets öl I: Omnipollo Leon

Öl2014

Årets öl II: Moinette Biologique

 

Årets album

Att lista årets bästa album är som vanligt en utmaning. Ibland krävs det ju bara några fler lyssningar eller kanske till och med bara en enda lyssning till för att få fötterna bortsvepta. Med rätt sällskap eller i rätt sammanhang kan polletten helt plötsligt trilla ner och sen så förstår jag just det albumets storhet. I vilket fall som helst så kommer årets oslagbara albumlista här, även om frågan och ångesten är given. Vad har jag missat?

Plats – Artist – Album

1 – Rival Sons – Great Western Valkyrie

Från Long Beach i Usa kommer det här bandet, som på ett utmärkt sätt förvaltar rock ‘n’ roll-historien. Det doftar väldigt mycket Led Zeppelin, sedan finns några teskedar The Doors och några kryddmått Free och Hollies. Dessutom sjunger Jay Buchanan med en briljant och självklar rockröst.

GWV Rival Sons

2 – Caleb Caudle – Paint Another Layer On My Heart

Tydligen är det bra att komma från Winston-Salem om man ska skapa musik som definierar det som brukar beskrivas som Americana. Det är en fröjd för örat att lyssna till tonerna och sången från Calebs sjätte album.

3 – First Aid Kit – Stay Gold

De fantastiska systrarna från Svedmyra har charmat de flesta svenska kritikerna. De har även lyckats med att få spela på anrika ställen som Royal Albert Hall i London och där också fått de brittiska kritikerna för sina fötter.

4 – Foo Fighters – Sonic Highways

En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

5 – Lykke Li – I Never Learn

Under året har hon bland annat sålt ut Berns, Cirkus och sjungit med U2. Om den insatsen berättade Lykke för Pitchfork att Bono sagt ”I blew everyone out of the water”. Det är lätt att förstå en sådan reaktion när jag lyssnar på hennes fantastiska album.

6 – Kent – Tigerdrottningen

På Valborgsmässoafton dök det upp, det elfte Kent-albumet. Den 6 maj hade det sålt guld. Låtarna har ett skönt driv och är väldigt fyllda av tydliga budskap. Det står sig också väldigt väl i den svenska skivskörden under 2014.

7 – John Fullbright – Songs

”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.

8 – Frazey Ford – Indian Ocean

Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.

9 – Natalie Merchant – Natalie Merchant

Den första skivan sedan 2001 med helt nytt material för denna sångerska från Jamestown, New York. När skivan kom i maj, så utnämnde Daily Telegraph den till Album of the Week. Hos mig är den också ett av årets album.

10 – Tom Petty & The Heartbreakers – Hypnotic Eye

Det var 38 år sedan det första albumet tillsammans med The Heartbreakers såg dagens ljus. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame 2002, utan att ha haft ett album som legat etta på Usa-listan. Inte förrän i sommar vill säga, då gjorde Hypnotic Eye sin debut som etta på Billboard-listan.

11 – Ryan Adams – Ryan Adams

Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.

12 – Jack White – Lazaretto

Ett härbärge för de med spetälska, de pestsjuka och de som är ”angripna av fattigdom”. Det är åtminstone vad Oxford English Dictionary berättar att Lazaretto är. Det är ju också Jack White’s andra soloalbum. Det är ett äventyrligt album med en blandning av bland annat ragtime piano, funk, blues och jazz. Det tar ett tag att förstå vilket tåg som man klivit på, men efter att det gått upp ett ljus så är det en skön resa att följa med på.

13 – Benjamin Booker – Benjamin Booker

Rubriken på Chicago Tribunes recension av detta album är ”Benjamin Booker arrives with a blast of chaos”. Det beskriver väl ljudet av denna 25-åring (en av flera på denna lista). Under året har han bland annat turnerat med Jack White. Det doftar av den djupa södern, blues, rock och roots-musik bjuds i en skön blandning.

14 – Rosanne Cash – The River & The Thread

Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.

15 – Tomas Andersson Wij – Mörkrets Hastighet

En skiva om uppbrott, varannanveckasliv och annat vardagsslit. Allt målande beskrivet och vackert framfört.

16 – Lydia Loveless – Somewhere Else

Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare mellan pop, rock och country. Jag hoppas att denna 23-åring fortsätter på denna väg, då kommer vår framtid att vara ljus.

17 – Elin Ruth – Here Comes the Storm

Det som imponerar mycket är Elins röst, den tillsammans med skönt hammondkryddadade toner gör mig helt såld. Fler än en kritiker har jämfört hennes röst med Mavis Staples och jag kan bara hålla med.

18 – St. Paul & The Broken Bones – Half the City

Precis som Black Sabbath förra året så hamnar de på 18:e plats på denna oslagbara albumlista och båda banden kommer dessutom från Birmingham. Den stora skillnaden är att det i detta fall är staden i Alabama, Usa, vi pratar om. Musikmässigt är det också en viss skillnad. Sångaren ser ut som Phillip Seymour Hoffman, men sjunger som Otis, som en av mina vänner som sett dem live uttryckte det. Vi får en skön soulstund här.

19 – Desert Noises – 27 Ways

”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

20 – Noah Gundersen – Ledges

Denna 25-åring som är född i Olympia, Washington har gjort mycket mer än kämpat väl. Han har med sin solodebut gjort en skiva som i vissa stycken påminner om Ryan Adams, Tom Waits och Neil Young. Men han gör det på sitt eget sätt och det är ett mycket, mycket bra sätt.

