Inlägg märkta ‘Alice In Chains’

Finns det ett samband mellan pandemi och kreativitet? Eller är det ett uppdämt behov av att släppa musik, som var tänkt att släppas innan sommaren? Kanske är det en kombination? Hursomhelst är summeringen av de två senaste månadernas musiksläpp, som passerat mina öron fullt av sådant som är bättre än enbart bra.

Det finns en artist som har släppt nio album i år, det finns en artist som släppt två studioalbum och ett gäng livespelningar och det finns en artist som redan i år kommer med en uppföljare av förra årets studioalbum bara för att nämna några exempel. Vill du följa med bland årets höjdpunkter när det gäller album är det här den lista du behöver följa. Varsågod så här kommer de senaste två månadernas ketchupeffekt.

49 Winchester – III

En blandning av rock från södra delarna av Usa och country det är vad som erbjuds på 49 Winchesters tredje fullängdare. Bandets har sin hemvist i hjärtat av Appalacherna i Russell County, Virginia. Sångaren och gitarristen Isaac Gibson har en röst fylld med själ och texterna kan handla om den hjälp berättaren behöver för att bli fri från sitt missbruk som i ”Everlasting Lover”, ett ode till “Hays, Kansas” som hemstad eller den självförklarande titeln på det avslutande spåret “Get Clean”.

Bill Brimer – A Genealogy of Ghosts

Det här är Bill Brimers debutalbum. Han är hemmahörande i Dallas-Fort Worth, Texas. Den första låten han lärde sig spela var Metallicas ”Ride the Lightning”. Hans egna sånger och musik ligger en bit från trash metal. Brimer håller sig till singer-, songwriter-facket. Du kan börja från början och lyssna på ”Bad Gods and Good Drugs.”. Efter den har du tio till fantastiska låtar att stifta bekantskap med.

Borrowed Sparks – The Prettiest One Left

Mike Bay är Borrowed Sparks. På den här EP:n hittar du fem låtar som består av en blandning av punk, americana, singer- songwriter, roots rock och folkmusik. Vill du ha en mer konkret referens är det tidiga The Gaslight Anthem som dyker upp i mina öron. Både vad gäller musiken och sångrösten där Mike Bays röst bär många likheter med Brian Fallons.

Brent Cobb – Keep ‘Em On They Toes

Det här albumet handlar om tankar och känslor, berättar Brent Cobb. De två senaste albumen handlade om personer och platser. Det nya albumet tar sig an världen som Brent Cobb betraktar den. I hans egen värld har han flyttat hem till Ellaville, Georgia, efter att ha bott både i Los Angeles och i Nashville. Han behöver inte längre sjunga om hur han saknar stället där han växte upp. Cobb har en av de bästa rösterna i branschen i mina öron och han använder den på ett fortsatt utmärkt sätt. Passa på att lyssna på ”Shut up and Sing” och ”This Side of the River” för att nämna två av tio låtar.

Bruce Springsteen & The E Street Band – Letter to You

71 år gammal släpper Bossen sitt tjugonde studioalbum. Det första som Jake Clemons spelar saxofon på. “Janey Needs a Shooter”, “Song for Orphans” och “If I Was a Priest” är ordrika låtar som Springsteen skrev innan debutalbumet 1973. De är alla tre några av höjdpunkterna på det här konstverket. Andres Lokko skriver en vacker recension i SVD. Han skriver bland annat

”Springsteen sjunger sånger om rocken och hur viktig den en gång var och om dem som först spelade den för honom. Om deras entusiasm, instrument och favoritsånger. Det är ”Glory days” utan någon glimt i ögat.

The E Street Bands sömlösa samspel låter mindre som storslagen arenarock och mer som ett avsked vid kyrkogårdens parkering. Som vore de alla sobert söndagsfinklädda i svart. En sista klapp på axeln innan de skiljs åt och inte vet när de ses igen. Eller om de ens kommer att göra det.”

