Inlägg märkta ‘AC/DC’

Drejning är en teknik där lera formas till runda föremål såsom vaser, krukor, muggar, skålar och tallrikar. En lerklump placeras på en drejskiva som försätts i rotation. Genom att trycka med händer och fingrar i den mjuka, roterande leran formas kompakta eller ihåliga former.

Blandband

En av de mest kända filmscener som innehåller drejning kommer från Ghost där Patrick Swayze återvänder från de döda och till tonerna av The Righteous Brothers ”Unchained Melody” har en romantisk stund med Demi Moore, som spelar Swayzes fru. Bill Medley och Bob Hatfield var medlemmarna i Kalifornien-duon The Righteous Brothers. Deras största hit blev ”You’ve Lost That Lovin’ Feelin’”. Den har Paul Cauthen och Orville Peck gjort en cover på under namnet The Unrighteous Brothers. Det är den covern som inleder novemberkassetten.

Lyssnar du vidare hittar du ny musik från AC/DC, Reno Bo, Yola och Chris Stapleton bara för att nämna några.

På vissa håll i det avlånga landet Sverige har det inte bara varit pandemi. Det har också varit den kallaste juli-månaden sedan 1962. Det gäller för Mora, Sveg och Storlien. Anders Tegnell har också berättat att vi bör jobba hemma hela hösten om vi kan det. Ljushuvudet, eller snarare orangehuvudet, boendes på adressen 1600 Pennsylvania Avenue, Washington, DC, visar på sin brist på empati och rasism gång efter annan.

Blandband

Vi behöver en fortsatt stor dos av musik för att stå upp. AC/DC:s ”Back in Black” firade nyss 40 år. Det firar vi med den inte helt diskreta “Let Me Put My Love Into You”. I övrigt finns det gott om nyheter bland annat hittar du Shooter Jennings när han sjunger tillsammans med sin basist Ted Russel Kamp. Jennings sitter också bakom producentspakarna i den nya Marilyn Manson-låten, som du hittar på månadens kassett. ”We are Chaos” är både titeln på singeln och på albumet. Det senare släpps den 11 september och kommer även att komma ut på kassett för oss som gillar det.

I övrigt får ni leta er fram på detta ganska generösa 90-minutersband. Jag återgår till semester.

Sex månader har gått av 2020. Det är dags att summera de allra bästa låtarna, som har dykt upp. Jag kan konstatera att en 79-åring emellanåt rockar brallorna av många mycket yngre.

“Another day that don’t end

Another ship goin’ out

Another day of anger, bitterness, and doubt

I know how it happened

I saw it begin

I opened my heart to the world and the world came in

Hello Mary Lou

Hello Miss Pearl

My fleet-footed guides from the underworld

No stars in the sky shine brighter than you

You girls mean business and I do too

Well I’m the enemy of treason

Enemy of strife

I’m the enemy of the unlived meaningless life

I ain’t no false prophet

I just know what I know

I go where only the lonely can go”

Det är på det sättet Bob Dylans ”False Prophet” börjar. Den kommer att hamna mycket högt bland årets bästa låtar kan jag se framför mig när jag tittar i spåkulan sex månader framåt. Här har den sällskap av ett antal andra av mina favoriter från årets första 182 dagar.

Siffran 182 har en annan viktig betydelse i livemusiksammanhang för den som är intresserad. Under Bruce Springsteen & The E Street Bands High Hopes-turné under 2014 spelade dem 182 olika låtar på 34 spelningar. High Hopes-turnén från 2014. De spelade 34 spelningar under en turné uppdelad i tre delar. Under de här spelningarna framfördes 182 olika låtar. Jag säger det igen. 182 olika låtar.

Allison Becker som kommer ut och viftar undan bollen i ett friläge på Carrow Road. En cross från Trent Alexander-Arnold över till ytterbackskollegan Andy Robertson, som med två tillslag hittar Mohammed Salah för ett nickmål. Kapten Jordan Henderson och vicekaptenerna Virgil Van Dijk och den outtröttlige James Milner. Det alternerande mittfältet som maler ner motståndet både defensivt och offensivt med generalen Fabinho, Gini Wijnaldum, Naby Keita, Alex Oxlade-Chamberlain, Adam Lallana och förvärvet under januarifönstret Takumi Minamino. Trion i anfallet där jag redan nämnt en, men som blir dödligare än en skorpion tillsammans med Roberto Firmino och Sadio Mané. Adrian som täckte upp för en skadad Allison. Van Dijks mittbackskollegor i det starkaste försvaret i något klubblag just nu, 22-årige Joe Gomez, Joel Matip och Dejan Lovren. Superavbytaren Divock Origi, den lilla Hulken Xherdan Shaqiri och den under säsongen långtidsskadade Nathaniel Clyne. Lite inhopp från U23-laget. Och sist men absolut inte minst. The Boss! Han som under ett antal år byggt upp det här mästarlaget. Jürgen Klopp. Tanken var att lansera den här listan samma dag som Liverpool Football Club blev mästare i England igen. Den nittonde titeln, kanske den mest efterlängtade av dem alla?

Absolut fantastiskt

 

I år har bröderna Chris och Rich Robinson försonats och åker på turné och spelar hela The Black Crowes debutplatta ”Shake Your Money Maker” och många fler av gruppens hits. Det får till och med mig att bli sjuk av nostalgi. Jag längtar redan till Antwerpen i november då jag äntligen ska få möjligheten att se The Black Crowes live. Om det nu inte blir inställt på grund av rådande pandemi. När plattan kom för trettio år sedan, det vill säga samma år som Liverpool senast vann engelska ligan, lyssnade jag mycket på en cover av Otis Redding-låten ”Hard to Handle”, som var låt nummer sex på ”Shake Your Money Maker”. Här inleder den spellistan Absolut fantastiskt, som gör sin debut idag.

Spellistan kommer alltid att innehålla 21 låtar. Jag samlar alltid de tjugoen bästa albumen från varje här också. Antalet är valt av anledningen att 21 är oslagbart, till exempel i Black Jack. Det är också oslagbart på hockeyrinken. Där bar Peter Forsberg det tröjnumret och han är bäst i Sverige genom tiderna. Du kommer att hitta gamla låtar, som jag inte hört tidigare. Nya låtar som är fantastiska. Gamla låtar som jag hört tusentals gånger, som fortfarande är fantastiska. Guldkornen. Nålarna i höstacken. Grädden på moset. Ibland kommer sannolikt uppdateringar av hela listan, ibland bara delar, ibland kan det bli teman och ibland bara lösryckta fantastiska låtar. Låtar lika vackra som ett Trent Alexander-Arnold inlägg, som möts av Roberto Firmino och smeks upp i krysset. Passa gärna på att följa spellistan. Den kommer att uppdateras med jämna och ojämna intervall. Tyck också till om du har förslag på fantastiska låtar.

Vad innehåller då den första utgåvan mer för fantastisk musik? Du får ge dig in i drömmarnas värld med Bob Dylan, lyssna extra noga på texten i den hundrafemtonde drömmen. Tillsammans med The Beatles hör vi hur gitarren gråter. Gitarrgudarna Eric Clapton och Duane Allman hör du i den omåttligt vackra ”Layla”. David Bowie berättar om mannen som sålde världen och Bruce Springsteen framför ”Born to Run”, som en stilla bön i jämförelse med den Jim Steinman-liknande och bombastiska version låten oftast hörs. I år är det sexton år sedan Brendan O’Brien mixade om ”Black” från Pearl Jams debut ”Ten” till samlingsplattan ”Rearviewmirror (Greatest Hits 1991-2003)”.

Dolly Parton sjunger låten handlar om vänskapen till den amerikanske sångaren och gitarristen Porter Wagoner. Vi träffar också predikantens son tillsammans med Dusty Springfield. Tillsammans med Simon & Garfunkel stöter vi på den gamle vännen mörkret när vi lyssnar på det särskilda ljud som tystnaden för med sig. Att måla svart är något som The Rolling Stones hjälper till med. Lite mer bisarrt blir det sedan när vi parar ihop Led Zeppelins ”We’re Gonna Groove” med Dave Grohl och Lemmy i projektet Probot och låten ”Shake Your Blood”. Spellistan har också ett svenskt stråk där Ulf Lundell, Magnus Lindberg, Eldkvarn och Roger Karlsson medverkar. Efter turen till Österlen får vi tillsammans med Bon Scott och bröderna Young nobben.

Rundar av den första utgåvan av den här spellistan med ett original från mannen som skrev den första låten på listan. Otis Redding är på partyhumör även här när han sjunger ”I Can’t Turn You Loose”. Allra sist ut på den här första utgåvan av spellistan Absolut fantastiskt hämtar jag från en grupp som bildades 1959 i Liverpool. De hade Brian Epstein som manager, samme Epstein som också var manager till The Beatles. Lyssna på Gerry & The Pacemakers som sjunger ”You’ll Never Walk Alone”. När jag lyssnar den går alltid tankarna till minuterna innan avspark på Anfield Road när Liverpool spelar och hela stadion sjunger med. Då reser sig håret upp över hela min kropp ståpäls och en alldeles underbar känsla. Kanske kommer dagen senare i år när Liverpool FC blivit mästare i England för nittionde gången. Första gången på trettio år och första gången i Premier League. Mottot som gällt för klubben de senaste åren är ”We are Liverpool. This means more.”. #YNWA

Allra sist men också något som verkligen betyder mycket just nu. Kom ihåg att tvätta händerna!

Årskrönika 2019

Publicerat: 21 december, 2019 i Julskiva, Julskiva 2019, Musik, Musiktips
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Utvecklingen av livescenen i Stockholm har rört upp en del känslor under året. Det är själva scenen som artisterna står på som varit i fokus för debatten. Det och ibland vad en innerstadsbo borde tåla. Några av de scener som stängts eller hotas av stängning eller minskade möjligheter att genomföra konserter på är Kägelbanan, Mosebacketerassen, Melodybox och Debaser Strand. Anledningarna till de här förändringarna eller hoten om förändringar är olika.