21 – The Dirty Guv’nahs – Hearts on Fire

Om du vill ha sköna stämmor i sången och samtidigt få en del värdefulla insikter i textväg. I inledande ”Where I Stand” hittar du raden ”I believe in right and wrong, I believe that no one’s born to lose.” Det handlar i praktiken om att efter en motgång gäller det att åter komma upp på fötter och fortsätta din resa mot ditt eget mål.

Årets reseblogg: Även här blir det en repris med Per Bjurmans New York-blogg. Under sommaren fick vi följa med på roadtrip från Usa:s östkust till västkust och tillbaka. Episkt!

Årets bok I: Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar av Jan Gradvall.

Årets minst smickrande beskrivning: ”Swire looked like Mrs Thatcher’s recently exhumed corpse, but with slightly less human warmth” – Tony Parsons beskriver chefen för Scotland Yard i sin senaste bok ”The Murder Bag”

 

Utdrag från ASM II – Älskling, om du älskar mig, måste du le – Edition: När jag gick i sexan lekte vi en lek, flickor och pojkar, innan slöjden. Vi turades om att fråga: ”Älskling, om du älskar mig, måste du le” Den andre skulle då svara, utan att le: ”Älskling, jag älskar dig, men jag kan inte le”. Egentligen går leken ut på att förlora, visa sig mänsklig, rodna, le, kanske visa ett intresse. Jag tog leken på största allvar, log inte och levererade mina repliker. Ett knep, var att nypa mig själv i låret, om det var en duktig utfrågare, Ingrid var en mästare på att fråga. Kanske leker jag för lite nu?

 

Årets livealbum IV: John Mellencamp – Performs Trouble No More [Live at Town Hall, July 31th 2003]

Årets Ian Rankin: Självklart de fem forskare på Karolinska institutet som i hemlighet har tävlat om vem som kan citera Bob Dylan flest gånger i formella forskarsammanhang. Det uppmärksammades både på hemmaplan och på andra sidan dammen.

Den här kategorin kan kräva en viss förklaring. Rankin är en skotsk författare, vars mest kända litterära karaktär är Detective Inspector John Rebus, ett antal av böckerna har filmatiserats och bland annat visats på TV4. Alla böckernas namn (på engelska) har Rankin lånat från en låttitel. Jag skulle hellre vilja vara en rockstjärna än en författare berättade Rankin under Edinburgh’s bokmässa 2012.

Årets kortast mellan turnépremiär och turnéavslutning: Peter Lemarc, live från Stockholm Music & Arts. Om du som jag inte hade möjlighet att vara på plats finns ändå en chans att titta och lyssna i efterhand. Visst det är inte som att vara där, men det är två och en halv underbara timmar i alla fall.

 

Slitvargar och vardagshjältar

Det är något visst med de där slitvargarna i fotboll som jobbar lite utanför rampljuset. Media har oftast en förkärlek att lyfta fram stjärnorna, som gör alla målen. De är givetvis värda det mesta av det beröm de får. Samtidigt är en del av förklaringen till att superstjärnorna kan få all denna uppmärksamhet att det i laget också finns de där spelarna som jobbar extra hårt för att vinna tillbaka bollen från motståndarna, ta hand om markeringen på motståndarnas stjärnor och många gånger slår de där tidiga passningarna i anfallet som så småningom leder fram till ett mål.

Slitvargarna kännetecknas av att de är den spelaren du vill ha på ditt lag. Du vill inte behöva möta henne eller honom, för det är jobbigt och gör också ofta väldigt ont. Det är spelare av typen Luiz Gustavo, Toni Kroos, Claude Makelele och Xabi Alonso. Självklart måste även Stefan Schwarz, vår svenske Gud på området nämnas i detta sammanhang.

Jan Gradvall beskriver slitvargarna, om än i ett annat sammanhang än idrott, på ett mycket bra sätt i en av sina krönikor. Han skriver att det inte krävs något mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv och leva som Sid Vicious när han sjunger ”My Way”, är det enklaste och bekvämaste av alla alternativ. Gradvall fortsätter med att säga att vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och självförbrännande inställning – är att till exempel varje vardagsmorgon gå till ett jobb. Att slita för att tjäna pengar som inte bara ska räcka till att försörja en själv, utan även till att betala skatt så att man kan hjälpa sina medmänniskor.

Gradvall avslutar krönikan med att konstatera att han själv verkligen kände att han levde när han 500:a gången hämtade och lämnade på dagis. Jag tycker att det är en fin beskrivning av slitvargarna och om du funderar lite så hittar du säkert de här personerna i din vardag. Du kanske till och med är en av dem själv?

 

Årets livealbum II: Blackberry Smoke – Leave A Scar: Live North Carolina

Årets Sommarprogram: Christian Falk, ständigt dessa Christian, som berör. Programmet sändes samma vecka som hans kamp mot cancern tagit slut och det avslutades med en hälsning till hans döde son: – Jag har bara några saker kvar att fixa. Sen kommer jag.

Årets Rick Rubin-projekt: Det måste nog helt enkelt vara Rick Rubin, som tog ALS Ice Bucket Challenge till en helt ny nivå.

 

Utdrag från ASM III – The Last Supper – Edition: Sällskapet, att dela en måltid, att dela måltider – med vänner – är så värdefullt för mig. Ibland tror jag att många, utan min erfarenhet, inte inser, att dessa stunder är räknade. När jag sitter där, medveten om livets dyrbarhet, den där korta tiden vi delar, ibland, bara i ett ögonkast – över bordet. Då smaken, dofterna fyller våra sinnen och jag glömmer att räkna, tänka, minnas. Då jag stannar upp och bara är. Precis då – där; när själva livet är – gott.

