”Hej, det är Stefani!”, var det första hon sa när han svarade i mobilen. Stefani vem, tänkte han. ”Ja, alltså Lady Gaga”, sa hon när hans svar dröjde. ”Vad gör du? Vi håller på att spela in din låt. Den är fantastisk”, fortsatte hon. ”Jag ger min två-åriga dotter jordnötssmör på en sked”, svarade han. När dottern, så småningom fick luren var hennes självklara ord, ”Gaga”. Det var ungefär de ord hon kunde just då.

Absolut fantastiskt

Det här telefonsamtalet utspelade sig mellan Lady Gaga och Jason Isbell när inspelningen av låten ”Maybe It’s Time” gjordes, i RCA Studio A i Nashville, till filmen ”A Star is Born”. Det är Bradley Cooper, som sjunger den i filmen och på soundtracket. Jason Isbell har skrivit den och har spelat den live men ännu inte spelat in den i studio.

Michael Jason Isbell föddes den 1 februari 1979 i Green Hill, Alabama. Mellan åren 2001-2007 var han medlem i Drive-By Truckers och en av tre låtskrivare i den gruppen. Därefter har han byggt en solokarriär tillsammans med sitt band The 400 Unit. Bandet består av Isbells fru Amanda Shires på fiol och körsång, Sadler Vaden på gitarr och körsång, Chad Gamble på trummor och körsång, Derry DeBorja på keyboards, dragspel och körsång samt Isbells vän sedan barndomstiden Jimbo Hart på bas och körsång.

Jason Isbell är den artist som i mina öron gör den bästa musiken just nu och ett drygt decennium bakåt i tiden. Det är inte mer än rätt att ni får en dos på 21 Isbell-låtar att gotta er åt när det är dags för en ny uppdatering av den här spellistan.

Den senaste Isbell-plattan ”Reunions” gavs ut den 15 maj i år. Mitt under Corona-tider. Plattan skulle också följts av en turné, som skulle tagit Isbell och The 400 Unit i början av november. Hela turnén är nu flyttad till 2021. Den 6 november är det då dags för besök på Waterfront i Stockholm. Vi börjar med några nya låtar. Först ut är ”It Get’s Easier”, som handlar om hur Isbell ser på sitt tidgare drog- och alkoholmissbruk. På den här låten sjunger också David Crosby i körerna. Vi fortsätter sedan med låten som börjar >>This used to be a ghost town, But even the ghosts got out<<. Det är “Overseas” och där får vi följa ett förhållande i uppbrott.

I ”White Man’s World” från albumet ”The Nashville Sound” sjunger Isbell om sin roll som priviligerad vit man och om hur han vill lämna över världen till sin dotter Mercy. Han sjunger också raderna >> Momma wants to change the Nashville sound, But they never gonna let her<< och sedan kommer Amanda Shires in med ett stick på fiol, som får håret att ställa sig upp på mina armar. I ”If We Were Vampires” från samma album sjunger Isbell om hur någon man eller fru kommer att dö före den andre. En omåttligt vacker kärlekssång.

Under sin tid i Drive-By Truckers var det Isbell, Patterson Hood och Mike Cooley, som skrev låtarna. Vill du höra Isbells låtar live i dag får du höra dem ibland under Isbells konserter. Här kommer ”Decoration Day” och ”Danko/Manuel”. Den sistnämnda handlar om Rick Danko och Richard Manuel. Två medlemmarna i den legendariska gruppen The Band.

Albumen ”Jason Isbell and The 400 Unit” och “Here We Rest” saknades på Spotify under ett tag. Båda albumen mixades om under 2019 av det som blivit Isbells husproducent Dave Cobb. På hösten 2018 släpptes de ommixade albumen igen. Här lyssnar vi på den vackra ”Alabama Pines”, som får mig att vilja åka bil genom Alabama. Vi passar också på att låna våra öron till ”Codeine”. Sist ut från de här två albumen är ”Cigarettes and Wine”. Det är Traci Thomas favoritlåt i Isbells katalog. Hon är Isbells manager och hon fick höra låten live för första gången på elva år under Isbells sju kvällar på The Ryman Auditorium.

Vi tar sedan två låtar med barn i titeln. ”Children of Children” från albumet ”Something More Than Free” och ”Only Children från årets album. Därefter kommer en låt där en mor vill åka i en ”Hudson Commodore”. Vi tar oss sedan an kvartteten ”Live Oak”, ”The Life You Chose”, ”Yvette” och “Something More Than Free”.