Jag vill hålla med Lokko om det mesta. Han hör inte riktigt det fulländade. Fulländningen är något som däremot passerar mina öron.

Casper McWade – Unraveled

Det här albumet är utgivet på skivbolagsmärket Death Before Pop Country Records. Det berättar mycket vad McWade har för tankar om den mesta av countryn som spelas på amerikansk radio. På albumet samarbetar han bland annat med Cody Jinks. De sjunger tillsammans på ”Don’t Follow”. En cover på Alice In Chains original.

Dalton Mills – Dalton Mills

Dalton Mills är en låtskrivare och folksångare från Middlesboro, Kentucky. Det här är hans fullängdsdebut. Det är inte vilken debut som helst, utan bara riktigt bra låtar framförda i en enklel kontext. Börja exempelvis med ”Mountain Call” om du behöver förstå storheten.

Daniel Romano – How Ill Thy World Is Ordered

Nionde albumet från Daniel Romano. I år. Jag säger det igen. Nionde albumsläppet som kanadensaren är inblandad i det här coronaåret. Du kan läsa mer om det i Vice-artikeln där Romano intervjuas och avhandlar alla släpp. Det nionde är likt många av de andra ett högklassigt album. En blandning av country, 60-tal och gitarrdriven rock med sköna och underfundiga texter. Avslutande låten ”Amaretto and Coke” gör åtminstone mig törstig.

Dawes – Good Luck With Whatever!

Ett favoritband är tillbaka med ny musik. Det är LA-baserade Dawes sjunde studioalbum. Taylor Goldsmith står för skön sång och har skrivit sju av låtarna på egen hand. På avslutande ”Me Especially” har han tagit hjälp av Jim James från My Morning Jacket och på ”Who Do You Think You’re Talking To?” delar han låtskrivandet med Matt Sweeney och Blake Mills. Det är lite rockigare än de senaste albumen här, oklart om det är Dave Cobbs förtjänst eller inte. Han står i alla fall för produktionen, som vanligt är det en tydlig kvalitetsstämpel.

Drive-By Truckers – The New OK

DBT, som bandet ofta förkortas, har sin hemstad i Athens, Georgia. Därifrån har de släppt ett antal konserter i dessa mörka tider. Du återfinner de konserterna på Bandcamp. Patterson Hood, en av de som bildade bandet, har numera adopterat Portland som sin hemstad och i öppnings- och titelspåret avhandlar han de protester som pågått där under sommaren kopplat till stöd för Black Lives Matter-rörelsen. ”The Perilous Night” släpptes som singel redan 2017 och har nu fått ett albumhem. Låten avhandlar händelserna i Charlottesville det året där personer från vit makt-rörelsen körde över människor som protesterade för människors lika värde. Hood beskriver hur Vita Huset lyses upp från ljuset från Röda Torget. Det här är andra studioalbumet från Drive-By Truckers det här året. Passa på att lyssna även på den historia Mike Cooley berättar i ”Sarah’s Flame”. Ramones-covern “The KKK Took My Baby Away avslutar albumet och det är basisten Matt Patton som sjunger den.

Gasoline Lollipops – All The Misery Money Can Buy

Ett band från Colorado som har ett namn som i svensk översättning blir godisklubbor av bensin är som gjort för den här bloggen. När deras femte album dessutom handlar om allt elände, som pengar kan köpa är det möjligt att tro att de är ett husband för det här hörnet av internet som behandlar musik som är fantastisk och låtar som får folk att undra hur jag mår. Passa på att lyssna på de värmande i orgeltonerna i ”Train to Ride”, den episka avslutningen med ”Sinnerman” eller titelspåret där berättaren uppgivet konstaterar att inga pengar vi tjänar kan användas till att köpa tillbaka vår själ.