Årets nyårstips: Champagnetips från Alex James, basisten i Blur. ”Ät alltid en morot för varje flaska champagne du dricker. Det hindrar att du blir sur i magen och får dålig andedräkt.” Under tiden som popstjärna reste alltid Alex med tre morötter i handbagaget…

Lysande musikcitat II: ”Något som inte är för krångligt att lyssna på. Något som inte bara berör öronen utan hjärtat. Det är avgörande. Att beröra människornas hjärtan med musik.” – Sir George Martin (Beatlesproducenten) svarar på frågan vad som definierar en bra produktion.

Årets musikreferens från en bok II: ”Jocke Åhlund anländer i manchesterjeans, pumpade överarmar och en orange T-shirt med hårdrocksdinosaurierna Uriah Heep. Med eldsflammor. Om du gör en rankinglista på de band som är mest ute i rockhistorien hamnar Uriah Heep på andra plats, näst efter Emerson, Lake & Palmer.

Utdrag från ASM IV – Darkness, Darkness – Issue: I boken ”The Top 5 Regrets of The Dyings” (vilken gräslig boktitel) kommer ”I wish I hadn’t worked so hard” på andra plats…

Jag håller inte med, när jag upplevde dödshotet och sammanfattade mitt liv, var det just mötet med människor jag uppskattade. De självklara – min familj, kärlek och vänner, men också alla de elever jag mött samt kollegor. Det engagemang och ansvar dessa personer väckt hos mig. Min sjukdom och behandling fick mig att se skolans viktiga roll i helheten – av vårt komplexa samhälle. Lärarens roll och ansvar, för alla deltagare i vårt samhälle. Samhället, sjukvården och alla tidigare elever verksamma där… Lärlingarna som räddar lärarens liv. Kan inte ångra alla människor jag mött, även om det inneburit hårt arbete.

Jag finner samma glädje i arbetet nu, som innan diagnosen. Nya elever som väcker mitt engagemang, utmaningen att skapa trygghet, en miljö för lärande och utveckling. Bara att lyssna på någon som läser, hur vissa briljerar, medan andra kämpar och utvecklas. När de sedan läser något de själva skrivit och jag nästan önskar att det var jag som kom på den berättelsen. Eller när en elev spontant säger: ”Jag har upptäckt att matematik är kul när man kan”. -och sen nöjd går ut på rast.

Det lackar mot jul

För att koppla tillbaka till inledningen så är det värt att fundera över när curlandet bland föräldrar egentligen startade. Är det en ny företeelse eller är det något där det hunnit att flyta en del vatten under broarna redan? Citatet tillskrivs den grekiska filosofen Sokrates, som levde mellan 469 f.Kr. och 399 f.Kr. Det innebär ju att citatet har nästan 2 500 år på nacken.

Det kan möjligen vara så att vi vuxna, precis som tidigare generationer vuxna, oroar oss i onödan för dagens ungdom. Vad är det av dagens händelser, som vi är mitt uppe i som vi faktiskt inte förstår? Om vi räknar antalet ”invånare” på olika sociala media, som t.ex. Facebook och Twitter, är det så att sex av världens tio största ”länder” är någon form av gemenskap på nätet. Något som sociala medier har bidragit till är att koppla ihop världen och det kan till och med vara så att det är bra. Även om det innebär att samtiden sitter i tunnelbanan och stirrar på sina klösbrädor.

Nu står vi alla inför den högtid som brukar sägas vara barnens högtid. Ta hand om era barn och se till att curla dem ordentligt under de kommande dagarna och se även till att ta hand om nära och kära.

GOD JUL från Tyresö-tomten!

Bonus 1: Imorgon kommer Julmusiktomten, stay tuned.

Bonus 2: Krönikan med bilder och många musiklänkar: https://mrnyceguys.wordpress.com

Bonus 3: Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar för 2015 just nu består av 3 låtar.

På onsdag kväll möter Zlatans Paris Saint German hans gamla klubb Barcelona i en av höstens sista gruppspelsmatcher i Champions League. Oavsett hur det går i den matchen kommer vi att få se svensken spela åtminstone åttondelsfinaler efter jul. När det gäller fotboll, så behöver vi åka ut i Europa för att få se vår enda världsstjärna just nu på den manliga fotbollshimlen. När det gäller musikens värld räcker det med att hålla sig hemma i Stockholm för att kunna ta en titt på flera av våra världsstjärnor.

När det gäller popmusik är det till Stockholm många av de nu bästsäljande artisterna i världen vallfärdar för att ta hjälp av svenska låtskrivare och producenter. På Taylor Swifts senaste skiva är hälften av låtarna är skrivna tillsammans med svenska mästarna Martin ”Max Martin” Sandberg och Johan ”Shellback” Schuster. Max Martin har själv skrivit eller varit med och skrivit 19 låtar som blivit etta på Billboard-listan i Usa. Vad det gäller listan över låtskrivare som haft flest Billboardettor genom tiderna är Paul McCartney överlägsen etta med 32. Tvåa är John Lennon med 26. Trea är Max Martin.

En annan av dessa musik-Zlatan är Lykke Li och nu är det äntligen dags att lyssna på henne. Enligt Jan Gradvall gjorde hon det bästa albumet under den första halvan av året. Han konstaterar också att Lykke Li tillsammans med många andra svenskor omnämns som inspiratörer och influenser av till exempel Kate Perry, Lorde och många andra internationella artister. Under året har hon också hunnit med att medverka på den bästa låten på den senaste U2-skivan och uppträda hos Jimmy Kimmel.