När Isbell spelar i Stockholm och han spelar sin låt som heter ”Stockholm” jublar alltid publiken lite extra. Det till trots att låten handlar om att lämna städernas stad och att åka hem till sin älskade fru i Nashville. Han skrev låten i slutet av Ryan Adams ”Live After Deaf-turné” där Isbell var med som förband 2012. Fredag den 11 maj spelade de tillsammans på Waterfront. En underbar kväll för alla oss som var där.

I det som är en av de starkaste texterna som någonsin skrivits berättar Isbell historien, i tredje person, om en vän som förlorar kampen mot cancer. ”Elephant” är en av de sorgligaste sångerna du kan tänka dig. Isbell berättade om den för American Songwriter:

”I’ve spent a lot of time at little bars in Alabama, getting to know a lot of people who’d eventually disappear. It’s kinda like that scene in Rent, when everyone starts vanishing. It was that way in this particular bar. I was dating the bartender, who was young, real sweet and kindhearted, and I said, “You know, these people aren’t gonna be around forever. You’re gonna get connected to these old drunks, and they’re just gonna vanish. Every few months, another one’s gonna be gone.” The song just came from that place – from having that connection with someone whose ship is going down, and allowing the relationship to mature in spite of that. Two people are sitting on barstools for a long period of time, and one person gets sick, and the other rises to the occasion.”

Berättelsen om ett barns uppväxt när föräldrarna brutit upp från varandra är vad historien i ”Dreamsicle” fokuserar på. Näst sist ut är det som var den andra singeln från Isbells solodebut ”Sirens of the Ditch”. Han spelar den live emellanåt och ”Dress Blues” eller snarare Dress Blue är den officiella uniformen för alla amerikanska marinkårssoldater. Soldater som dör under krig blir begravda i den uniformen. Sist ut kommer låten som avslutar det nya albumet, ”Letting You Go”. Den handlar om en tidsresa från att dottern Mercy föds, vidare in i en framtid när Isbells dotter vuxit upp och hittat den man hon vill gifta sig med och Isbell ska lämna över henne under bröllopet.

På vissa håll i det avlånga landet Sverige har det inte bara varit pandemi. Det har också varit den kallaste juli-månaden sedan 1962. Det gäller för Mora, Sveg och Storlien. Anders Tegnell har också berättat att vi bör jobba hemma hela hösten om vi kan det. Ljushuvudet, eller snarare orangehuvudet, boendes på adressen 1600 Pennsylvania Avenue, Washington, DC, visar på sin brist på empati och rasism gång efter annan.

Blandband

Vi behöver en fortsatt stor dos av musik för att stå upp. AC/DC:s ”Back in Black” firade nyss 40 år. Det firar vi med den inte helt diskreta “Let Me Put My Love Into You”. I övrigt finns det gott om nyheter bland annat hittar du Shooter Jennings när han sjunger tillsammans med sin basist Ted Russel Kamp. Jennings sitter också bakom producentspakarna i den nya Marilyn Manson-låten, som du hittar på månadens kassett. ”We are Chaos” är både titeln på singeln och på albumet. Det senare släpps den 11 september och kommer även att komma ut på kassett för oss som gillar det.

I övrigt får ni leta er fram på detta ganska generösa 90-minutersband. Jag återgår till semester.

60-tal. 70-tal. 80-tal. 90-tal. 00-tal. Nu har vi vandrat genom ett gäng decennier och det är dags för det förra tiotalet. Helt enkelt 10-talets tid är här. En del av de låtarna har ni redan fått sedan tidigare, men här kommer en dos till av vårt senaste decennium.

Absolut fantastiskt

John McCauley är en av krafterna bakom de båda inledande låtarna. Först kommer ”Christ Jesus” med Deer Tick och sedan ”Million Dollar Bill” med Middle Brother.  Justin Townes Earle sjunger ”Harlem River Blues” och Mike Cooley i Drive-By Truckers sjunger om “Birthday Boy” innan det blir dags för Lucero att riva av ”Can’t You Hear Them Howl”. Det är lätt att tro att den senaste låten inspirerats en del av The Rollling Stones.