 

Stängning på grund av klagomål från grannarna, behov av att renovera vägbanan ovanpå klubben, rivningskontrakt och en del annat. Det är i trist när underbara scener för musiklivet försvinner i vår vackra huvudstad. Det som hänt vid andra tillfällen när ställen stängts ner är att det dykt upp ersättare. Att livemusiken skulle tystna känns som en föga trolig utveckling. Även om saknaden kan vara stor efter scener som Debaser Medis, Debaser Slussen och Kägelbanan kommer det att finnas ersättare.

Musiksverige är en intresseorganisation som kommunicerar och driver den samlade musikbranschens frågor. De samlar artister, kompositörer, textförfattare, musiker, managers, producenter, musikbolag och musikförläggare i Sverige. Organisationen presenterar även siffror på hur stora intäkter som kommer från bland annat musikfestivaler och konserter. De färskaste siffrorna kommer från 2017. Då uppgick konsertintäkterna i Sverige till cirka sex miljarder kronor. Det är en ökning med ungefär femtio procent sedan 2009. Det finns alltså en hel del pengar som omsätts på den svenska konsertmarknaden och marknaden ökar.

Där det finns tillräckligt mycket pengar brukar det också dyka upp personer som vill ta en del av den kakan för sig själva. En del av de personerna kommer att vara de står för konsertlokalen på ett eller annat sätt misstänker jag. En del av de stora pengarna kommer säkerligen att hamna i de stora arrangörernas och lokalernas fickor. Jag tänker på scener som Tele2 Arena, Globen, Hovet och katastrofen Friends Arena. Den sistnämnda borde förbjudas i musiksammanhang i mina ögon och öron. Ljudkatastrofen från början är en sak, men logistikmisären vid insläppet några år senare i samband med The Rolling Stones senaste besök i Stockholm lämnar minnen som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och söka primalskriksterapi. Logistiken när 50 000 personer skulle ta sig ifrån konserten med Guns N’ Roses är ett annat exempel på att den arenan borde förbjudas i musiksammanhang.

Om vi istället koncentrerar oss på bra ställen för livemusik i Stockholm vill jag lyfta fram några stycken. Vill du gå på konserter och sitta ner och ändå få en bra upplevelse? Då finns vackra och fantastiska Cirkus på Djurgården. Ibland blir det också en blandning av stå och sittplatser här. Du kan även passa på att ta dig till Mosebacke Torg och in på Södra Teatern för att sittande uppleva fantastiska konserter i en underbar miljö. Ibland bara sittande och ibland en mix med stående publik på parkett är vad du kan få på nära Centralstationen om du gör ett besök på Vasateatern i samband med någon spelning.

Kan du inte tänka dig att sitta överhuvudtaget när det är dags för att gå på konsert? Då kan du exempelvis ta röda linjen till Hornstull och promenera ner mot Liljeholmsviken. Där hittar du både Bar Brooklyn och Debaser Strand. Två utmärkta konsertställen. Längs med röda linje vid Zinkensdamm kan du gå ner i källaren till Southside Cavern och vara med på en liten och intim spelning.

Om vi byter till tunnelbanans gröna linje finns det möjligheter att gå på sådana ställen som Bryggarsalen, Scalateatern, Scalateaterns källare, Nalen, Nalen Klubb, Stacken, Twang och alldeles lysande Slaktkyrkan. Jag tror och hoppas att det dessutom kommer att dyka upp mer ställen. Ett exempel på det är Münchenbryggeriet som enligt ägaren ska bli ett nytt konsert- och kulturcentrum vid sidan av konferensverksamheten som ryms där i dag. Där finns 9 000 kvadratmeter bestående av 23 rum, salar, salonger, kök och andra utrymmen. Harry Byrne som är en av de som tagit över den verksamheten berättade för DN att han inte har bråttom.

”Det jag tittar på just nu är våren och sommaren 2020. Northern Trails americanafestival den 13–14 juni nästa år är vår första bokning. Det är galet nu för tiden, artister försöker få spelningar ett eller ett och ett halvt år i förväg. Just nu bokar jag ingenting direkt. Jag vill sköta det lugnt, skapa bra produktion, bra service, så att banden vill spela här. Det jag gör nu är att gå igenom vilken genre som passar i vilket rum. Bygga upp en atmosfär i varje rum.”

Utöver de här inomhusställena finns det sommartid möjlighet till musikupplevelser utomhus på ställen som Lasse i Parken, Trädgården, Gärdet, Gröna Lund och Skansen. Bara för att vara extra tydlig med det sistnämnda alternativet. Det är inte Allsång på Skansen som avses. Det spektaklet undviks lämpligen av samma anledning som greve Dracula undviker dagsljus.

Det här är verkligen inte någon komplett genomgång av livescenerna i Stockholm. Det finns många fler. Bara för att nämna några så slänger jag upp Berns, Geronimos och Konserthuset. Några av de befintliga kommer säkerligen att stängas igen och bli andra verksamheter. Nya kommer att blomma upp och ge oss livemusikälskare nya kyrkor att gå till för att dyrka. Jag känner mig lugn i det avseendet. För egen del kan jag också notera att i stort sett alla artister jag vill se livslevande på en scen gärna verkar landa här för att göra ett eller flera framträdanden.

En liten bit in i oxveckorna kommer var det tänkt att bli två fantastiska upplevelser. Nu blir det en och ett halvårs väntetid på den andra. Onsdag den 22 januari dyker Sturgill Simpson upp för att spela på Vasateatern. När den maxas finns det plats för 800 personer. Söndag samma vecka skulle Tyler Childers spela på Slaktkyrkan. Där går det att klämma in 600 personer samtidigt. Childers spelning har flyttats till den sista juni eftersom att han blivit nominerad till en Grammy i hemlandet. I februari ger de båda herrarna sig ut på en gemensam Usa-turné med Simpson som huvudakt. Då kommer de att spela på något större ställen. Det görs stopp på The Gorge Amphiteatre i George, Washington, Madison Square Garden i New York och United Center i Chicago. Publikkapaciteten på de ställena är i samma ordning de är nämnda, 27 500, 20 000 och 23 500. Jag får känslan av att amerikanarna har fler som förstått storheten hos Childers och Simpson och är på samma gång tacksam att få se dem på närmare håll och på mer intima scener än vad som skulle vara alternativet i den svenska huvudstaden.

Punktliga insatser I

Musikhistoria på SVT

Årets musikhistorielektion: Det svenska popundret (SVT Play), sex avsnitt sprängfyllda med fakta, utan en tråkig sekund, skriver Jan Gradvall i DI Weekend. Han fortsätter, Lärare kan använda dem i svenska skolor, både i musikundervisningen och på historielektionerna. Passa på att följa med på den här fantastiska svenska musikresan, säger jag.
Årets bok på nattduksbordet I: Bosch, säsong 5 (HBO). Det är som vanligt fantastiskt filmat med vackra LA-bilder.
Årets bok på nattduksbordet II: When they see us (Netflix). Stark berättelse om The Central Park Five. Fem unga färgade killar blir oskyldigt anklagade för våldtäkt. Baserat på en verklig händelse.
Årets bok på nattduksbordet III: Hasan Minhaj är fortsatt lysande i Patriot Act (Netflix).
Årets sent ska syndaren vakna: The Wire, säsong 1-5 (HBO), efter att ha haft den remastrade versionen som sällskap under stora delar av semestern vill jag stämma in i hyllningskören om att det här är en av de bästa serierna genom tiderna.

Osignad USA-etta

 

Årets EP I: Dirty Honey – ”Dirty Honey”. Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns N’ Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.
Årets bok på nattduksbordet IV: Babylon Berlin (SVT), en hopklippt version av säsong 1 och 2. Dekadens och korruption i Europas mest påkostade serie någonsin. Kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln skickas för att lösa ett fall i Berlin. Allt utspelar sig under Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Årets bok på nattduksbordet V: Our Boys (HBO), är baserad på verkliga händelser. Vi får följa Simon, en israelisk terrorutredare, som söker svar på varför den palestinske tonåringen Mohammed Abu Kedheir mördades.
Årets bok på nattduksbordet VI: Chernobyl (HBO). Johan Rencks serie om kärnkraftsolyckan på våren 1986.
Årets huvudstadsskildring I: I ”Stockholm i okt” fångar Lasse Winnerbäck en av de vackraste synerna i vår vackra huvudstad. Den brinner i oktober och det fångar Lasse med strofen ”Som trädens alla färger när du ser dom från Skanstullsbron”.

Årets konserter
Konsertåret 2019 har många gånger visat sig från sin allra, allra bästa sida och låtit sin sol skina över mig och resten av publiken i de heliga konsertlokaler och utomhusscener jag haft förmånen att besöka. Här kommer en kort genomgång av de allra bästa upplevelserna från året.

Bästa konserten 2019

1 – Joel Alme – Slaktkyrkan
Jag undrar för mig själv hur det överhuvudtaget är möjligt att sammanfatta de senaste nittio minuterna? Det är svärta. Det krävs smärta. Utan de ingredienserna blir det ingen riktig konsert. Joel Almes talang möter en mer än entusiastisk publik, som lyder varje vinkning. Smärtan och svärtan i texterna får mig att stanna upp och bara stillastående kippa efter andan när jag försöker förstå hur bra den här kvällens spelning är. Är det en spelning som inte glöms bort i första taget? Absolut! Är det en fantastisk spelning? Nej! Den är bättre än så. Den är allra bäst på de tio månader som gått av det här året. Och när det har gått tolv månader är den bästa av alla liveupplevelser i år.