Hur kan man få ensamhet att låta så storslagen? Eller hur kan man få något så här grandiost att kännas så, ja, ödsligt? Det är lite som filmen ”Lost in translation”, en melankoli som bor i stora och dyra rum, någonstans i den världsvana världen. Och så denna fullkomligt övermannande känsla av ensamhet. Efter att ha lyssnat igenom ”I never learn” behöver jag ha en paus. En stunds tystnad, så att musiken kan tona ut i fred.”

Det är på detta vis Nils Hansson beskriver ”I never learn” det tredje albumet från Lykke Li. Det tillsammans med en recension av hennes spelning på Apollo Theatre tidigare i år har satt mina förväntningar på denna Cirkus-kväll. Där beskriver recensenten att han undrar hur det känns att sitta ner, snyftande där alla runt omkring dig står upp och dansar och vägrar att erkänna den underliggande fasa som finns i alla de sånger de hör.

P1040895

I mitten av kvällen kommer meningen som beskriver stämningen på Cirkus och hur jag känner när vi är på väg hemåt. ”I am longing for your poison”, som också inleder en av årets låtar, ”Gunshot”. Trummorna och basen är intensiva och outtröttliga inte bara i den låten, utan genom hela kvällen.

Kvällens lycka har inletts med ”I never learn”, ”Sadness is a blessing”, ”Just like a dream” och ”No rest for the wicked”. Det är också passande beskrivningar. Jag lär mig aldrig mellan gångerna hur bra Cirkus är som konsertlokal, det finns en välsignande ledsamhet där. Fast egentligen är det mest som att vara i en dröm när man är på plats.

P1040908

Lykkes pappa, Zilverzurfarn, var också med ikväll

Kvällens avslutande extranummer består till två tredjedelar av covers. Först kommer Lill Lindfors ”Du är min ende”, sedan kommer Lykkes egna ”Heart of steel”. Konsertåret avslutas sedan, både för Lykke Li och mig, med en sorgligt släpande version av Springsteens ”I’m on fire”. Det känns som en alldeles perfekt avslutning på en magisk kväll där vi alla fått uppleva ett underbart väsen på scenen.

P1040926

av spelningar på årets Europa-turné, så når Pearl Jam fram till Friends Arena. Innan vi får möta gänget från Seattle, så har de hunnit med två kvällar i Amsterdam och var sin kväll i Milano, Trieste, Wien och Berlin. Den här kvällen är också den sjunde kvällen när bandet själva står på scen i Sverige. Koolkat Klub och Moderna Muséet besöktes 1992. Sjöhistoriska Muséet stod på besökslistan både 1993 och 2000. För knappt två år sedan var det dags för ett besök i Globen, som också hade undertecknad i publiken. Bandet var även här utan Eddie Vedder 1995 då de turnerade tillsammans med Neil Young och den gemensamma skivan ”Mirror Ball”. Även den gången var det Sjöhistoriska som gällde för att se spelningen.

P1040737

Den pågående turnén har redan haft tre delar och en tjuvstart. De två första delarna pågick i Nordamerika under hösten 2013 i samband med att senaste albumet ”Lightning Bolt”, som släpptes den 15 oktober. Under våren i år har Pearl Jam hunnit med några spelningar i Australien och Nya Zeeland innan man intar Europa i sommar, för att sedan fortsätta i Nordamerika igen under hösten. De gjorde även två spelningar förra sommaren, som något av en tjuvstart på Lightning Bolt-turnén. En låt från nya plattan vid den första tjuvstarten och vid andra tjuvstarten spelade bandet tre låtar från höstens kommande skivsläpp. Då fick publiken på Wrigley Field i Chicago en i flera aspekter unik spelning. På baseboll-laget Chicago Cubs hemmaplan tvingades bandet sju låtar in i konserten avbryta och fansen på innerplan fick evakueras under ett två timmar långt uppehåll på grund av regn och åska. Klockan blev sedan knappt två på lördagsmorgonen innan spelningen tog slut med Neil Young-covern ”Rockin’ in the free world” en julinatt förra sommaren.

Det är givetvis något speciellt mellan Chicago och Pearl Jam. Sångaren Eddie Vedder föddes dagen före julafton 1964 i Evanston, en förort till Chicago. Förra sommarens spelning är i bandets perspektiv förhållandevis också unik av den anledningen att den inte finns utgiven i bandets officiella bootlegprogram. Det innebär inte att det kommer att ske en utgivning längre fram. En tidigare klubbspelning på Vic Theatre i Chicago inför Lollapalozza 2007 tog några år på sig innan den hittade ut bandets ”Vault Series”. Jag hoppas på en liknande historia för Wrigley Field-spelningen, eftersom att flera låtar som de inte spelar live så ofta spelades bland de fyra baserna.

P1040738

För egen del är det idag premiär på den nya nationalarenan för svensk fotboll. Mitt under brinnande fotbolls-VM kan det inte vara mer än symptomatiskt att när det är dags för att hitta till arenan krävs antingen 10-15 minuters promenad från pendeltåget eller 20-25 minuters promenad från Solna Centrum för att ta sig dit. Ungefär som svensk fotboll befinner sig alltså arenan mitt ute i någon form av ingenmansland. Fundera förresten inte på att ta bilen heller för att parkeringsmöjligheterna är begränsade och i samband med evenemang är Arenastaden avstängd för biltrafik. Kanske är det så att arenan, precis som svensk fotboll, lever i en egen värld där man faktiskt tror att man är riktigt bra jämfört med resten av världen. Det är bara det att kommunikationen ut till Svenska Fotbollsförbundet är helt avskuren och ingen där har förstått att ute i den verkliga världen pågår ett världsmästerskap, utan svenskt deltagande. Ja, förutom i form av några domare förstås.