Jag har en förkärlek för singer-/songwriters eller i alla fall artister åt det hållet. Jag är fullt medveten om att jag lever i den filterbublan och har för tillfället få avsikter att ta mig ur den bubblan. Därför följer ett helt gäng av låtar från den kategorin av artister. Först ut är ”Tough Folks” med American Aquarium där BJ Barham är centralfigur, ledare och låtskrivare. Därefter blir det John Moreland som sjunger om en ung kille som går hem från skolan med nyckeln hem runt halsen i ”Latchkey Kid”. John Fullbright tar vid och ger oss ”High Road”. Dawes där Taylor Goldsmith är låtmakare tar oss med till LA i ”Time Spent In Los Angeles”. Vi rockar sedan vidare med Delta Spirit i ”Bushwick Blues” för att sedan växla till ”The Quotidian Beasts” med Phosphorescent.

Det tar faktiskt inte slut med den tidigare nämnda kategorin nu heller. Vi fortsätter med Hayes Carll och ”The Love That We Need”. När Brian Fallon hade igång sin grupp The Gaslight Anthem gav han oss bland annat ”Queen of Lower Chelsea”, som sedan följs av den sverigeälskande Israel Nash i ”Rexanimarum”.  Hiss Golden Messenger sjunger om ”Biloxi” och Jesse Malin om ”Boots of Immigration”. Duon Caleb Caudle och kanadensaren Daniel Romano avslutar de här låtskrivarna på den här listan med ”Uphill Battle” respektive ”Dead Medium”.

Vi avslutar den här uppdateringen med Long Beach-rockarna Rival Sons som står intill oss i ”Stood By Me” och allra sist ut pumpar Tame Impala upp oss med ”Elephant”.

Låtar 2020 Jan-Jun [Deluxe Edition]

Publicerat: 13 juli, 2020 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det bästa har en större bruttolista av låtar som inte riktigt tog sig över ribban till att vara bland de allra bästa. Däremot är de fortfarande bättre än bra och därför värda flera lyssningar.

Här hittar du guldkornen du missat eller favoriterna som gör att du trycker på repeat om och om igen.

Seattles officiella smeknamn är The Emerald City. Den har många andra smeknamn också, som The Rainy City, Gateway to Alaska och Jet City. Boeing har sina fabriker här. Microsoft och Amazon har sina huvudkontor i staden. Staden som också är födelseplatsen för grungen, som föddes under 90-talet.

Absolut fantastiskt

Vi börjar 90-talet i Storbritannien med Radiohead och ”Creep” och kommer tillbaka till Drottning Elizabeth II:s land lite senare. Därefter tar vi oss till delstaten Washington och staden på amerikanska östkusten som är hemstad i serien The Killing med bland andra Joel Kinnaman. Ifrån Seattle hör vi ”Smells Like Teen Spirit” med Nirvana, ”Spoonman” med Soundgarden, ”Call Me a Dog” med supergruppen Temple of the Dog och ”Corduroy” med Pearl Jam.

Vi tar sedan hjälp av bröderna Chris och Rich Robinson som tillsammans fått igång The Black Crowes igen. Här lyssnar vi på ”Hotel Illness” från deras andra album ”Southern Harmony and Musical Companion”. R.E.M. bjuder in till “Electrolite” innan Tom Petty and The Heartbreakers låter oss dansa med I “Mary Jane’s Last Dance”. Slash hoppar sedan in och hjälper Lenny Kravitz med riffen i ”Always on the Run” innan vi får följa med Eldkvarn på en lång resa i ”27”. Ulf Lundell berättar historien om ”Isabella” före vi får en dos brittpop. Det är Oasis med ”Wonderwall” och The Verve med en hypnotisk ”The Drugs Don’t Work”.

Red Hot Chili Peppers ökar både intensiteten och tempot med ”Give It Away”. Därifrån åker vi till Cedar Creek och en stuga som ligger på femton tunnland mark som ”Uncle Frank” köpte när han kom tillbaka från Europa. Det är vad historien som Drive-By Truckers berättar ger oss. Efter det blir det ”Into my Arms” med Nick Cave and The Bad Seeds, “Enter Sandman” med Metallica, “Erase / Rewind” med The Cardigans och den episka ”Civil War” med Guns N’ Roses innan vi är tillbaka i grungen. Vi summerar upp 90-talet med Stone Temple Pilots och ”Sex Type Thing” samt avslutar med ”Down in a Hole” med Alice in Chains.

Det är möjligt att trösta sig lite granna med de livealbum som kommer ut när hela konsertvärlden är nedstängd. En variant av det som jag gillar extra mycket är när det dyker upp kompletta konserter. Från start till slut. Med mellansnack och eventuella missar och omtag med. Det finns några av denna variant med i den här spellistan.