2 – The Sheepdogs – Nalen Klubb
Det är helt omöjligt att inte ryckas med i spelglädjen som bokstavligen sprudlar på scenen. När jag ser Jimmy Bowskill smeka fram riffen på sin gitarr med ett leende från öra till öra blir till och med jag danssugen. Gunget som samspelet mellan Ryan Gullen på bas och Sam Corbett på trummor framkallar måste fångas upp av det svenska nationella seismiska nätet. Shamus Currie fyller utrymmet mellan orden och bokstäverna i broder Ewan Curries sång med skön klaviatur och trombon. Fredrik Strage skrev i dag på sitt Instagram om att den här dagen innehåller årets mest spektakulära konsertkrock med Ladytron, Smashing Pumpkins och Nick Cave på samma kväll. Jag kan bara säga att Strage helt missat dagens vinnare. Känslan i mig är att betygsskalan inte riktigt räcker till. The Sheepdogs spräcker taket.

3 – Low Cut Connie – Kägelbanan
Kvällen avslutas sedan en trappa ner på Kägelbanan i det som kan vara scenens sista spelning någonsin. Om du ska avsluta något så ska det göras på topp. Det är också vad det blir. Det är kvällens andra verkliga överkörning. Jag har aldrig hört Low Cut Connie innan. Men herregud vad jag kommer att lyssna efter det här! Om du korsar Jerry Lee Lewis med Freddie Mercury och Pelle Almqvist från The Hives. Sedan fyller du på med Elton Johns rockande musik från inledningen av 70-talet, då kommer du att få Adam Weiner, Low Cut Connies frontman. Det är helt omöjligt att inte ryckas med i intensiteten i den bokstavligen svettsprutande Weiners energi. Kägelbanan hoppar, dansar och kokar efter en lång dag av underbar musik.

4 – Daniel Romano – Kägelbanan
Det är tre på eftermiddagen och temperaturen utomhus är säkerligen dryga 30 grader i solen. Det är rätt fullt i publiken inne på Kägelbanans större scen. Daniel Romano kommer upp på scenen iklädd skjorta, stickad tröja, kavaj och solglasögon. Det står i stark kontrast mot trummisen som har på sig sportshorts, hipsterkeps och solglasögon. Det som väntar på oss är något i gränslandet mellan Dylans elektriska debut 1966 och Neil Youngs gitarrmanglande riff tillsammans med Crazy Horse. Inte en sekund i setet slösas bort med mellansnack och låtarna vävs in i varandra. Alla låtar är arrangerade med intensitet och frenesi för ögonen. Fantastiskt och underbart är ord som dyker upp i mitt minne när jag tänker tillbaka på de här fyrtiofem minuterna som startade klockan tre på eftermiddagen.

5 – Avantgardet – Trädgården
Det är första gången jag har förmånen att se Avantgardet. Det är sannerligen inte den sista. Rasmus Arvidsson är en fantastisk frontman till det här popundret från Nybro. Det är ett av Sveriges bästa liveband i mina öron. Underbart samspel med publiken och massor av kärlek tillbaka till bandet från publiken. Det är många fantastiska poplåtar som hinner avverkas under den två timmar långa spelningen. Allra, allra bäst i mina öron låter det när raderna ”Hög i gränder i London, En hög i rännstensdiket, Hög i gränder i London, Hög men så bottenlöst låg” klingar fram. Det är skönhet och mörker på samma gång. Det är fantastisk musik och en låt som får folk att undra hur du mår.

En kväll som inte skulle hänt

6 – Ian Noe – Twang
Dave Cobb har sagt att han gillar bra röster. Det här något bortom bra. Ian Noe har en makalös röst och skriver fantastiska låtar. Han har dessutom förmågan att få dem att leva när han framför dem rakt upp och ner på Twangs lilla scen med en gitarr i famnen. Minnet av den här kvällen är något som kommer att stanna med mig oerhört länge. Det är en verklig ynnest att få uppleva en artist med den här förmågan i ett så litet och intimt format som det blir i den här källaren på Katarina Bangata. Jag har problem att formulera superlativen för att det mesta känns för futtigt för att beskriva den här talangen. Jag är åtminstone överlycklig att den här kvällen verkligen har hänt, även om jag får nypa mig hårt i armen för att förstå att det verkligen är sant.

7 – Rival Sons – Münchenbryggeriet
I ett av inte så många mellansnack berättar Jay att ”Jordan” hjälper till att hantera sorg. Det är inget vi behöver göra ikväll. Spelglädjen i musiken och närvaron på scen är en stark naturkraft. Jay Buchanans sång och Scott Holidays riff gör vem som helst glad en gråmulen måndagskväll i början av mars.

8 – First Aid Kit – Globen
När jag sedan vandrar på Arenavägen på väg mot bussen som ska ta mig från Gullmarsplan och hem vänder jag mig om. Jag förväntar mig att se Globen vara på väg att lyfta för att flyga iväg som ett rymdskepp. First Aid Kits rymdskepp. De känns som utomjordingar, inte bara som två systrar från Enskede. De är helt utomjordiskt bra och de äger Globen från och med nu. Till 2019 säger jag: ”Du kommer att få jobba hårt för att toppa den här januarikvällen”.

9 – The Sheepdogs – Münchenbryggeriet
Gitarristerna Ewan Currie och Jimmy Bowskill i The Sheepdogs äntrar scenen iklädda några av de snyggaste scenkläderna någonsin. Det går att känna gunget och groovet som ska komma bara genom att kolla in klädseln. De lämnar ett hål i mitt hjärta när uppvärmningen tar slut med underbara ”Nobody”. The Sheepdogs tar sig in på listan över årets konserter även när de är förband.

10 – Caleb Caudle – Bar Brooklyn
Det är generöst att spela sex låtar från nya skivan. De nya sångerna ökar min längtan efter att få höra den i sin helhet. Vi får alltså veta vad albumet kommer att heta och att det mastras i New York i morgon. Tillsammans med Drew Taylor och Mark Andrew Miller skapar Caleb Caudle magi när de framför alla de här underbara countrylåtarna. Leendet på mina läppar är mycket brett när jag tar bussarna det andra hållet när jag tar mig hem i Stockholmsnatten.

Sollidens kungar

 

11 – Ulf Lundell – Skansen
Det är som Lundell sade på scenen fortfarande sommar och temperaturen i huvudstaden ska nå 25 grader under morgondagen. Det är en bra sommar när jag fått se Lundell. På väg hem passar jag på att lyssna på den utmärkte berättaren Brent Cobb. Jag tittar upp mot Clarion Hotell och rum 674 när tunnelbanan kommer ut ur tunneln från Skanstull och tar vägen över bron till Gullmarsplan samtidigt som jag hoppas att Lundell också upptäckt ”Providence Canyon”. När jag petar ner minnena från en glädjefylld kväll kan jag också lyssna på Tyler Childers nya album ”Country Squire” eftersom att klockan passerat midnatt och det är fredag, alla skivsläpps heliga dag.

12 – Courtney Marie Andrews – Bryggarsalen
Höjdpunkterna står som spön i backen genom hela kvällen. En topp är gästspelet av The Tallest Man on Earth. Andra är att vi får ta del av nya, ännu outgivna sånger. Nyheten om att ett nytt album är på gång. Självklart också alla de gamla låtar Courtney Marie Andrews väljer att plocka ut från sin sångbok. Jag blir glad över att få vara i samma rum som en så begåvad person som jag tycker att hon är. En fantastisk röst som förtjänar en ännu större publik än kvällens utsålda Bryggarsalen.

13 – Johan Airijoki och Malmfältens Rockklubb – Kägelbanan
Nere på Kägelbanan väntar glöden i ”Helvetets lågor”, som inleder spelningen med Johan Aijrijoki och Malmfältens Rockklubb i sin Norrbottensblues. Ett fantastiskt namn på ett kompband för den delen. Det är en sådan känsla av otrolig inlevelse från scenen vi får uppleva. Vem visste förresten att klarinett kunde vara ett fantastiskt rockinstrument? Det får vi uppleva här. En tvättbräda försedd med diverse köksattiraljer spelar också en huvudroll. Får du chansen att se Airijoki spela live, tveka inte en sekund. Du får två tillbaka. Gripande och underbart är bara förnamnet.

14 – Ron Pope – Södra Teatern
Det är en helt underbar start på liveåret 2019 att få se Ron Pope stora delar av kvällen sitta vid flygeln och sjunga och berätta gripande, roliga och underfundiga historier om sitt liv och sin musik. Solen är uppe några minuter mer för varje dag som går och vi går mot ljusare tider. Den här kvällen gör det även betydligt ljusare i mitt sinne.

15 – The Hives – Gärdet
Det var på Luciakvällen förra året mina vägar korsades med ett The Hives i storform. Det var i ett betydligt mindre format då med en vild och hoppandes publik. Den här dagen har de bytt ut luciaklänningarna mot vit kavaj, vit skjorta, svarta byxor och skor och vita strumpor och Howlin’ Pelle Almqvist har även svart fluga när den timmeslånga energiboosten drar igång med ”Come On!”, ”Walk Idiot Walk” och “Main Offender”. Howlin’ Pelle är på sitt vanliga självklara och bästa humör när han ödmjukt förklarar att vi i publiken klappar mer åt när han står och kammar sig än när andra band spelat en låt.

Två bröder i en källare på hipstersöder

16 – The Brother Brothers – Twang
Att få förmånen att stå i en källare med knappa hundra andra personer en söndagskväll och höra stämsång i världsklass är en löjligt bra avslutning på veckan och starten på en ny. The Brother Brothers förtjänar en mycket, mycket större publik och spelställen än den här underbart intima kvällen. Jag tänker tankar om Central Park och närmare 800 000 personer i publiken, om ni hänger med på min liknelse?

17 – Joshua Ray Walker – Bryggarsalen
Det var första gången i Joshua Ray Walkers liv som han satte sig i ett flygplan för några dagar sedan. Då flög han till London och bytte plan för att ta sig till öppningskvällen på den här turnén. Jag hoppas att det inte dröjer länge innan han sitter på ett plan hit för fler turnéer. En underbar röst, sånger som förtjänar många lyssningar och en fantastisk närvaro på scenen. Mungiporna är nära öronen när det är dags att ge sig ut i den kalla och regniga oktoberkvällen, som på alla sätt vis stretar emot den glädje jag nyss upplevt.