Det var inte utan viss oro jag tog emot budskapet att Pearl Jam skulle spela på Friends Arena. När det gäller ljudet har det vid ett flertal tillfällen kritiserats för att vara undermåligt i samband med konserter. Jag har mött hockeyföräldrar som gått långt innan slutet på en konsert på grund av dåligt ljud. Sedan har jag också mött de som varit där och på senare tid varit nöjda med ljudet. Nu är det ju så att Pearl Jam är ett av mina favoritband, så det fanns väl egentligen aldrig något val om jag skulle gå eller inte. Det var bara ett måste helt enkelt. Det går ju aldrig riktigt veta när de dyker upp i Sverige nästa gång.

P1040706

Kvällen startar med bandets vanligaste öppningslåt, ”Release”. Hela 133 gånger har den förlöst publiken innan ikväll. Det blir inte något undantag när Eddies kristallklara stämma vaggar igång oss. De fyra första låtarnas lugn avslutas av en underbar ”Black”. Sedan accelererar vi omedelbart upp i maxfart med ”Go”, ”Animal”, ”Mind Your Manners” och några till.

När Eddie till sist passar på att prata med publiken på svenska säger han bland annat ”Vi höll vårt löfte!”. Det är en referens till när de var här sist och lovade att det inte skulle ta tolv år igen innan de kom tillbaka.

P1040760

Senare pratar han om arenans namn och tycker att det är bra att vi slapp ett banknamn på den och istället fick namnet från en organisation som står upp mot mobbing. Direkt därpå får vi den sällan spelade låten om girighet ”Green Disease”. Vi får efter den sagolika och samtidigt otäcka sången om den mobbade ”Jeremy”.

P1040685

Den enda låten från debutskivan ”Ten” som inte har spelats i Sverige är ”Oceans”, det vill säga innan ikväll. Vi får också några av mina favoriter som ”Red Mosquito”, ”Corduroy” och ”Indifference”. Dessutom har de den goda smaken att bjuda på en trio sagolika covers från The Who, Dead Boys och Pink Floyd. Det är alltså ”Baba O’Riley” också känd som signaturmelodin till CSI New York. Den intensiva punklåten ”Sonic Reducer”. Sedan får vi också en monumental version av den Roger Waters-skrivna ”Mother”.

P1040750

I en av kvällens mer annorlunda sekvenser så inleds extranummren med att Eddie pratar från scenen med en tjej som har en skylt där det står ”Pls. sign my shoe”. Det slutar med att tjejens båda skor hamnar uppe på scen och bandet spelar ”Just Breathe”.

P1040756

Därefter tar skosignering vid och tjejen får tillbaka sina skor. När det sedan blir dags för oss att använda våra skor för att ta oss bort i en mörk Stockholmsnatt genom betongöknen och byggarbetsplatsen till pendeltåget har vi alla bjudits på en tre timmar lång och i alla avseenden alldeles lysande konsert. Även bandet verkar vara nöjda med kvällens publik och tackar mycket och länge för kvällens möte. Innan jag sedan hunnit hem har också veckans sjunde dag hunnit starta och det går också att lätt dansande i regnet konstatera att det här är början på den sju veckor långa ledigheten i sommar.

P1040732

Egentligen har lite hänt sedan jag summerade 2013 dagen före julafton. Kristian Gidlund måste inleda även den här summeringen av tiden sedan dess. Hans medverkan i Jill Veranda, som sändes i SVT den 26 februari är den starkaste upplevelsen som sänts under detta första halvår. I Aftonbladet skrev  Kristian bland annat att ”Sverige, jag vet att ni kan mer. Jag vet att ni som bor här egentligen är smartare än att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.” Tyvärr måste jag konstatera att det är långt värre än så. Sverige får sällskap av stora delar av Europa, där på allt för många ställen väller det fram en bajsbrun våg av inskränkthet och främlingsfientlighet. UKIP blir största parti i Storbritannien och i Frankrike, Ungern, Grekland med flera vinner rädslan stora segrar. Historien har banne mig inte lärt oss ett dugg. Det har gått 70 år, två generationer, sedan andra världskriget finns inget kollektivt minne och kollektivt förstånd överhuvudtaget? Vi behöver agera tillsammans för att se till att det här får ett slut och att denna vind av rädsla som sveper över Europa kan sluta blåsa.

För att istället gå över till något helt annat så var inledningen av julmusikåret en tid som dominerades av kvinnor i mina lurar. Lydia Loveless, Rosanne Cash, Jennifer Nettles och Tift Merritt var alla med och förgyllde mitt lyssnande i inledningen av året.

Halvårets danstolva I: Seinabo Sey, Younger
Halvårets bok på nattduksbordet I: Breaking Bad på Netflix. Ett avsnitt om metaamfetaminskokning om dagen är bra för nattsömnen.

Breaking Bad: Jesse Pinkman and Walter White

Under det här halvåret har det också varit glädje, ångest och sorg tillsammans med laget som har ”You’ll Never Walk Alone” som ”nationalsång”. Givetvis Liverpool, som i år verkligen snubblade på mållinjen i Premier Leauge. Det är bara konstatera att vår ökenvandring, utan ligatitel blir lite längre än nödvändigt. Glädjande nog så finns vi med i nästa säsongs Champions League.