Ni har kunnat hitta de allra flesta av dessa album i halvårskrönikan. Nu kommer de sammanfattade i en spellista. Konserter från ett och samma tillfälle, hopsamlade album från en turné, live i studio. Till och med en studiolåt smyger sig in i listan. Jag försöker vara lite generös i dessa tider. Ungefär på samma sätt som Kiss var med sina hyllade livealbum, där få toner var kvar från scenerna där de påstods vara inspelade.

Nu har turen kommit till det decennium när mitt musikintrese verkligen tog fart. Det formades bland annat i ett uppehållsrum på Renforsskolan och på Ungdomsgården i Vindeln. Tidens tand var New Wave of British Heavy Metal (NWOBHM). Det kommer att märkas en del när vi tar oss an de år som också kallas 80-talet.

Absolut fantastiskt

Innan det är dags för den tyngre rocken tar vi oss an lite annat. Först ut är ett gäng från Irland som sjunger om handlar om en masskjutning i slutet av januari 1972. Brittiska soldater sköt 26 obeväpnade civila under en demonstration. ”Sunday Bloody Sunday” med U2 öppnar upp 80-talet. Det var många drömmar som gick i kras den söndagen. Tom Petty försöker förverkliga sin i ”Runnin’ Down a Dream”, medan Bruce Springsteen tar oss med till kasinon i ”Atlantic City”. Det fyrtiofjärde avsnittet av Vita Huset (West Wing), som också är finalen på den andra säsongen, slutar med ”Brothers in Arms” av Dire Straits. Från Washington tar vi oss till Norrköping och hör Eldkvarns historia om ”Alice”.

”Purple Rain” spelades in live på en välgörenhetskonsert i Minneapolis den 3 augusti 1983. Då är låten drygt fjorton minuter lång. När Prince ger ut den på albumet med samma namn är låten nerklippt till dryga åtta minuter. Ulf Lundell spelade in albumet ”Längre inåt landet” på Ridge Farm Studios i Surrey, England. Från det dubbelalbumet hämtar jag ”Ryggen fri”. Nu har vi byggt upp till lite NWOBHM.

Judas Priest spelades ofta i min närhet under början av det här decenniet. ”Heading Out to the Highway” kom till mig något senare, även om den är från den tiden. Ett av de album jag spelade allra mest från 1983 och framåt var ”The Number of the Beast” med Iron Maiden. Därifrån hämtar jag ”Hallowed be Thy Name” och Biff Byford sjunger 747 (Strangers in the Night) med sin tydliga stämma i Saxon. Vi fortsätter sedan i lite annan riktning med Ebba Gröns ”800 grader”, KSMBs ”602” och Imperiets ”CC Cowboys” innan vi åter vänder till den tunga rocken igen.

Himmel eller helvete är frågan som Ronnie James Dio ställer när han sjunger ”Heaven and Hell” från Black Sabbath-albumet med samma namn. Dio hann även med att starta sin solokarriär några år senare och först ut där var ”Holy Diver”. Mycket tyngre än Lemmy Kilmisters hårt distade Rickenbacker-bas blev det inte under 80-talet och knappt senare heller. Här är det ”Ace of Spades” som gäller innan vi tar en solotur med den första sångaren i Black Sabbath. Ozzy Osbournes ”Diary of a Madman” står på tur.

Jackson Browne sjunger sedan om orättvisor i världen i ”Lives in the Balance”. Tom Waits låter oss följa med på tåget som är fullt med kvinnor från Brooklyn på väg in till New York i ”Downtown Train”. Från ”…And Justice For All” kommer ”One” kommer Metallica-berättelsen om en allvarligt skadad soldat från första världskriget. Vi rundar sedan av 80-talet med Axl Roses röst och Slash magiska riff i Guns N’ Roses tidlöst vackra ”Sweet Child O’Mine”.

Sex månader har gått av 2020. Det är dags att summera de allra bästa låtarna, som har dykt upp. Jag kan konstatera att en 79-åring emellanåt rockar brallorna av många mycket yngre.

“Another day that don’t end

Another ship goin’ out

Another day of anger, bitterness, and doubt

I know how it happened

I saw it begin

I opened my heart to the world and the world came in

Hello Mary Lou

Hello Miss Pearl

My fleet-footed guides from the underworld

No stars in the sky shine brighter than you

You girls mean business and I do too

Well I’m the enemy of treason

Enemy of strife

I’m the enemy of the unlived meaningless life

I ain’t no false prophet

I just know what I know

I go where only the lonely can go”

Det är på det sättet Bob Dylans ”False Prophet” börjar. Den kommer att hamna mycket högt bland årets bästa låtar kan jag se framför mig när jag tittar i spåkulan sex månader framåt. Här har den sällskap av ett antal andra av mina favoriter från årets första 182 dagar.