Great Peacock – Forever Worse Better

Det här är tredje albumet från Nashville-bandet Great Peacock. Bandet gästas av Adam Kurtz från American Aquarium på pedal steel och Sadler Vaden från Jason Isbells band The 400 Unit. Egentligen behövs inte gästerna. Låtarna står väl för sig själva och framförs med en mycket skön röst.

Jeremy Ivey – Waiting Out The Storm

Margo Price make har gjort ett alldeles utsökt album. Hon beskriver det på Instagram som en blandning av en smula Bob Dylan, en smula Tom Petty och en smula av Iveys egna karaktäristika som lyfter albumet till oanade höjder. Jag är benägen att hålla med henne till fullo. Ge dig gärna i kast med låtar som ”Paradise Alley”, ”Hands Down in Your Pockets”, ”White Shadow” och ”Things Could Get Much Worse”.

Low Cut Connie – Private Lives

Philadelphia-bandet Low Cut Connie stängde Kägelbanan med en av de mest energifulla konserter jag besökt. ”Private Lives” är ett dubbelalbum sägs det, även om den detaljen går något förlorad på en strömningstjänst. Frontmannen och låtskrivaren Adam Weiner har ett sätt att dra in dig i musiken och svettas nog mer än de flesta på scenen. Det är rockigt, rivigt och skitigt. Lyssna in dig på exempelvis titelspåret och ”If I Die”.

Matt Woods – Mornings After

Matt Woods har en röst som kan få håret på armarna att resa sig på vem som helst. Han är uppväxt i East Nashville och här bjuder han oss på fem nya kompositioner. Joey Kneiser har hjälpt till bakom produktionsspakarna och Matt Woods inleder EP:n med att sjunga om morgondagen i ”Tomorrow’s All We Have”.

Otis Gibbs – Hoosier National

En lite raspig och själfull röst är ett sätt att beskriva Otis Gibbs stämma. Det här är den första skivan där Gibbs spelar elektrisk gitarr. De tidigare albumen har bara innehållit en akustisk variant av det sexsträngade instrumentet. Det passar ypperligt att börja från början med ”Nine Foot Problem” för att Gibbs ska fånga din uppmärksamhet.

Reno Bo – You Can See It All From Here

En blandning av rakt fram heartland-rock och bilåkarmusik, med inslag av ELO, lite Byrds- och Beatles-influerade 60-talstoner. Någonstans där kan du hitta Reno Bo. Han är en producent, musiker och låtskrivare med rötterna i New York, som han nu flyttat till Nashville. Trion av låtar ”Baby Blues”, ”Second to Last” och “Even a Stone” är några av de allra, allra bästa låtarna den här sidan av Nyårsdagen 2020.

Shemekia Copeland – Uncivil War

En ylande gitarr följs av en vacker och stark röst som sjunger om djävulens dotter är vad som möter dig som börjar lyssna på ”Clotilda’s On Fire”. Det är den sanna historien om det sista slavskeppet som anlände till Mobile Bay, Alabama, året 1859. Vraket från skeppet återfanns så sent som 2018. Gitarrerna på första låten delas mellan producenten och ordinarie gitarristen Will Kimbrough och Alabama-sonen Jason Isbell. Det fortsätter sedan i liknande stil och du får en skön blandning mellan rock, soul, americana och en fantastisk sångerska i Shemekia Copeland om du lyssnar vidare.

Sturgill Simpson – Cuttin’ Grass Vol. 1 (Butcher Shoppe Sessions)

Sturgill kommer från Kentucky, som är The Bluegrass State. Det kan du verkligen höra och förstå när du lyssnar på den här samlingen av sånger som i huvudsak är låtar från hans tre första skivor som nu är inspelade i bluegrass-versioner. Det kommer också med en del låtar som han skrivit tidigare, men inte gett ut. Bland dem finns ”I Don’t Mind” som Sturgill Simpson skrev 2006 eller 2007 och som är hans frus favoritlåt. Du får den och nitton andra låtar på lite drygt 55 minuter. ”Long White Line”, ”Turtles All The Way Down”, ”The Storm” och de andra passar alldeles utmärkt även i bluegrass-versionerna du kan höra här. Producenten och vännen David Ferguson är också mycket nöjd efter att ha tjatat på Sturgill i flera år att göra den här skivan.