Fem höjdpunkter från 2013, som jag missade 2013:

  • Christian Kjellvander – The Pitcher
    Han var tidigare frontfigur i bandet Loosegoats, men har efter bandets uppbrott inlett en solokarriär. Några av hans stora influenser är Neil Young och Townes Van Zandt.
  • The Rolling Stones – Brixton Academy 1995
    En välljudande bootleg från stenarnas Voodoo Lounge-turné i mitten av nittiotalet.
  • Tift Merritt – Traveling Companion
    “Inspired by Tift’s duo tour with Eric Heywood comes Traveling Companion, the accompanying piece to Traveling Alone. Originally released with the deluxe edition of Traveling Alone, Traveling Companion includes 10 previously unreleased acoustic tracks, including originals and covers from Joni Mitchell and Tom Waits.” Så där beskriver Tift själv skivan på sin hemsida.
  • Nathan Bell – Blood Like A River
    “How good was Nathan Bell? The heavy drinkers and hard cases refused to piss until the show was over.” – Jay Johnson, proprietor of Honky Tonk House Concerts.
  • Seven Doors Hotel – The Arcade
    Det här handlar alltså om det norska countryrock, americanabandet och inte om Europe-låten med samma namn.

I slutet av januari inledde jag i en knapp fyra månader lång resa i Kapstaden. Resan tog mig över hela Australien, inkluderade två kvällar i Auckland, fjorton kvällar på olika ställen i Usa innan resan kom till ett stopp knappt fyra månader senare. Där i Uncasville, Conneticut kom också en mycket längre resa i mål. 26 månader efter släppet av Wrecking Ball tog Bruce Springsteen och The E Street Bands turnerande slut när de sista tonerna från High Hopes-turnén ekade ut i den amerikanska natten. Jag kan bara glädja mig åt möjligheten att få följa med på slutet av denna resa genom att Bruce sedan i januari gett ut alla konserter tre-fyra dagar efter att de genomförts.

BSLiveDownloads

 

Halvårets bok på nattduksbordet II: True Detective, Matthew McConaghuey och Woody Harrelson som poliser i södra Usa.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Kevin Spacey i House of Cards räddar demokratins ansikte som vicepresident Francis Underwood.
Halvårets Rolling Stones-album: Catl. – This Shakin’ House

Den fysiska närvaron av min lekamen i konsertsvängen har legat lite i dvala under vintern och våren, men jag spurtade lite på försommaren med Winnerbäck, Weeping Willows och First Aid Kit. Det ska även bli Pearl Jam och Neil Young & Crazy Horse inom en inte allt för avlägsen framtid.

Halvårets musik-TV: Jills veranda på SVT
Nästa halvårs musik-TV: Borde rimligen bli Dave Grohl, som besöker olika musikstudios i Sonic Highways. Premiär på HBO inom en inte alltför avlägsen framtid.
Halvårets därför måste jag förlänga abonnemanget på Spotify: Lars Winnerbäck, Oslo Spektrum 2013. Strömmas ofta i en telefon nära mig.
Halvårets danstolva II: Seinabo Sey, Hard Time
Halvårets mest gladlynta bandnamn: Bring The Mourning On

Fem utländska höjdpunkter första halvåret:

  • Lydia Loveless – Somewhere Else
    ”The Ohio singer-songwriter dives into that messy tradition on “Somewhere Else”, her third and best album. She sings like she’s driving a boot into someone’s shins, tempered by a vibrato that gives all that desperation a measure of poignance. The narratives — conflating desire and love, rage and need, tears and guns – reflect a complexity that gives these songs staying power.” Så sammanfattar Chicago Tribune Lydias tredje album.
  • The Men – Tomorrow’s Hits
    Den hammondorgeln, den hammondorgeln.
  • John Fullbright – Songs
    En amerikansk singer-/songwriter från Bearden, Oklahoma, som har förgyllt en del av mina promenader till jobbet.
  • Mary Gauthier – Trouble & Love
    When a woman goes cold, False from true, Trouble and love, Oh soul, Worthy, Walking each other home, How you learn to live alone, Another train. Det blir som en liten historia av alla låttitlarna på Marys senaste album.
  • Jack White – Lazaretto
    Om än inte lika direkt i min bok, som den förra plattan, så är ju Jack alltid Jack.

Första halvårets Jan Gradvall: Jan Gradvall, såklart. Hans krönikor på fredagar i Dagens Industri, som han generöst delar med sig av på gradvall.se några dagar senare även med oss som inte är prenumeranter, är en källa till stor glädje och inspiration. Under våren kom även hans sammanställning av krönikor och intervjuer i bokform ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Han skriver i förordet: ”Jag har alltid varit frilansjournalist och skrivit för en rad olika tidningar. Men om jag samlar mina texter märker jag en röd tråd: hela tiden samma frågeställningar, samma djupdykningar i kultur, samma besatthet av att förstå sig själv genom att förstå andra. Genom att samla min journalistik uppstår på ett sätt min egen självbiografi.” I boken finns möten med några av Sveriges mest tongivande popartister i modern tid: Robyn, Veronica Maggio, Melissa Horn, Petter, Kent, Swedish House Mafia och just Lars Winnerbäck. Boken innehåller även ett av de mest uppmärksammade reportagen i svensk press under 2013: ett porträtt av Abba där alla fyra medlemmarna för första gången på 30 år gick med på att låta sig intervjuas.

nyponbuskar-nyponbuskar-hela-vagen-nyponbuskar

Fem svenska höjdpunkter första halvåret:

  • Kent – Tigerdrottningen
    ”Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
    En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken
    Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar
    Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan”
    Så låter en av verserna i ”Skogarna”, från albumet där Kent tar ställning.
  • Lykke Li – I Never Learn
    ”It’s not the kind of song that makes you feel sorry for her but angry at the cause of her pain, while Li sings the song with the futility of a scream into the Grand Canyon, backed by the sparest arrangement on the album, aided by a tunnel of reverb that makes her sound omnipresent. It’s just perfect, and maybe Li’s best song yet.” Det är på detta sätt Consequnce of Sound beskriver låten “Love Me Like I’m Not Made of Stone”.
  • First Aid Kit – Stay Gold
    Det enklaste är att citera hela recensionen i Dagens Industri där Jan Gradvall delar ut toppbetyg: ”Ni vet redan.”
  • Timbuktu – För Livet Till Döden
    Jag är Jason.
  • Weeping Willows – The Time Has Come
    Den rösten, den rösten.