Siffran 182 har en annan viktig betydelse i livemusiksammanhang för den som är intresserad. Under Bruce Springsteen & The E Street Bands High Hopes-turné under 2014 spelade dem 182 olika låtar på 34 spelningar. High Hopes-turnén från 2014. De spelade 34 spelningar under en turné uppdelad i tre delar. Under de här spelningarna framfördes 182 olika låtar. Jag säger det igen. 182 olika låtar.

Ett halvår har gått av detta år som vi alla kommer att minnas som ett speciellt år. De två senaste månaderna har det i vanlig ordning passerat några album förbi mina öron. Rätt ofta under mina mer frekventa promenader genom Coronans tidevarv. Det har också gett oss många speciella utgåvor, inte sällan via Bandcamp, har det dykt upp saker som kanske inte sett dagens ljus i andra tider.

Albumen från maj och juni umgås också med sina vänner från årets första fyra månader. Det gör de i den här spellistan. Där har du som hänger med i den redan haft tillgång till albumen ett antal dagar.

Blackberry Smoke – Live at Capricorn Studios

En homage till en historisk studio, som var ett sorts epicentrum för sydstatsrock i början av 70-talet. EP:n innehåller bland annat Allman Brothers Band “Midnight Rider”, som Blackberry Smoke ofta gör live. Andra låtar är en Allman-låten “Revival”, Marshall Tucker Bands ”Take the Highway” och Little Richards ”Southern Child”. Den sistnämnda är en låt som BBS gick på scenen till under många år. En nödvändig kurioskunskap som ett av deras stora fan och en vän till mig upplyste mig om.

Bob Dylan – Rough and Rowdy Ways

Det krävdes Coronatider för att Riksdagen skulle skapa en helgdag för att hylla ett skivsläpp. Han har redan fått Nobelpriset. Hans tysta och lite buttra svenska kynne är känt för de flesta som besökt en konsert på hans turné. Den startade den 7 juni 1988 och tar aldrig slut. Han föddes i amerikanska svensktrakter dryga halvåret innan Usa gick in i andra världskriget. Det är inte konstigt att solen lyser i all sin prakt till de här sjuttio minuterna ny musik från en mästare. Den här svenska helgdagen som är mer nationaldag än Nationaldagen. Glöm ”Små grodorna” idag bör du lyssna på ”I Contain Multitudes”, ”False Prophet”, ”My Own Version of You”, ”I’ve Made up my Mind to Give Myself to You”, ”Black Rider”, ”Goodbye Jimmy Reed”, ”Mother of Muses”, ”Crossing the Rubicon”, ”Key West (Philosopher Pirate)” och ”Murder Most Foul”. Tillsammans blir det tiotalet ”Rough and Rowdy Ways”. Tryck sedan på repeat och lyssna om och om igen. Det är vad som står i lagen som Riksdagen beslutat om. Midsommarafton is no more. Samlas med nytvättade händer i grupper om maximalt 50 personer och låt ropen skalla. ”Happy Bob Dylan Day”.

Daniel Romano – Daniel Romano’s Outfit Do (What Could Have Been) ”Infidels” by Bob Dylan & The Plugz

Det här är inget annat än ett coveralbum av ett helt album. Bob Dylans “Infidels” i lite mera av ett punktempo med den multibegåvade och produktive kanadensaren Daniel Romano och hans band. Lyssna till exempel in versionerna av ”Man of Peace”, ”I and I” och ”Union Sundown”.

Jamie Wyatt – Neon Cross

”Jaime Wyatt växte upp på en ö utanför Seattle, floppade som tonårsartist, blev heroinist, rånade sin knarkhandlare och åkte i fängelse på ett år, kom ut och flyttade in med sin mamma och ALS-sjuka pappa i en trailer park. Nu sjunger hon honky tonk och rockig truckercountry med all den tyngd hon skaffat sig under sina röriga trettiofyra år. Shooter Jennings har producerat den nya skivan och fått allt det svåra att låta enkelt. Ljudbilden är liten, men det episka tilltalet och kvaliteten i Wyatts låtskrivande gör musiken svällande och stor.” Det skriver PO Tidholm i sin recension där han ger Neon Cross en fyra i betyg. Lyssna in ”By Your Side” eller ”Goodbye Queen” för att hitta in i plattan om du inte gör det på annat sätt.