Wade Bowen – The Waiting

Wade Bowen kommer från Waco, Texas och han har precis släppt ifrån sig en alldeles utmärkt EP. Den innehåller fem egna kompositioner, bland andra den utsökta ”Red Headed Woman”. Den avslutande låten är en cover av Phil Collins ”I Wish It Would Rain Down”.

Waylon Payne – Blue Eyes, The Harlot, The Queer, The Pusher & Me

Waylon Payne har skrivit låtar till Miranda Lambert, Lee Ann Womack, Wade Bowen, Charlie Robison, Pam Tillis och många andra. Han spelade Jerry Lee Lewis i Walk The Line, filmen om Johnny Cash. I september kom Paynes eget debutalbum. Han säger själv att plattan är hans skriftliga bekännelser av sina synder och hans vädjande om förlåtelse. Låna dina öron till de här femtio minuterna och du kommer inte att bli besviken.

Seattles officiella smeknamn är The Emerald City. Den har många andra smeknamn också, som The Rainy City, Gateway to Alaska och Jet City. Boeing har sina fabriker här. Microsoft och Amazon har sina huvudkontor i staden. Staden som också är födelseplatsen för grungen, som föddes under 90-talet.

Absolut fantastiskt

Vi börjar 90-talet i Storbritannien med Radiohead och ”Creep” och kommer tillbaka till Drottning Elizabeth II:s land lite senare. Därefter tar vi oss till delstaten Washington och staden på amerikanska östkusten som är hemstad i serien The Killing med bland andra Joel Kinnaman. Ifrån Seattle hör vi ”Smells Like Teen Spirit” med Nirvana, ”Spoonman” med Soundgarden, ”Call Me a Dog” med supergruppen Temple of the Dog och ”Corduroy” med Pearl Jam.

Vi tar sedan hjälp av bröderna Chris och Rich Robinson som tillsammans fått igång The Black Crowes igen. Här lyssnar vi på ”Hotel Illness” från deras andra album ”Southern Harmony and Musical Companion”. R.E.M. bjuder in till “Electrolite” innan Tom Petty and The Heartbreakers låter oss dansa med I “Mary Jane’s Last Dance”. Slash hoppar sedan in och hjälper Lenny Kravitz med riffen i ”Always on the Run” innan vi får följa med Eldkvarn på en lång resa i ”27”. Ulf Lundell berättar historien om ”Isabella” före vi får en dos brittpop. Det är Oasis med ”Wonderwall” och The Verve med en hypnotisk ”The Drugs Don’t Work”.

Red Hot Chili Peppers ökar både intensiteten och tempot med ”Give It Away”. Därifrån åker vi till Cedar Creek och en stuga som ligger på femton tunnland mark som ”Uncle Frank” köpte när han kom tillbaka från Europa. Det är vad historien som Drive-By Truckers berättar ger oss. Efter det blir det ”Into my Arms” med Nick Cave and The Bad Seeds, “Enter Sandman” med Metallica, “Erase / Rewind” med The Cardigans och den episka ”Civil War” med Guns N’ Roses innan vi är tillbaka i grungen. Vi summerar upp 90-talet med Stone Temple Pilots och ”Sex Type Thing” samt avslutar med ”Down in a Hole” med Alice in Chains.

”Du vaknar upp din ungdom borta, Din spegelbild ser ut som skit, Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt. Som alltid flyr jag till musiken, Den enda plats där jag är jag, En plats med enkla raka regler, Där de stora drömmarna är lag.”