Punktliga insatser II

”Hackensack” live

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 I: The Black Crowes kommer till Europa med sitt 30-årsjubileum av deras fantastiska debutalbum ”Shake Your Money Maker”. En av de bästa debuterna i rocken.
Årets EP II: Ward Hayden & The Outliers – “Can’t Judge a Book”. Den här EP:n har funnits till salu på bandets konserter sedan slutet av förra året. Från slutet av augusti finns den även tillgänglig för oss som gillar strömmande musik. Det är en nyskriven låt, ”Naturally Crazy” och sex covers. Bland annat en härlig version av ”Viva Las Vegas” och en skön version av Fountains of Waynes ”Hackensack”. Bandet hette tidigare Girls Guns & Glory och är fantastiska live. Förhoppningsvis kommer angör de Stockholm lite senare i höst när de kommer till den här sidan av Atlanten.
Årets bok på nattduksbordet VII: Gomorrah, säsong 4 (HBO). Få ljus i den här mörka skildringen av delar av den italienska knarkmaffian.
Årets bok på nattduksbordet VIII: Mindhunter, säsong 2 (Netflix), som utspelar sig 1980, något år efter den första säsongen. Vi återser FBI-agenterna Holden Ford (Jonathan Groff), Bill Tench (Holt McCallany) och Dr. Wendy Carr (Anna Torv). I Joe Penhall och David Finchers skapelse kretsar det den här gången kring ett fall i Georgia där systematiska mord av svarta barn ägt rum. Säsongen innehåller samma psykologiska obehagskänslor som kännetecknar vad Fincher-thrillers brukar göra.
Årets EP III: Kyle Daniel – “What’s there to Say” är där du hittar grundreceptet på heartland rock. Hör pianot som fyller ut mellanrummen, mellan text och gitarr i ”Born To Loose”. Wow!

Stockholmsskildring

Årets ja-tack-det-här-vill-jag-ska-hända-2020 II: Brendan Benson, Jack White, Jack Lawrence och Patrick Keeler som tillsammans utgör The Raconteurs gör en Europaturné med ett stopp i Stockholm.
Årets huvudstadsskildring II: I ”Klockorna” tar Ulf Lundell med oss till sina hemtrakter strax utanför huvudstaden. Baggesfjärden glittrar och vi vandrar över Skurubron tillsammans med Lundell och Tom.
Årets bok på nattduksbordet IX: 13 budord (Netflix), belgisk polis gäckas av en seriemördare.
Årets bok på nattduksbordet X: Wisting (Viaplay), en norsk polis i Larvik får bland annat jaga en amerikansk seriemördare.
Årets huvudstadsskildring III: ”Stockholm i december”, Ulf Lundells singel som släpptes i slutet av november och där han bland annat sjunger ”Gå upp på Solliden och ta en glögg, Och se ut över Söder där du föddes en gång, Ser du Sofia kyrka, under den var du ung och giftig, Och full av framtidssång”.

Årets album
Kan inte påminna mig något tidigare år där valet av ordning på den årliga och oslagbara listan med de tjugoen bästa albumen från innevarande år varit en större prövning. Den har orsakat samvetskval. Ångest. Sömnbrist. Eller det kanske inte var riktigt sant. Däremot har grupper av album prövats mot varandra på ett inte tidigare skådat sätt. Här är den nu. Ditt rättesnöre för vad som är årets bästa album.

Årets album

1 – Charles Wesley Godwin – Seneca
Det är målande, natursköna och ärligt. När du hör Charles Wesley Godwin sjunga stannar klockorna och tiden upphör. Det här är ett fantastiskt debutalbum. De 12 episka låtarna du hittar här är bara att njuta av om och om igen. När du kommer till ”Sorry For The Wait” kan du ta ett extra varv där.

Plats 2-6

2 – Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

3 – The Raconteurs – Help Us Stranger
Jan Gradvall ger Brendan Bensons, Patrick Keelers, Jack Lawrence och Jack Whites senaste album en fyra i Dagens Industri. Gradvall skriver; ”Bortom 10 000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars övning för att bli bra på något, finns 30 000-timmarsregeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musikaliskt stycke blir värd att bevara. Jack White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.” Jag kan bara hålla med Gradvall, men tycker att ”Help Us Stranger” är ännu bättre än hans bedömning.

4 – Ian Noe – Between the Country
Ibland blir jag extra glad att jag följer Savingcountrymusic.com. Den 31 maj recenserade de den här underbara plattan från Kentucky-sonen Ian Noe, vilket gjorde att jag upptäckte den. På ”Between the Country” dör människor, ljuset i världen skuggas ut av mörka moln om svåra tider, brustna hjärtan och oroliga tankar. Skivan är inspelad i Nashville i RCA Studio A och Dave Cobb står för produktionen. Ett starkt kvalitetstecken.

5 – Tyler Childers – Country Squire
Precis som på debutalbumet ”Purgatory” från Childers Sturgill Simpson ligger bakom produktionen även på Tyler Childers andra album. Han kommer till Stockholm i januari, vilket gör hela den månaden uthärdlig. Det vill inte säga lite kan jag lova. Det är en uppsättning av nio fantastiska berättelser som klockar in på dryga trettiofem minuter. Börja helt enkelt från början med titellåten och lyssna många gånger till avslutande ”Matthew”. Ett album som kommer att hamna på årets tio-i-topp.

6 – The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

Plats 7-11

7 – Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja attfölja med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

8 – Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

9 – Josh Ritter – Fever Breaks
Det här är Josh Ritters tionde album på tjugo år. I studion har han haft hjälp av Jason Isbell, som stått för produktionen. Isbells band The 400 Unit spelar utmärkt på Ritters underbara sånger. Lyssna till exempel på samspelet mellan Sadler Vadens gitarr och Amanda Shires fiol som lyfter flera av låtarna till ännu högre höjder än de redan befinner sig på. Två favoritlåtar just nu är ”The Torch Committee” och ”Ground Don’t Want Me”.

10 – Justin Townes Earle – The Saint of Lost Causes
Det var härligt att se Justin Townes Earle på STHLM Americana. Då var han ensam tillsammans med en akustisk gitarr. På den nya skivan har han band med sig. Vackra, sorgsna texter som framförs på ett underbart sätt. Lyssna till exempel på titellåten, ”Over Alameda” och ”Flint City Shake It”.

11 – SUSTO – Ever Since I Lost My Mind
Justin Osborne har varit låtskrivare och musiker i snart tio år. När SUSTO tog form fann han en plattform som passar hans oroliga själ. Låttexterna är ofta kontroversiella – att sjunga om tungt drogmissbruk och homosexualitet är inte den mest vältrampade stigen för band som kategoriseras som alt-country och americana. På min födelsedag dyker spelar han på Nalen. Till dess får jag nöja mig med de här lysande låtarna strömmande i hörlurarna.

Plats 12-16

12 – Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

13 – Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

14 – The Black Keys – “Let’s Rock”
Dan Auerbach och Patrick Carney återvänder till sina egna rötter. Det ekar starkt från The Black Keys tidigaste album. Duon sammanfattar hela albumet i dess titel. Det är en lysande uppvisning i modern rock.

15 – Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

16 – Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

Plats 17-21

17 – Rival Sons – Feral Roots
Det här albumet är med Long Beach-gänget Rival Sons är inte ett som träffade mig direkt. Det växer däremot med fler genomlyssningar. Dave Cobb har som vanligt skött om produktionen. Lyssna på titelspåret, ”Stood By Me” och ”End of Forever” för att nämna tre starka spår.

18 – The Steel Woods – Old News
Det här är fantastisk sydstatsrock från Nashville. Det finns inslag av bluesrock och outlaw country i den här sköna grytan som puttrar skönt. Två coverlåtar dyker också upp. Tom Pettys ”Southern Accents” och Black Sabbaths ”Changes” lyser upp årets inledande månader med övriga härliga kompositioner på det här albumet.

19 – John Paul White – The Hurting Kind
Lee Ann Womack, Erin Rae och The Secret Sisters gör alla utmärkta gästspel när “The Hurting Kind” ringlar sig fram i maklig takt. White har producerat albumet tillsammans med Ben Tanner från Alabama Shakes och det är inspelat i ett varierat utbud av studios runt omkring Muscle Shoals. Veteranen David Hood återfinns på bas. Lyssna gärna på duetten ”This Isn’t Gonna End Well”, som White sjunger tillsammans med Lee Ann Womack.

20 – Rod Melancon – Pinkville
Rod Melancon är den föredetta skådespelaren, som sadlat om till musiken. Låtarna blir till små filmer på vackra ”Pinkville”. Texterna är mörka och detaljerade. Det finns psykadelisk soul, rockande inspiration och en cover av Springsteens ”57 Channels (And Nothin’ On).

21 – Avantgardet – Mellan miljonprogram och Thailand
”Trots att det låter så långt från stabilt: en gles och tanig rockmusik med dålig hållning, där gärna någon udda slagverksdetalj sticker ut. Arvidsson själv har en påfallande Hellströmlik talang för formuleringar och tonfall, för nyckfullt inkastad engelska och underligt betonade nyckelord.” Det skriver Nils Hansson i DN:s recension av albumet. Det räcker fram till att ta sig in på den här oslagbara listan säger jag.

Det lackar mot jul

Min och Taylor Swifts favorit

Helt plötsligt en vacker oktoberdag fanns de bara där. Sju konserter. Det doftar nypressade MP3:or. Jason Isbell & The 400 Unit gör sällskap med många andra artister och ger möjlighet att höra hela konserter för 10 dollar. Om och om igen. Förhoppningsvis kommer även årets konserter från Isbells Ryman Residency, från oktober också bli tillgängliga. En av förra årets Ryman-konserter dök upp i slutet av november när de sju första dubblerades. Konserterna ges ut av nugs.net. De samarbetar med många andra artister också. John Fogerty, Metallica, Bruce Springsteen och The Raconteurs bara för att nämna några.