Första halvårets bästa skiva: Rival Sons – Great Western Valkyrie

Det är tungt, det är groove, det är känsla. Jay Buchanans band levererar högoktanig och högklassig rock. Led Zeppelin-ish, säger jag. Det blir nog inte så mycket bättre sommarrock än så här. Det är bara att hoppas att de rivaliserande sönerna kommer att leverera mycket bra musik under sina kommande år. Förhoppningsvis är en av dessa leveranser också en egen spelning i Stockholm inom kort.

GWV Rival Sons

UltimateGuitar.com beskriver skivan på det här viset. ” With their fourth album, ”Great Western Valkyrie,” Rival Sons continue to deliver potent, uncut retro vibes that would not only impress millennials looking for some rough & tumble rock, but would also impress the older generations that listen to the classic rock station religiously and are adamant about not listening to any rock music made after 1984. The first half of the album brings a steady gear of rock energy: with the classic-style ”call and response” verses between fuzzy guitars and Buchanan’s bona fide rock vocals in ”Electric Man” and ”Play the Fool”; the strong, bassline-driven ”Good Luck” and the prominent keyboards in The Doors-channeling ”Good Things”; the swingy, roadhouse-jukebox-evoking ”Secret”; and killer guitar solos throughout.”

Jag kan faktiskt inte göra annat än att lämna er med Kristian Gidlunds (21/9 1983 – 17/9 2013) slutord i sitt Sommar i P1.

Kristian-Gidlund

”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.

Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.

Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”

Se nu till att ha en underbar sommar!

Bonus 1: När det gäller statusen på innehållet i kommande julskiva, så har jag lyssnat mig igenom några nya album, typ 200 stycken. Resultat från detta lyssnande innebär att spellistan med potentiella jullåtar faktiskt är gallrad en gång. Resultatet är att listan just nu består av 35 låtar.

Bonus 2: Vem vinner fotbolls-VM? Här kommer i alla fall en bild på en av de som kommer att höja pokalen till skyarna på Maracanã den 13 juli.

LuizGustavoa

Bonus 3: En Spotify-lista med den musik som är omnämnd i krönikan. Blanda och lyssna i sommar!

 

Tänkte försöka mig på att rekapitulera det första halvåret av 2013 och hur det halvåret skött sig i julmusikens tecken. Passar på att börja summeringen med lite sportnotiser. Att Björklöven tog sig tillbaka till Allsvenskan innebär ju att nästa säsong finns det ju återigen anledning att engagera sig i svensk ishockey. Det sägs mig att det andra västerbottenslaget visst vann någonting under våren, men jag är tveksam?

På Wembley var det crescendo för ”den gula väggen”. Totalt hade ungefär 500 000 Dortmundfans ansökt om de 24 000 biljetter Dortmund tilldelats av UEFA till finalen, som gick av stapeln lördag den 25 maj. Tyvärr räckte det inte hela vägen fram för ”mina” outsiders, Bayern München blev övermäktiga i slutet av en mycket sevärd match.

YellowwallWembley

Musikåret inleddes med att jag (med god hjälp från en kollega) upptäckte Tumbas Springsteen, som han beskriver sig själv. Roger Karlsson. Han har hunnit med en handfull soloalbum och alla dessa album tillsammans med april-släppet ”Tecken Och Spår” har snurrat mycket i mina lurar. Några låtfavoriter är ”Monster”, ”Jävla Stad”, ”Mjölk På Österlen”, ”Mull” och ”Behöver Dig”. I en annan del av den svenska musikfloran, så var Hästpojken en självklar ingrediens. Fast resultatet slår Findus-lasagnen och Anders Borgs hästsvans med hästlängder. Albumet ”En magisk tanke” är tillsammans med tidigare album något som gör denna skatt till något som bör upptäckas av många fler än de som redan gjort det. Lyssna till exempel på det fantastiska spåret ”Brinner” från det nya albumet.

Trots allt är det inte göteborgarna i Hästpojken, som gjort det bästa svenska albumet under det halvår som gått. Det priset går istället till Stockholmaren Petter för ”Början På Allt”. Tveksamt om det finns ett dåligt spår där. Jag verkar dessutom vara överens med en åtta-åring, en fem-åring och en fru om att det är ett riktigt, riktigt bra album. Ett bra spår att lyssna på är Hugos favorit ”King”. Bra tryck och beat.

Livebesöken har inskränkt sig till två tillfällen under våren. Tallest Man On Earth på Cirkus och The Gaslight Anthem på Berns. En bra och en fantastiskt bra konsert. Lite mer livemusik har jag hunnit lyssna på, i inspelad form, med bland annat Pearl Jam gånger tre i Sydamerika (Sao Paulo, Buenos Aires och Santiago) plus från gömmorna, en spelning från 1998, The Black Crowes i London och i New Orleans (Mahalia Jackson Theatre, vilket fantastiskt namn på ett ställe för livemusik), Warren Haynes på Jamaica, Jeff Healey i Tyskland och Joe Bonamassa i akustisk form från Wien. Alla dessa är mycket lyssningsvärda liveupplevelser. Under våren har de haft konkurrens av liveinspelningar från Springsteen i USA under 2009. Jag har lyssnat på ståpälsinspelningar av hela album…”The River”, ”Born To Run”, ”Darkness On The Edge Of Town”, ”Born In The USA” och ”The Wild, The Innocent, The E-street Shuffle”. Extra bra som kryddan på moset när fredagsmiddagen ska fixas!