 

Du som är nere med Kent känner igen de där stroferna som Jocke Berg skaldat i den omåttligt vackra ”Var är vi nu?”. Idag någon gång strax efter nio på kvällen har det gått femtio år sedan jag såg dagens ljus. Hur det är med min ungdom vete sjutton? Något ligger nog däremot i de där Tigerdrottning-raderna? Den här spellistan tänkte jag att den på femtio olika sätt ska spegla min musiksmak just nu och lite historia vart det kommer ifrån. Olika och olika är kanske en berättigad fråga? Det finns en del som många skulle bunta ihop i samma hög. Nog om det nu fortsätter vi.

Vad kan passa bättre än att fortsätta där det egna musikintresset verkligen tog sin start? Det var på högstadiet musiken verkligen fick mening och jag fastnade i ”New Wave Of British Heavy Metal”. Den första låten på den första vinylen jag själv köpte var ”Heavy Metal Thunder” med Saxon. Ett bra sätt att sammanfatta NWOBHM (som den enkla förkortningen blir) finns i ett modernare samarbete mellan Lemmy och Dave Grohl i den senares projekt Probot. Det är lite svårt att ta in att ”Shake Your Blood” inte är en Motörhead-låt.

Vi åker bakåt i tiden för att höra en av de allra bästa partylåtarna någonsin. Jag pratar om Otis Redding och ”Hard To Handle”. Tro inget annat. Vi hör sedan Joan Baez fantastiska röst berätta om diamanter och rost i ”Diamonds and Rust”. För mig tog det lång tid att förstå Led Zeppelin. Jag förstod att jag borde gilla dem och till slut trillade polletten ner. Här representeras de av ”Rock And Roll”. Vi fortsätter i 70-talet och hoppar vidare till den underbart vackra ”The Man Who Sold The World” med David Bowie.

Det var Seattle-bandet Nirvana, som fick mig att upptäcka Bowie-låten vi nyss hörde. I grungens hemstad passar vi på att lyssna till ”Hunger Strike” med superbandet Temple of The Dog. När vi ändå befinner oss där vi befinner oss nu passar vi på att dra på smilbanden tillsammans med Pearl Jam i ”Smile”. Vi fortsätter i staden på den amerikanska västkusten, men börjar att lyssna på några covers. Alice In Chains ”Down In A Hole” framförs av en av mina favorit singer/songwriters Ryan Adams, här tillsammans med The Cardinals. Vi fortsätter på den inslagna covervägen upp längs floden när Cowboy Junkies gör en hypnotiserande version av Neil Youngs ”Powderfinger”.

Jag gillar när coverversionerna blir till helt andra låtar än originalen. Ett exempel på det är Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody” i Scott Matthews-tappning. Pojkrummet var delvis tapetserat med bilder av Whitney. Vi ska nu ta oss från Usa till Sverige och för att göra det tar vi hjälp av Star Anna från Seattle, som gör Robyns ”Call Your Girlfriend”. Vår lilla Sverigeresa börjar vi med vacker punk tillsammans med KSMB och får en dos svenskt mörker med ”Sex Noll Två”. Vi kör vidare till avstjälpningscentralen och lyssnar på Thåström och kompani i Ebba Grön när de sjunger ”Mental Istid”.

Att välja en låt från Ulf Lundells katalog är inte lätt, men ”Senare År” följde mig på många vandringar under min tid i Västerås. Knappt två år yngre än Lundell är Plura Jonsson, frontmannen i Eldkvarn, sjunger om att bli slav under buteljen i ”Ta Min Hand”. Då vi tagit oss till Eldkvarns hemstad Norrköping är det inte en lång resa till Linköping. Där möter vi Lars Winnerbäck, som tar oss med till ”Söndermarken”. Den innehåller den fantastiskt målande strofen om tandläkarväder. Vi tar oss vidare till västkusten och Viktor Olssons ”Stenungsund”. Efter lite bohusländsk northern soul får vi en rundresa tillsammans med Tomas Andersson Wij i den vackra, vackra ”Blues Från Sverige”.