Isbells musik värmer mitt hjärta och jag är inte ensam om att ha känslor för honom. I slutet av oktober på amerikanska The Voice kom Taylor Swift ut som ett stort och passionerat Isbell-fan. På den sista kvällen av sju på The Ryman Auditorium berättade Jason Isbell att han var på väg in i studion igen för att spela in ny musik. HaPå Isbells och hans frus Instagram bekräftar de att det är ny musik på gång och bilder från RCA Studio A bekräftar att han fortsätter att jobba med Dave Cobb. Isbells senaste skivor har dykt upp under sommaren, så jag hoppas att det kan vara fallet även den här gången och att han dyker upp i Sverige snart igen. Kanske redan i juni under STHLM Americana? Det får bli min önskning till tomten helt enkelt.

God Jul allihopa från Tyresö-tomten!

PS! I min egen julstrumpa har jag stoppat Martin Scorceses gangsterepos The Irishman och säsong 3 av The Crown. Båda hittar du på Netflix. I strumpan ligger också Michael Connellys bok The Night Fire där Harry Bosch och Renee Ballard jagar mördare tillsammans.

Särskilt Jul PS! Många gånger handlar det om att komma hem till nära och kära på julen. Det är något amerikanerna också praktiserar i samband med Thanksgiving. Vad passar då bättre än att kombinera de här två högtiderna med att möta upp med Blackberry Smokes firande på The Tabernacle i Atlanta, Georgia?

När det är dags att summera året i en lista med tjugoen album är jag övertygad om att flera av släppen från september och oktober kommer att hitta sin väg in på den listan. Det har varit två riktigt bra månader i skivfloden.

 

Det är precis som det brukar vara också. Du kan följa alla årets album, som är bättre än bra i den här spellistan.

 

Charley Crockett – The Valley
Den här blandningen av soul, blues och honky tonk från Texassonen Charley Crockett är fylld av glädje, sorg, medryckande melodier och finurliga texter. I titelspåret sjunger han om sin hembygd och sin uppväxt i San Benito.

 

Cody Jinks – After the Fire
Det första av två album i oktober från Cody Jinks. Titelspåret handlar om att hitta mening och att betyda något för en annan människa. Cody Jinks texter vill berätta något för dig och de ackompanjeras av medryckande melodier.

 

Cody Jinks – The Wanting
Det andra albumet i oktober från Jinks släpptes en vecka efter det första. En av höjdpunkterna på den här önskan är en enträgen bön. Lyssna på ”The Plea” för att fastna i det här albumet.

 

Dirty Honey – Dirty Honey
Det här är det första bandet någonsin som varit etta på Billboards singellista för Mainstream Rock utan att ha ett skivkontrakt. Låten som tog sig upp till toppen är den lysande ”When I”m Gone”, som startar den här kvintetten av sånger. Det osar Led Zeppelin, Guns ’N Roses och AC/DC i influensköket på ett utsökt sätt.

 

The Highwomen – The Highwomen
Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Fyra fantastiska kvinnor som utgör grunden i den här supergruppen. I inledande låten ”Highwomen” får de dessutom förstärkning av den underbara röst som tillhör Yola. Därifrån är det bara att fortsätta. Då får du bland annat höra Brandi Carlile sjunga den omåttligt vackra ”If She Ever Leaves Me. En countrylåt om lesbisk kärlek som Amanda Shires skrivit tillsammans med Jason Isbell.

 

Joel Alme – Bort bort bort
”Jag har haft problem under extremt många år och passerat behandlingshem och psyken och ätit oändligt mycket mediciner. Men nu har det varit lugnt i många år. Mitt mående har gått upp och ner, men jag har inte flytt in i missbruk som förr.” Det berättar Joel Alme för DN i en av många personliga intervjuer i samband med att det efterlängtade nya albumet släpptes. 10-talets bästa album på svenska ”Flyktligan” handlade om familjen och släkten. På ”Bort, bort, bort” utgår berättelserna från Almes egna upplevelser bland annat hans psykiska utmaningar.

 

Lars Winnerbäck – Eldtuppen
När Stockholm är kallt i oktober känns det tryggt att Lasse Winnerbäck återvänder under sin favoritårstid och värmer mig. En samling av sånger som startar längs E4:an med utsikt över Vättern. Släpp mig var som helst i världen så tar Lasse med mig hem. Titelspåret och ”Tror jag hittar hem” är mina favoritspår just nu.

 

Paul Cauthen – Room 41
Paul Cauthen har passande nog fått smeknamnet ”Big Velvet”, vilket också är namnet på det femte spåret på hans nya skiva ”Room 41”. Det var i det rummet han checkade in på Dallas Belmont Hotel när resten av livet brakade ihop. Han ägnade sig åt ett eskalerande och självdestruktivt beteende när han medicinerade ett brustet hjärta och ångest med alkolhol och andra droger. Under två år levde han i rum 41 och skrev sångerna som till slut hamnade på det här albumet. Det är lätt att förstå de många jämförelserna med Elvis Presleys och Johnny Cash när det gäller rösten. I ”Big Velvet” möter tequila kokain och vi får också träffa den äkta sammetsrösten. Tempomässigt är det dags igen att lugna ner det i ropet efter hjälp och sällskap som finns i ”Can’t Be Alone”. Det börjar med en pratande Cauthen i ”Freak”, som berättande fortsätter beskriva sina kamrater i fängelset. Det är nere vid strandens kant den här resan kommer till ett slut. Texterna har tagit oss med på en resa bland dödssynder som avundsjuka, lust och högmod via förtvivlan och undergång till försoning. Det är inte tio budord som bjuds, men väl tio utomordentliga låtar.

 

Sturgill Simpson – Sound & Fury
Är det en film? Är det album? Sanningen är att det är båda delarna. Det är Sturgill Simpsons senaste bidrag till kulturarvet. Någonstans kan jag tycka att låten ”Make Art Not Friends” berättar lite om vad det här är. Du kan välja att följa med på resan eller bli akterseglad. Sturgill Simpson går sin väg och utvecklas vidare. Svängiga melodier samsas med tunga riff och texter som refererar till honom själv i många stycken. Lättsmält? Nej! Bättre än bra? Ja!

 

Whiskey Myers – Whiskey Myers
I en blandning av rock från den amerikanska södern och country hittar du ingredienserna till Whiskey Myers femte album. Det gjorde debut som nummer ett på Billboards countrylista även om det släpptes samma fredag som exempelvis Sturgill Simpson. Bandet bildades i Palestine, Texas av sångaren Cody Cannon och gitarristen John Jeffers. De två har också bidragit med de flesta av låtarna på albumet. De har samarbetat med bland andra Brent Cobb, Adam Hood och Ray Wylie Hubbard på ett par av låtarna.

Den första fredagen i varje månad finns numera ett pirr i magen på mig. Då öppnar nämligen Bruce Springsteen konsertarkivet. Svensk tid sker det vid 18-tiden på fredagar. Då finns en ny konsert tillgänglig att ladda ner och ladda in i lämplig musikspelare.

 

Under våren 2018 har det dykt upp konserter från Born in the Usa-turnén, Devils and Dust-turnén och från Working on a Dream-turnén för att nämna några. Den sistnämnda från Madison Square Garden och den första gången Bruce spelade hela The River-plattan live från start till slut.

Det är drygt fyra år sedan Springsteen började ge ut alla sina konserter under pågående turné. Först ut var en spelning i Kapstaden från den 26 januari 2014. Öppningslåten den kvällen var ”Free Nelson Mandela”. Allt sedan dess har Springsteen gett ut alla sina turnéspelningar. Innan januari 2014 hade Bossen öppnat sitt arkiv några gånger.

I en del av mitt vansinne har jag hört de allra flesta, om inte alla, av de här utgivningarna. De här utgivningarna är inget annat än ett fantastiskt monument över den kanske allra största artisten genom tiderna i mina öron. Det är i de långa konserterna Springsteen funnit sin terapi. Det är något han själv skriver om i sin självbiografi ”Born to run”, som kom härom året.

Jag tycker att låtarna växer liv. Det är magi att höra ett så fantastiskt band som The E Street Band är. Det är fantastiskt skickliga musiker, som följer med i Bossens alla musikaliska språng. Bara för att ge ett litet exempel på variationen i setlistorna kan vi titta på High Hopes-turnén från 2014. De spelade 34 spelningar under en turné uppdelad i tre delar. Under de här spelningarna framfördes 182 olika låtar. Jag säger det igen. 182 olika låtar.

Bara för att göra en jämförelse med något kan jag berätta att U2 spelade 60 olika låtar under sin 360-turné på 110 spelningar under två år. En annan jämförelse är AC/DC:s tvååriga Black Ice World Tour med 168 spelningar. Där spelades 21 olika låtar.

I skrivande stund finns det knappt 150 Springsteen-spelningar tillgängliga via live.brucespringsteen.net. Många av av spelningarna sträcker ut över tre timmar. Det finns alltså väldigt mycket underbar livemusik att lyssna till. Det är alltså inte helt enkelt att välja vart du ska börja om du är sugen på att lyssna på Bruce Springsteen live helt enkelt.

Jag skulle ha svårt att rekommendera en enskild konsert där du borde börja. Det var fallet fram till i fredags. Nu vet jag precis vart du ska börja. Det är faktiskt tveksamt om jag hört Springsteen bättre och råare än på det vis än i konserten, som släpptes i fredags. Den konserten har funnits som en klassisk Springsteen-bootleg förut och beskrivs så här på hemsidan.