Jason Isbell & The 400 Unit – Reunions

Sadler Vaden på gitarr, Amanda Shires på fiol, Derry DeBorja på keyboards med mera, Chad Gamble på trummor och Jimbo Hart på bas är de fantastiska personer som tillsammans blir The 400 Unit. De har tillsammans med Jason Isbell framfört förra decenniets bästa musik. De inleder det här decenniet i maj med en ett nytt och fantastiskt album. ”This used to be a ghost town, but even the ghost got out”, är textraden som inleder ”Overseas”, som gjorde sin livedebut redan under förra året. Texterna som Isbell skriver förtjänar extra uppmärksamhet. De är mycket genomarbetade och några av mina favoriter nu förutom den redan nämnda går att hitta i låtar som ”Dreamsicle”, ”It Get’s Easier” och ”Letting You Go”. I ”St. Peter’s Autograph” behandlar han hur han betraktar hur hans fru Amanda Shires sörjer sin nära vän Neal Casal som tragiskt gick bort förra året. Du kan även införskaffa releasespelningen som Isbell gjorde med sin fru på Hollywood Bowl i Nashville. Du hittar den på Bandcamp.

John Fogerty – Fogerty’s Factory

Titeln på den här EP:n är en vinkning till 1970 och Creedence Clerwater Revivals album ”Cosmos Factory”, som fyller 50 år den 16 juli. Fogerty samlade söner och döttrar för att göra en den här inspelningen. Bob Clearmountain har mixat och Bob Ludwig står för mastering.

Luke Elliot – The Big Wind

New Jersey-sonen och Per Bjurman-favoriten Luke Elliot har släppt ny musik. Det berättas historier klädda i mörker och mystik. ”På The Big Wind regerar en stämning som gjord för rökiga syltor och dammiga, fallfärdiga teatersalonger. Som barpianobaserade Never End Up, där han sjunger om livets irrfärder och att aldrig hamna där man tänkt sig. Eller den närmast uppgivna känslan på All On Board, som utspelas i en sunkig lya, inhysandes en man som gett upp om livet. Tom Waits-doftande If You Ask Me To är ytterligare en pärla i samlingen.”, skriver Janne Hallman på Gaffa i sin fem-plusrecension (av sex möjliga).

Reckless Kelly – American Jackpot/ American Girls

Tjugo låtar. Något som i en fysisk värld skulle vara ett dubbelalbum. Det blir i den moderna strömmande världen sjuttiofyra minuter av höjdpunkter som exempelvis ”I Can Only See You With My Eyes Closed”, ”All Over Again (Break Up Blues)”, ”North American Jackpot” och ”Thinkin’ ’Bout You All Night”.

Will Hoge – Tiny Little Movies

Jag tar hjälp av No Depression för att beskriva Will Hoges senaste alster. ”Maybe Tiny Little Movies is a rock record. Maybe it’s an Americana record. And maybe — okay, this is more likely — each tune is its own self-contained unit. Unlike its conceptually unified predecessor, this record is comprised of 11 distinct nuggets, each immersive in its own fashion. “My Worst,” for instance, is a repentant soul-blues number with a stirring, choir-backed chorus, dramatic organ swells, and call-and-response guitar solos in its soaring bridge. On a dedicated blues record, “My Worst” would be a highlight, no doubt. On Tiny Little Movies, though, there are as many highlights as there are styles explored — and there are a lot of styles explored here.”

 

Det sjunde inseglet är en svensk dramafilm från 1957, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, med bland andra Max von Sydow, Bibi Andersson, Nils Poppe, Gunnar Björnstrand, Inga Landgré och Bengt Ekerot i rollerna. Filmen handlar om en medeltida riddares resa genom ett pesthärjat landskap, och ett symboliskt schackparti mellan honom själv och Döden, som har kommit för att ta hans liv. Titeln syftar på ett avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden ”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1).

Blandband

Det är semestertider nu. Den sjunde månaden börjar i dessa tider. Under slutet av september dyker det upp ännu mera material från Prince kopplat till överblivet material kring albumet ”Singn ”O” the Times”. En Prince-låt avslutar också den här månadens kassett. Det är The Pollies som gör en cover av ”Cream”. Före det slutet hittar ni en bunt andra nya låtar, gamla låtar och covers.