Album med blandade artister har det också dykt upp några som är väl värda att nämna. ”The Music Is You: A Tribute to John Denver” där bland annat My Morning Jacket, Emmylou Harris, J Masics och Sharon Von Etten medverkar är en trevlig bekantskap. En svensk hyllning till Mauro Scocco, som fyllde 50 år förra hösten har också gjort ett härligt avtryck under min vår. På albumet ”Kom Ut Ikväll” tolkar bland annat Plura, Basse Wickman och Magnus Lindberg samt Tomas Andersson Wij den gamla Ratata-medlemmens låtar. En musikalisk mångsysslare som också bidrar med dels en egen kompott av musikaliska möten är Dave Grohl. Soundtracket till hans dokumentär om musikstudion Sound City innehåller ett antal riktigt bra låtar. Dave medverkar också tillsammans med övriga i Foo Fighters på John Fogertys ”Wrote A Song For Everyone”. Där finns ett antal nyinspelningar av gamla Fogerty-låtar. Väl värd att lyssna till är bland annat ”Fortunate Son” där Foos medverkar. ”Long As I Can See The Light” med Fogerty och My Morning Jacket och ”Someday Never Comes” där John delar sången med Dawes är värda många lyssningar.

Till första halvårets besvikelser hör enligt min mening City And Colour med ”The Hurry And The Harm”, som inte når upp till höjderna på föregångaren ”Little Hell”. Cold War Kids ”Dear Miss Lonleyhearts” var också tyvärr en besvikelse. Anna Stadling, som sjunger Cash, håller sig för nära originalen för att fånga min uppmärksamhet. John Grant lyckas inte heller med sin uppföljare ”Pale Green Ghost”, föregångaren ”Queen Of Denmark” var ju ett av de bästa albumen 2010, så förväntningar var i och för sig höga.

Halvårets jag förstår fortfarande inte: Håkan Hellström, ”Det kommer aldrig va över för mig” och Gary Clark Jr, ”Blak And Blu”.

Halvårets måste lyssnas mer på innan domen faller: Nick Cave & The Bad Seeds, ”Push The Sky Away”; Thea Gilmore, ”Regardless”; Wolf People, ”Fain” och Charles Bradley, “Victim Of Love”.

Halvårets kan kanske växa till årets album: Black Sabbath, ”13”; Jason Isbell, ”Southeastern”, Dawes, ”Stories Don’t End”; Andrew Stockdale, ”Keep On Moving”; The National, “Trouble Will Find Me” om den skivan säger bandet själva i Uncuts juninummer:

”It’s a fun record about dying”

Halvårets sorgligaste text: “Elephant”, Jason Isbell. I recensionen av ”Southeastern” skriver americansongwriter.com så här om denna låt:

”By contrast, “Elephant” is a grounded, heartbreaking tale of a couple dealing with cancer, all elegance cast aside for an honest depiction of the disease’s ruthless attack and the futility of trying to carry on a normal life in its shadow.”

Halvårets bästa låt: ”Brinner” från Hästpojken-albumet ”En magisk tanke

Halvårets bästa covers: ”Leaving on a jet plane”, My Morning Jacket (original: John Denver);  ”Spanish Dancer”, Emmylou Harris och Rodney Crowell (original: Patti Scialfa); ”Jag saknar oss”, Plura (original: Mauro Scocco)

like_clockwork-23632536-frntl

Halvårets bästa album: Det bästa som har dykt upp hittills i år är Josh Homme, som är tillbaka med Queens Of The Stone Age och albumet ”…Like Clockwork”. Albumet gästas av många, bland annat Elton John och Dave Grohl (ständigt denne Dave). Förväntar mig att få höra ett antal låtar från det här albumet när QOTSA gästar Cirkus på fredag den 28 juni. Spelningen som blev till på grund av Peace & Love-festivalens konkurs där bandet skulle ha spelat egentligen. Den nya skivan innehåller många fantastiska spår, men några som står ut extra är ”Smooth Sailing”, ”I Appear Missing” och ”If I Had A Tail”. Om den sistnämnda skriver Rolling Stone (#1184) :

”The kings of fried-brain rock are back with their first album since 2007. Yes! On this dank nugget of a tune, Josh Homme wails over a heavy sludgy riff that’s straight outta Mordor.”

Tycker att det finns en del hoppfullt redan för andra halvåret. Lasse Winnerbäck, verkar ju förutom att vara med och inviga Tele2 Arena (den 24 augusti) också vara på väg med något nytt om man ska tro aptitretarna på Lasses hemsida. Truth & Salvage Co. som kommer med sitt andra album i semestertider är stämsång som jag har höga förväntningar på. Mellantunga rockarna Kings Of Leon lovar nytt i september. Ännu inget releasedatum, men även favoriterna Pearl Jam, verkar ha ett nytt album som kommer ut ur ugnen i höst. Även de stora arenornas rockband U2 verkar ju ha något på gång för andra halvan av 2013. Det gäller också för en tjej från Vindeln, som utifrån smakproven kommer med ett spännande album. Du kan också stötta Helenas satsning på FundedByMe. Du får en CD eller mer på köpet:)

Då återstår ju givetvis den självklara frågan…vad har jag missat hittills? Har du några tips?

Sist men självklart inte minst kan jag meddela att spellistan med potentiella jullåtar just nu består av 65 låtar. Frågan är vilken bantningsmetod som är effektivast för listan under hösten?