”It is known simply as Roxy ’78. One of Springsteen’s finest shows ever is now available complete and freshly mixed from multi-track master tapes. Playing a special club set broadcast live across LA, Bruce pulls out all the stops, including the debut performances of “Point Blank,” “Independence Day” (solo piano), “Rave On” and “Heartbreak Hotel,” plus the first tour versions of “Raise Your Hand” and “Twist and Shout” to wrap this jaw-dropping stop on the Darkness tour.”

“Point Blank” och ”Independence Day” var två av drygt sjuttio låtar Springsteen skrev till Darkness On The Edge of Town-plattan. De kom inte med där utan gavs ut först knappt två och ett halvt år efter den här kvällen när The River släpptes i oktober 1980. Ska du bara lyssna på en livespelning med Bruce Springsteen & The E Street Band rekommenderar jag dig att lyssna på den här mer än fantastiska kvällen. Den avslutas med ”Twist and Shout” efter att det annonserats flera gånger från scenen att det inte blir något mer ikväll. Springsteen återvänder efter tolv minuter och rockar The Roxy. Den här kvällen ligger väldigt nära en tolva i betyg på en tiogradig skala.

200 miljoner liter av de första svenska jordgubbarna. Knappt 12 000 Teslor av modell S. Drygt 418 miljoner burkar av sommarens öl Effortless Grapefruit IPA. Nästan 17 miljoner kilo av svensk oxfilé. 2 000 tvåor på Östermalm i Stockholm. Knappt 5 600 000 år med Spotify Premium för hela familjen. Det är här är storleken på den svenska musikmarknaden under ett år.

Magnus Lindberg gästar Roger Karlsson på Södra Teatern

Den svenska musikmarknaden omsätter ungefär 10 miljarder kronor årligen. Då ingår upphovsrättsliga intäkter, intäkter från inspelad musik och konsertintäkter. I intäkterna ingår inhemsk respektive utländsk försäljning. Med inhemsk musikförsäljning avses betalningar för musikkonsumtion i Sverige. Det betyder t.ex. att konsertintäkter från svenska artister liksom utländska artister, som framträdde i Sverige 2016 räknas in i den inhemska marknadens intäkter. Svensk musik som framförts i utlandet räknas som exportintäkter – i de fall intäkterna tas upp i Sverigeregistrerade bolag.

Upphovsrättsliga intäkter är ersättning för musikanvändning exempelvis i radio och tv, dataspel, reklamfilm, eller i bakgrunden på restauranger. Intäkterna tillfaller kompositörer, arrangörer, textförfattare, musiker, artister, musikförlag, musikbolag och producenter. Den här delen av den svenska musikmarknaden är ungefär 2,5 miljarder kronor.

Intäkter från inspelad musik kommer från försäljning av musikinspelningar i olika format – främst från prenumerationsabonnemang på strömmad musik, men också från försäljning av cd-skivor och nedladdningar. Den här delen av den svenska musikmarknaden utgör ungefär 2 miljarder kronor. Det såldes vinylskivor för 60 miljoner kronor, dvs. drygt 0,5 procent av den svenska musikmarknaden eller 3 procent av intäkterna för försäljning av musikinspelningar.

Ungefär 5,5 miljarder kronor uppgår den största delen av den svenska musikmarknaden. Det är konsertintäkterna som är störst på den svenska musikmarknaden. Vart är vi på väg? Det kan man undra med all denna sifferexercis? Dels undrar jag över hur en marginalföreteelse som vinyler kan få så stor uppmärksamhet i media och allra mest hos rockjournalister? Det är faktiskt obegripligt. Det är också många rockfans som kramar vinylskivor. Det är inte underligt att hiphopen nu räknas som den största musikgenren. Hiphopen har tillsammans med sina fans flyttat in i den strömmade världen. Den, åtminstone just nu, relevanta delen av intäktsskapande när det gäller musikinspelningar.

Konsertintäkterna som utgör mer än hälften av den svenska musikmarknaden får en del uppmärksamhet i media i form av recensioner, men inte så mycket mer. Jag tänkte därför nämna något ännu mera obskyrt. Något som har min fulla uppmärksamhet i vissa specifika delar. Nedladdningar av hela konserter. Metallica, Bruce Springsteen, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers är exempel på artister som har den goda smaken att lägga ut alla sina konserter till försäljning. Det kostar knappt 10 dollar att ladda ner en konsert i MP3-format. Jag kan inte komma på att jag läst något om detta underbara fenomen. Jag har säkerligen missat några artiklar bara för att jag skrev så nyss.

Gemensamt för de fyra artisterna jag nämnde alldeles nyss är att de sköter sin försäljning via företaget Nugs.net. Det grundades 1993 av Brad Sterling. Han ville ha en plats för sin växande samling av bootlegs från Greatful Dead och Phish och för att kunna byta med andra samlare. Sedan 2002 har nugs.net sålt mer än 250 miljoner nedladdningar av olika konserter. Det finns drygt 15 000 konserter från mer än 1 000 artister att botanisera bland.

Mitt eget botaniserande den här våren har bland annat lett fram till köp av båda Metallicas konserter i Stockholm. De var tillgängliga ett par dagar efter Globenspelningarna och på nedladdningarna är ljudet tipp topp, vilket det inte går att anklaga ljudet i Globen att vara. Bruce Springsteen ger också ut gamla spelningar. Det kommer en arkivspelning första fredagen i varje månad. De senaste månaderna har det dykt upp spelningar från Born In The Usa-turnén 1984, Darkness on the Edge of Town-turnén 1978 och Working on a Dream-turnén 2009 för att nämna några trevliga exempel.

Möjligheten att få höra konserter på det här sättet för en livemusikknarkare, som mig själv, är det här inget annat än en lisa för själen. Allt mellansnack finns med. Det är inte bortklippt, som på livealbum som ges ut i annan form. Chansen att du får höra en publik som går helt bananer om spelningen är gjord i Sydamerika är stor. Det är underbart att kunna följa hela turnéer om det handlar om artister som faktiskt varierar setlistan mellan varje kväll, som exempelvis The Boss och Pearl Jam. Skulle exempelvis AC/DC, som på sin höjd byter ut en låt på ett och ett halvt år i setlistan, sälja sina konserter skulle det räcka med en souvenir från en konsert där jag själv varit i publiken.

Tyvärr finns inga svenska artister som ger konsertpubliken någon liknande möjlighet att ta del av konserter i efterhand. Det närmaste vi kommit det under den här våren var Ulf Lundell. Han har lagt ut den sista spelningen i Linköping från sommarturnén 2015 på sin egen hemsida. Där ligger den redo för att ladda ner för den som vill lyssna på en alldeles utmärkt sommarkväll. Det kostar dig inte ett öre förutom den tid du lägger på att ladda ner.

Den första fredagen i innevarande månad släppte Springsteen en spelning från Madison Square Garden i november 2009. Bandet hade börjat spela hela album under kvällarna när de återvänt till Nordamerika på Working on a Dream-turnén. Kvällen före spelade de ”The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle”. Den New York-kväll vi nu får uppleva spelar de hela ”The River” från start till slut. Det är enda gången det kommer att hända säger Springsteen innan de börjar. Han kommer att ångra sig. Drygt sex år senare inleds den två år långa ”The River-turnén”.

Den hyperstarka trion av album Bruce gav ut mellan 1975-1980. Först ”Born To Run”, sedan ”Darkness On The Edge of Town” och så ”The River”. När Bruce och The E Street Band 36 år efter utgivningen av ”The River” spelar det som kan vara heartland-rockens epicentrum varje kväll från start till slut, då vill till och med jag dansa. Tre av kvällarna spelar de på Ullevi i Göteborg. En av kvällarna, en varm kväll i juli 2016 hade jag nöjet att vara på plats. Efteråt har det varit ett nöje att kunna lyssna på de andra två Ullevi-kvällarna också.

HALVÅRETS PUNKTINSATSER

Mumsigt

Halvårets sommaröl: Effortless Grapefruit IPA. Det sägs att det är bra med frukt en varm sommardag. Jag kan bara hålla med.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning I: Colter Wall på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet I: Collateral (Netflix). Ett pizzabud blir nedskjuten i London precis efter en av sina leveranser. Därifrån utvecklar sig denna historia med många komplexa karaktärer.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning II: Tyler Childers på Twang.
Halvårets citat I: ”I tider av allmänt utbrett bedrägeri, blir det en revolutionär handling att säga sanningen.” – George Orwell

Skön rock på Debaser Strand

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning III: JD McPherson på Debaser Strand.
Halvårets åkband: STHLM Americana med många fina konserter.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IV: David Ramirez på Bryggarsalen.
Halvårets bok på nattduksbordet II: Seven Seconds (Netflix). En pojke på cykel blir påkörd. En polis kör bilen och smiter från olycksplatsen med hjälp av sina kollegor. Där börjar denna utmärkta serie om korrumperade poliser och rättrådiga poliser.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning V: Hästpojken på Debaser Strand.

Titus Welliver som Harry Bosch

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VI: First Aid Kit på Waterfront.
Halvårets bok på nattduksbordet III: Bosch säsong 4 (HBO). De här fantastiska scenerna ifrån Los Angeles. Underbart filmade. Michael Connellys böcker och Henrik Bastins touch när böckerna blir strömmad TV är inget annat än ren och skär polisseriemagi.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VII: Roger Karlsson på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet IV: Fauda säsong 2 (Netflix). Vi följer den israeliska underrättelsetjänsten igen. Huvudfiguren är återigen Doron Kavillo. Det är långt ifrån skratten och ljuset i den här serien.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning VIII: Hannah Aldridge på The Southside Cavern.

Världens mest intressanta rockband

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning IX: Anderson East på Kägelbanan i januari.
Halvårets citat II: ”Indecision is the thief of opportunity.” – Warren Buffet
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning X: Queens of the Stone Age på Gröna Lund.
Halvårets sämsta: Greta van Fleet har inte besökt Stockholm, men det blir bättring på det i november.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XI: Brian Fallon på Gröna Lund.

Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen

Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XII: John Moreland på Södra Teatern.
Halvårets bok på nattduksbordet V: Killing Eve (HBO). Baserad på Luke Jennings böcker om Villanelle. Eve Polastri en MI5-anställd börjar spåra den psykopatiska kontraktsmördaren Villanelle. Båda kvinnorna blir besatta av varandra. Ännu en magisk serie att titta på. Skönt att veta att säsong 2 är beställd.
Halvårets höjdarkonserter utan inbördes ordning XIII: Jason Isbell & The 400 Unit på Mosebacketerassen.
Halvårets bok på nattduksbordet VI: C.B. Strike (HBO). Filmatiserade berättelser om detektiven Cormoran Strike utifrån de böcker J.K. Rowling skrivit under pseudonymen Robert Galbraith.
Halvårets musikfilm: The Wrecking Crew (Netflix), med bland annat Carol Kaye på bas. Efter att du sett den blir det svårt att nämna något The Wrecking Crew inte spelat på.

Jimmy Iovine & Dr Dre

Halvårets liveskiva I: Anywhere Loud – Imperial State Electric
Halvårets musikdokumentär: The Defiant Ones (Netflix). Fyra fantastiska avsnitt om Dr. Dre och Jimmy Iovine. In och titta bara med er!
Halvårets liveskiva II: The Timber House Sessions – Brian Dunne
Halvårets börsvärde: När Spotify introducerades på New York-börsen var värdet större än värdet på världens tre största skivbolag Sony, Universal och Warner. Alltså större värde på Spotify än vad skivbolagen var värda tillsammans. Är det skivbolagen eller någon annan som driver musikindustrin framåt?
Halvårets liveskiva III: Live: 1984-08-20 East Rutherford, NJ – Bruce Springsteen & The E Street Band

Live From The Ryman

Halvårets liveskiva IV: Plain Spoken: From Chicago Theatre – John Mellencamp
Halvårets översättning: Mauro Scocco och Julia Frej – ”Vänta på att dö”. Världens kanske vackraste sång om destruktivt leverne skrev Townes van Zandt i ”Waitin’ Around To Die”. Nu finns den på svenska i en oerhört bra version med Mauro och Julia.
Halvårets liveskiva V: Den som ryktet sa var att Jason Isbell håller på att sammanställa ett livealbum från sina sex kvällar i rad på Ryman Auditorium i Nashville förra hösten. Det visade sig vara helt sant. Ett album med tretton låtar från de tre senaste skivorna dyker upp i oktober. Precis i samband med att de gör sex kvällar till på The Ryman.
Halvårets citat III: ”Aging is an extraordinary process where you become the person you always should have been.” – David Bowie
Halvårets liveskiva VI: Live Sommaren 2015 – Ulf Lundell

Fantastisk musik

HALVÅRETS ALBUMTIPS
Det är lite nyordning här i halvårskrönikan det här året. Det blir inga albumtips. De kan du hitta på annat håll bland mina kråkfötter. Tips från januari och februari, mars och april finns redan att hitta. Orkar du inte leta och vill automatiskt hålla dig uppdaterad i framtiden, dvs. ungefär varannan månad finns också en spellista att följa.

HALVÅRETS BÄSTA ALBUM


Halvårets bästa album 2018

Brent Cobb – Providence Canyon
Countryfunk. Smaka på ordet. Det ligger bra på tungan. I mina öron gör det underverk. Brent Cobb beskriver vad han ville göra som countryfunk. Nu bryr jag mig inte så mycket om någon genre. Jag bara inser att det här är en utmanare till årets bästa album. Det är dessutom kusinen Dave Cobb, som hållit i produktionen igen.

AVSLUTNINGSVIS
Tänkte jag tipsa om två mycket trevliga möjligheter att få både höra och se ny musik i form av sådant som ej släppts ännu och i avskalade akustiska versioner. Det har du möjlighet att göra om du rattar in din webbläsare till National Public Radio eller NPR, som det förkortas.

Programmet du ska leta upp om du är intresserad av att du lyssna på kommande albumsläpp en vecka innan de släpps heter självförklarande nog First Listen. Vill du istället, eller kanske också, höra och se avskalade versioner med sagolika artister är det Tiny Desk Concerts som gäller. Kolla in det här klippet med John Moreland så får du en liten uppfattning om hur det kan se ut.

21 album – 2012-2017 – Plats: 76-100

Publicerat: 15 januari, 2018 i Musik, Musiktips, Spotify-listor
Etiketter:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Idag fortsätter vi resan bland de 117 bästa plattorna sedan 2012. Idag har turen kommit de som klarade att kvala in bland de hundra bästa albumen. Nu kör vi!

 

76 – Chastity Brown – Silhouette Of Sirens (Utgiven: 2017 Placering då: 20)
NPR Music säger bland annat “a work of brooding soul eloquence, alt-rock wiriness, atmospheric pop sweetening and folk-inflected naturalness”. Jag säger jomenvisst.

77 – Black Sabbath – 13 (Utgiven: 2013 Placering då: 18)
Tillsammans med Rick Rubin har Sabbath (i nästan originalsätting) lyckats att åka tidsmaskin till början av 70-talet och tillbaka. Tidsresan har resulterat i något, som jag hoppas att de kan upprepa fler gånger.
78 – Jill Johnson – For You I’ll Wait (Utgiven: 2016 Placering då: 13)
Hela Jan Gradvalls recension av plattan låter så här: ” Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre. September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna. Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut. Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.”
79 – Desert Noises – 27 Ways (Utgiven: 2014 Placering då: 19)
”The name Desert Noises—like many of the band’s songs on their debut full-length 27 Ways—came out of a dream that popped into front-man Kyle Henderson’s head while sleeping. “I just woke up and wrote it down on a piece of paper,” says the 24-year-old, who used it for the band he’d first formed with his brother and a friend in the Provo/Orem, Utah, area.” Så skriver bandet själva på sin hemsida om debuten och Kyle får gärna fortsätta att drömma när det resulterar i musik av denna klass.

80 – Lydia Loveless – Somewhere Else (Utgiven: 2014 Placering då: 16)
Skön stänkande, intensiv honky-tonk eller bara helt enkelt bra musik. Melodierna sträcker sig vidare
81 – Deer Tick – Negativity (Utgiven: 2013 Placering då: 15)
”The Black Dirt Sessions” var ett av 2010-års bästa album, uppföljaren ”Divine Providence” från 2011 var en liten besvikelse. I år vandrar frontfiguren John McCauley i rätt riktning igen, tycker jag.
82 – Refused – Freedom (Utgiven: 2015 Placering då: 13)
”Refused har spelat in ett sagolikt tajt, modernt rockalbum utan en millimeter utfyllnad. Samtliga 10 låtar skulle kunna släppas som singlar och fungera i actionsekvenser i Hollywoodfilmer och dataspel. Eller kan läggas in i spellistor för den som vill ha tempo i joggingspåret. Riffen är så tydliga att Beavis & Butt-head kan spela luftgitarr till dem. Visserligen kommer Refused från den politiska hardcorescenen, men även fans av AC/DC och Black Sabbath som helt struntar i budskap kommer att älska det här.” Det är en del av Jan Gradvalls beskrivning av Umeå-bandets platta, som samme Gradvall senare utnämnde till första halvårets bästa skiva.
83 – Melissa Horn – Om du vill vara med mig (Utgiven: 2013 Placering då: 10)
Inlevelsen och förmågan att förmedla sina texter. Där ligger Melissas styrka i mina ögon och hon gör det verkligen som ingen annan i detta långa land.
84 – Dr. John – Locked Down (Utgiven: 2012 Placering då: 3)
Dan Auerbach är albumets viktigaste instrument. Ena halvan av duon The Black Keys, som blivit ett av världens mest omtalade rocknamn, är katalysatorn bakom Dr Johns bästa skiva sen ”Goin’ back to New Orleans” från 1992.

85 – Dawes – Stories Don’t End (Utgiven: 2013 Placering då: 13)
Körsång i massor väntade jag mig inför denna skiva och det får jag också. En liknelse med The Eagles är rimlig. Lyssna exempelvis på ”Most People”.
86 – Roger Karlsson – Kysser Sörmlands Jord (Utgiven: 2015 Placering då: 10)
Det här är sjätte solosläppet från denne sörmländske singer-songwriter. Han kvalar in fint i den svenska traditionen av rockiga berättare. Han förtjänar också en betydligt större uppmärksamhet än han fått hittills. Hela albumet är en betraktelse av den inte alltid upplyftande samtid vi just nu lever i. En skön orgel i bakgrunden bär fram sången >>Främling eller vän/Historien går igen/När agnarna ska sållas och förvanskas>> sjunger Roger Karlsson i ”Jag Skulle Kunna Döda”.
87 – Melissa Horn – Jag Går Nu (Utgiven: 2015 Placering då: 15)
Det är svårt att ta miste på att det är Melissa Horn redan vid skivans första toner. Det är sköna toner i moll och texter nära henne själv, alla ord med en vacker tungsinthet. I februari gör hon tio spelningar på Södra Teatern. Jag tar det igen, TIO! Hon håller normalt en låg medial profil, men i höst har det funnits möjlighet att höra henne samtala med Tomas Andersson Wij, vilket sänds på SVT i början av det nya året. Dessutom har hon medverkat en lördag i Jan Gradvalls podd.
88 – John Fullbright – Songs (Utgiven: 2014 Placering då: 7)
”The older I get, the more I realize that the hardest thing to do is to tell the truth,” säger John Fullbright till Rolling Stone. Han fortsätter ”But it’s also the most rewarding thing, for me, and for the audience. I don’t want to waste anybody’s time with something they have to figure out.” De kloka orden beskriver ”Songs” på ett bra sätt och borde ju också kunna fungera mycket väl i många andra sammanhang.
89 – A Thousand Horses – Southernality (Utgiven: 2015 Placering då: 19)
Det är omöjligt att inte tänka på The Black Crowes debutalbum ”Shake Your Moneymaker” när tonerna från ”Southernality” rusar ut genom högtalarna. ”First Time” startar upp den här sköna Dave Cobb-produktion. Deras sydstats bluesiga sound förde upp singeln ”Smoke” till förstaplatsen på Billboards Country Airplay Chart. Det är svårt att sitta stilla när sångaren Michael Hobby och resten av bandet bjuder upp till dans med den här sköna samlingen av låtar.