Vi fortsätter vår resa på andra sidan Atlanten och träffar på trion som består av Ty Tabor, Jerry Gaskill och Doug Pinnick. Ett skönt riff inleder ”Visions” med King’s X. Vår resa har nu kommit till det där tillfället när det är dags att åka tåg. Tänk tanken att du hoppar in i godsvagnen och bara följer med dit tåget för dig. Vi får sällskap på resan av Ozzy Osbourne, Tom Waits och Bruce Springsteen.

Nästa låt mötte jag för första gången i Deltagänget med bland andra John Belushi. Det handlar om vår vackra värld i Sam Cookes ”(What A) Wonderful World”. Från en annan film, Donnie Darko, lyssnar vi på Gary Jules, som sjunger om en ”Mad World”. Vi tar oss vidare från det här med en käftsmäll, som Aerosmith levererar. Därefter är vi avundsjuka igen tillsammans med The Black Crowes innan The Rolling Stones ger oss döda blommor.

Nu är det dags för alkohol och droger. Vi tar hjälp av Drive-By Truckers, Starsailor, Guns N’ Roses, Thin Lizzy och The Verve. Det går att hamna i självdestruktivitet av sånt beteende och det finns inte någon låt än Trent Reznors ”Hurt”, som kan beskriva det. Här är det mannen i svart, Johnny Cash, som gör en eminent version av den låten. När du sedan inte tror att det kan bli så mycket mörkare dyker Townes Van Zandt upp och muntrar upp oss med ”Waiting Around To Die”. Nästa våldsamma historia berättas av många, men ingen verkar veta hur historien Jack White sjunger i ”Carolina Drama” slutar.

Nu är det dags att hylla världens just nu bästa producent. Det är ingen överraskning för dig som följt med här tidigare vem det är. Det är Dave Cobb, som numera huserar i RCA Studios i Nashville. När jag rankade de senaste sex årens bästa album så hade Cobb med sju plattor bland de tjugo första. Nog om honom. Nu är det dags för musik igen. Det blir dubbelt upp med Jason Isbell. En solo och en med The 400 Unit. Rival Sons fyller på med sin elektriska man innan Anderson East tar vid innan vi lämnar stafettpinnen till kusinen Brent Cobb. Innan vi avlutar vår tur med Cobb hälsar Sturgill Simpson oss i nya countrytoner i ”Turtles All The Way Down”. Sturgill själv var med och producerade förra årets vackra ”Feathered Indians” med Tyler Childers. Därifrån tar vi oss till en Nobelpristagare. Berättelsen om ”Blind Wille McTell” är en av Bob Dylans allra vackraste låtar.

En annan fantastisk låtskrivare är Jackson Browne. Här får han sjunga ”Tender Is The Night”. Systrarna Söderberg är också fantastiska låtskrivare. Johanna och Klara. Vi känner dem mest som First Aid Kit. Här hittar vi dem tillsammans med Conor Oberst i ”King Of The World”. De följs av fantastiska, fantastiska ”The Boxer” med Simon & Garfunkel. Det närmar sig att det är dags att checka ut för den här gången.Det går att göra när du vill. Men. Det går inte att komma sig iväg. Eagles förklarar.

Innan vi når slutet på vägen den här gången måste vi lyssna på en repris, något nytt och något gammalt. Reprisen består i Ryan Adams, som kommer tillbaka och sjunger ”La Cienega Just Smiled”. Det som förhoppningsvis går en lysande framtid är retrorockarna Greta Van Fleet. Det är det band jag helst av allt skulle vilja se live just nu. Här ger de oss ”Flower Power”. Jag säger adjö för den här gången med sången till Norma Jean Baker. Elton John ger oss ”Candle In The Wind”.

Här har ni fått smakprov på min musikaliska bakgrund. En del kryddor på vägen fram till det som är mina favoriter numera. Även om det inte är någon kronologisk redovisning här. Det finns säkert någon av er som kan räkna ut varför den här spellistan dyker upp just den här onsdagen i början av maj.