90 – Jesse Malin – Outsiders (Utgiven: 2015 Placering då: 16)
Om du vill djupdyka i Jesse Malin måste du bara lyssna på Jan Gradvalls podd där han dedikerar ett helt avsnitt till denna New York-poet. Årets andra album från denna fantastiska skildrare av Stora Äpplet-miljöer ger mig en underbar glädje. Och för den delen lust att åka dit och utforska alla miljöerna, som beskrivs i låtarna.
91 – Various Artists – Chimes of Freedom: The Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International (Utgiven: 2012 Placering då: 2)
Ett helt gäng på sjuttiosex sånger. Olika band. Till förmån för Amnesty.
92 – Ryan Adams – Ryan Adams (Utgiven: 2014 Placering då: 11)
Det är ju som vanligt omöjligt att inte direkt kapitulera för Ryans röst. Men de samlade låtarna som utgör det här albumet behöver ett antal lyssningar för att växa till den storhet det har.
93 – Frazey Ford – Indian Ocean (Utgiven: 2014 Placering då: 8)
Hennes röst är som ett moget och fylligt vin. Musiken känns som att den fått mogna ytterligare från hennes tidigare alster, sången självklar och texterna doftar av klarhet.
94 – Foo Fighters – Sonic Highways (Utgiven: 2014 Placering då: 4)
En åtta timmar lång resa genom delar av den amerikanska rockhistorien. Det är tv-serien med samma namn som detta 42 minuter långa alster. När du lyssnar på dessa åtta sköna låtar efter att ha sett den ”skivstudioporr”, som TV-serien är, så kommer du att få en helt annan lyssningsupplevelse. Jag har på känn att jag och Andres Lokko tycker lite olika om upplevelsen.

95 – Ryan Adams – 1989 (Utgiven: 2015 Placering då: 9)
En av årets bästa spellistor är den ihopsatt av Taylor Swifts originalalbum och Ryan Adams coverversion av detsamma album. Det är fantastiska låtar och underbart att höra låtar som ”Blank Space”, ”Bad Blood” och ”I Know Places” först i Swifts popupplaga och sedan i Adams altcountry-versioner. Swift har varit med och skrivit alla låtar. Men i sedvanlig ordning (ja det går att säga så) är också svenskarna Max Martin och Shellback involverade i kreerandet av majoriteten av dessa pärlor till låtar.
96 – The Civil Wars – The Civil Wars (Utgiven: 2013 Placering då: 12)
Det andra släppet från duon Joy Williams och John Paul White. Många recensenter lyfter fram att det varit vissa ”meningsskiljaktigheter” mellan de två under processen med att göra skivan. Om det här är resultatet av det hoppas jag att de fortsätter så, för det här blev väldigt, väldigt bra.
97 – Rosanne Cash – The River & The Thread (Utgiven: 2014 Placering då: 14)
Det var en ynnest att få se och höra denna skönsjungande amerikanska under min semester. Live växte musiken ytterligare några snäpp, men det duger väldigt bra med studioalbumet också. Låtar som berättar en historia genomsyrar hela skivan.
98 – Anna Ternheim – For The Young (Utgiven: 2015 Placering då: 18)
»Albumet inleds med en slags trilogi, tre låtar som hänger ihop, finns gjorda med snygga videos också. Det gör egentligen hela albumet, tio superba sånger, som hon tillsammans med producenten Andreas Dahlbäck klätt i de vackraste kläder.« Så här skriver Upsala Nya Tidning i sin recension av detta sköna album. Vill du veta mer om det ska du självklart lyssna på avsnittet i Jan Gradvalls podd där han intervjuar Anna Ternheim.
99 – Caitlin Canty – Reckless Skyline (Utgiven: 2015 Placering då: 20)
Redan i januari dök den här pärlan till platta upp i hörlurarna. Caitlyn Canty är en singer/songwriter, som numera bor i East Nashville. The San Fransisco Chronicle har beskrivit Cantlys röst som ”casually devastating” och den publika amerikanska radiostationen NPR har beskrivit hennes musik som en blandning av ”a gritty side with aching ballads”. Jag bara instämmer och njuter när hon exempelvis gör cover på Neil Youngs ”Unknown Legend” och sin egen ”I Never”.
100 – Pearl Jam – Lightning Bolt (Utgiven: 2013 Placering då: 19)
Mina husgudar släppte nytt under hösten. Det är bra, aningens spretigt. Fråga mig om ett halvår om inte albumet vuxit ytterligare en del till dess?

Årets första semesterdag lider mot sitt slut. Jag har också varit med om något jag länge inte trodde att jag skulle få uppleva under min livstid. ”Not In This Lifetime Tour” har gästat Stockholm och Friends Arena. Innan ni börjar klaga, så ja. Jag vet att den arenan egentligen ligger i Solna, men det står fortfarande Stockholm på all turnémerchandise.

 

För första gången sedan 1993 står originalmedlemmarna Axl Rose, Slash och Duff McKagan på samma scen igen under namnet Guns N’ Roses. Resten av bandet består av Dizzy Reed (keyboard), Richard Fortus (gitarr), Frank Ferrer (trummor), och Melissa Reese (keyboard). Det svenska sommarvädret är inget vi behöver bry oss om eftersom att taket är på arenan är stängt. The Darkness och Backyard Babies agerar båda förband under kvällen.

Plattorna ”Appetite For Destruction”, ”G N’ R Lies”, “Use Your Illusion I” och “Use Your Illusion II” gick alla varma i cd-spelaren när de dök upp i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Jag upptäckte dem, som många andra gjorde, med hjälp av MTV och videon till ”Sweet Child O’ Mine”. Det är också bandets mest spelade låt på Spotify. Drygt 240 miljoner spelningar har den för närvarande. De hade också stora MTV-framgångar med låtar till filmer. Bob Dylan-covern ”Knockin’ On Heaven’s Door” släpptes först på soundtracket till Days of Thunder. Filmen handlar om NASCAR-föraren Cole Trickle, som spelas av Tom Cruise. ”You Could Be Mine” var huvudspåret från ”Terminator 2 – Domedagen” med Arnold Schwarzenegger som maskin från framtiden.

Kvällen börjar enkelt med ”It’s So Easy”. Fortsätter in i heroinberättelsen och en av mina favoriter ”Mr Brownstone”. Det blir sedan demokratifrågor i ”Chinese Democracy”.. Det är redan extatisk stämning på ståplats på Friends Arena och den blir inte mindre när publiken välkomnas in i den snåriga djungeln redan i kvällens fjärde nummer, ”Welcome To The Jungle”

 

”Double Talkin’ Jive”, “Better”, “Estranged” och Paul McCartney & Wings-covern “Live and Let Die” tar oss vidare på kvällens mer än trevliga musikaliska resa. Sist ut på ”Appetite For Destruction” finns ”Rocket Queen”. Den kommer nu där inledningen pumpas fram av tunga trummor och tung bas från scenen.

Sedan kommer lite Johnny Thunders i ”You Can Put Your Arms Around A Memory”, som flyter in i Misfits “Attitude”. I den tar Duff McKagan över sången, som han sedan lämnar tillbaka till Axl i “This I Love”. Direkt när den inspelade rösten börjar med att berätta om att det vi har framför oss är ett misslyckande i att kommunicera vet alla 55 000 i publiken att det är ”Civil War”, som kommer. Wow! Den följs av “Yesterdays”, “Coma” och ett gitarrsolo från Slash där han bland annat flörtar med Chuck Berry. När Slash avslutat solot och går över till det mer än välkända riffet i ”Sweet Child O’ Mine” vaknar publiken igen unisont. Därifrån drar vi vidare med en mycket bra ”My Michelle” innan det blir Pink Floyd-instrumentalt med Slash och Richard Fortus i ”Wish You Were Here”. Övergången till nästa Guns-original tar vi via Derek and The Dominoes ”Layla”, som vävs in i vackra ”November Rain”.

 

Sedan är det dags för mer covers. AC/DC’s ”Whole Lotta Rosie”, Soundgardens “Black Hole Sun”, Dylans “Knockin’ On Heaven’s Door”. Den sista med lite av Alice Coopers “Only Women Bleed” i inledningen. Alltihopa mycket kompetent genomfört och Axl’s röst håller fortfarande och göra alla låtar rättvisa. Huvudsetet tar sedan slut i ”Nighttrain”.

I extranumren kommer allra först ”Sorry”. Den följs av en bra version av ”Don’t Cry” och av The Who’s ”The Seeker”. Axl visslar sedan fint i ”Patience” innan kvällen tar slut i partyrockande ”Paradise City. Sammanfattningsvis är det en bra kväll med höga toppar, som exempelvis ”Mr Brownstone”, ”Civil War”, ”Sweet Child O’ Mine” och ”Rocket Queen”. Tyvärr är det lite för mycket utfyllnad i form av material från ”Chinese Democracy” och en del instrumentala utflykter. Rösten har Axl verkligen fått behålla och han använder den mycket bra. Det vi inte får se lika mycket av från tiden när det begav sig är hans ormdans.

Den första semesterdagen har gått över i den andra efter en drygt tre timmar lång konsert. Utanför Friends Arena väntar transportkaoset, som inträffar när alla människor ska ta sig hem från Solna och det är omläggningar i spåren för pendeltågen och tunnelbanan inte förmår att svälja alla som vill med och helt sonika slutar gå.